”Mina barn vill inte ha kontakt”

Fråga: I samband med skilsmässa för ett par år sedan efter ett långt äktenskap med en hel del problem, har ett av våra barn sagt upp kontakten med mig på mycket diffusa grunder som jag inte sedan dess har getts möjlighet att prata om – kontakten är helt bruten. Efter en tid, med en lite svajig kontakt, bröt också ett annat barn kontakten med mig utan att ange något skäl alls (”jag vill inte förklara varför”). Vi har tidigare alltid haft en mycket god kontakt utan några som helst konflikter. Jag har gjort flera försök att få kontakt, via brev, via e-mejl, via telefon utan att man bemöter mig över huvud taget, tystnaden är total.

Jag har alltså under två års tid varit avskuren från kontakt med min familj. Inte heller mitt ex, barnens pappa, vill ha någon kontakt med mig. Jag saknar inte honom, men eftersom han har, och hela tiden haft, kontakt med barnen så känns det på något sätt som om hans ointresse av kontakt med mig har något med barnens beteende mot mig att göra.

Mitt liv har gått från samvaro med man, barn, deras respektive och svärföräldrar, och barnbarn, till ett liv i total ensamhet med nytt boende, pensionär. Jag har blivit rädd för att alla ska överge mig. Några vänner, som jag är mycket försiktig med att inte ”överbelasta” med min sorg, med mina problem, har hållit mig uppe hjälpligt. Jag vill inte riskera att förlora dem också.

Jag kan inte förklara varför barnen har övergivit mig, för jag vet faktiskt inte. Jag har bett dem förklara, bett dem skrika åt mig om det nu är så de känner, men det är som om jag inte existerar längre. Att inte få ha kontakt med barn och barnbarn är så plågsamt att det inte går att beskriva.

Goda råd har jag fått många, tröst har många försökt ge mig, men det hjälper ju inget alls. Ingen kan ju hjälpa mig, så mitt brev till er blir nog bara en berättelse bland andra – men kanske någon i en liknande situation finner tröst i att se att det också finns andra som lever i ett sådan här helvete.
”Ingen”

Svar: Du har verkligen gjort stora förluster. Ditt liv har blivit så annorlunda än vad du hade räknat med och hoppats på. Du skriver att du har fått många goda råd och inga har hjälpt dig. Jag har som utgångspunkt, när jag svarar på ditt brev, att det finns en del du kan göra för att få en bättre vardag trots sorgen. Men självklart är det du som vet bäst om det är så eller inte. Låt mig först säga att jag beundrar din generositet. Du har skrivit till mig att du egentligen inte tror att det finns så mycket du kan få hjälp med. Du skriver för att din berättelse ska kunna vara till tröst för andra som är i samma situation.

Jag tror att du har helt rätt i att det är många föräldrar som är i din situation. Att relationen till de vuxna barnen av olika skäl fungerar dåligt och att man inte får träffa de sina så ofta och på det sätt som man vill. Sorgen över detta blir så mycket starkare när även kontakten med barnbarn försvåras, eller till och med förhindras. Jag kommer att i första hand ge ett svar till dig, men jag kommer även skriva mer generellt om detta tyvärr ganska vanliga dilemma.

Det finns inga ledtrådar i ditt brev om vad som har hänt mellan dina barn och dig. Det är nog så att vi alla, även som vuxna, vill ha en nära och kärleksfull relation med våra föräldrar. Att som vuxet barn bryta kontakten med en förälder är ett svårt och smärtsamt beslut. Det är att utmana sociala konventioner. Och att förlora en relation som vi betraktar som unik och som vi förväntar oss ska finnas hela livet ut. Vi vill att våra föräldrar på ett närmast magiskt sätt alltid ska finnas där för oss. Men ändå, trots detta, så bryter man ibland relationen. Många gånger sker detta efter år av konflikter och svårigheter.

Ditt barn vill inte förklara varför det inte vill träffa dig. Kan det vara för att barnet har svårt att sätta ord på det som hänt och på känslorna inför dig? Kan det vara för att barnet tror att du inte kan förstå, eller för att du inte kommer att lyssna? Kan det vara så att barnet vill skydda dig från den smärta som barnet inser att du skulle utsättas för om du fick veta skälen? Eller kan det vara för att personen är osäker på om den har rätt, och har rimliga skäl till sitt handlande? Det vet vi inte.

Att bli avvisad utan en förklaring gör det ännu svårare. Ovissheten leder till ett grubblande och ältande som tar så mycket kraft. En tanke som kan infinna sig hos skilda föräldrar om bara den ene drabbas av avvisande är att det vuxna barnet är utsatt för övertalning och krav från den andra föräldern om att bryta kontakten. Visst kan det vara så. Men mina erfarenheter av vuxna i psykoterapi säger att det ibland är just den ena av föräldrarna som man inte vill träffa. Och det utifrån ett självständigt fattat beslut. Den andra föräldern har snarare gjort vad hon eller han har kunnat för att få barnet att behålla kontakten.

Men den andra möjligheten finns förstås också. Du skriver att barnen började ta avstånd från dig när du och din man skilde er. Det finns ett begrepp som heter PAS (Parent alienation syndrome). Det är viktigt att påpeka att PAS inte är någon etablerad diagnos och att det är ett ganska omdiskuterat begrepp i forskarvärlden. Men PAS innebär att en förälder medvetet påverkar barnens syn på den andra föräl­dern till det negativa och riktar falska anklagelser mot den andra föräldern. Detta för att kanske få ensam vårdnad eller för att ensam få ha kontakten med barnen. Det kan inträffa även när barnen är vuxna. Barnen används för att utöva makt och kontroll, och för att såra eller straffa den tidigare maken eller makan. Det anses förekomma i första hand i samband med skilsmässor. Vad kan man göra när det har gått så här långt? Gäller det vuxna barn är min uppfattning att man får respektera deras beslut samtidigt som man kan visa som förälder att man vill finnas kvar. Gäller det små barn är det annorlunda. Då är det rimligt att situationen utreds och att familjerätten får besluta om umgängesrätt för föräldrarna.

Vad kan du då göra? Mitt förslag är att du fortsätter att tydligt och återkommande visar dina barn att du vill ha kontakt med dem. Men på ett sätt som inte uppfattas som påträngande. Skriv brev. Skriv att du accepterar om de avböjer kontakt med dig. Att du respekterar deras val, men att du vill annorlunda och att du hoppas på en förändring. Gör tydligt att du inte vill uppehålla dig vid det som har varit, men att du saknar dem. Att du inte vill ha något ställningstagande om vem som har gjort rätt eller fel. En oro för detta kan finnas och bli ett hinder när något av dina barn kanske vill närma sig dig. Hör av dig. Visa med dina brev att du finns där som en tålmodig och kärleksfull förälder. Acceptera att det nog är detta som du kan göra i dag, och handla samtidigt på det här sättet utifrån dina värderingar om vad som är rätt att göra. Kom ihåg att vi människor ofta ändrar oss allt eftersom vi får tid att tänka efter och livet gett oss nya erfarenheter. En annan möjlighet är att du accepterar det som är, försöker leva ett så bra liv som det går utifrån dina aktuella förutsättningar och att du arbetar med din sorg.

Jag rekommenderar dig att gå i psykoterapi. Det kan hjälpa dig att förstå mer av vad som hänt, och ge dig möjlighet att bearbeta de svåra känslor som du har. Ett alternativ är att du deltar i en grupp som vänder sig till föräldrar med dina eller närliggande erfarenheter. Det kommer inte att göra att smärtan försvinner, men du kan lindra den. Och träffa de vänner du har ännu mer. Gör saker som du vet intresserar dig och gör dig gott. Även om det bara är för stunden och trots att det känns kämpigt, bara gör det. När oro och sorg tränger sig på är det en bra egenvård att rikta sig utåt mot livet.

Liria.

PS Och så ett förslag till er läsare. Skriv i kommentarsfältet  och berätta om era erfarenheter av det som ”Ingen” upplever. Om vad som har gett er tröst och om vad som hjälpt er att reparera en trasig relation mellan föräldrar och vuxna barn. Eller om att ­acceptera att man har gjort sitt bästa utan att lyckas. Alla förslag är välkomna!

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (84)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 84

När du skriver att du faktiskt inte förstår varför, så borde det vara svar nog. Det är just därför att du inte förstår. Varför du inte förstår, måste du fråga dig själv. Om du vågar. Om de du har runt dig nu, bara är ja-sägare och tycker synd om dig, så borde också alarmklockan ringa. Naturligtvis är det synd om dig - det är tragiskt, just för att du inte förstår! Min mamma hör till den typen som är lyckligt(!?) omedveten om den sorg, förvåning, irritation, överraskning, skador et. hon orsakar på den väg hon går. Det finns inget dåligt beteende från hennes sida, som inte har en, ur hennes synvinkel, bra förklaring på varför som ursäkt. Det hon inte minns, är inte värt att minnas och därmed inbillat från min sida.

Anonym, 12:13, 24 februari 2013. Anmäl

Svar till "Anna": Jag svarade FS angående situationen att "inte ha hela bilden klar " - men givetvis finns en mängd förklaringar som kan vara delar av en sanning och som inte redovisas i en frågespalt. Trots allt har varje individ en egen tolkning och en egen känslighet inför handlingar som upplevs som orättvisor. I mitt fall har jag "jobbat" mycket med mig själv, tillsammans med professionell hjälp, och hjälpen har bidragit till att lära mig att förhålla mig till problemen även om dessa inte funnit sin lösning.

BLR, 18:20, 19 februari 2013. Anmäl

Som flera andra reagerar jag också på meningen "Vi har tidigare alltid haft en mycket god kontakt utan några som helst konflikter." Jag hörde en gång ett föredrag av en rekryteringskonsult som sade att de inte anställer folk som påstår att de kommer perfekt överens med alla människor, eftersom de anses vara så dominanta att de inte märker att människorna de har att göra med inte är nöjda. Nu påstår ju dock inte FS att hon skulle ha kommit perfekt överens med sin man, men att kontakten med barnen skulle ha varit helt konfliktfri tidigare låter konstigt.

My, 18:42, 13 februari 2013. Anmäl

BLR: Har du, din mor o syster nånsin rett ut vad som hände - på djupet? Personligen har jag svårt att förstå hur allt plötsligt kunde bli "ganska normalt" igen efter en massa år, bara sådär, utan att ha diskuterat igenom det hela i efterhand, ha mognat eller nåt liknande. Och systern accepterade allt som om inget hade hänt? Verkar vara en lagom schysst mamma som spelar ut den ena dottern mot den andra som det låter. Säger jag som inte vet nåt om det hela. Men för mig som en vanlig glad amatör låter det märkligt att inte ha bilden klar för sig, att inte förstå varför en kontakt är bruten. Skyggar för sanningen? De allra flesta föräldrar vill väl sina barns bästa, men man kan nog inte hjälpa nedärvda neuroser o sånt. Däremot har iaf jag svårt för att förstå dom som inte vill jobba med sig själva när det är nåt sånt här, om det nu är via psykolog, kurator, familjeterapi etc. För då är man ju inte riktigt ärlig, enligt mig.

Anna, 19:33, 6 februari 2013. Anmäl

Bara ett tillägg att barnbarn också drabbas av att en bortvald mor eller far försvinner ut i kulisserna, och detta ett brott mot FN:s konvention om barns rättigheter, artikel 8; Barn har rätt till alla sina släktingar (mor- och farföräldrar). I flera andra länder kan mor- och farföräldrar till och med få hjälp av domstol att få umgängesrätt med sina barnbarn. Än så länge inte i Sverige.

BLR, 12:41, 5 februari 2013. Anmäl

Min mor och en av mina systrar bröt kontakten vilket varade i nästan tjugo år. För att inte hamna i konflikt med min mor valde jag hennes "sida" och avhöll mig från all kontakt med min syster. Efter en omvälvande incident i familjen fick vi åter kontakt och si, allt blev ganska normalt. Åren av tystnad var bara en sorglig episod. "Klart som korvspad" att det fanns tusentals skäl till avbrottet - styvnackade barn och auktoritär uppfostran. Vår mor anser fortfarande att hon aldrig brustit i sin föräldragärning men jag inser att hon var en produkt av sin tid, där föräldrars makt över barnen var odiskutabel och aldrig ifrågasatt av hennes samtida. Idag har jag själv en liknande sits där en dotter tar avstånd från mig. Inte heller jag har hela bilden klar för mig varför detta skett. I en stor och svepande gest kan jag ta på mig att ha bitvis varit en omdömeslös förälder, men det har inte varit ett projekt att vara det, utan tvärtom! Den bästa av alla mammor, var ambitionen. Sorgligt, men jag tror personlighetstyper går i arv och att vissa mödrar och döttrar helt enkelt kommer i konflikt med varandra. "Ingen" får ta vara på den tillit och närhet som andra kan visa upp, andra som hon passar ihop med. Och kanske, en vacker dag står ett barnbarn utanför din dörr och ringer på :)

BLR, 11:07, 5 februari 2013. Anmäl

Den snabbaste ingången till att lära mer om fenomenet Föräldraalienation som Parental Alienation (Disorder eller Syndrome) kallas på svenska är svenska Wikipedia med länkar: http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6r%C3%A4ldraalienation

N.A., 09:44, 5 februari 2013. Anmäl

Klart som korvspad att felet ligger hos Ingen - som jag ser det. Antingen är hon psykiskt störd eller ljuger. Tror inte ett ögonblick på att barnen brutit med henne utan att ange något skäl alls, det troligaste är väl att barnen gång på gång och på olika sätt låtit mamman förstå varför. Men att hon vägrar fatta o hellre gör sig till offer här. Kan bara referera till min egen störda mamma - tusen gånger har jag sagt, mejlat, skrivit till henne orsaken till att jag inte vill ha kontakt. Och varje gång har jag fått hätska o elaka svar på det, med slutklämmen att hon ändå inte "förstår". Och hon säger till andra människor att hon inte förstår varför hennes barn eller släkt inte vill ha kontakt med henne. Medan det för alla andra med inblick är uppenbart vad orsaken är. Den här Ingen säger sig ha bett dem skrika och förklara för henne anledningen, vilket jag tror är precis vad dom gjort (som sagt var) - men är mamman blockerad eller omöjlig att ha att göra med spelar det ju ingen roll! Istället skyller hon den uppsagda kontakten på att barnen var otydliga mot henne (sagt upp kontakten på "diffusa grunder", ha! Ger jag inte ett ruttet lingon för). Och att dom tidigare haft en mycket god kontakt utan några som helst konflikter KAN helt enkelt inte stämma. Särskilt i kombo med det hon skriver tidigare "ett äktenskap med en hel del problem" och att hon inte gått i terapi för det. För det är bara människor det är något riktigt fel på som inte vill gå till psykolog och liknande. Men det är klart, för en del människor är det alla andra som är dumma. Inte honom/henne själv.

Anna, 22:50, 4 februari 2013. Anmäl

En av Skavlans gäster i fredags visade med önskvärd tydlighet på flera sätt hur svårt det kan vara att konfrontera en mamma av den sorten och att man därför kanske hellre väljer att bryta kontakten. Hela registret från offer till attackerare spelades upp. Emellertid vill jag mycket noga understryka att jag inte sätter detta i samband med det som FS "Ingen" skriver.

Moderslös, 16:34, 4 februari 2013. Anmäl

Att göra valet att bryta upp en relation till någon som har gett en liv är inte lätt. Det är lika mycket sorg för barnet som hela sitt liv lever med konsekvensen av valet, ångest och skuld kan finnas med länge i livet om inte hela livet. När valet görs så finns det en lång historia bakom sig. Kanske är det så att barnet har försökt förklara men barnet får inte gehör för sina känslor och upplevelser som är sanna för en själv. Vad det än må vara så finns det anledningen men det är sällan skillsmässan, den visar på att det har varit en osund relation inom familjen. Vad det än är som är anledningen så går det endast att ta hand om sig själv och sitt liv. Barnet har brutit för att ta hand om sig själv, att må bra, leva sitt liv. Vid en förlust en sorg som är enklare att förstå när någon dör är liknande förlust. Vi behöver då bearbeta sorgen, förlusten, lyssna till sig själv och finna nya vägar genom livet för att finna glädje, Vi kan aldrig leva genom andras lycka och lägga ansvaret på andra för sin egen lycka välfinnande och livssituaiton. Det är så hårt att vi behöver resa oss upp, fråga sig när det ser ut så här vad kan jag göra för att få ett bra liv? Det är när vi tar hand om oss själva som vi lever och känner harmoni och då mår vi bra och då kan allt ändå. Det kan tom bli så att relationer med människor som är vid liv kan hitta tillbaka till varandra. när tiden har läkt såren. Men det får aldrig vara ett mål eller drivkraft för om det inte sker kommer besvikelse vara stor. Målet bör vara att jag ska må bra i mitt liv. Ta hjälp gå i terapi, leta efter det som kommer ge glädje. Våga släppa taget av det gamla för att ge rum till nytt!

Anonym, 14:57, 3 februari 2013. Anmäl

Hur kan vi hjälpa vår son att hantera sin ilska?

Fråga: Hej! Vår treåring är en härlig, aktiv och nyfiken kille med stark vilja. När han blir arg och inte får som han vill blir han jättefrustrerad. Han skriker, slår ibland och säger en massa saker, så som: jag ska stoppa dig i avloppet, ringa polisen, kasta dig i elden. Sådant han vet kan göra oss illa. Det är bara när han blir arg han säger så, han går inte runt och bär på någon särskild ilska. Men vi märker att han blir så arg att han inte vet hur han ska hantera det.

Vi brukar säga att man får bli arg, vi förstår dig men du får inte slåss, du kan stampa i golvet och skrika i stället. Men hur hanterar vi det han säger? Är det okej att säga så, eller ska vi säga att man inte får det? Det är svårt för vi tycker det är så viktigt att han får bli arg men på ”rätt” sätt så att han inte sårar andra utanför familjen. Jag har själv svårt att hantera min ilska mot min man ibland och vill inte att min son ska bli så. Vill inte att han ska bli konflikträdd som jag utan att han ska våga uttrycka ilska.
Det känns som om det inte räcker med att stampa och skrika för att få utlopp för ilskan, så vi skulle behöva lite tips.
En mamma

Svar: Hej! Tack för ditt brev som innehåller flera intressanta frågor. Du undrar framför allt över sonens sätt att uttrycka ilska. Jag börjar i den änden. Varför säger barn elaka saker? Till att börja med förstår en treåring sällan att vissa ord kan såra, eller i vart fall inte hur mycket de sårar. Det finns en hel del forskning som tyder på att barn först från fyra fem års ålder har förmåga att se andras perspektiv. De kan förstås se att andra blir ledsna eller arga, men kan inte riktigt säga varför. De förstår heller inte att det är värre att säga att någon ska in i elden än att någon är dum. Däremot lär sig barn snabbt att vissa uttryck är mer effektiva än andra. Jag gissar till exempel att ni reagerar annorlunda om han säger att ni ska stoppas i avloppet jämfört med att ni är dumma. Det är helt naturligt att reagera och försöka lära barnet att vissa ord kan såra. Till en treåring skulle jag dock generellt försöka säga det ganska sällan och inte ta det för personligt. Annars finns risken att era reaktioner oavsiktligt kommer att bidra till att sonen fortsätter med sina uttryck.

När han är frustrerad och egentligen menar ”jag är arg”, så har han lärt sig att de förbjudna uttrycken är det bästa sättet att få er att förstå det. Egentligen gäller det även äldre barn. I det ögonblick man märker att det inte hjälper att säga till på skarpen, så är det lika bra att försöka göra något annat.

Jag menar inte att ni helt ska lägga band på era känslomässiga reaktioner, för det finns nämligen en baksida med det. Barnet kan lära sig att det är fult att bli sårad eller arg, eftersom mamma och pappa verkar anstränga sig så hårt för att inte visa det. Det kan också vara betydligt värre för barn att behöva gissa sig till när föräldrarna blir sårade än att få raka besked. Jag tror att du är väl medveten om detta eftersom du tar upp risken för att han ska bli konflikträdd. Å ena sidan ska man alltså undvika att göra en stor grej av detta. Å andra sidan ska man visa känslor. Det kan vara en svår balansgång som går ut på att hitta rätt nivå på känslorna vid rätt tillfällen. Om du drabbas av känslor när sonen säger något elakt, försök att komma ihåg att han inte riktigt har förmåga att förstå innebörden i orden. Det finns alltså kanske inte anledning att bli så arg eller sårad vid just det tillfället. Säg ifrån lite grann (ibland), säg att man kan bli ledsen av det, men öppna inte känslokranen helt. Gå snabbt vidare i samtalet genom att fokusera på något annat.

Du tar också upp att du kan ha svårt att hantera ilska mot din man. Jag vet inte om det betyder att du uttrycker ilska för mycket, för ofta, eller om du tvärtom är konflikträdd? Ett vanligt mönster är annars en kombination av dessa ytterligheter. Du kanske knyter näven i fickan en period för att sedan explodera. Oavsett vad som stämmer för dig, så är detta något som kan vara viktigt för din son. Den slitna klyschan att barn gör som vi gör, inte som vi säger, stämmer faktiskt. Därför tror jag att det är viktigare att du visar hur man kan uttrycka ilska (mot din man och mot sonen), än att säga att han kan stampa och skrika.

Så här långt har jag hållit mig till hur ilskan uttrycks. En mer grundläggande fråga är egentligen vad som orsakar ilskan. Varför blir sonen så arg? I vilka sammanhang bubblar ilskan upp? Vilka behov ligger bakom ilskan? Du skriver att sonen inte bär på någon särskild ilska, vilket jag tolkar som att han i stort mår bra och att det kanske inte finns några allvarliga bakomliggande orsaker. Även om det stämmer, så vinner man ofta mycket på att fundera över vad som bidrar till ilskan. För jag antar att han som alla barn har bättre och sämre dagar? Vad är det i så fall som gör att det ibland blir lite bättre? Saker som psykologer brukar fråga om är till exempel barnets stressnivå, sömn, kost, tid tillsammans med barnen, föräldrarnas sätt att reagera på konflikter, föräldrarnas inbördes relation och situationen på förskolan eller skolan.

Poängen är att försöka skapa förutsättningar för fler goda dagar då sonen visserligen blir arg, men kanske inte exploderar totalt. Ju fler sådana tillfällen han får uppleva, desto fler chanser får han att samla positiva erfarenheter av att uttrycka ilska på ett rimligt sätt. Det är ett bättre sätt att lära sig att hantera ilska, jämfört med att prata ut efter urspårade konflikter. Det finns också en annan poäng. Om ni börjar fokusera mer på vad som bidrar till harmoni i sonens vardag, så kan det vara lättare att släppa fokus på hans lite elaka uttryck. Då minskar risken att ni ofrivilligt gör en för stor grej av dem. En vacker dag har han kanske glömt varför han någonsin ville stoppa ner er i avloppet.
Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

Skulle det vara möjligt att lugnt och bara aningen sorgset informera den ilskne treåringen? Det självklara: "Nej, jag vill inte bli nedstoppad i avloppet. Jag vill inte. Då kan jag inte laga mat eller tvätta kläder. Ingenting kan jag göra där. Inte läsa sagor heller. Snälla du, jag VILL inte." Lite imaginär maktdelning så att säga, som snabbt lär barnet vad han faktiskt sagt. Lugnt och sansat. Kanske kan prövas? Mormor/farmor

Agneta Önfelt, 10:29, 28 januari 2013. Anmäl

Håller med Astrid G. Öva med barnet att uttrycka sig med ord istället för att sparka och skrika.

Sven, 09:41, 28 januari 2013. Anmäl

Mamman verkar ha en explosiv natur som barnet härmar. Att uppmuntra ett barn att stampa i golvet och skrika är ett mycket märkligt råd. Jag skulle aldrig tolerera ett sådant uppförande; inte från ett barn, än mindre från en vuxen!

Astrid G., 15:23, 22 januari 2013. Anmäl

Äpplet faller inte làngt fràn päronträdet!

Sàdan herre sàdan hund., 00:50, 22 januari 2013. Anmäl

Säga till ibland, lite grann? Hur ska ett barn veta varför man kan säga fula saker ena dagen, men inte andra? Jag är av åsikten att vissa saker säger man helt enkelt inte och även om han inte förstår varför ännu, så är det viktigt att lära sig rätt och fel. Även barn är dessutom i andra sociala situationer och då accepteras inte sådana beteenden och lär han sig det redan nu så förebygger man mycket.

Katharina, 21:49, 21 januari 2013. Anmäl

När vår son var i den åldern tyckte han alltsomoftast att vi verkligen var urbota dumma och hans allra värsta kraftuttryck var "jag ska bajsa på ditt huvud och du får inte tvätta dig!" Var stolt över att du har etablerat en sån atmosfär att han kan uttrycka sig verbalt och inte är kuvad, rädd eller slåss! De rätta uttrycken kommer senare, när han har övat lite till.

Sara, 17:51, 21 januari 2013. Anmäl

Hej jag känner igen problemet med min egen son som har svårt att hantera sin frustration och blir utåtagerande men är i övrigt helt underbar! Läs boken "Explosiva barn" skriven av Ross W Greene. Den boken är min bibel och har hjälpt oss mycket, visserligen är vår son 6 år men jag önskar att jag hade den kunskapen redan när han var 3 år och problemen startade. Tipsa även förskolepersonalen att läsa boken så ni arbetar efter samma mål/rutiner. Med Vänlig Hälsning, Jessica

Jessica, 10:59, 21 januari 2013. Anmäl

”Läsplattan har stulit mitt liv”

Fråga: Sedan jag började på gymnasiet har mitt liv förändrats totalt. När jag gick i grundskolan så pluggade jag väldigt mycket och hade bra betyg. Jag hade inte så många kompisar, två som jag umgicks med i skolan och några andra utanför. Nu har jag börjat på en ganska liten gymnasieskola. Jag har fem kompisar som jag är med jämt. De har verkligen förändrat mitt liv och jag är alltid glad och skrattar mycket när jag är med dem. Ibland kan vi vara alldeles för tramsiga och högljudda men jag trivs så sjukt bra med mina nya kompisar.

Men nu till det dåliga. När vi började på skolan fick alla var sin läsplatta. Jag blev verkligen glad när jag hade fått den, men det har sina följder. Jag har faktiskt blivit helt beroende av den. Jag använder den hela tiden fastän mina föräldrar tjatar på mig varje dag att jag ska stänga av den. Jag umgås knappt med min familj längre och när jag väl gör det så känns det som om vi bråkar hela tiden. De tycker att jag är inne på internet hela tiden. Hushållsarbete hjälper jag inte till med över huvud taget, fast jag städar mitt rum och så vidare. Det här med läxorna fungerar inte heller särskilt bra. Jag orkar liksom inte plugga, jag vill bara ligga i sängen och surfa. Jag är trött hela tiden och har ofta ont i huvudet. Finner ingen motivation till livet. Innan jag började gymnasiet tränade jag väldigt mycket, uppemot fem sex gånger i veckan, men nu orkar jag inte det längre.

Tidigare åt jag hyfsat nyttig mat, men nu har mitt liv helt enkelt förfallit. Det enda jag vill göra är att äta och sova. Jag har gått upp ungefär sju kilo på några veckor och känner mig väldigt stor och klumpig. När jag är hemma själv kan jag äta hur mycket som helst. På en dag kan jag trycka i mig tio mackor plus en massa annan mat. När jag väl börjat äta kan jag liksom inte sluta. Detta har medfört att jag inte har tränat ordentligt på kanske två månader. Mina föräldrar tjatar på mig att jag ska börja träna igen, men jag finner ingen motivation.

Mina föräldrar är väldigt sura på mig för att jag inte pluggar. Jag skjuter upp allting och har ingen lust. Ligger efter med en massa saker bara för att jag vill sova hela tiden. Ändå sover jag alltid runt åtta timmar på nätterna. När jag kommer hem från skolan har jag huvudvärk och vill bara lägga mig i sängen. När jag är i skolan har jag också koncentrationssvårigheter. Jag lyssnar sällan på läraren vid genomgång. Jag antecknar vad läraren säger på läsplattan, men när jag antecknat klart loggar jag in på Facebook och sysslar med andra oviktiga saker i stället för att lyssna och göra det jag ska. Jag lägger ner mer än dubbelt så mycket tid på internet i stället för att plugga. Hjälp mig! Jag vill ha mitt liv tillbaka.
”Anna”, 16 år

Svar: Ditt liv rymmer verkligen både det som är bra och det som är dåligt just nu. Det är roligt att läsa om hur du fått flera bra kompisar på din nya gymnasieskola – som du trivs med och skrattar mycket med! Samtidigt finns det som har blivit dåligt för dig. Och det är sättet du använder din läsplatta på.

Du är en klok och uppmärksam person. Du undrar om det inte kan finnas ett samband mellan att du mår allt sämre och hur du använder din läsplatta. Mycket talar för att det är så, och att du har ett beteende som brukar kallas internetriskbruk och som kan utvecklas till ett internetberoende. Det kan förklara mycket av det som händer dig och som du oroar dig över. Men jag vill också göra dig uppmärksam på att det kan finnas andra orsaker till den trötthet och de koncentrationssvårigheter som du berättar om. Mitt råd är att du börjar med att utreda bland annat din trötthet på den vårdcentral som du tillhör. Gör det tillsammans med dina föräldrar.

Riskbruk och beroende av internet är inte några formella diagnoser, utan de är benämningar som används för att beskriva problematiska sätt att använda nätet på. Att exempelvis surfa så ofta och så länge att man inte sköter sina studier eller sitt arbete är exempel på det. Här finns likheter med det man kan se vid riskbruk och beroende av spel om pengar och alkohol, och det förklarar varför benämningarna används även om problematisk internetanvändning. Jag har träffat ungdomar som har varit beroende av dataspel, sina mobiltelefoner och sms.

Du får förstås ut en del av att vara nästan ständigt inloggad. Kärnan i ett riskbruk och i ett beroende är att det ger oss något i stunden, som är så belönande att vi kan bortse från de långsiktiga negativa konsekvenserna. Hjärnforskarna beskriver vägen till ett beroende som att vi alltmer börjar styras av vår känslohjärna, och vad som känns bra i stunden. Våra pannlober, där vi tänker efter och gör riskbedömningar, får allt svårare att hävda sig.
Belöningarna som vi upplever när vi surfar på nätet är förstås unika för varje individ. Men många berättar om spänning och flykt som det som lockar. Risken för att bli beroende ökar om vi är i en situation då vi upplever mycket psykosocial stress. Vi får något i stunden som vi känner att vi verkligen behöver, därför återkommer vi till beteendet och har svårt att släppa taget om det.

Du vill veta hur du ska få ditt liv tillbaka. Låt oss resonera om det. Det finns professionell hjälp att få vid riskbruk och beroende av internet. Kognitiv beteendeterapi (KBT) är det som vanligen erbjuds, och som jag utifrån egen erfarenhet rekommenderar dig. KBT handlar om att lära sig olika färdigheter för att kunna bryta sitt problematiska beteende och inte återfalla i det. Tyvärr är KBT inte alltid tillgänglig där man bor. Kunskaperna om internetberoende kan variera mycket inom ungdomspsykiatrin och bland psykologer och psykoterapeuter. Var beredd på att du kan behöva resa en bit för att få hjälp.

Här kommer slutligen några förslag och övningar som kan vara till hjälp. Utgångspunkten vid ett riskbruk är att man kan klara av att komma ur sitt problem på egen hand. Det kan kräva en hel del uthållighet och envishet, men det är fullt möjligt.
Prova det här: Gör ett veckoschema där du schemalägger dag för dag, och timme för timme, de roliga och intressanta saker som du vill få plats för i ditt liv. Se det som en önskelista, men som du samtidigt ska göra verklighet av! Till stor del blir det saker som du gjorde innan din läsplatta började ta så stor plats. Idén är att hitta nya och roliga saker att göra som konkurrerar ut din läsplatta! Kom ihåg att aldrig vänta på att det ska kännas bra för att du ska göra det du har skrivit. Då går bara tiden. Sätt bara i gång.

Lägg även in tråkiga men nödvändiga saker i schemat, som till exempel att städa ditt rum. Men ge mest plats för det som gör dig glad! När du gör ditt schema krymper du utrymmet för tid med din läsplatta. Du ersätter den tid som den har fått med andra saker som också känns belönande – och det är viktigt. När du lyfter ut läsplattan ur din vardag är det väsentligt att du lyfter in något annat! Och kom ihåg: När det inte beror på någon fysisk sjukdom bör man se sin trötthet och ledsenhet som ett tecken på att man behöver göra mer av andra saker – inte mindre. När du gör saker som du uppskattar och mår bra av bryter du på sikt den trötthet, som har att göra med hur det är i dag. Men för en tid, tills du kommer dit, måste du ignorera din trötthet.

Gör även ett schema för hur du stegvis ska trappa ner din tid med läsplattan! Var noggrann. Skriv ner när på dagen du får använda den och hur många timmar. Under din första nedtrappningsvecka halverar du den tid du lägger i dag på läsplattan. Det blir ditt utgångsvärde. Minska sedan vecka för vecka med 10 procent tills du kommit ned till en lägsta nödvändig tid per dag – den tid du behöver för att klara dina skoluppgifter och för att sköta det sociala umgänge som du vill ha på nätet. Det kanske handlar om en till två timmar per dag. Fördela gärna den tiden över dagen. Undvik intensivsurfande.

Schemalägg även när och hur du ska äta, och hur du ska sova. Använd schemat som ett sätt att komma tillbaka till de matvanor som du hade tidigare. Det hjälper dig att må bättre, och att gå ner i vikt.

Se dina scheman som personliga överenskommelser med dig själv, men berätta gärna också för dina föräldrar och vänner. Det gör det ännu tydligare att du har tagit ett steg till en förändring. Vi mår bra av att andra ser och berömmer våra framsteg.

En varm kram!
Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (27)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 27

Först: instämmer med de som skriver att du borde gå till VC och ta sköldkörtelprover. Ett litet enkelt blodprov. Googla hypotyreos, en kvinnlig släkting till mig visade sig ha det efter att ha sovit sig igenom gymnasiet. Det handlade också om en i grunden duktig och ambitiös person. Sedan: Jag tror att problemet handlar mycket om självkontroll. Som 16-åring var jag på många sätt mogen och duktig, ansågs ambitiös. Samtidigt fanns en sida som jag inte visade för andra, ganska lik det Anna beskriver men med den skillnaden att slösurfande inte fanns som sysselsättning på den tiden, utan det var tv som gällde. Jag har fått lära mig att tänka på ett annat sätt för att få de saker jag egentligen vill göra, gjorda. Träffa kompisar, städa, röra på mig, plugga. Att ta kontroll över sig själv handlar om två delar. Den ena går ut på att ifrågasätta vad som är så viktigt med att titta på tv/slösurfa. Det är lätt att säga att surfning eller tv-tittande är ett värdelöst beteende, men när man går in på detaljer så finns där en mängd bloggar, trådar i diskussionsforum, spel-appar typ wordfeud, sociala medier som facebook, (eller för tv: serier, underhållningsprogram, filmer, såpor, tävlingsprogram) som man verkligen är intresserad av. Man känner att man missar något om man är borta ens en dag. Det jag har märkt är att man kan visa sig själv hur oviktiga dessa saker egentligen är genom att vara borta en längre stund. Då hinner så pass mycket förändras att det inte längre känns som hemma när man klickar in på bloggen eller zappar över till programmet. Min hjärna är av typen som kan bli djupt intresserad av nästan vad som helst som innehåller relationer, mänskliga tyckanden, personer (andra aktiva på forum, eller karaktärer i en tv-serie). Bryter man relationen till dessa (t.ex. genom att vara internetfri under några veckor på semestern) så krävs det arbete för att återfå sitt intresse igen, och där har man chansen att inte ta upp tråden. I Annas fall skulle jag tipsa om att avveckla relationen till ett forum, eller en blogg i taget, och precis som Liria skriver se till att göra andra saker så att surftiden begränsas. Din facebook blir t.ex. mindre händelserik ju mindre tid du lägger där, och ersätter du tiden med att istället träffa kompisar IRL så behöver du inte vara rädd att hamna utanför genom att vara passiv på fb. Den andra delen handlar om att lära sig slå näven i det inre bordet, säga "stopp" till sig själv, bryta det man gör och resa sig och göra något annat istället. Jag tycker fortfarande som vuxen att det är svårt, och min bästa metod är att göra det jag egentligen vill göra INNAN jag sätter mig med datorn eller framför tv:n. Målet är att ha en aktiv dag, och belöna mig med en kort stunds surfande innan jag släcker lampan på kvällen. Och då med gott samvete klappa mig själv på axeln för att jag har varit duktig och gjort saker. Om jag misslyckas och hamnar framför tv:n eller med datorn ändå så har jag ett knep. När jag upptäcker att jag har trillat dit så skakar jag kraftigt på huvudet och säger högt "nej här kan jag inte sitta, jag ska ju...", sedan ser jag till att stänga av fort utan att få ögonkontakt med det intressanta på skärmen. Sedan reser jag mig, stannar upp och tänker "nu var jag duktig", och gör det jag hade tänkt göra. Sist: Gymnasietiden kan vara en tid då man bygger vänskaper för livet genom att skaffa gemensamma minnen. Planera aktiviteter med dina vänner, kanske åka på en festival eller tågresa nånstans och titta på något eller shoppa eller vad ni nu gillar. Eller träningsläger för någon motionsform, spa? Om du verkligen är trött och ointresserad då och där, så handlar det antagligen om en begynnande depression eller sjukdom. Som sagt, vårdcentralen är första steget för att utesluta det.

Självkontroll, 12:50, 26 januari 2013. Anmäl

Varför i herrans namn skulle inte Anna kunna vara 16 år? Jag tror henne, för vi måste komma ihåg att ungdomar INTE ÄR DUMMA. De har bara lite mindre erfarenhet än vi som har fler födelsedagar på meritlistan (som om det skulle vara någon merit). Anna: Du är klok nog att be om hjälp när du behöver det och har gett oss en bra beskrivning av vad som bekymrar dig. Förutom att bli ifrågasatt har du också fått en hel del bra tips. Är de i stil med vad du själv hade funderat på innan du skrev det här? Jag ska ge dig ett till: När du bestämmer dig för hur du ska göra hoppas jag att du inte är för hård mot dig själv, för en sak har jag lärt mig med åren: Om man ska orka utvecklas behöver man tycka om sig själv, och den saken är det ofta lite klent med i tonåren. Det var länge sedan jag kunde kalla mig ungdom, men så mycket minns jag. Kämpa på, och lycka till.

Amicus, 12:55, 23 januari 2013. Anmäl

Denna berättelse klargör att jag själv har ett riskbeteende eller missbruk. Kan helt enkelt inte sluta att kommentera.

Uno Fingerkrok, 01:01, 23 januari 2013. Anmäl

Jag tycker att Anna ska gå till Vårdcentralen och be att få ta sköldkörtelprover; fT4, fT3 och TSH. Liksom förstås järn och vitamin D och B12. Sköldkörtelbrist kan ge de mest konstiga symptom och ett av dem är depression. Ett annat är viktuppgång-

Totto, 06:05, 19 januari 2013. Anmäl

Det är synd att KBT alltid rekommenderas för den här typen av problem, då KBT endast skrapar på ytan och har som mål att göra individen funktionsduglig, snarare än att gå till botten av problemet. "Internetberoende" är inte ett problem i sig, utan en konsekvens av andra underliggande problem i livet, exempelvis stress eller nya miljöer till följd av att du börjat gymnasiet. Problemen som kan göra att man får en väldig lust att bara sitta o slösurfa behöver inte alls vara uppenbara utan kan ligga väldigt djupt. Samtalsterapi vore antagligen ett mycket bättre alternativ än KBT om du på allvar vill må bättre snarare än att bara fungera, men det kan också vara så att ditt behov att slösurfa försvinner med tiden allt eftersom ditt liv stabiliseras. Om du vill ha en sammanställning av forskningen om internetberoende så kan du klicka på websidan jag länkar nedan.

Daniel Kardefelt-Winther (Webbsida), 13:12, 17 januari 2013. Anmäl

Skäms på er, (vissa) kommentatorer! En ung människa som mår dåligt tar mod till sig och skriver ett brev till insidan. Och så sätter ni igång och märker ord och ifrågasätter brevets äkthet. Varför skulle inte brevet kunna vara skrivet av en 16-åring, förresten? Är det för välskrivet? För insiktsfullt? Eller vad? Låt mig få upplysa om att 16-åringar ingalunda utgör någon homogen grupp. Graden av mognad och skrivförmåga varierar oerhört, precis som hos vuxna. Det finns 16-åringar som knappt kan uttrycka sig i skrift och andra som skriver bättre än många vuxna. Som lärare och förälder till flera tonåringar kan jag intyga att brevet mycket väl kan vara skrivet av en 16-åring. Till Anna vill jag säga: lycka till! Det kommer säkert att lösa sig för dig eftersom du själv är medveten om ditt problem och vill ha hjälp. Men som flera andra påpekat tycker jag att du ska prata med någon (skolläkare, skolpsykolog t.ex.) så att det inte rör sig om en begynnande depression. Det kan yttra sig så att man sover mer än vanligt. I så fall är det kanske så att ditt internetbruk snarare är ett symptom på att du mår dåligt än det som orsakar problemet. Misströsta inte! Jag känner många som mått dåligt i tonåren och som sedan fått ett bra liv. Sköt om dig!

Fyrabarnsmorsa, 10:17, 16 januari 2013. Anmäl

Benägen att hålla med i kroknosas kommentar, jag får också känslan av att det kan handla om en begynnande eller pågående depression. Om det sedan var hönan eller ägget som kom först känns mindre väsentligt.

Anna, 07:00, 15 januari 2013. Anmäl

Anna, du säger att du blir trött får ont i huvudet, du tycker inget är roligt, känner dig lite deppig etc. Den elektroniska apparat du nyttjar avger hög strålning. Eftersom du kan surfa på internet har den en trådlös kontakt med en sändare, vilket betyder att du kontinuerligt utsätts för frekvensmodulera mikrovågsstrålning. Jag föreslår att du slutar att nyttja den då den påverkar din hälsa negativt. Den strålning som den nya tekniken nyttjar skiljer sig helt från naturlig strålning och orsakar en ökande ohälsa hos befolkningen. Oftast börjar det med lindriga symtom som du nu har, vilket är en varningssignal. Du bör inte använda den mer än nödvändigt. Läs mer på min blogg.

Solveig Silverin, miljöingenjör (Webbsida), 00:54, 15 januari 2013. Anmäl

Jag tycker du verkar vara en ambitiös och bra person. Det är korkat hur läsplattan bara dumpats på dig och fått dig att ändra dina beteendemönster så tvärt - inte ditt fel. Internet finns överallt, och är ingen dålig grej i sig - det är vad man gör den till. Men du måste hinna med de saker som gör att DU mår bra och behåller självförtoendet, nämligen hålla dig i form (jätteviktigt), hålla kontakt med vänner, och vara i fas med plugget. Du verkar vara en plikttrogen person, försök tänka på dig själv och fastna inte i skuldtänkande.

Max, 23:55, 14 januari 2013. Anmäl

Hur svårt kan det vara att skilja på en läsplatta och en surfplatta? Här handlar det ju om en surfplatta, typ Apple iPad och liknande, som faktiskt har få likheter med en läsplatta, typ Amazon Kindle och liknande. Sedan kan man ju ifrågasätta om personen ifråga överhuvudtaget har något problem med sin surfplatta. "Sedan jag började på gymnasiet har mitt liv förändrats totalt" - Vore väl konstigt annars, det kanske är verkligheten och vuxenvärlden som knackar på dörren?

Anonym, 23:08, 14 januari 2013. Anmäl

”Varför beter sig vår son så konstigt?”

Fråga: Min sexårige son är en underbar unge, mjuk och fin, men också ganska känslig. Han blir lätt upprörd (arg, ledsen, besviken). Tyvärr har han också fått några ovanor som vi upplever som äckliga. Han pillar sig ibland i rumpan och kladdar på så sätt bajs till exempel på toalettväggen eller på sin säng. Vi har försökt prata om detta och har kraftfullt markerat att han inte får göra så här, att det sprider bakterier, att vi andra tycker att det är otrevligt och så vidare. Men det hjälper inte. Beteendet återkommer då och då. Till saken hör att han då och då bajsar på sig. Detta sker dock bara hemma. Vi har frågat läraren, som dock aldrig har märkt några problem på det här området.

Det andra problembeteendet uppstod i somras. Plötsligt klagade sonen över att han var torr runt ögonen. Vi försökte smörja men sonen tog spott och gned runt ögonen. Skolan och klasskamraterna började reagera på hans frenetiska gnidande och inte minst att han gned in saliv i ansiktet, som gjorde att han blev smutsig och luktade illa. Vi försökte prata med sonen och var hos läkare flera gånger. Vi fick olika salvor och hudproblemen försvann men beteendet kvarstod. I dag gnider han in saliv under näsan och på kinderna, trots att han egentligen inte har några synliga hudproblem. Vad ska vi göra? Båda beteendena får ju andra att reagera med obehag. Det är äckligt kort sagt. Jag är så rädd att han ska bli utstött och sjukvården verkar inte tycka att det är något problem.
Oroad mamma

Svar: Jag förstår att du är oroad över det här och vill hjälpa din son. Det är förstås särskilt jobbigt när hans beteenden börjar få sociala konsekvenser i skolan. Det finns många möjliga förklaringar till problemen, men spontant kommer jag på ett par som ni kan undersöka vidare.

Till att börja med är frågan om de två beteendena du beskriver hänger ihop, eller om det är separata problem. Båda skulle kunna vara exempel på tics eller tvångsbeteenden, som är mycket vanliga hos barn. Tics är små rörelser eller ljud som upprepas ofta och sker så automatiskt att barnet ibland blir medvetet om dem först när någon reagerar. Det kan till exempel handla om lustiga sätt att röra huvudet, harklingar eller enstaka ord. De fyller ingen särskild funktion, men kan utlösas av en lätt känsla av obehag eller rastlöshet. Det blir en sorts ovana, ungefär som att bita på naglarna. Din sons sätt att gnida saliv i ansiktet skulle kunna vara ett tics. Även problemet med bajset kan innehålla inslag av tics, men det låter lite mer komplext än vad tics vanligtvis är, så jag tror kanske mer på andra förklaringar som jag återkommer till längre fram.

Tics är som sagt mycket vanligt och behöver inte vara ett problem förrän de förekommer alltför ofta eller får sociala konsekvenser, som i din sons fall. När barn ska övervinna tics är första steget att hjälpa dem att bli uppmärksamma på beteendet. Det är viktigt att det sker på ett diskret sätt som man har kommit överens om i förväg, så att barnet inte upplever det som en tillsägelse eller bestraffning. För att ytterligare undvika att barnet känner skuld är det bra att beskriva ticsen som en ofrivillig handling som man inte kan rå för. I samband med att barnet lär sig att bli medveten om ticsen brukar det få lära sig att göra något alternativt beteende som är mer acceptabelt. Det ska vara ett enkelt beteende som känns naturligt att utföra. För din sons del skulle det till exempel kunna vara att knäppa händerna eller att dra handen genom håret. Det kan ju hända att dessa beteenden också blir en ovana, men de kommer i alla fall inte att väcka samma negativa reaktioner.

En annan möjlighet är att beteendena handlar om tvång. Tvångsbeteenden, eller ritualer som det också kallas, påminner om tics och de förekommer ofta samtidigt hos barn. Skillnaden är att ritualer oftast föregås av någon slags rädsla eller obehag som beteendet undanröjer, medan tics som sagt mer kan bli en automatiskt ovana. Ett typiskt exempel på tvång är bacillskräck, där tanken på att man har blivit smutsig eller ”smittad” utlöser ritualen att tvätta sig upprepade gånger. Tvångstankar och ritualer behöver inte vara logiska och kan ibland vara vidskepliga, som till exempel att man måste backa ett visst antal steg om man råkar se en viss person, för annars tror man att det kommer att hända något dåligt. Vuxna med tvångsproblem vet någonstans att tankarna är överdrifter eller fantasier, men kan ändå inte låta bli att utföra ritualerna för säkerhets skull. Barn kan däremot vara mer övertygade om att ritualerna faktiskt är nödvändiga för att undanröja faror av olika slag.

Båda problemen du tar upp skulle kunna ha inslag av tvång. Det är möjligt att din son utför beteendena som en följd av fantasier eller tankar om vad som skulle hända annars. Oftast utlöses tvångstankar av något i barnets omgivning, men det behöver inte vara så och det framgår heller inte i ditt brev om det är så för din son. Förekommer hans beteenden i särskilda situationer eller i samband med särskilda händelser? Vid behandling av tvång jobbar man med just sådana situationer eller händelser. Barnet får utsätta sig för dem, vilket väcker tvångstankarna, och ska sedan motstå frestelsen att utföra sina ritualer. Med tiden kommer barnet då att lära sig att de befarade konsekvenserna inte inträffar, trots att ritualerna uteblev. Både tvång och tics kan vara svåra att få bukt med och ofta behövs det professionell hjälp. Misstänker du att problemen kan handla om detta, så föreslår jag att du tar kontakt med BUP och efterfrågar KBT, som är den rekommenderade behandlingen för både tvång och tics.

Du tar också upp att din son bajsar på sig ibland, vilket förekommer hos ett par procent av barn upp till skolåldern. I de allra flesta fall beror det på förstoppning som inte har medicinska orsaker, utan i stället uppstår när barnet har hamnat i en vana att hålla sig för länge. Jag vet inte om det gäller din son, men det är värt att undersöka. Det finns förstås en rad förklaringar till att förstoppningen uppstår till en början, men sedan är det mycket vanligt att det uppstår en ond cirkel då det blir smärtsamt att bajsa, vilket gör att barnet håller sig mer, vilket i sin turförvärrar förstoppningen ytterligare. Det ökar också risken för att det finns bajs kvar när barnet har bajsat, vilket kanske gäller din son. Det kan ju i så fall bidra till att han sedan kladdar med det.

Vid långvarig förstoppning kan nervsignalerna i tarmen som talar om att det är dags att gå på toaletten försvagas, vilket gör det ännu svårare för barnet att bryta den onda cirkeln. Du nämnde att vården inte verkar tycka att din son har problem, men det kanske gällde hudirritationen i ansiktet. Jag rekommenderar att ni tar kontakt med husläkare igen och ställer frågor om problemen med avföringen. Om din son lider av förstoppning är det viktigt att han får behandling, som både kan handla om medicin och om övningar för att han ska lära sig att gå på toaletten mer regelbundet.

Ytterligare en förklaring som är viktig att utreda är om uppmärksamhet bidrar till problemen. Du skriver inget om din sons tillvaro eller skolsituation i stort, men ibland kan barn som är svältfödda på kontakt börja söka den på negativa sätt. Att göra något äckligt är förstås ett av de bästa sätten att väcka reaktioner och barn söker hellre negativ uppmärksamhet än ingen uppmärksamhet alls. Det här är antagligen inte hela förklaringen, men det brukar ofta bidra även vid till exempel tvång och tics. Därför är det viktigt att ge sonen så lite uppmärksamhet som möjligt när han gör äckliga saker och samtidigt försöka umgås, bekräfta och uppmuntra honom villkorslöst i övrigt.
Jag vet inte om någon eller flera av de förklaringar jag föreslår stämmer för din son, men jag hoppas att de kan ge vägledning om ni kontaktar läkare och/eller barnpsykiatri. Jag tycker att ni ska göra det eftersom problemen du tar upp går att lösa, men ofta krävs lite hjälp på traven.

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

Vid det här laget har nog FS blivit rejält uppskrämd av kommentatorerna. Jag vill självklart inte förringa problemen, men ett par av mina barn har just i din sons ålder ägnat sig åt tics som påminner lite om salivgnidandet: t.ex. slickande på fingrarna och händerna (som var torra). Vi försökte med allt möjligt men det som till slut ledde till att beteendet minskade drastiskt för att ganska snart upphöra helt var när vi helt enkelt struntade i det: vi kommenterade det inte och låtsades inte om att vi såg det utan försökte istället uppmärksamma barnet på något annat (och såg självklart till att smörja händerna ofta). Samma sak när ett barn fortsatte att suga på tummen ganska långt upp i åldrarna. På tandläkarens uppmaning försökte vi förmå honom att sluta, men det fick helt motsatt effekt: han bara sög mer och mer och snart i alla möjliga situationer då han inte brukat suga på tummen tidigare. Då bestämde vi oss för att prova att ge upp alla försök att få honom att sluta. Ganska snart minskade tumsugandet och några månader slutade han helt självmant. Så innan ni river upp himmel och jord med utredningar om sexuella övergrepp och asperger etc. så tycker jag att ni helt enkelt ska försöka avvakta ett tag (men självklart kolla om det finns mask, förstoppning eller annan irritation i ändtarmen).

Fyrabarnsmorsa, 22:11, 15 januari 2013. Anmäl

det an bli n´pedofili eller oobloemer på dagi´s som han är rädd att tala omoch arg på att föräldrar inte kan ordna det. otast skuld ligger i omgivningen, i närmaste miljö så som dagis eller skola. Kommunanställda som har för mkt. övermakt och för mkt. tilltro av ,lojkal befollkning, så att de får bete sig hur som helst och gå obestraffade.

p, 11:01, 15 januari 2013. Anmäl

Jag tänkte direkt på en person som blev utsatt för sexuella övergrepp och sedan betedde sig likt den första situationen, utan att någon vuxen förstod vad han försökte säga. Detta kom fram 35 år senare.

A, 22:36, 14 januari 2013. Anmäl

Tack, nu vet jag ännu tydligare varför jag inte vill ha barn... Bättre att vara snäll mot andras barn.

B. Ajs, 11:54, 14 januari 2013. Anmäl

Läs "berättelser om smarta barn" av Ben Furuman, den har många tydliga och konkreta tips på hur dylika beteenden kan mildras eller rent av tränas bort helt. Den redovisar en metod de kallar "kan själv" som jag personligen använt mig av för självhjälp i min kamp mot mina ätstörningar (det fina med den metoden är att den tycks kunna hjälpa mot det mesta). Även om metoden inte räcker hela vägen i alla fall så är den defenitivt värd ett försök, för hur mycket den lär en hantera jobbiga situationer är guld värt. Lycka till.

Anonym, 11:52, 14 januari 2013. Anmäl

Kan det inte vara så att sonen has Aspergers och att klådan runt ögonen kan komma sig tarm-bakterier? Aspergers kan köra att sonen tycker att salvan känns obehaglig eller luktar konstigt medan han har mindre problem med lukter som kommer från honom själv. Sedan behöver barns udda beteende inte vara tecken på på nått dåligt och ibland kan det vara bättre att se till att göra nått som fångar ett barns uppmärksamhet om de börjar göra saker som kanske inte är så bra.

Kenny, 16:26, 10 januari 2013. Anmäl

sök läkare omedelbart!

Sven, 13:22, 9 januari 2013. Anmäl

Tack för ett svar som utvecklar resonemanget lite ochbinte bara skriver "det är fullt normalt att barn gör så".

Emil, 06:05, 9 januari 2013. Anmäl

Jag minns själv när jag var liten, säkert runt sex år, möjligtvis lite yngre när jag tänker efter... Då vet jag att jag bajsade på mig ett flertal gånger med flit eftersom jag tyckte det var skönt och samtidigt gav en kick då jag gjorde något "förbjudet". En slags föregångare till sexuell stimulans skulle jag nog faktiskt vilja kalla det. Jag gömde mig i garderoben eller någon annan stans och bajsade på mig för att sedan ljuga för mamma att jag bajsat på mig av misstag. Jag kletade dock inte bajset någonstans. Detta beteende har jag tack och lov inte fortsatt med och det har inte heller lett till några fetischer eller andra märkligheter nu när jag är äldre (25-års åldern). Jag vet inte hur vanligt detta är men skulle inte tro jag är unik. Lycka till med den lille krabaten!

Mynona (av manligt kön), 22:30, 8 januari 2013. Anmäl

Hej, Inlàgget pàminner tyvàrr om en flicka jag stotte pà under min barndom. Hon hade en ovana att borja slicka pà saker pà ett tvàngsmàssigt sàtt, sin arm eller sin skolbànk etc, vilket ledde att hon blev betraktad som udda och utstott. Tyvàrr fick jag veta flera àr senare att hon hade blivit utsatt for sexuella overgrepp av sin far under mànga àr. Menar inte att det behover finnas en koppling i detta fall utan bara att man bor vara ytterst uppmàrksam pà barns beteende och alltid gà till botten vid tveksamheter.

Annica, 17:27, 8 januari 2013. Anmäl