”Ska vi göra slut?”

Fråga: Jag är en man i 30-årsåldern som dejtar en kvinna i samma ålder. Vi har dejtat i sex månader nu. För tre månader sedan började jag fundera på varför det går så långsamt att komma framåt i vårt dejtande. Vi hade vid det laget varit på flera dejter tillsammans men aldrig hållit handen, pussats eller kramats. Med kvinnor som jag dejtat tidigare i livet har detta aldrig tagit en längre tid.

Jag tog upp detta med henne och undrade om hon funderade i samma banor. Det svar hon gav hade jag aldrig tänkt kunde vara anledningen. Hon tror inte på intimitet före äktenskapet. Inte flytta ihop, inte kramas, inte hålla handen. Inget fysiskt alls före äktenskapet.

Jag blev väldigt förvånad då jag trodde att detta var något vi hade lagt till historien. Jag är helt tvärtom, jag tycker att man ska bo ihop och ha ett fysiskt liv tillsammans innan man gifter sig för att vara säker på det stora kliv som ett äktenskap faktiskt är. Jag sa detta till henne och hon förstod hur jag tänkte men sa att hon inte tänker ändra sig. Jag svarade att jag förstod henne med, och att jag inte heller tänker ändra mig.

Jag gillar henne väldigt mycket men känner att detta är ett stort problem. Vi har pratat om det flera gånger men inte kommit längre än att vi båda förstår varandra men ingen vill vika sig.

Vi kommer från väldigt olika bakgrunder. Hon har aldrig druckit alkohol, rökt med mera medan jag har en liberal syn på sådant och i tidig ålder testade alkohol. Numera tar jag bara en öl då och då. Hon är troende, vilket inte jag är. Det är inget problem för mig men jag tror att det har mycket att göra med hur hon tänker om äktenskap med mera.

Ibland har vi försökt att mötas på mitten, till exempel att jag går med på äktenskap eller att hon flyttar in hos mig men sover i ett annat rum. Men efter att vi pratat mer om det har vi kommit fram till att det inte fungerar bra då den ena parten känner att den kört över den andra, vilket leder till att det inte känns som att vi respekterar varandras åsikter. Har du några tips på vad vi kan göra? Just nu känns det som om vi står och stampar på samma ställe och aldrig kommer vidare. Kanske är det enda rätta att göra slut, även om ingen av oss vill det.
Grubbel

Svar: Hej! Tack för ditt brev. Din fråga handlar om huruvida du ska göra slut. Du och din partner har helt olika syn på om sex före äktenskapet är rätt eller inte. I mitt svar vill jag vidga perspektivet något. På ett sätt handlar det du berättar också om hur pass möjligt det är att leva med någon, eller vara vän med någon, som har helt ett helt annat synsätt än man själv har i ganska avgörande frågor.

Det är inte ovanligt numera att människor både gifter sig och är nära vänner trots helt olika bakgrund etniskt, kulturellt eller religiöst. Många som har erfarenhet av detta berättar om hur utvecklande och spännande det är att tvingas tänka om, och få nya perspektiv på saker och ting, i de vardagskonfrontationer som uppstår när både erfarenheter och värderingar visar sig skilja sig åt ganska rejält. De känner att de utvecklats och på många sätt blivit både tolerantare och klokare. Och att det är en resa som ofta är ganska omtumlande, spännande och svår. Inte så sällan har de undrat om det är värt mödan, och de kan ha haft perioder då de varit benägna att ge upp. Vad är det som gör att de lyckats ändå? Låt oss börja här.

Ni är i en speciell situation. Ni har levt olika liv och har, som det verkar, ganska olika värderingar. Något grundläggande i en sådan situation är att man är kompromissvillig, att det finns plats för ett givande och ett tagande. Man låter vissa områden vara, och tillåter den andre att där få leva och tycka som han eller hon vill. Detta, att kunna växla mellan kompromiss och acceptans, är kanske något avgörande. Och att det finns en vardag där man kan mötas på ett okomplicerat sätt och bara ha det bra tillsammans. Där det inte finns något behov alls av att kompromissa eller hålla sig tillbaka.

Problemet för er tycks vara att ingen av er vill vika sig. Er relation framstår nästan som ett slagfält. Ni tycks vara i krig med varandra. Kompromisser gör att ni känner er överkörda. Jag tror att det är så här: Ni måste lära er att kompromissa om det som är viktigt för er och låta det andra vara, och lyckas ni inte med det så kan det rimliga vara att ni gör slut.

En annan fråga som jag tror att du ska fundera på är om det finns fler områden där ni kan hamna i konflikt eller känna er främmande inför varandra. Vilka andra värderingar har din flickvän som du kanske är främmande för, och som hon vill praktisera och inte är villig att kompromissa om? I synen på exempelvis barnuppfostran, homosexualitet och skilsmässa. Vad kan det innebära för dig?

När jag läser en fråga är det mycket sällan som den första tanken jag får är att direkt föreslå att man bör separera. Anledningen till att jag inte gör det är att jag vet att saker och ting inte är så enkla. Du tycker ju uppenbart mycket om din flickvän, och det är ömsesidigt som jag kan förstå. Ingen av er vill göra slut trots era meningsskiljaktigheter.

Så kanske ni ska utreda och göra tydligare inför varandra hur kompromissvilliga ni kan tänka er att vara från och med nu. Och se om ni kan ge ert förhållande en chans. Jag föreslår att ni gör en övning, endera tillsammans eller var och en för sig. Läs i så fall era svar för varandra efteråt. Det här är frågorna:

1. Vad kan ni kompromissa om, eller acceptera, hos den andre om det gör att ni kan fortsätta att vara tillsammans?

2. Vad kan ni under alla omständigheter inte kompromissa om eller acceptera?

3. Vad är det värsta som kan hända om ni kompromissar om något som är viktigt för er?

4. Och det bästa?

5. Hur vill ni gå vidare?

Resonera också med varandra utifrån de här frågorna: Hur har ni gjort tidigare i livet när ni inte har kommit överens med andra? Vad har fungerat bra som ni skulle kunna använda er av nu? Vad skulle ni vilja göra helt annorlunda? Jag tror att ni skulle ha nytta av att gå i parterapi. Som ett sätt att komplettera de samtal som ni har på egen hand, och få hjälp att hitta nya infallsvinklar. Många väntar alldeles för lång tid innan de söker hjälp. Min rekommendation är att söka hjälp medan förälskelsen och intresset för varandra är starkt. Det är då som man är öppnare för att hitta lösningar på de moln man ser i horisonten. Då kan man börja bygga broar innan översvämningen kommer och det blir omöjligt att hitta sätt att kommunicera med varandra.
Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (86)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 86

Precis som flera andra här skrivit så tycker jag det låter helt barockt att ni inte ens kysst varann och hon ändå tycks anse att det vore helt okej att gifta sig med dig. För mig har det alltid varit så att första kyssen är magisk, det är ju då man kliver över gränsen från att vara kompis till något annat. Jag skulle aldrig gå med en "kompis" till kyrkan för att gifta mig och sedan få reda på om kyssen kändes magisk eller ej. Samma sak gäller faktiskt sexlivet; bättre att undersöka om den biten fungerar innan man gifter sig. Jag kan bara tänka mig vilken ångest jag skulle få om det visade sig en partner jag gift mig med visade sig vara tråkig i sängen...

Patrick, 02:54, 8 april 2013. Anmäl

Jag är troende och det låter konstigt att hon inte ens vill hålla handen, kramas och pussas. Det är svårt att leva i en relation där den ena är troende och den andra inte. Man tycker ofta så olika om viktiga saker och det brukar ofta sluta med att den troende kvinnan får kompromissa och slutar gå till kyrkan, så blir hon olycklig av det. Men jag har också träffat på par där man visat varandra respekt och den ena ´går till kyrkan utan större problem. Det är viktigt att man är överens om barnuppfostran. Ska barnen också få gå till kyrkan?

Mimmi, 12:43, 6 april 2013. Anmäl

Asexuella personer ska nog hålla sig till likasinnade, hur kul vore ett liv med någon sådan för den som vill ha normal närhet... Imponerande att stå ut i ett halvår.

Max, 18:12, 27 mars 2013. Anmäl

Ärligt talat. satsa på en annan häst. Den kvinnan kommer aldrig att ändra sitt förhållningssätt och beteende. FS, du kommer bara att bli sårad på sikt. Mitt råd är att du försöker gå vidare i livet utan denna självupptagna kvinna. Det finns riktig kärlek att möta. stannar du kvar i det här förhållandet kommer du nog bara att få platonsk kärlek - tyvärr. Jag talar av egen erfarenhet då jag själv dejtat en troende med samma syn på livet. Jag insåg att jag var värd bättre till slut.

KH, 13:36, 27 mars 2013. Anmäl

Det finns massor av kvinnor, ge upp nu och leta rätt på nån du passar bättre ihop med. Det kommer du aldrig ångra.

Mikk, 16:55, 26 mars 2013. Anmäl

Göra slut på vad? Ni har ju inte inlett något förhållande. Verkar ju inte sådär väldigt lovande. Dras man till män vill man ju ha kroppskontakt också, kanske där skon klämmer? Behåll henne som vän, du skriver ju att du GILLAR henne mycket, inte att du är kär. Hitta kärleken med någon på samma våglängd som du istället.

Emma, 16:52, 26 mars 2013. Anmäl

[...] Det känns onekligen som att det finns en del människor där ute som behöver lite vägledning och hjälp i dettta. Det slogs jag av senast idag då jag var inne på DN och läste den här frågan inskickad till DNs ”Insidan” http://blogg.dn.se/fragainsidan/2013/03/18/%E2%80%9Dska-vi-gora-slut%E2%80%9D/ [...]

Då var det ÄNTLIGEN dags för SEX | alltomsexistockholm (Webbsida), 15:37, 26 mars 2013. Anmäl

Det är inte så extremt ovanligt att inte vilja ha sex före äktenskapet. Vad som bekymrar mig mer är att kvinnan inte ens vill hålla handen eller så när så lång tid gått. Har hon kanske andra problem med sina relationer? Skulle det vara någon poäng med att träffa kvinnans familj för att förstå hur hon har lärt sig att tänka? Eller hennes vänner?

Cilla, 11:15, 26 mars 2013. Anmäl

Låt den tjejen försöka hitta någon annan som kan acceptera hennes ideer. Du kommer aldrig att bli lycklig med en så sval partner. Att inte vilja hålla handen eller kramas är så extremt att det finns stor risk för fler överraskningar senare...

Livet är här och nu, 19:16, 25 mars 2013. Anmäl

Kan man gifta sig med någon som har en helt annan syn på vad sex är för något och vad det ska betyda? Kan någon som anser att sex är något naturligt, precis som det är naturligt att äta och sova, gifta sig med någon som anser att huvudsyftet med sex bara är att skaffa barn? Det är inte säkert att detta stämmer till 100% på FS och hans flickän, men de måste diskutera frågan i vilket fall och sedan fundera åt vilket håll de ska gå och om de ska fortsätta var för sig eller tillsammans.

Anna K, 14:18, 25 mars 2013. Anmäl

”Hur ska jag komma ur min känsla av utanförskap?”

Fråga: Jag har ett långvarigt problem som gäller känslan av utanförskap och ensamhet. Fram till första klass var jag nog ett ganska tryggt barn som stod upp för sig självt och som trivdes i skolan. När jag var åtta år flyttade vår familj plötsligt till den mindre stad där min mamma växt upp.

För mig och mina syskon blev det ett bryskt uppbrott från den grund vi höll på att skapa oss med klass- och lekiskamrater. Vi fick alla börja om i helt nya miljöer och både jag och ett av mina syskon blev hårt ansatta i skolan under de år som vi bodde på den nya orten. Jag minns det som ett rent helvete som jag aldrig riktigt kunnat frigöra mig ifrån. Efter några år ändrade sig mina föräldrar igen och vi flyttade tillbaka till den stad vi växt upp i, men saker och ting blev aldrig desamma igen. Det känns som att jag gick sönder under den här tiden, och det känns som att den här perioden i mitt liv är roten till mina problem i dag.

Nu är jag över trettio, men känslan av utanförskap och att aldrig ingå i ett självklart sammanhang finns kvar. Den här riktningen i livet som många talar om har jag aldrig riktigt haft, jag har flackat lite hit och dit mellan utbildningar och orter. Nu bor jag dock i en stad jag vill stanna i och inledde en ny relation med en kille för några månader sedan.

Jag har i dag ett fåtal nära vänner spridda över landet, men inga som är självklara under till exempel nyårshelgen, och något ”tjejgäng” från gymnasiet finns inte. Jag bär en ständig känsla av att vara ”ny” i olika sammanhang, och av att aldrig vara någons förstahandsval. När jag numera träffar mina kolleger efter jobbet någon gång är känslan dubbel; jag tycker att det är jättetrevligt att äntligen få ingå i något, skratta och bara vara. Samtidigt finns en ständig sorg över att jag gör detta så sällan, och över att jag har gått miste om den där nära kretsen av gamla vänner som många andra har. Jag gör så lite om man jämför med andra som far hit och dit på helger, går på fester och bröllop och gläds över alla sina kompisars blivande barn.

Jag avundas andra så oändligt och sorgen över detta har orsakat många ensamma dagar med gråt, ångest och spänningshuvudvärk. När jag väl blir insläppt i ett sammanhang är jag från början inställd på att jag ändå inte kommer att passa in eller få en självklar plats. Jag kommer att få kämpa för att komma in, och kommer jag in blir jag säkert avvisad i slutändan ändå. Det är svårt att förklara men jag känner av att folk är avvaktande mot mig också, och någon gång har jag fått höra att jag har ett hårt yttre. Jag har däremot aldrig haft svårt för att inleda relationer med män, tvärtom. Men trots att jag har en relation nu så är känslan av utanförskap i det övriga livet densamma. Det här har blivit en ändlös spiral av negativa känslor som jag burit på i nästan 25 år och som jag inte längre vet hur jag ska vända. Hur ska jag komma till rätta med min, som jag upplever det, dåliga självkänsla och känslan av otrygghet?
Ledsen trettioårig tjej

Svar: Hej! Du är en ärlig och insiktsfull person. Det är inte lätt att erkänna att man känner sig ensam i en tid när det framstår som tecken på att vara lyckad att vara efterfrågad, och ha ett stort och tätt nätverk.
Det verkar som om du har svårigheter med att känna dig trygg med andra och knyta an. Och det har med stor säkerhet ett samband med din ganska kaotiska barndom. Det verkar ha inträffat precis när du började lära känna och komma nära andra barn. Det kan ta tid att bli nära vän med någon. Som barn fick du förmodligen inte den tid som du hade behövt för att få vara med om detta.

De erfarenheter som vi får som barn av trygga relationer eller motsatsen blir ofta den modell för hur vi relaterar till vår omgivning även som vuxna. Du skriver att du som vuxen på egen hand fortsatte att ”flacka omkring”. Ambivalens är ofta det som kännetecknar det sätt att närma sig och vara med andra som finns hos den som har en otrygg relationsmodell. Man kan visserligen känna sig som en halv människa när man är ensam, men man kan också ha lätt för att bli misstänksam mot andra, och ha en stark oro för att inte duga. Oron för detta kan vara så påtaglig att man, trots att man trivs med människor och vill ha vänskap, håller en viss distans. För säkerhets skull. Det här är en förenklad beskrivning. Men jag får en bild av att det är ungefär det här som hände dig.

Att inte ha blivit så sedd och bekräftad under sin uppväxt kan också ge en ganska negativ självbild. I möten med andra kan det negativa som man tänker om sig själv lätt aktiveras, och ge föreställningar om att andra tänker och känner negativt om oss. Det kan hämma en från att våga kliva fram och visa sig och sitt intresse för andra.

Men vi är inte utlämnade till våra inlärda relationsmodeller. Vi kan lära om. Det är det som mitt svar till dig kommer att fokusera på. Jag tror att det första steg som du måste ta är att acceptera att du har gjort en förlust. Ditt kringflackande liv som barn och ung vuxen fick konsekvenser som du inte kan göra ogjort. Mitt kanske något drastiska råd till dig är att sluta grubbla över det som har varit. Detta kärleksfullt skrivet och med respekt för den sorg du känner. Men jag tror att det är bättre för dig nu att fokusera på det du kan styra över och förändra. Kom ihåg att vägen till förändring är nya upplevelser. Intellektuella resonemang och teorier biter sällan på överinlärda minnen och uråldriga relationsmodeller. Det innebär exempelvis att om din relationsmodell säger åt dig att vara försiktig så gör tvärtom, våga. När du känner dig utanför, stanna kvar och visa tilltro i stället.
Så här skulle du kanske kunna gå till väga: Gör en nätverkskarta i form av en cirkel. I mitten finns du. Skriv in namnen på de människor som finns omkring dig. Betrakta de här personerna som dina kandidater till att bli dina nära vänner. Du kommer förmodligen att bli överraskad över hur många de är. Fundera på vilka du vill ska bli dina nära vänner. Handla sedan. Bjud hem. Föreslå biobesök. Ring. Våga visa ditt intresse! Ibland kommer du förstås att möta ett ointresse. Redan i yngre medelåldern, och särskilt om man har bildat familj och har barn, är det många som börjar umgås mest med gamla vänner och de närmaste släktingarna. Det finns helt enkelt sällan tid för annat. Men det är inte hela sanningen. Det är många som du som längtar efter en nära vänskap. Du kommer nästan alltid att få uppskattning av andra när du visar intresse för dem och troget hör av dig. För det är det du ska göra. Att skaffa sig nära vänner i vuxen ålder är ett målinriktat och uthålligt ”arbete”!

Det kan även vara klokt att du går i psykoterapi och arbetar vidare med din otrygghet och din dåliga självkänsla och med hur du ska kunna lita mer på att du duger. Någon har liknat psykoterapi vid ett övningsfält, där man får öva att göra annorlunda och tvärtom mot det man hittills har gjort, som inte fungerat så bra. Det är kanske den extra hjälp du kan behöva!

En sista reflektion av mig, lite i utkanten kanske av din fråga. Upplevelsen av ensamhet är ibland ett uttryck för vilsenhet i livet och en känsla av brist på mening i existentiell betydelse. Kan det kanske också spela en roll för dig? Att engagera sig för andra, och göra gott, är för många ett sätt att få ett sammanhang att vara i och att känna mening i livet. Om detta resonemang framstår som rimligt och berör dig så är mitt råd att du prövar att engagera dig som volontär i en ideell förening, och se vad det kan komma att betyda för dig.

En kram!
Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (31)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 31

Hej FS! Tack för att du skrev till Insidan. Jag trodde att jag var ensam om att ha det som du. Och tack Liria för tipset om att rita en nätverkskarta, själv börja ta kontakt och göra något åt situationen. Jag ska göra en sådan idag och se vad den leder till. Kram till er! <3

Anonym, 09:11, 7 april 2013. Anmäl

Vill bara säga en sak som kan vara lite viktig: Jag har exakt samma känslor som du, trots att jag bott på samma plats hela mitt liv och trots verkligt bra, trygga föräldrar. Bara som komplement, så du vet att du inte behöver lägga allt krut på det som "har varit". Hoppas allt grå bra för dig!

Anonym, 23:59, 1 april 2013. Anmäl

Ibland läser jag denna spalt, när jag tycker frågorna rör mig helt eller delvis. Jag tycker mycket om Lirias nyanserade svar - tack så mycket!

Anonym, 23:37, 1 april 2013. Anmäl

Hej Jag vill bara säga att de "gamla ungdomsvännerna" som rutinsmässigt ses till midsommar och nyår faktiskt inte alltid har så kul tillsammans snarare är det kanske en ängslig grupp som håller ihop av gammal vana och bekvämlighet men som egentligen har växt ifrån varann. Men det är oerhört skambelagt att vara den som inte har "gamla kompisar". Ett knep kan vara att bjuda in till vardagliga aktiviter på "vanliga" helger där barn kan vara med tex en promenad i nauren med fika. Då är det mer avspännt och inte så "parmiddagsstissigt"

Anna, 08:58, 30 mars 2013. Anmäl

Jättebra, det här inlägget och kommentarerna har fått mig att inse lite mera om mig själv och om de personer jag har brutit kontakten med. Kommentarerna här ger väldigt mycket information och till och med mer än inlägget. Jag anser fortfarande att uppbrottet med barndomskompisarna var nödvändigt, eftersom att de egentligen bara var ute efter att ha någon i sällskapet de kunde häckla och göra sig lustiga på, och sedan använda som tidsfördriv när de andra, som de ville imponera på, inte var i närheten. Idag känner jag mig ensam ja, men jag har ingen lust att träffa barndomskamraterna för att umgås igen. De har inte ändrat stil på 20 år, så varför ska de göra det nu? Det här drabbade inte bara mig utan även andra i detta gäng, och som fortfarande är kvar och tycks finna sig i att bli konstant behandlade som femte hjulet. Det är snart 10 år sedan jag bröt mig loss, och trots ensamhet har jag känt att jag blivit säkrare och lugnare inombords. Det känns som att det var rätt att kapa av och gå vidare. Som inlägget säger så ska man försöka uppleva fler saker, och det har jag gjort. Jag har rest till andra kontinenter och haft resande jobb, lite äventyr. Jag tror att det har hjälp till att lägga distans till mina gamla ensamhetskänslor och att jag är påväg att stöpas om i en ny form.

Elektrikern, 11:35, 17 mars 2013. Anmäl

Ser att det blev ett skrivfel i min kommentar: "15 förlorade år under uppväxt och tonår" ska det vara.

Natalie, 08:39, 17 mars 2013. Anmäl

Jag kände också igen mig mycket i det som FS skriver. Även jag "blev fyttad på" i tidig skolålder, från min trygga uppväxtmiljö med vänner och närvarande vuxna, till en kall nybyggd förort utan jämnåriga eller andra närvarande människor. Ingen social kontakt. I vuxen ålder har jag jobbat hårt på att bygga upp det liv jag vill ha, trots 25 förlorade år under uppväxt och tonår. Utåt sett ser det bra ut och ingen jag pratat ,ed har förstått vilket ¨ål som finns inom mig. Jag är så glad att jag fick mina första tidiag år i en bra miljö, det är dem jag lever på nu. Mina föräldrar och släktingar är mycket upptagna av sig själva och jag har allltid fått klara mig själv. Nu har jag inte någon egentlig kontakt med släkten, men har ett par vänner kvar från tidig barndom. De betyder allt för mig. Har även vänner som jag skaffat i vuxen ålder, men det är en helt annna sak med barndomsvännerna som känner och älskar mig som jag är. Som ser mitt verkliga jag och inte bara utsidan. Det finns tre personer jag lärt känna i vuxen ålder som står mig nära: Min man och mina barn. Kan varmt rekommendera dig att skaffa barn med en snäll och trygg man som respekterar dig.

Natalie, 08:35, 17 mars 2013. Anmäl

Vad bra att denna insändare kom fram! Insändaren skriver att hon "avundas andra så oändligt och sorgen över detta har orsakat många ensamma dagar med gråt, ångest och spänningshuvudvärk" Känner verkligen igen detta hos mig själv och jag har förstått att det till stor del handlar om att leva upp till krav som jag genom min omgivning, tyvärr lärt mig att ställa på mig själv. Jag har alltid trott att jag är en sådan person som hela tiden behöver sällskap och en massa social "action", men nu har jag lärt känna mig själv bättre, och insett att jag faktiskt inte alltid orkar eller behöver vara social. Denna insikt har lett till en oerhörd ångestlättnad, det gör ju faktiskt inget om jag sitter hemma själv och degar en lördagskväll, för jag gillar det till och med! Jag har själv nämligen testat de olika råden som kommit fram här. Själv kände jag bara krav, att jag var tvungen att gå en massa kurser, ta initiativ och att det bara var jobbigt. Jag menar inte att man inte ska öva på att göra saker som kan vara jobbiga, men det kan vara bra att fundera över vad dina behov verkligen är och försöka känna efter, innan man kanske i desperation(?) gör saker som varken själ eller kropp har lust till. Det krävs nämligen mycket engagemang och energi för att skapa goda relationer och jag har märkt att jag känner mig betydligt tryggare om jag också är utvilad när jag ska genomföra den där utmaningen som jag kanske tycker är lite jobbig. Hoppas du hittar det du söker!

Kristina, 15:09, 16 mars 2013. Anmäl

Även jag känner igen mig mycket väl i FS beskrivning, förutom att jag är ett decennium äldre och inte har någon man att finna trygghet hos (jag är skild, med barn). Även jag upplever att alla andra har ett kompisgäng, alla andra har släkt och vänner sedan urminnes tider, alla andra har en självklar plats på jobbet och vänskapsrelationer där. Själv har jag mycket lite släkt på nära håll, inga barndomsvänner, en handfulll kompisar som sinsemellan inte känner varandra och som jag träffar vardera någon gång då och då. Ny på jobbet och känner mig Utanför med stort U, trots att alla är vänliga och trevliga på ytan. Känner mig väldigt misslyckad eftersom jag är över fyrtio och känner såhär, för i den här åldern räknas framgång så tydligt i tillhörighet, självsäkerhet, materiella framgångar och förmågan att skylta med samtligt av ovanstående i alla sammanhang. Utåt sett är jag visserligen skild och ensamstående med barn men jag anses också utåtriktad, öppen och ofta glad och inbjudande. Jag ÄR inbjudande och hjälpsam och försöker erbjuda min vänskap på ett lojalt sätt till dem jag känner vänskapspotential med, men jag upplever inte att det värderas så högt eftersom min status inte är så hög. Dock tror jag inte att någon i min omgivning tror att jag är så osäker som jag känner mig, inte heller tror jag att de tror att jag känner mig utanför, exkluderad på ett subtilt plan. På jobbet är jag pratsam och vänlig, inbjuder vem som helst till samtal, väljer inte någon särskild utan riktar in mig på att lära känna alla. Men jag har aldrig känt mig så utanför som nu. Tack DN för att denna fråga togs upp!

nn, 13:53, 16 mars 2013. Anmäl

Frågan hade lika gärna kunnat vara inskickad av mig, känner igen mig prick precis exakt. Tycker dock att du ska sluta se dig som en "tjej" och ta fram den vuxna kvinnan i dig. Mycket bra råd av experten. Dessa ska jag oxå tänka på. Men det är verkligen inte så enkelt som att bara börja ringa till folk.. Själv har jag inte ens någon att börja ringa till eftersom jag varit sjukskriven ett långt tag.. Men en ny kurs eller nån ny träning kanske är en bra början för dig? Och att öva dig på att ta för dig mer och lita på att du är bra som du är. Många, många vänskaper börjar sakta och trevande och det ska de oxå göra tycker jag. Det tar tid att lära känna en annan människa. Så ha tålamod och lita på att vänskap kan växa fram där man minst anar det. Lycka till!

Mia, 14:18, 15 mars 2013. Anmäl

Vågar vi adoptera ett barn från ett annat land?

Att adoptera känns som ett stort ansvar, tycker veckans frågeställare. Man läser ofta om att adopterade barn mår sämre som vuxna. Hur ska man göra för att det ska bli så bra som möjligt för barnet?

Fråga:

Vi är ett par i 35-årsåldern som inte kan få egna barn. Nu funderar vi på att adoptera. Men jag känner mig orolig efter att ha läst mycket om vuxna adopterade som mår dåligt och om att många blir utsatta för rasism. Hur kan vi göra för att det ska bli så bra som möjligt för barnet? Vi inser ju att det är en stor separation som barnet har varit med om. Vi är jätterädda för att göra fel.

Vilket är det största misstaget man kan göra? Vi har båda tänkt vara hemma länge med barnet den första tiden och ge barnet så mycket närhet som vi bara kan. Vi har också tänkt att vi hela tiden ska vara öppna med varifrån han eller hon kommer, prata mycket om det och så vidare. Men vi är ändå osäkra, är det rätt att slita upp ett barn från sitt kulturella sammanhang, sitt hemland?

Kanske en mamma

Svar:

Tack för att du skriver till oss om detta viktiga ämne. Det är förstås svårt att ge råd om ni ska adoptera eller inte, eftersom det ytterst handlar om ett personligt val. Jag kan däremot diskutera några av de andra frågorna du ställer. Jag vill börja med din farhåga om att ett adopterat barn skulle må dåligt av att slitas upp från sitt ursprungliga sammanhang. Jag förstår den farhågan, inte minst eftersom det ofta förekommer sådana berättelser i medierna. Emellanåt dyker det också upp forskning som pekar på att adopterade mår sämre än andra barn i Sverige. Stämmer det? Jo, den samlade forskningen visar att barn som adopteras från andra länder i snitt klarar sig sämre i livet. Det som inte alltid framgår i medierapporteringen är att en klar majoritet av de adopterade barnen faktiskt mår bra, medan det är en mindre grupp som drar ner snittet.

Sedan är frågan om ovanstående forskning utgår från rätt perspektiv. När man har undersökt hur det går för barn som adopterats jämfört med deras kamrater som blev kvar i ursprungslandet, så blir slutsatsen en helt annan. De adopterade barnen klarar sig bättre och mår bättre i alla avseenden.

Svaret på din sista fråga är alltså att barnen har allt att vinna på att få komma till föräldrar i ett nytt land, även om det samtidigt kan innebära utmaningar. Sedan vill jag inte påstå att den forskning jag tar upp kan ge tvärsäkra svar och lösningar på den här typen av existentiella frågor. För ett adopterat barn som mår dåligt i Sverige är det sannolikt en klen tröst att få veta att det antagligen hade mått ännu sämre om det hade bott kvar i sitt ursprungsland.

Du undrar hur ni kan göra det så bra som möjligt för barnet. I utbildningar av föräldrar som ska adoptera barn betonas vikten av att knyta an så mycket som möjligt, vilket är särskilt viktigt om barnet har jobbiga erfarenheter av uppbrott från relationer tidigt i livet. Ni verkar väl medvetna om det eftersom ni planerar att vara hemma länge tillsammans om ni väljer att adoptera.

Hur gör man för att knyta an och bygga en tillitsfull relation? Det finns förstås många svar på den frågan, men vid sidan av fysisk närhet som du tar upp, så brukar man betona att föräldrar ska försöka vara lyhörda och närvarande tillsammans med barnet. Det handlar till exempel om att fånga upp initiativ som barnet tar, att bekräfta barnets känslor, att ge barnet handlingsfrihet och att reagera förutsägbart när barnet gör något. Forskning har visat att det gynnar anknytningen mellan adopterade barn och deras föräldrar.

Du skriver också att ni har tänkt vara öppna angående barnets ursprung, vilket är klokt tror jag. I undersökningar har man sett att adopterade barn generellt mår bra av att få veta var de kommer ifrån och om möjligt ha någon form av kontakt med de biologiska föräldrarna. Även om det i perioder kan vara kämpigt att möta sin historia, så verkar visshet gynna de flesta i längden.

Det går förstås inte att säga vad det största misstaget skulle vara om ni adopterar ett barn, men de farhågor du tar upp får mig att tänka på en viktig sak: att acceptera barnet som det är. Det låter som en självklarhet, men är i praktiken en utmaning för många föräldrar.
Barn är bra på att uppfatta även små signaler om att föräldern avvisar dem eller tvivlar på dem, vilket förstås hindrar tillit och närhet. Det finns också goda erfarenheter av att hjälpa föräldrar med just detta. Ju mer de lär sig att se barnet som en egen individ och acceptera sidor de har svårt att identifiera sig med, desto bättre blir relationen och desto mindre ter sig problemen.

Är detta en särskild utmaning just vid adoption när man vet så lite om barnets bakgrund och riskerna det kan innebära?

Kanske, men det är inte direkt riskfritt att skaffa barn på egen hand heller. Det finns en lång rad omständigheter, vid sidan av adoption, som har lika stor eller större betydelse för barns utveckling och välmående.

Om ni väl bestämmer er för att adoptera tror jag alltså det är bra att fullt ut försöka acceptera de (relativt små) risker som det innebär.
Om man skaffar barn, oavsett hur, så har man ingått ett kontrakt med ödet. Ett barn flyttar in – och sedan får man ta det därifrån.

Martin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (23)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 23

Hej "kanske en mamma". Jag är adopterad. Jag kan bara säga att ingen har upplevt en sådan kärlek som jag. Min mamma och pappa har aldrig gjort minsta hemlighet om att jag är adopterad, det har jag vetat sedan jag började förstå tal. De har berättat hur det gick till , men också understrukit noga att det aldrig spelat någon roll. Eftersom de varit så öppna har jag heller aldrig känt något behov av att söka rötter eller så. Jag tror att största misstaget med ett adoptivbarn man kan göra är att hela tiden påminna om att det har ett annat ursprung. Hela grejen är ju att det nu är ert barn, och min bestämda uppfattning är att man inte hela tiden ska hålla på att påpeka att barnen inte är era biologiska barn, och att de är annorlunda för då skapar man ju ett avstånd er emellan. Jag kom när jag var 6 månader. Min mamma och pappa beskriver känslan som en lyckans minut. Jag vill säga till dig att biologin inte alls är så viktig. Att göra barn det är det många som kan, men att vara mamma är en helt annan femma. Jag rekomenderar varmt att adoptera, men gör ingen grej av att ni har adopterat, utan bara fira som alla andra skulle ha gjort att ni har blivit föäldrar. Gällande rasism är det annorlunda nu än på 80talet när jag kom. Världen krymper, och hela världen är mångkulturell. Rasism finns, men jag märker att även den minskar i viss mån, och när jag börjar tala på klingande Hälsingemål går sådant över omgående. Och vad gäller att klara sig i livet....jag är den yngsta koncernchefen någonsin inom min branch och jag är 32! Förlora inte möjligheten till en kärlek som kommer att vara ert hela liv bara för att ni är oroliga för de saker du skrivit om utan ta nu chansen. Er son eller dotter väntar bara på att ni ska komma och hämta. Jag önskar er all lycka i världen. "Adoptivflicka från Indien"

Lyxandrya, 22:45, 19 mars 2013. Anmäl

Jag och min man funderar också på att adoptera ett barn så den här frågan berör mig mycket. Vi har en dotter på 4 år och det finns inga fysiska hinder för oss att få fler biologiska barn. Jag skulle trots detta gärna vilja adoptera ett barn, dock vill jag vänta tills min dotter börjat skolan så att hon har större möjligheter att förstå, risken för rivalitet är mindre samt att hon har ett mera utvecklat "eget" liv. Ni som är adopterade; har ni någon erfarenhet av äldre syskon som inte är adopterade? Hur har det isf varit för er?

Anonym, 11:48, 19 mars 2013. Anmäl

Utgå från barnets behov och önskningar, det finns ingen mall för hur "vi adopterade" fungerar eller tänker. Våga vara ärliga med att ni inte förstår och var känslig för när ni ska fråga mer eller ta ett steg tillbaka.

Robin (Webbsida), 21:17, 17 mars 2013. Anmäl

Det är klart att ni ska adoptera! Det enda större bekymmer ni kommer att råka ut för är den ingående granskning ni kommer att behöva utstå för att bli godkända för adoption. För andra som vill bli föräldrar tycks det räcka med lite alkohol och slarv med preventivmedel. Jag är adopterad från Indien och uppväxt i en stad på ca 100 000 inv. och har där inte mötts av rasism i någon större utsträckning. Nåt glåpord från någon berusad på stan ibland. Visst blev jag retad ibland men inte för mitt ursprung. Om det går bättre eller sämre i livet för adopterade kan jag inte svara på men för mig har det gått bra och jag mår bra! Ni vill bli föräldrar, se till att bli det och var som "vanliga" föräldar. Att se sig själva som adoptivföräldrar tror jag i viss mån är att göra det hela till något mer märkvärdigt än vad det är. Försök vara så vanliga som möjligt och stötta och uppmuntra era barn som alla andra och var inte överbeskyddande, adoptivbarn är inget annat än just barn, inte ömtåliga porslinsvaser. Visst finns risk för rasism etc. men risken att bli trakasserad är kanske lika stor om du stammar eller har utstående öron. Om så är fallet att trakasserier uppstår, försök ge barnet redskap för att hantera situationen. Själv såg jag till att bli kompis med alla stora och starka på min skola för att minimera risken för att bli mobbad, det hade jag nog gjort även som infödd - det är nämligen en god taktik om man är liten och klen. Vänligen sluta gör adoption till något märkvärdigare än vad det är - det är helt enkelt en situation där ett barn behöver nya föräldrar och ni ställer upp och kämpar på med föräldraskapets vedermödor som alla andra föräldrar. Använd bara ert sunda förnuft så är jag säker på att det går bättre för ert barn än många andra barn i er omgivning. Lycka till!

Adopterad från Indien, 09:04, 10 mars 2013. Anmäl

Jag är lycklig mamma till två härliga barn, adopterade och födda i Afrika. Genom föräldraskapet har jag inte endast fått en rot också i en annan världsdel, jag har fått nya rötter i Sverige också. Numera har vår familj "släktskap" med alla mörkhyade människor där vi bor. Det ger inträde till en värld som man sällan läser om. Vi som är i minoriteter har gemenskaper. Adoptivföräldrar har en mycket stark gemenskap, med massor av aktiviteter för den som vill. Många av oss adopterar samtidigt med andra, och med de föräldrarna och barnen får man en stark och alldeles speciell relation. Afrosvenskar hejar på varandra, och på oss vita föräldrar med. Våra barn har fått massor av kärlek och uppmärksamhet i offentliga miljöer av människor vi inte känner, och det fortsätter att vara så också nu när de är lite större. Våra barn är liksom vi stolta över sitt ursprung. De klarar sig bra socialt, som människor med självkänsla och ödmjukhet ofta gör. Oavsett hur man ser ut och hur man beter sig så finns det folk som irriterar sig och anser att man bör puttas ut. Med en egen självkänsla klarar man att ta det också. Bra svar du gav här Martin. Nästa gång får du gärna ge exempel på hur små de avvikande grupperna adopterade är, dvs de som klarar sig sämre än motsvarande grupper barn som lever med sina biologiska föräldrar. När jag djuplodade i forskningen för ca 15 år sedan blev jag tvärilsk. Man ägnade nästan all forskning på de få procent som hade problem, och ingen forskning som kunde svara på varför majoriteten av adopterade klarar sig bra. De viktiga forskningsutmaningarna borde ligga i att klura ut vad det är adoptivbarn får och har som gör att de klarar sig lika bra som barn som aldrig varit med om en separation.

Sara, mamma som adopterat, 12:32, 9 mars 2013. Anmäl

Hej! Martin, bra! Det viktigaste är att barnet blir sett och det verkar som ni som snart mamma, har just den förmågan. Rasism finns överallt, men är du som förälder öppen, medveten och har förmåga att identifiera, att se och förklara kommer det går bra. Det viktigaste är att ta ansvar. Man kan göra det det till en stor svår fråga, eller så kan man summera ner till det en enkel faktor. Kärlek. Personligen skulle jag rekommendera om tvivel eller problem uppstår, har du kontakt med psykologer, eftersom den känslomässiga nyansering som man behöver ha som förälder saknas, generellt i adoptionendebatten. För som sagt, det viktigaste är att barnet blir sett och blir älskat. Det kan inte forskningsrapporter lära dig men psykologer kan. Varm lycka till önskning till er.

Marie Larsson, 10:08, 8 mars 2013. Anmäl

Hej! Martin, äntligen en psykolog som skriver om det. Det viktigaste är att barnet blir sett och det verkar som ni som snart mamma, har just den förmågan. Rasism finns överallt, men är du som förälder öppen, medveten och har förmåga att identifiera, att se och förklara kommer det går bra. Det viktigaste är att ta ansvar. Man kan göra det det till en stor svår fråga, eller så kan man summera ner till det en enkel faktor. Kärlek. Personligen skulle jag rekommendera om tvivel eller problem uppstår, har du kontakt med psykologer, eftersom den känslomässiga nyansering som man behöver ha som förälder saknas, generellt i adoptionendebatten. För som sagt, det viktigaste är att barnet blir sett och blir älskat. Det kan inte forskningsrapporter lära dig men psykologer kan. Varm lycka till önskning till er.

Marie Larsson, 10:04, 8 mars 2013. Anmäl

Jag är adopterad och tycker att det är tråkigt att det i media så ofta ges en negativ bild av hur adopterade mår. Det är viltigt att komma ihåg att det stora flertalet adopterade, precis som jag, mår bra. Det vore naivt att tro att alla skulle ha samma upplevelse av att vara adopterade. Om ni känner att ni kan erbjuda ett barn ett kärleksfullt hem, så säger jag -go fort it! Låt inte farhågor om ett intolerant sammhälle hindra er.

johanna, 13:55, 7 mars 2013. Anmäl

Jag håller helt med signaturen "lenakim arctaedius". Adopterade barn bör jämföras med biologiska barn i sverige. Annars blir det samma feltänk som när man jämför kvinnors löner med andra kvinnor istället för att jämföra med män inom samma bransch&erfarenhetsnivå. Jag tycker dock inte att ni skall avstå från att adoptera om det är det ni vill göra utan se istället till att skaffa er kunskap om rasism och problematik specifik för adopterade barn så att ni kan hjälpa ert barn att hantera skolgången. Ni som tycker att de borde adoptera ett blont barn, tycker ni också att blonda svenskar endast ska skaffa biologiska barn med vita, blonda svenskar? Tror knappast det. Alla kan inte välja att deras barn ska bli vita och blonda. Om man adopterar ett blont barn med tanken att det ska få det lättare i skolan så säger man ju indirekt att rasismen är någon annans problem. Bör vi kämpa mot rasismen istället för att blunda för den?

Anna, 13:14, 7 mars 2013. Anmäl

Till Adopterad, 17.45. Bra, lev i storstaden där alla blandas och öppna de dörrar du stängt! It's never too late! :-)

jm, 09:02, 6 mars 2013. Anmäl