Skvaller och rykten efter skilsmässan

Fråga:

Detta är inte ett stort problem men jag måste få rådfråga er. Bakgrund: Min bror har skilt sig efter många års äktenskap. Nu kommer han till oss syskon och pratar ibland, och på bästa sätt försöker vi vara ett stöd för honom.

Jag personligen tycker det är mycket ledsamt att min bror och hans exfru gick skilda vägar. Min exsvägerska är en fantastisk person som jag älskar. Så det är smärtsamt och sorgligt. Och det är inte av Gud givet att hon kommer att vilja vara min och min familjs vän.

Efter skilsmässan träffade min bror en annan kvinna, något som upprört min exsvägerska, vilket jag förstår. Problem: Jag har fått höra av en ”utomstående” person att jag skulle vara oberörd av det som hänt, och att jag skulle ha sagt att det inte var så tokigt att äktenskapet upphörde. Jag har inte alls sagt så, och försökte säga till den personen att det inte var sant.

Jag har inget intresse av att figurera i min brors skilsmässa. Vi, hans syskon, har bestämt oss för att inte tala om skilsmässan ”offentligt”. När någon säger något om det så säger jag bara att det är ju jättetrist. Och när folk frågar varför, svarar jag: Om jag hade vetat varför kärlek tar slut hade jag tilldelats Nobels fredspris.

Nu funderar jag på att ta kontakt med personen igen och säga att vad min bror gör och inte gör har jag inget med att göra. Det är hans beslut. Och att min bror och hans exfrus skilsmässa är deras skilsmässa och att jag inte på något sätt vill figurera i det sammanhanget. Kan jag göra det? Det är min fråga. Jag är jättearg för att personen över huvud taget började diskutera det med mig. Jag vill inte heller att min relation till min exsvägerska ska förstöras av att någon sprider påståenden om vad jag har sagt och inte sagt. Jag har redan berättat för min bror vad som hänt.

Ofrivilligt inblandad

Svar:

Du har all rätt att känna dig kränkt, och jag kan förstå att det som händer känns omtumlande och orättvist för dig. Det påstås att du har en uppfattning om din brors skilsmässa och att du har sagt saker, fast det inte alls stämmer. Det som påstås kan, utöver att det inte är sant, även såra personer som är viktiga för dig. Jag har full förståelse för att din spontana tanke är att du ska kontakta personen som lagt sig i och som påstår detta, för att tala personen till rätta, och få stopp på det den gör. Du är arg, oroad och besviken. Men jag skulle vilja avråda dig från att göra det. Så här tänker jag:

En viktig värdering för dig verkar vara att respektera och värna om din brors och din svägerskas integritet. Som jag uppfattar det vill du ha kvar en bra relation med båda och du har därför valt att inte prata om deras skilsmässa ”offentligt”. Jag tror att du ganska snart skulle känna att du är på väg att ge upp det förhållningssättet om du gav dig in i ett resonemang med en utomstående person om vad du sagt och inte sagt och vad du tänker om deras skilsmässa. Jag tror att du vinner på att hålla huvudet kallt och inte bli indragen i den ryktesspridning som alltid finns kring en händelse av det här slaget, och som det som hänt dig nog är ett uttryck för. Det kan förstås vara svårt för dig att hålla dig tillbaka. Du vill ju försvara både dig själv, din bror och din svägerska mot skvaller och spekulationer, men det finns nog mycket att vinna på att du är lojal mot det förhållningssätt som du hittills har haft, att hålla dig utanför sådant. Du vet att du då uppträder korrekt i förhållande till dina värderingar, och du splittrar dig inte utan kan göra annat mer konstruktivt för att värna om din relation till din bror och din svägerska.

För det finns en annan väg att gå, som jag vill föreslå dig. Jag ska återkomma till det strax. Först vill jag säga något om hur vi människor ofta förhåller oss till kriser i vår omgivning och om fenomenet skvaller i det sammanhanget. En skilsmässa är en av de svårare kriser som ett par och en familj kan uppleva, men nästan alltid även för deras närmaste omgivning. En hel livsstil, och ett stort nätverk av människor som kanske umgåtts i åratal, kommer i gungning. Till synes olösliga och mycket smärtsamma frågor tränger sig på även hos omgivningen, hos de syskon, vänner, grannar och arbetskamrater som finns omkring paret. De finns där före, under och efter skilsmässan. Vem ska vi umgås med, honom eller henne? Flyttar någon av dem härifrån och innebär det att våra barn kommer att förlora sina kompisar? Det är vanligt att man vill att vi ska ta parti för den ena eller den andra. Ibland är det självklart för oss att göra det men inte alltid – som det är för dig nu.

Vi upprörs och oroar oss, och i det känslomässiga klimatet blir det lätt så att vi börjar tänka i svart och vitt, och om vem som har gjort rätt eller fel. Vi vill kunna förstå och förutsäga vad som ska hända och påverka hur det ska bli utifrån våra egna intressen. Det är skvallrets funktion, och det är därför det förekommer också kring en skilsmässa. Vi har ett naturligt behov av att skvallra. Funktionen är att det ger oss en känsla av samhörighet med dem som delar vår uppfattning. Dilemmat med skvallret och ryktena är att de kan vara elaka. Vissa människor har en tendens att fokusera på andras brister, och ibland överdriva och uppfinna dem, för att framhäva sig själva på bekostnad av andra. Det underliggande budskapet kan vara: ”Jag skulle aldrig göra så, jag är bättre än …” Ett annat inslag i skvaller är att vi krävs på ett ställningstagande för eller emot en person, en grupp eller en händelse.

Jag tror att det kan vara klokt om du är uppmärksam på två saker utifrån det här resonemanget. Det ena är att du ska räkna med att folk omkring dig fortsätter att prata om din brors skilsmässa, och ibland på ett okunnigt och elakt sätt. Hör du sådant sägas kan det förstås vara rimligt att du ifrågasätter det direkt när du hör det, men en viss grad av accepterande av att det förekommer bör du nog ha för ditt eget välmående. Ibland kan det vara klokare att fokusera på annat. Det andra är att du förväntas ha en uppfattning om rätt och fel om din brors skilsmässa och hans nya relation. Du har valt att göra tvärtom, och jag vill stödja dig i detta. Du har ett mycket moget och empatiskt sätt att resonera. Du dömer inte.

Du har insett utifrån egna erfarenheter att det inte finns något enkelt recept för hur vi ska hantera våra kriser i livet. Du har några effektiva nyckelfraser som du använder när omgivningen tränger sig på och vill att du ska avslöja var du står i de här frågorna. Risken finns kanske att du förlorar en bekant eller två när du är rakryggad och konsekvent med detta, men det är väl just det som gör att du kan bli en person som andra litar på, och vill ha som vän. Andra fraser som kan vara användbara är till exempel: ”Jag hör vad du säger, men det här tar nog min bror/min svägerska bäst hand om själv. Om det är så viktigt för dig kan du prata med dem i stället”, följt av ”nu måste jag gå vidare. Jag har en sak som jag ska göra.”

Hur ska du då göra i relation till din bror och din före detta svägerska? Jag tror att det klokaste som du kan göra i den här situationen är att finnas till hands ännu mer för dem. Båda verkar ha det ganska besvärligt nu. Fokusera på din relation med dem. Hör av dig till dem. Låt dem få uppleva ditt stöd och att du inte värderar dem och det som händer i termer av rätt eller fel. Gör tydligt att båda är viktiga för dig. Ge dem praktiskt stöd på olika sätt. Berätta om din neutrala hållning och dina skäl till den. Utgå ifrån att de kan uppskatta din hållning och se den som en tillgång även för dem. Låt dig inte lockas in i att behöva ta ställning. Var mer i rollen av lyssnare. Med det menar jag att lyssna utan att döma, snarare hjälpa dem att med genuint undrande frågor uppmärksamma hur de tänker, och upptäcka att det finns flera sätt att se på det som händer. Ibland hamnar vi i ett tunnelseende och ett ältande när vi är inne i kriser. Många som har varit bittra fiender vid en skilsmässa har kunnat försonas efter en tid.

Det finns flera böcker om att skiljas. Du kan läsa mer i till exempel boken ”Efter skilsmässan” av psykologen Barbro Lennéer Axelson.

Varma hälsningar!

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

För mig är det så självklart att man säger ifrån direkt att jag blir lite undrande över varför Frågeställaren ens ställer frågan. Kan det vara något undermedvetet som spökar? Kan det vara så att Frågeställaren i sitt undermedvetna vet att denna person kommer bara att ställa till mer ryktesspridning i så fall? Känner Frågeställaren på sig att är "ett hopplöst fall" ? Jag skulle nog lyssna på mitt undermedvetna och ligga lågt för på små orter så kan det bli jättejobbigt.

Stina17, 09:26, 9 augusti 2012. Anmäl

Jag vill att mina barn fostras i en miljö där dom är fysiskt säkra, och i princip osäkra på samtliga övriga sätt - ju fler hudfärger, utbildningsnivåer och livsöden, dess bättre. Man får inte hud på näsan och stark mentalitet av att sitta inne och misstänka en massa om saker man aldrig får uppleva. Och om man bara ser välutbildade framgångsrika personer hela tiden, så är det omöjligt att veta vilket beteende som INTE leder till denna åtråvärda slutsituation (resultatet av sådan naivitet är curling-monster-ungjävlar som aldrig flyttar hemifrån och aldrig lär sig slå i en spik eller tjäna en krona själv).

Lightrend, 14:45, 3 augusti 2012. Anmäl

Fråga personen i fråga varför den pratar om vad du säger i överhuvudtaget? Varför dras du in? Var direkt och ärlig. Varför säger du så? Det sårar mig. Vad är ditt syfte? Du skapar problem. Få personen att bli medveten om vad den egentligen gör. Det mesta vi människor gör är faktiskt omedvetet.

Anonym, 10:31, 3 augusti 2012. Anmäl

Jag måste ha ovanligt vettiga vänner, för i min vänkrets har det skett flera skilsmässor - bland annat min egen - men jag har inte upplevt något skvaller. Det är ju så vanligt med skilsmässor idag! Jag tror att de flesta fattar, att alla som skiljer sig inte har förfärliga, skämmiga orsaker som det måste spekuleras ikring, utan att man bara slutat älska varandra som man och kvinna. Hur eller hur har ju inte omgivningen något med det att göra. Som sagt, min erfarenhet är att vännerna tar det med ro, och att det enda de brukar vara intresserade av är praktiska saker. Ska frun ta tillbaka sitt flicknamn? Vem ska flytta och vart? Var ska barnen bo? OM någon skulle försöka fråga ut mig om jag vet något smaskigt om orsakerna till någons skilsmässa, eller om hon (för det är ju vanligen en "hon") skulle hitta på saker om mig eller andra och sprida rykten, så skulle jag inte vilja vara vän med vederbörande helt enkelt.

Catharina, 14:05, 23 juli 2012. Anmäl

[...] VÄXA. (DIR) · 08:05. KINNEVIK 2 KV: RESULTATET EFTER SKATT BLEV -6.259 MKR. (DIR) & Skvaller och rykten efter skilsmässan – Dagens Nyheter – dn.se 07/20/2012 Skvaller och rykten efter skilsmässanDagens NyheterTrendigt – men [...]

Nyheter hälsoprodukter – #1 | Hälsoprodukter (Webbsida), 17:29, 21 juli 2012. Anmäl

Befann mig i en liknande situation för ett antal år sedan. I "mitt fall" var tiden en positiv faktor, dvs - de upprörda känslorna la sig och omgivningens engagemang mattades. Således: fortsätt ha is i magen och se tiden an.

Anonym, 16:56, 21 juli 2012. Anmäl

Frågeställaren verkar vara en person med stor integritet och mycket empati.

MT, 06:13, 21 juli 2012. Anmäl

”Ska vi dricka fast barnen är med?”

Fråga:

Våra nära släktingar, som vi tillbringar en del av semestern med, är underbara människor. De är väldigt omhändertagande både i förhållande till mig och min man, och särskilt till våra barn. Det som bekymrar mig är att de dricker en hel del alkohol. De jobbar hårt, och när de kan tillåta sig att vara lediga verkar deras hållning vara att de verkligen ”släpper taget”, och det är väl bra på många sätt, men ett inslag i detta är de dricker alkohol varje dag, och ibland ganska mycket, särskilt på kvällarna.

Ingen av dem blir direkt berusad, men visst märks det att de har druckit – även om det är på ett trevligt och ”socialt” sätt.  Det känns ändå fel när det är så ofta. Förra sommaren hörde jag en annan släkting säga att hon inte skulle dricka alls, när de var där, vilket var en annan vecka än vår, och så blir det i år också, då hon ansåg att det var viktigt att någon var nykter om något skulle hända, med tanke på barnen. Hennes kommentar verkar ha fastnat hos mig. Det är kanske så vi också både tänka och göra som föräldrar.

Barnen är med oss ganska länge på sommarkvällarna. De är ju skol- och dagislediga, och vi vill att barnen ska få vara med oss vuxna, även på middagar och fester, och få umgås över generationsgränserna. Men det innebär att de även får se oss vuxna bli om inte berusade så i varje fall påverkade. Jag undrar ibland hur barnen upplever oss. Jag har försökt fråga vårt äldsta barn, i tidig skolålder, men har egentligen inte fått något svar. Det ska sägas att min man och jag dricker mycket måttligare, men det är svårt ibland att säga nej till det där tredje glaset, när alkoholen spelar så stor roll i umgänget.

Borde vi prata om detta i familjen?

Tacksam för några kloka råd.

Bekymrad mamma

Svar:

Hej, du frågar om vuxna ska dricka alkohol när barn är med. Det är en angelägen fråga, som du ställer, och den är nog särskilt aktuell för många föräldrar nu under sommaren. Vi dricker som mest under våra lediga sommarveckor. Generösa alkoholvanor hör för många sommaren till, och innebär njutning och avkoppling. Även om de flesta barn inte har föräldrar eller släktingar med alkoholproblem så stöter nog många barn på berusade vuxna just under sommaren.

Det är inte en enkel fråga som du ställer. För mig rymmer den ett barnperspektiv på alkohol, som inte bara handlar om föräldrar som har alkoholproblem utan även normalkonsumerande föräldrar, och det perspektivet är man nog alltid inte så uppmärksamma på. Att barn i familjer med alkoholproblem mår dåligt och vill att föräldrarna ska sluta dricka tycker vi är rätt och riktigt och är empatiska med. Men att barn kan tycka illa om och må dåligt av måttliga alkoholvanor hos föräldrar, och andra vuxna som de träffar, är svårare att ta till sig.

De flesta vuxna och särskilt föräldrar som inte har problem med alkohol undviker förstås att dricka sig berusade i närvaron av barn, även om det kan finnas en viss tolerans för detta vid särskilda tillfällen, som till exempel vid de stora helgerna. Dilemmat är att intervjustudier med barn visar att barn inte tycker om den förändring som sker med vuxna redan efter att de har druckit en måttlig mängd alkohol. Den vuxne kanske anser sig bli avspänd och skojig men för barnen framstår den vuxne som flamsig och oberäknelig, ibland rentav som farlig. Barnen berättar hur de har skrämts av de vuxnas högljudda röster, och om otryggheten de känt när föräldrarna och andra vuxna inte känns igen, och inte verkar bry sig så mycket om dem. Barn är mycket lyhörda för föräldrars och andra viktiga vuxnas ansiktsuttryck och känsloreaktioner, och oroar sig lätt om de förändras på ett sätt som inte känns igen eller kan förstås. För normalkonsumenten av alkohol finns tydliga effekter av alkohol på beteendet redan efter till exempel ett eller två glas vin.

Mitt svar på din fråga, och nu utgår jag från ett barnpsykologiskt perspektiv, är att barn har rätt att bli respekterade för de känslorna. De ska inte behöva uppleva alkoholpåverkade föräldrar eller andra vuxna, inte ens om de är nära vänner eller släktingar. Precis som du har börjat göra så finns det nog skäl som förälder, och särskilt som småbarnsförälder, att fundera på vilka alkoholvanor som finns omkring barnen och hur de påverkar deras välbefinnande, och vad som kanske behöver förändras.  En viktig aspekt på frågan är att småbarn behöver vaksamma föräldrar och vuxna omkring sig. Det händer ju saker ständigt med små barn. Alkohol, även i måttliga mängder, gör oss mindre uppmärksamma, försämrar vår uppfattnings- och reaktionsförmåga, och gör oss klumpigare. Som förälder ska man nog också tidigt ta ställning till vilka förebilder man vill att barnen ska få möta under uppväxten när det gäller sätt att umgås med alkohol. Det gamla ordspråket gäller här: barn gör inte som vi säger, utan  det som de ser att vi gör.

Hur ska du då göra nu i sommar med ert umgänge med dina släktingar? Jag kommer att ge dig några råd utifrån det jag berättat om så här långt. Jag vet ju inte om du fullt ut håller med mig om det jag skriver, men de råd som du får har varit hjälpsamma för andra föräldrar i din situation.

• Börja med att berätta för din man om dina tankar och om det här svaret som du har fått. Ni kan också tillsammans läsa boken ”Lyssna på barnet”! av journalisten och småbarnsföräldern Hillevi Wahl, som handlar om hur små barn reagerar med oro på vuxna som dricker alkohol, och även om det är i måttliga mängder.

• Föreslå din man att ni utifrån era barns behov ska välja att ha ett alkoholfritt umgänge med släktingarna så längre barnen är med på dagarna och kvällarna. Det är förstås viktigt att ni blir överens om detta innan ni går vidare.

• Berätta för dina släktingar hur ni tänker och vad ni beslutat er för. Kritisera inte och skuldbelägg inte. Säg det som det är, att ni inte varit så uppmärksamma på detta tidigare, men att ni nu tänkt om, och anser att på det här sättet blir det bättre för barnen. Betona att ni förstås ska fortsätta att umgås men att det får ske på ett annat sätt de timmar som barnen också är med. Avdramatisera det som ni vill ska hända, men var samtidigt tydliga och raka.

• Kom överens om att även under sommaren hålla fast vid barnens invanda rutiner. Natta som vanligt, och ha den överenskommelsen er emellan att den av er som gör det ska inte ska dricka alkohol under kvällen.

• Ta inte med er barnen på middagar och fester, där du vet att det kommer att drickas alkohol i större mängder. Om ni vill gå, ordna en barnvakt.

• Föreslå era släktingar att göra mer saker på dagarna och kvällarna som inte är relaterade till alkohol.

Du kan också ringa till Alkohollinjen på telefon 020 84 44 48. Där får man svar per telefon på frågor och funderingar om alkohol både för egen del och för sina närstående. Samtalen är kostnadsfria och den som ringer kan vara anonym.

Varma hälsningar.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (40)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 40

Har läst lie vad andra kommenterat och har väl lite blandade åsikter om det hela. Att vuxna inte ska kunna dricka alkohol framför barn är ganska löjeväckande med tanke på hur vår kultur och vårt samhälle ser ut. Förr eller senare introduceras barnen för alkohol och vad man som förälder kan göra är att lära ut ett sunt förhållningsätt. En sund hållning är dock inte att dricka varje dag under ens semester...

Lundabo, 19:17, 27 juli 2012. Anmäl

Ett par glas vin då och då spelar väl ingen roll. Stackars barn som växer upp med skygglappar för allt. Mina föräldrar drack en del och jag har blandande minnen av festligheterna, ibland var det kul att delta och ibland blev de stökigt. MEN det är som med resten av livet, upp och ner. Barn som bara får se gullsidan av livet växer upp och kan inte hantera vanliga nedgångar i livet. Krisar för minsta lilla och måste söka hjälp.

Anonym, 13:20, 26 juli 2012. Anmäl

Observantes: Det kanske inte är samma föräldrar som ondgör sig över drickande inför barn som tar med sig sina barn på restaurang? Förädrar tycker och gör faktiskt olika. Bara för att det finns många småbarn på restauranger betyder inte det att alla tar med sin barn dit.

Misan, 13:28, 24 juli 2012. Anmäl

Att kräva nykterhet av vuxna släktingar är att kränka deras integritet. Det man kan göra är att hålla sig undan som barnfamilj och det är ju inte så roligt eller bra för barnen heller. Nej, så länge folk kan sköta sig ska man inte göra alkohol till så stor sak, annars blir det bara desto mer spännande.

Marion, 23:34, 23 juli 2012. Anmäl

BRA fråga, orolig mamma och BRA svar Liria. F.ö. vet jag inte var kommentarerna om moralpaniken i Sverige kommer ifrån - jag som bott utomlands ett par år upplever när jag kommer hem om sommaren att det dricks ohejdat och till höger och vänster - alla måste "unna sig" hela tiden, vara lössläppta, världsvana, kontinentala i sina dryckesvanor. Varje helg, varje utegång, varje middag, vart firande. Hitta några andra sätt att släppa loss och koppla av om sommaren - NÅT alternativ måste det ju finnas...

Man kan ha roligt utan sprit men det är dumt att chansa?, 20:23, 20 juli 2012. Anmäl

Vilka hycklare vissa är! Oh så förfärligt för stackars barnen att se alkohol, ojså skadligt. Ta INTE med skrikiga ungar till restauranger då. Eller är alkoholen som serveras där alkoholfri? Varenda restaurang i Stockholm är fylld med småbarn. Kanske kan man, som man så gärna gör i Sverige, förbjuda detta?

Observantes, 18:17, 20 juli 2012. Anmäl

Menar du verkligen att alla vuxna dricker? Det är ju direkt oansvarigt. Vad tror du händer om det sker en olycka och ni akut måste till sjukhus? Dessutom har det supande du beskriver gått långt över gränsen, att "släppa taget" flera gånger i veckan är inte normalt alls. Och det är ju självklart att det är skrämmande för barnen att vara bland påverkade vuxna - tillbringa lite tid nykter med fulla personer så ser du själv att det är inte kul alls, och det är värre för barn!

Ckarion, 20:23, 18 juli 2012. Anmäl

Varför göra ett problem av det om det nu bara är lite vinsippande till maten och ev på kvällarna under semestern? Barn är inte gjorda av glas. Ibland blir moralpaniken löjlig.

Pelle, 20:19, 18 juli 2012. Anmäl

Mina föräldrar drack väldigt sig sällan fulla, men vid de få tillfällen det skedde tyckte jag det var oerhört roligt. Min strikta och stränga pappa visade upp en annan sida, en som skrattade och var glad. Hans vän berättade historier om pappa i ungdomen som kunde ge mig en bild av att pappa faktiskt varit ung en gång. Det var spännande eftersom pappa aldrig berättade något om ungdomen. Men... förutsättningen för att man ska få en positiv upplevelse som barn är ju att ingen vuxen beter sig jobbigt när de dricker. Exempelvis blir sentimentala och börjar gråta, par som alltid börjar bråka eller tjafsa när de druckit, vuxna som börjar med överdriven kroppskontakt med barnet utöver det vanliga, börjar bete sig oansvarigt genom att dra igång motorsåg eller dylikt utan full kroppskontroll eller att man alla vuxna "glömmer bort barnet" när alkoholen flödar. Tycker också Tummelisa har en poäng, om vissa gånger med alkohol upplevs som läskiga så kan all kontakt med alkohol bli läskig för barnen. Men att helt ta bort alkoholen från barns vardag ser jag inte som en nödvändighet rent generellt. Vuxna som dricker städat och umgås på ett trevligt sätt tror jag väldigt sällan är skadligt. Men man måste givetvis vara oerhört lyhörd för hur varje barn är och på hur de vuxna beter sig när de blir fulla.

Mysen, 17:54, 17 juli 2012. Anmäl

Min väninna är stenhård, ingen alkohol i hemmet, ingen får dricka minsta alkohol, någonsin. Hennes son är nu på gränsen till alkoholist då hans nyfikenhet måste stillas.

Anonym, 10:40, 17 juli 2012. Anmäl

”Hur ska jag få barnen att försörja sig själva?”

Fråga:

Hur länge ska man försörja sina vuxna barn? Jag har två barn i tidiga tjugoåldern hemma, och ingen av dem vill egentligen arbeta. Den ena har haft ett jobb och har tjänat mycket pengar men vill inte betala hemma eftersom det blir orättvist när syskonet (som aldrig har orkat jobba) inte betalar.  Det spenderas mycket pengar på kläder, resor med mera, och jag måste jobba mer än 100 procent för att försörja barnen. Hur ska jag få stopp på detta? Varje försök har lett till stor osämja, ilska och aggressivitet. Men jag kan inte hålla på så här längre… jag behöver vila.

Trött mamma

Svar:


Nej, man ska inte behöva försörja sina vuxna barn, och dina barn ska i den här meningen betraktas som vuxna. Visst är det så att föräldrar ofta hjälper sina barn ekonomiskt ganska långt in i vuxenlivet. Det kan ta tid för barnen att få en hygglig och stabil ekonomi. Det tidiga vuxenlivet kan ibland också innebära både oväntade och stora utgifter, till exempel när man får sin första egna bostad. Många föräldrar finner det ganska rimligt att hjälpa till i en sådan situation, men utgångspunkten är att det är något tillfälligt. Barn och föräldrar ska ju separera, och barn ska bli vuxna och lära sig att stå på egna ben, och med ansvar för sina liv. En viktig del i ett självständigt vuxet liv är förstås att kunna försörja sig själv, när man har förutsättningar för det.
Ditt brev väcker en del frågor om just detta. Ditt brev är kort, och du nämner inte så mycket om dina barn, men du skriver att ditt ena barn ”aldrig har orkat jobba”. Vad handlar detta om? Finns faktiska hinder för ditt barn att arbeta? Ibland kan bristande energi och initiativförmåga vara inslag i en depression. En obehandlad depression kan pågå under lång tid, och leda till en växande tillbakadragenhet. Hur är barnets faktiska möjligheter att få ett arbete om barnet skulle orka och vilja? Det framkommer inte heller om det barnet har någon form av bidrag. Beroende på vad som gäller kan kanske ett första steg för att du ska få en ekonomisk avlastning, och få uppleva att saker och ting förändras till det bättre, att  ditt barn ordnar endera försörjningsstöd från socialtjänsten eller hjälp från arbetsförmedlingen att komma i kontakt med arbetslivet. Det kan finnas flera orsaker till barnets osjälvständighet, men hjälp finns att få. Sedan finns ju möjlighet att ditt barn helt enkelt är omoget och har inrättat sitt liv nu utifrån förväntningen att bli försörjd av dig. Då blir det nog mer fråga om vilka gränser du måste sätta för att få ditt barn att växa upp och inse vad vuxenlivet kräver. Båda dina barn måste lära sig att förstå att det inte är rimligt att du ska stå för deras försörjning. Att älska sin mamma handlar inte bara om ord utan också om att visa det i handling.
Av ditt brev är tydligt att du har försökt sätta gränser för dina barn. Du framstår som en klok mamma som inser att du gör dina barn och dig själv en otjänst om du inte ställer rimliga krav på att de ska ta ansvar när de bor hemma och ni har en gemensam ekonomi. Men självklart tröttar det ut dig att återkommande försöka få dem att förstå. Det har mest lett till stora konflikter. Det är en trist roll att ha, att vara den tjatiga mamman, och du verkar vilsen och undrande inför hur du ska kunna hitta sätt att göra detta som gör att du blir lyssnad till och förstådd. I grunden handlar det om en önskan om att dina barn ska visa dig kärlek och omsorg genom att ta ansvar.

Jag har några råd till dig om hur du kanske kan göra för att få dina barn att förstå hur besvärligt och orimligt det är för dig. Du får avgöra om råden passar dig. Det är du som känner dina barn. Jag tror att du, samtidigt som du provar ett annat sätt att kommunicera med dina barn, även behöver ett vuxenstöd. Förändringar tar tid, och ibland kommer du att få uppleva bakslag och börja tveka om huruvida du gör rätt. Det som ibland kännetecknar en förändring i en familj är återfall i det gamla, nya löften, ny kris och nytt hopp om förändring, och ett nytt bakslag. Man behöver tid att förändra sig och bygga upp ett nytt förtroende för varandra. Kontakta gärna din kommuns familjerådgivare och berätta om hur du har det, och säg att du behöver få råd och stöd under en tid framöver. När problem av det här slaget blir tydligare kan man som förälder börja undra varför man inte förstod detta ännu tidigare. Man har förstått att något var fel, men man visste inte riktigt vad och på vilket sätt. Det är lätt att få skuldkänslor i en sådan situation. Om bland annat detta kan du också behöva samtala
.

Jag börjar med att be dig svara på en fråga. Vad är det värsta som skulle kunna hända om du förklarade att du från och med ett visst datum vägrar att ensam ta ansvar för att betala hyran och köpa mat och alla andra utgifter som ni har? Finns något verkligt allvarligt som kan hända? När vi ställer oss den frågan blir det nästan alltid tydligt att det vi oroar oss för inte är så skrämmande eller att det redan har hänt, som allvarliga gräl och dålig kontakt med personer som vi ändå älskar och vill väl.

Ofta börjar vi med att släppa på våra gränser i en svår situation och vi hoppas att det ska ordna det sig så småningom. Effekten blir ofta den motsatta. Vår omgivning anpassar sig till vår gränslöshet och vi mår allt sämre. Det kan i början vara ovant att säga nej, och man kan känna olust inför de reaktioner som man får. Det går ju samtidigt inte att komma förbi att du både för din egen och för barnens skulle måste hitta en långsiktigt hållbarare ordning för er ekonomi.

Kanske det här kan vara ett sätt att beskriva vilka dina gränser är på ett konkret sätt : Säg vad du vill betala för och vad du vill att de ska bidra med. Kartlägg vad som är särskilt viktigt för dig. Vilka utgifter vill du till exempel att dina barn fullt ut tar ett eget ansvar för? Berätta från vilket datum detta nya gäller. Det är första steget. Det andra steget är att ni förhandlar fram en överenskommelse, och den ska helst vara skriftlig. I den sägs vem som ansvarar för vad, vad du bidrar med i pengar och vad dina barn ska bidra med utifrån hur deras inkomster är. Socialtjänsten i din kommun kan ge dig rådgivning om hur en sådan överenskommelse kan utformas, och vilka normer som gäller för hur vuxna barn som bor hemma bör bidra ekonomiskt till hyra och mat.

Men hur ska du då komma dit? Mitt förslag är att du undviker hot och personkritik. Utgå från din uppfattning och dina egna behov, och fokusera inte på dina barns brister. Det kan lätt leda till att de slutar lyssna och går till motattack. Det är så vi försvarar vår självkänsla. Det innebär inte att du inte ska vara rak och tydlig.
Här är några exempel: ”Jag tycker att det är rimligt att du bidrar till vår gemensamma ekonomi genom att…” (din uppfattning). ”Jag har inte råd att försörja er, mina pengar räcker inte till. Jag orkar inte fortsätta att arbeta extra. Den här situationen tär på mina krafter, jag behöver få vara ledig mer än idag…” (dina behov). ”Jag vill att du… ” (ge ett förslag. Be om en konkret förändring). ”Jag skulle bli så lättad och glad om du… ”(berätta på ett positivt sätt vad en förändring skulle innebära för dig). ”Vad tänker du om det här?” (lämna över ordet. Visa att du vill samarbeta). Tänk efter vad som är viktigt att ta upp, och stanna vid det. Prioritera.

Vad händer om det inte fungerar att kommunicera på det här viset? Då kan du fundera förutsättningslöst på vilka andra alternativ som kan finnas för dig. Behöver du bo tillsammans med dina barn eller finns det ett annat alternativ? Finns det någon släkting som du kan be om hjälp och hitta lösningar tillsammans med? Skriv ner dina alternativ. Fundera i en vecka på fördelar och nackdelar med varje alternativ och ta ett beslut därefter.

I en familj där man grälat om ett problem länge är sättet att kommunicera ofta präglat av ilska och ibland undanflykter. Att sätta gränser kan underlättas om man har tydliga icke-verbala beteenden när man gör det. Säg det du vill säga men en klar, fast och övertygande röst. Ha ögonkontakt. Tänk på att du har rätt att sätta dina gränser. Acceptera dina eventuella känslor av obehag. Tala också om vad du vill att dina barn ska göra. Det minskar risken för att de bara känner sig avvisade. Trassla inte in dig i förklaringar. De kan lätt utvecklas till ursäkter och leda till utdragna gräl. Säg att detta är vad du vill, eller vad ni kommit överens om. Var konsekvent. Om du har sagt att du ska göra, eller sluta med, något, gör det också. Det brukar ta tid för andra att uppfatta att vi menar det vi säger. Det är när de ser att vi inte ändrar oss som de ”tar in” budskapet.

Bidra samtidigt så ofta du kan till ett varmare sätt er emellan genom att så ofta du kan berömma dina barn när de gör det ni kommit överens om. Ibland kan en ansträngning i rätt riktning få vara tillräckligt för att få beröm. Ni kan kanske komma överens om att ni tillsammans sparar till något, där var och en bidrar efter förmåga, till exempel en kort utflykt. Det kan vara ett sätt att vända på situationen och få uppleva både sammanhållning och stolthet i ett sammanhang som mest har handlat om besvikelser och gräl.

Jag rekommenderar också en bok som handlar om föräldrar vars nästan vuxna barn snubblat på tröskeln till vuxenvärlden och blivit liggande där. ”Limbo: En bok om dem som fastnat i entrén till vuxenvärlden” av Karin Enqvist och Helene Lumholdt.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (51)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 51

Bra skrivet Manne. Det finns fel i vårt sätt att uppmuntra alltför höga ambitioner. Men den här situationen måste också grunda sig på åratal av dåliga vanor och kanske dålig gränssättning? Men det vet ju var och en bäst själv. Det är så mycket smidigare att sätta ner foten när barnen är små och kräva hjälp med matlagning, städning, tvätt och annat vid lämplig ålder. När de lämnar boet vill man ju ha lärt dem att ta ansvar så att de klarar sig. Att de gnäller och man är tjatig hör till. Men som sagt, det är lättare om man börjar tidigt. Och det är lättare om man har en partner som har samma budskap.

Marion, 23:54, 23 juli 2012. Anmäl

Ancie: Jag håller med Ebert: det där tror jag inte stämmer. Jag vet av egen erfarenhet att Socialtjänsten ibland "trixar" för att få till den lösning de vill. Be dem hänvisa till den lagparagraf som stöder deras påstående. och hänvisa själv till föräldrabalken, kapitel 7, där står: "Underhållsskyldigheten upphör när barnet fyller arton år. Går barnet i skolan efter denna tidpunkt, är föräldrarna underhållsskyldiga under den tid som skolgången pågår, dock längst intill dess barnet fyller tjugoett år. Till skolgång räknas studier i grundskolan eller gymnasieskolan och annan jämförlig grundutbildning. I kostnaderna för barnets underhåll skall föräldrarna sinsemellan ta del var och en efter sin förmåga. Lag (2001:1136)."

Misan, 11:08, 23 juli 2012. Anmäl

@Ancie Då ljuger socialtjänsten, vilket är väldigt obehagligt. Man har försörjningsplikt tills barnet gått ut gymnasiet, doch max tills barnet är 20 år gammalt.

Ebert, 17:49, 22 juli 2012. Anmäl

Jag har det här problemet med min yngste son, som fyller 23 i år. Fick lite tankeställare av alla kommentarerna. Min son får 3000 kr/månad för att han går till jobbcoach och anstränger sig för att leta jobb/vidareutbildning = Ungdomsgarantin tror jag att dom kallar det. Jag KRÄVER att han betalar 1500 hemma för hyra av rum + el. Klagar han får han betala HELA elräkningen själv!! Han får själv bekosta SIN mat och hygienartiklar!! Nu hör det ju till saken att jag har ett säsongsjobb (dygnet-runt-passning) som gör att jag bor borta i en stuga på arbetsplatsen, så varken jag eller minderåriga dottern förbrukar en enda kilowatt eller hygienartiklar att låna av, hemma i lägenheten. Fick höra av sociala myndigheterna, att som förälder har en försörjningsplikt och krav att hålla bostad tills ungdomen har fyllt 25. DÅ som först får de skriva lgh-kontrakt, påstod denne. Endast om en VERKLIGEN gör sig osams med barnet/föräldern KANSKE dom kan stå för ett kontrakt. MEN då riskerar jag att förlora vårdnaden om dottern till HENNES pappa - nåt som HON absolut INTE vill!! Moment 22 hela vägen alltså!!! /KRAM KÄRA MEDSYSTER!!!!!

Ancie, 15:42, 22 juli 2012. Anmäl

Tack Gabriella den där sketchen som Du gav länkt till är ju underbar! "Att möta dem där de är"...

Större samhällsmönster? II, 12:54, 21 juli 2012. Anmäl

Det här är kanske inte en realistisk lösning, men du kan behöva ett gott skratt: http://www.youtube.com/watch?v=8U7GKdbiA2c

Gabriella, 13:07, 19 juli 2012. Anmäl

Men snälla nån. Dina barn tror uppenbarligen att de hittat en outsinlig bankomat. Ställ ultimatum att de ska betala för sig enligt konsumentverkets riktlinjer och byt lås till bostaden om de inte gör det. Du har ingen skyldighet att betala uppehället för vuxna människor.

Ckarion, 20:28, 18 juli 2012. Anmäl

Men säg nej! och Anonym 18.29: Jag håller med. Fler borde inse att det finns många andra sätt att leva än i familjefällan. Många kvinnor jag känner resonerar som så att ”bara barnen har flyttat, DÅ ska jag…”, men när den yngste har flugit ur boet kommer den äldste tillbaka med barnbarn som hon förväntas älska att ta hand om, vara barnvakt åt, laga mat åt osv, och så är cirkusen igång igen.

Lina, 17:26, 17 juli 2012. Anmäl

Jag anser bl.a. att man bör lägga ner arbetsförmedlingen. Det är en totalt onödig samhällsfunktion. Utan en arbetsförmedling tvingas folk att kontakta arbetsgivare direkt, vilket också är den metod som i alla tider har fungerat bäst. Det är totalt meningslöst att folk skall gå till en myndighet med tusentals anställda som inte tillför något överhuvudtaget. Det enda arbetsförmedlingen gör är att döda folks handlingskraft. De skapar en massa onödig byråkrati som bara leder till att folk gör vad de säger och inget mer. Arbetstagare behöver ut och prata med arbetsgivare och visa dem vad de kan, varken mer eller mindre.

Manne, 23:50, 16 juli 2012. Anmäl

Problemet är dagens samhällskonstruktion. Det finns alldeles för mycket valmöjligheter och en övertro på människors förmåga. De allra flesta är inte intresserade av, eller överhuvudtaget kapabla till, någon högre utbildning. Ändå blir alla överösta med information om allt man kan göra. Många klarar inte av det utan blir då istället mer eller mindre handlingsförlamade. Vissa tvingas också av föräldrar och grupptryck in på utbildningar de inte är intresserade av, vilket leder till att de hoppar av. Det som behövs är dels snabbare vägar till enklare arbete, dels en förbättrad självinsikt bland ungdomar, samt en förändrad bild av enklare arbete. Det är inget fel på att vara snickare eller städare, du måste inte bli ingenjör eller läkare. Långt ifrån alla klarar som sagt av högre utbildning och högre kvalificerade jobb, och just där i ligger problemet. Tror man att man skall bli hjärnkirurg men varken har intelligensen eller drivkraften så leder det naturligtvis till att man blir missnöjd med sig själv och, återigen, handlingsförlamad. Där är alltså problemet. Samhället inpräntar tidigt att "alla kan", men den krassa verkligheten är att väldigt få kan. Detta är anledningen till att så många yngre vuxna blir kvar hemma.

Manne, 23:18, 16 juli 2012. Anmäl