”Hur ska vi göra för att glömma alla år av bråk och fula ord?”

Det kan vara tungt att leva tillsammans med någon som är deprimerad. Veckans frågeställare älskar sin man, men hon lever med en ständig oro och det har varit mycket osämja och bråk. ”Unna dig mer egen tid, och skaffa en egen samtals­kontakt” råder psykologen Liria Ortiz.

Fråga:

Hejsan, jag är i de sena tjugoåren och träffade min man när jag var ung. Han var min första partner och innan jag träffade honom kände jag mig bottenlöst ensam. Jag bestämde mig tidigt för att hålla fast vid min man, att han är allt jag behöver. Vi gifte oss och fick barn. När jag ser tillbaka känns det som om vi haft ett lyckligt äktenskap, men jag vet att jag i alla fall de senaste fem åren återkommande grubblat över om jag borde lämna honom eller inte.

Jag har stannat för att jag älskar honom så mycket och inte vill skada honom, jag tycker synd om honom. Jag ser hur beroende han är av mig och jag undrar, särskilt nu när vi har barn tillsammans, hur han ska klara sig. Jag har alltid varit den som ”dragit” honom. Han lider av återkommande besvär med depressioner och har sökt läkarhjälp men fick bara insomningstabletter.

De problem vi har är att han lätt ­brusar upp, han kommunicerar mycket lite med mig (och säger endast saker ­efter några timmars gräl), han är inte lika social som jag och jag lever alltid med en oro kring hur han mår och hur han ska reagera på saker som jag säger. Jag har försökt prata med honom om detta och vi har en bra relation på det viset att båda verkligen vill jobba på att få det att fungera. Men det tär så oerhört på mig att aldrig veta om det ska hålla. Eller är det egentligen mina känslor för honom jag inte vet var jag har?

Det känns som om jag behöver fatta ett beslut för att kunna må bra igen. Hur ska vi göra för att glömma alla år av grubbel, osämja, bråk, alla fula ord? Hur ska vi gå vidare och få en stark relation när vi väl sett hur svag den kan vara? Ibland känns det som om allt är kört bara baserat på hur mycket problem vi hela tiden brottats med.

Jag vill inget hellre än att få allt att fungera. För mig är familjen så viktig och ensamhet är verkligen något jag är rädd för. Jag är rädd för att sakna honom och ångra mig.

Jag har gett honom så mycket att jag inte vet hur jag ska orka vara ensam, eller för den delen gå vidare. Vi är så beroende av varandra. En framtid utan honom känns både som en lättnad och som en stor katastrof. Vad ska jag göra?

Lena

Svar:

Hej Lena. Tack för ditt brev. Det är lätt att beröras av din berättelse. Jag tror många känner igen sig i det du berättar om att vara anhörig till en person som är deprimerad. Att leva ihop med en psykiskt sjuk person är svårt. Låt mig få uttrycka min respekt för vad du orkar med och den lojalitet du visar. Men ofta finns mycket motstridiga känslor inför den anhörige och det som händer. Oro och förtvivlan, medkänsla och ömhet inför den andres utsatthet. Något som du så väl beskriver. Men vid sidan av detta finns lika ofta ilska inför den upplevda orättvisan av att livet är så här. Och känslor av missnöje och olust inför den anhörige som behöver så mycket och klarar av så lite.

Det är lätt att bli utmattad av alla de känslor som man har i rollen som ­anhörig, och de oroande tankar om hur framtiden ska bli. Låt oss börja här.
Jag råder dig att skaffa en egen samtalskontakt med en psykolog eller en psykoterapeut. Du skulle behöva samtala om existentiella frågor som rör sjukdom, ansvar och skuld, vilket är det som du är upptagen med nu. Du behöver också hjälp för egen del. Till att börja med någon som bara lyssnar på dig. I en professionell samtalskontakt finns plats för att prata friare om de motstridiga, närmast förbjudna tankar och känslor, som man kan ha som anhörig i en pressad situation. Det lättar, och kan ge dig en möjlighet efter ett tag att tydligare förstå den ambivalens som du har inför det läge som du är i. För det är nog så här som det är. Ingen kan tala om för dig vad du ska göra med det dilemma som du är i.

Du måste själv komma underfund med det med hjälp av samtal om ditt problem.

Men hur ska du få kraften till detta? Jag råder dig att unna dig mer egen tid. Jag inser att det kan kännas svårt. Du är ju också småbarnsmamma. Men försök att hitta lösningar med praktisk hjälp från din omgivning som gör att du kan få plats för vilsamma vardagliga saker. Att promenera på egen hand. Att gå på bio med en väninna. Hitta stunder som ger dig distans och lugn, och som gör att du får vila från din oro några timmar då och då. När vi inte är så upptagna med grubblande, så blir vi också klokare. Vi tänker friare, och börjar kunna se saker och ting på ett annat sätt.
Jag undrar över en sak som inte framkommer i ditt brev. Har du berättat för någon av dina närmaste och dina vänner om hur det är för dig? Kanske du borde göra det, så att du slipper vara så ensam med det som pågår. Jag kan förstå att det blir en avvägning som du får göra mellan respekt för din mans integritet och ditt behov av att ha någon eller några att luta dig mot ibland. Men fundera på det.

Låt mig dela med mig en erfarenhet från mitt arbete som psykoterapeut som kanske kan vara av värde för dig: Oftast är det inte svart eller vitt. Det behöver inte vara ”antingen eller” som är lösningen på en svårighet. När man får lite distans till sin belägenhet, så infinner sig gärna en oväntad lösning som man bara inte såg tidigare. Ta ett steg i taget. Ge dig nu tid att få prata och tänka. Vila däremellan.
Låt mig också säga en del om hur jag ser på din mans svårigheter och vad han kanske skulle kunna göra. Det är möjligt att uppfatta det som att din man inte tar så stort ansvar som han borde göra. Och det är på ett sätt förståeligt.

Som deprimerad förlorar man ofta både initiativförmåga och tilltro till att det finns lösningar. Att vara psykiskt sjuk är inget man rår för. Men ett visst ansvar har man ändå även som psykiskt sjuk för att söka hjälp och försöka bli återställd, eller fungera så bra som det är möjligt.
Jag tycker att det är rimligt att din man tar ett större ansvar för få behandling för sina psykiska besvär och återkommer till läkaren och ber om det. Om det är depression han lider av så är depression ett tillstånd som i hög grad är behandlingsbart.

Det finns effektiva metoder, både psykoterapi och läkemedel. Om din man kan få hjälp med sina återkommande depressioner så kommer er situation att bli så mycket bättre och ge nya möjligheter för er.

Det finns alltid en risk att skuldkänslor gör att anhöriga hamnar i en roll där de anpassar sig och försöker lösa problem som de faktiskt inte kan lösa på egen hand.

Du skriver också om hur du slapp en bottenlös ensamhet när ni blev tillsammans. Jag anar att du kanske kämpar med en stor tacksamhetsskuld till din man. Den fråga som du nog ändå måste ta ställning till är i vilken omfattning som din mans psykiska besvär ska få ”spilla över” på dig.
Jag förslår att du läser mer om depression som sjukdom. En mycket klok bok är ”Ut ur mörkret. En bok om depressioner” av vetenskapsjournalisten Miki Agerberg. Den bygger på hans egna erfarenheter av att vara deprimerad, och handlar bland annat om vad det innebär att vara anhörig. En annan bok som jag rekommenderar är ”Ut ur depression och nedstämhet med kognitiv beteendeterapi: ett effektivt självhjälpsprogram” av bland andra professor Gerhard Andersson.

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

När jag träffade min man tyckte jag han var underbar, helt perfekt, för mig i alla fall. Jag har aldrig varit så lycklig. Men senare vart han deprimerad och då var han inte samma person längre. Jag känner igen mig mycket i hur du skriver. Det finns en ljusning på andra sidan, men då måste han söka vård. Det är faktiskt hans ansvar som make och pappa att söka behandling, annars sviker han faktiskt sin familj. Medans han kämpar med sin sjukdom måste du göra saker som känns meningsfulla för dig, då känns även den jobbiga tiden lättare. När du börjar känna igen honom igen är det fantastiskt, du kommer känna sådan tillfredsställelse och självrespekt över att du fanns där när det var svårt och att ni blir lyckliga igen.

Saga, 00:16, 1 maj 2013. Anmäl

Jag känner verkligen med Lena. Lirias råd är kloka. Gång på gång tvingas man välja, fast man aldrig kan veta om valet är rätt eller fel. Själv fick jag först efter fyllda 50 uppleva vad ett lyckligt familjeliv kan ge. Men ingenting är gratis eller varaktigt, även småsaker kan orsaka konflikter. Då måste bägge så kliniskt och avskalat de förmår försöka förklara och reda ut hur de djupast sett tänker och känner och väga det som ligger i vågskålarna. Svart humor är det bästa hjälpmedlet, för det kan ge distans även till en själv. Till vår äldsta dotter har jag sagt: När du väljer din livspartner, använd inte orden "älska" och "kärlek", för de kan innehålla allt eller ingenting. Tänk på alla möjliga andra ord som uttrycker vad du känner att han ger dig och du ger honom. Välj en man som är utvecklingsbar - och som kan utveckla dig! Jag hoppas att du inte försöker "rädda" en drogberoende eller personlighetsstörd man - han måste försöka bli frisk på annat sätt än genom dig. Håll barnen utanför era svåra samtal, men om er relation inte är äkta och frisk kommer era barn att fara illa.

Sixten Johansson, 11:36, 27 april 2013. Anmäl

Jag har själv en make som lidit av grav ångest och depression. Det tog tid innan vi förstod att det var en huvudanledningen till en alltmer sönderfrätt och oharmonisk relation. Efter noggrann inställning av medicin mår han nu mycket bra. Kommer nog medicinera livet ut, då det var allvarligt. Tyckte först att det var ett misslyckande men är nu mycket glad och trygg. Han mår bra, jag behöver inte vara orolig hela tiden, vår relation har hittat tillbaka och det känns härligt igen. Vi har nu levt ihop i 30 år! Se till att han får mycket professionell behandling, i vårt fall var medicineringen avgörande för bådas mentala och kanske fysiska överlevnad.

Anonym, 19:44, 25 april 2013. Anmäl

Jag tipsar om böckerna - For couples only. Hoppas det går bra för er! Småbarnsåren är otroligt kämpiga. Hoppas ni kan ta er igenom och att er jobbiga erfarenhet får göra er starkare tillsammans till slut. Tipsar också om D-vitamin. Googla d-vitamin och depression så hittar ni mycket att läsa.

Olga, 22:00, 23 april 2013. Anmäl

Läste brevet och i stort del kände mig igen i beskrivningen av miljön i äktenskapet. Jag lämnade min man för jag fick för mig klart att jag skulle inte orka både klara honom och uppfostra våra barn. Men det visade sig att vår son skulle bli i princip likadan. Man kan inte lämna sitt barn - så jag får klara den bördan i alla fall. Till slut blev sonen diagnostiserats både ADHD och Asperger i 25 års ålder. Nu får han hjälp av vården och vi alla lär oss handskas med varandra på rätt sätt - det hjälper mycket. Han med oss och vi med honom - kunskapen och råd underlättar mycket. Vi kommer från ett annat land, jag skilde mig långt innan vi kom till Sverige. Och jag har ingen aning vad har hänt med min f.d.man. Men jag tänker på honom - jag känner inte skuld - det är inte mitt fel att han troligtvis hade samma problem som sonen. Och jag vet att jag hade rätt - jag skulle inte orkat helt enkelt. Men jag har synd om honom. Skulle vi haft kunskapen med oss då...

Vima, 14:54, 23 april 2013. Anmäl

Detta må jag säga var ett av det bästa svar/råd jag läst gällande frågespalt på mycket mycket länge! All heder til psykolog Liria Ortiz!

Tanja, 15:50, 22 april 2013. Anmäl

”Hur separerar man utan att barnen drabbas så hårt?”

Fråga: Jag behöver hjälp med en mycket svår fråga. Min man och jag har haft problem i äktenskapet under en längre tid, men vi har också försökt kämpa och förbättra. Jag tycker kanske att det har blivit lite bättre, men min man tycker tvärtom. Nu vill han att vi ska skiljas. Jag skulle vilja försöka lite till, men jag kan ju förstå honom också. Det är inte mycket att göra, det får bli som han vill. Vi pratar nu ganska mycket om detta och konstigt nog så är det för det mesta bra samtal, vi är vänner trots allt och vill inte varandra något ont även om vi ibland häver ur oss elakheter. Men nu har vi tyvärr kört fast och det är därför som jag skriver. Vi har två barn i nedre tonåren. Jag vill gärna att de ska få det så bra som möjligt när vi skiljer oss och därför har jag föreslagit att vi ska behålla lägenheten och att min man och jag byter av varandra där, en gång i veckan till exempel. Vi behöver då köpa två små lägenheter där vi kan bo den övriga tiden.

Min man gillar inte det förslaget. Han skulle känna sig klaustrofobisk i en etta, säger han. Och dessutom vill han ”komma vidare”, vilket han inte tycker att han gör om vi ska bo på det sättet. Men han säger också att han kanske skulle kunna uppoffra sig om han verkligen trodde att det var bra för barnen, men det gör han inte heller. Han tror att det skulle kännas konstigt och förvirrande för dem och att de inte skulle må bra. Det argumentet har jag svårt att förstå. Hur skulle det kunna vara en dålig sak om de får fortsätta att bo som de är vana och om det mesta i deras liv ser ut ungefär som förut? För min del tänker jag att det är min man och jag som ställt till det här, inte barnen, och då är det också vi som får ta konsekvenserna. De ska inte behöva lida av vår skilsmässa mer än nödvändigt.

Jag hoppas att jag kan få råd från er som jag så väl behöver!

”Barnen först”

Svar: Hej! Spontant måste jag hålla med dig. Jag förstår inte heller varför det skulle vara förvirrande eller dåligt för barnen att bo kvar i er gamla lägenhet. Frågan är ju förstås vad barnen själva tycker? Om de säger att de vill bo kvar förstår jag ännu mindre din mans argument. Samtidigt kanske inte boendefrågan är det som främst avgör hur barnen kommer att må efter skilsmässan. Eftersom ditt brev handlar om vad som är bäst för barnen tänkte jag ägna återstoden av svaret åt detta: Vad är det som bidrar till att barn mår bättre eller sämre i samband med skilsmässor?

Den viktigaste saken att tänka på är att försöka hålla sams med den andre föräldern, eller i alla fall inte skrika och bråka inför barnen. I studie efter studie ser man att just destruktiva konflikter mellan skilda föräldrar är det som påverkar barnen mest. Särskilt om konflikterna handlar om barnen, om de blir indragna eller om de känner skuld på något vis. Här handlar det om destruktiva konflikter, till skillnad från att vara oense och diskutera meningsskiljaktigheter. Exempelvis har man sett att barn inte far illa av att föräldrar har olika åsikter om uppfostran eller till och med behandlar barnen på olika sätt. Problem uppstår först när föräldrarna bråkar om hur de ska uppfostra barnen och inte kan acceptera den andres sätt.

Med tanke på detta är det positivt att du och din man kan kommunicera och ha bra samtal med varandra. Jag vill påstå att det är viktigare att ni fortsätter med det än att barnen får bo kvar i den gamla lägenheten. Jag menar inte att du ska lägga dig platt och bara göra som din man vill, eftersom det som sagt verkar klokt att låta barnen bo kvar, men det får inte ske till priset av en konfliktfylld relation mellan er.

Kanske är din mans andra argument mer legitima – att han skulle känna klaustrofobi i en liten lägenhet och vill gå vidare. Man skulle ju önska att han kunde ställa sig över det, men ju sämre föräldrarna mår i en skilsmässa desto sämre mår barnen. I en studie kunde man till exempel konstatera att skilsmässor bara hade en negativ betydelse för barn så länge föräldrarna också var deprimerade eller nedstämda. När man ska tänka på barnens bästa är det alltså samtidigt viktigt att tänka lite på sig själv. Att sätta på sin egen syrgasmask först.

En annan viktig sak som påverkar hur barn mår och utvecklas efter en separation är hur bra relation de har och får till båda sina föräldrar. I en stor svensk studie från förra året kunde man visa att barn mår sämre och klarar sig sämre i skolan efter skilsmässa. Samtidigt såg man att det framför allt gällde barn som mest eller enbart bodde hos en av föräldrarna. Barnen som hade växelvis boende mådde nästan lika bra som barn till ickeseparerade föräldrar.

Det som var särskilt intressant i studien var att den positiva effekten av växelvis boende till stor del kunde förklaras av att barnen upplevde en starkare relation till båda sina föräldrar. Det är förstås inte så konstigt eftersom en förutsättning för relationer är att dela någon sorts vardag tillsammans. Samtidigt har andra studier visat att kvaliteten på relationen har större betydelse än kvantiteten. Även om barn alltså generellt vinner på att bo hos båda föräldrarna, så är det relationerna i sig och inte den exakta lösningen på boendefrågan som är avgörande.

Man vet också att en försämrad ekonomi som följd av separationer påverkar hur barn mår. Inte lika mycket som konflikter eller relationer till föräldrarna, men det har ändå betydelse. Det är en krass verklighet som kan vara svår att påverka, men hur man löser boendet påverkar förstås ekonomin. Det kanske spelar roll även i ert beslut – är det dyrare eller billigare att behålla den gamla lägenheten? Vilken boendelösning kommer att påverka barnens ekonomiska situation mest?

Sammanfattningsvis vill jag alltså råda dig till att försöka få ett bra samarbete med din man, att jobba för att både du och din man kan ha goda relationer till barnen och om möjligt försöka hitta en lösning som inte påverkar barnens ekonomi för mycket. Och förstås att fråga barnen hur de vill ha det. Det är naturligtvis inte lätt att lyckas med allt, men sträva efter detta för barnens bästa och låt boendefrågan komma i andra hand.

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (27)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 27

Jag är förvånad över att alla tycks utgå ifrån att barnen kommer att vilja bo hos båda föräldrarna. Eller är det så att regeln om att man får välja själv när man fyllt 12 har ändrats? Om den finns kvar så finns det inget som säger att någon förälder kommer att få som den vill utan att samtala med barnen först. Mina föräldrar skilde sig när jag var 15 och jag behövde aldrig bo hos min pappa. Så mitt råd är: Fråga barnen! Kanske vill de bo kvar där de växt upp oavsett vem de bor med. Kanske vill de bara bo med mamma/pappa oavsett var denne bo. Kanske vill de olika. Det kan ingen veta utan att först fråga dem. För nu var det ju inga småbarn frågan handlade om.

JennyL, 08:46, 29 april 2013. Anmäl

Håller med det stora flertalet, som vet hur viktigt det är att bryta upp och få distans till sitt ex. Själv har jag varit en supercurlande pappa, men har lyckligtvis hittat en klok mamma, så jag har sett vad som är bäst för barnen: Låt inte ditt liv kretsa kring dem! Det är ditt liv - på gott och ont - som ska vara deras exempel i livet, när de själva en gång bygger ett hem. Det är du - och din framtida partner - som ska vara solen eller tvillingsolen i deras liv, barnen ska vara planeterna. Nedre tonåren är din sista chans att på allvar visa dem hur du som vuxen vill och försöker leva ett så bra liv som möjligt och skapa ett så bra hem som möjligt. Du får vara egoistisk ibland, sträng, snål, styrande, ja nästan hur som helst bara du inte gör dig till deras tjänare. Och låt dem inte leva sitt liv avskilt från dig och nästan enbart med sina jämnåriga som alldeles för många gör. Försök hålla ögonen på allt som de gör och är med om, diskutera, lägg dig i, bestäm - det är din uppgift, din rätt och din skyldighet ända tills de har flyttat hemifrån! Hur ska de annars veta vad det är att vara vuxen?

Sixten Johansson, 14:16, 27 april 2013. Anmäl

Har försökt ha en relation med en man som delade bostäder med sitt ex - varannan vecka bodde han i huset med dotter och styvdotter och hon i en lägenhet de hyrt tillsammans och varannan vecka var det tvärt om. Det var omöjligt att ha ett förhållande med en person som levde så. Jag var av exet portförbjuden i huset och hälsade jag på i lägenheten fick jag verkligen tassa på tå för att det inte skulle märkas att jag varit där. Detta trots att killen informerat sitt ex om min existens. Det är helt klart bättre att INTE dela ett boende om man ändå är skilda/separerade. Livet som par är över och det måste faktiskt märkas. Så länge man kan kommunicera som folk med varandra om frågor som rör barnen och låter bli att baktala varandra inför barnen så borde så stora ungar som i nedre tonåren kunna hantera en skilsmässa. Troligen har de stött på fenomenet någon annastans, i skolan, på film, i böcker osv.

Pnilla, 13:53, 25 april 2013. Anmäl

Håller med de nedan som anser att FS förslag mest kommer leda till att ingen lyckas gå vidare, och att barnen på sätt och vis blir utestängda ur sina föräldrars "riktiga" liv. @Anna H Tror tipset om minisemester är lysande. Om både du och maken längtar bort kan det vara läge att *fara* bort ett tag, för att sedan återkomma med friska krafter :). Mitt tips är dock att välja dina strider. Min mor och jag drog inte jämnt när jag var tonåring, mycket eftersom hon aldrig släppte av på sina krav om exakt hur hemmet skulle se ut och exakt hur man skulle bete sig. Resultatet var att jag flyttade *långt* hemifrån när jag blev 18, och nu bor hennes barnbarn också *långt* från henne...

annan Camilla, 13:31, 24 april 2013. Anmäl

@Anna H, ja vad hade ni väntat er? Det där är helt normalt. Skaffa någon som ser till barnen och ta en minisemester för er själva då och då. F.ö. kan ekonomiska styrmedel vara enda sättet i vissa fall, minskad/ökad månadspeng beroende på hur mycket de hjälper till/sköter sig. Ofta jämför de sig med kompisar som är alltför curlade och tror att livet till största delen består av att sitta vid datorn och ha det bekvämt och få allt serverat. Även om det skär i hjärtat att behöva ta till tuffare metoder som ekonomiska, så gör man dem ändå bara en tjänst i längden. De måste ju lära sig att arbeta och ta ansvar och att man inte får något gratis. Bli rustade för livet helt enkelt.

Maggs, 09:14, 23 april 2013. Anmäl

Anna H: När ni skaffade barn kände ni kanske till att det inte alltid är en dans på rosor att ha barn? Vad menar du med "älskar sina perfekta stackars barn över allt annat"? De flesta föräldrar inser nog att deras barn inte är perfekta, många är rejält trötta på dem emellanåt och önskar sig själva långt därifrån men älskar dem ändå över allt annat. Dina barn är tonåringar och många kan vittna om att toårstiden är jobbig. Det är väl bara att härda ut men försöka framhärda med det man tycker är viktigt? Kankse välja sina strider lite för att undvika alltför många konflikter. Tonårstiden varar trots allt inte för evigt, de flesta, t om de allra värsta tonårsmonstren, brukar växa upp och bli helt normala. Barnen har ju trots allt inte bett om att bli satta till världen.

Fyrabarnsmor, 11:57, 22 april 2013. Anmäl

Anna och Livia: Jag har en bekant som vuxit upp så, och hon säger att hon aldrig kan förlåta sina föräldrar. Inget riktigt hem, utan ett "barnhem" dit föräldrarna kom på besök när de inte levde sina vanliga "riktiga" liv, där barnen inte var delaktiga. Jag tror att idén låter bättre i tanken än i verkligheten. Möjligen som en övergångslösning medan föräldrarna ordnar upp sina liv, men inte som en permanent lösning

Fyrabarnsmor, 11:46, 22 april 2013. Anmäl

Funderar på hur man gör om barnen är problemet. Man ser altlid frågor som bygger på att föräldrarna tröttnat på varandra men älskar sina perfekta stackars barn över altl annat. Har själv två barn i nedre tonåren och det är ingen dans på rosor: den ena är inlåst på sitt rum, ska vi städa en lördag börjar hon när hon ätit frukost och gjort sig iordning, dvs framåt 16-17-tiden. och den andra "städar" men det blir bara värre eftersom hon släpper fler saker på fel ställe än vad hon flyttar till rätt ställe. Både jag och maken är sugna på att flytta ifrån kaoset, och funderar på fultl allvar att skaffa en övernattningslägenhet där någon av oss, eller kanske båda kan komma undan nån gång ibland. Att curla genom att låta dem slippa ta del av hushållsarbetet accepteras ICKE av oss, då det leder till ännu värre röra när de inser att de inte behöver ta hand om det de ställer till med. I övrigt håller jag i det här fallet med mannen: hur ska man ha en chans att få en ny relation om man "flyr fältet" varannan vecka och flyttar hem till sitt ex, låt vara att exet inte ska vara där då.

Anna H, 11:11, 22 april 2013. Anmäl

Jag tror också att ett boende där man bor kvar och föräldrarna bor där växelvis istället låter bättre än vad det är. Ska man skiljas så ingår ju det i paketet att man behöver distans till varandra, och att man behöver få ett nytt liv på varsitt håll, inte konstlat bo kvar i samma boende med den andra, även om den andra inte bor där samtidigt. Tycker att det var ett mycket konstigt svar av DN, precis som om det skulle vara en helt självklarhet att bo så där? Klarar man av det så är väl det ok, men jag skulle aldrig i livet ha klarat av det. Fick däremot kommentarer från besserwissrar när jag och min man separerade om att vi borde göra så föra tt det skulle bli lättast för barnen. Kanske, men mår de bra om föräldrarna inte mår bra därför att de inte kan gå vidare? Herregud, tänk att fortfarande dela hus med den som jag separerat fram...nä, som nån skrev, skilsmässor GÖR ont och sorgen över att man sårat sina barn finns alltid kvar, men livet kan bli JÄTTEBRA igen både för barnen och föräldrar! En skilsmässa är också en livserfarenhet för ett barn. Tänk på barnen bara, behandla varandra med respekt och prata ALDRIG illa om den andra föräldern! Det är DU som valde dina barns halva DNA en gång i tiden, det gjorde inte de! Så nåt bra finns där!!!

nenne, 22:03, 21 april 2013. Anmäl

Det är visserligen en annan sak, men när min man gick bort kände jag att det var nödvändigt att flytta för att kunna gå vidare i livet. Inte långt, barnen fick närmare till skola och kompisar och de ville det absolut. Även om det inte är samma sak som en skilsmässa tror jag ändå att det är lika viktigt att avsluta det gamla och verkligen gå vidare.

M, 12:13, 20 april 2013. Anmäl

”Hur mycket ska vi lägga oss i?”

Fråga: Jag har två barn, två flickor på 6 och 8 år. Anledningen till att jag skriver till er är att de hamnat i en ond cirkel av bråk och avundsjuka. Syskonbråk är väl fullt normalt, men jag skulle vilja hitta metoder att bryta det. För det tär inte bara på dem, utan på hela familjen. Jag har verkligen funderat på om jag och deras pappa gör något som underbygger syskonbråken, men jag tycker inte det. Vi är väldigt noga med att ge dem lika mycket tid och kärlek. Vi turar till exempel om att läsa böcker för dem varje kväll. Varannan kväll läser jag för 6-åringen och varannan kväll för 8-åringen, och deras pappa gör motsvarande.

Jag är noga med att ta mig tid att kela med dem mycket och att lyssna på vad de berättar. Ändå är de ständigt avundsjuka på varandra och 6-åringen brukar till och med fråga vem av dem jag gillar mest. Mitt svar är att jag älskar dem lika mycket, att mitt hjärta är stort nog att rymma dem båda två och att de aldrig behöver tävla om min kärlek. Men ändå bråkar de konstant. Vad ska vi göra? Vi blir så ledsna av att se dem bråka när vi vet hur roligt de kan ha. För de har ju stunder då de är helt absorberade av lek tillsammans.

Lägger vi oss kanske i bråken för mycket? Ska vi låta dem lösa bråken själva istället, så att vi inte riskerar att hamna i en situation där vi tar ställning för en av dem?

Vad har ni för råd att ge?

Ledsen mamma

Svar: Tack för ditt brev. Jag har svarat på liknande frågor tidigare och eftersom det är så många som är bekymrade över syskonbråk så vill jag gärna fördjupa ämnet. I brevet tar du upp flera bra saker ni gör som förebygger onödiga konflikter. Ni verkar till exempel vara rättvisa, närvarande och lyhörda. Jag kommer därför inte att diskutera sådana grundläggande förutsättningar för goda relationer inom familjer, utan koncentrera mig på din fråga om hur mycket föräldrar bör lägga sig i konflikter. Jag kommer också att krypa till korset och medge att råd jag tidigare har gett behöver nyanseras.

Jag och många andra brukar ge rådet att inte lägga sig i mindre bråk mellan syskon. Det finns flera goda argument för det rådet. För det första berövas barnen möjligheter att lära sig att lösa konflikter på egen hand. För det andra kan bråk bli ett sätt att söka föräldrarnas uppmärksamhet, vilket särskilt blir ett problem om det sker på bekostnad av uppmärksamhet i andra sammanhang. För det tredje finns den risk du själv pekar på – att föräldrar tar ställning. Det kan lätt bli en ond cirkel där svartsjuka och strävan efter millimeterrättvisa förstärks för varje konflikt. I fortsatta konflikter strävar barnen mer efter upprättelse från föräldrar än efter kompromisser och försoning. Kanske det är på det sättet för dina döttrar?

MEN, det går att finna lika goda argument för att faktiskt blanda sig i syskonbråk. För det första har man sett att både små barn och tonåringar bara hanterar ungefär var tionde konflikt på ett konstruktivt sätt, när vuxna håller sig undan. Därmed kan man ifrågasätta om barn faktiskt lär sig så mycket nyttigt av att bråka på egen hand. För det andra kommer det ändå att finnas många tillfällen att praktisera konflikthantering på egen hand, eftersom vuxna i praktiken inte kan vara med överallt. För det tredje finns det en risk att barn uppfattar att vuxna godkänner det som sker när de inte lägger sig i, vilket är olyckligt om barnen inte beter sig respektfullt mot varandra.

Vilka argument väger tyngst? Det varierar förstås från fall till fall, men forskning kan ge en generell fingervisning. Det finns studier som stödjer den första ståndpunkten, som har visat att bråken både blir fler och mer utdragna ju mer föräldrarna lägger sig i. Problemet med den forskningen är att man inte har tittat på innehållet i konflikterna – vad händer och vad lär sig barnen? Andra studier har undersökt den frågan och kommit till slutsatsen att det finns flest fördelar med att föräldrar lägger sig i. Barnen resonerar mer, slåss mindre, blir mindre elaka mot varandra, ser mer till den andres behov och kommer oftare fram till en konstruktiv lösning. Även om konflikterna blir längre, så verkar de alltså innebära en bättre erfarenhet för barnen. En förutsättning är förstås att föräldrar lägger sig i på ett bra sätt. I en studie undersökte man till exempel hur pass nära relation syskon upplevde att de hade i tonåren. Bäst relation hade de syskon vars föräldrar löste deras konflikter genom vägledande diskussioner. Det var sämre om föräldrarna undvek att lägga sig i konflikter. Allra sämst relationer hade emellertid de syskon vars föräldrar utan diskussion löste konflikterna åt dem.

Slutsatsen är alltså att det är bra att lägga sig i så länge man vägleder barnen och hjälper dem att finna egna lösningar. Det finns en forskargrupp som har intresserat sig för just detta och prövat att ge kort information till föräldrar om hur man kan medla i konflikter. Jag kommer i korthet att återge informationen här, eftersom det kanske är intressant för er att testa detta. En förutsättning för att kunna medla är att man kan vara opartisk, vilket inte verkar vara något problem för er del. Det första steget i medlingen är att klargöra grundläggande samtalsregler under diskussionen, som till exempel att man turas om att tala och att man inte får hoppa på varandra. I detta steg klargör också föräldrarna att de kommer att leda diskussionen, men att det är syskonen som måste komma fram till en lösning. I det andra steget får vart och ett av barnen berätta vad som har hänt. Förälderns roll är att ställa följdfrågor och klargöra likheter och skillnader i barnens berättelser. Även om föräldern inte ska döma vem som har rätt och fel, så måste man ibland bidra med information om ett barn uppenbart ljuger. I det tredje steget får barnen uttrycka vad de vill och känner. Ofta önskar förstås barnen olika saker och förälderns roll är i så fall bara att tydliggöra och konstatera att önskemålen skiljer sig åt. Det är också viktigt att låta barnen sätta ord på sina känslor – att lära dem att skilja på olika känslor och förstå vad andra känner. I det fjärde och sista steget låter föräldern barnen ”brainstorma” möjliga lösningar på konflikten – går det att hitta en lösning som åtminstone delvis tillfredsställer båda barnens önskemål?

I studier där föräldrar har fått träna i en timma på ovanstående sätt att hantera konflikter har man sett att barn i dina döttrars ålder blir betydligt bättre på att hantera konflikter, både på egen hand och tillsammans med föräldrarna. I en studie kom barnen till exempel dubbelt så ofta fram till kompromisser och försoning om föräldrarna tidigare hade medlat i konflikter. Dessutom fann man att barnen utvecklade en större förståelse för syskonets perspektiv i samband med konflikterna.

Konflikthantering kan vara nödvändigt för att syskon ska kunna få en bra relation, men det är förstås inte tillräckligt. I studierna ovan fann man till exempel att syskonen inte skattade sin relation som varmare eller bättre, även om bråken blev mer konstruktiva. I sämsta fall kan god konflikthantering leda till distans. Man blir skicklig på att undvika bråk, men det gör samtidigt att man inte möts så mycket över huvud taget. För starka och långsiktiga syskonrelationer tyder studier på att mängden konflikter har mindre betydelse, medan umgänge och ömsesidig lek betyder mer. Det kan vara särskilt bra med fantasi- och rollekar där barn får träna på att ta perspektiv och utveckla empati.

Även om dina döttrar fortsätter att bråka som förut, så finns det alltså anledning att vara hoppfull eftersom de kan vara uppslukade av att lek tillsammans. Mitt råd är därför att ni försöker skapa ännu fler möjligheter till gemensam lek. Dessutom tycker jag att ni ska fortsätta att lägga er i konflikterna, så länge ni låter döttrarna komma fram till sina egna lösningar.

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Min hustru och jag har funderat kring Ledsen mammas situation: Martins råd är vettiga, men ingen forskning kan ju säga något om just den verklighet som råder i er familj. Går det inte att urskilja några mönster bakom konflikterna? Flickor i den här åldern kan man ju faktiskt också fråga om hur de ser på orsakerna. En utomstående kan ju inte veta om båda eller bara den ena är dominerande eller manipulerande eller svartsjuk, om personligheterna är lika eller olika. Den äldre eller båda kan redan ganska länge ha utsatts för det nästan osynliga infernaliska maktspelet och manipulerandet som flickgrupper ägnar sig åt från tidig ålder och kan ha tagit till sig en del av de mönstren eller kanske avreagerar de sig på det som de har utsatts för i flickgrupperna. Olikheter syskon emellan eller en känsla av orättvis behandling / avundsjuka kan faktiskt bestå hela livet, hur man som förälder än bär sig åt. Millimeterrättvisa hjälper definitivt inte, vi har aldrig hört att det skulle hjälpa, tvärtom är det viktigt att skapa tolerans för att syskon - och vuxna! - då och då behandlas olika. Men en sak är säker: det är du och din man som måste vara ledarna för er lilla flock, det är ni som bestämmer reglerna i ert hem, ni måste resolut och alltid bryta de beteenden som går över gränsen för vad ni accepterar, ni måste visa hur ni vill att människor ska bära sig åt i ert hem, det går inte att bara prata!

Sixten Johansson, 09:01, 28 april 2013. Anmäl

Som några har skrivit är det nog viktigt att grälen inte blir ojämlika. Jag har också en äldre syster som var och är ännu i dagens läge är svartsjuk och aggressiv. I tonåren tog hon ofta mina (oftast nyaste och finaste) kläder, använde dem tills de var smutsiga och lämnade dem därefter i klädhögen på sitt golvet i sitt rum. Hon söndrade också mina saker och som barn brukade hon samla de andra barnen för att mobba och trakassera mig. Nu när jag själv är vuxen tycker jag nog att det har brustit i föräldraskapet. Min syster har ännu idag svårt att komma överens med folk. "Anonym 9.31, 8 april", du är inte ensam och jag tycker det är viktigt att man talar om även denna sida av storasyskon. Oftast talas det bara om hur ansvarfulla storasyskon är. Något som verkligen inte stämmer i alla fall! Skönt att läsa att du har bra vänner i alla fall. Jag har också en del, men min syster gör allt för att fösöka förhindra detta genom att leka någon slags oombedd "utrikesminister", som försöker kontrollera mina sociala kontakter. Efter mycket och långt funderande och vånda har jag bestämt mig för att bryta kontakten med henne. Det är inte lätt, eftersom folk oftast antar att man har ett någorlunda bra förhällande till sin syster, men jag mår bättre såhär.

My, 11:25, 13 april 2013. Anmäl

Ja, bra svar från Martin! Lär barnen hur man löser konflikter och acceptera inte att någon blir illa och respektlöst behandlad.

Åsa, 08:26, 13 april 2013. Anmäl

Fint svar! Jag och min mellansyster slogs så flisorna yrde när jag var liten, och likadant vzar det med yngsta systern. Konflikterna rörde allt från bråk om lånade tröjor/skönhetssaker, till anklagelser om att någon favoriserades, till rena personangrepp. Vi systrar grälade jämnt. Yngsta brorsan var inte med i dessa gräl. Som vuxen (30 år) har jag en nära relation till mina systrar, men en distansierad relation till min bror. Grälen var uppslitande och jobbiga, men som vuxna känner jag mina systrar på ett helt annat sätt än min bror. Tänk på att gräl mellan syskon också kan vara utvecklande! Å andra sidan var vi jämbördiga i våra gräl. Om det bara är en part som rackar på en annan blir det nog destruktivt.

Lisa, 22:54, 8 april 2013. Anmäl

Som barn och tonåring blev jag hela tiden slagen och verbalt "tillrättavisad" av min äldre syster, som var svartsjuk och aggressiv (hon försöker fortfarande, när hon får tillfälle, läxa upp mig om hur jag ska leva mitt liv och vad jag ska vilja uppnå). Mina föräldrar tyckte väl att det var goda lärotillfällen för oss och lät det vara. Resultatet är att jag inte vill ha mer med min familj att göra än jag måste, särskilt inte min syster. Inte för att jag är långsint, utan för att det enda denna samvaro framkallar är en känsla av att jag är familjens oälskade och överflödiga hackkyckling och att jag inte är eller någonsin kommer vara värd att ställa upp för. Det är ett känsloläge jag undviker för min egen hälsas skull och jag lider inga samvetskval över att ignorera familjen. De lärde mig att de inte kommer lyfta ett finger för mig, det finns därför ingen anledning för mig att se till att de mår bra. Det sparar jag till mina fantastiska vänner och min omtänksamma partner. Glöm inte att yngre syskon dessutom ofta är ganska försvarslösa gentemot de äldre syskonens nycker, just eftersom de är yngre.

Anonym, 09:31, 8 april 2013. Anmäl

Ett tröstens ord till den ledsna mamman: mina äldsta barn som är lika nära i ålder som dina bråkade ständigt när de var små, men det har jag nästan glömt bort, för nu, när de är i tjugoårsåldern, är de oerhört gulliga mot varandra, hjälpsamma, omtänksamma och snälla. Samma sak med mig och min två år yngre syster. Vi bråkade ständigt, och det var fruktansvärda bråk eftersom våra föräldrar aldrig lade sig i, men i tonåren blev vi bästa vänner, började umgås i samma kamratgäng har sedan fortsatt att vara det.

Fyrabarnsmor, 14:45, 3 april 2013. Anmäl