”Hur ska vi hjälpa vår son?”

Fråga: Jag vänder mig till dig då vår familj befinner sig i kris just nu. Jag hoppas du kan komma med råd om hur vi kan fortsätta som en lyckligare familj. Vi flyttade i somras och sonen, som är i femårsåldern, miste därmed sina vänner. Han landade dock snabbt på nya stället och var ute och lekte med kvarterets barn. Han är otroligt social och vill allra helst leka med andra barn, men kan bli väldigt intensiv och jag kan uppleva att han nästan ”tjatar hål i huvudet” på den utvalda lekkamraten för att få uppmärksamhet.

På nya förskolan gick inskolningen som en dans, men efter två månader började personalen ta upp jobbiga händelser nästan varje dag, som att han (enligt personalen) oprovocerat slagit andra barn. Personalen säger att han inte svarar dem när de frågar vad som hänt eller far med osanning. Härom­dagen hade han till och med slagit en av kompisarna som han lekt mest med, för att kompisen tog den bil som sonen tyckte var hans. De säger att han är väldigt introvert och att de inte når fram till honom. De säger också att han är väldigt känslig och att de inte alltid har tid att sitta ner med honom tills han lugnar sig. Till saken hör att sonen på den tidigare förskolan umgicks med kompisar som inte var så snälla. Han blev ofta slagen och fick glåpord kastade efter sig. Han var säkert inte bara ett offer utan kunde nog vara den som började ibland, men situationen på den förskolan var som helhet inte hållbar.

Sedan i våras har sonen också fått extrema vredesutbrott hemma och kan vid tillfällen vara genuint rädd för sin pappa (när denne höjer rösten). Han kommer alltid till mig, men trots att jag försöker hjälpa dem att reda ut sina duster så slutar det med att sonen vägrar, till exempel genom att hålla för öronen när pappa pratar eller gå sin väg. Det ska sägas att pappa är väldigt rättvis och ofta leker med barnen. Det enda som jag upplever som jobbigt är när han höjer rösten. Jag har vanligen lite mer tålamod, men vi försöker ändå backa upp varandra när vi fattar beslut vid konflikter.

Varför beter sig vår son på det här sättet? Jag funderar på om vi ska söka hjälp hos någon barnpsykolog för att få svar och hjälp. Vi kan prata ibland på kvällarna när jag har läst för honom, men för det mesta är han ointresserad av att prata om hur han mår eller om vad som har hänt under dagen. När han får vredesutbrott tycker vi att vi har provat allt; hållit fast honom, släppt honom, pratat, varit tysta, eller pratat senare.

Det här året har varit utmanande då både jag och barnens pappa bytt jobb, flyttat och drabbats av jobbiga händelser i släkten. Det är klart att sonen kan känna vår stress. Jag hoppades att det skulle bli bättre efter flytten, men just nu lever vi i en mardröm.

Jag vore tacksam om du har några tips som kan hjälpa vår son!
En mamma

Svar: Jag förstår att det är tungt för er med sonen och allt annat som har hänt det senaste året. Det är förstås också jobbigt att det inte har blivit bättre efter flytten som ni hoppades.

Jag börjar med att diskutera problemen som finns hemma, eftersom ni spelar en större roll där. När jag har svarat på den här typen av frågor tidigare brukar jag ta upp två råd som kan vara aktuella för er. För det första kan ni behöva ta mer hand om relationerna och samspelet inom familjen i stort. Det kan till exempel handla om att tillbringa mer tid tillsammans, eller om att vara mer närvarande och lyhörda i leken tillsammans med sonen. Ibland kan detta räcka för att lösa problem med onödiga konflikter. Små gnistor slocknar av sig själva, i stället för att ständigt blossa upp till eldsvådor. Jag vet inte hur mycket ”exklusiv” tid ni tillbringar tillsammans med er son, men kanske behöver han mer av det.Jag föreslår i så fall att ni försöker få en rutin med mer lektid tillsammans med sonen. Det finns en särskild poäng om pappan har möjlighet att göra det, eftersom det verkar vara han som är mest inblandad i konflikterna.

Ibland är det här förebyggande sättet att hantera konflikter förstås inte tillräckligt. Bråk och konflikter kan leva ett eget liv som kräver att man förändrar sitt sätt att tänka och handlar just när det hettar till. Ett exempel på det i ditt brev kan vara pappans sätt att höja rösten. Det är sådant som kan orsaka eller förstärka konflikter trots att familjen i övrigt har det bra tillsammans. Mitt andra råd går därför ut på att försöka klargöra vad som brukar trigga i gång och vidmakthålla konflikterna. Det är bra att skriva dagbok för att få överblick och se mönster. Förekommer konflikterna vid vissa tidpunkter, på vissa platser, med vissa personer eller som följd av särskilda händelser? Svaren på dessa frågor kan ge led­trådar till saker ni kan förändra. Du är ju redan inne på att din man borde låta bli att höja rösten. Lättare sagt än gjort förstås.
Försök också att förstå om bråken fyller någon funktion för din son. Om du till exempel märker att bråken ofta uppstår när ni ställer krav på honom, då kan de vara ett sätt att slippa kraven. I så fall kanske ni måste sänka kraven – eller, om det handlar om rimliga krav – stå på er på ett lugnt sätt. Om du ser att han ofta börjar bråka eller protestera när han är ensam eller när ni ägnar er åt annat, så kanske bråken fungerar som ett sätt att få uppmärksamhet. Då är vi tillbaka i mitt förra råd: Han kanske behöver mer uppmärksamhet och närhet utan att behöva bråka för att få det. Givetvis har inte alla bråk samma funktion och ofta finns det flera skäl samtidigt till att konflikter uppstår, men det kan ändå finnas mönster som ni kan ha nytta av att upptäcka. Vissa barn kan förstås använda bråk som en medveten strategi, men jag vill poängtera att bråk ofta kan fylla funktioner som barnet självt är helt omedvetet om.

I studier där man har hjälpt familjer att lösa konflikter, har man sett att det kan leda till att barnen även hamnar i färre konflikter på förskolan eller i skolan. Om ni löser problemen hemma kan det alltså bli bättre på förskolan, men jag tror att det viktigaste just nu är att försöka få ett bra samarbete med förskolepersonalen. Ni måste få mer information om vad som händer runt konflikterna, och era kontakter får inte bara handla om att ”rapportera” vad som har hänt. Be att få vara med någon eller några dagar för att se vad som händer på plats. Begär ett möte där ni kan börja prata om konkreta lösningar. Om problemen är så stora som det verkar i brevet, har förskolechefen en skyldighet att göra en plan och vidta åtgärder för att lösa dem. I bästa fall finns det tillgång till psykolog, kurator eller personal med specialpedagogisk utbildning som kan hjälpa till med utformningen av planen. Ibland kan det som diskuteras på möten av det här slaget rinna ut i sanden, så ligg på och kräv att man ska följa upp beslut som fattas.

Nu kanske det låter som om jag tycker att förskolor ofta brister i ansvar för den här typen av problem. Och då låter det alldeles rätt. Skolinspektionen redovisade i en rapport från i år att en femtedel av de granskade förskolorna i landet inte gav tillräckligt stöd till elever som behövde det. Det är alldeles för många, även om det också visar att de flesta förskolor tar det här på allvar.

När man talar om barn som ofta bråkar eller hamnar i konflikter, så brukar det inte dröja länge förrän någon tar upp frågan om diagnoser. Det kommer säkert att förekomma i kommentarsfältet till den här texten. Även om barn med vissa diagnoser oftare hamnar i bråk, så är det ännu fler barn som ofta bråkar utan att ha någon diagnos. Det finns alltså många möjliga orsaker till de problem du tar upp och diagnoser är bara ett av dem.
Oavsett vilka orsaker som är aktuella för din son, så tror jag på din idé om att kontakta någon för att få hjälp. Jag tycker särskilt att ni behöver hjälp med problemen på förskolan, som jag spontant tror är allvarligast för er son i längden. Om ni inte har möjlighet att prata med någon psykolog eller motsvarande inom förskolan, så rekommenderar jag att ni tar kontakt med barnpsykiatrin.

Jag hoppas att er son snart kan ägna sig mer åt att vara den glada och sociala kille du beskriver i inledningen av brevet.
Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.