”Hur blir jag fri från min mor?”

Fråga: Hej Liria! Kort bakgrund till mitt brev: Jag och min mor har inte hörts av på länge. Jag ville inte mer och orkade inte mer! Mamma är psykiskt sjuk sedan många år och har de senaste åren blivit elakare och argare och mer och mer avundsjuk på mig och mitt liv. Jag orkar inte, har inte heller kraft för att ta emot det plus rodda mitt eget liv och min familj.

Min mamma lyssnar aldrig på andras känslor. Hon snurrar runt sin egen axel och lever i sin roll av att vara offer. Det är ju sjukdomen som skruvats upp ett par varv på senare år och som ger så mycket ilska och elakhet och avundsjuka. Och jag mår så dåligt av elakhet, har jag märkt. Det är egentligen först när man slipper elakheten och ilskan som man fattar vilken energi den stal ifrån en.

När någon i ett tv-program är ”lite skojig”… så hör jag mammas röst: ”Men Gud vilken fjantig karl.” När jag tänker på något kul jag gjort så hör jag min mors missunnsamma röst.

Jag vet att hon och jag har fnittrat och skrattat genom åren, varit på resor och sådant men inget av det poppar upp. Jag hör bara elakheterna och slås av hur ofta mamma var (och är) elak mot folk i sin omgivning. Jag och min man har verkligen försökt hjälpa mamma och har tagit med henne i vårt liv. Men en släkting har berättat att ”så låter det inte på henne”.

Problemet jag vänder mig till dig om är följande: Jag drömmer nu igen om mamma och om mormor. Senast i natt drömde jag att jag liksom gick på en gata och så sprang en uteliggare emot mig och jag sprang förbi och jag blev jagad. Och sedan när jag vände mig om var det mormors huvud. Till saken hör att mormor alltid tog mammas parti.

Det har tagit tid att återhämta sig och jag har, helt ärligt, inte släppt mor helt än. Jag liksom hör hennes kommentarer i olika situationer. Satt på föreläsning i förra veckan och då var det en föreläsare som såg lite stram ut och då hörde jag (i mitt huvud) mammas röst som sa: ”Gud vilken trist kärring!”

Jag har verkligen arbetat hårt på att hitta det positiva i livet (genom min man, mina barn, vänner och terapi) och jag känner att jag till 90 procent har lyckats, men de där sista 10 procenten hänger kvar, liksom. Det sitter ju i ryggmärgen. Hur ska jag ”bli fri” och sluta drömma om natten?
En dotter

Svar: Tack för ditt brev. Mitt intryck när jag läser din berättelse är att du har varit en mycket lojal dotter. Du har återkommande försökt hitta sätt för att din mamma ska ha en plats i ditt och din familjs liv. Trots att hon inte visade er uppskattning och respekt. Och så förhåller vi oss ofta till våra närmaste in i det längsta. Vi bryter sällan med en förälder, ett syskon eller ett barn. Även om de behandlar oss illa. Vi försöker finnas kvar också om det innebär att vi eftersätter våra egna behov, och faktiskt far ganska illa. Du kom till en gräns förra året. Och bröt kontakten. Det vittnar om självrespekt.

Men här finns en komplikation. Din mamma är psykiskt sjuk. Hur ska man som dotter förhålla sig till det? Det kan vara ännu svårare och mera ångestskapande att våga stå för rätten till ett eget liv i sådana fall. Anhöriga till psykiskt sjuka berättar ändå att ofta kan man fungera som stöd på ett bättre sätt om man inte utplånar sig själv och sina egna behov. Som barn har man ofta starka känslomässiga band till sina föräldrar. Man försöker hjälpa dem, och visa tolerans. Men ibland förstår man att man kommit till en gräns. Det kommer inte att bli bättre. Och för sin egen och för sin övriga familjs skull väljer man att släppa taget.

Det är smärtsamt, närmast ett sorgearbete, och ibland kan smärtan lindras om man delar den med andra i samma situation. Mitt förslag är att du kontaktar en anhöriggrupp i din kommun och resonerar om en stöd- eller samtalsgrupp kan vara ett alternativ för dig.
Din mamma har varit psykiskt sjuk länge. Och som jag läser ditt brev har det inneburit en hel del svåra erfarenheter för dig. Du har fått ”arbeta hårt” för att hitta det positiva i livet. Och lyckats till 90 procent! Men helt fri är du inte. Till 10 procent har du inte kunnat frigöra dig. Jag får en bild av att du grubblar mycket över det som hänt, och över hur det blivit. Och att du på alla sätt försöker få bort din sorg och ilska. Risken finns att det snarare stänger dig inne i ett ältande. Och i ett lidande. Mitt råd är att du försöker öppna upp dig för dina jobbiga känslor. Ta inte strid med dem. Ge dem plats att få finnas och tillåtelse att få vara som de är. Öppna upp och välj en acceptans för dem. Paradoxen är att när vi låter de jobbiga känslorna vara, och inte tar strid med dem, så minskar de både i sin närvaro och i sin intensitet.

Nästa steg är att du handlar ändamålsenligt. Gör det som är bra för dig. Som du anser och känner gör ditt liv rikt, helt och meningsfullt. Besluta dig för att dina svåra erfarenheter inte längre ska stå i vägen. Lev i nuet, öppna upp för det som är viktigt för dig här och nu, och gör det.

Du vill sluta drömma mardrömmar om din mamma. Internetpsykiatrin inom Stockholms län testar just nu två olika kbt-behandlingar mot återkommande mardrömmar. Det finns ett starkt samband mellan rapporterade mardrömmar och att ha varit med om traumatiska händelser. Även tillstånd som depression och ångest kan öka mängden mardrömmar. Den ena behandlingen handlar om att fokusera på sina mardrömmar och bearbeta deras innehåll, och göra drömmarna mindre skrämmande. Den andra behandlingen använder sig av avslappning och stresshantering. Du kan anmäla ditt intresse på www.internetpsykiatri.se.

Som biblioterapi rekommenderar jag att du läser min bok ”Jag och min mamma – att kunna hantera en viktig relation”.

Varma hälsningar, Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Jag har själv haft en mor som led av en psykisk sjukdom. Även om jag framför allt kände medlidande med henne inser jag även hur svårt hennes åkomma påverkat hela min familj. När jag var i de tidiga tonåren bröt vi med hennes sida av familjen. På den tiden fanns en bild av att schizofreni orsakades av minnen av sexuella övergrepp i barndomen. Idag är det omvända sanning inom psykiatrin - paranoid schizofreni skapar ofta falska minnen av övergrepp. Med tiden blev det mer klart att hennes världsbild inte stämde överens med sanningen. Hon anklagade min far för att misshandla henne trots att vi såg hur han själv allt oftare hade blåmärken och rivsår över kroppen. Han började sova inlåst i ett gästrum av rädsla att dödas i sömnen. Jag kan inte minnas allt jag själv blivit anklagad för. Faktum är att jag trodde nästan mer på hennes anklagelser än mina egna minnen. I vissa fall var det saker som var helt logiskt omöjliga (t.ex. gärningar jag skulle ha begått årtionden innan jag ens var född). Trots det kände jag att jag var en såpass dålig son att jag som skapade falska minnen av saker som inte hänt. Jag träffade senare en flickvän som visserligen inte var kliniskt sjuk, men som hade ett mycket dåligt självförtroende och ständigt beskyllde omvärlden (och mig) för allt som gick fel. De fann varandra och bekräftade ständigt varandras världsbild. Efter det kände jag en ännu större skuld för min mors tillstånd. När jag tänker tillbaka kan jag bara säga att FS gjort helt rätt i att bryta med sin mor. Jag önskar att jag hade haft samma styrka och insikt långt innan min egen mors död. Jag misstänker att svårigheterna att bryta hänger ihop med skuldkänslor och missriktad tillgivenhet. Det är en svår situation, men jag hoppas att FS snart kan känna lugn i visshet om att beslutet troligtvis var det bästa för alla parter.

Martin, 22:30, 4 december 2012. Anmäl

När min äldre syster började tala om att hon får "meddelanden från andra sidan" trodde jag att hon hade insjuknat psykiskt. Jag hade redan länge tyckt att hon är manipulativ och elak och vi hade inte haft kontakt på länge. Hon hade dock hamnat i en svår livssituation och jag ville vara till stöd och hjälp om jag kunde. Då jag inte tog någon notis om de övernaturliga meddelandena, utan föskökte koncentrera mig på konkreta saker, utan att släppa mitt eget liv, slutade hon med övernaturligheterna och blev elak som vanligt. Det var tydligen bara ett nytt sätt att försöka styra mig. Nu har vi brutit igen, denna gång slutgiltigen.

My, 19:18, 3 december 2012. Anmäl

@frida Vi bor i ett i-land, vi ska inte behöva skämmas för att vi har "i-landsproblem". Tusentals barn dör varje år av svält men vi måste ändå tillåta oss själva att fokusera på problemen i vår egen vardag och den här spalten tillåter personer att göra det. Betvivlar dessutom att insändaren är ensam om dessa problem så om hon får hjälp kanske 10-15 eller 150 andra familjer också får det?

Clemens, 13:33, 3 december 2012. Anmäl

Ang det en vän skrev: håller med - men istället för "manipulativ" skulle jag säga "personlighetsstörd" - det betyder att man inte är psykiskt sjuk, utan har en i grunden störd personlighet. Jag är barn till en personlighetsstörd mor och det största man kämpar med är om hon är sjuk och därför inte vet vad hon gör - eller om hon tvärtom vet vad hon gör på ett utstuderat sätt och därmed har ansvar för sina handlingar. Att kalla en sådan person psykiskt sjuk gör att man lockas att frånsäga personen ansvar, förlåta dennes handlingar, tro att den kan bli "frisk" och därmed fastna i dennes nät igen. Nej - personen är personlighetsstörd vilket inte kan behandlas och man ska inte hoppas på förbättring eftersom man bara skadar sig själv om man gör det. Det bästa och enda man kan göra är att bryta kontakten som frågeställaren redan insett.

ABC, 08:57, 29 november 2012. Anmäl

Re: En Vän. Det bästa jag har läst på mycket länge om denna problematik!

En annan dotter igen, 09:10, 28 november 2012. Anmäl

Hej En Dotter, Jag vill försiktigt säga att jag är av den inställning att människor som beter sig som din mor egentligen inte är psykisk sjuka, bara en fundamentalt annorlunda personlighetstyp. Anledningen att jag tänker så är att de flesta "sjukdomsymptom"; ilska, elakhet, avundsjuka mm bara går ut över någon annan, exempelvis dig. Dessa beteenden är designade för att du ska reagera, bli intimiderad, ur balans och lättkontrollerad. Samtidigt som du ska tycka synd om hennes offerroll och vilja hjälpa. Detta skapar ett (av henne) designat emotionellt chaos hos dig, där hon antagligen kommer få det hon vill ha. Makt, uppmärksamhet eller ofta nått vansinnigt plumpt som exempelvis gratis middag eller stundens drömsak. Så trots att jag vet att det är väldigt kontroversiellt så råder jag att vara försiktig med att kalla henne sjuk, för du spelar henner bara ytterliggare i händerna i hennes offerroll. Ett bättre ord för hennes sätt är (i mina ögon) manipulativ. En väldigt bra bok på ämnet (som förändrade mitt liv) är In Sheep's Clothing: Understanding and Dealing with Manipulative People av George K. Simon Ph.D. Nu tog jag mig friheten att fullkommligt spekulera, så det är möjligt att jag skrivit inte alls passar in på din situation. Är mitt antagnde helt fel ber jag om ursäkt. Det är vanligt att få otroligt intensiva drömmar när man gjort sig fri från en energisugande person. För mig var dessa drömmarna pusselbitar i min egen spirituella resa. Så jag rekommenderar att lägga märke till dem och skriva ner så du kan se helheten senare. Att bli jagad av en uteliggare är en hos många människor vanligt förekommande dröm. Enligt traditionell drömtolkning betyder flykten att du flyr från situationen utan att lösa den och uteliggaren är antagligen en symbol för något som skrämmer eller till och med äcklar, men kan ha fler innebörder. Att uteliggarensen "förvandlas" till din mormor innebär symboliskt att ditt liv behöver en förändring och kanske att du själv behöver inkorperera någon aspekt av personlighetsdragen från personen det förvandlats till; din mormor känner antagligen till alla din mors knep och kan kanske lära dig något om hur man ska hantera henne? Att din mormor tar din mors parti ser jag som ganska naturligt, en mamma försvarar ofta sitt barn. Det behöver inte betyda att de är helt allierade. En övergripande rekomendation är att inte försöka förändra din mor, det kommer nog bara leda till depression. Hon är en vuxen kvinna och klarar sig själv, långt innan du var född. Så låt henne inte lura dig att det ligger på ditt bord att rädda henne från sig själv. Om hokuspokusbiten med drömtydning inte är din melodi, rekommenderar jag än en gång boktipset. / Mvh

En Vän, 04:14, 28 november 2012. Anmäl

Jag kan bara önska dig lycka till av hela mitt hjärta och att du ska ha styrka nog att stå fast i ditt beslut. Även om du successivt kommer att känna dig friare och friare kommer du kanske att stöta på patrull i framtiden i form av oförstående människor. För vissa kan det vara förvånansvärt laddat att någon väljer att bryta med sin mamma.

En annan dotter, 18:59, 27 november 2012. Anmäl

[...] Hur blir jag fri från min mor?”Dagens NyheterDin mamma är psykiskt sjuk. Hur ska man som dotter förhålla sig till det? Det kan vara ännu svårare och mera ångestskapande att våga stå för rätten till ett eget liv i sådana fall.  [...]

Hur blir jag fri från min mor?” - Dagens Nyheter | Psykologi kurs 1 gymnasiet | Scoop.it (Webbsida), 12:19, 27 november 2012. Anmäl

Hej Liria! Jag har läst ovan text och kände direkt att jag har upplevt liknande som en dotter har och skulle kunna vara till stor hjälp för henne i hennes frigörelse av modern. Svårigheten ligger i att kapa den sista snutten av navelsträngen, att älta för sig själv hjälper inte mycket det kan tvärtom orsaka ångest istället, att prata med någon och få nytt tänk framförallt ta inte på sig all skuld utan lägg den där den hör hemma. Liria du får gärna lämna ut mig till en dotter så kan jag säkert hjälp till en del.

Kerstin Haugli, 12:36, 26 november 2012. Anmäl

”Varför ska jag bara ta ansvar för vår relation?”

Fråga: Hej! För några år sedan träffade jag min man. Första gången vi hade sex hade han svårt att få erektion, han påtalade samtidigt hur han ville att jag skulle se ut och bete mig. Detta gjorde att jag redan från början kände att jag inte dög eller var åtrådd. Nästkommande gånger såg i princip likadana ut, det vill säga han fick inte erektion. Jag försökte hjälpa honom på alla möjliga sätt genom att smeka hans penis och få honom att känna sig lugn.

Allt handlade till slut bara om han fick erektion eller inte, fokus låg bara på att jag skulle kunna få honom att få stånd och mina egna behov blev helt förbisedda. Detta pågick i några år efter att vi hade flyttat ihop. Jag var ledsen, kände mig okvinnlig och ej åtrådd. Till slut fattade jag mod att fråga honom, eftersom han hela tiden fick mig att känna som om det var mitt fel. Då berättade han att han hade haft detta problem innan han träffade mig. Det kändes hemskt. Han kunde väl ha talat om detta i stället. Varför sökte han inte hjälp? Han visste att jag flera gånger gråtit mig till sömns på grund av detta. Vad kunde jag göra? Jag hade ju försökt allt. Det var ju hans ansvar – och hans kropp – varför skulle jag vara den som blev förbisedd?

Till slut gick vi tillsammans till en gynekolog som gjorde tester. Gynekologen kom fram till att det var psykiskt. Jag kände ännu mer ilska, varför tog min man inte tag i det? Varför skulle allt vara mitt fel hela tiden? Under dessa år talade vi även med varandra om hur vi tyckte om att bli berörda, det vill säga hur vi ville att den andra skulle röra oss på olika kroppsdelar. ”Vad skönt att han talar om detta så jag vet att jag gör rätt”, tänkte jag. När jag talade om vad jag tyckte om, tog han det som stor kritik och blev ännu mer osäker.

Nu har vi varit ihop i ett antal år. Från att ha varit mycket sexuellt intresserad, känner jag mig bitter och sorgsam till och med när jag tittar på film där en kvinna är åtrådd av en man eller när en man tar initiativ till sex. Det är uteslutande jag som har fått ta initiativ i vår relation. Jag känner mig avslagen, bitter, djupt sårad och okvinnlig. Jag har jag tappat mitt självförtroende som kvinna. Åh, jag behöver hjälp med detta, det äter upp mig inifrån.

Anonym, 30+

Svar: Hej Anonym. Tack för ditt brev. Du berättar om din sexuella frustration som gör dig allt mer sorgsen. Du längtar efter att känna dig åtrådd, och det får du sällan uppleva. Ibland inträffar det. Men det verkar som om det snarare känns som en förolämpning för dig, att det bara är i mycket speciella situationer som du duger.

Du har ju helt rätt i att sexualiteten är en viktig del av att vara tillsammans. Den bekräftar och fördjupar en relation. När det inte fungerar blir det en källa till oro. Det är lätt att känna sig avvisad. Och att få tankar om att inte duga. Eller att man gör fel eller har fel behov. Även i en välfungerande relation kan det vara svårt att vara öppen och tydlig med det som man upplever inte fungerar så bra, och som man skulle vilja få bättre. Det förklaras nog av just att sexualiteten är så knuten till självkänslan. Skuldkänslor och skamkänslor uppstår lätt, och det kan göra att man bara antyder saker som man vill, eller hoppas att den andre ska förstå. Och tror att det kanske löser sig. Även i vår tid är tystnaden hos många par stor om deras respektive längtan efter andra sätt att mötas sexuellt. Och allt eftersom tiden går växer olusten och sorgen. Du beskriver det så tydligt.

Jag har några råd till dig, och er. Men först en reflektion. Ni har trots era sexuella svårigheter, som fanns från början, varit tillsammans länge. Du har visat ett stort och kärleksfullt tålamod. Du är ju en sexuellt intresserad kvinna. Vad gör det möjligt? Finns det en stark kärlek er emellan? Är din man en person som du uppskattar på många andra sätt? Jag frågar utifrån en förhoppning att det kanske finns en hel del som håller er samman trots era sexuella svårigheter. Jag tror att det finns mycket som ni kan göra närmaste tiden för att få en bättre sexualitet och relation.

Sexualitet handlar om att ge och ta. Den kräver en ömsesidighet. Som i sin tur bygger på en någorlunda öppenhet om vad man uppskattar och behöver. Jag får intrycket när jag läser ditt brev att er sexualitet handlar mer om vem som gör fel och är skyldig, snarare än om att hitta möjliga och konstruktiva lösningar. Mitt råd är att ni träffar en sexualrådgivare som hjälper er att återigen börja prata om den sexuella längtan efter varandra – som du verkar ha, och som kanske din man också har. En sexualrådgivare kan på ett varsamt sätt guida er att kanske förstå varandra bättre, och bli mer lyhörda för varandra.

Det finns dock ett dilemma, anar jag av ditt brev. Din man har en benägenhet att skylla saker och ting på dig och det är inte okej. Han måste ta sitt ansvar i det som händer. Du har anledning att fråga dig själv var din gräns går för hur länge du kan acceptera detta. Om du erbjuder dig att delta i sexualrådgivning med din man och han avböjer eller inte ändrar sig, har du kanske anledning att fråga dig om du vill stanna kvar i relationen. Ibland kan det finnas annat än sexualiteten som binder samman, och som gör att man accepterar situationen som den är, men den frågan bör du ställa dig.

Till alla kvinnor och män där ute vill jag säga att inte helt oreflekterat ta på er skulden när er partner inte fungerar sexuellt. Min poäng är att i sådana fall handlar det oftast om mycket mer än själva sexualiteteten. Frågan som man bör ställa sig är den här: Vill jag ha en person i mitt liv som inte tar ansvar och som systematiskt försöker lägga skulden på mig? Om personen döljer, förvränger, skyller ifrån sig, ljuger och inte tar ett eget ansvar redan från början, kan det vara en stark signal för att inte gå vidare i relationen.

Här kommer också några råd om din mans erektionsproblem. Ni har varit kloka och utrett hans problem hos läkare, och fått beskedet att det inte finns en kroppslig orsak utan att orsakerna är psykologiska. Även i den situationen kan ändå sexualtekniska hjälpmedel vara hjälpsamma och kan förbättra erektionen. De två vanligaste är pubisring och vakumpump. Vänd er gärna till en sexualrådgivare på orten där ni bor för att få veta mer. Det kan kännas obekvämt till en början med sådana hjälpmedel, men med ömhet och lekfullhet kan det fungera riktigt bra. Det finns även läkemedelsbehandling för erektionsproblem. De är receptbelagda läkemedel, och kräver en läkarkontakt.

Om man har problem med erektionen kan det också underlätta att sluta röka och att vara återhållsam med alkohol.

Vill din man veta mer om erektionsproblem, och hur de kan förstås och förebyggas, kan han vända sig till den specialiserade mottagningen för sexualmedicinska problem för män på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Erektion är ett komplicerat samspel mellan nervsystem, blodkärl, hormoner och psyke. Din man kan ringa dem direkt och ställa frågor på telefon 020-120 03 33. Han kan även mejla frågor till sexualmedicinskfraga@karolinska.se

Varma hälsningar, Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (27)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 27

På fullt allvar, om sexlivet aldrig varit bra vad är då oddsen för att det ska börja funka efter flera år ...? Tror tyvärr inte på det. Anser dessutom att sexlivet är som en barometer i ett förhållande. Bra förhållande = bra sexliv. Sedan kan man av olika skäl givetvis ha kortare och längre perioder i ett långvarigt förhållande då sexlivet ligger mer eller mindre på is och ändå ha ett bra förhållande. Men då har det funkat tidigare och man har pratat om det. Nej, det här tror jag spontant inte är något att bygga vidare på.

Agnes, 14:24, 7 december 2012. Anmäl

Enligt min erfarenhet sâ är det viktigt att man är uppmärksam pâ när ouppfyllda basbehov börjar leda till depression och att vi tappar bort vâr identitet. Det spelar ingen roll vilka sorts behov det handlar om - det finns inget rätt eller fel! Det viktiga är att vi vid nâgot tillfälle tar ett steg tillbaka och börjar titta pâ orsak och verkan i vâra liv. Man blir sâ lätt uppslukad i att diskutera problemet, hantera obehaget med problemet, tänka jättemycket pâ hur vi kan kommunicera om problemet, spendera mycket tid och ansträngning pâ att hitta sätt att distrahera oss frân känslorna problemet orsakar, osv. Men det är absolut nödvändigt att vid nâgot tillfäller lugnt och sansat för sig själv gâ igenom följande; vem är jag och vad behöver jag, hur lever jag just nu, hur lâng tid har förflutit sedan jag började leva med problemet, vad har faktuellt skett under den här tiden, hur har det pâverkat mig och min partner, vad har vi försökt göra för att lösa problemet och vad har det gett för resultat, vad tror jag egentligen om möjligheten att lösa det här problemet baserat pâ min erfarenhet hittills och slutligen, hur vill jag mâ i mitt liv och vad är viktigast för mig baserat pâ min livserfarenthet hittills (dvs vad kan jag leva med och vad kan jag inte leva med). Att göra en sammanfattning av sitt liv när man känner att man hâller pâ att glida in i en depression kan vara väldigt skrämmande men det är den enda möjligheten att sluta vara ett offer för omständigheterna och att ta ansvar för sitt eget liv. När vi har blivit försvagade av mânga ârs besvikelser, frustration, tvivel om vârt eget värde, sârade känslor sâ blir man ofta fast i situationen för att man har blivit rädd för att vara själv, rädd för att framtiden ska vli värre, för att tappa kontrollen över sig själv, att nâgot "hemskt" ska hända, osv. Men det är viktigt att vâga stänga av snurren av tankar, frâgor, hopp, osv i huvudet och lugnt betrakta situationen objektivt. Det är mycket värre att vara förlorad och ensam med en partner än att vara singel, men det inser vi inte när vi är mitt uppe i ângesten över alla drömmar som gâtt i kras. Och ju mer vi har investerat vâra känslor, tid, energi i att "fixa" vâr partners problem, desto mer tappar vi bort oss själva!

Lotta, 11:25, 30 november 2012. Anmäl

Ett tips till FS: enligt mina egna trista erfarenheter ser det ut som att mannen skulle kunna ha en narcissistisk personlighetsstörning. Googla symptomen och fråga dig om det är en sådan du har vid din sida. Isåfall måste du lämna honom innan ditt självförtroende är borta - du kan inte göra något för honom och måste inrikta dig på att rädda dig själv.

VX, 12:02, 26 november 2012. Anmäl

Ja, TS, varför är du egentligen tillsammans med den här mannen? Jag tror att du har dina problem såväl som mannen, det är aldrig bara den enes fel. Bara dina första meningar får mig att inse att det är något skumt med er relation "han sa åt mig hur jag skulle bete mig och vara för att han skulle tända på mig". Personligen skulle jag aldrig ställa upp på nåt i närheten av det där ens. Jag tror det låst sig för dig, och han känner av dina signaler, och därmed funkar ingenting. Ni bara skyller på varandra, som flera andra har påpekat. Även om du kanske inte varit lika verbal i dina anklagelser. Kanske har du innerst inne gett upp, sedan länge? Tom innan du träffade honom misstänker jag. En sak är säker, om en är uppgiven märker den andre av det. Det är avtändande.

Wice, 09:48, 26 november 2012. Anmäl

Vad Anonym, 30 plus behöver är inte hjälp den är det hennes man som behöver! Frågeställaren bör lämna det här förhållandet som får henne att känna så här. Ett "antal" år blir snart fler, det är bättre att ta chansen nu än ångra det sedan. Lirias svar visar på en bristande livserfarenhet. Om man låter någon äta på sitt eget själv och självkänsla som denna man gör finns inget att vinna bara ett pris att betala..... Säg tack och hej o lämna honom åt sin egen osäkerhet!

annan, 00:18, 25 november 2012. Anmäl

Tyvärr är han väl antagligen inte så attraherad av dig fysiskt, men kanske ni passar i hop psykiskt? Allt handlar inte om sex. Vi är ju inte apor...

sigge, 15:10, 24 november 2012. Anmäl

En bild som förklarar allt: http://www.lolgagz.com/uploadedpics/3746082Why_do_you_masturbate_Men_vs_Women.jpg (safe for work)

fluff (Webbsida), 17:07, 23 november 2012. Anmäl

Jag har varit med om något som kanske är värre: en man som påstod att han hade haft jättebra sex med andra kvinnor, men "inte kände någonting" tillsammans med mig. Han hade inte erektionsproblem, men sexet med honom var mekaniskt, och han var alltid sur och missnöjd efteråt. Problemen började några månader efter att vi träffades. Alla hans tidigare förhållanden var ganska korta eller på distans, och jag tror att han helt enkelt inte var van att vara tillsammans med en kvinna under längre tid och träffas ofta. Det har gått flera år sedan vi gjorde slut. Jag lever idag med en annan man, och vi har två barn. Och exet är fortfarande singel.

N, 12:41, 23 november 2012. Anmäl

Det är en sak att mannen har psykiska svårigheter som påverkar sexlivet, och en helt annan att han lägger över skulden på sin partner. Jag och min partner har varit tillsammans i många år, och på grund av bland annat medicinering, stress och ADHD haft problem med sexlivet emellanåt, men vi har aldrig lagt skuld på varandra, utan helt enkelt insett att det finns perioder då sexlivet kanske inte funkar, och att det aldrig någonsin blir bättre av skuld och skam. Det är helt fel att lägga skulden på sin partner om man vet att problemet inte är orsakat av denne, och det är inte okej att låta frustrationen gå ut över honom/henne. Man har ansvar för att vara öppen mot sin partner med eventuella svårigheter - tro mig, jag vet vilken vinst det är i längden att förklara och försöka lösa sådana här problem ihop. När man pratar, har viljan att förstå varandra och önskar lösa problemet utan att skuldbelägga, så finns det goda chanser att - om inte radera problemet - så åtminstone mildra det, men vad jag förstår av brevet så har den här mannen fastnat i ett "andras fel-tänk", och om han inte kan bryta det tänket så finns det ingen lösning och då rekommenderar jag hans partner att gå vidare.

Alexi, 08:37, 23 november 2012. Anmäl

@Törnrosa, 16:17, "Låt honom äta bra mat, vila ut ordentligt så ordnar det hela sig nog av sig själv en förmiddag efter en lång sovmorgon." Är det en bebis vi pratar om eller en vuxen människa med eget ansvar?

Greta, 19:31, 22 november 2012. Anmäl

”Hur ska vi få henne somna om?”

Fråga: Hej! Vi har en dotter som precis har fyllt åtta år och som sover dåligt. Hon kan vakna på natten och komma in till oss, men har sedan svårt att somna om trots att hon får ligga i vår säng. Jag försöker hjälpa henne genom att sjunga tyst eller klappa henne lite, så att hon ska slappna av. Hon har haft dessa problem länge. När hon var liten kunde hon vakna på samma sätt mitt i natten och ibland vägrade hon att gå och lägga sig igen. Hon kunde bli mycket irriterad och sitta själv i vardagsrummet en bra stund, innan hon till slut kom tillbaka till vår säng och kunde somna om. Problemen har funnits under hela uppväxten, även om de har varierat lite.

Nu när hon har blivit större blir hon inte längre arg eller vägrar att sova. Ibland kommer hon som sagt in till oss och försöker sova, men ibland får vi höra på morgonen att hon har legat vaken ”hela natten” i sin egen säng. Jag förstår att det inte stämmer helt, men jag har märkt att hon faktiskt kan ligga vaken väldigt länge – ibland i flera timmar.

Min man har liknande problem. Vi vet att han påverkas av stress och oro. För honom hjälpte det att försöka slappna av mer, till exempel med hjälp av en avslappnings-cd.

Vår dotter brukar inte vara så påverkad dagen efter en natt med dålig sömn, men är däremot tröttare än vanligt nästa kväll. Vi försöker se till att hon lägger sig lite tidigare då. Vi brukar lägga henne halvnio–nio på kvällarna och hon vaknar ofta själv vid sex halvsju. Hon sover aldrig på dagen och är trött när hon lägger sig. Det har hänt någon gång att hon vill vara uppe längre med oss på helgerna, men hon brukar sällan orka.

Hur vanligt är det att barn har problem med sömn på det här sättet? Har vi anledning att oroa oss för hennes hälsa?

En mamma

Svar: Hej! Det verkar vara kämpigt för er dotter, men jag kan försäkra er att hon inte är ensam. Ungefär vart fjärde barn har betydande problem med sömn någon gång under uppväxten. Det finns många olika orsaker till sömnproblem och de kan yttra sig på olika sätt. Små barn kan ofta vägra att sova, precis som er dotter gjorde när hon var liten. Nu verkar hennes problem framför allt handla om att hon vaknar på nätterna och inte kan somna om, även om hon vill. Barn i er dotters ålder bör sova 9–11 timmar per natt, så om hon lägger sig vid nio och vaknar vid sex borde hon egentligen få tillräckligt med sömn. Men inte om hon ofta ligger vaken längre stunder under nätterna. Ni har alltså anledning att oroa er om hon flera nätter varje vecka sover betydligt mindre än nio timmar. Då tycker jag att ni ska kontakta vårdcentralen eller skolsköterskan.

På senare år har många forskare pekat på att man bör ta barns sömn och sömnproblem på större allvar. Dels visar både svenska och internationella undersökningar att barn sover mindre i dag än tidigare och att sömnproblem hos barn har ökat de senaste decennierna. Dels har man kanske tidigare underskattat vilken betydelse sömn har för barns välmående och utveckling. Exempelvis har allt fler studier visat att barn som sover för lite har betydligt svårare att koncentrera sig, har svårt att minnas saker och kan bli utagerande, nedstämda eller oroliga. Det finns också studier som visar att sömnbrist kan bidra till övervikt hos barn. Vissa studier har visat att så lite som en timme mer eller mindre sömn har tydliga effekter på hur barnen mår och presterar dagen därpå. Du skriver visserligen att din dotter inte är trött på dagarna, men om hon ofta sover för lite så misstänker jag att det ändå påverkar henne på något sätt.

Om ni söker hjälp för problemen, så kommer det första steget att vara att ta reda på mer om bakomliggande orsaker. När barn har svårt att somna eller ofta vaknar på nätterna kan det vara ett symtom på andra problem. I er dotters ålder brukar barn till exempel ha mycket funderingar kring livet och kan bli rädda för saker som de tidigare var för små för att förstå. Stressen ökar också genom att kraven i skolan blir större, kamrater blir viktigare och fritidsaktiviteter tar mer tid.

Om er dotter upplever stress av det här slaget eller oroar sig över någonting, så ska hon förstås i första hand få hjälp med det. Ta er tid att lyssna på henne och prata gärna med hennes lärare.

Det kan också finnas fysiska orsaker till svårigheter med sömnen, som till exempel snarkning eller för stora halsmandlar. Sömnproblem kan emellertid uppstå utan någon uppenbar anledning och så småningom börja leva ett eget liv. Den typen av ”rena” sömnproblem verkar ha att göra med svårigheter att gå ner i varv och är delvis ärftliga. Det skulle kunna vara så i din dotters fall, eftersom både hon och pappan verkar ha svårt för att slappna av.

Glädjande nog finns det en hel del saker som man kan göra för att hjälpa barn med sömnproblem. En enkel sak ni kan börja med är att skapa goda sömnvanor. Det ingår i de flesta behandlingar av sömnproblem och är viktigt oavsett orsakerna till problemen.
En grund för goda sömnvanor är miljön i sovrummet. Det ska vara mörkt, svalt (17–19 grader) och sängen ska vara bekväm. Det låter självklart, men många sömnproblem förstärks av att barn till exempel har vant sig vid att det ska vara ljust i rummet när de somnar.

Det är bra att ha fasta tider när barnet lägger sig och stiger upp. Du skriver att er dotter får lägga sig tidigare de dagar hon är trött. Jag skulle alltså rekommendera att ni i stället försöker låta henne somna ungefär samma tid varje kväll. Även om det är kämpigt de trötta dagarna, så kan en jämnare rytm leda till bättre sömn i längden. Generellt brukar man rekommendera att barn ska försöka sova i sin egen säng, så egentligen borde ni uppmuntra henne att ligga kvar där i stället för att komma till er på nätterna. Det beror samtidigt på hur hon upplever sina vakna stunder på nätterna.

Om hon ligger vaken länge och är rädd eller orolig, så kan det ändå vara bättre om hon får komma in till er. Ni kanske också kan ordna en egen säng till henne i ert rum, så att hon inte alltid behöver lägga sig i er säng. Poängen är att hon i längden ska lära sig att bli trygg och kunna slappna av utan er hjälp.

Det är bra att hon aldrig sover på dagen, eftersom tupplurar i hennes ålder brukar bidra till värre sömnsvårigheter på nätterna. En annan rekommendation för goda sömnvanor är att försöka varva ner och göra lugna saker någon timme innan sänggående. Undvik tv, dator, mobil eller fysiska aktiviteter.

Undvik också stora mål­tider. Läs gärna något tillsammans eller också kan ni kanske försöka med avslappning, som fungerade för pappan. En annan del av goda sömnvanor är att barn får komma ut i dagsljus och gärna röra på sig varje dag.

Som sagt föreslår jag att ni söker hjälp för problemen, om inte annat för att få veta om de är så stora att ni måste göra något åt dem. Om det visar sig att er dotter lider av ”rena” sömnproblem, så skulle kognitiv beteendeterapi kunna vara aktuellt. Utöver att jobba med goda sömnvanor, så får barnen bland annat träna mer på att slappna av och lära sig vad de ska göra när de ligger och oroar sig i sängen. Det har visat sig kunna hjälpa många barn, så det finns alltså gott hopp om att er dotter snart kan sova bättre.
Martin
Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

Jag skulle fundera på följande: Näringsintag (undvik gärna färgämnen, socker, kött, besprutningsgifter) Aktiviteter, är hon ute, läser ni i lugn och ro, tittar hon på tv något och dator? (är hon känslig mot el?) Vad snappar hon upp från er? Finns det oro, något ni inte pratar om som hon behöver ventilera som döden, saker från tv/tidningar, hur ni mår etc Hur är hennes skolmiljö med självkänsla, vänner, lärare, ljusrör i taket, raster, skolmaten, gruppdynamiken etc Finns det någon varm, lyssnande vuen utanför hem och skola som hon kan umgås med, som en moster eller vän till familjen. Lycka till!

Plog, 01:15, 27 november 2012. Anmäl

För en del av oss har sömnsvårigheterna följt med upp i vuxen ålder och ställe till ganska stora svårigheter även då. Men det är nog sant att det kan finna olika orsaker och individuella skillnader. Dock är det rätt naturligt att sova bra och vila på natten. När det gäller barnen tycker jag att rådgivningen inte får glömma att tänka på hur det ser ut på morgonen. Kommer de upp i rätt tid? Ett barn som kommer upp före 06.30-7.00 ska normalt sett bli rätt trött på kvällen. / OT

Olle, 14:18, 19 november 2012. Anmäl

Vill bara säga att jag var ett barn med ganska stora sönmproblem ocksâ. Problemet är att det här problemen sen ofta fortsätter in i vuxenâldern och det blir sâklart jobbigt när man ska ta ansvar och fungera med studier och jobb ansvar. I mitt fall sâ blev det aldrig uppmärksammat för jag började läsa tidigt och lâg och läste mitt i natten för att fâ tiden att gâ när jag inte kunde sova och gick alltsâ inte till mina föräldrar. I mitt fall var det stress och ângest betingat. Jag önskar däremot att jag hade kunnat fâ hjälp att öva mig i tekniker som barn för att lära mig själv att hitta lugn, trygghet och tillgâng till positiva och betryggande tankar. Jag tror att det hade kunnat bespara mig mycket besvär senare i livet. Jag tycker det är märkligt att râden ni fâr här inte nämner möjligheten att er dotter kanske bara har en ängslig personlighet som gör att hon har svârt att känna sig lugn och trygg nog för att sova bra. Vill pâpeka att mina föräldrar aldrig visste om att min sömnbrist berodde pâ det här. Jag var ett väldigt självständigt barn och det kom mig aldrig pâ tanken att berätta för mina föräldrar att jag brukade ligga och älta läskiga tankar pâ nätterna. Jag tycker att ni ska frâga er dotter om vad hon tänker och känner när hon vaknar först sâ att ni kan fastställa om det kan vara stress och ângest relaterade orsaker innan ni försöker med andra medel. Kom ihâg att om detta är orsaken sâ kommer ni aldrig att lösa problemen sâ länge ni inte hjälper er dotter att själv hitta en teknik för att känna sig trygg. Hon kommer inte att kunna uppnâ trygghetskänsla med er närvar som tonâring och vuxen sâ hon mâste lära sig självhjälp. KBT och andnings tekniker skulle nog kunna vara svaret isâfall.

Lotta, 11:08, 19 november 2012. Anmäl

Flickans pappa har tydligen liknande symtom. Det är alltså en ärftlig benägenhet som i sin tur läkarvetenskapen inte kan annat än konstatera. Det fattas något i utrustningen man är född med ungefär som somliga har migrän och andra eksem. Man får leva med det som med så mycket annat.

inget konstigt, 13:17, 18 november 2012. Anmäl

Vi har en son som haft rejäla sömnproblem hela livet. Han har dock haft nattskräck och andningsuppehåll på grund av polyper bakom näsan (opererades) så vi vet vad det berott på. Han är snart 10 år och springer fortfarande upp till oss på nätterna. Det blev ett problem och vi köpte en barnsäng (160x70 cm) och ställde vid fotändan av vår säng. Nu kan han vara nära oss utan att varken han eller vi blir stressade. När han är orolig lägger nån av oss föräldrar oss med huvudet i fotändan och kan klappa eller prata men han får somna om i sin takt. Numera märker vi inte alltid hans springturer genom huset och han somnar oftast om själv.

Adina, 16:41, 14 november 2012. Anmäl

Jag minns mina sömnproblem som var nästan identiska med de ni beskriver. När jag var mellan 6-11 pågick de och mina föräldrar gjorde vad de kunde men förstod inte riktigt att mina sömnproblem bara var ett symtom på underliggande besvär. Besvär som jag egentligen inte förstod då, men som var ångest- och stressrelaterade. Ta henne för guds skull på allvar, vad ni än gör. Jag minns det som en oerhört hemsk tid i min barndom.

Sofia, 16:37, 13 november 2012. Anmäl

Ta kontakt med en Leg. Arbetsterapeut in din kommun och be att få prova ett tyngdtäcke (bolltäcke eller kedjetäcke),

Anonym, 18:48, 12 november 2012. Anmäl

Jag tycker det låter som att "problemet" beror på den naturliga sömncykeln, dvs att vi egentligen är anpassade efter att sova två ggr/natt (detta rubbades sedan elektriciteten infördes i vår vardag). Då går man och lägger sig när det blir mörkt, sover till 1-2, är vaken i ett par timmar innan man somnar om och vaknar utvilad när solen går upp (se detta TED-talk, bara 4 min men väldigt informativt: www(punkt)ted.com/talks/jessa_gamble_how_to_sleep.html ). Inte för att ovanstående löser problemet, men det kanske kan lugna till viss del. Så länge hon kan somna på kvällen och inte har några problem med att vakna på morgonen tror jag att det är lugnt. Många tror felaktigt att de lider av insomnia för att de vaknar på natten och inte kan somna om, när allt i själva verket är som det ska. Detta kan kanske förklara pappans problem också. Vidare är ett bra tips att undvika kolhydrater (särskilt socker) på kvällen (snabb energi), men det hjälper framför allt om man har svårt att somna öht. Se om ni kan få henne att eftermiddagslura så hon får lite mer vila.

Fanny, 12:01, 12 november 2012. Anmäl

Hej! Jag råkar vara lite insatt i ny forskning om sömn och sömnproblem och tänkte nämna några saker som Martin inte nämner. 1. Att vakna mitt i natten kan vara ett helt naturligt beteende hos människan, läs mer här: http://blogg.dn.se/nyheter/vetenskap/atta-timmars-somn-en-myt 2. På senare år man forskare börjat prata mycket om "blått" ljus, en våglängd som finns i dagsljuset och som påverkar vår vakenhet och sömn jättemycket. Jag såg en dokumentär där de lät personer med mycket grava sömnstörningar använda glasögon på kvällen som filtrerade bort det "blå" ljuset från datorskärmen och TV:n samt bada i "blått" ljus varje morgon – dessa personer fick en helt normal dygnsrytm och sov mycket gott efter bara åtta veckor. Läs mer här: http://blogg.dn.se/insidan/insidan-hem/forskare-brist-pa-morgonljus-kan-forskjuta-dygnsrytmen och här: http://4health.se/somn-melatonin-och-lagenergilampor-blatt-ljus

Petra L, 10:37, 12 november 2012. Anmäl

Vad gör tjejen om dagarna? Vad äter hon? Är hon fysiskt aktiv? När det är läggdags ska man väl ändå vara så pass trött att sömn kommer av sig självt. Sedan vet man att artificiellt ljus av olika slag kan påverka sömnen, inklusive data- och TV-skärmar påstås det. Sedan är det ideala att följa solljuset så att man i möjligaste mån sover under de mörkaste timmarna och förlägger sin vakna tid till de ljusaste timmarna, dvs. att mitten av nattsömnen infaller vid midnatt på vintern och en timme efter midnatt (kl 1) under sommartid, även om få av oss lägger sig kl 20 och gå upp kl. 4 på morgonen (på vintern). På just det sättet var det lättare i det gamla bondesamhället när elektriskt ljus saknades och korna skulle mjölkas i ottan.

Internationell observatör, 10:34, 12 november 2012. Anmäl

”Jag går under av att inte få veta”

Fråga: För en tid sedan kom jag på att min fru hade kontakt med en annan man. Vi har varit gifta i många år och är medelålders. Det senaste året har varit turbulent så jag kan förstå varför dessa känslor fanns för den andre. Vi startade med familjerådgivning. Hon skulle reda ut sina känslor för den andre på egen hand med psykolog och jag skulle under tiden arbeta på vårt förhållande enligt rådgivare. Det var grymt jobbigt. Under tiden behövde hon utrymme och vi hade väl ingen direkt närhet (bodde dock tillsammans). Jag har fått lite information om vad som hänt och det handlade mer om hennes behov av att bli sedd än om honom.

Därefter försvann hennes känslor för honom. Enligt henne så har det aldrig hänt något, och de har bara setts några gånger för att äta lunch. I efterhand har jag förstått att det varit mer än så. Det enda hon sagt är att de inte legat med varandra, vilket jag tror på, och att han fanns där för henne när jag inte gjorde det. Samtidigt så har hon också sagt att de hamnat i ”privata” situationer.

I familjerådgivningen får jag inget stöd för att jag vill veta vad som hänt, och min fru vill absolut inte tala om det. Hon blir förbannad och säger att jag ska fokusera på oss och inte på vad som hänt. Terapeuten säger att jag måste själv ta ansvar för min tillit och att min fru inte kan göra något för mig i de avseendena.

Personligen håller jag på att gå under av att inte veta och kan inte förstå hur jag ska komma vidare. Jag behöver veta för att få ro. Det viktiga är inte vad hon säger utan att hon säger det. Det skulle betyda så mycket för min tillit.

Vad fasiken ska jag göra? Någon som varit i samma situation? Har jag en ”konstig” familjerådgivare?
A

Svar: Du och din fru har en kris i ert förhållande. Den har pågått ett tag. Och i våras blev det akut. Du upptäckte att din fru sökt sig till en annan man. Och hon drog sig undan dig. Det har förstås varit svårt. Du har förmodligen känt dig mycket ensam. En kärleksrelation är också en vänskapsrelation, där man har någon som man litar på, kan vara sårbar inför, och kan prata med. Vänskap och kärlek är också öppenhet och ärlighet.

Du har nog rätt i att ett dilemma för er är att det nu inte är så mellan er. Tilliten saknas och det är helt normalt när det finns starka misstankar om att ens partner har varit otrogen. Då blir grunden för vår tillit till den andra uppriven.

Ett annat dilemma är att ni är i otakt med varandra. När jag läser ditt brev får jag en bild av att du tittar bakåt, och är upptagen med din frus relation i våras, men att din fru vill se framåt, och vill fokusera på er, och på vad ni kan göra för att hitta tillbaka till varandra. Och detta sliter på er båda. Ni känner er båda missförstådda och känner att den andra inte lyssnar.

Låt mig också säga att jag imponeras av er klokhet och omsorg om ert äktenskap. Det finns inget förhållande som inte genomgår kriser. Det är hur man hanterar dessa som gör skillnaden. Ni går i familjeterapi tillsammans, och din fru går hos en psykolog. Är det så att ni trots de senaste årens svårigheter uppskattar varandra och har värme er emellan? Vad säger du? I en kris kan man ibland få ett tunnelseende, bli fixerad vid det svåra och inte vara så uppmärksam på det som finns som är bra, och som är möjligt att få både tröst och energi av.

Ditt behov av att titta bakåt är förstås normalt samtidigt som det förstärks av att du kanske är svartsjuk. Det är också normalt vid misstankar om otrohet. Att vara svartsjuk är att vara rädd för att vara utestängd, bli lurad och förlora den andra. Att partnern har ett annat och hemligt liv, som man inte är del av, eller får veta något om. Och det är en svår situation. Att vara svartsjuk är både en tillåten och rimlig känsla, som jag ser på det. Det väsentliga är snarare hur vi agerar när vi känner så. Svartsjukans mest framträdande känslor hos de flesta av oss är rädsla och maktlöshet. Det leder ofta till att vi på olika sätt försöker kontrollera vår partner och utkräva besked. Du skriver att du ”håller på att gå under av att inte få veta” och att du ”inte får någon ro” på grund av detta. Svartsjukan plågar dig och styr dig på ett sätt som ställer till det för dig.

En fråga som jag tycker kan vara till hjälp för att få lite distans till svartsjukan är: Har du blivit sviken i tidigare relationer och kan de erfarenheterna spela roll för hur du reagerar nu? Om så är fallet, håll isär dina minnen från det som händer nu. Det kan hjälpa dig att känna och agera mer utifrån det som händer nu. Att handla i en mer flexibel och värdefull riktning.

Dina försök att gå den väg du beskriver för att få ro är tyvärr en återvändsgränd. Ju mer du frågar, desto mer sluter hon sig. Ni hamnar i ett allt mer låst läge er emellan. Din fru har troligen beslutat sig. Hon vill inte berätta av olika skäl.

Ett sätt för dig att kunna gå vidare är det som redan pågår, er familjeterapi. Ni kan också fråga er själva några saker, först var för sig och sedan berätta för varandra vad ni har svarat: Hur har ni haft det, vad har ni saknat i relationen? Vad behöver ni erbjuda varandra? Vad behöver ni ändra på? Era svar kan hjälpa er att förebygga att det som hände i våras inte ska hända igen. Och framför allt ge er möjlighet att styra över det som ska hända framöver, men på ett nytt sätt och mer utifrån varandras behov!
Jag vill samtidigt säga att det är viktigt att du inte tappar bort dig själv. Ibland kan man i en relationskris bli benägen att göra allt för att få sin partner tillbaka.

Fundera på de här frågorna: Vilka skäl har din fru för att inte vilja berätta om det som har hänt? Vad säger hon? Vad tror du hennes skäl är om du sätter dig in i hennes situation? Vad vill du göra om din fru inte berättar? Var går dina gränser? Hur vill du att det ska bli? Vilka är dina behov, som du inte kan kompromissa med? Kom ihåg att det inte finns rätt eller fel oavsett vad andra säger till dig: Du har rätt att känna som du känner!

Jag vill återkomma till att du är i en livskris. Det finns några grundläggande saker att tänka på i det läget: Sköt om dig. Se till att äta och sova. Tillåt dig att vara ledsen och arg. Förstå att det kommer att ta tid innan det här är över. Använd dig av dina vänner. Träffa dem som du uppskattar och som får dig att slappna av och skratta. Sysselsätt dig. Upprätthåll dina rutiner. Boka in saker som du tycker om att göra, och som ger dig distans för några timmar till det som är svårt.
Varma hälsningar,
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (59)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 59

Hon har varit otrogen 100% med allt vad det innebär, punkt slut. Mina rekommendationer till mannen är följande: -Om hon inte berättar allt för dig, om detta nu är så viktigt för dig, så inse att hon ljuger totalt för dig i denna saken och allt som framställer henne i dålig dager. Då måste du antingen sluta tjata om detta och gå vidare med henne eller så lämnar du henne rakt av och ser inte bakåt. -Om hon hade brytt sig om dig så hade hon lagt korten på bordet, Min rekommendation är att lämna henne. Den som tycker att du gör fel i att fråga vad din fru haft för sig är fullständigt skruvad. Den personen agerar efter devisen, att "Det man inte vet har man inte ont av. Så du kan göra vad som helst bara du döljer det tillräckligt väl, ljug ordentligt så kommer du undan! Uppå detta kan du vara arg och förorättad när du frågas om detta för det är ju så kränkande att behöva berätta vad man gjort. Det är integritetskränkande! Du kan alltid gå i lite terapis sedan. Sätt din respektive i terapi för sin svartsjuka. Skuldbelägg din respektive för att denne är svartsjuk och säg att det är en inneboende egenskap hos denne och inte alls orsakat av att du varit otrogen. För du har ju inte ansvar för att du orsakar sådan känslor hos din respektive genom det du gjort..." Relationen ni har är redan död. Hon var otrogen av en anledning eller flera! Varför inte bara kapa trossen till den där dåliga relationen och gå vidare? Varför harva vidare? Var glad för tiden som var bra, men släpp taget nu. -Alla ni som inte klarar vara trogna. Varför är ni överhuvudtaget tillsammans med någon? Jo; för att ni vill både ha kakan och äta den!!! Min åsikt är att det finns de som är trogna och de som inte är det. De trogan borde hålla sig till varandra och de otrogna borde göra detsamma, då blir allt lättare.

GY, 19:32, 20 november 2012. Anmäl

Erik, Nej samma moral ska givetvis gälla för alla och jag har inte varit otrogen och har inga som helst planer på att vara det. Jo, jag har berättat för min flickvän att om hon skulle vara otrogen så är det bäst att jag inte får veta om hon fortfarande tror på relationen för jag kommer inte att fixa det. Där tror jag att lögnen kan vara funktionell, oavsett om det gäller killen el tjejen som gör ett snedsteg. Sedan vill jag inte ge en bild av att jag tycker otrohet är ok, för det är det inte, men för en majoitet av alla så tror jag att det finns en risk för otrohet ifall , man hamnar i en väldigt "fel" situation. Sedan så för min del så vill jag veta om det skulle vara ett beteemde som upprepades, eller att det finns en risk att det upprepas, för då måste det ju bara ta slut. Sedan så är det klart att man ska ha en öppehet och ärlighet och prata om känsliga frågor, men det finns ett fåtal undantag. Jag tror helt enkelt att det funkar bäst så.

Anders, 13:07, 13 november 2012. Anmäl

Anders, 12:56, 6 november 2012.: Jaha, så rekommendationen från dig är alltså att din fru ljuger för dig och säger att hon inte varit otrogen om hon har varit det... Säg mig, vad är det för idé att ni överhuvudtaget frågar varandra om något som kan vara känsligt om er policy är att ljuga för varandra? Är din fru ens med på noterna om att otrohet ska man ljuga om - eller lurar du henne genom att tillämpa en slags moral för din fru och en helt annan för dig själv? Hur tänkte du nu?

Erik, 12:28, 13 november 2012. Anmäl

forts. Den dan man måste börja ställa ultimatum är det redan kört, så var beredd på att gå, men ge henne först chansen och berätta konsekvensen av hennes agerande om hon inte berättar.

TSK, 10:06, 7 november 2012. Anmäl

Egentligen tycker jag det är löjligt att ställa ultimatum, det ska inte behövas. Men i det här fallet är enda sättet att upplysa henne om att han går om hon inte berättar och det nu, finns verkligen ingen anledning att vänta. Han har verkligen all rätt att förstå varför detta hänt för att fatta rätt beslut. Det behöver inte vara omöjligt att komma över, beroende på vad det handlar om. Vägrar hon berätta så har hon gjort valet att bryta. Världen är full av kvinnor.

TSK, 10:03, 7 november 2012. Anmäl

Annie: "Han bör poängtera att han visserligen förstår om frun av olika skäl inte kan prata om det just nu, men att hon en dag är skyldig honom ett svar" Nej, helt fel. Han ska flytta ut nu och säga att han behöver tid för sig själv för att fundera över relationen. Svaren ska han dock ha nu, omedelbart, för att ens överväga att flytta tillbaka igen. Han ska ta över rodret i den här situationen. Först när han har svaren kan han börja överväga hur han ska hantera dem och om han vill gå tillbaka till kvinnan, flytta ihop igen eller leva som särbos i kanske ett friare förhållande. Som Liria och terapeuten nu lägger upp det hela ska han göra sig beroende av vad kvinnan vill. Jag tror det är bättre för honom själv och hans självkänsla att ta befälet, vare sig det sedan mynnar ut i en försoning eller att han går vidare på egen hand. Att sitta och vänta på kvinnan kommer bara göra honom svagare och mer frustrerad, svagare också i hennes ögon vilket inte bådar gott för framtiden. Kvinnan själv skiter ju i om han drar, verkar det som. Då bör han också dra. Nu. Om det sedan kommer svar och de kan få till en försoning, fine. Men i nuläget finna ingen anledning att vänta på att hon "i en rimlig framtid" kanske ska ge några svar. De ska komma nu eller inte alls.

LynxViridis, 16:18, 6 november 2012. Anmäl

Tycker hela situationen är konstig, inte bara familjerådgivaren och Lirira här ovan som borde få sparken. Frun har haft en affär - är man gift så är man fanimej gift. Det gäller åt båda håll (vilket jag till skillnad mot dessa "proffs" faktiskt håller på). Frun vill bara låtsas som om ingenting har hänt, vill inte berätta vad hon gjort, vill inte ta minsta lilla ansvar, KRÄVER tillit och att bli förlåten. Skuldbelägger tom maken. Vill "fokusera framåt"... Och det ska han ställa upp på utan vidare eller så är han skurken i dramat??? Jag tycker att det är väldigt enkelt på sätt och vis - det GÅR INTE att leva i ett förhållande där man har tappat tilliten till sin partner. Det tär på dig, det tär på förhållandet, det är utdragen självförvållad tortyr. Även om man har investerat åratal i äktenskapet, i gemenskapen, så är förhållandet förstört om tilliten saknas. KAN du förlåta och gå vidare - så bra för dig! Men det är uppenbart att så inte är fallet här. Det brukar det heller inte vara - det är bara naturligt. Hon hade en affär, trots att ni är gifta, och förstörde tilliten... Hon har inte ens medgett det själv utan blivit påkommen! Stackars kvinna som måste utstå sådan grym behandling, att bli utfrågad om vad som har hänt, bli ifrågasatt, anklagad och krävd en förklaring av... Man måste beundra hur frun och familjerådgivaren lyckats vända på steken och göra killen till en skurk i detta sammanhang. Och "Liria" bara hakar på... Det är vansinne! Vore det omvända roller så skulle det se VÄLDIGT annorlunda ut i både spaltsvaren och vid familjerådgivningen, det är då ett som är säkert. Packa väskorna och gå vidare. Hon är inte värd ditt engagemang och hennes beteende visar mer än tydligt att hon inte är speciellt ledsen eller engagerad i ert förhållande annat än möjligen av rent praktiska skäl.

Corpsius, 14:41, 6 november 2012. Anmäl

Mitt råd till FS är i alla fall att han ställer sig frågan om han verkligen kan leva lycklig med denna kvinna om hon inte berättar som det var. Likaså bör han motivera varför han inte skulle kunna leva lycklig med henne om hon inte berättar. Varför det är så viktigt att få veta? Exakt hur skulle det hjälpa att bygga upp tilliten? Genom att ställa sig själv dessa frågor kan FS lättare motivera kraven till sin fru- för att ställa krav, det tycker jag verkligen att han borde göra ifall han kommer han fram till att han inte kan leva lycklig med henne om hon inte berättar. FS bör då tydligt uttrycka till sin fru hur viktigt det är att få svar på frågorna, om inte nu så åtminstone inom en rimlig framtid- definiera också vad en rimlig framtid är! FS bör vara tydlig med att det här är det enda sättet för honom att gå vidare på samt varför. Han bör poängtera att han visserligen förstår om frun av olika skäl inte kan prata om det just nu, men att hon en dag är skyldig honom ett svar eftersom det trots allt var hon som bröt mot kontraktet och därmed är det också hon som har det största ansvaret när det gäller att reparera skadan. FS kan tala om att han finns där när frun är redo att berätta om det som hänt och att han fram tills dess kommer göra allt som står i hans makt för att inte pressa henne, men att han inte kan lösa detta problem med tilliten på egen hand så om hon i slutänden väljer att inte berätta kommer det leda till väldigt negativa konsekvenser för förhållandet- specificera då även vilka. Naturligtvis kommer också detta att kunna upplevas som pressande för frun, men då har FS i alla fall visat att han p.g.a. sin kärlek till henne är villig att ge henne tid att berätta. Det går dock inte att vara för mesig i sådana här situationer och till 100% undvika att pressa någon, det går liksom inte att vika sig för mycket inför den andres känslor eftersom ens egna är minst lika viktiga. Att ställa vissa krav är ändå rimligt, det är dock en hårfin gräns mellan krav och tjat. Inom den tidsram som satts upp som rimlig för att dröja med ett svar, bör FS alltså inte tjata på sin fru om att berätta. Han får hitta strategier att hantera de svåra känslorna under tiden han väntar på ett svar. Att umgås med vänner och berätta för dessa om hur man känner, är ett sätt att hantera det på- vänner kan dock inte bygga upp tilliten till frun, det är det bara frun som kan göra. Så kommer inte svaret inom den tid som bedömts som rimlig är det läge att gå vidare ifrån den här kvinnan. Hon är då uppenbarligen inte förmögen att uttrycka sin kärlek och empati på det sätt FS behöver = han kommer aldrig att kunna vara lycklig med henne. Låter månne deterministiskt, men herre gud: om han t.o.m. motiverar för henne varför det är så viktigt för honom att få veta och ger henne tid att berätta, men hon ändå inte gör det.. då är det inte värt att stanna hos henne. Jag är övertygad om att det finns andra kvinnor där ute som FS passar ihop med och som för det första inte skulle vara otrogna, för det andra skulle vara villiga att prata om det ifall det ändå skedde. Till sist är jag ledsen för att du upplever detta, FS, det gör så himla ont när någon utsätter en för den här typen av svek. Jag önskar dig allt gott vad du än väljer att göra!

Annie, 14:32, 6 november 2012. Anmäl

Varför hakar så många i kommentarsfältet upp sig på användningen av ordet "svartsjuk"? Det verkar nästan som om folk fått för sig att svartsjuk är ett skällsord, men för det första uttryckte Liria sig bara som att FS _kanske_ är svartsjuk och för det andra är svartsjuka en fullkomligt naturlig känsla i förhållanden, speciellt efter ett svek. Svartsjuka behöver inte vara något fult, däremot är det viktigt att våga erkänna för sig själv att man är svartsjuk om nu så är fallet- precis som med många andra känslor blir det inte bättre av att ignorera deras existens. Alla känslor måste få komma fram i ljuset. Och nej: det är inte konstigt alls om FS skulle vara svartsjuk, däremot är svartsjuka inte det primära problemet. Svartsjukan är som jag ser det bara en av många känslor som uppstått efter fruns otrohet/svek- det primära problemet är otroheten/sveket i sig och oförmågan att kommunicera om det inträffade. Det är självklart att frun borde berätta, efter allt hon gjort tycker jag det är det minsta man kan begära. Att hon inte berättar behöver dock inte betyda att hon verkligen hade sex med den andra mannen, att hon fortfarande har känslor för honom eller att hon planerar vara otrogen... det kan vara så enkelt som att hon skäms för att hon vet att hon bröt mot kontraktet med FS. Varför skulle hon annars smugit med det hela från allra första början om inte för att hon visste att hon gjorde fel enligt vad de båda kommit överens om var okej i deras förhållande = otrohet = något som många människor brukar skämmas över att ha utsatt en annan människa för (nej, all otrohet är inte sex, precis som allt sex inte är otrohet). Frun vill väl helst glömma att det ens hände, i hennes ögon kan det vara det mest effektiva sättet att gå vidare på. Jag tror dock mer på att prata om det, precis som FS gör- tyvärr kan han inte tvinga henne till ett samtal. Det lär bara förvärrar situationen ju mer han tjatar på frun om att berätta. Frågan är dock: om hon inte vill berätta, är det verkligen värt att stanna kvar? Det verkar väldigt viktigt för FS att få svar på sina frågor och att kvinnan är villig att prata om det som hände. Rådgivningen han gått i verkar inte ha hjälpt ett dyft för att minska på de negativa känslorna efter sveket, inte heller verkar den ha hjälpt för att öka hans tillit eller gå vidare från händelsen. Inte särskilt konstigt alls, ty tillit byggs inte bara upp genom att ställa frågor till sig själv och fundera över hur tidigare förhållanden kan ha påverkat ens reaktion på ett aktuellt svek- det byggs också upp av vad parterna i det aktuella förhållandet gör och säger (eller inte säger). Så om kvinnan kunde vara ärlig mot FS och faktiskt visa sig villig att prata om det som hände med den där andra mannen, kanske FS skulle ha lättare att gå vidare ur händelsen och därmed kunna bearbeta den. Det lär bli svårt att bygga vidare på relationen om så inte sker.

Annie, 14:20, 6 november 2012. Anmäl

Lär dig EFT, Emotional Freedom Techniques, för att komma över din fixering, slappna av och komma framåt. Finns gratis på YouTube - enkelt och MYCKET effektivt.

Nina, 14:00, 6 november 2012. Anmäl