”Hur ska jag hantera förälskelsen i min kollega?”

Fråga:
Hej! Jag har ett problem som sannolikt är ganska vanligt, men hittar ingenting när jag bläddrar igenom era arkiv så jag skriver i stället. Jag är i en relation dom jag trivs i. Jag har alltid varit dålig på att ha nära kärleksrelationer, till stor del för att jag har hett temperament vilket har gått ut över mina respektive och skapat ett tråkigt klimat som skadat relationen som med tiden blivit destruktiv, men även för att jag har ett stort bekräftelsebehov och lätt har blivit uttråkad. Den här gången har det varit annorlunda, jag har jobbat med mig själv, mognat, och träffat en fantastisk person. Vi delar mycket, älskar varandra, har roligt ihop, och jag tycker att min partner är väldigt attraktiv.

Något som jag fortfarande jobbar med är mitt stora bekräftelsebehov; jag tycker om att få uppmärksamhet av det motsatta könet, och även om jag har hållit det på en okej nivå och varit trogen, kan jag ibland känna att jag varit onödigt flörtig på ett sätt som jag inte alls skulle uppskatta hos min partner. Däremot har jag under vår relation hittills inte känt mig egentligen lockad av någon annan – förrän nu. En omorganisering på jobbet har gjort att jag kommit att jobba väldigt nära en kollega som jag tidigare inte känt och snabbt uppstod kemi, som utan att vi flörtat alls ändå varit påtaglig. Efter några öl på en afterwork nyligen tog vi snacket som inte gick att undvika och konstaterade att vi båda har känslor för varandra och förmodligen skulle ha inlett något om jag inte varit i en relation. Vi rensade luften och skötte det hela ganska snyggt, vilket jag är stolt över, men det är tydligt att vi inte riktigt lyckas släppa varandra. Jag fantiserar ofta om vad vi skulle kunna ha ihop.

Intresset för den här personen uppstod relativt tidigt, men det var först när jag förstod att det var besvarat som känslorna blommade upp. Nu har det varit så här i drygt en månad, och jag tycker verkligen om personen, även på en vänskapsnivå. Vi jobbar på ett projekt ihop i åtminstone 5–6 månader till, sedan kan jag möjligen få distans, men jag vill bli av med de romantiska känslorna nu. Jag känner hur detta får mig att sluta mig i min relation till min partner, jag blir tyst och fundersam, och har stora skuldkänslor. Jag vill på inga sätt släppa det vi har, har alltid sett med tillförsikt på det faktum att man under en lång relation kommer att hinna bli förälskad i andra personer flera gånger, men när det nu händer för första gången saknar jag helt verktyg för att hantera det – och det är väldigt mycket jobbigare än vad jag trodde att det skulle bli. Jag är konstant trött eftersom hjärnan går på högvarv, och saknar närheten till min partner, trots att det är jag själv som inte förmår ge den just nu.

Hur ska jag göra för att hantera detta?
Ingenjören

Svar:
Tack för ditt brev. Jag ska strax svara på din fråga om hur du ska förhålla dig till din förälskelse i en kollega. Min utgångspunkt blir den som du själv lutar åt, att det bästa är att du bryter med personen. Men jag börjar med att resonera med dig om det stora bekräftelsebehov som du har. Som du skriver klokt och insiktsfullt om, och som du ”jobbar med”. Min tanke med detta är att du kanske kan bli ännu mer insiktsfull om vad som händer dig ibland, så att du kan förebygga att du hamnar i det här läget återigen. En nyckelfråga för dig kan lite drastiskt uttryckt vara den här: ”Varför är jag inte nöjd med det jag har?” Du skriver att din partner sedan ett par år är en ”fantastisk” person, men du har ändå uppvaktat en kollega på arbetet.

Jag ska börja med det som kallas bekräftelsebehov och självacceptans. Ett stort bekräftelsebehov handlar ofta om en inlärd otrygghet i nära och viktiga relationer. På arbetet, i parrelationen, med vänner. Otrygghetens kärna är en låg självkänsla. Man har en låg självacceptans. Dilemmat är att man i det läget får förlita sig på att andra validerar och bekräftar att man duger. Något som man känner att man måste få från människor i sin omgivning. Om och om igen.

Tecken på låg självkänsla är kanske främst det stora behovet att bli sedd och uppskattad. Man säger vänliga saker till andra som man inte menar allvar med. Din ”onödiga flörtighet” hör kanske hemma här. Men andra tecken kan finnas: att vara andra till lags. Man håller med om uppfattningar som man egentligen är emot. Att ständigt jämföra sig med andra. Att vara mycket kritikkänslig. Man reagerar på kritik med att gå till attack.
Vad känner du igen av detta som jag nu berättar om? Jag lade till exempel märke till i ditt brev att du ”alltid har varit dålig på att ha nära kärleksrelationer, till stor del för att (du) har ett hett temperament”. Handlar det om att du är kritikkänslig? Det kan vara så att det som händer dig är en del i ett större och mer komplext problem som du har. Som visar sig i fler sammanhang än det som rör sig om ditt stora bekräftelsebehov. Även om det är det som träder fram tydligast för dig, och som verkar besvära dig mest.

Mitt råd är att du kontaktar en legitimerad psykolog eller legitimerad psyko­terapeut och får hjälp med att ännu mer förstå och komma till rätta med ditt stora bekräftelsebehov. Varför? För att förebygga att du ska hamna i det här besvärliga läget igen.

Nu till din förälskelse i din kollega på arbetet. Förälskelse upplevs av många som att bli hel. Utan att på något sätt förminska förälskelsens magi kan det vara så att förälskelsen mer uttrycker behov hos oss själva än egenskaper hos den som vi är förälskade i. Det finns något som får oss intresserade. En gömd fantasi. Eller ett behov, eller en idealbild. Det finns ibland anledning att se bakom förälskelsen. Du har redan på många sätt gjort det. Du resonerar om att en avgörande faktor bakom din förälskelse tycks vara ditt stora bekräftelsebehov. Och att det är en falsk grund för att låta förälskelsen gå vidare till en kärleksrelation. Det är omdömesgillt av dig och respektfullt i förhållande till din partner och din kollega. Men ert dilemma är att ni inte har kunnat ”riktigt släppa varandra” och ni ska arbeta tillsammans i åtminstone ett halvår till.
Mitt förslag till dig är att tillämpa nolltolerans. Var korrekt och vänlig men flörta inte. Var inte ens alltför vänlig. Undvik så långt det går att fika eller äta lunch tillsammans. Låt era möten handla om arbetet och inget annat. Gör med andra ord tvärtom mot vad du gjort hittills. Visst, du kommer att känna saknad och tomhet. Ditt bekräftelsebehov kommer att göra sig påmint och spöka inom dig under en tid. Bästa sättet att få kritisk distans till ett oönskat beteende är att sluta helt med det, och lära sig att det inte kommer någon tillfredsställelse den vägen. Träna dig i att acceptera de känslor av oro som du troligtvis kommer att ha. Hitta andra mindre problematiska vägar att använda för att bli bekräftad. Som att vara ännu mer uppmärksam på din partner, och umgås intensivare än vanligt. Läs gärna Tomas Böhms bok ”Kärleksrelationen. En handbok om konsten att leva i parförhållanden” och ”Kärlekens ACT: Stärk din relation med Acceptance and commiment therapy” av Russ Harris.
Liria

Frågan har kortats efter den första publiceringen.

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (22)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 22

@Isabelle: Men hur vet man att den man just träffat verkligen är "bättre"? De sämsta sidorna hos någon ser man ju i regel inte förrän man känner varandra riktigt väl, har levt tillsammans en tid och har kommit förbi stadiet där man anstränger sig för att vända sin bästa sida till. Lämnar man sin partner för någon som minsann aaaaaldrig skulle lämna skitiga strumpor på golvet är det stor risk att man istället upptäcker någon annan mindre sympatisk egenskap hos den nye efter en tid. Visst kan man hoppa från tuva till tuva i sitt kärleksliv allteftersom man får syn på någon som verkar bättre, men det finns också en poäng i att välja att satsa på en relation, exklusivt, under lång tid, och oavsett vilka frestelser som fladdrar förbi. Om man känner att man är med fel person, att den är "under ens nivå" och att man egentligen hellre skulle vara med någon annan, då är det schysstare både mot en själv och mot ens partner att avsluta relationen alldeles oberoende om man har någon "bättre" på lut eller inte.

Teresa, 10:35, 5 september 2013. Anmäl

Isabelle: Fast jag utgår från att man är så pass mogen att man inte valt ett förhållande med person under ens nivå. Det är rätt tragiskt att tänka sig att det finns människor som skulle "nöja sig" och ha en allvarlig relation med någon de egentligen inte älskar. Sedan inväntar de en flörtig kollega och vadå? Bekänner för sin partner att "nja, du höll aldrig riktigt måttet, jag bara var med dig tills den rätte dök upp? I min värld kan det aldrig vara så att jag träffar en ny man, blir kär och då lämnar min nuvarande man. Det kommer aldrig hända, jag vägrar att göra en person så illa. Om vårt förhållande inte är bra och jag har tröttnat på honom, ja då är det min förbannade skyldighet att göra något åt det innan jag förälskar mig i någon ny. Visst har jag blivit "förälskad" i andra under våra år tillsammans. Jag ser det som något helt naturligt. Men jag ser det också som något jag har ansvar att hantera på ett bra sätt. För mig innebär det t ex att jag inte börjar prata mer med personen ifråga, jag vaktar mig själv och mitt beteende. Jag märker när jag fantiserar lite för mycket och lite för länge om någon. Det blir bara flyktiga känslor som kommer och går. Och det säger ingenting om min relation, dessa känslor betyder inte att jag ska bryta upp från min man. Jag älskar honom och vill leva med honom! Men för att återgå till din fråga så tycker jag det är fel att vara otrogen, ja. Jag tycker inte att det någonsin finns en ursäkt eftersom man själv ansvarar för sina handlingar. Självklart kan man avsluta en relation om man inte trivs i den, men det enda anständiga sättet att göra det på är utan nya förälskelser inblandade.

Sofia, 09:46, 4 september 2013. Anmäl

Man kan inte styra vad man känner, men man råder över sina handlingar. Njut av känslan så länge den varar, men gör inget åt den, är mitt råd. Och om det är ömsesidigt, visst kan man tala med varandra om vad man känner, men samtidigt klargöra att man inte tänker agera. Om man blir förälskad i en kollega så är det bästa att inte göra något alls. Man kan gärna äta lunch ihop eller så, men öppet, så att vem som helst känner att de kan slå sig ned vid samma bord. Om de heta känslorna sedan svalnar och man har betett sig juste så har man kanske fått en vän för livet. Om däremot känslorna håller i sig efter ett år eller två, ja då är det kanske meningen att det skall vara ni två! Jag har fått kärleksförklaringar av ett par kollegor efter det att jag gift mig. Jag har tackat för komplimangen, sagt att jag tycker mycket om dem också, men att jag älskar min man och därför inte vill inleda något förhållande. Vi kan gärna umgås, men med kläderna på. Ett par av dessa män är mycket goda vänner, och vi kan umgås utan att någon "historia" finns att skämmas över eller behöva dölja. Man kan t o m skämta om det ibland "ack ja, så kär jag var i dig, det var tider det..." Ta de varma känslorna som en komplimang, men vänta med att göra något som inte tål dagsljus. Och vad du gör, beklaga dig inte över din man/fru inför den andre, dels är det ojuste, dels får de bara upp hoppet i onödan. Det är inte fel att ha varma känslor för fler, det är handlingarna som är viktiga

fia, 22:19, 3 september 2013. Anmäl

Som någon redan skrev i kommentarerna, så kan man ha en sådan förälskelse på jobbet som ett litet hemligt glädjeämne i vardagen. Bara man inte "gör" något. Jag har haft så med en kollega i cirka åtta månader nu. Det har växt fram mellan oss. Ingen säger något, men jag är ganska säker på från hans tonfall och sätt att se på mig, sättet han alltid söker med blicken och stannar den på mig, och vissa saker han sagt, att han har samma tankar och känslor som jag. Han har liksom sonderat terrängen, när det gäller vissa saker om hur jag vill ha det i ett äktenskap... Tanken finns där, att "kanske, kanske"... Själv är jag skild sedan länge, men han är gift. Vilket gör det omöjligt, för jag vill inte vara den som förstör någon annans äktenskap. Hans barn är visserligen vuxna och utflugna, så det vore inte det ALLRA värsta - men ändå... Jag är nöjd så här, men visst känns det obehagligt att tänka på att han antagligen ligger med sin fru. Det vill jag inte ens föreställa mig.

Anonym, 22:17, 1 september 2013. Anmäl

Alltid när det kommer sådana här frågor, så utgår svararna från att "gräset inte är grönare". Det är standardsvaret. Men vad gör man om man träffar någon som faktiskt - på alla parametrar - ÄR bättre än den man har? Om det inte är något djupt och mörkt bakomliggande i ens eget psyke, eller saker som man kan arbeta på i det egna förhållandet..? Utan faktiskt så att man hittar sin soul mate lite för sent i livet..? När man redan hunnit "nöja sig" och slå sig till ro med någon som egentligen är under ens nivå..? När man får en glimt av, hur ett annat liv skulle kunna vara..? Och om det dessutom är besvarat..? Är det alltid lika självklart att man ska stanna livet ut med den man sa "ja" till först..? Är det kört..? Är man den babyloniska skökan om man väljer om..?

Isabelle, 18:03, 1 september 2013. Anmäl

Teresa: ja, visst känns det skönt när man kan kontrollera sitt agerande och inte agera enbart känslostyrt utan även utifrån förnuftet. Men blir stolt och känner sig stärkt - bra för oss som har låg självkänsla! Och ni polyamorösa som rackar ner på "mononormen" i svaret och kommentaren: Nu råkar det ju vara så att FS uppger sig vilja leva med sin fantastiska och vill inte vara otrogen, därav svaret. Om FS istället hade frågat hur man hanterar att man är kär i flera och vill inleda relationer med flera hade kanske svaret blivit ett annat. Men faktum kvarstår att man i sådana fall rikserar den relation man har, och det måste man ju ha klart för sig och fråga sig om det är värt det. Det har jag gjort, och jag tycker inte det är värt det. Jag skulle heller inte vilja att min partner hade relationer med andra. Det innebär inte att jag har några synpunkter på att andra lever polyamoröst, så länge alla inblandade parter är med på det.

xyz, 15:54, 28 augusti 2013. Anmäl

håller med signaturen A. Snacket gick visst att undvika, jag tycker också att det var ett svek mot partnern att bekräfta känslorna för kollegan. Jag hade känt mig kränkt om min partner sa till en annan att han hade känslor för denna. Fokusera på det bra förhållandet du har där hemma! varje gång man känner nåt inför nån annan (om det nuvarande förhållandet man har är bra) ska man påminna sig själv att även om man skulle inleda ett förhållande med någon ny, så skulle pirret försvinna ändå tids nog.

Isabelle, 10:10, 28 augusti 2013. Anmäl

Sjukt imponerad av avsaknaden av hon/han/hen i brevet. Jag älskar det faktumet att jag antog vilket kön det var från början och sedan fick tänka om när jag läste texten igen. Knäppt hur en sån liten sak kan sätta igång tankeverksamheten och göra en glad.

Lilly, 02:18, 28 augusti 2013. Anmäl

På förstasidan ser jag länken till artikeln där det står: "Kär i kollega. Experten ger råd till kvinna som vill ha kvar sitt stabila förhållande." Sedan i brevet så framgår inget om könet på frågeställaren. Så då frågar jag mig och nu er hur detta har gått till? Anledningen att jag lade märke till det var just att jag tyckte frågeställaren varit riktigt finurlig genom att inte avslöja sitt kön, just då det inte hade något att göra med frågan.

Fredrik, 20:24, 27 augusti 2013. Anmäl

Vill tillägga att jag inte på något sätt förnekar eller "trycker undan" mina känslor. De får finnas där, jag kan t.o.m. vara glad över att få uppleva något så varmt och positivt, men de dikterar inte hur jag agerar utåt. Mitt beteende, som jag själv väljer, är alltigenom vänlig och professionell kollega. Det är första gången i mitt liv jag ser en sån här situation så klart, och klarar av att låta mig styras av förnuftet istället för känsloimpulser, och jag är så glad att det har fungerat. Men det är fortfarande bräckligt, och ärligt talat vet jag inte om jag hade klarat av balansgången om den hade ägt rum alltför nära gränsen. Tack och lov mattas förälskelsen också av med tiden!

Teresa, 17:02, 27 augusti 2013. Anmäl

”Varför fick vår åttaåring en panikattack?”

Fråga:
Jag är mamma till en flicka på snart nio år. Hon är i de allra flesta avseenden ett välfungerande och, tror jag, lyckligt barn. Hon är framåt och social, men ibland kan hon vara lite orolig. Hon är till exempel väldigt rädd för att åka hiss och undviker trånga utrymmen i en omfattning som gör att det nog kan ses som en fobi. Men jag tycker att hon kan vara väldigt duktig på att själv reflektera över sina rädslor. Hon har exempelvis vid flera tillfällen frågat om det går att göra något åt rädslan för att åka hiss och vi har då berättat att det går att bota i framtiden om hon vill.

Men här om dagen hände det något. Vi var på landet, en för henne välbekant miljö, och hade en fest tillsammans med familj och vänner. Vår dotter hoppade studsmatta tillsammans med ett annat barn. De råkade krocka och vår dotter fick lite näsblod som snabbt gick över. Men hon kunde inte sluta gråta och till sist övergick gråten i hysteri. Hon ville absolut åka hem till stan, hon tvinnade sina fingrar, hyperventilerade och sa att hon inte kunde andas. Det tog säkert en och en halv timme att få henne lugn.

Under själva händelsen pratade hon också om att hon var rädd för att ”dödingarna” skulle komma och ta henne och att hon bara kunde vara trygg hemma i stan. Trots hennes känslighet har jag aldrig uppfattat henne som spökrädd. Tvärtom; när det handlar om sådana saker är hon helt orädd i vanliga fall.

Eftersom vår dotter är ett ganska känsligt barn så blev jag otroligt orolig för att hon utöver sina fobier utvecklat panikångest. Kan det här vara en panikångestsattack? Hur tror du att de vuxnas alkoholkonsumtion påverkade situationen? Kan panikattacken hänga ihop med att hon är rädd för en massa andra saker? Hur lugnar man ner ett barn som gripits av panik? Brukar det komma tillbaka eller är det vanligt att det dyker upp som engångsföreteelser?

Svar:
Hej! Tack för ditt brev. Det är förstås svårt och dramatiskt att se sitt barn drabbas av stark ångest. Jag förstår därför om du blev orolig. Samtidigt vill jag på en gång understryka att panikattacker, vilket jag alltså tror det handlade om på sommarfesten, inte behöver vara allvarligt. Panikattacker är rädsla som drabbar plötsligt och som blir väldigt stark inom ett par minuter. Ibland kan det finnas en tydlig förklaring till rädslan, men ibland uppstår den utan uppenbar orsak.

Attacken präglas oftast av fysiska symtom som svettningar, yrsel och en känsla av att tappa andan. Dessa symtom upplevs som skrämmande i sig, vilket blir en ond cirkel: symtomen leder till mer rädsla, vilket i sin tur leder till mer symtom och så vidare. Framför allt hos vuxna, men även hos barn, kan skrämmande tankar och tolkningar av symtomen förstärka rädslan ytterligare – ”håller jag på att bli galen?” eller ”kommer jag att dö nu?”.

Det här kanske låter allvarligt, men behöver som sagt inte vara det. För det första är enstaka panikattacker inte ovanligt. I en stor välgjord undersökning fann man att nästan var femte tonårsflicka någon gång hade upplevt en panikattack (var tionde pojke). En majoritet av dessa ungdomar hade upplevt sin första attack före tonåren. För det andra är det sällan som enstaka attacker leder vidare till paniksyndrom, det vill säga återkommande attacker och oro. Paniksyndrom förekommer hos mindre än en procent av alla barn och är därmed den ovanligaste ångestdiagnosen under barndomen. Samtidigt kan andra fobier och ångestproblem ofta leda till enstaka panikattacker, vilket är svaret på en av dina frågor.

Det är fullt möjligt att dotterns andra rädslor kan förklara varför hon drabbades av så stark ångest. För det tredje finns det i dag bra behandling för barn som lider av paniksyndrom. I de studier som har gjorts blir de flesta barn klart bättre efter behandling med kognitiv beteendeterapi. Även om det kan krävas lite mer tid är resultaten lika goda som vid behandling av enklare fobier.

Eftersom dottern verkar må bra i övrigt kan du alltså avvakta så länge ytterligare attacker uteblir. Du bör samtidigt vara uppmärksam på om hon börjar uttrycka oro eller undvika sammanhang på ett sätt som du inte känner igen sedan tidigare. Exempelvis sade din dotter att hon bara kunde känna sig trygg hemma och ville åka från landet. Är det något du känner igen sedan tidigare? Brukar hon vilja fly hem? Det är givetvis bra att prata med dottern om vad som hände på sommarfesten, men jag gissar att du redan har gjort det. Har hon själv sagt något om att vuxna drack? Håller hon fast vid förklaringen om ”dödingarna”? Vad menade hon med det? Det är vanligt med existentiella grubblerier i din dotters ålder, så även om hon inte har varit rädd för spöken eller döden tidigare så kan det kanske komma en sådan period nu.

Samtidigt behöver varken en önskan att fly hem eller rädsla för dödingar vara ett problem så länge det inte innebär att dottern begränsas eller påverkas i vardagen. Det är först då jag tycker det är aktuellt att göra något mer aktivt eller söka professionell hjälp.

Hur ska du lugna dottern om hon skulle få en ny ångestattack? Förutom att själv försöka vara lugn när du hjälper din dotter finns det två saker jag tycker du kan pröva. Hjälp henne först och främst att andas lugnt. Att hyperventilera, som hon gjorde, är mycket vanligt i samband med panik. Dessvärre leder hyperventilation till för hög syrehalt i blodet, vilket förstärker flera av de skrämmande symtomen. Det är till exempel inte omöjligt att hennes tvinnade fingrar var en följd av andningen, eftersom långvarig hyperventilering kan orsaka muskelkramp. Försök framför allt att lugna ner tempot i andningen och se till att dottern inte tar alltför djupa andetag. En annan sak du kan göra är att förklara vad en panikattack är för något och poängtera att det inte är farligt. Ångestsymtomen i kroppen kan kännas mycket obehagliga, men de kan inte pågå hur länge som helst. Till slut ser kroppens hormonsystem till att bromsa rädslan, vilket var det som hände efter någon timme på festen. Ibland kan den här typen av information om panik innebära stor lindring, eftersom det ger en förklaring till de skrämmande symtomen. Främst pratar man förstås om detta i förväg, men om paniken skulle slå till kan man återkoppla.

Till sist vill jag ta upp en välkänd princip som gäller för alla slags fobier och oro: ju mer man undviker det skrämmande, desto farligare ter det sig. För att övervinna rädslan måste man därför möta och närma sig det som skrämmer. Detta är inte så svårt att förstå när det handlar om tydliga fobier, som exempelvis höjdskräck eller spindelfobi. Det som skrämmer vid panik är som sagt ofta olika reaktioner i kroppen. Om man exempelvis är rädd för att bli yr kan man behöva göra övningar eller utsätta sig för aktiviteter som framkallar yrsel. Om man känner obehag när man blir andfådd får man exempelvis springa upp och ner för trappor. Det är en central del av behandlingen för både barn och vuxna med paniksyndrom. Sådana övningar genomförs under ledning av legitimerade psykoterapeuter eller psykologer. Samtidigt uppstår det ständigt spontana lägen där du kan hjälpa din dotter att försöka stå kvar eller närma sig något skrämmande istället för att följa instinkten att fly undan. Att tänka på det i vardagen är det bästa du kan göra för att lotsa din dotter genom gamla och nya rädslor.
Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (11)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 11

Brevskrivaren skriver om att dotterns rädsla för hissar "går att bota i framtiden". Kanske sitter problemet i er attityd och sätt att uppfostra er dotter. Varför inte ta tag i problem och rädslor med en gång? Skärp dig för fan och förklara för din dotter att det här tar vi tag i med en gång! Hon ska inte behöva gå omkring och vara rädd för ofarliga saker. Du måste ge henne trygghet i att detta är något som kan fixas, inte i en diffus framtid utan nu, idag. Lär inte din dotter att bli hjälplös. @Martin "Eftersom dottern verkar må bra i övrigt kan du alltså avvakta så länge, ytterligare attacker uteblir", vad är det för jävla råd? Du borde skämmas. Det är uppenbarligen ett problem för barnet och troligen hämmar det henne en hel del. Ta tag i problem, guida barnet så att hon kommer över sina rädslor och inte lever resten av sitt liv som en andra sortering för det är exakt vad hon kommer att bli om inte en vuxen tar sitt ansvar och hjälper henne i rätt riktning.

Jos, 08:57, 9 september 2013. Anmäl

Visst kan barn vara väldigt fantasifulla och de kan vara duktiga på att hitta vägar att få som de vill men det fallet som mamman beskriver här tycker jag rymmer mycket mer än så. Jag tycker inte att det kan uteslutas att det handlar om vanföreställningar. Det har under de senaste åren skrivits mycket (både artiklar och böcker) om bl.a. ADHD och liknande tillstånd som föräldrar har lyckats komma till rätta med genom att ändra på barnens kost och ur den eliminera ämnen som räknas som opioider tex Gliadin (finns i gluten) och Kasein (finns i mjölk). Att opioider kan orsaka bla. vanföreställningar är inget nytt. Hur Gliadin påverkar hjärnan kan man läsa mer i boken Brödberoende av Dr William Davis. Den här typen av gluten-känslighet visar sig inte på några tester för celiaki - det är något helt annat. Eftersom barnet har attacker kan mamman tänka igenom om hon kan se något samband mellan attackerna och vad barnet ätit och druckit innan. Man kan säkert genom KBT, terapi osv lära sig att hantera vanföreställningar till viss del men vore det inte ännu bättre att försöka förstå varför de uppstår och ta hand om problemet där. Att psykologiska tillstånd kan orsakas av ämnen vi får i oss genom maten och på andra sätt är inte ett okänt fenomen. Enligt Dr Natasha Campbell-McBride har mängder av psykologiska syndrom samband med vår matsmältningsapparat. Läs hennes bok Gut and Psychology Syndrom, eller gå in på hennes blogg (http://www.doctor-natasha.com/) eller YouTube och lyssna på videoklippen (http://www.youtube.com/watch?v=BnzYqOn3VkY).

Erik, 16:48, 30 augusti 2013. Anmäl

Min äldsta dotter, som idag är över 30, utvecklade fobier, rädslor och några panikattacker just i samma ålder. Vi gick i ett par samtal på BUP eftersom det påverkade vår vardag väldigt tydligt när hon inte klarade att gå ensam någonstans överhuvudtaget. Det jag tänkte då och sen har försökt tillämpa med mina andra barn och barnbarn är att det är viktigt att närvarande vuxna vågar stå kvar och liksom bekräfta att man ser att barnet har det jättejobbigt men att man själv inte blir rädd utan klarar av att hålla skräcken och oron åt barnet. Det är nog den stora utmaningen som förälder så att barnet inte känner att det måste kunna skydda och ta hand om mamma och pappa också när det mår så dåligt.

Lotta, 07:04, 30 augusti 2013. Anmäl

"Hon har exempelvis vid flera tillfällen frågat om det går att göra något åt rädslan för att åka hiss och vi har då berättat att det går att bota i framtiden om hon vill." Jag reagerar liksom Kalle på att inte FS inte tar tag i problemet nu och att inte Martin tar upp det heller. Hon lider ju av hisskräcken nu och har tom frågat om det går att göra något åt, varför vänta till "framtiden"? Lyckönskningar till er!

Lina, 20:47, 29 augusti 2013. Anmäl

Jag tycker det är viktigt att prata mycket med ditt barn om dessa fobier och panikångestattacker. Själv drabbades jag i samma ålder av panikångest och utvecklade snabbt just cellskräck och i förlängningen kom också torgskräck (önskan att komma hem i trygghet) som ett brev på posten. Jag fick ingen hjälp att förstå vad som hände med mig, vuxna som viftade bort det hela, vilket gjorde att jag inte ens vågade prata med ens mina närmaste om paniken och ångesten utan lärde mig att undvika allt otäckt genom bortförklaringar och hitta på strategier......Hela mitt liv (sen 40 år!)har varit otroligt begränsat , misslyckat yrkesliv, ensamhet och isolering, tablettberoende......jag önskar verkligen att stödet och kunnig hjälp hade kommit redan i barndomen, när problemen började och inget jag fått hantera själv som vuxen.....här sitter jag nu i övre medelåldern ensam instängd i en förortslägenhet medan mina syskon haft strålande karriärer och roliga liv runtom i världen och alltid tyckt att deras bror är en konstig nervös typ som inget gjort av sitt liv, trots att han är så intelligent........Agera för ditt barn nu! Avvakta inte, som psykologen föreslår!

Kalle, 13:13, 29 augusti 2013. Anmäl

Och försök dra ner på stressen rent allmänt i vardagslivet. Så att det finns tid för lugn och ro hemma. Skolan är en ganska stressig miljö för barn och ungdomar, och där är de minst 8 timmar/dag. Verkar också vara vanligare med de här symptomen när hormonerna slår till i tonåren. Har sett barn med ångestattack på fritiden. Det barnet hade jobbig situation i skolan samtidigt och det blev helt enkelt för mycket, och hon kunde inte stoppa oron utan fastnade i en ångestattack. Fick andas i påse en stund för att få ner syrenivån, tips av ambulanspersonalen. Att bara vara hemma och vila och göra läxorna, kan vara något bra för dessa lättstressade barn under 11-13-års åldern. Sen verkar det lätta och gå över när hormonerna lägger sig lite. Tror de behöver veta att detta kan hända om man utsätts för för mycket stress, för en del barn. Helt normalt. De blir inte galna. Men de måste dra ner / få hjälp med att sänka allmänstressen och få mer lugn i tillvaron. Då tål de enstaka stresshöjningar bättre.

Mamma till dotter som troligen vuxit ur oron nu., 11:11, 27 augusti 2013. Anmäl

Bra svar av Martin! Jag har en 13-årig son med liknande problematik, förutom att ångesten inte alltid är fullt så "från klarblå himmel" som hos FS dotter. Den utlöses av oro inför kommande skolstart/resor/besök/stress och krav. Han blir dessutom arg om man försöker prata med honom mitt i ångesten, vill gärna lägga sig i sängen eller på golvet. Har hemska kroppsliga symtom men vill inte ha hjälp just där och då, och efteråt vill han inte prata om det. Jag vet att undvikande är fel och vi hjälper sonen att inte undvika sånt han är rädd för och som orsakar ångest, utan utsätter honom men i så små steg som möjligt och med möjlighet för honom själv att delta i planering kring detta, med positiv förstärkning och förklaringar och uppmuntran och tilltro till honom. Detta är jättejobbigt förstås, och vi föräldrar är ofta matta om ångesten kommer ofta. Men det stora problemet för oss är att vi inte får någon hjälp utifrån. Vi har försökt i 4 år nu på alla håll. Skolan slår ifrån sig. BUP hänvisar till primärvården (sonen vill inte "gå till doktorn" och jag vill förstås att han träffar en BUP-psykolog och inte en primärvårdsdito eller husläkare!) och vi kommer ingen vart. Jag läser forskning om obehandlad ångest som blir kronisk, och min föräldraförmåga sänks väsentligen av att vi känner oss så ensamma och utlämnade trots att vi i detalj beskrivit sonens symtom i telefon med BUP vid flera flera tillfällen. Varför ska det vara så svårt att få hjälp? Forskningen är ju så gott som entydig och behandlingsmetoderna hör inte till de kostsammaste.

ako, 23:06, 25 augusti 2013. Anmäl

Nonchalera henne. Annars lär hon sig att det är under attackerna som hon får uppmärksamhet.

Bengt, 13:33, 22 augusti 2013. Anmäl

Det är väldigt intressant att alternativet att hon ser dödingar, andar, inte dyker upp. Vi är fortfarande kvar i en fyrkantigt tänkande.

Sara, 16:53, 20 augusti 2013. Anmäl

Bra svar, tror jag, Martin. Det ar sa latt att gora situationen varre genom att koncentrera sig pa problem. Var son blev fly forbannad nar han var 13 men inte fick som han ville. Han hade samma symptom. Det var skrämmande for honom och for mig men återkom aldrig, tack och lov.

Kristina W., 16:08, 20 augusti 2013. Anmäl

”Går det att leva ett lyckligt liv som asexuell?”

”Jag vill inte bli ensam som gammal – men tycker att sex är totalt ointressant”, skriver dagens frågeställare. Hon undrar om hon kan leva ett lyckligt liv ändå. ­Psykoterapeuten Liria Ortiz svarar.

Fråga: Jag är en kvinna på runt 30 år som aldrig har haft ett romantiskt parför­hållande. Jag har aldrig varit kär, varken i män eller kvinnor och är inte intresserad av sex. Jag lider inte av det förutom att jag kan sakna den mentala intimiteten som vissa par har.
Jag har dejtat och då ställt upp på sex för att få vänskap och kramar. Jag tycker om att vara nära och kyssas ibland, men sex är totalt ointressant. Jag kan ge mig själv orgasm men tycker inte att det är en särskilt märkvärdig känsla.
Min fråga är om man kan leva ett lyckligt liv som asexuell? Ibland undrar jag även om det heterosexuella och monogama parförhållandet glorifieras lite väl mycket. Även om jag inte har den sortens relationer har jag andra väldigt fina relationer i form av platoniska vän- och familjeförhållanden.
Många har fördomar mot asexuella och bara för att jag bryr mig om mitt utseende så verkar en del inte tro att jag är asexuell och att jag i sådana fall kan botas. Jag vill inte bli ensam som gammal så det är möjligt att jag kommer att ställa upp på sex om jag känner att det är det enda alternativet till att slippa åldras i ensamhet.
A

Svar: Hej A, och tack för ditt brev! Asexualitet är en läggning som är ganska okänd för många. Men som sedan en tid får en allt större uppmärksamhet. Jag svarade här på Insidan ganska exakt för ett år sedan på en fråga från en asexuell person, som på många sätt påminner om din fråga. Och Dagens Nyheter hade en artikelserie om ”Ett liv utan sex” i våras. Du får i slutet av mitt svar hänvisningar både till mitt tidigare svar och till artikelserien.
Jag kommer strax att ge min syn på din fråga om det är möjligt att leva ett lyckligt liv som asexuell, och i mitt ­resonemang om detta även utgå från det du själv skriver: att du inte vill leva ensam som gammal. Jag vet inte om du håller med mig, men jag uppfattar att detta hänger ihop.
Jag börjar med att fylla på din berättelse om vad det kan innebära att vara asexuell utifrån sexologiska och psykologiska studier, och berättelser av asexuella. Det är som sagt en fortfarande ganska okänd sexuell läggning. Det finns en hel del förenklade uppfattningar, för att inte säga fördomar om asexualitet, och de asexuella. Vilket ju också är din erfarenhet.
Låt oss först konstatera att det är en läggning det handlar om. På samma sätt som det är en sexuell läggning att vara homosexuell eller heterosexuell. Det är inget man valt utan det är sådan man är. Asexualitet finns inom den normalvariation som människans sexualitet rymmer. Det finns inga skäl till att asexuella ska behöva förklara eller försvara sig.
Kanske cirka en procent av män och kvinnor i en befolkning är asexuella. Den siffran bygger på bland annat en större enkätstudie i Storbritannien för några år sedan.
Asexualitet kan definieras och upplevas på flera sätt. Och det är ganska omdiskuterat vad asexualitet kan innefatta och innebära. Det var egentligen först på 1990-talet som sexologerna började forska och skriva om asexuella. En kort definition är att det handlar om att inte känna sexuell lust. Samtidigt som man som asexuell kan känna stark värme för en annan person, bli förälskad, vilja ha ömhet och närhet, och älska en annan person.
Men det tar sig inte uttryck i psykisk eller fysisk längtan efter en sexuell relation. Du beskriver det väl. Du berättar att du tycker om att ”vara nära och ­kyssas ibland men sex är helt ointressant”. En del asexuella definierar sig som att de är ”romantiska” men inte sexuella.
Det är lätt att bli missuppfattad som asexuell. För många är det lika med att vara störd, frigid, impotent eller olycklig. Inte så få blir provocerade av att höra att man inte har lust till sex eller njuter av det. Och inte minst när man säger att det inte är ett problem. Inte heller något man vill få hjälp för eller bli botad från. Studier visar att de flesta asexuella är nöjda med sitt liv och vill bli respekterade för sin läggning.
Många asexuella förstår sin sexuella läggning först sent i livet. De har i många år haft sex för att det hör till eller för att det har varit ett öppet eller underförstått villkor för kärlek. En berättelse som ofta återkommer är att man efter en skilsmässa efter en tid blivit uppmärksam på den lättnad man känt för att det sexuella samlivet upphört.
Du undrar om det är möjligt att leva ett lyckligt liv som asexuell. I vårt land har alla möjligheten att kunna vara annorlunda och lyckliga med sin sexuella läggning så länge man inte skadar andra eller sig själv. För mig är det också självklart att det inte är smärtfritt att inte vara och bete sig ut­ifrån de givna normerna. Att uppfattas som annorlunda. Men att leva upp till sin potential och med självrespekt för den man är innebär också glädje och stolthet. Visst, smärtan kan också vara en del, så som livet är. Personligen och rent generellt tycker jag att livet rymmer mer tillfredsställelse när vi vågar bejaka de personer vi är. 
 Jag tycker att du till stor del själv har svarat på din fråga. Om din möjlighet att leva lycklig som asexuell. Du skriver att du har ”väldigt fina relationer i form av platoniska vän- och familjeförhållanden”. Så är det för de flesta asexuella. Man är nöjd med sitt liv, och man uppfattar inte sin sexuella läggning som ett problem. Mitt råd är att du fortsätter att vara så klok som du uppenbart är och med en självklar stolthet lever utifrån din sexuella läggning.
Men du har en poäng i att omgivningen nästan alltid betraktar det vanligaste, det heterosexuella äktenskapet eller sammanboendet, som normen och ett ideal att uppnå. Om du känner att det passar dig kan du välja att aktivt träffa andra asexuella. Det kan ge dig möjlighet att bli positivt bekräftad och få stöd från andra i samma situation när du känner dig ifrågasatt. Det finns ett nätverk för asexuella, som också är en blogg (asexuellt.blogspot.com). Nätverket är en grupp inom RFSL, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande.
Du vill inte bli ensam som gammal och funderar om du ska ”ställa upp på sex … om … det är det enda alternativet”. Det här är en oro som du delar med många andra asexuella. Det finns aldrig några garantier för att en partner eller barn gör att man känner sig mindre ensam som äldre. Det beror i första hand på kvaliteten på våra relationer, på hur vi har vårdat dem innan vi blir äldre och på hur vi knyter an till andra. 
Jag tror att det finns flera möjligheter för dig. Börja med att se dig omkring på ett nyfiket sätt! Bli uppmärksam på personer i din omgivning som har samma läggning och som också är i samma fas i livet som du. Som levt ensamma, men som börjat längta efter att leva ihop med någon. Det finns också klubbar och kontaktannonser på nätet för asexuella.
Ett alternativ kan också vara att leva ihop med en nära vän. Det finns i dag även ett nyväckt intresse för kollektivboende för singlar. Fortsätt att vara så frimodig som jag anar att du är och stäng dig inte inne i konventioner om hur saker och ting ”borde vara”. De allra flesta blir som mest olyckliga när de gör våld på sig själva.
Här är hänvisningarna till mitt tidigare svar och DN:s artikelserie om asexualitet:
http://blogg.dn.se/fragainsidan/ 2012/08/10/asexuell/
http://www.dn.se/livsstil/relationer/ett-liv-utan-sex/
Varma hälsningar Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 12

Att ställa upp på sex för att slippa vara ensam är ju väldigt orättvist mot partnern. Det är ju att gifta sig / bli sambo under helt falska premisser och att ljuga mot partnern på ett djupt plan. Du kommer i längden inte kunna att upprätthålla intrycket av glad sexpartner utan din partner kommer märka att nåt är fel, börja söka fel hos sig själv eller helt enkelt bli hemskt frustrerad... Nej för inte en annan människa bakom ljuset på det sättet. Det vore djupt orättvist mot den andre, och skulle förmodligen ändå inte sluta väl (dvs med tvåsamhet) eftersom man inte kan leva en lögn en längre tid och förbli lycklig.

HR, 21:48, 20 augusti 2013. Anmäl

FS skriver att hon inte vill bli ensam när hon blir gammal. Att leva i ett förhållande är på intet sätt en garanti för att inte bli ensam när man blir gammal. Förhållandet kan ta genom t ex skilsmässa och så är man ensam. Barn är heller ingen garanti mot ensamhet på ålderns höst för de kan flytta och leva sina liv långt bort. Det räcker med 30 mil för att det ska bli rätt långt mellan gångerna som man träffas men barn kan flytta till andra sidan jorden och då blir det ytterst sällan som man ses. Tyvärr händer att barn tar avstånd från sin mor, far eller syskon. Detta är betydligt vanligare än man tror. Själv är jag skild och har fem barn men några bor alltifrån 30 mil bort till andra sidan jorden och en verkar helt ha glömt att han har en mor och syskon.

Ensam ändå, 19:44, 19 augusti 2013. Anmäl

Att sakna sexualdrift borde antyda att man är neutral till sex, det är varken någon man efterlängtar eller motsträvar. Är man helt neutral till sex så skulle man lika gärna kunna se det som ett träningspass istället för att ta en löprunda. Men för många blir en brist på lust istället det motsatta, olust istället för att vara det ena eller det andra. Att inte ha driften är orsaken, men problemen är oftast skapade av oss själva. Press från en själv, från andra, tidigare negativa erfarenheter, tabu, att inte känna att man räcker till etc. leder ofta till att man istället börja avsky, äcklas, inte vill prata om det (kväva) bara tanken på sex. Fråga en nykär man vad som skulle hända med hans sexliv om han skulle bli obotligt impotent. Han skulle säker hitta flertalet kreativa lösningar för att tillfredsställa sin partner för att han vill att denna ska ha det bra, samt för att tillfredsställa sitt egna ego att han kan fortfarande tillfredsställa någon annan. Om han en vecka senare blev impotent i verkligheten, så skulle få av dessa kreativa lösningar utövas, då skammen, pressen, att känna att man inte räcker till ta över. Sexlivet skulle troligtvis dö ut och bli någon man inte pratar om. Lyckas man få bort demonerna som man själv och kanske sin partner skapat och istället nå den neutrala inställningen istället för att äcklas/pressas av sex så skulle man kunna se vad för nytta man själv kan få ut av sex. Frågeställaren vill ha närhet/kramar/kyssar. Sex kan vara väldigt intimt med mycket närhet/kel, det behöver inte vara ett fullt krogragg som pumpar och frustar ovanpå dig. Din partner kan massera dig och du få njutningen av det samtidigt som partnern får sin njutning. Ni kan rulla runt i sängen och kittlas/brottas och ha kul med varandra. Du kan se det som enbart träning (även om det låter tråkigt). Att din partner som du tycker om blir tillfredställd kan kanske räcka, annars kan kanske ditt ego stärkas av att se att det är du som orsaker partnerns njutning. Det finns människor som inte är asexuella men har svårigheter med sex. Impotens eller svår vestibulit etc. kan många gånger leda till ett sexlöst liv, men om man hittar en förstående partner som man vågar pratar med så kan många hitta andra lösningar tillsammans som tillfredsställer bådas behov. Att leva med kärlek och närhet räcker långt för en hel del. I förhållanden där man tidigare haft ett aktivt sexliv, brukar tyvärr också närheten försvinna (pga. press/tabu/dåligt kommunikation etc. som nämnt innan). Med närheten försvinner även många gånger kärleken då det just är närhet som tex. kramar som ofta håller igång den. Det jag vill ha sagt med ovanstående är att det finns fler personer (även personer som kan blir sexuellt attraherade) där ute som en asexuellt person skulle kunna ha en perfekt stadig relation med. Det gäller att hitta en förstående partner och vara ärlig och prata om det tillsammans, men charmören/snyggingen på krogen/stranden är kanske inte alternativ 1 att pröva med. Det största problemet frågeställaren kanske har är att personen nämner att hon aldrig blivit kär. Asexualitet brukar ofta handla om att man saknar sexuell attraktion, men många kan fortfarande bli emotionellt/romantiskt attraherade (förälskade). Det finns dock de som inte kan bli detta alls. Det kan bli svårare att hitta en förstående partner om man även tar bort kärlek ur ekvationen. Frågan är om du verkligen inte kan bli kär, om bristen av sexuell attraktion och de problem som det kanske har skapat för dig tagit all fokus, även rädsla av att bli lämnad speciellt i de fall när man inte varit öppen från början, gjort att du omedvetet inte tillåtit dig själv att släppa taget och bli emotionellt kär. Du är enbart runt 30 och alla blir inte kära på en gång.

R, 13:27, 18 augusti 2013. Anmäl

@Lise-Lotte, jag hoppas du skämtar och vill driva med folk. Om inte är du verkligen hemsk! Fy 17 säger jag bara om det vedrkligen är så som du säger

Nina, 21:54, 16 augusti 2013. Anmäl

F.ö. undrar jag om det inte kan vara så att om man helt enkelt träffar rätt person får fart på det hela så att säga. Om man haft tråkigt i sängen tidigare kan man ju tycka att det kvittar om man inte vet om nåt annat. Och sen är det ju inte alltid de som ser ut som praktexemplar som verkligen är det.

K, 15:52, 15 augusti 2013. Anmäl

@Lise-Lotte, sök hjälp själv istället för att rekommendera andra att göra likadant.

K, 15:43, 15 augusti 2013. Anmäl

@Lise-Lotte, 22:00, 13 augusti 2013 Taskigt och grymt mot din ex-man, och även mot dina barn. Att inleda ett förhållande med någon som man uppfattar som "undermålig" är något som man bara inte gör - oavsett kön. Att under dessa omständigheter skaffa barn för att inte känna sig ensam i livet är ohyggligt egoistiskt. Dessutom visar det på en hemsk och fascistisk människosyn.

El Charlatano, 11:51, 15 augusti 2013. Anmäl

Jag har ett närliggande problem. Är inte asexuell, utan har snarare - i alla fall förr - haft en _stark_ längtan efter en attraktiv och sexig man att ha sex med. Detta blev dock aldrig verklighet. Dels för att det inte finns så många sådana praktexemplar, och dels för att jag alltid kände mig hopplöst underlägsen och blev blyg och fick tunghäfta när jag någon gång hade en sådan man i min närhet. Jag blev alltså tvungen att välja mellan att leva ensam och att nöja mig med en man som jag faktiskt inte älskade och inte ville ha sex med. Eftersom jag inte kunde bli kär eller sexuellt attraherad av något annat än ett praktexemplar. Jag valde att mycket medvetet genom internetdejting skaffa mig en man som var good enough. För ett tag. Vi skaffade två barn och så småningom tog jag ut skilsmässa. Jag har inte ens brytt mig om att försöka leta någon ny efter det. Nu lever jag ensam varannan vecka och med mina barn varannan vecka, och mitt liv är så oändligt mycket mera rikt och meningsfullt p.g.a. mina barn! Rädslan för ensamheten är också borta. Men jag behöver inte längre ha sex med en man som min kropp uppfattar som undermålig. Det är en stor lättnad! Kärlek får jag ha i fantasin, med diverse män som jag ser på film etcetera. Kanske kan du ordna ditt liv på samma sätt..?

Lise-Lotte, 22:00, 13 augusti 2013. Anmäl

Jag lever i ett asexuellt förhållande. Vi har haft sex (vi har barn), men har båda mycket låg sexdrift och tycker väl kanske som FS att det inte är så märkvärdigt med sex. Jag tror att vårt förhållande har lika stor chans som de flesta andra att hålla tills vi blir gamla. Jag tycker att man kan ha det nästan hur som helst med sex i ett förhållande, bara båda är med på det. Det jag skulle önska mig är att finna fler som lever utan sex, för att kunna prata om det med någon som inte höjer på ögonbrynen. Det skulle vara intressant att veta hur andra asexuella tänker och hur de har det i sina förhållanden. Jag är säker på att det finns många fler än vad man vet om.

Jana, 16:39, 12 augusti 2013. Anmäl

Det finns väl fler som är asexuella? Kanske frågeställaren kan träffa någon likasinnad?

Anonym, 15:20, 12 augusti 2013. Anmäl