”Hur ska vi förklara för barnen?”

Fråga: Jag har valt att bryta kontakten med en av mina föräldrar, ett beslut som jag är mycket nöjd med. Mina föräldrars relation var mycket destruktiv och de är numera skilda.

Min frågeställning rör hur det är vettigt att behandla den bortvalda föräldern i förhållande till mina egna barn, som snart börjar komma i åldern att de kommer att börja förstå att det så att säga ”saknas” en morförälder. Nu talar jag inte i termer av någon form av kontakt mellan den bortvalda föräldern och barnbarnen – det är uteslutet – utan snarare om hur jag/vi ska tala om den bortvalda föräldern.

Hittills har barnen inte något begrepp om att personen borde finnas, men jag vet inte riktigt hur jag/vi borde förhålla oss till att introducera personens existens. Ett alternativ är förstås att avvakta tills när/omfrågan kommer upp från barnens håll. Ibland har jag lutat åt det hållet med tanken att frågan kanske inte ens uppstår– det finns gott om andra kärleksfulla vuxna runt barnen och vad betyder egentligen blodsband? Inte mycket, för mig. Men å andra sidan tänker jag att det vore olyckligt att hamna i situationen att barnen ska behöva undra och dra sina egna slutsatser. Jag vill inte att de ska behöva känna att det finns ”hemliga” personer. Dessutom händer det ju att vi (sinsemellan) talar om den bortvalda föräldern, som ju inte upphört existera bara för att all kontakt är bruten.

Som en följdfråga till detta kommer också frågan om hur man presenterar anledningen till att man valt bort kontakten med sin förälder. Att personen var dum/gjorde så dumma saker? Att den är sjuk?

/Mamma och dotter

Svar: Ärlighet varar längst heter det ju, vilket i stort sammanfattar mina råd till dig. Du verkar vara inne på samma spår i ditt brev. Du vill inte att barnen ska undra eller att det ska finnas hemliga personer, vilket är klokt tror jag. Genom att vara öppen för barnen visar du att det är tillåtet att prata om känsliga saker. Då kommer de att våga fråga och risken för skrämmande fantasier eller skamkänslor minskar. Vi verkar vara överens om detta, men du undrar när och hur du ska ta upp ämnet med barnen. Det beror förstås på vad morföräldern har gjort. Eftersom du helt utesluter möjligheten till kontakt, så förutsätter jag i mitt fortsatta svar att det handlar om allvarliga saker som skulle vara olämpliga för barnen att möta.

Du skriver att barnen börjar bli så gamla att de kan förstå att en morförälder saknas. Därför tycker jag att det är bra om du själv tar upp ämnet, just för att föregripa att de undrar och fantiserar i tysthet. Om det är möjligt och känns naturligt, så kanske den andra morföräldern ska vara med vid samtalet, så att barnen förstår att det är okej att prata om saken även med honom/henne. Försök att ta upp saken så odramatiskt och naturligt som möjligt. Om barnen inte verkar ha några frågor eller bli särskilt känslomässigt påverkade, så kan det räcka med en ganska kort förklaring. Lämna ämnet och vänta därefter in deras initiativ till att fråga eller prata mer. Tanken med dessa råd är att vara lyhörd för vad barnen faktiskt känner inför det som berättas. Om man prackar på barn långa förklaringar, så kan de uppleva en press att känna något som de inte gör. Om barnen tvärtom skulle reagera känslomässigt på det du berättar, så ska du naturligtvis lyssna och förklara mer.

Så till frågan om vilken anledning du ska ge till frånvaron av morföräldern. Det är svårt att ge ett specifikt svar, eftersom jag inte vet varför ni bröt kontakten. Jag kan dock ge några generella råd. Återigen förespråkar jag öppenhet. Förklara sanningsenligt vad morföräldern har gjort eller gör som hindrar kontakt. Med sanningsenligt menar jag inte att barnen behöver få veta alla detaljer som kan vara skrämmande eller smärtsamma. Om morföräldern till exempel varit våldsam, så kan småbarnsversionen vara att Morfar/mormor mår inte så bra och blir lätt arg. Då kan han/hon säga och göra dumma saker. Då har jag blivit så ledsen att vi inte träffas just nu. Om han/hon börjar må bättre igen, så kanske vi kan träffa honom/henne. Målet med samtalet är att barnen ska få en egen berättelse om vad som har hänt. Den ska fungera som ett svar på egnas och andras frågor om morföräldern.

Jag tror också att det kan vara värt att fundera över vilken förebild du blir för barnen genom ditt sätt att hantera detta. Det var därför jag valde att avsluta mitt exempel ovan med en öppning om att ses igen. Om du skulle göra likadant, så visar du indirekt för dina barn hur de kan hantera konflikter och oförrätter, nämligen genom förlåtelse och försoning. Jag påstår inte att det alltid är rätt eller realistiskt – du kanske inte alls tror på en sådan utveckling i ert fall. Orden man väljer får inte skorra alltför falskt med den egna övertygelsen, men det är bra att reflektera över vilket budskap man ger sina barn mellan raderna. Den attityd du visar i samtal om detta kommer att påverka dem mycket mer än det som morföräldern har sagt och gjort. De har ingen relation till honom/henne och kommer därför inte att känna sig personligen kränkta eller svikna. Däremot träffar de dig varje dag, så det är dina handlingar och attityder som räknas.

En viktig attityd i sammanhanget är synen på skuld och ansvar. Barn vinner generellt på att lära sig skillnaden mellan handling och person. När du förklarar varför ni inte träffar morföräldern, så bör du därför betona handlingarna (han/hon har gjort dumma saker) och undvika personlighetsbeskrivningar (han/hon är dum). Om det handlar om någon slags sjukdom, så kan man förstås säga att han/hon är sjuk, men det är bra att samtidigt förklara att sjukdomen innebär att man gör dumma saker. Det är också bra att förklara för barnen att det finns omständigheter som bidrar till att människor gör dumma saker, vilket ytterligare understryker att människor inte är dumma eller onda av naturen. Även om man kan ha olika åsikter det, så kan jag konstatera att forskningen pekar på att det är hälsosamt med en mer förlåtande attityd. Exempelvis har man sett i studier att barn känner mer skam och hämndlystnad ju mer de tror att elaka handlingar beror på personlighetsdrag som inte går att förändra. Ju mer de kan se omständigheter och förklaringar till elakheten, desto lättare har de att förlåta, vilket i sin tur är starkt kopplat till välmående och hälsa. Jag tror att du och de flesta andra är medvetna om de här sakerna på ett allmänt plan, men det krävs ofta mer ansträngning för att blottlägga den här typen av mönster och attityder inom den egna familjen.

Till sist vill jag påminna om att det alltid är bra att tänka långsiktigt. Den förklaring du ger dina barn bör också hålla om 20 år. Kommer de fortfarande att förstå varför ni inte träffade morfar/mormor? I så fall tror jag att du kan känna dig trygg.

Bästa hälsningar,
Martin.

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (11)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 11

Jag har gjort samma val som frågeställaren och mina barn vet i stora drag vad som hänt och varför. Bryningen med mina föräldrar kom efter att jag bildat familj och angreppen från föräldrarna trappades upp och kom till slut att involvera syskon med respektive i min stora syskonskara. En förälder med labilt psyke, totalt kontrollbehov och behov av en syndabock gjorde att jag blev utsatt för en häxjakt med förtal, utfrysning, verbala hot mm som skadade mig och min mans relation och givetvis barnen. Brytningen blev total med föräldrar och de aggressivaste syskonen. Jag har inte ångrat det beslutet men det är en stor sorg jag bär på, den att ha blivit bortstött och ratad från de som borde mig! Varför ska destruktiva föräldrar anse sig ha rätt till allt och alla bara för att de är deras ättlingar??? Hur kan man påstå att sina barn bör umgås med en person som avsiktigen vill såra dig och tar varje givet tillfälle till hands att ta ut sin egen frustration, stress, psykiska ohälsa eller hat emot dig och de dina?

Ingela Sällström, 20:58, 21 september 2012. Anmäl

[...] Min frågeställning rör hur det är vettigt att behandla den bortvalda föräldern i förhållande till mina egna barn, som snart börjar komma i åldern att de kommer att börja förstå att det så att säga ”saknas” en morförälder. Nu talar jag inte i termer av någon form av kontakt mellan den bortvalda föräldern och barnbarnen – det är uteslutet – utan snarare om hur jag/vi ska tala om den bortvalda föräldern. Källa [...]

Det kan jag förklara! (Webbsida), 23:03, 15 september 2012. Anmäl

Är fadern kriminell eller gravt förstörd av missbruk? I annat fall tycker jag att dottern ska fundera en gång till. Man utesluter inte varandra, man kan umgås lite mindre, men uteslutning? Nej! Det skadar alla att inte ha öppna spjäll i en släkt. Det är psykisk tortyr att utesluta sina nära.

Kloker, 11:17, 15 september 2012. Anmäl

Tankarna får mig att tänka på en triad där fler än mamman ingår.För det första har mamman rätt att göra sina val och möta respekt för de upplevelser som ligger till grund för ställningstagandet. Men barnet har rätt att få göra sina egna val, skaffa sig en egen bild. Det är en mänsklig rättighet som troligtvis kan ställas emot mamman i tonåren. Den tredje parten i triaden som är bortvald, straffas med "döden". Ur ett mänskligt perspektiv har vi inte dödsstraff utan här avsätts en strafftid som gör att individen får en andra chans även vid mord. Den bortvalda har i detta system ett värre helvete än någon annan dömd som inte får möjlighet att skaffa sig en egen relation på egna villkor med sitt barnbarn. Jag tror inte denna triad kommer att hålla om 20 år. Alla är förlorare. MEDMÄNNISKA OCH NATURVETARE

Anonym, 20:41, 6 september 2012. Anmäl

En kort kommentar om en svår fråga: jag fick reda på när jag var över trettio att min farfar hade en syster, utöver sina bröder. Det kändes otroligt olustigt, särskilt som resten av familjen har varit väldigt sammanhållen. Jag har fortfarande inte förstått varför hon blivit utesluten (eller uteslöt sig själv). Det enda rätta är att vara öppen och svara diplomatiskt på barnens eventuella frågor. Att hålla den här typen av hemligheter inom familjen leder aldrig till något gott.

barnbarnet, 17:09, 6 september 2012. Anmäl

Jag umgås inte heller med min pappa. Ibland träffas vi dock på olika familjehögtider. Mina barn som är i tonåren vet varför.Däremot har jag aldrig förbjudit mina barn att träffa sin morfar. Det har de gjort ibland , men eftersom morfar är en väldigt speciell person (troligen Asperger) så är han inte så lätt att umgås med. Så mitt råd är förstås att vara öppen med situationen,och försöka förklara så gott man kan. Finns det möjligheter för barnen att möta sin morförälder så får de också en chans att uppleva den personen själva.

Doris, 05:59, 6 september 2012. Anmäl

Säg som det är, barn fattar snabbt. Min mormor blev bortvald, vilken senare gjorde mig riktigt förbannad. Pådyvla inte din egen åsikt på andra. Men självklar är det förälderns ansvar och skyldighet att välja bort dom som är olämpliga barnet. 1. Var rak och ärlig, säg som det är, kan inte träffa xxxx pga. xxx 2. Tänk ur barnets perspektiv, är din åsikt lika med barnets bästa. 3. Ett barn kan ha kontakt, bra sådan, även om föräldern inte kan ha det. Därmed inte sagt att det skall vara så i detta fall. man kan tyvärr inte välja sina släktingar, men väll villka man vill umgås med.

Fredrik, 16:20, 2 september 2012. Anmäl

FS är inte intresserad av blodsband, skriver hon. Men kanske hennes barn kommer att vara det längre fram. Att då ha som ett hål i sin historia är inte bra. Var så ärlig som möjligt men ta det i små portioner vartefter, och anpassa informationen efter barnens ålder.

Anonym, 09:39, 2 september 2012. Anmäl

Bra svar från Martin, och bra kommentarer nedan!

Anonym, 07:50, 1 september 2012. Anmäl

Har också brutit kontakten med min pappa. Jag har berättat för mina barn (i lågstadieåldern) att vi inte kan träffa morfar så mycket för att han dricker för mycket alkohol och då säger han dumma saker som gör att jag blir ledsen. De har helt accepterat detta. Ibland frågar de om varför han dricker t ex och då svarar jag att det är en sjukdom. Jag tycker att det är skönt att ha varit ärlig mot barnen. Däremot har jag inte berättat detaljer från min uppväxt tex. Jag tror att man vinner i längden på att vara ärlig för då vet barnen att de kan lita på en. Lögner kommer alltid fram och det blir aldrig bra. Lycka till!

Annika, 21:47, 31 augusti 2012. Anmäl

”Min väninna blir misshandlad ”

En bekymrad kvinna behöver råd om hur hon ska lyckas övertala sin väninna att lämna sin sambo. Liria Ortiz svarar.

Fråga:

Hej Liria, jag har en god vän sedan länge, som alltid varit en glad och begåvad tjej. Problemet började när min väninna träffade sin nuvarande sambo. Från början var han drömprinsen. Efter en kort tid började jag märka att hon tog mer och mer distans ifrån mig. Verkade nervös, nästan rädd när vi pratade.  Den glada och utåtriktade personen hon var började försvinna.

Vid ett tillfälle för något halvår sedan, då jag såg henne med blåmärken, så frågade jag vad som hade hänt. Hennes historia om att hon hade ramlat var lite konstig, men det som framför allt förbryllade mig var att hon blev arg när jag undrande vad som hade hänt. Efter ett tag hände det igen, återigen blåmärken, och då började jag bli misstänksam. Jag frågade rakt ut om hennes sambo var våldsam mot henne. Jag har faktiskt från början uppfattat honom som en ganska aggressiv person. Hon berättade då att hennes sambo hade tagit tag i henne för att hon inte hade förstått att han var stressad och provocerat honom. Ja, så sade hon, och det gjorde mig arg. Jag borde kanske inte ha visat min ilska, och det har jag dåligt samvete för, men jag kunde inte hejda mig. Efter det träffades vi mycket sällan ett tag. Sen ringde hon och ville träffa mig igen, men det hon vill ha är jobbprat och tjejsnack. Jag tyckte att det fanns tydliga tecken på att hon är utsatt för våld av sin sambo. Ibland var hon hårt sminkad och hon dolde sig bakom stora glasögon. Till sist kunde jag inte hålla tyst längre, och frågade igen hur det var. Då erkände hon att sambon slår henne men hon ursäktar sin sambo och säger att han har det stressigt på jobbet, men att det ska bli bättre, att han har haft det tufft tidigare med mera. Hon fortsätter att ursäkta honom och bagatellisera det som händer! Men det som gör mig mest upprörd är att hon tror på honom. Jag har försökt övertyga henne om att lämna honom, har bett, har hotat med att polisanmäla… Ingenting har fungerat.

Min väninna har barn i förskoleåldern och enligt henne har barnen inte hört eller sett något. Jag vet att hon älskar sina barn men jag kan inte förstå att hon utsätter dem och sig själv för sambons våld. Jag blir förvirrad, ledsen och arg på henne, jag behöver hjälp med att förstå och råd om hur jag ska göra för att hjälpa henne lämna sin sambo.

Bekymrad väninna

Svar:
Hej Bekymrad väninna, och tack för ditt brev.

Du har rätt att vara bekymrad över din väninnas situation. Våld i nära relationer är nästan aldrig en enstaka händelse. Och det är inte heller något som brukar upphöra efter en kort tid och som kan förklaras av att partnern är i en utsatt situation och tillfälligt har gått över en gräns. Våld i nära relationer handlar om mycket mer. Det är oftast fråga om en person som vill utöva makt för att upprätthålla sin egen känsla av egenvärde och kontroll. Genom att ha makt över sin partner känner man sig stark för stunden. Det här behovet ökar över tid och våldet tenderar att trappas upp, och bli allt mer brutalt. I början känner förövaren den berusande känslan av kontroll med lite våld men vänjer sig ganska snart och känner behov av mer våld och kontroll för att kunna uppnå känslan igen. Det påminner på många sätt om den toleransutveckling som vi kan se hos personer med alkohol- och drogproblem.

Ofta finns också ett psykiskt våld utöver det fysiska. Som elakheter, trakasserier och anklagelser. Jag delar din uppfattning att din väninna ska lämna sin sambo. Det handlar om det rimliga i att inte leva ett liv, där hon blir misshandlad och förödmjukad, men också om hennes och barnens säkerhet! Frågan är hur du ska gå tillväga. Du har försökt övertyga din väninna med olika argument, och visat din upprördhet över hur hon har det. Det har inte fungerat. Hon har svarat med att bagatellisera det som händer, och dragit sig undan dig. Hur kan det förstås? Ett uppmärksammat problem vid våld i nära relationer är just detta. Att den som utsätts för våld ibland inte vill lämna relationen eller anmäla, drar tillbaka anmälan eller anmäler men återvänder till förövaren. Det finns flera skäl som gör att detta inträffar. De som är utsatta för våld i nära relationer känner sig ofta fångade i sin situation och är ambivalenta till att lämna förhållandet.

Ambivalens kan enkelt definieras som upplevelse av motsägelsefulla känslor kring en situation. Ekonomiskt beroende, föreställningar om att det är bäst för barnen att stanna kvar, en bedömd risk för ökat våld vid separation, skam och skuldkänslor, oro för att bli ensam, eller starka bindningar till varandra kan spela roll. Exempelvis vid missbruk kan den som är våldsam ibland vara den som tillhandahåller alkohol och droger. Det vi kallar för förnekande är ofta ett uttryck för en rädsla att inte orka med och klara av de hinder som finns på vägen vid ett uppbrott. En utsatt person som har den här rädslan kan känna ett behov av att försvara sin osäkerhet och argumentera för sin ambivalens, när omgivningen försöker övertala personen att lämna relationen och ger argument varför det är nödvändigt. På det sättet blir ofta motståndet mot att lämna relationen förstärkt, och personen känner sig allt mer missförstådd och ensam med sitt dilemma.

Hur kan du ge råd och utrycka din oro på ett sådant sätt som gör att hon både känner sig förstådd och vill lyssna? Mitt råd är att du provar ett annat sätt att prata med din väninna. En samtalsmetod som heter Motiverande samtal (eng. motivationalinterviewing – MI), har visat sig vara effektivt i samtal med ambivalenta personer och öka tilliten hos dem att de ska kunna göra positiva förändringar i sina liv.  Om du googlar så hittar du en handbok på nätet som kan laddas ner kostnadsfritt om det här sättet att samtala. Den heter ”Motiverande samtal i praktik. Hur kan MI användas vid våld i nära relationer? En handbok.”

Närma dig väninnan med varsamhet, närmast ömsinthet. Visa att du förstår hennes oro både för hur det är och för att bryta upp. Dölj inte vad du tycker att hon ska göra, men visa att du respekterar att det är hon som ytterst måste avgöra hur hon vill göra. Ha som mål att så frön av tankar om möjligheten att kunna bryta upp. Och visa att du förstår att hon tvekar inför en så stor förändring, trots hennes svåra situation, och berätta att det är normalt att tänka och känna så.

Betrakta dig som en guide som försöker hjälpa henne att hitta rätt i sina kaotiska känslor. Och stötta hennes tillit till att hon kan klara av att bryta upp så snart du får möjlighet. Betona gärna hennes styrkor och positiva egenskaper. Här är några frågor som du kan använda dig av:
-Vad är det som gör det så svårt att lämna honom? Vad är det samtidigt som oroar dig, och som gör att du ibland känner att du måste göra det? Vilka fördelar och nackdelar upplever du i din relation med din sambo?
(En kommentar:Varför ska du också ställa en fråga om fördelar? Skälet är att visa att du kan förstå hennes ambivalens, och att allt inte är svart och vitt. På det sättet kan du förebygga att din väninna återigen känner sig missförstådd och låser sig i att behöva försvara sin tveksamhet. Du ger på det sättet också mer plats för den följande frågan om nackdelarna.)
• Hur skulle det bli bättre för dig och dina barn om du bröt upp från din sambo? Hur ser du själv på det?
• Vilka hinder finns på vägen som oroar dig, och som gör att du tvekar?
•Hur kan du komma förbi dem? Vad har du för idéer om det? Vad har du gjort av stora förändringar tidigare i ditt liv? Hur kan du ha nytta av de erfarenheterna nu? Vad kan jag göra för att hjälpa till?

Du måste på ett tålmodigt sätt hjälpa din väninna att göra tydligt inför sig själv att hon har skäl till att bryta upp och att hon kan lyckas med det. Först då kan hon besluta sig. Du kan behöva göra det många gånger. Allt forskning om motivation och förändring vid våld i nära relationer visar att den utsatta tvekar länge, och återvänder till sin partner några gånger, innan det slutliga beslutet om att lämna förhållandet fattas.

Förbered dig gärna att kunna ge din väninna praktiska råd och tips om vilka hon ska kontakta för hjälp på olika sätt när hon har beslutat sig. Det kan underlätta för henne att handla, när hon är redo. Ring en kvinnojour, Kvinnofridslinjen, 020 50 50 50, eller RFSL:s brottsofferjour. Där har du möjligheter att få veta mer om den hjälp som finns att få. Du kan vara anonym.

Det måste samtidigt finnas en gräns för ditt tålamod. Din väninna och hennes barn är utsatta för risk för fortsatt och allvarligt våld. Fortsätter det som nu, eller förvärras situationen, får du tänka om. Du kan anmäla till socialtjänsten i kommunen om du befarar att barnen far illa. Du behöver inte veta att det är så. Det räcker med oron för detta. Som privatperson kan du vara anonym. Blir situationen allt mer akut för din väninna kan du ringa Kvinnofridslinjen och få råd hur du ska göra. De har öppet dygnet runt.

Varma hälsningar.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (21)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 21

Själv förnekade jag misshandeln som pågick därför att jag skämdes så mycket över att jag inte varit stark nog att lyckas sätta stopp för den. Jag skämdes så in i norden att jag blånekade medan jag innerst inne inget hellre ville än att ta emot hjälpen mina vänner erbjöd mig. Ja, så starkt kan man skämmas... Dessuotm var jag rent konkret rädd för vad som skulle hända om jag gjorde slut - om jag skulle överleva det rent fysiskt. Dessa två saker gjorde att jag nekade till att det fanns problem och nekade ta emot hjälp som erbjöds av vänner, och jag är ytterst tacksam att vännerna inte gav upp. Min ena vän sa till mig att hon inte stod ut att se mig så och gav sig av och organiserade en ny lägenhet (!) åt mig. Sen kontaktade hon mig när jag var ensam och berättade att det fanns ett kontrakt att skriva under - allt färdigt - typ. Jag sa inte ett ord. Jag bara rusade dit och skrev under. Sen hjälpte vännen till med lastbil och så bar vi ut allt som tilhörde mig från den gemensamma lägenheten. SENARE lyckades jag bearbeta mina skamkänslor och allting så pass mycket att jag kunde prata om det och förklara. SENARE lyckades jag restaurera mitt liv. Skulle ALDRIG ha lyckats med det om inte vännerna slitit mig ur situationen först. Om mina vänner väntat på att samtal med mig skulle bära frukt, skulle jag fortfarande varit fast i den destruktiva relationen. (Hade inga barn).

FB, 11:15, 1 september 2012. Anmäl

Så länge den här kvinnan stannar i ett förhållande där hon blir misshandlad är hon medskyldig i barnmisshandel. Hon kan välja om hon vill stanna hos sin misshandlande partner, barnen har inget val. Jag skulle ringt barnavårdsnämnden direkt. Jag har ingen sympati med människor som använder barnen som krockkuddar.

Mina Larsen, 10:11, 31 augusti 2012. Anmäl

En lekman (brevskrivaren) ska hålla terapisamtal med sin väninna?? Nej, jag tror på praktiska lösningar och förstås öppna kort. Ett samtal, visst, men på en mer jämlik nivå än att hon ska ikläda sig en terapeutroll. Det mest renhåriga är att den bekymrade vännen träffar den misshandlade väninnan. Hon berättar rakt ut; "jag är orolig för ditt och barnens liv. Jag har försökt vädja till ditt förnuft flera gånger att lämna denna våldsamma man men du beter dig såhär; ursäktar honom och förnekar allvaret i situationen. Hur tycker DU nu att jag ska göra för jag känner nämligen att jag MÅSTE göra något åt det? Det handlar om ditt och barnen liv!" Sedan får väninnan berätta rakt ut att hon funderar på soc eller polisanmälan. Då riskerar inte hennes vän att känna sig förd bakom ljuset genom att någon gör en anonym anmälan bakom ryggen. Seriöst, vem fan gör sånt mot sina vänner? Visst, om barn bevisligen far illa ska man inte tveka att anmäla men annars kan man väl inte göra så mot en vän? Här finns det ju en dialog, jag tycker det inte finns någon anledning att gå bakom ryggen. Jag tycker hon ska berätta för väninnan rakt ut "såhär är det, jag upplever din och barnens situation så pass allvarlig att jag inte längre har ett annat val än att göra en anmälan. Jag tänker göra såhär..... vad tycker du om det?". Det tror jag blir en varningsklocka för henne. Då kanske hon äntligen förstår allvaret och då har man varit ärlig och de båda får en chans att diskutera kring det. Om väninnan ännu en gång kommer med ursäkter och vädjar om mer tid eller att allt kommer bli bra.. ja, då får man hänvisa till historien; att hon har sagt så förr men inget har i princip förändrats och det är viktigt att förändringen kommer nu. Jag antar att det finns otroligt mycket forskning och annat skrivet om misshandel i relationer. Varför inte hitta en bra bok eller liknande att ta med som väninnan får läsa? Det kanske får henne att förstå att hennes man inte är något undantag och att det inte rör sig om en tillfällig svacka utan att detta är ett allvarligt problem som kan leda till döden- för henne. Jag tycker också att man måste ha en praktisk lösning tillhands. Det måste finnas en bostad tillgänglig för kvinnan och barnen och där kan man inte räkna med kvinnojouren. Släkt? Vänner? Bedömer kvinnan att hennes sambo är så pass farlig att hon inte vågar göra slut? Ja, då är det polisen direkt.

Sofia, 10:00, 27 augusti 2012. Anmäl

Att råda någon i den kvinnans situation att gå till Soc är det absolut värsta man kan göra för både barnen och kvinnan. Har hon inte blivit knäckt innan så lär hon och också barnen bli det när Soc ev sätter dem i fosterhem. Upprörande att läsa något så idiotiskt. Det är ju inte kvinnan som är ett hot mot barnen utan mannen. Men Soc hämtar inte mannen och sätter honom någon annanstans, utan barnen. Blandar man in Soc är det dom utsatta som blir ännu mer utsatta. Kvinnan behöver hjälp att få ett eget boende med sina barn, men så tänker inte Soc.

Askungen, 20:56, 25 augusti 2012. Anmäl

Misan, jag tror du har fel. Soc skall man nog undvika att blanda in överhuvudtaget. Barnen behöver sin mamma, och ska hon börja tampas med Soc, och mycket möjligt få barnen omhändertagna (vilket de givetvis inte mår bättre av), så är det ett ganska säkert sätt att se till att hon knäcker ihop ännu mer, kanske helt och hållet, och dessutom har man då lyckats åstadkomma att man knäckt två små barn också. Det är ju inte så att Soc är en ansvarstagande myndighet som ordnar allt till det bästa. De lyfter lön, vänder papper och följer stela regelverk men tar aldrig verkligt ansvar för att någon ska få det bra på riktigt. Så barnen har det med all sannolikhet enormt mycket bättre hos sjn mamma än i Soc omvårdnad, även om hon blir slagen. Inte politiskt korrekt, men förankrat i verkligheten. Man måste se till helhetsbilden, och det enda som kan göra att båda kvinnan och barnen får ett bra liv är rätt stöd till kvinnan, så att hon kan restaurera sig själv och sitt liv, och därigenom även ge sina barn ett bättre liv. Men att blanda sig i utifrån med självgoda anmälningar hit och dit är att skada både barnen och kvinnan. Och därigenom bidrar man till att göra deras liv ännu svårare. Så tror jag.

På andra sidan (Webbsida), 21:17, 24 augusti 2012. Anmäl

På andra sidan: Jag skulle kanske hålla med dig om det var så att det bara handlade om den här kvinnan, men nu är det ju så att det finns små barn med i bilden, och dessa barn är ju egna individer med egna rättigheter, de är inte bara bihang till sin mor. I väntan på att hon erövrar sin självkänsla och blir stark nog att bryta sig loss far ju dessa barn illa. Det handlar inte bara om henne. Det kanske finns en vettig far med i bilden som kanske kan ta huvudansvaret för barnen i väntan på att situationen i hemmet blir lugn? Sådana saker tar ju soc. med i beaktande när de utreder om barn far illa. Det är inte fråga om att frånta henne barnen, men för ett barn att bevittna hur ens mamma misshandlas är att likställa med barnmisshandel och tills det upphör kanske barnen mår bättre någon annanstans.

Misan, 17:05, 24 augusti 2012. Anmäl

Att polisanmäla, eller ännu värre, anmäla till socialen, är verkligen det värsta denna väninna kan göra! Den misshandlade kvinnan har blivit berövad sin självkänsla, och makten över sig själv och sitt liv, och det är sin självkänsla och makten över sitt eget liv som hon behöver bygga upp igen. Att mot hennes vilja polisanmäla, eller orsaka att hon får socialen på halsen, är att bidra till att göra henne ännu mera maktlös och cementera hennes självbild av att hon inte har något att säga till om i sitt eget liv. Men visst är det enkelt att gasta "polisanmäl" eller "anmäl till socialen", problemet är då bara att det inte hjälper kvinnan utan bara hjälper en själv att känna sig rättrådig och stark. Och syftet var väl ändå att hjälpa kvinnan att själv bli stark nog att ta sig ur relationen och återfå makten över sitt eget liv, inte att någon annan skulle utöva makt över hennes liv också?! Lirias råd är bra, den vägen kan man nå fram till att hjälpa henne på riktigt. Kanske kommer hon då fram till själv att hon vill polisanmäla och då ska man förstås stötta henne med allt, men det är helt förkastligt att ta det beslutet åt henne! Det är hennes beslut att ta, eller inte ta. Vise henne den respekten!

På andra sidan, 15:53, 24 augusti 2012. Anmäl

Goda råd i alla ära, och om min väninna mådde allmänt dåligt i sitt förhållande kunde jag mycket väl tänka mig att försöka samtala med henne på det vis som föreslås här. I detta fallet har gränsen passerats för vad som är tillåtet i lagens mening, och då är det polisanmälan som gäller. Meddetsamma!

Krut, 14:14, 24 augusti 2012. Anmäl

@pål: Det är nog inte rätt väg att gå, Tyvärr måste man nog lita på rättssystemet. Alternativet leder bara till godtycklig vigilantism och lynchmentalitet. Dessa fenomen är alltid styrda av godtyckliga och ej förutsägbara "moralnormer". Ditt exempel är ej jämförbart med ett långvarigare "våldsförhållande". @Nina Kleinschmidt: Tyvärr så är detta oftast lättare sagt än gjort. Man kan sällan av en enstaka händelse avgöra vad som hänt. I det beskrivna fallet ovan är det ju däremot ingen tvekan. Nu ska man naturligtvis inte acceptera ett slag heller. Det finns även ett mörkertal, och betydligt mer tabubelagt, vad gäller kvinnors våld mot män, eller inom samkönade pars förhållanden. Men det är inte lika pk att diskutera.

grodan, 12:13, 24 augusti 2012. Anmäl

"Ofta finns också ett psykiskt våld utöver det fysiska. Som elakheter, trakasserier och anklagelser." Ja, faktiskt. Precis så var det. Så behandlade hon mig under lång tid. Man knäcks långsamt, men jag älskade henne och behövde henne.

Pelle Svans, 12:06, 24 augusti 2012. Anmäl

Hur slutar man vara otrogen?

Hur gör man för att sluta vara otrogen? Veckans frågeställare kan inte låta bli, men får ångest efteråt.

Fråga:

Hej! Jag är en kvinna i 30-årsåldern. Jag har under hela mitt liv, sedan jag började dejta killar, haft stora problem med att vara trogen.
Det känns som om jag tappar helt och hållet kontrollen över mig själv och mina ageranden, jag vet att jag inte ska vara med andra, men kan inte låta bli. Och då menar jag verkligen att jag inte kan låta bli. Det känns som om jag blir styrd med fjärrkontroll av någon annan och blir helt blockerad i känslorna, tappar empatin och respekten för min partner och blir samvetslös och känslokall.

Efteråt lider jag alltid av stor ångest. Jag är inte heller egentligen så intresserad av att ha sex med andra män, utan vill bara att de ska bli förälskade i mig och på det sättet bekräfta mig. Men när de sedan vill ha sex så kan jag inte säga nej, även om jag egentligen inte vill.

Jag har haft en ganska jobbig barndom med en mamma som lämnade mitt liv när jag var i tioårsåldern. Efter det levde jag och min bror (som också lidit av samma problematik som jag) med vår pappa och hans nya fru. Hon var helt öppen med att hon inte ville ta hand om oss eller ha oss nära sig själv och vår pappa, som hon ville ha helt för sig själv.

Hemmet var som ett fängelse för oss, vi hade ingen plats att existera där, varken psykiskt eller rent fysiskt. Våra behov av närhet och uppmärksamhet ignorerades ständigt. Min pappa och styvmamma drack och bråkade också ganska mycket vilket fick oss att känna oss otrygga.

Jag har en känsla av att mina upplevelser från barndomen, otryggheten och förbiseendet av mina behov, har ett starkt samband med min oförmåga att vara trogen och mitt behov av att ständigt få bekräftelse från andra. Frågan är vad jag kan göra åt detta. Jag lider nog av väldigt låg självkänsla och har i allmänhet svårt att säga nej till folk för att jag tror att de då kommer att överge mig. Detta har ställt till stora problem och lidande för mig och mina pojkvänner under åren.

Anonym

Svar:

Hej Anonym, och tack för ditt brev!

Jag uppfattar att du har två ganska tydliga och akuta problem när jag läser ditt brev. Det ena problemet är att du har en låg självkänsla och är otrygg i möten med andra. Det gör att du har ett stort behov av att ständigt bli bekräftad.

Det andra är att du använder sex för att hantera din låga självkänsla, men på ett sätt som snarare vidmakthåller och förstärker din negativa självbild. Dessa problem verkar hänga ihop och förstärka varandra. Du behöver få hjälp och arbeta med dem samtidigt.

Låt oss börja med din dåliga självkänsla. Vi människor lär oss att relatera till oss själva och andra redan när vi är små. Det handlar om känslominnen av hur våra föräldrar var tillsammans med oss. Utifrån dem spelar vi som vuxna upp de sätt att relatera som vi lärde oss tidigt för att få ögonblick av trygghet och uppmärksamhet. Dessa tenderar vi att använda oss av för resten av livet om vi inte arbetar med oss själva med att förändra de här tidiga relationsmönstren.

Grunderna för vår självbild byggs alltså upp mycket tidigt. Vuxna som har haft en trygg uppväxt oroar sig inte så ofta för att inte duga eller bli övergivna. Vuxna som har haft en otrygg uppväxt har som dilemma att de oroar sig just för detta.
Du har förmodligen helt rätt i att din anpasslighet och ditt stora behov av att bli bekräftad har blivit dina sätt att försöka hantera känslor av otrygghet som du bär med dig från barndom.

Din sexualitet är något som utvecklats till ett bekymmer för sig. Problem med sexualitet är komplexa. Sexualiteten står för så mycket i våra liv. Vår självbild, vårt egenvärde och vår kropp. Ditt brev speglar hur plågsamt det är för dig att vara otrogen på ett närmast tvångs­mässigt sätt. Du vill vara trogen men du kan inte kontrollera dig. Anledningar till otrohet kan vara många: förälskelse, hämnd, spänning, alkohol, ett sätt att avsluta ett förhållande eller att få bekräftelse.

Det du beskriver är en vanlig upplevelse hos personer med överdriven och svårstyrd sexualitet. Att man känner sig avstängd, att man inte är sig själv, och att den egna kroppen upplevs som avskild från den egentliga personen, när man har sex. Man kan känna ångest och en stark motvilja mot det man gör, både när man har sex och efteråt.

Hur kan detta förstås? Sex kan användas för att hantera besvärliga känslor. För dig verkar sex ge dig bekräftelse, och en stark upplevelse av att vara åtråvärd och kanske av att ha kontroll över andra.

Det verkar vara ett av de få sätt som du har för att få en positiv upplevelse av dig själv. Det är lätt att lockas att använda det som vi i ögonblicket mår väl av. Sex kan på det sättet bli ett närmast överinlärt sätt att reglera besvärliga känslor. Man kan efter en tid uppleva att sexualiteten börjar styra och leva sitt eget liv. Man har inte kontroll längre. Särskilt stor är nog risken för att det blir så här om man inte har andra sätt att hantera svåra känslor än att använda sex.

Återkommande otrohet kan på det här sättet bli närmast tvångsmässig och utvecklas till hypersexualitet, eller det som på vardagsspråk kallas sexmissbruk. Vad som ska benämnas som sexmissbruk är en känslig fråga. Det kan lätt uppfattas som att man definierar vad som är en ”rätt och riktig” sexualitet och glida över i ett moraliserande.

Ett sätt att komma förbi detta är att definiera sexmissbruk som att det handlar om sexuella beteenden som försämrar en persons relationer till andra och som har en negativ påverkan på personens uppfattning om sig själv. Det uppskattas att fem till sex procent av befolkningen har problem med sexmissbruk i den här meningen. Vanligt är att sexmissbruk förekommer tillsammans med dålig självkänsla, ångest och depression, och andra problembeteenden som riskabla alkoholvanor eller ätstörningar.
Jag rekommenderar dig att gå i psykoterapi med fokus på ditt sätt att relatera till andra, men som också får omfatta problemen som du upplever med din sexualitet.
Det är rimligt att tro att din negativa självbild, din otrygghet och dina sexuella problem har sina utgångspunkter i din svåra uppväxt. Du kan genom psykoterapi börja förstå dig själv mer. Och lära dig att bli mer uppskattande av dig själv och få konkreta verktyg för att kunna hantera dina känslor. Psykoterapi kan ge dig möjlighet att få den självkänsla som du inte har med dig från din uppväxt. Den kan göra dig tryggare i möten med andra och ge dig möjlighet att leva på ett sätt som mer är i överensstämmelse med dina värderingar.

Du kan kontakta en mottagning som erbjuder sexualrådgivning. Så­dana finns inom kommunen, genom RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning, eller hos privata mottagningar. Var uppmärksam på att sexualrådgivaren har formell kompetens, och är till exempel sexolog, eller legitimerad psykolog eller psykoterapeut.

Ett annat alternativ är att du kontaktar Centrum för andrologi och sexualmedicin på Karolinska universitetssjukhuset. Där pågår ett behandlingsprojekt som handlar om sexmissbruk/hypersexualitet. Det heter Mozart. Du kan få information och råd för hur du kan få hjälp på telefon 08- 585 823 00.

Men du kan också göra en hel del på egen hand. Jag kommer nu att ge dig några egenvårdsråd. Det handlar om färdigheter som du kan använda för att bättre kunna bromsa dina impulser när du känner att du vill bli bekräftad genom att söka mäns uppmärksamhet.

Det första handlar om att tydliggöra dina värderingar om vad som är rätt och riktigt i en kärleksrelation för dig. Vad är viktigt för dig i en relation? Hur vill du vara som kärlekspartner? Skriv ner det du finner. Ha inte för bråttom. Ge dig tid för den övningen. Idén är att de värderingar som trätt fram och blivit tydliga för dig under övningen ska fungera som en påminnelse och en mental broms när dina impulser vill dra dig i en annan riktning.
Kartlägg gärna också i vilka situationer som risken är särskilt stor för att du ska återfalla i ditt problematiska beteende. Lista dem. Var ärlig. Välj sedan att undvika eller hantera dem. En huvudprincip när man arbetar på det här sättet är att lära sig att identifiera risksituationer. Viktigt är att agera så fort man uppmärksammar att ”jag är på väg nu”.

Upplevelsen är många gånger att ”det bara händer”, men det brukar finnas mängder av risktankar, riskkänslor och risksituationer som utlöser hypersexualiteten. Har man kännedom om vad som bidrar till att utlösa beteendet ökar man sannolikheten för att kunna hjälpa sig själv och avbryta i tid.

Som biblioterapi kan du läsa ”Den mörka hemligheten” av Dan Josefsson och Egil Linge. Boken förklarar på ett pedagogiskt sätt hur en otrygg barndom kan prägla våra beteendemönster och relationer som vuxna. Den erbjuder också olika effektiva verktyg för att bryta de gamla och överinlärda mönstren.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (30)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 30

Jocke: den livsstil som du förespråkar funkar kanske när man är ung. Men när barnen kommer - hur blir det då..? Om mamma ska lämna sina barn ensamma för att vara ute och ragga karlar och sova över hos dem. Eller om barnen ständigt ska hitta nya karlar i mammas säng, när de vill krypa upp där på natten. Och hur många män tror du skulle acceptera något sådant på riktigt..? Att frun kommer hem nyknullad av någon annan..? Det fungerar inte i verkligheten. Vi är inte skapta så - då skulle det ju inte finnas sådana känslor som romantisk kärlek och svartsjuka.

Helena, 11:47, 4 september 2012. Anmäl

När jag läser brevet så läser jag in en person som mår rätt dåligt. Vidare dövar det onda med sex, till höger och vänster. Sex är väl ett av de bästa sätten att döva svåra känslor!? Problemet här är ju att hon valt att leva med en person som, jag gissar, inte ser ett förhållande på det sättet. När röken lagt sig efter ytterligare ett äventyr får sveket och lögnerna henne att må ännu sämre. Jag säger, börja med att vara ärlig, sen, se om du kan bryta och bända lite i din barndom. Lycka till!

Per, 17:30, 31 augusti 2012. Anmäl

Är inte säker på att det bästa är att betrakta det som någon slags sjukdom eller problem att man har sex med olika personer. Man får inte intrycket av att tjejen mår dåligt av sexet i sig, utan hon mår dåligt av att vara en svikare. Hur skulle det vara om hon berättade precis som det är? Relationen går då kanske åt fanders, men hur skulle det vara om hon träffar en man som kan älska henne för den hon är och kan acceptera ett mer tillåtande sexliv på detta sätt? Det sorgliga är inte folk som vill ha sex med flera, nej det sorgliga är folks som sviker, ljuger, mörkar och hycklar. Våga stå för den du är inför din partner (utan att nödvändigtvis kasta detaljer i ansiktet på partnern)! Kanske kommer han att gilla en mer tillåtande relation, där ni ändå är rädda om varandra genom att t.ex. alltid använda kondom. Hur många män kan egentligen säga nej till en riktigt attraktiv tjej? Varför måste denna tjej säga nej? Hitta rätt partner. Lycka till!

Nalle, 14:27, 31 augusti 2012. Anmäl

What a load of crap. Det ligger inte i allas natur att leva monogamt. Vi är bara uppfostrade att tycka våra känslor är fy och skam. Och lär man sig inget annat, så vet man inget annat. Om man inte granskar sig själv. 60% av alla män och 40% av alla kvinnor är kontinuerligt "otrogna", alltså har sexuella träffar utanför sitt fasta förhållande. Resten har det inte. Det är liksom inte så att allt är svart och vitt. Skammen kommer för att vi är uppfostrade att tro att otrohet är fel, genom bland annat religion, som trots sekulariteten, lever kvar i våra hjärnor. Sen att människor borde inse vad man är, och berätta det i ärlighetens namn för sin partner, är en annan femma. Det är absolut inget att skämmas för. Knulla är inget heligt, det är något vi borde få göra med vem man vill (inom lagen), utan att folk ska ens lägga sig i det. Och man ska speciellt inte å dåligt över det. Så min rekommenderation är följande: Snacka med era partners, om ni känner att ni vill knulla runt. Kom överens om något. Antingen så går dem med på det, och kanske känner exakt likadant, eller så tar det slut. Då hittar man någon som är likasinnad. Njut av livet och av varandra. Vi lever bara en gång, och den falska moral som religion har spridit, släng iväg den som den skit den är. Och du som ska vara sexrådgivare. Lägg ner ditt jobb. Det du skriver stämmer inte in på verkligheten. Rekommendera att gå i psykoterapi för ditt beteende. Du skulle skrivit, att du uppmuntrar beteendet, om du mår bättre av det. För om vi alla tänker efter, om inte samhället ger oss skammen, så finns den inte. Länge leve lusten, polyamorös eller monogam om man så vill det. Lev som DU vill leva. Med vänliga hälsningar, J

Jocke, 10:48, 29 augusti 2012. Anmäl

Jag rekommenderar (av erfarenhet) INTE Dysberoendekliniken.

Anonym, 13:16, 28 augusti 2012. Anmäl

När jag hör sådant här, så undrar jag alltid hur alla dessa notoriskt otrogna bär sig åt. Hur TRÄFFAR de alla dessa människor som de är otrogna med? Och hur kommer de till en överenskommelse med dessa människor om att de ska ha sex..? Idag kan man säkert göra det genom speciella sexkontaktsidor på nätet - men det fanns ju sådana här människor även före internets tid. Många av oss har ju tillräckligt svårt att träffa EN partner att ha sex med... någon som både jag vill ha och som vill ha mig tillbaka. På ett sätt är dessa notoriskt otrogna människor avundsvärda, för att det är så lätt för dem - men samtidigt önskar man att de kunde använda den talangen till att skaffa sig EN partner som de verkligen kan nöja sig med fullt ut.

Anonym just nu, 12:13, 28 augusti 2012. Anmäl

Jag har haft väldigt svåra förhållanden som barn, många delar precis som du beskriver. Jag har ett behov av bekräftelse MEN jag har aldrig varit otrogen. Jag må ha varit nära ett par gånger men det här är endast disciplin. Det du MÅSTE göra är att inse att det är du som styr över vad du gör och hur du gör det. Det är inte din bakgrund. Att du sedan börjar skylla på din bakgrund är bara en naturlig mänsklig reflex, bortförklaringar. Om du sedan "godkänner" dina egna bortförklaringar så kommer du ha väldigt svårt med att sluta upp med ditt beteende. Börja stegvis, undvik "tunnelseendet" du får när du träffar andra. När du märker att du är på väg in i tunnelseendet så kan du lättare manövrera bort det. Klarar du inte det, så är det helt enkelt för att du inte vill det, du trivs med att ligga med andra och bryr dig inte tillräckligt om den du är med för att ändra på dig. Då kanske det är dags att vara öppen med det, och börja med öppna förhållanden?

Anonym, 11:59, 25 augusti 2012. Anmäl

@KA Du har väldigt fel. Val nr 1 - Sitta och gråta för att man hade dålig barndom Val nr 2 - Ignorera barndomen och koncentrera sig på framtiden Inget svårt val. Vill påpeka att min barndom var otroligt dålig både hos familj och i skolan. Värre än folk tror. Har flera gånger haft självmordstankar den tiden. Men inget av mina val har jag låtit påverka av min dåliga barndom. Idag har jag egen familj med barn och är lycklig. Livet är vad du gör den till.

Anonym, 15:31, 23 augusti 2012. Anmäl

Petra läste du ens om hennes bekymmer? Hon vill ju inte egentligen ha sex eller dylikt med andra män, utan söker bekräftelse på grund av förmodligen djupt rotade problem. Suck...

Ada, 10:46, 23 augusti 2012. Anmäl

Jag håller med Karin i att tanken om en polyamorös läggning bör prövas. Jag har ända sen man började fråga chans på varandra haft svårt att förstå var gränser för "otorhet" går, attraherats av flera, varit kär i många, med mera tillsammans med en stark känsla av att "det är min kropp och jag gör vad jag vill med vem jag vill". I många år hade jag fasta, traditionella förhållanden och led av ångest var och varannan dag. Jag visste att jag hade svårt att hålla mig "inom" ramarna och oroade mig för att den där kramen blev för lång, i den personens knä borde jag inte sitta på fest, jag råkade kyssa nån jag var lite förtjust i trots att jag hade kille osv. Sen tänkte jag igenom mig själv och mina värderingar och känner numera väldigt starkt att jag är bara funtad så att jag kan ha flera partners. Jag kan ha en lång och stadig relation (har barn och bor ihop med barnets pappa, mycket lycklig med honom) samtidigt som jag kan få bli kär i, dejta och ligga med andra. Min sambo och jag har pratat mycket om det och vi har vad de flesta antagligen skulle kalla en helt "öppen" relation. Ångesten är borta, nu får jag känna som jag vill för alla, göra vad jag vill med vem jag vill av vilken orsak det än är och jag är djupt tillfreds med mig själv och mitt liv. Lycka till med utforskandet av dina värderingar, dina problem, dina behov och din läggning!

Petra, 00:08, 19 augusti 2012. Anmäl

”Jag är asexuell men vill ändå ha familj”

Fråga:

Hej Liria, jag har en undran om det som kallas asexualitet. Jag undrar hur ensam jag är om att leva asexuellt och om det finns några förklaringar till det. Jag själv uppfattar det som en livsstil som jag valt och som jag trivs med, men folk omkring mig blir provocerade. Jag har berättat för ett par väninnor och de blev mycket bekymrade, och började tala om att jag nog innerst inne är lesbisk. Det är jag inte! Vad säger sexologerna om detta? Det finns en del att läsa på nätet, men jag undrar hur seriöst det är, så jag vill veta vad psykologin och vetenskapen säger om att inte vilja ha sex även om man inte är frigid. Jag kan ibland bli nyfiken på sex, men jag tycker uppriktigt sagt att det inte är värt mödan.

Det som oroar mig lite grann är att jag skulle vilja ha barn och leva i familj, och det verkar ju inte helt lätt att kombinera med att inte vilja ha ett sexliv med en man. Jag är 30- plus, och har levt i ett par längre förhållanden. Jag saknar kramarna och kyssarna nu när jag är singel, men inte sexualiteten.

Jag undrar som sagt hur det har blivit så här. Jag har inga trauman i bagaget, men redan som tonåring var jag nog inte så intresserad. Det kändes mer som att jag ställde upp på sex för att det skulle vara så, och kanske också till del av nyfikenhet, men särskilt roligt tyckte jag inte att det var. Jag vill ändå säga att jag uppskattar män. Jag har ett par för mig jätteviktiga killkompisar, som jag verkligen tycker om, men bara som vänner.

Vad handlar det här om? Hur många är vi? Är det en period i livet (men det undrar jag, det har ju varit så här länge nu)? Har du några råd, hur ska jag gå vidare? Ska jag se min asexualitet som ett problem och gå i terapi?

Svar:

Vår kunskap om asexualitet är fortfarande ganska begränsad, även om begreppet asexuell har funnits relativt länge. Du noterade säkert när du forskade på nätet om asexualitet att det finns en hel del litteratur om livsstilen, och nätverk och bloggar för asexuella. Du undrar hur vanligt det är, och en siffra som ofta nämns är att det förmodligen handlar om cirka en procent av befolkningen. Den skattningen baseras bland annat på en större enkät­studie i Storbritannien för några år sedan.

Vad handlar det då om? Din berättelse om dina erfarenheter och hur du lever beskriver mycket väl hur flertalet asexuella beskriver sin läggning. För det är en läggning det handlar om, på samma sätt som en sexuell läggning kan vara att vara homosexuell eller heterosexuell. Det är inget man väljer. Den mer formella definitionen är att man inte känner sig sexuellt attraherad av andra.

Asexualitet ska inte förväxlas med celibat, som är att avstå sexuella relationer utifrån en religiös övertygelse, eller med frigiditet eller impotens, som är sexuella störningar som man ofta vill ha hjälp med. Asexualitet innebär inte heller att man är känslokall. Precis som du berättar kan en asexuell person känna stark värme för en annan person, bli förälskad, vilja ha ömhet och närhet, och älska en annan person, men det tar sig inte uttryck i psykisk eller fysisk längtan efter sexualitet.

Någon mer exakt kunskap om vad som kan bidra till att en person är asexuell finns inte, och det är nog en ganska allmänt accepterad uppfattning bland sexologer och bland andra asexuella att det är fråga om en läggning. Du berättar ju också om att du har upplevt din asexualitet sedan tonåren, och det verkar vara den vanliga erfarenheten. Inget talar för att asexuella är annorlunda i sin fysiologi eller att det skulle vara fråga om en hormonell rubbning. Sexualiteten sitter i hjärnan och regleras av hjärnans äldsta delar, men också av erfarenheter och föreställningar.

För många är asexualitet ett okänt och ganska oklart begrepp, och det är nog lätt att bli missuppfattad som störd och olycklig som asexuell. Det är provocerande för många att höra att man inte har lust till sex eller njuter av det, och inte heller ser detta som ett problem som man vill bli hjälpt med.

Studier visar att de flesta asexuella är nöjda med sina liv och vill bli respekterade för sin läggning. Det ska också påpekas att asexualiteten inte är en fråga om antingen eller utan snarare handlar det om ett kontinuum, där vissa har liten sexuell lust och vissa andra inte har någon lust alls.

Kanske det vore klokt att du träffar andra asexuella och blir positivt bekräftad, och har stöd i de lägen när du känner dig ifrågasatt. Det finns ett nätverk för asexuella, som också är en blogg. Du hittar den på asexuellt.blogspot.se. Nätverket har funnits sedan 2005 och är en grupp inom RFSL. I Stockholm Pride i förra veckan paraderade nätverket och andra under en paroll om asexualitet.

Nej, jag tycker inte att du ska gå i terapi för din asexualitet. Om den känns naturlig för dig, så respektera din läggning och konstatera på ett accepterande sätt att det är sådan du är. Jag brukar säga till personer som brottas med sin identitet och funderar mycket på vad det innebär att inte vara som alla andra: ”Du får vara så annorlunda du vill så länge du inte skadar dig själv eller andra.”

Det jag vill förmedla till dig är att så länge du trivs behöver du inte söka hjälp. Du måste inte ha sex för att majoriteten har det. Det innebär samtidigt inte att det är oproblematiskt att ha den läggningen som du har. Du måste kanske lära dig när du kan vara öppen med det, och när det kan vara mindre klokt. Sexualitet är ett laddat område, och det kan vara nödvändigt att ibland vara försiktig med vad man säger om sig själv till personer som man inte känner så väl.

Du har också en längtan efter barn och familj, och att inte leva som singel som du gör i dag. Här uppstår ibland ett dilemma för asexuella, som annars är nöjda med sina liv. Mitt råd är att du är nyfiken och uppmärksam på personer i din omgivning som har samma läggning som du, och som kanske också är i en fas i livet, där familjeliv har blivit en längtan. Leta efter likasinnade och bilda familj med en person som känner som du. Du är ju inte ensam om din läggning. Det finns också klubbar och kontaktannonser för asexuella på nätet.

Varma hälsningar, Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (23)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 23

@Ankan Fast i spannet "normala" personer finns det ju folk med högre och lägre sexualdrift. Jag tror att söker man en partner är det väldigt bra om man lyckas matcha vissa basala saker bra, annars kommer någon att bli sårad. Att ha en sexlust och vilja ha sex varje dag är bara att vara hänsynslös om man väljer att vara ihop med en asexuell person. Kär eller ej har man som vuxen människa ett ansvar att se realistiskt på en situation. För många är sex lika viktigt som att äta eller sova, och det handlar inte om hänsynslöshet att ha sexlust eller tycka sex är viktigt. Hänsyn är däremot att välja en person som tycker likadant...

Elin, 09:24, 17 augusti 2012. Anmäl

@HS Som asexuell kan man visst leva med en "normal" person, det kräver bara mer förståelse och hänsyn, från båda håll. Bara för att man är asexuell behöver inte det betyda att allt som har med sex att göra är motbjudande. Det kan fortfarande vara givande att ge sin partner en orgasm även om man själv inte finner det upphetsande. Men det är ju förstås olika från person till person, och det kan vara mycket svårt att leva med någon som är asexuell om man inte vågar lita på att man fortfarande är älskad även om den sexuella biten är lite ovanlig.

Ankan, 09:02, 16 augusti 2012. Anmäl

Sex är ett jätteviktigt kitt i ett förhållande. Ett bra samliv leder till närhet som leder till förtroende som i slutänden skapar ett starkt vi. Jag har levt med en person som inte tyckte att sex var viktigt och det blir inte bra. Om man är asexuell så kan man kanske leva med en annan person som också är det men absolut inte med en person som är normalt sexuell.

HS, 09:21, 15 augusti 2012. Anmäl

@HR, är det någon som betvivlar det?

Jens, 02:40, 15 augusti 2012. Anmäl

Ursäkta Jens, men jag tror att de flesta tjejer också onanerar någorlunda "regelbundet om de inte har tillgång till en partner"...

HR, 19:05, 14 augusti 2012. Anmäl

@Lydia, du kan tydligen inte heller läsa. Sedan när blev "ett antal dagar" "ett par dagar"? De flesta män (åtminstone de som inte är äldre) onanerar sig till utlösning någorlunda regelbundet om de inte har tillgång till en partner. Sedan kan ju ni som anser det normalt för en man att ha utlösning en gång i halvåret få fortsätta att tro det om det gör er gladare... För övrigt finns det en koppling mellan prostatacancer och att inte ha regelbunden utlösning: "21 or more ejaculations per month in their 40s had a 32% lower risk of prostate cancer later in life compared with those who reported between four and seven ejaculations per month..." http://www.webmd.com/prostate-cancer/news/20040406/frequent-ejaculation-prostate Ja, det är säkert jag som har en hormonell rubbning... Jo, så är det nog... (ironi).

Jens, 15:31, 14 augusti 2012. Anmäl

@Jens Som sagt, undra vem som har en rubbning egentligen...?

Johan, 13:20, 14 augusti 2012. Anmäl

Käre Jens, om du börjar prestera dåligt på jobbet efter ett par dagar utan sex då är du illa ute. Det låter som en hormonrubbning för mig. Jag hoppas att du byter i din egen säng.

Lydia, 14:06, 13 augusti 2012. Anmäl

@Anonyms vän huske: komma ihåg tenne: tända

b, 09:25, 13 augusti 2012. Anmäl

@Johan, va? Jag har definitivt inte sagt att män måste ha få ha sex vare sig kvinnan vill eller inte. Jag har heller inte sagt att kroppen skulle ta skada om man inte har sex. Inte heller har jag sagt att män har "rätt" till sex. Vad snackar du om? Blandar du ihop mig med någon annan? Visst finns det rimligen individuella variationer, men om du kan gå ett halvvår utan utlösning så har du antagligen en hormonell rubbning om du är någorlunda ung. Det står jag för. Jag kletar ofrivilligt ner sängen nattetid efter ett antal dagar utan sex eller egen åtgärd, men jag har inte för vana att tortera mig själv så länge och tappar koncentrationen på jobbet långt innan den punkten, utan åtgärd. Dock vet jag inte om det är någon större mening att skriva till någon som uppenbarligen saknar all förmåga att läsa vad folk skriver.

Jens, 19:22, 12 augusti 2012. Anmäl

”Jag skäms över mina fördomar”

Fråga:

Jag vill fråga dig om något som gör mig generad. Min fråga handlar om fördomar. Jag har alltid betraktat mig som en modern och vidsynt person. Jag är svensk, har studerat utomlands, har rest flitigt och har lärt mig att uppskatta andra kulturer, så det som hänt mig förbryllar mig mycket. Jag använder ordet fördomar med stark olust, men jag måste inse att det är det som jag har kring en speciell händelse som inträffat i vår villaidyll.

Vi flyttade hit för att vi ville att våra barn skulle gå i bra skolor i området. För en tid sedan flyttade en familj in i området, en bit ifrån där vi bor. De lär vara framgångsrika i sina jobb, och i den meningen passar de ju in här, men det sägs att de bryter kraftigt och klär sig annorlunda än vad vi gör. Jag har hört att de är jätte­rara – alla här pratar om dem, de är den stora snackisen just nu.

Mitt problem är mina känslor. Jag känner att jag inte vill ha dem här! Det handlar inte om att jag tror att statusen för vårt villaområde ska sjunka, det är inte så rationellt – eller cyniskt om man så vill – utan det handlar om känslor. Jag känner olust när jag ser dem. De känns så främmande. Jag vill ha människor av vår sort omkring mig. Jag reagerar på ett närmast reflexartat sätt.

Min förnuftiga sida säger ju att det här är fel, men jag får bilder inom mig av bråk och oordning när jag tänker på den här familjen. Min man är ganska distanserad till det som hänt och säger att det finns bra och dåligt folk i alla kulturer, och att vi ska avvakta och se hur de är som grannar. Barnen verkar inte alls bry sig.

Varför reagerar jag som jag gör? Jag har aldrig föreställt mig som fördomsfull eller rasist. Vad kan jag göra för att hantera mina känslor? Jag vill inte känna mig otrygg, men jag vill inte heller vara en inskränkt person.

”Lena”

Svar:

Det låter kanske som en paradox, men jag uppfattar dig som en person som har inblick i din inre värld, som är uppmärksam på hur du tänker och känner, och som reagerar när du upptäcker en sida av dig själv som inte känns rätt. Det är beundransvärt!

Dina värderingar tycks vara att olikheter ska accepteras, och det är faktiskt definitionen på tolerans. En tolerant person accepterar att andra avviker från henne själv vad gäller politiska åsikter, religion och etnisk tillhörighet. Men det är vad din ”förnuftiga sida” säger dig.

Ditt dilemma är att du på ett närmast ”reflexartat sätt” känner olust inför dina nya grannar trots dina värderingar och trots att du hört att de är ”jätterara”. Så då kvarstår för dig att inse, trots att det är smärtsamt för dig, att det handlar om en reaktion på det främmande hos dem.

Jag uppfattar det som att du har blivit överrumplad och närmast skrämd av den sidan hos dig, som du inte alls kan sympatisera med. Låt oss börja med hur du kan uppleva situationen så här dubbelt. Socialpsykologerna vet en del om detta. Vi har en tendens att dela in människor i onda eller goda. Vi konstruerar vår värld och identitet på det sättet. Faktum är att fördomar är ett psykologiskt återkommande kännetecken för oss människor. En fördom är ett förutfattat antagande om andra. Den bygger på stereotypa föreställningar och övergeneraliseringar. Precis som du beskriver så utlöser fördomar ett flöde av tankar och bilder hos oss. Vi kan uppleva det här flödet som påträngande, och som något som till sitt innehåll ofta genererar oss.

Hur kan vi förstå detta? Fördomar är konstruktioner av vår hjärna. Deras funktion är att snabbt hjälpa oss att värdera om det är en vän eller fiende som vi möter. Problemet är att de för att kunna fungera på det sättet, måste baseras på en mycket förenklad bild av verkligheten. Det är de äldre och mer känslostyrda delarna av vår hjärna, som skapar rädsla inför det som är obekant för oss och vidmakthåller våra fördomar. Du skriver att det känns som att du reagerar på ett ”reflexartat sätt”. Du har nog med den formuleringen fångat ganska precis vad det här handlar om. Evolutionen har gett oss människor den här läggningen. Fördomar uppstår i mötet med det som vi uppfattar som främmande och förbryllande. Vi bedömer då sekundsnabbt utifrån kategorier som bra – dåligt, vän – fiende, fly – kämpa. I möte med främmande personer utlöses vårt mer automatiserade sätt att tänka.

Efter ett tag träder vår mer rationella sida fram och då kan vi bli medvetna om att våra tankar baseras på fakta eller inlärda fördomar. Då kan vi ta ett beslut om hur vi ska agera. Det normala är faktiskt att ha fördomar. Det viktiga är hur vi förhåller oss till dem. Man kan välja att kämpa mot varje fördomsfull tanke man har men det är enormt energikrävande. Ett annat alternativ är att konstatera att ”just nu har jag den här fördomsfulla och intoleranta tanken. Den har förmodligen att göra med min personliga historia och med något jag läst eller ett rykte jag hört.”

I vår kultur ger vi mycket plats åt våra tankar och känslor och glömmer lätt att det är vårt handlande som ger konsekvenser i mötet med andra. Ska jag verkligen betraktas som en tolerant person om jag bara pratar om vikten av tolerans, även om jag i mitt beteende uppträder som en intolerant person?

Mitt råd är att du arbetar med dig själv och gör följande övning. Syftet är att lära sig att fokusera på skillnaden mellan våra fördomsfulla tankar och känslor och vårt beteende. Ett mål med övningen är att lära sig att kunna agera tolerant trots fördomsfulla tankar. Övningen består av fyra steg.

1. Observera dig själv och upptäck vilka fördomar du har om personer eller grupper. Skriv ner det du upptäcker.

2. Leta efter mönster. Finns det några fördomar som framträder mest?

3. Kämpa inte emot dina fördomsfulla tankar. Acceptera att du tänker och känner på det här sättet när du gör övningen. Men påminn dig om att tankar är bara tankar. De speglar vår historia och vår tid. Man kan säga att de är ekon av det som du fått lära dig och hört i din omgivning. Låt det fördomsfulla tänkandet finnas där som ett ”bakgrundspladder”, men låt dig inte styras av de känslor och impulser som det utlöser. Det handlar om att inte identifiera sig med sina tankar. Du är inte bara dina tankar och känslor, du är mycket mer!

4. När du har accepterat att dina tankar inte behöver vara sanna kan du VÄLJA att handla utifrån dina värderingar om vikten av tolerans.Besluta dig till exempel för att möta personen eller gruppen som utlöst dina fördomar med nyfikenhet. På det här sättet kan du frikoppla dig från ditt fördomsfulla tänkande, och bli fri att handla utifrån dina värderingar om hur du vill vara i mötet med andra människor. Det som räknas ytterst är ju hur vi bemöter andra.

En annan övning som kan vara till hjälp för dig är att tydliggöra vad ett tolerant beteende är. Skriv ner de fem viktigaste värderingarna du har som motiverar dig att vara tolerant i möten med andra. Vilka är de och på vilka sätt är de extra viktiga för dig? Hur vill du att de ska påverka ditt sätt att möta andra på beteendenivå? Hur vill du uppträda, vad vill du göra och vad vill du säga utifrån dina värderingar? Här träder dina ideal fram och i djupare mening hur du vill vara som medmänniska.

Du kan läsa mer om detta i boken ”Tolerera. En antologi om intolerans och tolerans ur ett psykologiskt perspektiv”. Den är utgiven av konstnären Jon Brunberg och Forum för levande historia och kan laddas ner kostnadsfritt från www.levandehistoria.se. I boken ingår ett längre självhjälpsprogram för att kunna bli mer tolerant.

Varma hälsningar, Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (33)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 33

Lär känna dom.

Meppe, 15:50, 9 augusti 2012. Anmäl

Själv bor jag i Malmö och här finns områden, av både villor och borätter, där inga "riktiga" svenskar vill bo. De är för invandrartäta. Invandrarna i dessa områden är både skötsamma och ordentliga. Det måste de ju vara, eftersom de har kunnat köpa sina bostäder. Priserna på borätter och villor, i invandrartäta områden, ligger lägre än i områden där flest svenskar bor. Trots detta vill ingen svensk bo där. Jag har köpt en villa i ett sådant område och mina grannar är invandrare. Mycket trevliga och hjälpsamma på alla vis, med väluppfostrade barn. De svenskar som har en fientlig syn på invandrare går miste om mycket trevligt.

Eva, 13:05, 8 augusti 2012. Anmäl

> Det finns väl knappt nån som har något emot att ha en välanpassad invandrarfamilj i sitt kvarter, det är liksom inte där skon klämmer. Större delen av bekantskapskrets utrycker denna typen av åsikter. En av dem är tom invandrarbarn. De ondgör sig över invandrare som inte anpassar sig, OCH de som anpassar sig, t ex tar svenska namn och firar någon svensk högtid.

Calle, 15:49, 6 augusti 2012. Anmäl

Det här var inget stort problem med färdomar. Värre blir det om vi medelklassvenskar skulle tvingas flytta till en ort med parabol på var och varannan balkong. Då kan det uppstå verkliga problem.

Marion, 13:46, 6 augusti 2012. Anmäl

Det är det här som kallas troll

Nisse, 00:16, 6 augusti 2012. Anmäl

Det bästa FS kan göra är att försöka lära känna sina nya grannar. Det kan ju förstås vara lättare sagt än gjort - det är inte så enklet att bara ringa på som någon föreslog, men om tillfälle ges bör hon försöka ta det och passa på att prata med dem. Högst sannolikt kommer hon att finna att de trots allt är som folk är mest. Jag har genom mitt yrke kommit i kontakt med människor från många olika kulturer, och i början tyckte jag att en del av dem verkade vara så väldigt annorlunda och främmande, men när jag kom dem mer inpå livet insåg jag att de flesta människor i grunden är ganska lika och vill samma saker, nämligen leva ett liv i trygghet med sina familjer.

Misan, 23:43, 5 augusti 2012. Anmäl

En ny kulturmarxistisk vinkling; trots min noggranna självuppfostran i det politiskt korrekta förhållningssättet till vårt kuturella och demografiska självmord är jag trots allt en rasist längst inne i min trots allt svarta själ. Alla som läser det skall därmed finna skäl dra efter andan, känna igen sig och fördubbla sina ansträngningar att förinta sig själv och sina värderingar.

Roland Gustafsson, 18:28, 5 augusti 2012. Anmäl

Jag förstår inte varför frågan nödvändigtvis måste vara fejkad. Den innehåller i varje fall en grundproblematik som de flesta med någorlunda självinsikt ställs för ibland – man är inte riktigt så "fin" (jämlik, fördomsfri) som man ser sig som. En klok person sa en gång att det är i "skarvarna" det där smyger sig fram; när man blir överrumplad av och inte hinner ordna sina åsikter och känslor. Jag upplevs som och upplever mig själv som en ganska fördomsfri och vidsynt person. Men jag kan känna igen mig i det Jim (?) skrev nedan: Jag kommer tillbaka till det trygga femtiotalsområde där min mormor och morfar bodde och där min mamma växte upp, ett område som för mig var sinnebilden av folkhemmet och som idag är invandrartätt med de spår av en annan kultur som det för med sig och den (tyvärr!) lite lägre status som invandrartäthet för med sig. Och jag kan inte låta bli att tycka att det är lite synd. Jag är inte emot invandring, jag har ingifta invandrare i min släkt och invandrare bland bekanta och kollegor, jag borde inte tycka så. Men så smyger sig känslan på ändå. I min omgivning har också på senaste tiden en del för vår tid fullkomligt normala saker inträffat: en person har träffat och gift sig med en (framgångsrik!) invandrare med kraftig brytning och osvenskt utseende, en person har kommit ut som homosexuell och gift sig med sin kille, en person har blivit sambo med en rejält överviktig kvinna och själv gått upp i vikt – och när det kommer till kritan så finns det en hel del fördomar och negativa synpunkter på detta. Sådant som ingen för sitt liv skulle stå för om den konfronterades med dem, och som absolut inte finns generellt – men så tycker man ändå att det är lite "synd" att just x och att y kunde fått "bättre och fan och hans moster. Vi är inte så goda och fina som vi tror alltid. Och det är väl mänskligt. Men kanske inte alltid så kul att upptäcka.

Anonym, 11:41, 5 augusti 2012. Anmäl

En mycket talande artikel, tyvärr är detta Sverige i ett nötskal: "Hjälp! Tänk om jag råkar stöta på dessa invandrare nere på surbrödsbageriet i hörnet.." "nu är det väl ajöss med värdeökningen på på vår överbelånade villa när de där kufarna flyttat till området".."de har väl inte ens teppanyakihäll" ...

Hubertus, 10:53, 5 augusti 2012. Anmäl

[...] [...]

Nyheter bostäder italien #1 | Nyheter bostäder utomlands (Webbsida), 08:25, 5 augusti 2012. Anmäl