”Vår dotter saknar vänner”

Fråga: Vår dotter som närmar sig tonåren saknar nära vänner. Hon har inte haft någon ”bästis” under hela sin uppväxt, utom ett kort ”passionerat” förhållande med en jämngammal flicka som flyttade. Varje helg ringer hon runt bland klasskamraterna i hopp om att hitta någon att umgås med men oftast går hon bet – de är uppbokade med annat. Det är i stort sett aldrig någon som ringer henne. Det blir mycket ensam tid framför dator och tv.

Ibland lyckas hon komma närmare någon för ett tag och sover kanske borta någon enstaka natt. Men bara kort efter kommer hon hem och är bekymrad över att den som hon själv upplevde som sin nya ”bästis” drar sig undan och inte vill vara med henne längre. Hon är en impulsiv tjej med mycket energi. Hon har svårt att läsa av koderna i umgänget ibland, även om hon kämpar frenetiskt för att förstå och passa in i omgivningens krav. Jag tror att hon är omogen för sin ålder och det skulle kunna vara en förklaring men jag ser i klassen att skillnaderna kan vara stora i den här åldern och att det finns andra barn som matchar hennes mognadsnivå.

Trots detta trivs hon för det mesta bra i skolan och har ett par fritidsaktiviteter som hon också trivs med. Skolan tycker sig inte se ett problem men har antytt att hon har vissa koncentrationssvårigheter. Jag oroar mig en del över detta. Hennes pappa tycker att jag förstorar upp problemet och jag i gengäld tycker att han stoppar huvudet i sanden. När hon var mindre bjöd vi hem barn men nu när hon är stor funkar ju inte det längre. Vad kan vi göra för att hjälpa henne?
Orolig mamma

Svar: Oavsett om du överdriver problemet eller inte, så är det lätt att känna för din dotter. Du skriver att hon kan vara bekymrad när en nybliven ”bästis” snabbt drar sig undan. Det är i och för sig normalt med korta ”förälskelser” i de tidiga tonåren, men jag förutsätter att hon råkar ut för detta oftare än andra. I en ålder när kompisar betyder så mycket är det förstås smärtsamt att sakna nära vänner och att ofta få nobben.

Det är en utmaning att hjälpa äldre barn med vänner eftersom en poäng med tonåren är att bygga relationer utanför familjen utan föräldrars inblandning. Möjligheten att hjälpa beror mycket på hur relationen ser ut mellan barnet och föräldrarna. En viktig del av relationen är att kunna ha en bra dialog om vad som händer i varandras liv, vilket inte alltid är så lätt. Om det är så med er dotter, så får ni börja med att finnas tillgängliga och vara lyhörda för hennes egna initiativ till att ta upp frågan.

Vad kan ni konkret göra? Jag kommer att diskutera två möjliga spår som har prövats för att hjälpa barn och unga att få vänner. Det första spåret går ut på att barnet får lära sig nödvändiga sociala färdigheter för att skaffa och behålla vänner. Det andra spåret handlar om att hjälpa barnet att hitta sammanhang som ökar chansen att få vänner. Även om det ena spåret inte behöver utesluta det andra, tycker jag spontant att mycket talar för spår nummer två i ert fall och jag ska återkomma till varför.

Social färdighetsträning brukar framför allt användas för att hjälpa yngre barn, där det handlar om grundläggande färdigheter som att dela med sig, samarbeta, turas om, och att ge komplimanger. Det förekommer också som insats för äldre barn och tonåringar, men blir svårare eftersom det sociala samspelet är mer utvecklat. Du skriver till exempel att din dotter kan ha svårt för att läsa av sociala koder, vilket är en ganska avancerad social färdighet. Jag påstår inte att det är omöjligt att träna på det, men det är svårt att veta exakt vad man ska träna på och kan bli väldigt tidsödande.

Det kan förstås finnas relevanta färdigheter som är mer konkreta och lättare att öva på. Kan ni se saker som hon behöver lära sig? Har hon själv någon idé om varför det är svårt med vänner? Ett exempel kan vara att gå lagom fort fram i början av en relation. Om din dotter är impulsiv och gärna vill få en bästis, så kanske hon är för ivrig i nya kontakter. Försök i så fall att hjälpa henne att ha tålamod och kanske vänta mer på initiativ från den andra kompisen.

Andra exempel, som forskning generellt har visat har betydelse för tonåringars vänskap, är att kunna lyssna, att bjuda på sig själv (lagom mycket och snabbt), att bekräfta andras känslor och upplevelser, att vara lojal och att visa att man har en särskild relation som man värderar högre än andra bekantskaper.

Om ni kan se att er dotter skulle vinna på att ändra sitt beteende och om ni tror att det är möjligt, så kan det vara en idé att försöka hjälpa henne på det här sättet.

Samtidigt finns det ibland en baksida med det här spåret. Du skriver att din dotter kämpar hårt för att passa in i omgivningen. Om era försök att hjälpa henne handlar om att hon måste ändra på sig, så blir signalen att hon måste kämpa ännu hårdare för att passa in. Budskapet kan bli att hon själv är skyldig till att hon inte har några vänner, när det i själva verket inte behöver vara så. Det kanske inte alls finns några större brister i hennes sätt att närma sig kamrater. Det kanske är kamraterna som inte är beredda att ta emot henne. Mitt råd är alltså att bara överväga det här spåret om det finns uppenbara brister i er dotters sätt att agera i sociala sammanhang och i så fall försöka undvika att hon känner skuld eller blir mer osäker. Låt henne leda samtalet och komma med egna förslag på vad hon kan förändra eller lära sig.

Så till det andra spåret, som handlar om att hitta fler sammanhang för nya vänner. Det finns en mängd forskning som visar att vänskap ofta springer ur likheter. Att din dotter hittills har haft svårt för att hitta vänner kanske som sagt beror på att hon inte har träffat någon likasinnad (förutom flickan som flyttade!). I stället för att slå knut på sig själv för att passa in, måste hon hitta ett sammanhang eller en relation där hon kan vara sig själv. Det underliggande budskapet blir alltså att hon duger fint som hon är, men att hon måste hitta någon som hon passar med. Det kan vara svårare för vissa, men med risk för att låta naiv vill jag påstå att det finns någon för alla. I det här perspektivet blir er dotters sociala ”brister” i stället en personlighet som kan uppskattas.

Jag ska ge några förslag på hur ni kan hjälpa henne. Först och främst kan ni uppmuntra henne att vara öppen för alla möjliga vänskaper. Hon kanske redan är det, men det är inte sällsynt att barn som söker vänner enbart har målet inställt på ett visst urval. Er dotter kanske inte ens försöker med vissa klasskamrater eller andra barn. Hon kanske inte tror att de är intresserade, eller så kanske hon själv inte känner något intresse baserat på förhastade slut­satser. Prata med henne om detta och se om det finns barn i hennes närhet som hon hittills har räknat bort som möjliga vänner. Du nämner att hon ägnar sig åt fritidsaktiviteter. Det är förstås bra, men finns det kanske någon annan eller ytterligare aktivitet hon kan börja med? Utgå från hennes intressen och fundera på någon aktivitet där det finns stor chans att hitta andra hon kan passa bra ihop med. Fundera över andra sammanhang eller situationer där dottern skulle ha möjlighet att knyta nya kontakter, eller fördjupa vänskapen med bekanta barn. Har ni släktingar eller vänner med barn som ni kan träffa oftare? Du skriver att ni inte längre kan bjuda hem andra barn, men ni kanske kan underlätta för er dotter att göra det själv? Vad kan ni göra för att hon ska vilja/våga bjuda hem någon? Behöver de till exempel mer utrymme eller möjligheter att vara ifred?

Jag avslutar med att diskutera en vanlig fråga. Din beskrivning av dottern som impulsiv, okoncentrerad och att hon har svårt att läsa sociala koder kan leda tankarna till diagnoser som exempelvis uppmärksamhetsstörningar och Aspergers syndrom. Många barn (och vuxna) är impulsiva, okoncentrerade och tycker att det är svårt att läsa av koder i vissa sociala sammanhang. Det är personlighetsdrag som ibland innebär fördelar och ibland nack­delar. Det är inte aktuellt att tala om diagnoser förrän dessa drag innebär ett påtagligt lidande eller hinder i livet. Flera saker du tar upp i brevet talar för att din dotter framför allt saknar en nära vän, men att hon annars har det ganska bra. Jag valde därför att fokusera på det konkreta problemet med vänner.

Oavsett hur ni väljer att hjälpa er dotter, försök att göra det med en lätt tillbakalutad attityd. Om ni alltför ofta frågar eller föreslår saker eller för ivrigt uppmuntrar steg i rätt riktning, så finns det en risk att hon tar över er oro: Om mamma och pappa är så här angelägna, så måste det vara något allvarligt fel på mig. Även om ni gärna vill hjälpa henne, så är det ibland viktigt att låta henne vila i att hon gillar att gå till skolan och att ägna sig åt sina fritidsaktiviteter.
Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (53)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 53

Den erfarenhet jag har av mina 4 barnbarns helgaktiviteter är att helgen görs upp senast fredag, ofta innan. Ingen ringer runt lördag/söndag, för umgänge med kompisar måste ju klaffa med allt annat, kurser eller familjeaktiviteter och de mindre barnens föräldrar skall vara informerade och införstådda. Att ringa runt på helgen är liksom sent. Även barn är upptagna idag. Kanske något att tänka på utöver de goda råd som ni har fått av Martin.

mormor, 20:49, 19 november 2012. Anmäl

@Anonym, 12:56 För det första verkar du ha läst en kommentar, inte "kommentarerna", och den tycks du ha läst som fan läser bibeln. Jag tycker inte alls den pekar på en mamma som försöker göra om sin dotter för att själv känna sig lyckad, utan snarare visar på en dotter som lider av sitt utanförskap och en förälder som gjort sitt bästa för att hjälpa barnet lämna detta. Så kliv av dina höga hästar (och gärna caps lock också) och läs ordentligt.

Camilla, 10:22, 15 november 2012. Anmäl

Usch, att läsa kommentarerna, och svaret, visar bara hur jävla långt extrovert-normen och konformiteten har gått i samhället. Köp kläder på HM, kolla på facebook vad barn i hennes ålder gör. LÅT FÖR GUD SKULL INTE HENNE UTVECKLAS I SIN EGEN TAKT, HON KANSKE BLIR ANNORLUNDA OCH ATT HA EN DOTTER SOM ÄR ANNORLUNDA MÅSTE VÄL VARA DET MEST SMÄRTFULLA EN MAMMA KAN GÅ IGENOM?!

Anonym, 12:56, 12 november 2012. Anmäl

Känner igen min egen 14-åriga dotter. Hon trodde själv att hon var lite annorlunda, och på hennes eget initiativ lev hon utredd på BUP och diagnosticerad med en "släng" av Aspergers syndrom. Ett milt fall, javisst, men tillräckligt för att ge bekymmer. Hon går och pratar med en expert som hjälper henne med de sociala koderna. Hennes klass vet också om detta och vet att hon VILL vara med, hon begriper bara inte alltid HUR. Vi har också tagit en rejäl titt på hennes kläder och pratat mycket om vilka signaler man sänder ut - att vara aktivt ointresserad av sitt utseende är ofta ett försvar - om man inte fattar så är det enklast att bara strunta i det. Men samtidigt skickar man signalerna att det som upptar så mycket av kompisarnas tid är fånigt, vilket är samma som att underkänna sina klasskamraters intressen och val. Vi tog ett par rejäla shoppingrundor, och vilken skillnad det gör. Hon känner sig mer som andra, får komplimanger för sina kläder och sticker inte ut som udda och knepig. Detta har närmat henne till gruppen på ett sätt som varit enbart positivt. Jag är själv en självständig person som syns och hörs, har egna åsikter och inte följer med strömmen. Men jag är vuxen och har gjort karriär, så jag kan kosta på mig att vara udda om jag vill. Men mycket ointresse för kompisar, smink, kläder, musik mm kan vara rädsla för att man inte hänger med, inte förstår de subtila koderna mm. Och då är det lättast att bara förklara allt som är så viktigt för kompisarna som larvigt. Och då har man själv ställt sig utanför. Var inte rädd för att utreda och eventuellt få diagnos. Om din dotter var allergisk mot tomater, skulle du inte vilja veta det då så ni kan slippa utslag och ont i magen? Och om hon såg dåligt, skulle ni inte undersöka synen och skaffa glasögon då? Och vore det inte skönt att veta att dålig läsförmåga berodde på närsynthet istället för att tro att man är dum? På samma sätt är det med sociala handikapp - det kan vara en enorm lättnad och minska känslan av skuld och skam för både barn och föräldrar, samtidigt som det öppnar möjligheten för effektiv hjälp. Gå till BUP (om dottern går med på det), handla kläder på HM och kolla på Facebook vad andra i hennes ålder gör. Och förmedla i övrigt att hon är toppen. Lycka till

mamma, 13:12, 11 november 2012. Anmäl

Hej, när någon är okoncentrerad, impulsiv, energisk och har svårt att läsa igenom den tjej-umgås sociala koden innebär inte Asperger!! Det här låter mest som en typisk särbegåvad tjej som hittar inte någon som gemensam och som uttråkar lätt om sina tjej kompisar som kanske pratar bara om kläder. Det händer oftare med intelligensa tjejer att de känner skuld för att de är inte som de andra tjejerna och hård försöker att anpassa sig till de socialla koderna. Jag skulle rekommendera den mamma att informera sig on särbegåvning eftersom det kan ehlt enkel gömma sig på den beskrivning av din dotter. Tänk inte på de andra och kom närmare till din dottern. Värför sitter med datorn långa stunder? Någon med koncenmtration svårigheter kan inte sitta med datorn mer än 10 minuter. Hon kanske kan googla olika ämne och saker som lär sig inte i skolan och tycker att det är kul. kanske är de andra tjejer som är omogna framför dina dotterns ögon. Kvinnorna har mycket svårare än mänen om man är intelligens för att anpassa sig till den sociala koned mellan kvinnor. Hon skulle kanske träffa några kill kompisar instället för att kunna vara sig själv. Du kan kontakta Anita Kullberg som är speciallist på sådana barn. Googla henne, hon kan hjälpa till. Din dottern är bara mycket fin: :D

Embla, 19:51, 3 november 2012. Anmäl

Jag tror inte att problemen är så svåra då hon ändå umgås med kompisar ibland. Det jag kan känna igen är jakten på en bästis, som för mig har varit ett hinder. Bästisar blir man i bästa fall efter flera år. Bättre då att umgås i större grupper och kunna växla mellan kompisar. Det är mycket mindre sårbart, så att man inte känner sig bortvald, och jag tror det ger bättre social kompetens för framtiden. Sedan kan man ju ha favoriter i gänget men inte binda upp varandra som bästisar. För en del kan det nog kännas kvävande att någon vill komma för nära för fort.

Marion, 17:42, 3 november 2012. Anmäl

Bra! Det här kan vara ett tidigt tecken pa att hon faktiskt har potentialen att bli en bra människa. Uppmuntra nu detta beteende i ett inledande skede, och erbjud sedan alternativa utvecklingsmöjligheter som involverar resor till intressanta platser och sökande av alternativ information avseende världshistorien och övervakningssamhället, och sedan har er dotter fatkiskt alla möjligheter att leva ett spännande och värdigt liv. Lycka till!

Kristofer, 09:12, 2 november 2012. Anmäl

Koder hit och dit och annat blaj. Tycker din dotter inte verkar så ensam utan snarare ett ensambarn. Hon har inga syskon att leka med helt enkelt. Helgen är bortsett från fritidsaktiviteter den enda tid då familjen och syskon verkligen hinner umgås. Att en del barn är upptagna behöver inte betyda att de inte vill leka med din dotter utan att de träffar henne i skolan eller på fritidsaktiviteterna ändå. Det där med koncentrationssvårigheter har snarare med begåvning, resultat och framtid att göra. Finns ingenting som säger att det skulle vara negativt för hennes ”kompisliv”.

olle w (Webbsida), 17:50, 1 november 2012. Anmäl

Jag har själv varit i samma situation. I mitt fall berodde det framförallt på konstiga strukturer i klassen, jag passade inte riktigt in sett till de grupperingar som då fanns. Och i den åldern blir man ofta väldigt bunden till just sina klasskompisar. Det som hjälpte mig bäst var att åka på olika sorters läger. Kollon på somrarna, en språkresa och musikläger. Där är det många som inte känner någon och det är lätt att få många nya vänner snabbt. Rekommenderar läger jättestarkt!

Gabriella Lang, 12:14, 1 november 2012. Anmäl

@Messerschmitter. Jag tycker verkligen att det är underbart att jag som über engagerad hemma varande mamma med diagnostiserad adhd kille är en "föräldrar gärna skjuter över bristande engagemang för sitt barns välmående, till att bero på en bokstavsdiagnos hos barnet. Det blir ju så mycket enklare, och ‘inte mitt fel’ som förälder. När så många av dessa ‘diagnoser’ i själva verket är något helt annat.". Om du visste hur många sömnlösa nätter, hur många telefon samtal och att evigt vara redo att försöka lösa problem här och nu som jag dribblar med varje vecka. Jag skulle tycka att det vore fantastiskt, underbart om jag skyllde min sons problem på en bokstavs diagnos för att låta inne och cool där det i verkligheten gick lösa med vad jag förutsätter du menar är lite mer handfast föräldrarskap och närvaro. Jag förutsätter även (förment av mig möjligtvis) att du inte lever med ett adhd barn, om du gjorde det skulle du aldrig någonsin förutsätta att det är vi som föräldrar som "skyller ifrån oss". Jag skulle ge min högra och vänstra arm för att min son INTE hade dessa svårigheter. Ett handikapp som han med 30% såkerhet kommer ha för resten av sitt liv. Grattis min son, du är så speciell! Nej tack.

Anonym, 20:25, 31 oktober 2012. Anmäl

”Mina behov kommer alltid i andra hand”

Fråga: Jag har ett dilemma som är rätt bekymmersamt för mig. Ja, så bekymmersamt att jag misstänker att jag har börjat utveckla ångestsymtom på grund av det.

Jag har under lång tid haft ett kärleksförhållande till en kvinna. Redan från första början kände jag att jag ville tillbringa resten av mitt liv med henne. Hon var däremot osäker. Denna osäkerhet ledde till att hon sökte sig till andra män, vilket sårade mig, men eftersom jag hade respekt för att hon inte var säker, och jag var säker på vad jag kände, så förlät jag henne och jobbade på att hon skulle hitta kärleken till mig. Och den kände hon, men snarare den typ av kärlek som önskade att hon hade träffat mig när hon var äldre och redo att stadga sig, och inte i tonåren.

Under de tidigare åren ihop kände jag att jag inte kunde belasta henne med krav, med risk för att hon skulle lämna mig, jag kände mig väldigt känslomässigt bunden till henne. Vi blev ihop, gjorde slut, blev ihop, så levde vi.
Från början var det kärlek hon sökte och jag klev åt sidan för att hon skulle hitta sig själv. Sen var det andra projekt, som jobbet, som tog upp alla hennes tankar, och jag fick inte mina behov uppfyllda. Jag känner att jag alltid har varit hennes sista prioritet fastän hon älskar mig.

Under de senaste åren har jag stått upp för mig själv och krävt att hon förändrar sig, visar mig hänsyn, respekterar mina åsikter och tar hänsyn till att jag har andra sexuella behov än hon, och just det sista har varit en öm punkt. Och det har inte fungerat. De tre senaste åren har varit tumultfyllda, där vi har hamnat i en ond cirkel där jag går med på att ge henne en ny chans, hon säger att hon ska skärpa sig, men misslyckas, vi bråkar en massa, gör slut, och blir ihop igen. Och jag har rannsakat mig själv, frågat mig om jag kan leva utan att mina behov accepteras, och jag har kommit fram till att det är för viktigt för mig för att jag ska må bra. Här sitter jag i mitt dilemma; jag har ett sexuellt behov som jag behöver få uppfyllt för att må bra, men som hon mår dåligt av att uppfylla. Och två viktiga aspekter inom mig slåss inombords. Mina egna behov, och min respekt för henne.

Saken är den att hon nu är gravid med vårt barn och jag kan inte leva i ett destruktivt förhållande när det är ett barn med i bilden. Det vill jag inte utsätta ett barn för. Vad ska jag göra?

A

Svar: Du har hamnat i ett läge där du måste fatta beslut som får påtagliga konsekvenser för en lång tid framåt. De sista meningarna i ditt brev gör mig undrande. Jag får intrycket att du funderar på att lämna relationen nu när din partner är gravid. Stämmer det? Om ditt svar är ja på den frågan rekommenderar jag dig starkt att ni väljer att gå i familjeterapi innan du tar ett sådant radikalt beslut.

Det är förstås omtumlande att inse att du ska bli pappa. För de flesta är det något som känns fantastiskt roligt. Livets viktigaste händelse. Men inte för alla, det kan också väcka oro, ångest och lust att fly situationen. Det innebär ett stort ansvar, och det är att behöva sätta sig själv i andra hand för många år framåt. Och detta är kanske en mycket känslig fråga för dig. Innebär detta att din partner är gravid och att ett barn är på väg att du känner att dina behov ännu en gång, och ännu mer uttalat än tidigare, kommer att hamna i bakgrunden? Det kan vara tankar och känslor om detta som gör att du ”börjat utveckla ångestsymtom”.

Många män som jag har haft i terapi har uttryckt hur omgivningen förväntade sig glädje när de fick besked om att de skulle bli pappa, men att det som hände var att de i stället fick starka känslor av oro. Jag vill betona att detta inte är något som man kan bemöta med sunt förnuft. I stället handlar det om att erkänna för sig själv att så här känner jag. Att känna rädsla och otrygghet inför stora förändringar i vårt liv är helt naturligt och en del av att vara människa. Det som är viktigt är HUR du hanterar dina känslor. Det kan innebära skillnaden mellan om du blir en närvarande pappa för ditt barn eller inte. Mitt råd är att du berättar om din oro för din partner och tar initiativ till att ni går i familjeterapi omgående. Du kan även välja att gå på egen hand. Att lära sig att förstå sin oro utifrån sin historia och aktuella situation kan göra att den känns alltmer hanterlig, och att lösningar börjar synas.

Något annat som bekymrar dig verkar vara att du starkt känner att dina känslomässiga och sexuella behov kommer i andra hand i er relation och att det pågått under en lång tid – som det verkar under hela ert långa förhållande.
För mig framstår det som att ni har fastnat i ett relationsmönster, där du förväntas träda tillbaka med dina behov. Det är inte ovanligt att det finns en sådan obalans i relationer. Och att den kan finnas där år efter år. När någon i en relation börjar välja att lägga sina behov åt sidan, och när detta har pågått en tid, anpassar sig den andra till det. Och det här mönstret finns hos er. Hon lovar dig återkommande att förändra sig och ge dig mer utrymme men hon gör det inte. En förklaring kan vara att hon har fördelar av det som pågår er emellan, och att det styr hennes beteende. Vi människor har också en tendens att efter en tid ta vår partner för given. Särskilt om den andre är konfliktundvikande och otydlig med sina krav. Det kan göra oss ganska självupptagna. Jag vill betona att det inte behöver handla om illvilja, och inte heller om brist på kärlek, när det händer. Det är enklare än så. Vi människor brukar sträva efter bekvämlighet på de flesta områden av vårt liv. När vi känner oss trygga i relationen så slappnar vi av på gott och ont.

Du ska ha allt beröm för att du strävar efter att respektera din partners behov samtidigt som du vill ta hand om dina egna. Ditt dilemma finns i nästan alla kärleksrelationer. Hur hittar vi en rimlig balans mellan våra behov och hur kan vi göra det utan att bli ovänner och hamna i återkommande gräl? Det handlar förstås om att bli tydligare inför varandra och utifrån det hitta sätt att kompromissa. Vi kan inte få allt i en relation. Vi måste lära oss att prioritera. Vad behöver vi? Vad kan vi avstå ifrån? Hur kan en kompromiss se ut som känns rimlig och möjlig att leva med? Mitt råd är att du med en genuin undrande nyfikenhet börjar ställa dig de här frågorna. Nollställ dig. Ta inte för givet vilka svaren är. Ge dig tid.
En övning som jag hoppas kan hjälpa dig och din partner är:

1) Välj ett ostört tillfälle. Fråga dig vilka behov som du inte längre vill avstå ifrån. Skriv ner hur du tänker och ditt svar. Eller spela in på din mobil. Var konkret. Här är ett exempel: Du skriver i ditt brev att du inte känner dig tillfredsställd när det gäller dina sexuella behov. Formulera om den meningen. Skriv vad du vill få och hur du vill att det ska vara. Vad är viktigt för dig i en relation? Vad är mindre viktigt? Vad vill du inte avstå ifrån? ”Mer sexuellt umgänge” svarar du kanske. Ok. När du tänker på sexuellt umgänge, vad menar du med det? Konkretisera. Måste det innebära utlösning? Kan exempelvis beröring och intima kramar rymmas inom det du vill få? Kom ihåg att det inte finns rätt eller fel om detta. Sexualitet kan ta sig många uttryck. Sammanfatta det du har kommit fram till.
2) Berätta för din partner.
3) Fråga i nästa steg vilka hennes sexuella behov är. Berätta att du vill hitta en sexualitet för er där ni båda får plats. Ge henne tid. Var varsam. Hjälp henne att bli konkret.
4) Utforska tillsammans vad som fungerar bra i ert sexuella liv. Förstärk varandra. Och kom gärna överens om att det kan få ännu mer plats.
5) Ett steg kvarstår. Att ni ska börja utforma en kompromiss er emellan. Bli generösa. Hur kan det se ut? Återigen. Gå inte i fällan att försöka övertyga varandra om vems behov som är rätt. Konstatera sakligt att ni har olika behov. Fråga er i stället hur ni kan börja inkludera varand­ras olika behov i er sexualitet. Ta ett steg vidare tillsammans.

Liria
Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (67)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 67

Läs Dan Savage blog ´Savage love´, den har mycket konkreta råd på hur man hanterar olika sexuella behov inom en relation.

Anna, 22:04, 20 november 2012. Anmäl

Väldigt mycket psykologiserande i den här spalten, alldeles för mycket tycker jag. Det räcker med några enkla och handfasta råd. Till frågeställaren: Sluta tycka synd om dig själv, väx upp. Det kan inte vara ett absolut behov att med den där speciella sexuella grejen som du har fått för dig att du behöver. Till fråga insidan: jag tror ni skulle göra mycket mer nytta genom att vara litet torrare mot frågeställare som denna, istället för att jama med i deras självömkan.

Fingal, 17:52, 14 november 2012. Anmäl

Till den senaste kommentaren: men snälla. Tänk nu lite här. Kvinnor kan inte få barn på naturlig väg, och med tanke på det stormiga förhållande så tror jag inte att barnet var så pass planerat att de försökt skaffa barn med andra metoder...

Bea, 19:20, 10 november 2012. Anmäl

Vad är det som säger att avsändaren är en man!?

..., 13:50, 8 november 2012. Anmäl

Kommentaren från Thomas, 11:38 hoppas jag verkligen att FS läser, om han fortfarande är intresserad av att läsa kommentarerna efter att den blivande mamman till hans barn också har kommit till tal och lättat lite på förlåten kring vad det är för slags specifika behov han inte får tillgodosedda. Till alla män där ute, FYI även en kvinna som jag som kan längta efter att suga och svälja för den man jag älskar, kan faktiskt må fysiskt illa av smaken efteråt. Supersexigt va? Men åter till poängen, nu går ju paret i terapi - även om FS verkar helt inställd redan på att fly. De kommer säkert att rekommenderas boken Hemligheten, av Josefsson och Linde. Om inte, läs den! Du kommer nog att hitta igen dig själv avseende otrygga anknytningsmönster och förhoppningsvis få insikt i att du behöver göra en resa i dig själv Du kommer ingen vart genom att tvinga din flickvän till förändring, eller för den delen att sticka. Dessutom - med ett barn på väg är dina möjligheter till frigörelse från kvinnan du har älskat, och i ditt tycke uppoffrat dig för, så länge helt förbi - oavsett om du lever med henne eller inte.

Anna, 11:52, 6 november 2012. Anmäl

Om du tror att riktig kärlek är att svälja sperma, så är du fel ute! Släpp din partner fri och låt henne få uppleva riktig kärlek som inte bottnar i tvång.

iw, 15:16, 5 november 2012. Anmäl

Ja killen fastande för någon som gled undan och skapade distans åt honom, sedan med tiden så blev hon stabil då var det killen själv som behövde skapa distansen, t.ex. genom att ställa högre och högre krav på hur tjejen skulle vara och till slut hitta en sexuell grej som undermedvetet får honom att känna sig avvisad. Han vågar inte vara nära på riktigt utan måste skapa avståndet och hitta på "logiska" skäl att fly. Hoppas de håller ihop för allt i värden! De verkar vara som gjorda för varandra, kloka och sansade men lite rädda! Det går att fixa och kan innebära ett nytt liv. Ni får inte en chans som denna igen! Terapi!

Thomas, 11:38, 5 november 2012. Anmäl

"jag går med på att ge henne en ny chans, hon säger att hon ska skärpa sig, men misslyckas" Jag har själv varit i en relation där jag skulle ändra mig, annars tog det slut. Det är går inte att fortsätta på de premisserna. Min kille krävde extremt mkt bekräftelse, var lättkränkt och självcentrerad. Han hade ju sina behov och hans känslor var ju riktiga! Han hade ångest, grät och gjorde slut om igen. Jag lovade och lovade. I efterhand har jag träffat någon som älskar mig precis som jag är, och jag kan se hur skadad självkänsla den förre killen hade. Önskan ingen en sådan relation!

AJ, 11:13, 5 november 2012. Anmäl

I en kärleksrelation är man två och man tar och man ger hela tiden. Du verkar ha kört fast i en teknikalitet som du uppfattar som det yttersta tecknet på att hon verkligen älskar dig. Jag tror att detta är en total missuppfattning om vad kärlek är och råder dig att söka hjälp.Du äger problemet och du måste inse detta för att kunna gå vidare. .

ma, 20:07, 4 november 2012. Anmäl

När det är "psykiskt tumult", berg och dalar, i ett förhållande bör man fråga sig om fysiskt våld finns med i bilden. Det kan te sig på just detta sätt. Jag menar att den blivande fadern bör lämna modern, och komma till rätta med sig själv. Överhuvudtaget är parterapi överreklamerat, om problemen bottnar i individuella svårigheter. Sådant måste man lösa på egen hand, och framför allt, inte vara tillsammans med någon som triggar dessa svårigheter. Ja, barnet har rätt att växa upp i trygghet.

Anonym, 20:02, 4 november 2012. Anmäl

”Mitt barn gråter sig till sömns efter sin pappa”

Fråga: Jag är en ensamstående mamma med ett barn i sena förskoleåldern. Pappan och jag skildes för ett par år sedan. Vårt barn bodde då växelvis mellan oss, men sedan något år bara hos mig då pappan flyttade utomlands för att jobba.
Pappan har hälsat på vid två tillfällen sedan flytten. Vårt barn blir väldigt lyckligt när han är på besök och de njuter av tiden tillsammans. Samtidigt upplever jag att barnet känner viss förtvivlan eftersom det ständigt kommer frågor om hur många dagar det är kvar innan pappan åker i väg. Det största problemet är förstås när det är dags att ta farväl. Barnet gråter sig till sömns och sörjer pappan i flera dagar. Jag känner mig helt otillräcklig som mamma och väldigt ilsken på pappan.

Inget jag gör verkar hjälpa för att dämpa sorgen, så jag har bara försökt vara där och lyssna. Det blir verkligen jobbigt för oss båda. Undrar om det vore bättre att barnet inte träffar pappan alls? Kanske är det bättre om de bara har kontakt på Skype? Det är otydligt hur lång tid pappan kommer att vara borta. Mitt barn har rätt att träffa sin pappa och vice versa, men är det värt smärtan det innebär varje gång pappan åker i väg? Jag vet inte vad som är bäst.

Jag känner mig också bekymrad över mitt barns beteende. Jag vet att barnet befinner sig i en utvecklingsperiod där det händer mycket i livet. Mitt barn vill ofta bestämma i lekar och det blir konflikter med andra barn. Barnet kan också visa ett inåtvänt och skyggt beteende, som att inte vilja träffa andra barn, eller att gömma sig för att andra inte ska titta på barnet. Kan de här problemen vara en normal del av utvecklingen hos barn? Hur mycket beror de på familjesituationen? Hur kan jag hjälpa mitt barn?

Ensam mamma

Svar: Hej!
Det kniper i hjärtat när man läser om den saknad och längtan som ditt barn känner. Att du blir ilsken på pappan är kanske milt uttryckt, eftersom han onekligen framstår som boven i dramat. Det kan förstås finnas giltiga skäl för en förälder att vara frånvarande i perioder och själva frånvaron behöver heller inte vara det största problemet. Det är förstås alltid smärtsamt för barn att förlora kontakten med en förälder, men enligt forskning är det få tillstånd som är så svåra att hantera för ett barn som just osäkerhet. Hur länge kommer pappa att vara borta? Kommer han att flytta hem igen? Att leva i sådan osäkerhet och pendla mellan hopp och förtvivlan är inte lätt för någon, allra minst för ett litet barn. Även om pappan inte har några som helst planer på att överge barnet på sikt, så är frågan hur barnet upplever det. Ett år är en lång tid att sväva i ovisshet för ett barn.

Jag tror därför att det bästa du kan göra för ditt barn är att försöka minska osäkerheten runt pappans frånvaro. Barnet behöver veta hur länge han ska vara borta och hur ofta han kommer på besök. Om hans otydlighet beror på omständigheter som är svåra att påverka, så får ni gemensamt försöka att hitta praktiska lösningar runt hind­ren. Kan pappan diskutera frågan med arbetsgivaren och kräva svar eller stöd som behövs? Kan barnet hälsa på hos pappan någon period? Om otydligheten däremot beror på att pappan inte förstår eller vill förstå allvaret i situationen, så får du försöka övertyga honom om det. Har han en klar bild av hur barnet mår? Hur stor del av besvikelsen och förtvivlan får pappan se? Vet han hur ofta och hur länge barnet sörjer honom? Hur väl känner han till problemen med kamrater? Jag gissar att du har försökt förmedla detta, men det kanske finns mer att göra? Ge många konkreta exempel på hur barnet beter sig och mår. Budskapet behöver inte vara att pappan är en skurk som omedelbart ska flytta hem, utan betona att han framför allt måste minska ovissheten. Skulle era gemensamma ansträngningar inte mynna ut i tydligare besked, så får ni åtminstone vara tydliga med det: ”Pappa vet just nu inte hur länge han kommer att vara borta och han vet inte när han kan hälsa på nästa gång.” Det känns hårt att ge ett sådant besked, men att inge falska förhoppningar är långt värre.

Du undrar om det kanske är bättre att de inte träffas alls och bara har kontakt på nätet. Jag förstår din fråga, eftersom barnet blir så förtvivlat efter besöken. Mitt svar är ändå generellt nej. Att bara ha kontakt på nätet kanske inte är lika smärtsamt på kort sikt, men frågan är vad det innebär för deras relation i längden. Sorgen efter avskedet är ju också en spegelbild av glädjen under besöket. Barnet har rätt att träffa sin förälder och det omvända gäller förstås också så länge ni har gemensam vårdnad. Jag tror alltså att formen av kontakt inte är avgörande, utan återigen vill jag betona vikten av att bli tydligare. Om barnet får en klarare bild av hur ofta pappan kommer på besök och kanske till och med får besked om när han ska flytta hem, så kommer lidandet i samband med besöken att minska.

Du skriver att du bara försöker vara där och lyssna när ditt barn är förtvivlat. Även om du kan känna maktlöshet i sådana stunder, så fyller du en ovärderlig roll. Barnet behöver få uttrycka sin sorg, sina farhågor och förhoppningar. Om ovissheten i situationen kvarstår, kan du inte göra något annat än att bekräfta hur jobbigt det är. Om barnet uttrycker orealistiska förhoppningar, så föreslår jag att du milt försöker ge en mer sann bild av läget. Du vill förstås inte beröva allt hopp, men bygg det på sådant som känns mer sannolikt: ”Nej, pappa kommer nog inte att flytta hem före jul, men han kanske kan komma och hälsa på då…”. Det skulle också kunna vara viktigt för ditt barn att uttrycka hur han/hon mår direkt till pappan. Det kanske redan sker i dag, men ibland döljer barn sina känslor för att undvika att göra föräldrar ledsna. Fråga om barnet vill prata mer med pappan om detta. Vad skulle barnet i så fall vilja säga? Det kan förstås också vara ett sätt för pappan att bli varse konsekvenserna av situationen. Barnet får dock inte uppfatta att syftet är att försöka övertala pappa att komma hem, vilket kan leda till orimligt ansvar och besvikelser. Du får bedöma om du tror att barnet kan gagnas av att uttrycka sina känslor för pappan och om han i sin tur kommer att reagera på ett bra sätt.

Du uttrycker dig respektfullt och försiktigt i brevet, så jag tror inte att det är någon risk att du svartmålar pappan inför barnet i onödan. Det är annars lätt hänt, särskilt om barnet självt kommer med anklagelser och påståenden om den andre föräldern. Försök i så fall att ge en så skonsam och generös förklaring du kan. Skilj på person och handling – pappa kanske gör något du tycker är dumt eller dåligt just nu, men han är inte elak. Barnet gynnas av att behålla en positiv och kärleksfull bild av en förälder, så länge inte bilden börjar skorra alltför falskt.

Sorgen över pappan påverkar förstås hur ditt barn mår i stort och bidrar säkert till problemen med kamrater som du skriver om. Det behöver samtidigt inte vara så. Därför tycker jag det är viktigt att du ber förskolan om hjälp, för jag gissar att problemen yttrar sig där? Uppstod problemen när pappan flyttade? Vilka andra förklaringar kan personalen se? Även om slutsatsen blir att pappans frånvaro från början orsakade problemen, så brukar det sällan bara finnas en orsak till kamratproblem. Du och personalen på förskolan kanske kan hjälpa barnet med de konkreta svårigheterna här och nu, även om det dröjer innan orosmolnen runt pappa skingras. Vad skulle barnet behöva göra för att hantera meningsskiljaktigheter i lekar bättre? Behöver kamraterna ändra på sitt sätt att bete sig? Vad handlar rädslan om när barnet vill vara i fred? Ska man låta det gå undan en stund, eller ska man hjälpa det att utmana rädslan på något sätt? Jag har för lite information för att ge mer konkreta råd, men prata med förskolepersonalen eller elevhälsan för att få vägledning.

Jag vill avsluta med att fråga om det finns andra vuxna i ditt barns liv. Finns det släktingar eller vänner som står barnet nära och som skulle kunna bli än mer delaktiga under pappans utlandsvistelse? Mamma och pappa i all ära, men det finns många andra som också kan bidra till trygghet, närhet och sammanhang. Det skulle kanske lindra den ensamhet och övergivenhet ditt barn känner nu. Jag hoppas att pappa snart kommer hem, för hur viktigt kan ett jobb egentligen vara i det långa loppet? I väntan på det kanske den större familjen kan finnas där.

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (21)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 21

Mammor kan vara väldigt, väldigt själviska och ta för givet att de har störst rätt till barnen. Om föräldrar skiljer sig får det konsekvenser som båda parter måste ta ansvar för. Låt barnet bo hos pappa en tid och sen välja mer själv. Ja, det kostar mer pengar, det är obekvämt, det är känslosamt etc för båda föräldrar - ni kan antingen kämpa emot det eller acceptera och gå vidare.

TIna, 22:31, 30 oktober 2012. Anmäl

@Anna: Du skriver "...och man kan inte ge upp allting för ett barn. Ingen, allra minst barnet, vinner på en vuxen som helt ger upp sig själv och stannar i en tillvaro den inte trivs i bara för att vara nära barnet." Jo, man både kan, bör och måste ge upp allting för sitt barn. Det är vad föräldraskap handlar om - att sätta barnet först, alltid, i alla sammanhang. Klarar man inte av det ska man inte skaffa barn. Och alla föräldrar borde trivas bäst i en tillvaro där de får vara nära sina barn, annars har man fel prioriteringar.

Tz, 15:11, 30 oktober 2012. Anmäl

Jag gissar det är en pojke det rör sig om. Pojkar är så beroende av en pappa, en man att identifiera sig med. Visst kan mamma ge trygghet i vardagen, men det är pappan man ser upp till och längtar efter. Pappor har högre status i kompisvärlden också. Orättvist, men så är det. Och man kan undra hur en förälder är funtad som älskar sina karriärsmöjligheter mer än sitt barn.

mamma, 02:57, 30 oktober 2012. Anmäl

Jag känner igen mig i berättelsen ovan, jag lever i samma situation. När min son var fyra år, flyttade hans far utomlands för att jobba. Tiden som mamma då är oerhört svår, det är den fortfarande fem år senare. Att hindra möten är helt fel oavsett hur jobbigt det blir när de separeras igen. Så som vi löste det hela (och fortfarande gör) är att var 9-10 månad kommer pappa hit i tre månader, 9-10 månader senare möts vi någonstans i världen på semester, och så varvar vi. Även massor av telefonsamtal och skype. Visst, det blir personlighets förändringar hos barnet ett par veckor efter pappa försvunnit, men det enda man kan göra är att finnas där och visa tålamod, förståelse och kärlek. Efter ett tag så vänjer de sig, smärtan och sorgen finns fortfarande, men den minskar lite så länge som de vet att pappa/mamma kan man ringa när man vill, och de vet någorlunda när de får träffas igen. Så har det i alla fall fungerat på min nu nio-åriga son. Vi lämnade precis min sons far efter en härlig tre veckors semester igår. Han är ledsen, sorgsen och gråter, men han är ok för han vet att pappa kommer hit någon gång i sommar

Pixie, 22:46, 27 oktober 2012. Anmäl

Varför inte koppla på Webbkameran när barnet gråter och saknar sin pappa så att pappa själv får höra hur förfärligt ledsen sonen/dottern är.

Crens, 13:59, 24 oktober 2012. Anmäl

Håller med "också Anna". Det är viktigt för pappan att han får klart för sig hur viktig han är för barnet och hur ledsen sonen blir. Men exfrun är kanske inte rätt person att berätta det, eftersom det finns risk för att sådan information kan tolkas som ett försök att hämnas genom att ge dåligt samvete. Bättre om den kommer från en mer neutral person.

Misan, 10:43, 24 oktober 2012. Anmäl

Om det varit mamman som dumpat barnet och dragit utomlands för att jobba, hade ni tyckt det var lika bra och ok? Visst är det bra om man kan försörja sig, men i Sverige kommer man inte svälta ihjäl. Jag tycker det är oändligt mycket viktigare att inte överge sitt barn.

maria, 23:19, 23 oktober 2012. Anmäl

Instämmer med Martins svar här, hur viktigt kan ett jobb vara egentligen? Det är säkert så att frågeställaren har försökt förklara för exmaken hur dåligt sonen mår, hur mkt han saknar sin far - det kan vara svårt att lyssna på sådan information från en exmake/maka. Finns det någon gemensam vän, familjemedlem som skulle kunna prata med pappan och verkligen förtydliga att pojken mår dåligt av ovissheten. Iaf jag läser mellan raderna att pappan inte har varit så sugen på att boka in något strukturerat över huvudtaget här, inte längd på besöken, inte när nästa besök ska bli av, inte längd på utlandsvistelsen - han verkar inte som någon stjärna i barnpsykologi direkt.

Också Anna, 08:32, 23 oktober 2012. Anmäl

Martin: Du skriver: "Jag hoppas att pappa snart kommer hem, för hur viktigt kan ett jobb egentligen vara i det långa loppet?" Svaret på det är att det kan vara precis hur viktigt som helst. Det kan vara skillnaden mellan liv och död, mellan framtid och inte framtid. Det kan vara skillnaden mellan att få ett liv där man mår bra, mot att ha ett liv där man ständigt mår dåligt och ligger vaken hela nätterna av ångest för att pengarna inte skall räcka, barnet inte kan få en cykel (ens en begagnad), inte kan åka med på skolutflykter, inte kan ha närvarande föräldrar överhuvudtaget. Ett jobb kan göra precis all skillnad i världen. Det borde du veta. Men någonstans tror jag att du drar den förhastade slutsatsen att pappan är välbetald akademiker som valt att jobba utomlands bara för att boosta sin karriär, inte för att överleva.

Anna, 10:11, 22 oktober 2012. Anmäl

Tycker det är tråkigt när pappan utmålas som skurken i bilden utan någon som helst bakgrund. Vem vet varför han fick flytta utomlands? Kanske det var enda möjligheten för att slippa leva på socialbidrag? Kanske han kommer från ett annat land? Kanske han råkade ut för rasism i Sverige? Kanske han mådde så dåligt här att han ville börja om någon annanstans? Det kan vi inte veta, och man kan inte ge upp allting för ett barn. Ingen, allra minst barnet, vinner på en vuxen som helt ger upp sig själv och stannar i en tillvaro den inte trivs i bara för att vara nära barnet. Barn behöver starka, bra föräldrar och för att kunna vara det måste man trivas med sig själv och må bra själv. Klart att barnet blir ledset, men som många redan skrivit - sätt upp rutiner, se till att planera in ett besök hos pappan så snart det bara går (jag skulle också undra väldigt mycket om en familjemedlem bodde någonstans jag inte kände till och jag inte visste hur den har det) och få lite struktur och rutin på det. Garanterat finns det också många bra barnböcker om pappor som inte bor på samma ställe, tänk på Pippis sjörövarpappa! Avdramatisera, strukturera och låt barnet få veta mer om vad det handlar om!

Anna, 10:07, 22 oktober 2012. Anmäl

”Vår dotters man slår henne”

Fråga:
Hej Liria,

Vår familj läste med intresse ditt svar i DN i slutet av augusti om den misshandlade väninnan. På många sätt tycker vi ditt svar var klokt. Men vi är också ganska undrande över en del i ditt svar eller för att vara ärliga är vi ganska kritiska. Vi tror inte på det du föreslår om att invänta att väninnan förstår att hon måste lämna sin sambo. Han är farlig för henne, och det påpekar du visserligen, men jag tror att man måste ställa krav på att en kvinna i en sådan här situation måste lämna.
Vi har en vuxen dotter som lever ett skötsamt liv, men hon har träffat en våldsam man. Han verkar inte dricka eller droga, men är oresonligt svartsjuk. Vi har anat att det var illa, men nyligen berättade dottern om hur det var, och det var värre än vi någonsin trott. Han slår henne med örfilar och knuffar, är också verbalt elak och kommer med helt bisarra beskyllningar om att hon är otrogen och inte går att lita på. Men hon vill inte lämna honom! Hon vill ge honom tid, och visa att han kan lita på henne.

Vi i familjen blev väldigt upprörda när hon berättade, och krävde att hon ska lämna honom. Vi har tankar om att bokstavligen hämta henne en kväll och konfrontera henne med att hon måste göra slut. En bekant hade alkoholproblem, och så gjorde man på hans jobb, alla kolleger satte sig i en ring runt om honom och berättade vad man sett och vad som nu måste ske. Kan inte det sättet också fungera i sådana här lägen och vara nödvändigt? Vi vill ju inte göra fel, men vi är så oroade. En idé vi har är att vi ska åka i väg med henne på en långsemester, och att någon tar kontakt med honom och säger att vi polisanmäler om han inte håller sig borta.

Vi tycker att vi tänker rätt, och kan inte förstå hur vår dotter tillåter det här att hända. Hon är annars en stolt och klok tjej. Gör vi rätt? Vi tror det, men vill också lyssna på vad du tycker.

Orolig mamma

Svar: Hej och stort tack för att du skriver till mig för att ni är kritiska till några av resonemangen och råden i mitt svar om partnervåld. Jag uppskattar er konstruktiva och nyanserade kritik. Och det ger mig möjligheter att förklara mig bättre hur jag tänker om våld i nära relationer. Jag ska förstås också ge dig och din familj svar på era frågor om hur ni kan hjälpa er dotter. Ni framstår för mig som en mycket ansvarstagande, kärleksfull och modig familj. Jag hoppas av allt mitt hjärta att mina råd blir till nytta för dig och er dotter!

När vi har problem vill vi ha tydliga svar, ett handfast råd eller ett ja eller nej på en fråga. Jag vet det. Och så blir det ännu mer när situationen känns akut och är riktigt svår. Det är tyvärr sällan möjligt att ge sådana svar. Verkligheten är nästan alltid för komplex för det. Det vi uppfattar som ”sanningen” om en situation utgår dessutom bara från vårt perspektiv på det som händer. Och det är inte det enda perspektivet som finns. Ibland faller vi i fällan att ha en bestämd uppfattning om vad en annan person ska göra.

Ett råd är att komma ihåg hur svårt vi själva kan ha det, när vi är i en svår situation, att hitta en enda enkel lösning. Det finns oftast både fördelar och nackdelar med en lösning, och det kan finnas hinder på vägen som kan kännas nästan ohanterliga när vi ska förändra en besvärlig situation vi hamnat i. Jag kommer att berätta för dig vad forskningen säger om hur personer som är utsatta för våld i nära relationer upplever sin situation, och hur de har blivit motiverade till att bryta upp och komma vidare. Och utifrån det ge dig och din familj några praktiska råd.

Vår omedelbara reaktion när vi får veta att en anhörig är utsatt får våld av sin partner är att säga, närmast ropa: ”Lämna! Du kan inte stanna kvar! Det är farligt!” Och det är i sak helt rätt. Som jag skrev i det förra svaret är partnervåld inte en tillfällighet. Det är inte något som går över, eller en enstaka händelse som kan förklaras av att partnern hade det besvärligt just då, och kanske hade druckit. Utan det handlar om något större. Ett kontrollbehov och en benägenhet att använda våld när saker och ting inte blir som man vill. Men för många som utsätts för våld från en partner som de är kära i, och som de tänkt sig att leva med, krävs det tyvärr en tid för att inse att det är så här. Övertalning och handfasta ingripanden kan funge­ra ibland, men oftast bara för en kort tid. Om personen själv inte är övertygad och hittat sina egna skäl att lämna, så återvänder hon nästan alltid efter ett tag. Det är vad erfarenheten säger hos exempelvis kvinnojourer och polisens brotts­offerhandläggare.

Utifrån det är jag tveksam till om era planer på att ”bokstavligen hämta” din dotter, och ”konfrontera henne med att hon måste göra slut” är en framkomlig väg. Om hon själv har förlorat hoppet om att hennes partner kan förändras kan det kanske lyckas. Om det inte är så kommer hon med stor sannolikhet att gå tillbaka till honom. Men vad kan ni då göra?

Utifrån forskning vet vi en del om hur vi förhåller oss till svårigheter i vårt liv. Vi är ibland ganska direkt beredda att göra något och att komma förbi våra svårigheter. Men vanligare är att vi tvekar. Ibland är vi inte beredda att göra något alls. Vi undrar om problemet är så stort som alla säger. Vi hoppas att det ska gå över. Och vi ryggar inför allt det som vi måste klara av och ordna för att det ska vara möjligt. Jag tror att det är i det här läget som din dotter är. Studier visar att av kvinnor som utsätts får våld i nära relationer är cirka hälften inte beredda att lämna relationen, eller har bara börjat överväga att göra det.

Hur ska ni då ändå kunna prata om er oro utan att väcka hennes motstånd? Kanske det kan göras på det här sättet: Ha som mål att öppna nya perspektiv för henne och att så tankefrön. Gör det på ett närmast ömsint sätt. Var ödmjuk och gör tydligt att ni samtidigt inser att det är hon som avgör vad som ska hända. Tänk också på att hon kanske också behöver få ett hopp om att det är möjligt att bryta upp. Ibland finns en vilsenhet om hur det ska gå till, och hur man ska klara av det.
Börja med att försiktigt utforska det som händer i din dotters relation utifrån frågor som: ”Vad är kärlek för dig, hur visar det sig i en relation tycker du? Handlar det om en känsla eller också om handlingar man gör för varandra, hur ser du på det? Visar dig din partner kärlek såsom du vill?” Du kan också börja med att fråga: ”Tvingas du göra saker du inte vill?” eller ”Hindras du från att göra saker du vill?”

Fortsätt med att säga: ”Jag hör att du säger att det finns det som är bra i er relation. (Argumentera inte emot!) Berätta för mig, vad är det som är bra? Hjälp mig förstå. Finns det kanske också det som är mindre bra? Vi blir så oroliga när vi anar hur du har det och att du vill stanna kvar. Vi älskar dig och därför blir vi upprörda och försöker övertyga dig att lämna honom. Det är kanske ett klumpigt sätt att visa vår kärlek på, men det är det som driver oss. Men självklart är det du som bestämmer. Vi vet att han har lovat att inte slå dig mer, och att du gärna vill att det ska vara så. Det enda vi kan säga är att i djupet av våra hjärtan, så önskar vi att du funderar på det en gång till. Och vi kommer att göra allt för att hjälpa dig att hantera alla praktiska problem om du bryter upp. Vad tänker du om det här som jag säger nu?”

Om ni undviker att försöka övertyga henne och snarare erbjuder ert perspektiv på det som händer kommer det troligen att göra att din dotter känner sig mindre utsatt och börjar lyssna på er. Risken om ni argumenterar för er uppfattning är att din dotter också börjar argumentera, och hittar allt fler argument för att hon ska stanna kvar. Vi människor fungerar ofta så. När någon vill övertala oss reagerar vi instinktivt och hävdar vår rätt att avgöra själva. Ur ert perspektiv blir det ett motsatt resultat till det ni vill. Din dotter kommer att sluta lyssna på er, och börja övertyga sig ännu mer utifrån sin egen argumentation att hon gör rätt som stannar kvar. Risken finns också att din dotter drar sig undan er om hon anser att ni lägger er i för mycket och vill tvinga henne till beslut som hon inte är beredd till.

Erfarenheterna säger att rådgivare och anhöriga som har den här utforskande och resonerade stilen kan lyckas på överraskande kort tid. Du kan också läsa en handbok som heter ”Motiverande samtal vid våld i nära relationer” som finns på nätet, och som närmare beskriver det här sättet att samtala.

En varm kram till dig och din familj!

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (37)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 37

Ibland känns den här spalten som upp-och-nedvända världen. Naturligtvis ska mannen ifråga polisanmälas, och kvinnan som blir misshandlad ska inte bo med honom, vilket ju i och för sig löser sig självt när han hamnar i fängelse. En person som blivit "hjärntvättad" i ett förhållande är i alla aspekter som har med sagda förhållande att göra att betrakta som ej tillräknelig och bör inte själv tillåtas fatta beslut i frågor rörande detsamma såvida denne inte är kapabel att ta reson, vilket uppenbarligen är fallet i detta exemplet. Men för all del, det kanske är bättre att vänta tills personen själv antingen blir ihjälslagen, tar sitt eget liv eller av emotionella skäl helt enkelt gör slut själv. Då kanske det gått såpass lång tid att personen ifråga fått bestående men och kanske aldrig mer är kapabel att ha ett normalt förhållande, eller helt enkelt blivit så gammal att det är för sent. I ljuset av de föregående utfallen är det ändå ett gynnsamt scenario...

Emil, 21:46, 22 oktober 2012. Anmäl

Kära FS, läs "Jag tog mig loss" inlägg en gång till - precis så är det. Och börja omedelbart läsa litteratur om "normaliseringsprocessen" som någon nämnde nedan. Bara då kan man börja förstå hjärntvättningen som pågår. Och sist men inte minst: Mina har verkligen en poäng. Det som blev en ögonöppnare för mig var inte vännerna som berättade för mig hur misshandlad jag var, för det försökte jag ju förtränga eller snarare komma till insikt om hur jag faktiskt förtjänade det (hur vridet det än låter) utan det som öppnade mina ögon var en person som fick mig att skratta igen. Bara under en eftermiddag, inget speciellt egentligen, men jag skrattade och insåg plötsligt att jag glömt hur det kändes att skratta. Jag insåg att jag inte skrattat på flera år. Jag insåg hur gott ett skratt gör för själen. Jag mindes plötsligt, hur mycket jag tyckt om den där tjejen jag en gång varit som skrattat så mycket (jag hade helt glömt bort henne). Jag insåg att vad min man än hade för förklaringar till sitt beteende, hur mycket han än fått mig att förstå att jag förtjänade misshandel, så ville jag ändå verkligen skratta igen, och vara den tjejen som brukade skratta, och det insåg jag att jag aldrig skulle göra/vara med honom. Den där eftermiddagen fylld av skratt förändrade allt.

Tummelisa, 10:36, 20 oktober 2012. Anmäl

Från att ha varit i samma situation med (mest) psykisk misshandel så vill jag säga till FS att det är mycket viktigt att ni behåller kontakten med er dotter, även om det betyder att i för tillfället får ha "överseende" med vad som händer henne. Annars är risken, som många här skrivit, att hon känner sig tvingad att dra sig undan från er. Kanske har mannen redan lyckats avskärma henne från hennes vanliga sociala umgänge? Kanske hon undviker att gå ut av rädsla att någon ska se fysiska märken av misshandeln? I så fall har ju mannen henne totalt i sitt "nät", hon kanske känner att han är den enda hon har och att hon är precis så värdelös som hon känner sig med honom. Nej, om jag var ni skulle jag försöka träffa dottern så mycket som möjligt. Gör roliga saker tillsammans med henne, som hon tyckte om att göra innan. Uppmuntra henne att hålla kontakten med sina kompisar, kanske föreslå att bjuda hem några kompisar hon tycker om till er på en otvungen lunch/fika? Fokusera inte på misshandeln (som får henne att känna sig dålig och misslyckad) utan låt henne vara en "egen" person skild från mannen och misshandeln, en person som är rolig, omtyckt och stark. En längre resa är en jättebra idé! Det låter kanske fel att bara vara som vanligt med henne, men om det leder till att ni träffar henne ofta så kommer ni definitivt att finnas där för henne om hon vill prata om sin situation (och då kan ni som Liria säger hjälpa henne att utforska alternativet att lämna honom!). Låt ert hem bli en fristad, kanske ge henne en nyckel så hon kan komma in om hon skulle behöva mitt i natten, om hon kommer med en blåtira skuldbelägg inte utan få henne att skratta och tänka på hur hon var innan mannen kom in i hennes liv (alternativet är ju att hon sitter hemma för att hon inte orkar med folks reaktioner), men släpp inte greppet om henne!

Mina, 23:11, 16 oktober 2012. Anmäl

Jag har varit i dotterns situation, i mitt fall var det svår psykisk misshandel. Jag kan säga en sak om detta med att "tala om för den utsatta personen hur det egentligen är" och att "åka och hämta hen från den som misshandlar", och det är följande: Ingen människa vill bli betraktad som okunnig, mindre vetande och oförmögen att ta hand om sig själv och ta egna beslut. Om man redan lever i en situation där t.ex. ens partner redan behandlar en på detta sätt, då blir man väldigt skör. Kommer då välmenande människor och genom råd och/eller aktioner visar att man är just så okunnig och oförmögen, ja, då slår man åt det håll man vågar. Man hävdar sin rätt och förmåga åt det håll man kan, och det är tyvärr inte gentemot den misshandlande partnern, för det vågar man inte. Istället tar man avstånd från alla som på något sätt försöker att direkt tala om för en att man inte kan själv. Expertens råd här är bra. Hade jag fått hjälp att "sätta igång" min hjärna på detta sätt i början när jag blev utsatt, ja, då hade jag inte missat 20 år av mitt liv.

Nyria, 09:53, 14 oktober 2012. Anmäl

Jag har varit i dotterns situation, i mitt fall var det svår psykisk misshandel. Jag kan säga en sak om detta med att "tala om för den utsatta personen hur det egentligen är" och att "åka och hämta hen från den som misshandlar", och det är följande: Ingen människa vill bli betraktad som okunnig, mindre vetande och oförmögen att ta hand om sig själv och ta egna beslut. Om man redan lever i en situation där t.ex. ens partner redan behandlar en på detta sätt, då blir man väldigt skör. Kommer då välmenande människor och genom råd och/eller aktioner visar att man är just så okunnig och oförmögen, ja, då slår man åt det håll man vågar. Man hävdar sin rätt och förmåga åt det håll man kan, och det är tyvärr inte gentemot den misshandlande partnern, för det vågar man inte. Istället tar man avstånd från alla som på något sätt försöker att direkt tala om för en att man inte kan själv. Expertens råd här är bra. Hade jag fått hjälp att "sätta igång" min hjärna på detta sätt i början när jag blev utsatt, ja, då hade jag inte missat 20 år av mitt liv.

Nynia, 09:51, 14 oktober 2012. Anmäl

Min pappas första fru blev hämtad av sina föräldrar tidigt. Min mamma blev inte det. Min mamma stannade i 20 år. Barnen blir lidande och sjuka, våldet upphör aldrig.

Anonym, 16:02, 11 oktober 2012. Anmäl

Lyckligtvis lever min dotter med en suverän kille :). Hade det inte varit fallet, såsom Orolig mamma beskriver, hade följande resonemang kommit i spel: Eftersom jag har för lite kurspoäng i psykologi för att kunna avprogrammera en hjärntvättad dotter hade jag insett mina begränsningar efter ett fåtal försök. Då jag har betydligt fler kurspoäng i "fysisk manipulation" hade jag gått direkt på källan och, som andra tidigare skrivit, förklarat vilka insatser han har och konsekvenserna för honom om min tidigare friska dotter börja lida av fysisk eller psykisk ohälsa. Önskar han pröva sanningshalten i budskapet, gör honom till viljes, tydligt! Jag är pappa. Mina prioriteter är klara!

Rankel, 10:39, 11 oktober 2012. Anmäl

Jag skulle vilja att folk lägger mer märke till uttrycket "Våld i nära relationer". Det behöver inte nödvändigtvis vara en man som är våldsam, det kan också vara t.ex. en förälder eller en äldre syster. Det fysiska våldet är bara toppen på isberget och våldet kan finnas även om det inte är fysiskt.

My, 21:26, 10 oktober 2012. Anmäl

Till DN: signaturen anonym skriver "Misshandlande män ska dödas, falskt anmälande kvinnor bör få ett liknande öde…". Jag har anmält den här kommentaren, men den har inte tagits bort. Varför? Är det verkligen okej att skriva så?

Anmälaren, 15:32, 10 oktober 2012. Anmäl

I många fall är det svårt att lämna pga de rent praktiska sakerna, man kanske inte har råd att bo kvar, känns svårt att hitta bostad osv. Ett annat stort problem kan vara rädslan för mannens reaktion, om han känner att han verkligen håller på att bli lämnad kan våldet bli värre än någonsin, ofta finns det även hot från den som blir lämnad att ta sitt eget liv. Jag tycker nog att man ska polisanmäla, eller se till att båda personerna får samtalsstöd osv.

Camilla, 08:20, 10 oktober 2012. Anmäl

”Min dotter är så bunden till mig”

Fråga:
Jag har funderingar kring min dotter, som allt sedan hon var liten varit starkt knuten till mig. Hennes pappa och jag delade på föräldraledigheten och var hemma ett år var. Hon har alltsedan inskolningen på dagis varit ledsen varje vardagsmorgon, så även nu i skolan. Jag har alltid haft svårt att lämna henne ifrån mig, vilket jag tror beror på ömsesidig kommunikation där jag inte kan låta bli att svara på hennes starka känslor.

Både jag och pappan är mycket blygt lagda, men har trots det lyckats ganska bra i livet. Under min egen skolgång var jag ofta rädd innan jag skulle somna inför morgondagens sociala prövningar utan att kunna sätta ord på det då, eller ens förstå.

Till saken hör även att jag och pappan, som lever ihop, ofta hamnar i konflikt kring det här, vilket inte undgått vår dotter. Hon har även upplevt hur jag varit ledsen och villrådig när jag inte riktigt vill lämna henne, eller att jag gärna kommer och hämtar henne om hon är ledsen. Jag går med en konstant skuld över att möjligen, om än i all välmening, ha knutit henne för nära. Jag får en del indikationer på att hon trots allt reder upp dagarna.

Hennes starka känslor verkar gans­ka snart ge vika efter avsked, me­dan jag däremot ofta bär på mina känslor hela dagen.

Sedan slutet av sommaren har hon dock utöver oron också fått ont i magen. Vi har varit hos doktorn, som inte kunde hitta någon fysisk orsak. Hon är dessutom generellt orolig och rädd för olika saker, som till exempel hundar, att kräkas, eller att gå på kalas utan mamma eller pappa. Trots besvären tycker jag att min dotter försöker tänka positivt och såvitt jag kan se får hon stöd av fina lärare och kompisar. Hon har aldrig varit ensam utan är omtyckt och till synes älskad av alla.

Orolig mamma
Svar:
Du beskriver så väl den ambivalens föräldrar känner när de å ena sidan inser att barnet måste lära sig stå på egna ben, å andra sidan bara vill trösta och skydda. Hur kan du stötta din dotter utan att samtidigt göra henne beroende av dig? Hur kan du hjälpa henne att övervinna sina rädslor? Det finns lyckligtvis bra metoder och mycket forskning som handlar om att hjälpa barn som lider av rädsla och oro. En förs­ta fråga att ta ställning till är om ni kan göra det på egen hand, eller om er dotters problem är så omfattande att ni behöver söka hjälp. Ungefär 5–10 procent av alla barn i Sverige lider av rädsla eller oro i sådan grad att de uppfyller kraven för någon fobi- eller ångestdiagnos. I sådana fall brukar det vara svårt för föräldrar att hjälpa sitt barn utan professionell vägledning. Det skulle kunna vara så för din dotter. Hon lider av flera olika rädslor som har förekommit länge och nu har hon även fått återkommande magsmärtor. Läs gärna mer på till exempel www.vardguiden.se om fobier, ångest och magsmärtor hos barn. Om ni inte redan har gjort det, så föreslår jag att ni tar kontakt med skolhälsovården som vid behov kan hänvisa vidare för behandling.

Oavsett om ni söker hjälp eller försöker stötta er dotter på egen hand, så vill jag ge några råd om hur du och din man kan förhålla er till svårigheterna. Du verkar ha god insikt i att barn måste konfrontera sina rädslor för att övervinna dem. Det mest grundläggande en förälder kan göra är därför att hjälpa barnet att anta utmaningar i små steg. De flesta känner till detta, men det svåra är att veta hur stora krav man kan ställa på barnet i en given situation. När ska man fortsätta att utmana rädslan och när ska man bara trösta och stötta? Generellt är föräldrar till barn med många rädslor för försiktiga. Eller går fram fort, för att sedan backa flera steg. Att övervinna rädslor kräver tålmodigt och konsekvent arbete där man hela tiden strävar mot nya utmaningar. Samtidigt får man aldrig tvinga ett barn att ta nya steg. Föräldern måste i stället diskutera, förhandla och stötta. Om barnet vägrar ta nya steg är det viktigt att inte kasta in handduken, backa till en lättare utmaning och fortsätt sedan framåt igen.

Att vara blyg är ett personlighetsdrag som kan vara fint och bra i många sammanhang. Det är först när blygheten hindrar ett barn från att göra vad det vill som det innebär problem. Väldigt blyga barn kan få problem med kamratkontakter, vilket inte verkar gälla din dotter som har kompisar och är omtyckt. Det kanske handlar om mer avgränsade situationer, som du ger exempel på från din egen uppväxt? I så fall kan ni försöka hjälpa henne att träna på just de situationerna. Om hon ska prata inför klassen, så kan hon först öva hemma. Hjälp henne att släppa fokus på prestationen – träningen hemma ska inte syfta till att hon ska framträda/sjunga/göra något perfekt. Hjälp henne att hålla ögonkontakt och att prata tillräckligt högt i sociala situationer, eftersom det brukar bidra till att övervinna rädslan. Ge henne små sociala utmaningar som hon kan pröva i skolan och prata gärna med hennes lärare, så att de kan peppa henne på plats i skolan. Det är dessa uppgifter som ni ska försöka lägga upp i små steg.

Nu är jag inte säker på att blygheten är det största problemet för er dotter. Flera saker du tar upp handlar snarare om svårigheter att skiljas från er, eller framför allt dig. Det verkar också vara i sådana situationer som du känner dig ambivalent. Innan man börjar utmana rädslan i små steg är det viktigt att ta reda på om barnet bär på några specifika farhågor angående separationer. Det kan till exempel handla om rädsla och fantasier om att en förälder ska försvinna eller dö. I så fall måste man låta barnet prata om det och tillsammans rätta till eventuella missförstånd. Därefter gör man en gemensam plan för att barnet i små steg ska klara sig mer på egen hand. För små barn kan det till exempel handla om att gradvis öka tiden som barnet är ensamt eller avståndet till föräldrarna. För äldre barn kan det till exempel handla om att skära ner på telefonkontakt eller att våga vara ensam hemma på kvällstid.

Du tar upp att du och din man själva är blyga och hur jobbiga du tycker att separationerna med dottern är. Det är förstås större risk för rädda föräldrar att få rädda barn. Det handlar mycket om genetik, vilket kan kännas tufft, för vad kan du göra åt dina gener eller din egen oro? Men hur föräldrar väljer att samspela med sina barn har också betydelse, vid sidan av generna. Exempelvis finns det forskning som visat att barns oro inte påverkas direkt av föräldrarnas oro, utan av förälderns sätt att uttrycka sina känslor. När du själv känner förtvivlan och oro vid separationer, så är din uppgift alltså att försöka agera så modigt och starkt du kan. Det handlar inte om att du ska dölja eller lägga band på känslorna, utan om att visa för din dotter att du kan agera trots att du är rädd.

En annan del av samspelet som forskningen har lyft fram är risken att föräldrar understödjer barnens oro, vilket ofta kan ske omedvetet. Jag tror att det här området är viktigt att jobba med. Det fungerar nämligen inte att utmana rädslan i små steg om du samtidigt bekräftar din dotters oro i för stor utsträckning. Förbered dottern på att du kommer att försöka göra avskeden kortare. Försök att förklara att det är för hennes skull. Bestäm i förväg vad som kommer att hända, som ”jag följer med till dörren och sen måste jag gå till jobbet”. Din stora utmaning är sedan att hålla dig till detta. Be gärna skolpersonalen hjälpa till med att möta dottern. Under resten av dagen ska du försöka motstå frestelsen att kommunicera med dottern. Om hon hör av sig och vill bli hämtad i förtid från skolan, så måste du försöka hjälpa henne att söka stöd hos lärare eller kamrater i stället. Det här kan fullständigt gå emot föräldrainstinkten att trösta och lindra. Men ibland kanske tröst eller stöd, som till exempel ett sms, omedvetet handla om att lindra förälderns egen oro. Även om det sker i all välmening, så visar man indirekt för barnet att rädslan är befogad, för varför skulle annars mamma eller pappa försäkra sig om att allt är bra?

Det är omöjligt att leva ett liv helt utan rädsla, oro eller smärta, men jag hoppas att er dotter snart ska kunna göra sig själv till herre över sina känslor och fullt ut njuta av skolan och sina fina kamrater.

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Du skriver att hon är omtyckt av alla. Då bör det inte vara några problem att uppmuntra lek på fritiden med kompisar. Bjud hem en kompis regelbundet efter dagis så kommer hon med säkerhet längta till att fortsätta leken med sin kompis på dagis nästa dag. Om hon hittar en bästis - hjälp henne utveckla det, det är en väldig trygghet! Se också till att umgås mycket med vänner med barn i samma ålder på helgerna. Jag var extremt blyg när jag var liten och det var mina nära kompisar som räddade mig. P.S. Kanske du ska rota i vad som gjorde dig så orolig när du var liten, kan det ligga något bakom det? Bär du med dig det fortfarande? Kan denna orsak till oro finnas kvar än idag? Det kan hänga ihop med din dotters oro.

Också blyg som barn, 09:46, 10 oktober 2012. Anmäl

Jag antar att du har pratat förtroendefullt med din dotter och försäkrat dig om att det inte finns något reellt bakom hennes rädsla. Möjligen finns där något som hon inte vågar berätta för dig pga omsorg om dig, för att hon inte vill se dig orolig. Att hon söker sig så till dig kan vara att hon är i desperat behov av ditt skydd. Så var det för mig, för mig fanns hotet i familjen. Men sådana tecken bör du kunna tolka bara du är uppmärksam och inte är av den förnekande sorten (som min mamma var och är).

Lyssna utan oro, 15:31, 8 oktober 2012. Anmäl

Kan det vara så att du och din dotter är Highly Sensitive? Kolla SvDs artikelserie om HSP, det förklarade mycket för mig om min egen blyghet. http://hsperson.se/

Mona, 22:27, 1 oktober 2012. Anmäl

Kan det vara så att du och din dotter är Highly Sensitive? Kolla SvDs artikelserie om HSP, det förklarade mycket för mig om min egen blyghet. http://hspinformation.wordpress.com/2012/05/14/i-huvudet-pa/i-huvudet/

Mona, 22:26, 1 oktober 2012. Anmäl

[...] på plats för att släppa flera duktiga hundar i såtarna. Sveriges Radio P4 Jö more… Min dotter är så bunden till mig” – Dagens Nyheter – dn.se 10/01/2012 Min dotter är så bunden till mig”Dagens NyheterHon är dessutom [...]

Nyheter om Hundar – 1 | Hund Nyheter (Webbsida), 12:43, 1 oktober 2012. Anmäl