Hur hjälper jag mamma att slippa sitt samlartvång?

Foto: Scanpix.

Mamman har hela livet varit en ”samlare” och nu är det värre än någonsin i hennes hem. Dottern har tagit ansvar för städning och ordning i 35 år och orkar inte längre. Hur kan hon hjälpa sin mamma? Psykologen Liria Ortiz ger råd.

Fråga:

Det här gäller min härliga mamma som är en social och kulturellt begåvad kvinna som är mysig att umgås med så länge man inte är hemma hos henne. Hon kan inte slänga en sak och jag har smärtsamt insett att hon är en manisk samlare/hoarder.

Så länge jag kan minnas har det varit stökigt hemma hos mina föräldrar. I bokhyllan låg allting huller om buller, precis som ovanpå möbler och i byråar och i garderober. Båda mina föräldrar är röriga, men det är min mamma som inte kan slänga saker. Pappa kastade i smyg påsar med kvitton, strumpor, gamla papper. Om han blev påkommen blev mamma arg. Själv skämdes jag alltid för mitt hem och drog mig för att ta hem kompisar. När jag var större var det jag som städade. En svår uppgift då alla förvaringsutrymmen är proppfulla med bra att ha-saker och skräp. Det var jobbigt. Jag skämdes ofta, även inför mormor och farmor.

Senast jag var hemma hos henne var där så mycket saker och hon har börjat använda golvet för förvaring av sina saker. Det har blivit stigar i lägenheten där hon kan gå. Man kan inte längre stänga dörrarna eller sitta i möblerna. Min mamma har haft det mycket tufft med allvarliga sjukdomar och jag gissar att skilsmässan knäckte henne och samlandet slog ut i full blom. Och jag känner precis som när jag var liten att allt ansvar för hennes städning/ordning ligger på mig, själv tar hon det inte. Jag känner så, men jag vägrar acceptera det. Jag inser att min och tidigare pappas ”hjälp” bara underlättat för hennes samlande så att det inte märks utåt. Vi har väl i viss mån varit ”medberoende”. Jag har denna vecka sett till att hon får städhjälp av kommunen. Nu försöker jag få professionell hjälp för henne. Jag har burit denna ansvarsbörda i 35 år.

Jag kan inte göra något mer, det hjälper inte att jag kommer hem och röjer. Efter några månader är det fullt igen. Men jag vet inte vart jag ska vända mig. Mamma behöver färdtjänst för de få gånger hon måste ut. Finns det stödförening? Finns KBT-terapeuter som gör hembesök? Efter år av sjukfrånvaro är pensionen skral. Kan man få hjälp ekonomiskt? Jag skeppar gärna in en del, men inte heller jag är gjord av pengar. Men det här måste få ett slut.

Anonym
Svar:

Hej och tack för ditt brev. Du imponerar. Du har tålmodigt funnits där under alla år som ett stöd för din mamma. Jag tycker att du är på rätt spår när du resonerar om att det är dags för din mamma att få professionell hjälp. Hennes samlande har varierat i styrka över tiden, skriver du. Ibland har det varit en ”acceptabel röra” i bostaden, men i perioder har det varit en ”katastrof”. Och nu verkar det vara mer besvärligt och okontrollerbart än någonsin för din mamma!

Det är nog möjligt att du har rätt i att din mamma lider av det som kallas samlartvång eller patologiskt samlande. Även om det förstås inte är möjligt för mig att sätta någon diagnos enbart ut­ifrån det du berättar om i ditt brev. Samlartvång är ingen egen diagnos. Den ingår i det som benämns tvångssyndrom, som består av tvångstankar och tvångshandlingar, eller endera. Vid samlartvång är man rädd att råka slänga något viktigt eller något som kan behövas längre fram. Man undviker nästan helt att slänga saker, eller gör det efter ett noggrant övervägande, och med lång fördröjning och stark olust.

Samlartvång är en så kallad ångeststörning. Samlandet är ett beteende som i stunden lindrar ångest och oro. Det du iakttagit, att din mammas samlande har ökat märkbart efter hennes skilsmässa och svåra sjukdom, kan kanske förstås utifrån detta sätt att se på funktionen av samlandet. Ofta inser man själv det orimliga i det man gör och att samlandet ställer till det på många olika sätt, exempelvis i relation till grannar och familj. Man skäms och isolerar sig. Men ändå känner man att man måste utföra handlingarna. Ibland kan patologiskt samlande vara ett inslag i demens- och psykossjukdomar, och då är insikten om orimligheten i beteendet sämre eller ingen alls.

Du undrar om det finns professionell hjälp att få för din mamma, och om det inte behöver bli så kostsamt. Och mitt svar är ett ja på din första fråga och försiktigt ja på din andra. Det finns hjälp för din mamma att få i den offentliga vården. Även om hon i någon mån behöver ha turen på sin sida för att fullt ut få den effektiva och evidensbaserade behandling som finns att få.

Din mamma behöver någon professionell person att samtala med om det som pågår, och hon behöver få en utredning gjord och en möjlig diagnos. Det är den som öppnar för behandling. Såväl primärvården som en psykiatrisk mottagning kan erbjuda detta första steg.
Om diagnosen samlartvång visar sig vara aktuell är de behandlingar som har bäst forskningsstöd kognitiv beteendeterapi och antidepressiva läkemedel. De läkemedlen har också en ångestreducerande effekt. I många fall behövs en kombination av båda behandlingarna.
Mitt försiktiga ja till att det kanske inte behöver bli så kostsamt för din mamma utgår ifrån att det i dag blir allt vanligare med KBT-kompetens inom den offentliga vården. Men saknas den där din mamma bor så det blir förstås mer bekymmersamt.

Ja, det finns en ideell stödförening för personer som har tvångssyndrom, eller OCD – obsessive compulsive disorder, som är den engelska benämningen för tvångssyndrom, och deras anhöriga. Den heter Ananke. På deras hemsida med adressen www.ocdforbundet.se finns artiklar om tvångssyndrom, ett diskussionsforum, personliga berättelser och adresser till lokala föreningar och stödgrupper.

Ett annat problem som du har att hantera är att motivera din mamma att söka hjälp. Det verkar som om din mamma under alla de här åren inte har övervägt eller sökt professionell hjälp. Du nämner i varje fall inget om det. Så det är förmodligen ett stort steg för henne att göra det. Vad kan du då göra för att få henne intresserad av detta, hjälpa henne att våga och börja ta ett eget ansvar?

Det du inte ska göra är att försöka övertala henne. Det skulle troligen bara få henne att känna sig ifrågasatt och kanske till och med rädd. Risken är då att din mamma börjar försvara sig genom att minimera och bagatellisera det som händer henne. Ni skulle inte komma vidare i samtalet utan det skulle tystna eller sluta i gräl.

En framkomligare väg är att försiktigt fråga efter vad din mamma upplever som besvärligt med sitt samlande. Och om hon kanske skulle kunna kontrollera det bättre. Hjälp henne att hitta sina egna skäl till att göra en förändring! Be om lov att få samtala om detta. Möjligen säger din mamma nej den första gången eller de första gångerna du frågar. Men om du på ett respektfullt och tålmodigt sätt återkommer, så är möjligheten stor att hon uppfattar din omsorg, men också att du inte tränger dig på. Då kan det bli tryggare för henne att berätta om det som är svårt, och som hon förmodligen vill ha hjälp med.

Väck även din mammas hopp om att förändring är möjlig. Att bli motiverad handlar till stor del om att få en ökad tilltro till att det finns hjälp att få och till att man har förmåga att förändras. Be om lov att få berätta om samlartvång och hur det behandlas. Sammanställ information om detta och erbjud henne att läsa. Om din mamma använder nätet kan du tipsa om Anankes hemsida. Visa optimism om din mammas förmåga att lyckas. Var generös med att lyfta fram hennes andra sidor, som hennes charm och begåvning, som jag får intryck av ditt brev att hon har mycket av. Du skriver om din mamma som en ”härlig kvinna”. Det gör det lättare för din mamma att fortsätta samtala om sina svårigheter om era samtal också ger plats för henne att få vara den ”mysiga” mamma som hon också uppenbart är.

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Det är nog bäst (allmänt sett, inte nödvändigtvis just för frågeställaren) att få en god kontakt med samlaren i fråga, dvs *inte* med problemet som ärende. Efter ett längre tid när man etablerat ett förtroende kan man försiktigt ta upp frågan - utan någon som helst press! Har man tur så vill personen ha hjälp. Det är nog också viktigt att inte vänta för länge, ju äldre man blir desto mindre ork har man att ändra sig.

Thomas, 18:09, 6 mars 2013. Anmäl

Mycket angeläget ämne och vad jag förstår så är många av dessa personer fungerande utåt och detta blir deras hemlighet. Man kan ju föreställa sig vilken ångest det innebär. Jag har en ung person i min närhet som inte släpper in några förutom en person i sin lägenhet numera. Det är fullständigt kaos och går inte heller att påtvinga hjälp.

Hyrestanten (Webbsida), 16:23, 3 mars 2013. Anmäl

Jag känner också igen mig totalt. Har föräldrar i samma situation. Svårt att få hjälp.

S, 16:49, 27 februari 2013. Anmäl

Känner igen ALLT i denna fråga. Tack för att den togs upp i ljuset!

ÅK, 18:00, 25 februari 2013. Anmäl

Vår dotter vill bara vara med sin mamma

Det är enbart mamma som duger för 1,5-åringen, trots att båda föräldrarna försöker få flickan att acceptera att också pappa tar hand om henne. Hur ska han kunna ”komma in”? Martin Forster ger råd.

Fråga:

Jag är tacksam att jag hittade er på DN då jag ett tag har funderat mycket på en situation som min man och jag har med vår 1,5-åriga dotter. Hon är som person en framåt, viljestark och oerhört glad tjej som älskar det sociala livet med människor omkring sig. Jag har varit mammaledig på heltid sedan hon föddes och fram till i dag, min man är egen företagare och reser emellanåt så därför har föräldraledigheten enbart varit hos mig. Vilket jag ville från början och min man med, så där är vi helt överens.

Till frågan hör nu att nu har vår dotter enbart behov av mig när vi alla är hemma. Alla innebär jag, min man och varannan vecka hans son i skolåldern. Vår dotter är fokuserad på var jag är, vad jag gör och när hon vet det leker hon vidare för sig själv. Men hennes pappa får inte lyfta henne, pussa eller kramas då jag är i närheten, hon vill bara ner och börjar grina. Han får heller inte byta till pyjamas, borsta tänder och så vidare på kvällen när han är hemma samtidigt som jag, då blir hon hysterisk och skriker, grinar – sist kräktes hon nästan av panik – allt för att jag ska ta hand om henne.

Om jag inte är hemma går det bättre men pappan är ändå inte accepterad fullt ut och det grinas och kämpas länge innan hon till slut somnar, oftast då i vagnen i stället för i sängen.

Min man är en mjuk, barnkär person som verkligen försöker få henne att acceptera att han också kan det som mamma kan, men hon vill inte och vill bara till mig. Vad kan vi göra? Jag är en mamma som sätter regler och är bestämd när jag behöver, jag överbeskyddar henne inte i situationer när hon är med sin pappa utan snarare uppmuntrar henne att vara där. När vi är tillsammans på promenader eller liknande tycker hon det är kul att vi alla är ihop och kan gärna då bäras av pappa, hålla handen och så vidare men hemma är det svårare.

Jag förstår att mycket hänger på att jag är med henne hela tiden, det är liksom invanda mönster vi har. Jag älskar varenda minut jag är med henne men skulle gärna vilja få råd om hur min man kan komma in i sammanhanget med henne. Han blir ledsen och uppgiven, men tror att det blir bättre när hon blir äldre. Är det så?

Tacksam för synpunkter och råd …

Svar:

Tack för ditt brev. Temat har varit aktuellt här tidigare och jag vet att många föräldrar känner igen sig i din berättelse. I en majoritet av familjer är små barn mer knutna till mamman och det är inte ovanligt att pappan avfärdas på det sätt som du beskriver. Man vet att det åtminstone till en del har att göra med att mammor tillbringar mer tid med små barn. Du tar själv upp den förklaringen, så det är förstås ingen nyhet för dig.
Samtidigt finns det ju många barn som inte blir lika ensidigt fästa vid mamman, trots att hon har varit hemma hela tiden. Vad beror det på? Givetvis påverkar barnets temperament och personlighet, men en annan förklaring står att finna i hur mamma och pappa beter sig när båda är hemma med barnet. Du verkar vara medveten även om detta eftersom du uppmuntrar din dotter att vända sig till din man när ni är tillsammans.
Sedan är frågan om du och din man kanske ändå agerar på skilda sätt utan att ni tänker på det, till exempel när dottern söker trygghet. Det kan vara subtila skillnader som tonfall, kroppsspråk, eller hur snabbt ni reagerar när dottern visar tecken på oro eller blir ledsen.

Jag vet inte om det gäller för er, med tanke på hur du beskriver din man, men det kan vara något att fundera på. Kan ni göra mer för att ”byta roller” med varandra när ni båda är med dottern?

Samtidigt kanske det inte spelar någon roll hur snabb och lyhörd din man är, eftersom din dotter är så van vid att vända sig till dig. I så fall kan det vara bättre att hitta fler tillfällen då pappa och dotter får vara för sig själva. Du skriver att det blir bättre då, men inte helt bra. Kanske har de varit ensamma för få eller för korta stunder? Om det är möjligt att ändra på tror jag att det är värt det att vara mer uthållig.

Även om ni inte kan förändra något just nu, så brukar barn i allmänhet vända sig mer till pappan när de blir äldre. Att börja på förskolan kan till exempel innebära en tydlig förändring då dottern ändå kommer att behöva knyta an till fler personer.

Sedan är det förstås inte säkert att situationen kommer att förändras hur ni än anstränger er. Det finns ju barn som under hela uppväxten känner sig tryggare med den ena föräldern. Det är alltså inte säkert att din man kommer att få rätt i sin förhoppning om att det ska bli bättre med åren.
Men, frågan är vad man menar med ”bättre”? Att ni har olika roller i relationen till dottern behöver inte vara något dåligt i längden, även om det är besvärligt just nu. I tidig forskning om barns anknytning betonades betydelsen av mammans roll som trygg hamn väldigt starkt. Man såg att anknytningen till pappan varken var lika stark eller spelade så stor roll för barnet. I senare forskning har man konstaterat att mamman och pappan ofta spelar olika slags roller som har betydelse på olika sätt.

Den typiska papparollen är att hjälpa barnet att utforska omgivningen på ett lekfullt och säkert sätt. Det finns studier som visar att den rollen kan vara minst lika betydelsefull som mammans typiska roll. Exempelvis har man sett att barnets utforskande lek bidrar till bättre vänskapsrelationer under uppväxten.

Jag vill understryka att det inte finns några hinder för mammor att anta lekrollen eller för pappor att vara den trygga basen. Det viktiga är inte vem som tröstar eller leker, utan att någon gör det.

Om dottern fortsätter att vara starkt bunden till dig, så kanske det är lättare att hantera om ni accepterar att ni får olika roller. Ni valde att du skulle vara hemma med henne, vilket naturligt leder till en större roll för dig de första åren. Sedan får pappan kanske en annan roll under åren som följer. Man vet också att barns relation till båda föräldrarna stärks om de båda kan komma överens och stötta varandra i föräldraskapet. Det verkar ni göra, så oavsett vad som händer så finns det anledning att vara optimistisk.

Martin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (19)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 19

Mycket onödiga spekulationer närmast nedan! F ö är barn väldigt olika. Att tro att ens egna begränsade erfarenheter är någon slags facit är i bästa fall enfaldigt.

Thomas, 18:15, 6 mars 2013. Anmäl

Det måste vara något allvarligare fel än att dottern inte är van vid att umgås med pappan. Vi är många i min generation som inte är vana att bli omhändertagna av våra pappor. Aldrig någonsin har jag hört talas om ett barn kräks för att en frånvarande förälder är i närheten. Det måste vara något allvarligare fel än att pappan inte deltagit i omvårdnaden.

Anonym, 14:47, 25 februari 2013. Anmäl

Blir väldigt orolig för vad pappan gör mot dottern som får henne att kräkas när han kommer i närheten.

Pernilla, 12:07, 25 februari 2013. Anmäl

Tvinga inte ett barn som kräks av panik. Anknytningen måste ske i barnets takt. Respektera barnets behov. Översätt det här till att det skulle handla om en vuxen som visar starkt att något inte är okej när det gäller hens kropps gränser. Var konsekventa och visa att det inte är en förhandlingsfråga om ni pallar med att ert barn skriker i panik och blir överkört, fysiskt och psykiskt. Eller lyssna på barnet och respektera att hen inte är mogen än att t.ex nattas av pappan. Det finns ju auktoritär föräldrastil och icke-auktoritär föräldrastil, så låt oss agree to disagree.

S, 12:37, 24 februari 2013. Anmäl

Mammig och pappighet går i perioder men den som jobbar och reser lär väl knappast få samma betydese, varför skulle den?

C, 23:36, 23 februari 2013. Anmäl

Barns behov är olika! Jag har två barn. Första barnet accepterade båda oss föräldrar från dag 1. Andra barnet var totalmammig ända till 1,5-års ålder. När pappan var föräldraledig (hon var 8-12 månader) accepterade hon honom så länge de var ensamma, men så snart jag klev innanför dörren fanns bara mamma resten av dygnet. Jag är glad att första barnet "var så enkel" för vi hade en trygghet i att det inte var pappa som gjorde något "fel", utan att andra tjejens behov helt enkelt var annorlunda.

Anonym, 13:27, 22 februari 2013. Anmäl

Min son är två år, jag var mammaledig 1,5 år, men min man har ändå tagit ett stort ansvar, vi har alltid kört efter vill du ha mamma får du mamma vill du ha pappa får du pappa. Jag har sett att i perioder då han är mammig och jag ger honom mycket av min tid, går han fortare över till att leka med pappa än om jag avvisar honom. Tilläggas kan att vi alltid har haft nattritual tillsammans då vi först lekt ihop alla tre därefter har pappan läst bok och därefter har vi bytts av. Att styra familjer politiskt genom delad föräldrapeng osv är verkligen inte en god lösning, låt varje familj själv styra hur de vill ha det. Men jobba gärna för lika lön för båda könen så löser det sig nog. Att mamman har en speciell roll är väll inte så konstigt, barnet spenderar den första tiden i magen och därefter kommer ofta amning. Var lite realistiska och värdera inte relationerna och kräv inte av barnet att det ska ty sig lika mycket åt båda, men ge barnet möjligheten. Vårt barn vill trots att jag tagit det största ansvaret ha både mamma och pappa nära så frågan är nog lite mer komplex än att en delad föräldraledighet skulle lösa alla "problem" som kan uppkomma på vägen

Undrande, 12:32, 22 februari 2013. Anmäl

Försök att se det ur barnets synvinkel. Du är liten och beroende av en vuxen. Den person som alltid är där, är den du tyr dig till. Sen finns det helt plötsligt en annan vuxen person som vill ta över, utan att ha varit där särskilt mycket. Barnet måste få tid att vänja sig vid pappa, om han inte varit särskilt delaktig från början. Det är ett arbete som bör ske mellan båda föräldrar, men kan inte tvingas på barnet. Om barnet vill nattas med mamma, låt det få göra det, men vad säger att pappa inte kan finnas med på ett hörn? Min dotter var väldigt mammig de första två åren då hon ammades. Nu får jag knappt röra henne, för det är bara pappa som gäller och det är helt ok för mig. Kärleken mellan oss finns där ändå.

Tvåbarnsmor, 09:44, 21 februari 2013. Anmäl

Både jag och min man är egenföretagare. Självklart kan man vara föräldraledig som egenföretagare! Kan man inte anställa en vikarie så får man förbereda sina kunder på att man ska vara borta och förklara varför. Även planera ordentligt för den dag man ska ta upp arbetet igen och ha ordnat ekonomiskt för en viss startsträcka – sådant kan även banken hjälpa en med.

Pea, 19:07, 20 februari 2013. Anmäl

Jag håller med Magnus. Jag är så trött på argumentet "min man är egen företagare så han kan inte vara pappaledig". Hur gör kvinnliga egenföretagare när de får barn? Det är nog en prioriteringsfråga. Skulle det vara helt omöjligt så skulle jag (med facit i hand) verkligen se till att pappan fick massor av egen tid med barnet på kvällar och helger. Jag tror inte alls att "mammighet" är någon utvecklingsfas som styrs av någon naturlag, utan något som uppstår om barnet tillbringat den mesta tiden med sin mamma. Mina två yngsta barn var snarare "pappiga" i den åldern, vilket berodde på att pappan hade haft den senare delen av föräldraledigheten.

Fyrabarnsmor, 15:51, 20 februari 2013. Anmäl

Ska jag satsa på min relation eller ska jag gå vidare?

Fråga:

Jag och min pojkvän är i de tidiga trettioåren och träffades för några år sedan. Vi fick en lite märklig början då jag viss­te att han cirka ett år senare skulle åka i väg på en längre tids jobb utomlands. Jag gick alltså in i något med inställningen ”vi får se vad det blir av det”. Jag tyckte mycket om honom, men ville inte satsa alltför helhjärtat eftersom jag inte visste hur det skulle bli under tiden vi var ifrån varandra. Medan han var borta sågs vi då och då, kanske var­annan månad. Under mellantiden levde jag mitt eget liv, ungefär som om jag varit singel, förutom att vi hördes per telefon en eller två gånger i veckan. Det gick ok, mycket tack vare att jag distanserade mig lite från för­hållandet.

Jag försatte mig (och oss) i ett mellanläge så länge. Och trots att jag hade lite svårt att erkänna det så hade jag hela tiden känslan av att det fanns annat i hans liv som var viktigare än att vara med mig.

Nu är han sedan nästan två år hemma igen. Vi har var sin lägenhet, men bor mycket hos varandra. Problemet är att jag är kvar i det mellanläge som jag beskrivit. Jag klarar inte av att satsa, jag klarar inte av att gå. Vi har det bra tillsammans på det stora hela och är snälla mot varandra. Vi skulle säkert få ett bra liv tillsammans men jag klarar inte av att satsa helhjärtat trots att han är en så bra människa. Det är som att jag fortfarande lever med inställningen att avvakta, se vad som händer. Trots att jag tycker om tanken att bo tillsammans på heltid klarar jag inte riktigt av att ta det steget. Under dessa år har han bara träffat min familj vid några tillfällen – det är som om jag inte vågar satsa helt och fullt på oss. Samtidigt känner jag mig som en hemsk människa både mot honom och min familj som inte låter dem ta del av hela mitt liv. Det hela blir ju inte heller bättre av att vi är i den åldern då många av våra vänner stadgar sig och skaffar familj. Jag känner mig så otillräcklig inför både honom, mig själv och min familj som inte klarar av att ta samma steg som alla andra tar.

Så, vad ska jag göra? Hur ska jag reda upp situationen jag befinner mig i? Kan jag göra något för att våga satsa på oss, eller borde jag gå vidare?

Sara

Svar:

Tack för ditt brev. Du beskriver en upplevelse som många i din ålder känner igen sig i. Att det är dags att ha en familj. Vänner gifter sig och får barn. Som singel och barnlös kan man känna sig alltmer udda, och ibland ha känslan av att det är ett misslyckande att man fortfarande är i den situationen. När väl en längtan har uppstått efter en nära och trygg relation, och barn, kan den bli stark och återkommande.

Du skriver inte någonting i ditt brev om passion eller längtan. Du tycker om din pojkvän, och du skriver om hans snällhet och att han är en bra människa. Men hur är det egentligen med dina känslor av förälskelse och sexuell attraktion? Med risk att provocera dig så är det ändå förälskelsen som utgör skillnaden mellan vänskap och kärlek. Förälskelsen går över med tiden. Det är sant. Men när relationen kvarstår så övergår förälskelsen ofta till en djup och varaktig kärlek.

Du undrar vad du ska göra. Jag tror att det första du bör göra är att fråga dig om det du känner för din pojkvän är sympati och lojalitet eller kärlek. Du kan välja att stanna kvar och bygga er relation på stark sympati för varandra, och även skaffa barn inom en sådan relation, men för att det ska fungera på sikt så måste det nog vara tydligt för er båda att det är de förutsättningarna som du utgår ifrån. För visst kan man bygga en relation på att man trivs ihop och känner varandra väl. Men din pojkvän har rätt att få veta om det är det som gäller, tycker jag. Annars är nog risken stor att han kommer att känna sig lurad och utnyttjad.

Du har anledning att ställa samma fråga till honom. Om han är förälskad i dig och du inte är det, så finns en känslomässig obalans er emellan. Han blir sårbar och hamnar i underläge och du är en riskperson. Med det menar jag att det är få av oss som nöjer sig med vänskap. Risken är påtaglig att du i det läget förr eller senare blir förälskad i någon annan.
Ni behöver prata med varandra på ett ärligt och varsamt sätt om vad det är för relation ni har och vad ni behöver. Fastna inte i fällan att försöka fastställa vem som har gjort rätt eller fel. Vi styr inte över allt. Vi kan hamna i märkliga situationer trots våra goda avsikter. Det blir svårt och smärtsamt för er båda ändå. Ni behöver hjälpa varandra att se hur det är er emellan på ett klarare sätt och fatta ett genomtänkt beslut om vad ni ska göra.

En annan tanke är att ni kanske ska ge varandra en andra chans. Det kommer att krävas en hel del känslomässiga ansträngningar från er båda. Ni levde i ett distansförhållande under de första åren och umgicks bara i telefon ett par gånger i veckan. Frågan är om det fortfarande präglar er.
I början när man träffar en person man blir förälskad i så signalerar man sin kärlek genom att röra vid varandra, höra av sig ofta, söka ögonkontakt och visa sin kärlek i praktisk omsorg om varandra. Har ni det kärleksspråket också er emellan eller hann ni inte få det på plats? Om du vill ge er relation en chans att utvecklas till en kärleksrelation så tror jag att ni måste bli helt öppna med varandra om vad ni ska göra tillsammans för att vårda er relation, och göra den varm och intim. På det sättet kanske ni blir förälskade i varandra (återigen).

Troligen handlar det för er båda om att ni måste träna er i att göra tvärtom mot hur ni spontant är, om det försöket ska lyckas. Några av oss har ett otryggt och undvikande sätt i relationer till andra. Det kan bli ett hinder för den närhet som kärlek behöver. Man tycker inte om att bli beroende av en annan människa och vill inte heller att någon annan ska vara beroende av en. Det hindrar inte alls att man är social och utåtriktad och omtyckt, men man håller en distans. Det är en relationsmodell som man ofta har vuxit upp med och som man inte alltid är så uppmärksam på. Den känns alldeles naturlig. Det är sådan man är. Men man kan ändå besväras av det sättet att vara och se att det är begränsande. Behovet av närhet tränger sig på ibland i olika faser i livet.

Möjligen, som hypotes, har ni båda drag av detta sätt. Så mitt råd är att du lär känna dina egna relationsmönster innan du tar ett beslut. Risken är annars att du avslutar relationen och att samma svårigheter uppstår med din nästa partner.
Jag rekommenderar dig att läsa boken ”Hemligheten” av Dan Josefsson och Egil Linge, som resonerar om svårigheter med att knyta an och få nära relationer. I boken, som också är en självhjälpsbok, presenteras även redskap som kan leda till förändring.

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (11)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 11

Betala varandra för sex! (Å vad kul ni kommer att ha när ni försöker värdera varandras insatser...) Pga. vår korkade sexköpslag är det nog säkrast att det summa summarum blir noll mellan er. Om den ena betalar med arbete av något slag så är det säkrast att ni inte skriver ner det någonstans.

Rullstensås, 02:42, 18 februari 2013. Anmäl

Å vilka problem! Varför antingen eller? Varför alltid definiera relationer? Säg som det är till honom! Sedan ut och knulla med vem som helst som faller dig in - på ett ansvarsfullt sätt förstås genom att använda kondom, både för dig och honom! Låtsas ingenting! När du vill se honom så gör det. När du inte vill se honom så gör inte det. Du ska förstås INTE skaffa barn med honom innan ni upptäckt och vet säkert vad ni känner för varandra och ni ska inte bo med varandra. Resten fixar sig! Var KK! Var vänner! Ge varandra den kärlek som kommer spontant! Om den inte är sexuell, var kompisar! Det blir kanske DU som blir svartsjuk och inte står ut med att han är med någon annan - eller så tycker du bara att det känns OK eller coolt. Jag tycker "göra slut" känns som om man är 14 år, men jag vet att många tycker jag har helt fel där. Bara man är ärlig och rak så tycker jag dock inte att en dåligt definierad relation behöver vara något problem. Till syvende och sist är det hur ni trivs med varandra som avgör och inte vad ni kallar er relation. Om du har humor så säg bara åt andra att ni är varandras bitchar - eller förresten gör inte det. Säg att ni är vänner.

Rullstensås, 02:35, 18 februari 2013. Anmäl

Det där rådet från Anonym är nog det sämsta tänkbara råd du kan få, speciellt som du är kvinna. Alltså, om du bara låter det rulla på ser vad som händer, då står du där en dag och har missat dina chanser att få barn. Om du vet att du inte vill ha barn så ok, men om du inte har bestämt det heller utan låter det ske som det sker, då kommer du att sitta om ett antal år och ångra att du inte tog tag i frågan och gjorde något konkret. Jag känner till kvinnor som har gjort det misstaget, och tro mig, de bär på en stor sorg.

Hermes, 08:43, 16 februari 2013. Anmäl

Jag tycker många här verkar vilja tvinga dig att göra ett val. Varför? Pressen du känner kommer från samhällets normer. "Du måste ta relationen in i ett djupare steg". Fortsätt som det är nu istället, och låt en eventuell utveckling av förhållandet växa fram organiskt. Under resans gång kanske du träffar den där riktiga kärleken som alla pratar om, eller så inser du att du faktiskt älskar honom. Det finns hur som helst ingen anledning att forcera fram ett beslut. Om relationen du har just nu funkar för dig, varför försöka tvinga fram en ny? Att skaffa familj bara för att alla andra gör det kommer inte lösa några problem - tvärtom, skulle jag säga. Låt det som sker ske, och tare lugnt. Njut av livet. Det löser sig.

Anonym, 08:26, 15 februari 2013. Anmäl

Jag tror det är mer en fråga om att känna än att tänka, så våga känn efter vad du vill. Sen tror jag inte att det är så enkelt med förhållanden som startar med en slags distans, vare sig den är känslomässig eller fysisk, och jag tror personligen att det är vikiigt att inte hänga upp sig alltför mycket på hur det "borde" vara. Alla förhållanden är olika och inleds olika, vilket inte säger något om kvaliteten på dem. Men bestämma sig om man ska satsa måste man ju oavsett göra förr eller senare. Är själv i en relation som startade som något som var menat att vara något lättsamt och inte något seriöst. Efter något år började vi båda känna att det utvecklats till något annat och att vi var tvungna att bestämma oss för hur vi skulle göra i framtiden. Vi var båda osäkra i olika omgångar, kanske mycket för att inledningen på vårt förhållande inte riktigt hade tillåtit den där hollywood-förälskelsen där man kan tillåtas vara lite besatt av en person man inte egentligen känner. Vi startade som vänner/sexpartners och när känslorna så småningom tilläts komma var det i ett betydligt lugnare tempo än i en "vanlig" inledning på ett förhållande. Idag bor vi ihop, är kära/älskar varandra och planerar barn.

Johanna, 10:11, 13 februari 2013. Anmäl

Jag tror din ambivalens kommer av att du helt enkelt inte älskar din kille. Hela ditt brev andas liksom återhållsamhet, i mina ögon lyser dina känslor igenom i sättet du skriver på. Du "tyckte mycket om honom" men gick inte in helhjärtat. Nu "har ni det bra på det stora hela och är snälla mot varandra". Men du klarar inte av att satsa helhjärtat trots att han "är en så bra människa". Du skriver alltså inte att du inte klarar av att satsa trots att du älskar honom. Han är "en bra människa". Du ”tycker om” tanken att flytta ihop. Inte du ”vill” flytta ihop. Jag har varit i en liknande situation och haft ett förhållande som var jättebra på många sätt och jag tyckte jättemycket om honom, men jag visste liksom hela tiden nånstans från början att det inte var helt rätt och den känslan försvann inte. Tillslut stod jag inte ut längre eftersom jag inte var med helhjärtat. Precis som du hade jag dåligt samvete gentemot honom också. Det var SKITjobbigt att göra slut men det var det enda rätta. Om man älskar någon och vill vara med den hela livet så känner man och vet det. Då funderar man inte i de här banorna som du gör nu om man inte har andra problem med anknytning eller annat. Tror de flesta fungerar på detta sätt. Det är tufft att höra men ja... Man får bestämma sig för hur man vill leva... Önskar dig mod att känna och följa ditt hjärta!

Lina, 20:49, 12 februari 2013. Anmäl

Enkelt: Du är ju inte kär i killen!

Anonym, 21:18, 11 februari 2013. Anmäl

Om ni båda är nöjda med att vara särbos, är det väl helt ok. Bevisligen är det många som flyttar ihop och får barn, för att sedan separera. Kanske borde fler ta en extra funderare. Tänker på hur många gifta kvinnor som genom åren avundats mig min singeltillvaro. Vad tyder det på?

Hyrestanten (Webbsida), 20:45, 11 februari 2013. Anmäl

Man får intrycket att du inte är kär i din kille. Lirias svar är klokt och förstående, som vanligt, och du får bra råd om hur ni ska gå vidare. Men rent spontant tycker inte jag att man ska binda sig med nån man faktiskt kan leva utan, nån som man inte älskar med hetta och åtrå. Man kan lätt ångra sig tio år senare och då står man där med barn och villa och måste såra en människa som absolut inte förtjänat det. För en vacker dag vaknar man upp och vill ha kärleken, jag lovar. Men om du känner att du inte kan leva utan den här mannen, så är det ju inget problem. Då ska du satsa.

E., 12:21, 11 februari 2013. Anmäl

Vad vill pojkvännen då? Man måste ju inte göra som alla andra. Vad du borde göra vet ju bara du själv. Huvudsaken att ni är nöjda. Vad hindrar dig från att lämna honom? Vad hindrar dig från att ta nästa steg?

Petra, 10:13, 11 februari 2013. Anmäl

Min son slåss – måste jag bli en strängare förälder?

Fråga: Min 3,5-åring har alltid varit en väldigt energisk och aktiv liten pojke. I ettårsåldern hände det att han började putta och slå till jämnåriga barn, och lite senare började han också bitas. Vi brukade gå till en del barngrupper, men många gånger slutade det med att jag fick gå hem tidigare eftersom jag helt enkelt inte visste hur jag annars skulle handskas med situationen – jag upplevde det som extremt jobbigt socialt, inför andra föräldrar, och kände många gånger att andra mammor kritiserade mig, både i tysthet eller sins­emellan och ett par gånger också direkt.

Vi bor utomlands och synen på barn här är ibland lite strängare än vad jag upplever att den är i Sverige; man kör mycket med ”naughty steps” och time-outs. Det kändes helt fel och jag upplevde att ju äldre min son blev, desto argare blev han av att ”straffas”. Tilläggas kan väl också att han brukade bli speciellt jobbig mot just vissa barn, sådana som kanske var lite extra känsliga och rädda av sig – och eftersom jag själv blev mobbad som barn, blev jag speciellt orolig över dessa beteenden. Hans något ”bråkiga” beteende har dock lugnat ner sig under det senaste året.

Han är extremt social och utåtriktad och har många vänner både på dagis och i förskolan. Anledningen till att jag skriver är emellertid den att en vän alldeles nyss talade om för mig att hon inte velat låta sin son träffa min under de senaste tio månaderna eftersom han hade slagit, och även bitit, hennes son så många gånger ”utan att jag hade sagt till” och hon hade fått göra det i stället.

Väninnan sade att hon inte tyckte att jag tog min sons beteende på allvar, och att jag inte gjorde någonting. Jag sade som det var: att jag helt enkelt ofta inte vet vad jag ska göra … jag tror inte på bestraffningar och det är svårt att resonera med så små barn. Det jag brukar göra är att tala om för sonen att han inte får slåss och att and­ra barn blir ledsna … ibland säger jag att vi får gå hem om han inte slutar, etcetera. Väninnan menade att det handlade om ”mobbning” och att barn i sonens ålder visst förstår vad de gör, att de inte får slåss. Jag menar dock att jag måste förstå varför han beter sig som han gör innan jag kan göra något åt det – men kanske är det en överpsykologisering.

Nu känner jag mig ofta väldigt osäker som förälder. Jag är intuitivt medveten om hur lätt det kan vara att ge ett barn fel budskap, speciellt eftersom jag själv var ett väldigt känsligt barn. Jag har ofta upplevt att andra vill hjälpa mig i min uppfostrargärning medan jag själv skulle tveka åtskilliga gånger innan jag gjorde detsamma. Utgångspunkten i råden brukar vara att jag är för ”snäll”– min mamma brukar till exempel säga ”man får faktiskt säga nej som förälder” medan jag menar att jag säger nej hela tiden, man måste dock inte skrika nej, vilket jag vet är vad min mamma menar … Min man är naturligt mycket mer auktoritär än vad jag är, men stödjer mig i mitt sätt att vara och menar att det är bra att vår son får en sorts balans i våra olika sätt att vara föräldrar på.
Så jag undrar alltså om ni tycker att det verkar som om min son är en potentiell mobbare, jag trodde att det var lite för tidigt … och om ni tycker att jag borde bli en strängare förälder? Jag känner mig bara hjälplös ibland och det tycks inte vara ok att känna så, det är aldrig någon som pratar om det.
Bekymrad och ledsen mamma

Svar: Den hjälplöshet du beskriver är mycket vanlig och jag kan nästan slå vad om att varenda förälder känner så ibland. Därför är det synd att du känner dig så ensam i detta. Du skriver att många i din omgivning tycker att du ska bli strängare mot din son. Det är tydligt belagt i forskning att barn bråkar mer om föräldrarna är alltför eftergivna. Men samma forskning visar att det inte heller är bra att vara alltför sträng. Det är ingen nyhet, men ditt brev beskriver svårigheten att veta var gränsen går. Ibland handlar lösningen om att inte fokusera så mycket på gränssättning över huvud taget. Jag brukar till exempel ofta ge rådet att börja med att försöka tillbringa mer tid med barnet för att stärka relationen. Men ibland kan själva gränssättningen ha större betydelse för problemen, vilket jag tror kan vara fallet för er. Jag kommer därför att fokusera på det i mitt svar till dig.

Du undrar om du borde bli en strängare förälder. Det beror på vad man menar med sträng. Om ett barn slåss är det bra att vara sträng i betydelsen tydlig, tålmodig, envis och konsekvent. Det är där­emot inte så bra om man menar att föräldern ska straffa och skrika, som vissa i din omgivning verkar förespråka. Ut­ifrån ditt brev tror jag att du skulle behöva bli strängare i ordets första betydelse.

Ett av de vanligaste misstagen i det här sammanhanget är att vuxna sätter gränser för ofta. Dels kan barn som ständigt får tillsägelser efter hand sluta bry sig om dem. Dels kan de få svårt att skilja de viktiga tillfällena från de mind­re viktiga. Det är särskilt olyckligt om ständiga tillsägelser inte följs upp konsekvent – ungefär så här: ”Nej! Du får inte! Jag sa att du inte fick ta en kaka nu! Lägg tillbaka kakan! Hör du vad jag säger!” Sen springer barnet i väg och äter upp kakan. Om det ofta blir på det sättet kommer ordet ”nej” att förlora sin betydelse för barnet. Därför bör man hushålla med tillsägelser och gränssättning för att tålmodigt orka stå på sig när det verkligen gäller.

Det är förstås också viktigt att skilja på tillsägelser och tillsägelser, just för att barnet ska förstå när det är allvar. En tumregel kan vara att så långt som möjligt vänligt be barnet att sluta. Därefter förhandla. Därefter uppmana eller säga ifrån. Därefter hindra, fösa eller lyfta barnet. Ofta tar trötta föräldrar direkt genvägen till det sista alternativet. Men ibland är det dock befogat att göra så – till exempel om barnet slåss.

Om din son slåss eller är elak mot ett annat barn tycker jag alltså att du bör ingripa direkt. För det första måste man då sträva efter att behålla sitt eget lugn. Annars finns en risk att ingripandet förvärrar situationen snarare än att avbryta den. Håll igen på ilskan, undvik att höja rösten, tänk på kroppsspråket och ställ dig lugnt emellan barnen eller lyft upp ditt barn om det behövs. Det är i detta läge som tålamodet och envisheten prövas. Det får inte sluta med att sonen till slut ändå tar kamratens saker eller slår till någon.

Du skriver att du inte vill bestraffa för mycket, vilket är bra, men en verklig bestraffning blir det först om du skulle tappa lugnet och börja skälla.

För det andra måste man vara konsekvent. Varje gång din son slåss eller är elak mot andra barn måste du snabbt avbryta det. Resonera och diskutera, då? Ett vanligt misstag är att diskussionen sker för nära konflikten. Om känslorna svallar är barnet sällan mottagligt för diskussion. Det upplevs i värsta fall bara som mer skäll och förmaningar. En treåring vet ofta i stunden att han har gjort fel – det är ingen nyhet att man inte får slåss. Din väninna har alltså rätt i det, men däremot förstår han sällan fullt ut konsekvenserna av handlingarna eller hur andra upplever dem.

Ta diskussionerna i sammanhang där sonen är beredd att lyssna. Ibland är det bättre att inte prata om faktiska händelser utan prata allmänt om att slåss eller att vara elak. I böcker, filmer och lekar får barnet möjlighet att sätta sig in i andras perspektiv och träna på att vara empatiska. En poäng med att konsekvent avbryta bråk är också att du genom dina handlingar tydligt visar att du inte accepterar sonens beteenden.

Att din son ofta hamnar i bråk, slåss och bits är allvarligt och du bör verkligen försöka stoppa det, men det går omöjligt att säga att han därmed skulle bli en mobbare. Många treåringar ger sig på svagare motståndare (fråga småsyskon!) utan att ha några särskilda motiv eller en uttänkt plan. I stora undersökningar har man sett att barn generellt slåss som mest i 2–4-årsåldern, men att de flesta av dem lär sig alternativa sätt att hantera konflikter på ett bättre sätt mot senare delen av förskolan eller i början av skolåren.

Chansen för att din son kommer att vandra den vägen är förstås ännu större om han redan nu får hjälp att sluta slåss.
Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (28)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 28

Jag var fram till förskoleåldern en bitare, det var många små vänner o även min syster som fick sig ett bett när jag blev ivrig och inte fick som jag ville. Sedan växte det bort, jag blev en empatisk och omtänksam vän i vanliga skolan. Vet inte varför jag bet o inte heller varför jag slutade. Det finns hopp!

Majabella, 08:52, 13 februari 2013. Anmäl

Fyrabarnsmorsa, citattecken i 'a eftersom han hade slagit, och även bitit, hennes son så många gånger ”utan att jag hade sagt till”' kan tolkas även som om det var de exakta ord som den andra mamma använde, och det var så jag (och tydligen andra) uppfattade det. Det är iaf bra att FS har insett att hon behöver ändra sitt sätt att uppfostra en pojke som tydligen behöver extra hjälp med att inse vad som han får eller inte får göra.

Anonym, 09:31, 9 februari 2013. Anmäl

Barn som växer upp med förädrar som själva använder våld när de ska uttrycka sig kommer själva att använda sådana metoder. Börja alltid med er själva om ni vill förändra barns beteenden.

Ulrik, 12:58, 8 februari 2013. Anmäl

Det låter i mina öron som om ungen kanske borde testas för ADHD eller liknande. Någonting i hans perceptionsvärld kan vara rubbat, vilket får honom att slå omkring sig mer eller mindre i självförsvar.

Ludvig Svenonius, 10:46, 8 februari 2013. Anmäl

I teorin är det enkelt: Det finns en grundläggande regel där man som förälder måste vara 100% konsekvent: Det är inte OK att göra någon annan människa fysiskt illa. Det kan en treåring begripa. Däremot är det OK att bli arg, det är bra att kunna behärska sin ilska men det kan man inte kräva av en treåring. Så det första steget för dig och din son är att hitta ett alternativt sätt att hantera sin aggressivitet. Mina söner har fått skrika, bita i sina egna kläder och en hel rad konstigheter som visserligen också kan skrämma andra barn, men som gjort att de klarat sig innanför den förbjudna gränsen. Alltså: rimliga krav, men extremt konsekvent hantering. Straff är svårt, jag tycker att det alltid skall vara en konsekvens av agerandet. naughty corner, inget lördagsgodis, ingen dator är sällan naturliga konsekvenser. Om mina barn slåss så lyfter jag helt enkelt undan dem och talar om för dem att det är inte OK och att de andra barnen inte vill vara med dem om de slåss. De brukar sällan få en andra chans.

Ella, 21:31, 6 februari 2013. Anmäl

Om FS skulle vara med om att hennes egen son blev påhoppad, biten, klöst, sparkad och slagen, skulle hon även då bara stå bredvid och titta på?

Bertil, 13:05, 6 februari 2013. Anmäl

Ola, nej det tror jag inte. Snarare frågar hon väl på vilket sätt hon borde ingripa. Det står faktiskt ingenstans att hon inte ingriper, det är en tolkning som en del kommentarer gjort. Däremot skriver hon "Vi brukade gå till en del barngrupper, men många gånger slutade det med att jag fick gå hem tidigare" vilket väl kan tolkas som just ett ingripande. sonen slog de andra barnen, därför fick de gå hem. Vidare skriver hon: "Anledningen till att jag skriver är emellertid den att en vän alldeles nyss talade om för mig att hon inte velat låta sin son träffa min under de senaste tio månaderna eftersom han hade slagit, och även bitit, hennes son så många gånger ”utan att jag hade sagt till” och hon hade fått göra det i stället." : Det faktum att hon sätter "utan att jag hade sagt till" inom citattecken tyder väl på att hon inte delar väninnans uppfattning om att hon inte skulle ha sagt till, däremot inte i den utsträckning väninnan tyckte att hon borde. Många kommentatorer är väldigt snara med att dra slutsatser som det inte finns något underlag för i frågan.

Fyrabarnsmorsa, 19:28, 4 februari 2013. Anmäl

Frågar verkligen FS om hon ska ingripa när hon ser att hennes son slår, biter eller sparkar andra människor?

Ola, 17:23, 4 februari 2013. Anmäl

Blir det bråk ska det stoppas så fort som möjligt, oavsett om det är ens "eget barn eller andras ungar" som ställer till det. Det råder en utbredd föreställning om att man inte får säga till andras barn, och det BEGRIPER jag inte. Sign Sofia har helt rätt: Vi vuxna måste hjälpas åt med att visa barnen vad som är acceptabelt och vad som inte är det, i stället för att ge varandra sura blickar. Det behöver inte betyda skrik och råskäll, men ibland behövs en tydlig markering som att t.ex. lyfta undan orosstiftaren och säga ifrån. I det läget är det inte rätt tillfälle att resonera. Det kan man göra när känslostormen har mojnat, och barnet är mottagligt.

Amicus, 15:17, 4 februari 2013. Anmäl

Många här tycks tro att barn som inte fostras "på rätt sätt" och får gränser kommer att fortsätta att slåss och dessutom börja råna jämnåriga. Jag vågar påstå att det sambandet inte är så tydligt. Många föräldrar har visserligen svårt med gränssättning (det ÄR mycket svårare att forsta barn utan att bestraffa och vara auktoritär) men så länge ett barn växer upp i en trygg och kärleksfull mijö växer det oftast upp till en hygglig individ som inte behandlar sin omgivning illa. Hur mycket man kan påverka ett barns beteende med hjälp av "uppfostran" är enligt min erfarenhet mycket mer begränsat än man kan tro - barn är väldigt olika, en del är mer angelägna om att anpassa sig och därmed mottagliga för fostran medan andra snarare är angelägna att INTE anpassa sig, vilket gör att alltför idoga uppfostringsförsök snarare få motsatt verkan. Därmed naturligtvis inte sagt att man inte ska ge sitt barn vägledning eller ingripa om barnet slåss. En treåring kan slåss av alla möjliga skäl, t ex svårigheter att uttrycka sig verbalt eller bristande impulskontroll. I de flesta fall går faktiskt sådant över med tiden. Vi är många som utsatts för s.k. "fri uppfostran" utan tydlig gränssättning men som ändå vuxit upp till hyggliga, empatiska och välfungerande individer.

Fyrabarnsmorsa, 15:12, 4 februari 2013. Anmäl