”Min son mår dåligt av att det är stökigt i klassen”

Det har blivit så bråkigt i sonens klass och hans frustration går ut över familjen, skriver en mamma. Själv säger sonen att han inte bryr sig om skolproblemen. Läraren tycks ha fullt upp. Hur kan föräldrarna hjälpa? Psykolog Martin Forster svarar.

Jag har frågor om min snart 11-årige son. Jag vet inte vad jag ska göra för att hjälpa honom så att han blir en glad kille igen. Han har alltid varit smart, blyg, snäll, omtänksam, känslig och fruktansvärt envis. Han har aldrig varit en kille som bara följer med strömmen, vilket har irriterat en del unga vuxna som tror att det går bra att styra barn på ett och samma sätt inom barnomsorgen. Han har mycket kompisar i skolan, men förra året kom det flera killar till klassen med problem av olika slag. Sedan dess har min son börjat vara riktigt stöddig mot oss här hemma. Jag har tolkat det som att han tycker att det är jobbigt på skolan eftersom många handlar fel enligt min sons värderingar. Flera har ett väldigt fult språk och det har till exempel förekommit sparkar mot vuxna. Läraren har nog fullt upp. Min son är så frustrerad och det går ut över oss här hemma. Han har även vid något tillfälle protesterat mot vuxna på skolan, vilket inte har förekommit tidigare.

När sonen kommer hem från skolan brukar han vara på väldigt dåligt humör. Sedan blir det bara värre när man försöker tillrättavisa honom. Till slut skriker han ur sig en massa fula saker om oss och sina syskon. Han har till och med sagt att han vill döda läraren. Till slut lugnar han ner sig och får jätte­dåligt samvete och vill bara krama oss. Jag har varit i kontakt med skolsköters­kan och diskuterat detta, men min son vill inte träffa henne. Han säger att han inte bryr sig om problemen som jag ser. Sonens lärare verkar inte heller bry sig när det haglar fula ord i klassrummet, hon har fullt upp ändå. Min son, som inte säger fula grejer, men som kanske är pratig, får ofta skäll. Han har alltid varit noga med rättvisa, så att bli oskyldigt anklagad gör att han tappat respekten för läraren.

Sonen är väldigt fäst vid flera kompisar i klassen och vill inte lämna dem. Samtidigt kan han tänka sig att byta till en viss skola, men den skolan är svår att komma in på. Jag vet inte om det vore bra eftersom han är blyg och kan få det kämpigt med att börja i en ny klass. Har ni några tips på hur jag ska hjälpa honom? Finns det någon kurator (förutom skolan) som man kan gå till med barn? Kan man söka hjälp hos vårdcentralen? BUP är inte att tänka på eftersom väntetiden är ohyggligt lång.

En mamma

Tack för ditt brev. Det låter som om ni har det tufft och det är alltid svårt med problem i skolan där man som förälder inte riktigt har insyn. Jag uppfattar att du önskar att sonen kunde få någon att prata med. Han verkar dock inte vara så intresserad av det själv. Dessutom funderar jag på om det skulle vara den bästa hjälpen för honom i nuvarande situation. Om han mår dåligt på grund av stökiga klasskamrater ligger det närmare till hands att lärare och skolledning får göra något åt det. Det framgår inte riktigt hur mycket sonen själv upplever skolan som ett problem, även om det förstås är jobbigt om det är stökigt i klassen och om han inte drar jämnt med läraren. Du tolkar bråken hemma som ett symtom på det, men det som händer hemma kan också vara ett separat problem vars lösning ofta handlar om samspel och kommunikation. I sådana fall behöver föräldrarna råd och stöd, snarare än att barnet behöver prata med någon.

Oavsett om problemen handlar om skolan, hemmet eller både och, vill jag börja med två grundläggande råd. För det första, försök att få till fler lugna pratstunder med din son och hjälp honom att berätta vad som gör honom frustrerad. Du kanske redan gör det, men jag vill ändå ta upp det eftersom det är så viktigt. Det är förstås svårt att ha ett bra samtal mitt i en konflikt när sonen kommer hem och är arg efter skolan. Passa på när han är mer mottaglig och öppen för att prata. För vissa föräldrar är det svårt att motstå lusten att ge råd eller kanske ifrågasätta det barnet säger. Det bästa brukar vara att vänta med det och först bara lyssna och bekräfta tills barnet har berättat klart.

För det andra, prata mer med skolan och läraren. Vad händer under en typisk skoldag? Hur verkar sonen må i skolan? Om skolan upplever att han mår dåligt – vad beror det på? Handlar det om relationer till kamrater, de stökiga eleverna, skolarbetet eller relationen till läraren? Du nämner att han någon gång protesterat mot vuxna i skolan. Det låter inte så allvarligt eller kanske till och med sunt, men hur uppfattar skolan detta? Var det en engångsföreteelse eller tycker de att sonen beter sig illa eller har svårig­heter? Ju mer information du får om vad som faktiskt händer i skolan, desto bättre kan du förstå och möta sonens frustration. Ibland är det svårt för lärare och föräldrar att prata om dessa saker. Båda parter kan känna sig ifrågasatta och uppleva att den andre inte tar ansvar. Jag vet inte om det gäller för er, men det är ofta bra att anstränga sig för att vara ödmjuk i dessa situationer. Be framför allt om råd och hjälp och vänta med att ställa krav.

Om sonens dåliga humör främst beror på omständigheter i skolan bör du inte nöja dig med att kontakta läraren och skolsköterskan. Skolledningen har ansvar för elevernas arbetsmiljö och måste försöka finna lösningar om klimatet i en klass är alltför stökigt eller våldsamt. Om det skulle visa sig att problemen handlar om relationen till läraren, vilket utbrottet du nämnde i brevet kanske antyder, är det fortfarande skolan som har ansvar för det. Om situationen i skolan visar sig vara ohållbar och skolan inte kan erbjuda någon lösning återstår möjligheten att byta skola. Det är förstås omöjligt att veta om det blir bättre som du skriver, men mitt råd är att samla mer information och utreda fler alternativ. Kan sonen söka till skolan som han var intresserad av, och bara byta ifall han kommer in? Vad var det som gjorde att han kunde tänka sig just den skolan? Finns det fler alternativ? Går det kanske att byta klass på den skolan han redan går på?

Om du kommer fram till att skolan kanske inte har så stor roll i konflikterna hemma kan det som sagt vara aktuellt att jobba på ditt och sonens samspel. Det finns ofta olika former av föräldrastöd inom kommunen där man kan få möjlighet att få råd och träffa andra föräldrar i samma situation. Du skulle till exempel kunna få råd om hur du kan agera när sonen kommer hem och är på dåligt humör. Precis som du skriver brukar tillrättavisningar ofta trappa upp konflikterna. Du kan få hjälp att hitta sätt att undvika det och hjälpa sonen att uttrycka sin frustration på ett mer konstruktivt sätt. Ett alternativ till kommunalt föräldrastöd är förstås BUP, som kan erbjuda stöd till föräldrar vid sidan av samtal med barn. Du skriver att det är för lång väntetid, men vårdgarantin anger att man ska få ett besök inom 30 dagar. Om BUP inte kan erbjuda det har ni rätt att få remiss till någon annan mottagning.

Även om jag pekar på att det är bra att börja med skolan och föräldrarna, menar jag inte att barn aldrig behöver få en egen kontakt att prata med. Där­emot är det ofta fel att börja i den änden om det finns uppenbara omständigheter i barnets liv som kan förklara varför det mår dåligt. Risken finns att barnet känner att det är skyldigt till problemen – ”varför skulle mamma annars skicka mig till en psykolog?” För att enskilda samtal ska bli bra brukar det därför krävas att barnet åtminstone visar ett uns eget intresse. Om dina ansträngningar att förbättra skolsituationen och/eller samspelet hemma inte skulle ge resultat är det kanske läge att försöka motivera sonen att prata med någon.

Sedan är det förstås möjligt att sonens nya attityd varken har med skolan, hemmet eller något annat yttre problem att göra. Många barn i hans ålder går från att vara just barn till att hamna i puberteten med den känslomässiga omställning det innebär. Även om det inte är hela förklaringen är det bra att ta med i beräkningen.

Martin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

Jag känner igen mycket i frågeställarens problem när det gäller min egen son och hans situation skolan, det har varit upp och ner genom åren och han har känt sig utanför i perioder och haft en lärare som inte har engagerat sig. Det har funnits yttre faktorer till svårigheterna, vilket det låter som i det här fallet också med stökiga klasskamrater och "blinda" lärare. I mina försök att förstå och hjälpa min försiktiga och annars lugna och eftertänksamma son som vantrivdes och reagerade hemma hittade jag information om HSP (highly sensitive people), forskning kring ett karaktärsdrag som en viss procent av alla människor (och djur) har och är helt naturligt (alltså ingen diagnos, snarare en fördel då personen är observant, försiktig och eftertänksam, ofta konstnärligt/musikaliskt/intellektuellt begåvad och empatisk). Kunskap om detta karaktärsdrag har hjälpt vår familj att förstå och hjälpa vår son när han reagerar på yttre omständigheter, eftersom många andra här i världen (tyvärr) går fram som "ångvältar" och tar lite hänsyn till sin omgivning. Just det du skriver om att din son tappar respekten för läraren när han får skäll och blir orättvist behandlad är ett slående exempel, också att han avreagerar sig hemma på oroligheterna i skolan och sen är ångerfull och kramig. Här är en länk till info om HSP, det finns mer på nätet och även böcker som skrivits av Elaine Aron med bra tips på hur känsliga barn (och vuxna) kan få ett lättare liv i vår värld som ibland kan vara överväldigande även för hårdhudade personer: http://www.hsperson.se/49001.html Jag vill än en gång understryka att det inte handlar om en diagnos eller sjukdom. Det är ett karaktärsdrag precis som att någon är extrovert eller pratig, så är andra försiktigare och lyhörda (ofta stämplade om blyga, när det egentligen rör sig om ett observant barn som känner efter först och ger sig in i leken sen, och som också kan bli överväldigad av intryck, oväsen och oroligheter, vilket kan ta sig uttryck i utbrott hos barn). Hoppas att situationen ordnar sig för er, och som sagt skulle jag börja med att gå till botten med det som sker runt omkring din son i skolan - jag vet av egen erfarenhet att yttre faktorer har en enorm påverkan på beteende och mående, som lätt kan misstas som ett "problem" hos barnet själv. Lycka till!

Mina, 12:48, 10 juni 2013. Anmäl

Pojken beskrivs bl a som blyg. Det är ofta en omskrivning för introvert. Som introvert blir man lätt överstimulerad av alltför mycket ljud och rörelse omkring - det finns forskning som tydligt visar på detta. Man behöver tillfälle till lugn och eftertanke för att må bra. När stressen sedan blir alltför stor så reagerar man med atypiskt beteende - som att bli högljudd på ett sätt som inte är typiskt för en. (Man räknar med att ca 45% av befolkningen har en introvert läggning!) Det som pojken upplever i skolan är rena tortyren och han löper risk att ta skada.

Margaret (Webbsida), 14:22, 2 juni 2013. Anmäl

Re:QQ, du menar man ska flytta på invandrar barnen? Tror inte man får det iom att de ska behandlas annorlunda.

Malten, 13:09, 29 maj 2013. Anmäl

Känner igen det där med att läraren säger till den personen som inte pratar mest. Min lärare i mellan stadiet gjorde likadant. Troligtvis för att jag var den enda som lyssnade vilke thon visste. Men blir ju väldigt personligt och fel när de andra får parat hur fitt osm helst medan en själv säger en mening och blir tillsagd på en gång. Fega lärare.

Malten, 13:06, 29 maj 2013. Anmäl

QQ: Dessvärre är det inte enstaka elever som förstör för andra. Det är oftast uppåt en tredjedel av gruppen. Är lärare och 90% av arbetet är helt utgående från att undvika störningsmoment från dessa elever. Det påverkar hela skolårets undervisningssätt utan att övriga, varken elever, föräldrar eller skolledning vet hur enormt mycket mer barnen skulle lära sig, hur annorlunda hela skolupplevelsen skulle vara om "problembarn" fick gå i annan grupp. Många medelklassföräldrar skulle överraskas över att just deras barn i högre grad skulle tillhöra denna problemgrupp. Plötsligt skulle man ha tid att tala med eleverna!

E-M, 09:13, 24 maj 2013. Anmäl

Oavsett barnets egen utvecklingsfas lyser det igenom att skolan inte fungerar i det här fallet. Jag hade inte tvekat att byta.

EM, 16:41, 22 maj 2013. Anmäl

Väldigt många barn förändras mycket när de kommer in i (för)puberteten. Många föräldrar vittnar om att deras tidigare så glada, snälla och lugna barn blivit som förbytta och står inte att känna igen. Typiskt är också växlingen mellan ilska/förtvivlan och att vara kelen och kramig som FS beskriver. Det ligger nära till hands att man försöker hitta förklaringar utanför barnet och familjen (skolan/läraren) men ofta tror jag orsaken ligger hos barnet självt och att föräldrarna står handfallna. Samhället bidrar med mycket stöd när barnen är små, stöd som riktar sig till och är tillgänglig för alla i form av BVC, föräldragrupper etc., men när barnen blir tonåringar och verkligen kan vara svåra att hantera och bemöta lyser hjälpen med sin frånvaro. Den får man söka upp själv, väntetiden är lång och det stöd man får är ofta otillräckligt och kommer för sent. Lyckligtvis brukar det i de allra flesta fall bli bättre av sig självt med tiden, så håll ut.

Fyrabarnsmor, 14:20, 22 maj 2013. Anmäl

Skulle ändå försöka byta skola. Finns det inte fler alternativ om den andra är svår att komma in på? Kompisarna kan han väl träffa ändå. Har liknande erfarenhet och det enda vi ångrar är att vi inte bytte skola ännu tidigare. Båda barnen blev helt förändrade, så mycket mer harmoniska och gjorde snabbt större framsteg. Dålig miljö i skolan och vissa dåliga lärare kan förstöra deras framtid.

EM, 00:39, 21 maj 2013. Anmäl

Och nu ska lärare för en liten löneökning och ta in fler barn per klass för att skolorna ska få ihop det ekonomiskt. Minska klasserna till max 20 elever per lärare så blir det genast bättre. fast det skulle kosta skattebetarna ett par kronor extra per månad så de lär ingen få igenom det är ju ändå bara skolbarn och inget viktigt som de handlar om...

Nisse, 23:59, 20 maj 2013. Anmäl

"...förra året kom det flera killar till klassen med problem av olika slag. Sedan dess..." Om det är så att detta stämmer och sonens lidande beror på dessa killar så är det dessa killar som ska omplaceras och inte "sonen"! Jag blev själv mobbad och fick byta skola. Jag vill uppmana alla involverade här att inte repetera det typiska svenska misstaget att låta enstaka problembarn förstöra miljön för andra.

QQ, 18:38, 20 maj 2013. Anmäl

”Jag håller tillbaka mina känslor för honom”

Hon känner att hon vill ha ett förhållande, han tycker att de ska lära känna varandra bättre först. Men är han egentligen tillräckligt intresserad? Hur ska hon tolka hans motstridiga signaler? Psykologen Liria Ortiz svarar.

Fråga:

För en tid sedan träffade jag en kille ute, vi klickade på en gång och det slutade med att vi bytte nummer. Vi började ses och det kändes hur bra som helst. Problemet var att vi bodde långt ifrån varandra. Vi kunde inte ses lika ofta som vi ville men det funkade. Den här killen och jag är rätt lika, vi båda har varit singlar flera år och vi ville ta det lugnt, sa vi i början. Nu har vi träffats i snart ett halvår och jag börjar få känslor vilket jag inte trodde att jag skulle få. Det kommer snart att bli så att vi kommer att bo nära varandra, och han har sagt att vi kan se hur det utvecklar sig då, att vi kan ge oss själva en chans när vi bor nära. Det förstår jag, men samtidigt är jag orolig. Om han verkligen var intresserad av mig så spelar det väl ingen roll var vi bor, och snart kommer vi ju att bo nära varandra? För min del känns det så, jag gillar honom.

Han har även sagt att han har varit otrogen i sina tidigare relationer och att det kanske berodde på att han var i dåliga relationer, att man inte är otrogen om allt känns bra. Allt han berättar gör mig osäker. Det känns som att han träffar andra eftersom vi inte sagt att vi är ett par och då kan jag inte förvänta mig något annat. Han är dålig på att höra av sig och har varit det från första början, så det är något jag har accepterat, men när vi väl ses är allt jättebra.

Jag har aldrig haft så bra sex med någon annan och han säger samma sak så jag får väl lita på honom. Något jag reagerat på är att han pratar så bra när vi har sex, till exempel: ”Var har du varit förut i mitt liv, vi måste gifta oss” men det är inget han tar upp utanför sängen. Då undrar jag om det är så han pratar när han har sex med andra och att det inte betyder så mycket för honom? Jag har alltid löst saker med sex, det kanske låter konstigt men om det är bra sex så känns allt annat bra också.
Jag börjar tycka att det här är jobbigt, jag vet inte hur jag ska vara, jag håller tillbaka ibland just för att han inte vill ha ett förhållande med mig. Han säger att man måste lära känna varandra in­nan man ger sig in i något men ett halvår räcker för mig för att veta. Snälla, kan du ge mig några bra råd?

Osäker

Svar:

Du skriver om en erfarenhet som många känner igen. Att det efter den första intensiva förälskelsen kommer en tid när det vid sidan av förälskelsen växer fram en insikt om att den andre har personlighetsdrag som kanske inte är helt sympatiska, och att förväntningar och engagemang skiljer sig åt.

Jag får en bild av att ni är i otakt med varandra. Du har blivit besviken och oroad av den återhållsamhet som du nu möter hos honom. Du har fått känslor för honom. Du vill satsa. Du känner att du ”hittat hem” och vill bli ännu mer av ”vi”, men du möter en hel del motstridiga signaler när du visar det. Det gör dig förstås osäker. Du skriver att du inte vet hur du ”ska vara” i er relation.

Den osäkerhet som du berättar om är naturlig i en tidig kärleksrelation. Det tar ett tag innan man vet vad man vill få i en relation, vad man inte kan kompromissa med, och inte minst tar det tid att göra tydligt vad man egentligen menar.

Som jag uppfattar det utgår era problem ifrån att ni har ganska olika förväntningar på vad som ska hända, och kanske till och med olika bilder av vad som har hänt. För dig är det något stort som hänt. Det ”finns inga hinder” för dig. Det spelar ingen roll var ni bor. Du känner starkt att du gillar honom, och vill ge dig hän. Han är återhållsam och vill att ni ska lära känna varandra innan något mer ska hända.

Det kan underlätta för dig att inse att de känslor som vi själva har varken behöver vara de enda självklara eller rätta. I parrelationer blir det här ett återkommande problem. Det som känns självklart och rätt för dig kan kännas helt fel för honom. Den känslostyrda sidan hos oss kan känna starkt att något är rätt eller fel, och vi tar då för givet att så måste det kännas även för den andre. Våra egna känslor blir sanningar. Vi säger oss att ”så här är det för att jag känner det inom mig”.
Vad kan vi då göra för att inte tolka den andras känslor enbart utifrån våra egna? Du kan börja med att uttrycka dina egna tankar och behov. Gör tydligt var du befinner dig. Säg till exempel: ”Jag vill gå vidare med dig. Jag vill att vi ska bli ett par och bo ihop. Men jag märker att du kanske behöver mer tid. Jag säger det här till dig för att du ska veta vad jag vill. Vad tänker du själv om det?” Ge honom tid att berätta klart och hitta sina tankar och känslor.

Men det handlar inte bara om ord. Observera också noga vad din kille gör. Stämmer hans ord med det han gör? Det är ingen av oss som är helt konsekvent, men en viss grad av förutsägbarhet bör finnas för att vi ska kunna tro på en person. Det han säger till dig när ni har sex bör du förhålla dig till med en viss nypa salt.
Innebär det att han ljuger? Inte nödvändigtvis. Vid sex upplever vi ofta en stark närhet till en annan person, och ett sätt att uttrycka detta är att exempelvis formulera sig som din kille gör – men senare kommer den mer återhållsamma sidan fram. Men visar han dig kärlek på andra sätt? Visar han dig omsorg? Är han öm mot dig när ni ses? Visar han respekt för dig när ni träffar andra?

När din partner säger sig vara intresserad av dig men är dålig på att höra av sig är det något som du bör vara observant på. Att han säger att ni ska lära känna varandra bättre, men tar kontakt mycket sällan, kan vara ett tecken på att han egentligen inte menar det han säger.

I kärleksrelationer har vi en tendens att uppmärksamma det personen säger och bortse från det motsägelsefulla som personen gör. Om en person till exempel säger: ”Jag älskar dig och du är den viktigaste i mitt liv”, men sällan ringer, visar mycket lite hänsyn och återkommande bortser från ens känslor, tycker jag att man måste börja fundera över om ens behov över huvud taget kan få plats i förhållandet. Vad är jag beredd att acceptera och vilket pris är jag villig att betala för att ha kvar relationen? Hur blir det med min självrespekt om jag fortsätter med relationen? Vår utgångspunkt bör vara att vi satsar på en relation som vi märker gör oss gott.
Jag tror att du också ska vara uppmärksam på hur han ser på otrohet. Du skriver: ”Han har även sagt till mig att han har varit otrogen i sina tidigare relationer och säger att det kanske berodde på att han var i dåliga relationer, att man inte är otrogen om allt känns bra.”

I mina öron låter det som om din partner har en förklaring där det underliggande budskapet tycks vara att han inte har något ansvar för det som hände. Det var relationen som inte fungerade och underförstått: Om han är otrogen mot dig i framtiden handlar det om samma sak. Det kan vara så att han redan nu sänder dig signaler om att detta kan hända, och du har svårt att ta till dig dessa varningar. Vi tänker gärna att så ska det inte bli i vår relation. Din kille kanske trivs bättre i relationer som hålls på distans och rymmer ganska stor frihet, men han vill inte riktigt säga det för att han vill ha dig i sitt liv – men på dessa villkor. Mitt råd är att lyssna noga på hur din kille ser på sin otrohet. Bekymrar han sig? Bagatelliserar han det som hänt? Skyller han ifrån sig? Kom ihåg att det ytterst är ditt eget ansvar att se till att du inte accepterar något som kan innebära ett stort lidande för dig i framtiden. Relationsmönster etableras snabbt och har en tendens att bli kvar långt in i förhållandet.

Jag föreslår att du läser psykoterapeuten Tomas Böhms bok ”Kärleks­relationen: en bok om parförhållanden”. Den handlar bland annat om otrohet.

Varma hälsningar. Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (11)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 11

Jag tror inte han är för feg dock vill somliga ha bra sex. Jag har själv varit i FS situation och så gärna velat så jag valde att bortse från vad de gjorde/inte gjorde och todde eller vad man nu ska kalla det på det han sa närvi sågs. Nu lever jag med en fantstisk man som vill vara med mig och anstränger sig för mig och är mån om hur jag har det. Se det hela som en erfarenhet och gå vidare. Det finns en massa fina killar/män där ute som vill ha en relation :)

Hanna, 23:05, 20 maj 2013. Anmäl

Den här snubben skulle jag dumpa. Du är värd så mycket mer.

Anonym, 01:42, 18 maj 2013. Anmäl

Enkelt, är han inte på är han av. Släpp nissen nu! Synd om honom som gick miste om dej!

E M (Webbsida), 13:07, 17 maj 2013. Anmäl

Jag tycker det finns mängder med tecken i det du skriver som tyder på att denna kille(inte man?) inte verkar vara något att ha om man söker en fast kärleksfull relation. Visst kan det mycket väl vara så att han har verkliga känslor för dig, men i mina öron låter det som han vill fortsätta leka med andra trots det.

Daniel, 23:10, 16 maj 2013. Anmäl

@anonym 12:57, jag tror inte han i ditt typexempel är för feg för att göra slut, han har nog bara inte förstått att det är ett förhållande. Problemet är att en del tjejer tar alla initiativ själva, väldigt otaktiskt om du frågar mig. Om killen är helt ointresserad, men gång på gång får chansen till ett ligg utan att ge nåt igen, varför skulle han inte ta chansen? Någon som vill ha kakan kvar och äta upp den är ju lite intresserad, så är det nog inte i det här fallet. Om tjejen istället för att vara efterhängsen, låter honom ta initiativet, så får hon ju klarhet rätt snart. Men det här var ditt typexempel, om det är så illa i FS:s fall vet vi ju inte. Om jag var FS skulle jag inte ha för höga förväntningar, släpp det hela lite och träffa andra killar och se vad som händer. Du behöver ju inte bryta helt, men fokusera på annat.

KH, 18:24, 16 maj 2013. Anmäl

Min erfarenhet efter att ha varit på båda sidor i den här typen av förhållanden säger mig att du bör kräva att killen bestämmer sig och han bör ta sig en funderare på vad han egentligen vill, innan han förlorar dig.

david, 11:44, 16 maj 2013. Anmäl

Enligt min erfarenhet finns det tyvärr många killar som inte "vågar göra slut". Detta är ett välkänt fenomen i alla fall i min umgängeskrets. Ofta får man dubbla budskap som gör att man själv blir förvirrad och tillslut inte förstår något alls. VAD VILL HAN EGENTLIGEN? Detta verkar ha drabbat dig, han har dribblat bort dig helt. Någonstans på vägen bestämde han sig för att er relation inte skulle leda till något bestående men han är helt enkelt feg och vågar inte berätta det för dig. Han väntar på att du själv ska inse att det är kört. Jag vet, det är obegripligt varför män gör såhär, men tyvärr händer detta ganska ofta. Typexempel; man har haft ett par trevliga dejter och det är "hans tur" att höra av sig, dagarna går och du börjar undra varför han inte ringer. Ni hade det ju så bra ihop sist? Löjligt att vänta vid telefonen tänker du och ringer helt enkelt upp själv. När han svarar är han eld och lågor över att ses igen och han har massor av förklaringar till varför han inte har hört av sig. Du känner dig lite löjlig som ens trodde att han inte ville ses igen! Han låter ju hur intresserad som helst! Sen träffas ni och samma visa upprepar sig igen och igen och igen.. Killen är helt enkelt feg och vågar inte avsluta. Du är lämnad med en känsla av att något inte står rätt till men så kommer ju ändå de här dubbla budskapen "vi måste gifta oss" säger din kille, samtidigt som han inte ens hör av sig?! Du undrar säkert varför man ens säger en sån sak om man inte ens är intresserad, det måste ju betyda något när någon säger så?! Nej tyvärr, det är såhär vissa killar gör. Det enda du kan göra är att gå vidare. Plåga inte dig själv med att stanna kvar och kasta bort flera månader på hans mindgames. Ta med dig det som var positivt, sexet var bra och du fick uppleva lite närhet. Det är inte fy skam! Men nu går du vidare!

Anonym, 12:57, 15 maj 2013. Anmäl

Det är egentligen ganska enkelt. Du signalerar din uppfattning om ditt egenvärde när du går med på det här. För att förklara; hade du haft en högre uppfattning om ditt egenvärde så hade gett ett ultimatum för längesedan och sagt att "jag är värd nån som satsar på mig och oss, vill du inte ha mig så går jag". Nu tror du inte att du är värd bättre än detta och då håller du dig kvar i förhoppningen om att han ska bestämma sig för dig och er. Säg till honom att du vill ha en riktig relation och vill han inte ha det så tacka för dig. Det ska inte vara krångligt att vara tillsammans med nån och min erfarenhet säger att när det är rätt så går det lätt. Du ÄR värd något bättre.

Anonym, 10:23, 15 maj 2013. Anmäl

Det är de romantiska filmernas fel att så många kvinnor går med på att vänta på män som inte vill ha dem. Förlåt, men om en man vill och verkligen bryr sig – så visar han det. Skälet till att man blir beroende av oförutsägbara/svajiga personer, är just oförutsägbarheten. Det funkar som lotteri. Nej, inse att du kan bli fri från ditt beroende av denna skitstövel och lär dig repektera dig själv. Det framgår tydligt av brevet att frågeställaren är i ett underläge. Börjar det så så kommer det fortsätta så, och den som inte ens skäms för tidigare otroheter utan viftar bort det... kommer nästan säkert vara otrogen igen. Hitta en man som vill ge dig kärlek! Om du inte är redo för en sån man, gå i terapi och reparera självkänslan Du har bara ett liv, var rädd om dig.

T, 11:28, 14 maj 2013. Anmäl

Efter ett halvår borde ni ha kommit längre i er relation. Jag tycker inte att han verkar vara något att satsa på tyvärr. Jag vet att det är svårt eftersom du varit singel längre och nu kanske hoppades på den här mannen. Ett förhållande är dock en så stor del av ens liv att jag inte tycker det är värt det att kämpa så mycket som du tycks behöva göra med denna man. Visst är det absolut som Liria säger, i början av en relation är det alltid en viss osäkerhet som man måste förhålla sig till. Det är ofta något av ett "spel". Är vi tillsammans på riktigt eller inte? Ingen kanske vågar ta första steget till att göra det "officiellt". Det spelet har jag erfarenhet av och det utvecklades till slut till en riktig relation. Men efter ett halvår borde man med råge passerat den fasen. Jag undrar om du rakt ut har frågat honom om han vill att ni ska vara tillsammans och det är då du fått dessa luddiga svar om "vi får se hur det utvecklas". Annars ställ frågan och se vad han säger? Men acceptera inte diffusa löften om framtiden. Tänk på dig själv! Det är ditt liv! Om du ska ha ett förhållande, vill du att det ska se ut ungefär såhär? Nöj dig inte med något som redan inledningsvis verkar trögt och komplicerat. Det finns en massa bra killar som verkligen vill ha en riktig relation där ute, glöm inte det! Dessutom skulle jag vara på min vakt mot en person som berättar om sin otrohet på det sättet, det är inte normalt att vara otrogen "för att man är i en dålig relation". Ansåg hans tidigare flickvänner också att det var en så dålig relation? Varför var de då ens tillsammans? Nej, det du söker i en partner är någon som det går att lita på, någon som finns där för dig och som prioriterar tid med dig. Såna killar finns, nöj dig inte med mindre.

Sofia, 09:37, 14 maj 2013. Anmäl