”Min man blir utnyttjad för att han är snäll och hjälpsam”

Hej!
Min fråga gäller min man, som blir väldigt stressad av sitt jobb, något som även påverkar mig eftersom han har svårt att släppa det även hemma. Han är forskare och har flera doktorander och i hans jobb ingår att hjälpa dem genomföra studier och skriva vetenskapliga artiklar. Tidigare har han ofta jobbat med personer som också blir personliga vänner, samarbetet fungerar bra och även om de behöver hans hjälp och guidning så har de presterat bra, och kanske viktigast, verkligen försökt göra sitt bästa, det har funnits en bra gemenskap och sammanhållning i gruppen.

Nu har sammansättningen i gruppen förändrats något och han upplever att flera av de nya inte bara presterar dåligt, utan inte riktigt ens försöker. De förväntar sig att han gör mycket av jobbet åt dem. Det är inte heller samma sammanhållning som tidigare, till exempel var det någon som inte brydde sig om att informera om att frun var gravid och sedan plötsligt skulle gå på föräldraledighet. Så han var tvungen att lägga ner mycket arbete på att göra om budgeten på grund av det, något som lätt hade kunnat undvikas om han hade informerats i förväg. Det upprör honom eftersom han är en person som verkligen alltid gör sitt bästa och också är snäll och hjälpsam, vilket andra gärna utnyttjar.

Det var sammanhanget och det jobbar han med på olika sätt, genom att försöka sätta gränser, inte ta på sig fler doktorander, med mera. Men min fråga gäller specifikt hur han ska hantera det här att han blir så upprörd när till exempel doktorander inte orkar anstränga sig och inte presterar. Jag tänker att det inte är ovanligt att man stöter på människor som man har svårt för att ta och att man måste lära sig hantera det på något sätt. Jag tar gärna emot boktips.

Tack på förhand!

Orolig fru

Hej! Du skriver om den svårighet som din man har sedan en tid tillbaka med arbetsrelaterad stress. Du beskriver så tydligt hur utdragen stress av det slaget sliter och påverkar en person. Inte bara arbetsglädjen upphör. Utan den finns där som ett grubbel och olust även på den lediga tiden. Närmast ständigt. Det är tyvärr många i dagens arbetsliv som känner igen sig i din mans dilemma.

Låt mig börja med att berätta övergripande hur psykologin i dag resonerar om stress i arbetslivet. Efter det kommer jag att ge er några råd om vad ni kan göra och några tips om böcker för att hantera stress, som du efterfrågar.

Stress är funktionell i en situation som kräver något utöver det vanliga av oss. Detta kallas stressreaktionen och den ger oss extra energi, och får oss att orka en uppgift eller att hävda oss i förhållande till andra. Ofta känner man sig stark och stimulerad av den. Det är den positiva stressen. Den uppträder som en havsvåg. Stiger hastigt, når sitt maximum, och klingar av. Den skadliga stressen är annorlunda, och kännetecknas av den inte släpper taget. Det som vidmakthåller stressen försvinner inte. Vanliga situationer i arbetslivet är mobbning, för många arbetsuppgifter, uppgifter som man inte har kompetens för, eller finner för okvalificerade, eller missnöje med chefen eller arbetskamraterna. En ny och allt mer vanlig situation är kravet på att ständigt vara tillgänglig.

Ibland är det inte kraven utifrån som är det största problemet utan det är de egna kraven. Man värderar sig själv utifrån det man presterar, eller tror att andra gör det. Det kan leda till att man pressar sig själv att prestera mer och mer även i ett läge när arbetsförutsättningarna har blivit så mycket sämre och närmast är ett hinder för detta.

Du skriver att din man nu är ”väldigt stressad” och har svårt att ”släppa det (arbetet) även hemma”. Du har förstås rätt i att det är en varningssignal. Andra vanliga sådana är att ha svårt att sova, att koncentrera sig, att ha dåligt minne, och att känna sig nedstämd och ständigt trött. Man kan bli sjuk av stress. Kamp-flykt-reaktionen är påslagen och de hormoner som utsöndras i blodet i den situationen sliter inte bara på psyket utan även kroppen. Immunförsvaret försämras och man får lättare infektioner. Vanligt är värk i axlar och nacke, högt blodtryck och problem med magen.

Vad ska ni då göra? Min utgångspunkt är att du kan prata öppet med din man om hans utsatthet och din oro. Jag får det intrycket av ditt brev att det är så. Mitt första och omedelbara råd är att ni tar din mans varningssignaler på stress på allvar. Och kan ni inte hantera situationen på egen hand utifrån råden som du får strax, så sök hjälp. Arbetsgivaren har ett stort ansvar för att hjälpa till vid arbetsrelaterad stress. Om din man riskerar att bli sjukskriven kan han snabbt få hjälp genom den så kallade rehabiliteringsgarantin. Den erbjuder en sammansatt behandling av exempelvis rådgivning, psykoterapi och sjukgymnastik. Beroende på hur problemet är och vad man efterfrågar.

Vad kan ni göra själva? Här är några råd:

Resonera om det är möjligt för din man att förändra arbetssituationen. Lägen av det här slaget brukar inte lösa sig av sig själv eller med tiden. Jag återkommer till det rådet med ett något fördjupat resonemang strax.

Sök stöd och hjälp för att hitta lösningar för vad som kan göras. Det är inte klokt att vara ensamma i utsatta lägen. Ha kloka vänner som diskussionspartners. Din man kanske har en kollega som har upplevt samma situation som han är i nu.

Din man bör ordna sig tillfällen för återhämtning i vardagen medan problemet på arbetsplatsen fortfarande pågår. Ett bra sätt är att motionera dagligen. Promenader räcker. Gärna till kvällen. Det underlättar sömnen. Att sova hyggligt många timmar varje natt är kanske det bästa sättet att återhämta sig vid stress.

Bryt med olusten och grubblandet genom att göra roliga saker tillsammans. Lista er emellan vad det är för er. Teater? Bio? Naturen?

Kanske din man också tillfälligt ska minska sin arbetstid, eller skaffa sig möjligheter att arbeta hemifrån på deltid. Det kan ge en välbehövlig distans till arbetet för en tid.

Vara återhållsamma med alkohol, mycket och ofta tröttar och stör sömnen som är så viktig nu.

Så till frågan hur din man kanske vill och kan förändra sin arbetssituation. Jag föreslår att ni tillsammans läser boken ”Hantera din stress med kognitiv beteendeterapi” av Giorgio Grossi. Han är docent i medicinsk psykologi och forskare vid Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet. Boken beskriver praktiska färdigheter som underlättar att förebygga och hantera stress. Men i boken ställer Giorgio Grossi också några närmast existentiella frågor till läsaren om sättet att leva och bjuder in till en livsstilsanalys om prioriteringar. En fråga är den här: skulle jag göra det här om jag inte hade publik? Skulle jag leva som jag gör – vara så punktlig, så noggrann, så högpresterande – om ingen applåderade (eller buade)?

Frågan vill förstås väcka tankar om det är dags att förändra sitt arbetsliv på sådana sätt att det finns plats för att leva ett mindre stressat och mera hälsosamt liv. I nästa steg guidas om sätt att komma dit. Boken kan vara till stor hjälp för er.

Ytterligare ett lästips är psykologen Anna Kåvers bok om ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig”. Den resonerar klokt utifrån en psykologisk teori om acceptans om hur vi faktiskt kan träna oss att bli bättre på att förhålla oss till verkligheten så att vi kan ta beslutet om vad vi ska acceptera och vad vi ska kämpa för att förändra. Det är ett annat sätt att minska stress.

Ta väl hand om er!

Liria

Legitimerade psykologen och psyko­terapeuten Liria Ortiz svarar på frågor om självhjälp, förändring­ och parrelationer. Martin Forster,­ legitimerad ­psykolog och forskare,­ svarar på frågor om ­barn och familje­relationer.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (11)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 11

Man får väl ändå utgå från att maken är en vuxen person som kan göra sina egna val? Till hustrun: skaffa ett eget liv/projekt eller byt man. Forskarvärlden är en av de mest konkurrensutsatta miljöer som finns, närmaste parallell är scen och film, eller idrott. Om man taggar ner är man borta. På plussidan: forskning är ofta kul, och ganska fritt. För pengarna som blir över under föräldraledigheten: engagera en ambitiös post-doc som kan ta en del av handledningen. Ursprunget till systemet med doktorander var nog att få billig arbetskraft men det fungerar inte riktigt så numera. I takt med att projekten blir alltmer komplexa blir startsträckan allt längre och numera är det mer som vilken universitetsutbildning på grundnivå som helst, men där lönen bekostas av handledaren som får söka hela lönen för doktoranden i stenhård konkurrens. Det är inte doktorandens fel men det blir rätt tufft för handledarna, när fyra av fem anslagsansökningar avslås. De vassaste forskargrupperna verkar gå över alltmer till att engagera redan utbildade forskare, det blir dyrare men mer effektivt.

Rosea, 16:18, 11 augusti 2013. Anmäl

Väldigt vanlig historia!. Problemet är att det är svårt och dyr att bli av med en doktorand som missköter sig. Jag var doktorand, det tog 4 år för mig att avsluta, skriva 8 artiklar plus kappan, men jag har kompisar som började för 10 år sedan och har inte hunnit skriva en enda jäv..la artikel. Det är någonting som är fel på systemet, en doktorand som inte gör sitt jobb och väntar på att chefen ska göra det, måste avsluta och gå hem, lämna platsen till någon annan som vill jobba på riktigt.

Alex, 01:18, 11 augusti 2013. Anmäl

Det kan inte vara nån nyhet för hustrun att hennes man lever för tanken om sin egen oumbärlighet. Till detta kommer att den som inte klarar av situationen på jobbet blir en pest hemmavid. Det framgår av brevet att så verkligen är fallet. Hustrun är värd ett bättre liv. Hon måste börja tänka på sig själv för han gör det inte. Och inget blir bättre med en sån man. Slutsatsen ger sig självt

klarsynt, 17:16, 5 augusti 2013. Anmäl

Byt Jobb, Slackers är det värsta som finns.

Mats, 11:47, 5 augusti 2013. Anmäl

Jag har sett detta inifrån, det kan eventuellt vara min exman som beskrivs. Att ge tips och kommentarer på hur arbetsplatsen borde vara uppbygd är inte konstruktivt i denna typen av fall. Problemet ligger hos individen. Jag tänker mig att svenska forskare har en bakgrund inom skola och utbildning utan några egentliga motgångar. Mycket av personens personlighet kan mycket väl ha byggts runt och av duktighet inom den värld där de sedan valt att stanna kvar. Tryggheten ligger i denna duktighet och när den rubbas blir det stor oro. Stress finns på väldigt många andra arbetsplatser, även där hanteras det på olika sätt av olika individer. Detta är såklart en starkt generaliserad bild, men jag tror ändå det i många fall kan vara en del av problemet. Mitt tips är något i stil med att individen bör få proffisionel hjälp med att (förmodligen sakta) inse att världen inte står eller faller utifrån dennes arbetsinsats, samt att hen inte är ensam ansvarig för gruppens prestation. Nu blir det ju ett moment 22 då denna personen givetvis inte har tid att lägga på terapi. Jag har själv haft proffesorer och handledare inom universitet som väl klarat denna balansgång och satt tydliga krav och ramar mot studenter och för sitt eget arbetande.

Anonym, 09:55, 4 augusti 2013. Anmäl

I exemplet med personen som inte brydde sig om att berätta att han ville vara ledig så borde din man sagt till honom att detta är oaxeptabelt. Eftersom detta påverkar andra än din man, även högre upp, så borde han pratat med alla som blir berörda. Din man måste lära sig sätta gränser för sig själv. Sluta göra andras jobb. Han kan bara vara ansvarig för sig själv. Ta för vana att skriv ner alla vettiga åtaganden i en fickkalender. Då kan han motivera varför det inte finns tid över för onödigt trams.

DrDrutt, 22:45, 2 augusti 2013. Anmäl

Doktorand och Universitetslärare: tack för intressanta, nyanserade och konstruktiva inlägg!

Anonym, 16:33, 1 augusti 2013. Anmäl

Jag håller med doktorand nedan om att det inte går att jämföra doktorander med nyantagna studenter. Jag håller inte heller med Helena om hennes beskrivning av dagen studenter - den behöver nyanseras betydligt. Vi har en annan studentsammansättning idag till följd av den breddade rekryteringen. Numera kommer studenter från flera samhällsklasser (vilket i grunden är positivt) och de har inte alltid med sig den akademiska diskursen med modersmjölken som ofta var fallet för ett par decennier sedan. Detta måste universiteten anpassa sig efter och vara tydligare och mer explicita med vad som gäller och förväntas. Och det gäller även dagens doktorander. Enligt min erfarenhet är de lika kompetenta som förr, däremot har de en annan syn på vilka krav de kan ställa, och vad som kan krävas av dem (på gott och ont). FS man måste vara väldigt tydligt med vad som gäller och förväntas och sätta klara gränser. T.ex. skirva ett "kontrakt" med sina doktorander där varje parts ansvar tydliggörs. Det kan naturligtvis kännas frustrerande att behöva påtala sådant som man själv uppfattar som självklarheter, men han får försöka att "gilla läget" och acceptera att doktoranderna inte alltd är som förr (som sagt på gott och ont).

Universitetsläraren, 11:13, 1 augusti 2013. Anmäl

Det här låter precis som min förra professor. Han var så snäll, intelligent och trevlig, det var verkligen fantastiskt att ha honom på arbetsplatsen! Tyvärr fanns det på arbetsplatsen flera konstiga personer (kan nämnas att det inte var studenter, utan "viktiga" docenter och forskare) som utnyttjade hans snälla natur för att driva projekt som inte riktigt fungerade med gruppens målsättning. Det blev struligt och komplicerat, vi studenter visste inte riktigt vem vi skulle lyssna på eller vad vi skulle göra. Jag kände mig tvungen att sluta, trots att det nästan kändes elakt mot min snälla professor, och började doktorera i en annan grupp där gruppledaren var lite tuffare. Fortfarande trevlig, bara tuffare och mer välplanerad. Den första tiden som doktorand vet man inte riktigt vad man håller på med. Man är i stort behov av en fungerande arbetsplats och bra handledning. Man vet mycket väl att man ska skriva en hel avhandling (som ju kommer vara en av de viktigaste arbetsprestationerna i ens unga liv) och att det framför allt är ens egen karriär som är beroende av att avhandlingen blir bra. Det är orättvist av nedanstående kommentatorer att jämföra doktorander med lata gymnasiestudenter - doktorandstudier är en helt annan typ av utbildning som lockar studenter som redan klarat av en lång grundläggande akademisk utbildning. Men man behöver hjälp att komma igång! Jag hoppas att frågeställarens snälla make fortsätter arbeta med forskning, det är alldeles för ont om duktiga personer som också är trevliga och godhjärtade. Men han kanske behöver hjälp med att ordna upp doktorandundervisningen? De flesta universitet har kurser och mentorssystem för forskare som man kan vända sig till. Annars kanske man kan fråga en doktorandombudsman om stöd, trots att man inte är doktorand själv? Hoppas det blir bättre snart!

doktorand, 10:47, 1 augusti 2013. Anmäl

Jag har hört exakt samma sak från universitetslärare jag känner, och även gymnasielärare. Studenterna blir sämre och sämre. Både det att de har mycket lägre kunskapsnivå när de kommer till gymnasiet och sedan universitetet (det hänger ju med hela tiden). Men även att de är latare, mer curlade, vill att någon annan ska göra arbetet åt dem precis som TS beskriver. Speciellt irriterande är det väl, att de inte fattar att det är ett fantastiskt privilegium vi har i Sverige med helt gratis studieplatser och förmånliga studiemedel. Ändå gnäller de, och är ibland till och med ANKLAGANDE mot lärarna: "MÅSTE vi verkligen göra det här..? Det ska ju bli vackert väder nu och jag tänkte bla-bla-bla..." Massor av tid går åt till att få dem att stänga av mobiltelefonerna, se till att alla har penna och papper o.s.v.. De lärare som "överlever" verkar helt enkelt ha släppt på ambitionerna. De håller en adekvat undervisning, som de studenter som vill får ta åt sig av, men de curlar inte de som är lata. Utan dessa senare får gå sin glada väg dit de vill. Det är inte lärarens problem. Och det måste man våga tro på, och inte ta på sig skulden för deras dåliga resultat, tror jag.

Helena, 11:58, 31 juli 2013. Anmäl

”Kan barnet ta skada om jag väljer drömjobbet?”

Med ett barn på åtta månader får hon ­plötsligt ­drömjobbet på en ­annan ort. Kan ­barnet ta skada om hon är borta under veckorna i några månader, då ­pappan i stället skulle ha vårdnaden? Psykolog Martin ­Forster svarar.

Fråga:

Jag har en åttamånaders baby och har just fått nytt jobb (ett drömjobb) på annan ort. Min man och jag funderar som bäst på hur vi ska lösa situationen. Vi har en bra bostad där vi bor nu och det kommer att dröja innan vi kan fixa nytt boende, och nytt jobb åt honom, på den andra orten.

Jag har nyss slutat amma och vill helst så klart vara med min lille pojke, men som det ser ut nu så skulle det bästa vara om sonen är med min man och jag pendlar under den första tiden till dem under helgerna. Dels för att vi har bättre bostad här, dels för att vi här kan få hjälp av min mans mamma ibland. Vi har även tänkt anställa en barnflicka när min man jobbar några dagar i veckan. Ibland kan min man vara med mig på den nya orten.

Tar ett litet barn skada av att vara i från sin mamma under veckorna? Han är mycket trygg med sin pappa. Jag ska försöka att arbeta korta veckor och åka hem så snart jag har möjlighet. Detta skulle handla om en period på högst fem månader. Tänker vi helt fel?

Orolig mamma

Svar:

Tack för ditt brev. Du tar upp frågor som många föräldrar funderar på och oroar sig över: när kan man börja med barnvakt? Hur tidigt kan barn börja förskolan? Hur länge kan en av föräldrarna vara skilt från barnet?

Jag vill börja med att diskutera forskning som pekar på att det kan finnas skäl för den oro du uttrycker. Många forskare och psykologer betonar hur viktigt det är att barn utvecklar en trygg anknytning till föräldrarna under de första åren.

Redan på sextiotalet kunde man konstatera att separationer mellan föräldrar och barn riskerar att störa anknytningen, vilket i sin tur kan få konsekvenser för barnet senare i livet. Även om den tidiga forskningen till stor del handlade om barn som helt och hållet hade skilts från sina föräldrar visar senare forskning att även tillfälliga separationer kan påverka barn negativt.

Exempelvis fann man i en stor aktuell studie att barn som under de första två åren skilts från sin mamma i en vecka eller mer var mer negativa och bråkiga upp till tre år senare.

Flera studier visar även att barn blir mer bråkiga och impulsiva om de i tidig ålder tillbringar många timmar på förskola. Jag skulle kunna fortsätta att rada upp exempel på risker med separationer från små barn, men jag väljer att stanna här. Jag hade nämligen lika gärna kunnat inleda på ett helt annat sätt:

Även om många forskare har betonat att separationer kan störa anknytningen mellan föräldrar och barn vet man i dag att det framförallt gäller barn som från födseln har en mer ängslig läggning.

Dessutom har studier visat att det dagliga samspelet mellan föräldrar och barn har mycket större betydelse än eventuella separationer. Om föräldrarna är varma, lyhörda och uppmärksamma har flera studier inte funnit några negativa effekter av tillfälliga separationer.

Det finns också studier som visar att det inte behöver vara skadligt om barn skiljs tillfälligt från föräldrarna redan under första levnadsåret. Exempelvis fann man i två stora studier att mammor som arbetade mer eller som började arbeta redan under första året hade bättre samspel och tryggare barn. En förklaring var att mammorna som arbetade i studierna prioriterar umgänge med barnen under den tid de tillbringade hemma.

Till sist har man sett att barn som börjar på förskola tidigt utvecklas bättre språkligt och intellektuellt. Och de negativa effekterna man funnit av tidig förskola syns inte när man följer upp barn som har haft barnomsorg i mindre grupper eller i hemmet (till exempel barnflicka).

Det är förstås inget unikt att forskning pekar åt olika håll, men det är särskilt spretigt i detta ämne. Jag kan alltså inte säga om ni tänker ”helt fel”, eftersom det till exempel beror på hur er son är lagd och hur er relation med honom ser ut i övrigt. Jag ska ändå försöka ge er lite vägledning utifrån det tvetydiga forskningsläget.

Eftersom det inte går att säga säkert hur just ert barn kommer att reagera, förslår jag först och främst att ni prövar er fram. Du kanske kan resa bort någon eller några dagar redan nu och låta pappan vara med sonen? Det viktiga är inte hur han reagerar just när du lämnar eller återvänder utan hur han verkar må i stort.

Jag funderar också på att du frågar om det är skadligt att skiljas från just mamma. Även om många barn har en starkare anknytning till mamman i din sons ålder är forskare numera överens om att pappor i lika hög grad kan stå för trygghet och närhet, vilket också verkar stämma i ert fall. Samtidigt tror jag att många reagerar starkare eftersom du är en mamma. Om en pappa undrade om det vore okej att jobba borta i veckorna skulle inte lika många höja på ögonbrynen.

Ett problem i ert fall är att pappan ska jobba några dagar i veckan, vilket innebär att en barnflicka kommer att vara med barnet. Jag skulle råda er till att om möjligt först låta pappan ta över och vara föräldraledig på heltid en period innan ni anlitar en barnflicka. Dels ökar förstås stressen på sonen om två förändringar sker samtidigt. Dels kommer det att vara svårt för er att tolka eventuella reaktioner på förändringen.

Om/när ni anlitar barnflicka har det förstås stor betydelse att hon (eller han) kan få en bra relation till sonen. De negativa effekter man ibland har funnit av separationer försvinner ofta om man tar hänsyn till kvalitén på barnomsorgen. De flesta föräldrar tänker förstås på detta, men ett råd är att främst söka efter någon som har ett fint samspel med sonen. Märker ni att den ni anställer gör honom trygg och nöjd kanske andra meriter kan spela mindre roll. Låt flera kandidater till tjänsten träffa sonen innan ni anställer någon.

Även om forskningen om separationer hade varit mer entydig hade jag ändå inte kunnat säga om ni tänker rätt eller fel. Många (jag?) gör misstaget att luta sig för starkt mot vetenskap för att finna svar på svåra frågor. Exempelvis borde försäljning av cigaretter uppenbart vara förbjudet ur en vetenskaplig synvinkel. Samtidigt värderar vi individens frihet att själv välja vad man utsätter sin kropp för, vilket bidrar till att cigarettförsäljning trots allt är tillåtet.

Utmaningen för er är alltså att försöka ta till er de eventuella risker som jag beskriver ovan och samtidigt väga dem mot andra värden i livet. Hur mycket betyder det för dig, för familjen och i förlängningen för sonen att du kan trivas och utvecklas i ditt arbete?

Martin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (36)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 36

Det känns seriöst att lyfta denna fråga. Trots ett välformulerat svar, vill jag tillägga att; om din magkänsla säger "att det känns rätt", så är det oftast så. Men om den säger något annat och tvivel finns, så tror jag det kan finnas skäl att ytterligare reflektera. Min första tanke var, är det omöjligt att låta barnet följa med mamma? Finns det barnpassning på den nya orten? Kan pappan ta ledigt och följa med vid övergången och att ni sen alternerar. Detta sagt, då jag tror det är viktigt att barnet får ut något positivt i detta som sker. Så, om möjligt, se et hela som ett äventyr, där alla får ut det bästa och med barnet i fokus.

anita bergström, 12:25, 2 augusti 2013. Anmäl

Hej Helena :) Du blandar nog ihop saker och ting är jag rädd. Min enda poäng är att i FS fall, så har väldigt kompetent gjorda studier, under lång tid, visat att hennes typ av situation inte nödvändigtvis har någon inverkan på barnets mående. Det är många faktorer som spelar in, och fungerar livet i övrigt så finns det inga hinder att göra det man vill i detta specifika fall. Jag gör också ett antagande att de som skriver in i sådana här spalter låter sig påverkas av mer än psykologens väl formulerade svar. Därför tycker jag det är onödigt men skrämselkommentarer av din typ, för jag tycker det är synd om människor låter sig hindras av andras åsikter istället för objektiva fakta. Jag svarade för att du skrev mitt namn, men kommer inte kommentera vidare missuppfattningar.

Maja, 19:03, 1 augusti 2013. Anmäl

Maja: så om man är professor eller författare, så är man hundra procent lyckad och lycklig..? Är det så du tänker om dina barn, att bara de får en fin titel så har du lyckats som mamma..? Eller..? Om du bara visste hur många ungdomar - och även mogna människor - som desperat försöker att nå framgång, för att äntligen få höra att de duger av sin mamma! Dessutom har du en konstig och nedvärderande syn på forskningsresultat. Med ditt resonemang så skulle man kunna sluta med ALL forskning, eftersom ALLA resultat handlar om statistiska skillnader och inte något 1-1-förhållande. Med ditt resonemang skulle man kunna säga, att "även om forskningen visar att barn som utsätts för alkohol i moderlivet ofta får beteendestörningar, koncentrationssvårigheter, låg intelligens och förändrat utseende, så behöver inte just JAG bry mig om det. Jag kan supa på, för det finns faktiskt dom ungar som kommer ut relativt oskadade också trots moderns höga konsumtion".

Helena, 20:56, 31 juli 2013. Anmäl

Självklart duger pappa till 1000%. Frågan hade inte uppkommitt om pappa hade varit barnledig tills barnet hade varit 18 månader. Då hade mammans separationsångest förmodligen blivit lika stor, men kanske lättare att hantera.

Cajsa, 14:40, 31 juli 2013. Anmäl

Håller med Cajsa, var är barnperspektivet? I barnets perspektiv är 5 månader en väldigt lång tid, i föräldrarnas en kort tid. Jag tycker absolut inte att mamman måste tacka nej till drömjobbet, lika lite som jag hade tyckt att en man skulle göra det. Men om det hade varit jag så hade jag ordnat det så att pappan och barnet kunde följa med, så att jag kunde träffa mitt barn varje dag (en enkel bostad är inget problem för ett litet barn bara det få träffa sina föräldrar varje dag). BÅDA föräldrarna måste kanske inte satsa helhjärtat på karriären om man har ett så litet barn som FS. Däremot tycker jag inte alls att det är givet att det är just mamman som måste ta hand om barnet på heltid - det kan pappan lika gärna göra (förutsatt att han ägnat sig mycket åt barnet från början).

Fyrabarnsmor, 14:26, 31 juli 2013. Anmäl

Hej Cajsa :) Du kanske inte vill hitta barnperspektivet i det som inte går i din linje? Det finns inget som pekar på att en mammas 100&iga omhändertagande av nödvändighet är avgörande för barnets utveckling. Vi vet inte hur barnets anknytning till pappan i det specifika fallet ser ut. Skulle du tycka samma sak om pappan for iväg? Det är, ur barnets synvinkel, inte nödvändigen värre att mamman börjar arbeta iväg. Pappan ska dessutom vara hemma mer än han jobbar och alla morgnar och kvällar kan man då anta, så det blir få timmar med farmor/barnvakt. Det kan vara att mamman är den enda tryggheten och att det därmed inte skulle bli bra. Men det vet varken du eller jag. Jag känner dysfunktionella personer som har haft hemmamammor, men för den skull drar jag inga slutsatser om att alla barn med hemmamammor far dåligt. Samma sak med frånvarande mammor. Det finns barn som far riktigt dåligt av dysfunktionella familjesystem, det är en skymf mot barnperspektivet att kalla detta ett sådant. Sorry för längden, men rationella överväganden tar längre i utrymme än tyckande.

Maja, 14:24, 31 juli 2013. Anmäl

Maja, jag kan överhuvudtaget inte alls hitta något barnperspektiv i ditt allt för långa inlägg. Har du överhuvudtaget läst frågan. Det kan bli fråga om en lång tid. Pappan ska inte alls vara hemma på heltid. Farmor och barnflicka ska växla om att sköta barnet. Mamma kommer att vara hemma lördag-söndag. Barnet är 8 månader. Mamma ska arbeta 45 år innan pensionen. Var är barnperspektivet´?

Cajsa, 12:53, 31 juli 2013. Anmäl

Det är uppenbarligen svårt för många människor att separera statistik och forskningens generella slutsatser, från sitt eget individuella perspektiv och enskilda case. Det leder till felaktiga överföringar av typen "det finns en förhöjd risk med X situation - därför leder individens beslut obönhörligen till att denna risk besannas". Det är ett logiskt felslut, och har mer men den egna känslan än fakta att göra. Därför tycker jag att kommentarsmöjligheten i denna typ av spalter, som jag antar faktiskt påverkar en del människors liv, ska tas bort. Eller så ska värderande kommentarer som bygger på felaktigheter bemötas av, i detta fallet, den utbildade psykologen som driver spalten. 1, Caset Myrdal: jag förordar ingenting, förutom att det finns flera sätt att ta sig an arbete/familj och vem är 'rätt person att 'tycka' om vad FS väljer? Myrdal är inte jämförbart i och för sig, men så har det ju gått enormt bra för alla deras tre barn. Välutbildade, professorer, familj och friheten att arbeta med det de brinner för är ju inte direkt ett resultat av en alltför dålig barndom... En barndom som är perfekt kan vara minst lika kontraproduktiv som en som innehåller alltför jobbiga utmaningar. De första åren är viktiga, men det finns inget stöd för att säga att en veckas separation med nödvändighet innebär ett sådant trauma att det sätter spår i personligheten. Adoptioner är inte heller jämförbart med frågan om tillfällig frånvaro med ett ett normalt jobb som detta handlar om. Med det sagt: adoptioner leder inte heller med nödvändighet till svåra psykiska besvär senare i livet. Ett visst belägg finns för en förhöjd 'risk' - men fortfarande mår de allra flesta adopterade alldeles utmärkt. Det är detta jag menar med att skilja forskning och uttalanden om risk, mot nödvändiga faktorer för ett visst utfall för den specifika individen. Så, jag hoppas att FS kan bortse från personer som 'tycker' och se den egna situationer i avvägningen mellan frisk- och riskfaktorer. Som sagt, finns det inga andra försvårande omständigheter så är riskfaktorn i några dagars separation tämligen irrelevant. Finns det dessutom fler friskfaktorer, i form av viktiga andra tex, så är det desto större skäl att fånga roliga utmaningar i livet.

Maja, 12:28, 31 juli 2013. Anmäl

JennyL: VET du verkligen inte, att de första åren är de viktigaste i ett barns utveckling - de är avgörande för hur hela personligheten blir! Har alltså inget att göra med om barnet kommer ihåg sin mamma på ett medvetet plan eller inte! Det är just detta som är så svårt för adoptivbarn och deras adoptivföräldrar många gånger. Barnen lider av separationer under en tid som de medvetet inte kommer ihåg. Men rädslan och otryggheten finns kvar i själen... Dessutom tror jag inte att en kvinna som skuldbelägger sitt barn för att hon missat någon i arbetslivet, skulle vara en bra mamma under några som helst omständigheter. En sådan kvinna borde inte ha skaffat barn alls. Det låter mycket stört!

Helena, 11:50, 31 juli 2013. Anmäl

Maja och Jenny har gott stöd av Alva och Gunnar Myrdal. De gav sina tre barn exakt en sådan uppväxt som ni förordar.

Cajsa, 11:28, 31 juli 2013. Anmäl

”Han lämnar mig för sin fru”

Förhållandet har växt fram långsamt, men har känts självklart trots att han är gift på annat håll. Efter att ha berättat för sin familj har han nu plötsligt vänt helt, han vill inte svika dem och lämna sin fru. Vad hände egentligen? Psykolog Liria Ortiz kommenterar.

Fråga:

I slutet av förra året började min kollega uppvakta mig. Vi har arbetat mycket tillsammans och jag hade aldrig tänkt på honom ur det perspektivet trots att vi haft det otroligt trevligt och givande tillsammans. Största anledningen till detta var för mig att han var och är upptagen. Famlande byggde vi upp en nära relation. Vi trivdes extremt bra i varandras närhet och trots omständigheterna fanns en känsla av självklarhet.
Jag lämnade mina barns pappa för ett år sedan och behövde ta det väldigt långsamt. Mannen accepterade detta och sa att när jag tagit min tid var han min. Han överöste mig med över­tygelser om att det han kände var stort och framför allt att det gav honom en känsla av att leva. I den relation han befinner sig i i dag administrerar och förvaltar han snarare ett sammanhang än lever, enligt honom. Skulle han leva upp till andras förväntningar eller ”vara egoistisk”, som han uttryckte det.

Vi tvekade båda. Jag släppte långsamt in honom i mitt liv. Både över murar jag byggt psykologiskt, men även in i mitt hem. Det handlade bara om när det var rätt tid att agera. Övertygelsen om ”oss” vilade i att vi båda blev bättre versioner av oss själva i varandras närhet, men även om livet och livsstilen som vi ville dela.

När han berättade för sin fru blev allt mycket verkligt och jag reagerade på att han gjort det utan att diskutera med mig innan. Vi bromsade in lite. Hans fru bemötte det med att låtsas som ingenting. Några veckor senare gav jag honom klartecken för att komma in i mitt liv genom att överlämna mina nycklar. Han tog snacket med frun igen. Hon blev förtvivlad och han återkom till mig med besvikelse över att ej ha kunnat gå. Att han inte direkt kunde bege sig. Jag lugnade honom och sa att detta måste få ta sin tid. Jag erbjöd mig att vänta. Han blev lycklig.

Så tog han det slutgiltiga steget. Berättade ännu en gång för sin fru, som agerade rationellt och började se sig om efter lägenhet. Sedan berättade han för de andra i familjen. Familjen blev djupt besviken. Och trots att han höll kontakten och under tiden övertygade mig om att jag var värd detta så vände han över en natt. Han blev som förbytt och berättade att hans relation är bra, att han hoppas finna lyckan genom att stödja sin familj, men att jag vet vad han vill och känner. Men att han inte kan lämna och svika, se familjen så här förkrossad. Han hoppades kunna finna lycka genom att göra dem lyckliga.

Nu står jag ensam. Jag är chockad. Vad hände? Hur kan det ha drivits till denna punkt utan mening? Varför rev jag mina murar? Hur går de vidare nu? Kan man leva ett liv under de premisserna? Var allt bara tomma ord? Ska jag lyssna på vad han vill eller vad han faktiskt gör? Hur resonerar familjen nu när han kommer tillbaka? Funkar det?

Jag tror inte att vi har någon framtid oavsett vad som händer nu. Det som vi hade är ju förstört och ärligheten sårad. Att släppa in honom igen känns bara farligt. Jag är väldigt förvirrad. Hur ska jag rikta mina tankar? För mig handlar det om en desillusion kring hur människor väljer att leva.
Vilsen

Svar:

Hej! Du är chockad. Du är vilsen. Han har överrumplat dig och sårat dig i grunden. Du har varit med om en omtumlande händelse. Så oväntad. Och så svår för dig att förstå. För mig framstår det som om du är i den skrämmande upplevelse av overklighet som drabbar oss i sådana lägen.

Låt mig göra ett försök att erbjuda dig en möjlig förklaring utifrån en psykologisk teori (motiverande samtal) som handlar om motivation och förändring. Som förhoppningsvis hjälper dig att åtminstone tankemässigt bättre kunna förstå det som hänt, och på det sättet kunna ”rikta dina tankar” så att det känns något mindre kaotiskt för dig.

Min hypotes är att verkligheten hann i kapp din kollega den där veckan när han hade tänkt ta ”det slutliga steget”. En viss osäkerhet om huruvida det var det rätta hade kanske funnits innan, men nu blev den akut och skrämmande för honom. Det är på många sätt en förväntad och ”normal” reaktion. Vi är nästan alltid uttalat ambivalenta inför stora livsstilsförändringar. De är ju komplexa till sin karaktär. Man brukar säga att ambivalens består av olika delar. Låt oss nu titta närmare på din kollegas troligen upplevda ambivalens och vilken roll som den kan ha spelat för det som hänt.

En del handlar om saker han längtar efter och har stora förväntningar på i er kärleksrelation. Låt oss kalla det förändringens eller det tänkta uppbrottets fördelar. Samtidigt finns det en annan del, en lojalitet med familjen som blir till ett hinder. Känslan av att svika sin familj om han lämnar. Men vid sidan av den känslan finns också missnöjet hos honom med äktenskapet. Låt oss kalla det de upplevda nackdelarna av hur det är.
Samtidigt, och det är den sista delen, finns fördelarna med äktenskapet. Som barnen, vardagen, gemensamma minnen och mångåriga vänner. Så här komplext och närmast förvirrat blev det kanske för honom när behovet av att ta ett beslut närmade sig. Att vara ambivalent är dessutom inget stabilt tillstånd. Det är i hög grad dynamiskt. Han har förmodligen svängt fram och tillbaka och haft svårt att hitta en väg ut ur ambivalensen. Inom honom kan det ibland ha lutat åt att han ska bryta upp, och flytta ihop med dig, och satsa fullt ut. Ibland i riktning mot att stanna kvar i sitt äktenskap.

Ett sätt att hantera vår ambivalens inför svåra beslut, kanske särskilt de som ofrånkomligen gör att vi sårar andra, är att titta åt ett annat håll. Vi rationaliserar, och försvarar oss med att vi har rätt att få det bättre, och vi ger plats för vår längtan. De andra delarna försöker vi undvika att se. Det gör att när vi står inför det som förändringen ofrånkomligen innebär, på ont och gott, är vi dåligt förberedda.

Vi överraskas av hur omgivningen, och vi själva, reagerar när det blir skarpt läge. Vi går kanske också för fort fram när vi inte har en helhetssyn på vårt dilemma. Vi drivs av vår egen förväntan, och är inte uppmärksamma på det som kan hända, och inte förberedda för att hantera det som krävs för att kunna fortsätta det vi påbörjat.

Jag tror att det var det dilemmat som din kollega hamnade i. Han blev förmodligen bestört och förtvivlad när han mötte sin familjs reaktioner. Och utan någon beredskap för att möta de känslorna så fanns bara lösningen att backa och säga att han stannar kvar. Det är svagt och ett svek. Men, en möjlig tolkning är att hans beteende inte säger att han inte har älskat dig och inte tänkt att det skulle bli ni, utan snarare att han inte orkade stå kvar vid detta när han insåg fullt ut vad ett uppbrott innebar för hans familj.

Som svar på din fråga – det är så att du måste sluta lyssna på vad han säger och i stället se vad han gör.

Att du förstår att han är ambivalent är inte samma sak som att du accepterar hans handlingar. Jag vill betona det en gång till. Att förstå de bakomliggande orsakerna till ett beteende är inte detsamma som att acceptera det.
Du har visat stort tålamod, och gett honom tid och väntat. Mitt råd är att du tar hand om dig själv nu. Du hittar förslag på hur du kan göra detta i ett av mina tidigare svar med rubriken ”Hur hanterar jag mitt brustna hjärta”.

En kram!

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (32)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 32

Väldigt vad en viss person kände sig personligt berörd och därmed måste göra ca tio likartade inlägg, som man låtsas kommer från olika personer. Är du medveten om att du är ganska ensam om din fördömande hållning, eller vad är problemet?

Eric, 17:48, 12 augusti 2013. Anmäl

Hur kan man få för sig att lita på nån som så uppenbart är oärlig, oärlig i den egenskapen att vara otrogen mot sin fru/man. En sån person har ingen moral och är inget att räkna med, en sån person utnyttjar bara andra för sin egen skull. "Min fru förstår mig inte" - hört den förr?. Nej tyvärr FS så var du antagligen bara en i raden av den här mannens "leksaker", dvs älskarinnor. Frun vet naturligtvis inte om detta, det aktar han sig nog för - det är alldeles för bekvämt att ha det som det är. FS är bara en trofé på jaktkartan över avverkade älskarinnor.

Å, 14:59, 28 juli 2013. Anmäl

Om man aldrig varit med om nagot sant här förut är det rätt naturligt trots allt att man kan vara naiv, précis sa här naiv. Och sen är man aldrig med om det igen, för sen är man ju inte naiv längre!

HR, 15:00, 26 juli 2013. Anmäl

Nu tycker jag faktiskt att en del lägger sten på börda. Jag tycker mycket synd om FS som har hamnat i en väldigt traumatisk situation. Livet kan vara väldigt svårt och jag hoppas att FS kommer upp till ytan igen.

Cajsa, 16:39, 24 juli 2013. Anmäl

FS får skylla sig själv. Man låter bli andras män (eller hustrur)!!!! Dejta en singel nästa gång va?

Anonym, 16:06, 24 juli 2013. Anmäl

Ja, det är inte ett dugg synd om FS. Att bara inbilla sig att det skulle hålla - jisses så naivt. Nån som är otrogen (som mannen i det här fallet) är ju inte pålitlig - om han vore pålitlig och ärlig så skulle han ju inte ha varit otrogen - eller hur! Hur ska då FS kunna lita på honom, naturligtvis så har inte hans fru hört nåt om denna "affär"

Så funkar otrogna män, 15:59, 24 juli 2013. Anmäl

Finns ett enkelt botemedel emot detta... Ge faan i gifta män (& kvinnor). Vill någon som verkligen är i en relation byta partner så får dom väl bestämma sig innan. Kärlek på kredit är alltid en dålig början

Nisse, 22:11, 23 juli 2013. Anmäl

@Cajsa, vi har bara FS:s version och vet inget om hans äktenskap. Han kanske aldrig haft en tanke på att lämna frun och då naturligtvis aldrig sagt något till henne. Beskrivningen av fruns agerande då hans sagt sig berätta låter inte trovärdigt utan mer som att han vill skjuta upp ögonblicket då han inte längre kan äta kakan och ha den kvar. Den enda förloraren är nog FS, som säkert haft samma illusion som xyz om livet i all sin glans o.s.v.

T, 19:33, 23 juli 2013. Anmäl

Menar xyz att otrohet och dubbelspel är "livet i all sin glans och komplexitet"? Kommentatorerna här konstaterar ju bara att det är världens äldsta historia som spelas upp här. Det är trots allt mycket sorgligt för alla inblandade. Livet kommer aldrig att bli som förr för någon. Tilliten har gått förlorad på ett grundläggande sätt, både för dig och för frun. Mannen valde sina barn. Och jag tycker att det var rätt.

Cajsa, 10:29, 23 juli 2013. Anmäl

T: håller med helt och hållet. Dessutom kan ett förhållande ha svackor. Småbarnsåren t.ex. är en jobbig period för vem som helst. Man är utmattad hela tiden, det blir bråk om vem som ska göra vad, man orkar kanske inte tänka på sitt utseende så mycket som man borde... Träffar då mannen under den perioden en kvinna utan småbarn, som är utvilad och har haft hela dagen på sig att göra sig vacker... och de två har tid att ha långa, innehållsrika samtal utan några barn som stör, i en behaglig miljö där hon passar upp honom med drinkar i stället för att uppmana honom att gå ut till soporna med blöjpåsen... Så är det såklart att en svag man kan falla. Det han inte tänker på, är att om han splittrar sin familj och börjar om med älskarinnan, så kommer hon antagligen också att vilja ha barn förr eller senare. Och då blir det precis likadant igen. Eller rättare sagt: ännu värre, eftersom han dessutom ska ha sina barn från det förra äktenskapet varannan helg eller rentav varannan vecka, och jonglera deras behov med spädbarnets och den nyförlösta mammans... Och efter det alla bråk om hur mycket tid och pengar han ska ägna respektive barnkull - där båda mammorna drar i honom och aldrig är nöjda...

Helena, 11:00, 22 juli 2013. Anmäl