”Hur ska vi hjälpa vår son?”

Fråga: Jag vänder mig till dig då vår familj befinner sig i kris just nu. Jag hoppas du kan komma med råd om hur vi kan fortsätta som en lyckligare familj. Vi flyttade i somras och sonen, som är i femårsåldern, miste därmed sina vänner. Han landade dock snabbt på nya stället och var ute och lekte med kvarterets barn. Han är otroligt social och vill allra helst leka med andra barn, men kan bli väldigt intensiv och jag kan uppleva att han nästan ”tjatar hål i huvudet” på den utvalda lekkamraten för att få uppmärksamhet.

På nya förskolan gick inskolningen som en dans, men efter två månader började personalen ta upp jobbiga händelser nästan varje dag, som att han (enligt personalen) oprovocerat slagit andra barn. Personalen säger att han inte svarar dem när de frågar vad som hänt eller far med osanning. Härom­dagen hade han till och med slagit en av kompisarna som han lekt mest med, för att kompisen tog den bil som sonen tyckte var hans. De säger att han är väldigt introvert och att de inte når fram till honom. De säger också att han är väldigt känslig och att de inte alltid har tid att sitta ner med honom tills han lugnar sig. Till saken hör att sonen på den tidigare förskolan umgicks med kompisar som inte var så snälla. Han blev ofta slagen och fick glåpord kastade efter sig. Han var säkert inte bara ett offer utan kunde nog vara den som började ibland, men situationen på den förskolan var som helhet inte hållbar.

Annons:

Sedan i våras har sonen också fått extrema vredesutbrott hemma och kan vid tillfällen vara genuint rädd för sin pappa (när denne höjer rösten). Han kommer alltid till mig, men trots att jag försöker hjälpa dem att reda ut sina duster så slutar det med att sonen vägrar, till exempel genom att hålla för öronen när pappa pratar eller gå sin väg. Det ska sägas att pappa är väldigt rättvis och ofta leker med barnen. Det enda som jag upplever som jobbigt är när han höjer rösten. Jag har vanligen lite mer tålamod, men vi försöker ändå backa upp varandra när vi fattar beslut vid konflikter.

Varför beter sig vår son på det här sättet? Jag funderar på om vi ska söka hjälp hos någon barnpsykolog för att få svar och hjälp. Vi kan prata ibland på kvällarna när jag har läst för honom, men för det mesta är han ointresserad av att prata om hur han mår eller om vad som har hänt under dagen. När han får vredesutbrott tycker vi att vi har provat allt; hållit fast honom, släppt honom, pratat, varit tysta, eller pratat senare.

Det här året har varit utmanande då både jag och barnens pappa bytt jobb, flyttat och drabbats av jobbiga händelser i släkten. Det är klart att sonen kan känna vår stress. Jag hoppades att det skulle bli bättre efter flytten, men just nu lever vi i en mardröm.

Jag vore tacksam om du har några tips som kan hjälpa vår son!
En mamma

Svar: Jag förstår att det är tungt för er med sonen och allt annat som har hänt det senaste året. Det är förstås också jobbigt att det inte har blivit bättre efter flytten som ni hoppades.

Jag börjar med att diskutera problemen som finns hemma, eftersom ni spelar en större roll där. När jag har svarat på den här typen av frågor tidigare brukar jag ta upp två råd som kan vara aktuella för er. För det första kan ni behöva ta mer hand om relationerna och samspelet inom familjen i stort. Det kan till exempel handla om att tillbringa mer tid tillsammans, eller om att vara mer närvarande och lyhörda i leken tillsammans med sonen. Ibland kan detta räcka för att lösa problem med onödiga konflikter. Små gnistor slocknar av sig själva, i stället för att ständigt blossa upp till eldsvådor. Jag vet inte hur mycket ”exklusiv” tid ni tillbringar tillsammans med er son, men kanske behöver han mer av det.Jag föreslår i så fall att ni försöker få en rutin med mer lektid tillsammans med sonen. Det finns en särskild poäng om pappan har möjlighet att göra det, eftersom det verkar vara han som är mest inblandad i konflikterna.

Ibland är det här förebyggande sättet att hantera konflikter förstås inte tillräckligt. Bråk och konflikter kan leva ett eget liv som kräver att man förändrar sitt sätt att tänka och handlar just när det hettar till. Ett exempel på det i ditt brev kan vara pappans sätt att höja rösten. Det är sådant som kan orsaka eller förstärka konflikter trots att familjen i övrigt har det bra tillsammans. Mitt andra råd går därför ut på att försöka klargöra vad som brukar trigga i gång och vidmakthålla konflikterna. Det är bra att skriva dagbok för att få överblick och se mönster. Förekommer konflikterna vid vissa tidpunkter, på vissa platser, med vissa personer eller som följd av särskilda händelser? Svaren på dessa frågor kan ge led­trådar till saker ni kan förändra. Du är ju redan inne på att din man borde låta bli att höja rösten. Lättare sagt än gjort förstås.
Försök också att förstå om bråken fyller någon funktion för din son. Om du till exempel märker att bråken ofta uppstår när ni ställer krav på honom, då kan de vara ett sätt att slippa kraven. I så fall kanske ni måste sänka kraven – eller, om det handlar om rimliga krav – stå på er på ett lugnt sätt. Om du ser att han ofta börjar bråka eller protestera när han är ensam eller när ni ägnar er åt annat, så kanske bråken fungerar som ett sätt att få uppmärksamhet. Då är vi tillbaka i mitt förra råd: Han kanske behöver mer uppmärksamhet och närhet utan att behöva bråka för att få det. Givetvis har inte alla bråk samma funktion och ofta finns det flera skäl samtidigt till att konflikter uppstår, men det kan ändå finnas mönster som ni kan ha nytta av att upptäcka. Vissa barn kan förstås använda bråk som en medveten strategi, men jag vill poängtera att bråk ofta kan fylla funktioner som barnet självt är helt omedvetet om.

I studier där man har hjälpt familjer att lösa konflikter, har man sett att det kan leda till att barnen även hamnar i färre konflikter på förskolan eller i skolan. Om ni löser problemen hemma kan det alltså bli bättre på förskolan, men jag tror att det viktigaste just nu är att försöka få ett bra samarbete med förskolepersonalen. Ni måste få mer information om vad som händer runt konflikterna, och era kontakter får inte bara handla om att ”rapportera” vad som har hänt. Be att få vara med någon eller några dagar för att se vad som händer på plats. Begär ett möte där ni kan börja prata om konkreta lösningar. Om problemen är så stora som det verkar i brevet, har förskolechefen en skyldighet att göra en plan och vidta åtgärder för att lösa dem. I bästa fall finns det tillgång till psykolog, kurator eller personal med specialpedagogisk utbildning som kan hjälpa till med utformningen av planen. Ibland kan det som diskuteras på möten av det här slaget rinna ut i sanden, så ligg på och kräv att man ska följa upp beslut som fattas.

Nu kanske det låter som om jag tycker att förskolor ofta brister i ansvar för den här typen av problem. Och då låter det alldeles rätt. Skolinspektionen redovisade i en rapport från i år att en femtedel av de granskade förskolorna i landet inte gav tillräckligt stöd till elever som behövde det. Det är alldeles för många, även om det också visar att de flesta förskolor tar det här på allvar.

När man talar om barn som ofta bråkar eller hamnar i konflikter, så brukar det inte dröja länge förrän någon tar upp frågan om diagnoser. Det kommer säkert att förekomma i kommentarsfältet till den här texten. Även om barn med vissa diagnoser oftare hamnar i bråk, så är det ännu fler barn som ofta bråkar utan att ha någon diagnos. Det finns alltså många möjliga orsaker till de problem du tar upp och diagnoser är bara ett av dem.
Oavsett vilka orsaker som är aktuella för din son, så tror jag på din idé om att kontakta någon för att få hjälp. Jag tycker särskilt att ni behöver hjälp med problemen på förskolan, som jag spontant tror är allvarligast för er son i längden. Om ni inte har möjlighet att prata med någon psykolog eller motsvarande inom förskolan, så rekommenderar jag att ni tar kontakt med barnpsykiatrin.

Jag hoppas att er son snart kan ägna sig mer åt att vara den glada och sociala kille du beskriver i inledningen av brevet.
Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (18)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 18

@Hjälpen Din svenska kanske inte är perfekt, men jag uppskattar ändå ditt inlägg. Jag tror du har en poäng.

Mongo, 06:12, 26 december 2012. Anmäl

om du mamman vill ha en riktig hjälp,då kan jag säga till dig praktiskt,vad som skulle hjälpa för ditt barn rejät och utan alla de "specialister" som aldrig hjälp till någon,de nämligen snarare stjlper än hjälper.Du känner ditt barn bäst och bryr dig om honom ju på riktigt eller hur?. För ditt barn dett är bara du som kan hjälpa rejält i praktiken,men du måste engagera dig. Och nämligen: hämta honom till akrtiviteter så som någon idrott och musik. Det är saker som ska verka på alla sätt, så att ditt barn blir både tillfreds,lugnare och ska kunna göra allt möjligt på alla sätt samt utvecklas.Du och din make måste vara med och uppvisa intresse samt upskattning.Det är det bästa terapi och hjälp. Det verkar att ditt barn har helt enkelt inget att göra och bråker efterrsom känner sig inte tillfreds. Han måste få aktivitet. Aktiviteter på dagis är dåliga och upfyller inte hans behov.Han kan ha höjda behov till exempel.du måste hitta vad han är begåvad för. Käsa böcker, lära honom läsa. Man säger: människan utvekclades från apa genom arbete.Och barnen behöver upfylla sina behov, de är mer intelligent och ännu inte så förstörda som vuxna, samt har större kapaciteter. Sådana barn behöver "arbete"-aktivitet för abrnen. Och upgifter hemma, för att ha struktur hemma,inte bara sitta,skrika,pga. de inte har nått meningsfullt att göra.

hjälpen, 12:50, 21 december 2012. Anmäl

det finns fler problematiska vuxna balnd personalen än problematiska barn.Det är 100proc. säkert. Jag inte håller på med teori och poliisk korrekthet så som du,utan talar från verklighet och praktik erfarenhet. Jobbade på dagisar också ,men inte länge eftersom int orkade titta på barnmisshandel(försummelse).Kommunal verksamhet måste upphöra eller så kontrolleras hårt. Nu de håller på med med precis vad de vll och behandlar barnen så som ffolket behandlar vilka främmande barnen som helst, inte trevligt. Det finns massor av släktnibgarnas ovh egna barn-det är det de rktar uppmärksamhet för förståss. För våra allas pengar. Det är kommunanställdas stil och om man blundar för det det betyder inte att det inte finns. Samma sak i äldreomsorg etc,på allt kommunal verksamhet(massor av olika cyniker,missbrukarna,idioter och brottslingar) precis så som det förekommer i samhället. Vad tyker du-om man är anställd oå en myndighet oeller på kommunen-är man en bättre människa än alla andra?,hahahaha! Det är pga. av detta övertro kommunal och andra tjönstemanennens verksamhet på arbetsplatser kontrolleras dåligt och konsekvens vad gäller psykiatri, skol-barnomsorg-äldreomsorg, polisen etc.etc.-dålig verksamhet.Man måste kontrollera tjönstemän och anställda hårdare och ta medborgarens kritik på allvar. men det görs inte.Därför som konsekvens-svenska skola och förskola är sämsta i världen.Det är ju faktum,du kan inte förneka det.

du Stina, 12:41, 21 december 2012. Anmäl

Men kära nån, "problemet"! Det känns som att du driver en helt annan fråga i dina inlägg. Självklart kan det finnas problematiska saker med att sätta sitt barn på dagis, och det är helt klart så att det finns olämplig personal ibland, men överlag brukar människor som arbetar inom barnomsorgen göra sitt bästa. Inte heller tror jag att psykologer skuldbelägger barn för att de har det svårt i sitt samspel med andra barn. Jag förstår egentligen inte riktigt var denna paranoida världsbild kommer ifrån. Är det så att du själv har barn som du upplever har blivit orättvist behandlade?

Stina, 08:12, 20 december 2012. Anmäl

Något som varit bra för mina barn är att ta hem kompisar efter dagis att leka med i liten skala. Då får han en djupare relation till andra barn, något som krävs om han ska kunna hitta en bästis. Och får din son en bästis har han någon på sin sida, som förstår honom även om han är frustrerad och inte hittar orden. Samtidigt får han själv förståelse för andra, precis som det funkar för vuxna. Förstås måste även du och din man ha en förtroendefull relation till er son. Men jag tror också som flera andra här har skrivit, att ni föräldrar måste få bort situationer som stressar, att maktspråk och ultimatum inte hjälper mot barnets frustration och att förskolan måste anpassa miljön till de barn som behöver extra lugn omkring sig, inte tvärtom. Min son hade stort behov av att sitta i personalens knä på morgonen innan han gav sig ut i leken, utan stressande tjat, och det fick han. Personal som ser till varje barns behov är guld värd, beröm dem som gör det så får ditt barn en allierad på förskolan. Lycka till!

Se till mig som liten är, 10:56, 19 december 2012. Anmäl

Det var många ord som svar, och kan sammanfattas med: Har inte en susning.......

Timothy Scalari, 08:21, 19 december 2012. Anmäl

Var inte rädd att söka hjälp,släpp allt vad prestige är och tänk på barnets bästa. själv sökte jag stöd på BUP och fick utredning på sonen. Han fick en diagnos och det har hjälpt oss mycket i bemötande, hantering och stödåtgärder i skolan. Han fick också bekräftat att det är inte "fel" på honom utan han tänker på ett annat sätt vilket gav honom ny inre styrka. Han märkte ju själv att något var annorlunda och trodde att han var dum - inte värd att vara med- konstig och jag vet inte allt han hunnit inbilla sig.

AA, 20:16, 17 december 2012. Anmäl

Om ni känner att ni försökt allt och situationen är så långt gången finns det ingen som helst skam i att söka hjälp av en psykolog. Ju tidigare ni kan hitta roten till problemet desto bättre, både för er och er son. Som någon annan nämde här vore det ju grymt om ni kunde få med någon från förskolan på ett möte, så att er psykolog får en bättre helhetsbild. Hoppas verkligen att det löser sig för er.

Severin, 17:53, 17 december 2012. Anmäl

Hej! Din historia låter exakt som våran. Vi har en son som fyller 4 i Mars och i Juli flyttade vi tillbaka till Sverige efter 8 år utomlands. Flytten, stressen hemma med att fixa jobb och dagis, boende etc påverkade honom alldeles säkert. På dagis var det samma sak, inskolning gick hur bra som helst men efter en månad eller två började han slå de andra barnen, nästan alltid helt oprovocerat. Det var svårt att sätta fingret på vad det var som triggade honom både hemma och på dagis. Tilläggas ska nog att detta inte var ett nytt problem, det hade också hänt på tidigare dagis men nu var det mycket, mycket värre. Hemma fick han oftare och oftare fruktansvärda sammanbrott där han slogs, slog sönder saker och även bet sej själv i ren frustration. Vi trodde han hade nån typ av Autism, Aspbergers eller ADHD. Tog kontakt med en psykolog via BVC som var en ren katastrof och efter att ha pratat med förskolepersonalen som inte heller kunde hantera honom fixade de, via förskolan, en psykolog. Vi träffades gemensamt, alltså vi föräldrar, psykologen och sonens fröken på förskolan och det var det bästa. Plötsligt föll alla pusselbitarna på plats. Förskolan hade upplevt situationer som vi aldrig sett och vi har sett saker som de aldrig upplevt. Med hjälp av psykologen växte en bild av tidigare traumatiska upplevelser fram, både från dagis och flytt och plötsligt var det så lätt att se hela bilden. Vi fick tips och idéer som var så självklara när vi visste men som vi innan inte hade en aning om. Tex aldrig hålla om honom eller hålla fast honom när fick de där utbrotten (detta var speciellt i hans fall men man vill ju gärna göra motsatsen när man ser att han mår dåligt). Små tips som har fått honom att få tillbaka förtroendet på världen och nu är han en helt annan pojke. På dagis är det jätte duktiga och jag tror nog att det är viktigt att de är med i processen och kanske även också träffar psykologen om ni väljer att träffa en. De är ju trots allt där han spenderar mest timmar om dagen. I vårt fall fick sonen aldrig en diagnos, han var bara stressad och traumatiserad och hade tappat allt förtroende för människor och kanske lite speciell som person. Genom att behandla honom lite annorlunda i vissa situationer både hemma och på dagis är han helt, helt förändrad. Framförallt på dagis har de gjort ett jättebra jobb. Ge inte upp och det finns bra hjälp att få och att träffa en psykolog behöver inte betyda diagnos eller att nåt är allvarligt fel.

Stina, 14:51, 17 december 2012. Anmäl

Apropå vredesutbrott känner jag igen mycket i det du skriver. Jag vill tipsa om en bok som heter Problemskapande beteende av Bo Hejlskov Jørgensen. Där står hur man kan agera när någon får ett utbrott, t.ex. ta två steg tillbaka och låta personen lugna sig.

Sara, 14:07, 17 december 2012. Anmäl