Hur kan jag göra för att slippa mina känslor av ensamhet?

Fråga: Jag har en fråga om ensamhet, något jag funderar mycket över och något som påverkar mitt liv kontinuerligt.

Kortfattat kan jag säga att jag hade en mycket trygg barndom tills jag var nio år. Fram till dess hade jag och mina föräldrar bott i en miljö med mycket människor runt omkring mig, jag kände mig aldrig ensam och trivdes över lag bra i min skola. När jag var nio år flyttade emellertid jag och mina föräldrar till en annan stad och jag hamnade i en klass som jag inte alls trivdes i. Mina föräldrar började i samband med detta även resa mycket på grund av sina jobb och var borta ofta. Jag var således mycket hemma själv. Jag har funderat mycket och tror att denna tid grundlade en känsla av ensamhet hos mig.

För att hantera detta har jag som vuxen ofta försökt att fylla min tid med mycket aktiviteter och umgänge, då påminns jag inte om min känsla av ensamhet. Men så fort jag är för mig själv fylls jag av ensamhetskänslor och ångest. Jag känner mig då djupt ensam. Jag får en känsla av att det faktum att jag inte är med någon just då betyder att ingen vill vara med mig. Intellektuellt inser jag att detta inte är ett sant samband. Jag har en hel del vänner och sedan sju år tillbaka har jag en stabil och mycket trygg relation. Intellektuellt inser jag att jag inte är ensam i livet och att alla människor är för sig själva regelbundet.

Min man känner till mina ensamhetskänslor och är mycket förstående. Delvis tack vare honom har jag blivit tryggare. Han försöker ofta förvarna mig några dagar i förväg om han behöver vara borta på kvällarna efter jobbet eller under helgen, då har jag lättare för att vara ensam.

Att plötsligt bli ensam har jag mycket svårare för att hantera. Jag försöker öva på att vara ensam utan att få ångest och försöker hitta strategier. Jag ser till exempel till att ha bra tv-serier/ filmer/böcker hemma så att jag kan ha något som kan uppta mina tankar när jag är ensam, så att mina tankar och min ångest inte ska få skena i väg. Vill även säga att jag har gått i terapi tidigare, för tio år sedan under en period då jag mådde mycket dåligt. I dag tycker jag mig ha ett fint liv och mår över lag mycket bra. Men mina ensamhetskänslor plågar mig när jag är för mig själv och förstör. Jag tycker bitvis att det går ut över min relation.

Jag vill så gärna klara att vara ensam. Jag hör ju människor runt om mig som säger att de njuter av att vara ensamma med jämna mellanrum. Tänk om man kunde känna så! Jag vill inte ha det så här resten av livet, även om jag ”klarar mig”. Har du några bra tips på hur jag kan tänka för att slippa dessa ensamhetskänslor? Eller andra strategier?

Stort tack på förhand!

Svar: Hej, och tack för ditt brev. Du har verkligen rätt i att ensamhet kan se ut på så olika sätt. Ensamhet är ibland något mycket påtagligt som handlar om att över huvud taget inte ha någon nära person eller vän. Ofrivillig ensamhet av det slaget är smärtsam och kan kännas bottenlös. Att känna närhet till andra, och vara i ett socialt sammanhang, är vad de flesta av oss behöver. Det verkar vara ett närmast grundlägg­ande biologiskt behov hos oss.

Men ibland är det annorlunda. Starka känslor av ensamhet kan finnas även när det finns människor omkring en. Som för dig. Du lever ihop med en man sedan flera år. I en relation som är ”stabil och mycket trygg”. Du har flera vänner. Trots det har du emellanåt starka känslor av ensamhet. Du har verkligen kämpat. Du har på olika sätt försökt avleda dina ensamhetskänslor. Men det verkar som om det sällan fungerar så bra. Hur kan dina ensamhetskänslor förstås? Du funderar på om det som hände dig i nioårsåldern spelar roll för dina lättväckta känslor av ensamhet. Ni flyttade. Du trivdes inte i den nya klassen. Du skriver inte om det, men jag får tankar om att det kanske till viss del handlade om att du kände dig utanför och ensam. Båda dina föräldrar var ofta borta. Det är en klok tanke du har att det kan finnas ett samband mellan då och nu. Det är rimligt att du funderar kring detta, och vill hitta en förklaring. Det är visserligen så att en möjlig förklaring till våra svårigheter inte är tillräckligt. Den ”botar” inte. Men en ökad förståelse för varför vi har ett dilemma eller en särskilt sårbarhet tillgodoser ett behov hos oss. Av att bättre förstå oss själva. Det hjälper oss också att kunna se mer sakligt på de starka känslor som väcks hos oss ibland. När känslor blir förståeliga kan vi normalisera dem.

Så låt oss resonera om detta utifrån en teori inom psykologin som kallas för anknytningsteorin. Kanske den kan ge dig en ökad förståelse för vad som händer dig. Enligt den teorin kan en upplevd otrygg anknytning som barn till våra föräldrar sparas hos oss som känslominnen. Som kan spela roll för hur vi upplever våra relationer även som vuxna. Man kan säga att vi fått med oss en inlärd relationsmodell till vuxenlivet. Den låter sig inte så lätt ifrågasättas av förnuftet. Känslominnen är som ett fotoalbum av bilder. Till bilderna finns de känslor som händelserna väckte hos oss som barn. Möjligen är det så att när viktiga personer inte är omedelbart tillgängliga för dig så väcker det mycket tidiga minnen hos dig av att ha varit ”övergiven”. Jag vill betona att det inte alls behöver innebära att dina föräldrar var oengagerade eller inte försökte ge dig trygghet. Det handlar snarare om hur du som barn upplevde deras frånvaro på det sätt som barn kan uppleva händelser av det slaget.

Men hur kan du då bli ännu bättre på att hantera dina ensamhetskänslor? Minnena finns ju där, dem kan du inte ta bort. Det du kan förändra är ditt sätt att förhålla dig till dem. Du kan välja att kämpa emot dem eller att acceptera att de är en del av dig. Det sista är ett alternativ när erfarenheten säger att vissa känslor inte är möjliga att kontrollera eller förändra. Att erfarenheten snarare är att det blir värre när man försöker. Ungefär så som du har försökt att distrahera dig. När vi säger oss att ”det borde inte vara så här” och kämpar emot är risken att vi, förutom den olustiga känsla som redan finns, lägger till ältande och självkritik för att vi inte kan hantera våra känslor som vi skulle vilja. Ungefär som du skriver om. Då känns det ibland dubbelt värre. Acceptans är att säga sig att ”det är som det är” och ”utifrån min historia är det inte så konstigt att jag ibland känner så här”. Att tänka så underlättar att kunna omfamna sig själv med medkänsla och respekt, när svåra och till synes orimliga känslor tränger sig på. Det gör det också lättare att kunna släppa taget om känslorna. Inom teorin om acceptans kallas detta att man får en ökad psykologisk flexibilitet. Grubblandet och upptagenheten minskar, och står inte längre i vägen för att göra det vi vill och uppskattar.

Påminn dig gärna också om att dina tankar bara är tankar, och dina känslor bara är känslor. De är inte självklart en sann tolkning av hur du har det i dag. Granska dina känslor med nyfikenhet. Fråga dig vad de vill säga dig, och om det de påstår verkligen stämmer. Erfarenheten säger att när vi lyssnar och utforskar våra känslor på detta sätt så brukar de så småningom förlora sin makt över oss. Vi inser alltmer att de faktiskt ibland handlar om något som vi redan till stor del lagt bakom oss. Något som vi egentligen inte längre behöver oroa oss för eller vara rädda för.

En annan strategi som också kan vara till hjälp för dig är att vara mer medvetet närvarande i nuet. Du kan läsa mera om detta sätt att förhålla sig till svåra känslor i psykologen Anna Kåvers bok ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig”. Ett alternativ är att du också åter går i psykoterapi med fokus på dina svårigheter.

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Jag känner igen mig så i brevet, och vill säga vad glad att du har hittat ngn som finns vid din sida och verkar förstå samt förbereder dig inför separationer ... det är kärlek tycker jag! Själv har jag aldrig lyckats med annat än destruktiva relationer, och under de senaste åren helt utan, det gör för ont med ensamheten jag känner både efter men kanske framförallt under relationerna. Mina barn har funnits som skydd, nu när de är vuxna knackar alltmer ensamheten på ... och det är ngt jag jobbar med hela tiden. Anknytningsteorin o dess tankegångar har hjälpt så mycket för att "normalisera" det jag känner o lett till förlåtelse för mina tokiga val i relationer som påverkat mig under mina söners barndom, samt deras liv som vuxna. Det som jag är så glad för är min investering i gruppterapi sen 3,5 år tillbaka, att som ensamt barn till ensam mamma och där jag varit ensam med dem största delen, att där få berätta (inte bara tänka i en konstant monolog) o få höra andras reaktioner/tankar är det som ger mig hopp för mitt framtida liv. Mitt senaste "mantra" när jag är ensam o ångesten börjar krypa är ... Jag är ensam men känner jag mig ensam? Oftast blir svaret nej, det är OK, det verkar vara tanken på ensamhet som startar ångest, och det är just tanken som jag ifrågasätter. Oj vad långt det blev ... men det här är ett ämne som är mig varmt om hjärtat och en del av min kamp för att inte bara överleva utan även leva. Jag rekommenderar även Anna Kåvers bok, det som hjälpte mig extra mycket där var "marktäckare". Boken Den mörka hemligheten av Josefsson/Linge har hjälpt mig att tacka för påminnelser via tuffa känslor, och försöka betrakta dem som just påminnelser, att inte "bli känslan".

A, 10:11, 13 oktober 2013. Anmäl

Tove: Jag antar att den som skrivit brevet undertecknat med ett vanligt kvinnonamn som de väljer att inte ta med?

Anonym, 10:02, 2 oktober 2013. Anmäl

Lina och Mattias: samma sak hände mig när jag fick barn. Det var faktiskt först nu när jag läste frågan som jag drog mig till minnes hur ensam jag kunde känna mig innan jag fick barn. Det hade jag glömt (men funderar nu om det är den känslan som gjort att jag fortsatte att skaffa barn så länge jag kunde).

Fyrabarnsmor, 21:20, 1 oktober 2013. Anmäl

@Lina: precis samma sak hände mig. @tove: det du säger är kanske sant, men förtjänar inte frågeställarens problem att få vara i fokus?

En annan Mattias, 09:22, 1 oktober 2013. Anmäl

svar till andreas: från min ganska gedigna erfarenhet av att ha ångestdiagnoser (även om jag är "frisk" nu mera) är din "övning" verkligen inget vidare.den kanske är bra för någon som har ångest av normalgraden, men om till exempel jag skulle genomföra den skulle det garanterat trigga igång en panikångestattack.

Mattias, 07:11, 1 oktober 2013. Anmäl

Jag känner igen mig väldig väl i ditt problem, men sedan jag fick barn för tio år sedan har känslan aldrig uppstått. Och det beror inte på att jag så sällan är fysiskt ensam, utan för att kärleken oss emellan, och mina barns fundamentala behov av mig som mamma fyller mig till bredden.

Lina, 17:29, 30 september 2013. Anmäl

Jag delar problemen, vet att ensamheten kan kännas "själadödande". Helt kallt så kommer du antagligen inte komma undan från känslorna - det bästa du kan göra är att ändra hur du upplever dom. Att döva sinnet med radio/tv/datorspel är en snabb fix och inte helt sällan är den lämpligaste. Dock så, testa med att dra nytta av känslan av ensamhet och gör något kreativt - måla, skriv dikter, komponera musik - och låt dig själv försvinna in i det. Och vänj dig även vid ensamheten, planera in en gång varje/varannan vecka där du och partnern gör saker på varsitt håll och ta denna tid till att helt enkelt acceptera en kontrollerad ensamhet - ta en promenad, gå på gym, studera stjärnhimlen, kryp upp med en bok och en kopp te, se dock bara till att vad du än gör är saker som ser till att du tänker och låter tankarna löpa fritt. Men viktigast av allt; se till att ha kontakt med psykiatrin, bara att ha någon tredje part att prata med som är under tystnadsplikt är oerhört frigörande.

Paracheirodon_innesi, 12:33, 30 september 2013. Anmäl

Ditt problem verkar inte vara ensamhet utan att du aldrig verkar tagit tag i dig själv, låtit dig själv ha "tråkigt". Detta är tyvärr en modern grej, många flyr från tankarna i dagens värld (alltid mobilen och musik i öronen, på bussen, när man går, när man joggar osv) Allt du gjort verkar ha varit att fly från problemet. Konfrontera det istället. Var ensam, gör inte ett skit. Ingen musik, inga böcker, ingen TV etc. Sitt bara rakt upp och ner i en stol och se vad som händer. När tankarna kommer försök att bara vara medveten om dem. Börja räkna dina andetag, när du märker att du fastnat i dina tankar så börjar du med att räkna om. Gör detta i iaf 5 minuter, sen kan du kolla lite på TV. Sen börjar du om och ökar tiden. Till slut så har du inte problem med dina ångestkänslor.

Andreas, 12:13, 30 september 2013. Anmäl

Inte någonstans i brevet eller svaret så framgår det att brevskrivaren är kvinna. Ändå har rubriksättaren dragit denna slutsats och använder hon. Kan det vara pga att brevskrivaren uppger könet på sin partner? Eller på grund av att brevskrivaren har problem med känslor. Hetronorm eller könsnorm eller båda?

tove, 11:54, 30 september 2013. Anmäl

”Hur talar jag med tonåringen om hennes viktuppgång?”

Fråga:
Jag är mamma till en underbar, glad tjej som är 13 år. Anledningen till att jag skriver är att jag börjar bli orolig för hennes vikt. Jag vet inte hur jag ska prata med henne om den, jag vill liksom inte ”väcka den björn som sover”. Som liten var hon som vilken flicka som helst, snabb, rörlig, normalviktig. Men nu när hon är i början av tonåren så har hon ökat ganska mycket i vikt och blivit mullig. Jag vill inte att hon ska börja ”noja” om sin vikt. Jag är jätterädd för att hon ska utveckla ätstörningar, som många unga tjejer gör i dag. Men kanske borde jag prata med henne mer om hur och vad man ska äta för att må bra? Men hur gör jag det utan att skada hennes självkänsla? Jag vill inte att hon ska tro att jag tycker att hon inte duger. Samtidigt är jag rädd för att hon ska bli överviktig och få lida för det.

Dottern har två äldre systrar och jag hade aldrig detta dilemma med dem, då de hela tiden har varit ”normalviktiga”. Däremot är jag själv lite överviktig och vet hur jobbigt det kan vara med andras attityder i ett samhälle som präglas av en smalhetskultur. Min dotter älskar sötsaker och tar gärna en glass när hon får, eller köper extra godis om hon kan det. Jag vet ärligt talat inte om hon vet hur socker påverkar vikten eller hur man ska tänka för att må bra. Vi äter bra mat hemma, men vi har egentligen aldrig diskuterat mat och hur det påverkar hälsan. Det känns så otroligt känsligt. Hur ska jag kunna ta upp det med henne, utan att såra henne, få henne att må dåligt eller bli ”fixerad” vid sin vikt? Hon verkar inte tänka särskilt mycket på det själv i dag. Jag har tagit upp frågan med skolsköterskan, men hon tycker att vi ska avvakta, men följa flickans viktutveckling.

Tacksam för råd

Svar:
Tack för din angelägna fråga. Du beskriver så väl hur svårt det är att prata om vikt, vilket är synd med tanke på hur många barn som har problem med det. Nästan vart fjärde barn och ungdom i Sverige lider i dag av övervikt eller fetma. De senaste decennierna har problemen ökat kraftigt, för att plana ut något de senaste åren. Ditt brev handlar alltså om ett av våra största folkhälsoproblem. Eller kanske inte? Det framgår inte hur mycket din dotter väger och skolsköterskans synpunkt pekar på att det i alla fall inte är alarmerande. Om det inte finns någon anledning att misstro skolhälsovårdens bedömning skulle jag följa rådet att avvakta.

Jag förstår samtidigt att du känner ett behov av att informera din dotter om kost. Jag förstår också din farhåga att det kan få dottern att må dåligt. Det är ju lätt att läsa mellan raderna för en 13-åring om föräldrarna plötsligt börjar komma med råd och förmaningar runt maten. Samtidigt finns det saker du kan göra som inte innebär samma risk för att förmedla skuld eller skam.

Som med så mycket annat vet man att hälsovanor hos barn formas mer av vad föräldrar gör, snarare än vad de säger. Medan ni avvaktar fortsatta uppföljningar hos skolsköterskan skulle ni alltså kunna anstränga er för att få hela familjen att äta hälsosamt. Det behöver inte vara dramatiska förändringar och behöver inte motiveras med att ni ska gå ner i vikt. Det kan handla om allmänt hälsosamma rutiner som att begränsa tillgången på godsaker eller att byta ut kvällsmackan mot frukt. Du skriver inget om motion, förutom att dottern rörde sig mer när hon var yngre. Att röra sig lite varje dag brukar rekommenderas framför sporadiska hårda träningspass. Kanske finns det någon naturlig möjlighet att komma i gång med vardagsmotion utan att dottern behöver känna sig träffad? Som sagt, reflektera över dina egna och familjens vanor och försök att föregå med gott exempel.

Vad ska du göra om dottern fortsätter att gå upp i vikt? Hur pratar man om vikt utan att skuldbelägga och förstärka snedvridna samhällsideal? Det finns förstås inget enkelt svar. Jag ska ge några generella råd som du kan överväga, om det blir aktuellt att ta upp problemet. Först och främst tror jag att det är klokt att fokusera på hälsorisker med övervikt. Försök att prata om det som vilket annat medicinskt problem som helst. Om din dotter till exempel skulle ha diabetes skulle det inte vara lika svårt att prata om ätande och vikt. Nu är hennes problem att hon äter fel och rör sig för lite. Punkt. Jag tror att det är bra att bara säga det rakt upp och ner. Om du tassar för mycket kring ämnet kan budskapet mellan raderna bli att övervikt är pinsamt och skamligt.

När man pratar med barn om att försöka förändra vanor är det viktigt att väcka barnets eget engagemang. Låt dottern vara delaktig och komma med förslag på förändringar och mål. Poängtera att god kost och motion är viktigare än att nå en viss vikt. Om ni pratar om mål ska det alltså inte handla om kilon utan om förändrade beteenden i vardagen. Föräldrarnas roll är sedan framför allt att peppa och uppmuntra framsteg, snarare än att kontrollera om barnet följer överenskommelser. Om man tjatar finns risken att barnet känner skuld och tappar engagemanget. Hos ungdomar är det särskilt viktigt att väcka en egen drivkraft, eftersom föräldrar varken kan eller ska kontrollera för mycket.

En viktig förberedelse inför samtalet med din dotter är att du rannsakar dina egna motiv för att prata med henne. Hur känner du inför hennes problem med vikten? Handlar det bara om hälsorisker? Vad har du för utseendeideal? Det finns inget i ditt brev som tyder på att du skulle ha några dunkla motiv – tvärtom. Jag tar ändå upp detta eftersom det är svårt att göra sig helt fri från samhällsidealen. Jag vill påminna om risken att förmedla fel sak mellan raderna. Vi säger saker som ”du är verkligen jättefin, men jag är orolig för din vikt” i hopp om att budskapet inte ska missförstås. Återigen tror jag det är bättre att hålla sig till ämnet, utan att blanda in andra värderingar – ”om jag nu är jättefin, varför är mamma så angelägen om att övertyga mig om det?”. Att vara fin eller bra har ju inget med vikten att göra.

Kanske kommer det ordna sig med vikten medan du avvaktar, kanske behöver du göra något mer. Förutom att ha fortsatt kontakt med skolhälsovården vill jag i så fall också rekommendera en bok som heter ”Överviktiga barn: En handbok för föräldrar och proffs” av Annika Janson och Pernilla Danielsson. Oavsett hoppas jag att din dotter kan fortsätta att må bra och inte tänka så mycket på sin vikt.

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (30)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 30

Får en obehaglig känsla av många av svaren till den här mamman. Tyckte att mathildas råd om att prata hälsa måste höra till de bästa. Sockerskräck och hållande i LCHF som snuttefilt tror jag är direkt ovettigt att lägga på en ung människa som ska mogna, fokusera och vara i skolan. Det bör inte heller vara så känsligt att prata om saker även om man tänker att tonåringar skulle vara väldigt känslomässiga. Tycker att allt detta mest speglar hur känsligt ämne detta är för många. Min tanke är att vi är inte de vi skapats till främst för att vara snygga utan för att vara intressanta, leva roliga/sköna liv och göra det vi tycker är meningsfullt och därför vill man inte sabba sin hälsa utan vill vara frisk och hälsosam och rörlig så länge man har turen att få vara det. En kaka då och då tror jag mest är hälsosamt men man måste hålla lite kolla så man inte förstör för sig själv!

annan, 10:28, 19 oktober 2013. Anmäl

Hon kanske tröstäter för att hon mår dåligt av något skäl? Trots att hon verkar glad. Man kan ju vara glad hemma för att det är bra i familjerelationen, men vara ledsen i andra situationer där man inte har det så bra, t.ex. skolan.

Helena, 22:08, 15 oktober 2013. Anmäl

[...] Martin Forster har svarat på en insändare i DN, en mamma som är orolig för sin dotters viktuppgång. Och Martins svar är så erhört bra att jag vill gråta. Läs hela här! [...]

Måndagstips: Tvångsmässig träning, 13-åringens vikt, mobilfylla, och sexiga kläder för barn (video) | Johanna Arogén (Webbsida), 02:10, 7 oktober 2013. Anmäl

Jag har pratat med mina barn om mat, godis och kakor sedan de var små med budskapet att man kan äta allt med inte alltid. Att tänderna och magen måste vila från godsaker för att må bra. Att godis ibland är gott och bra, men att godis ofta gör oss sjuka. Att vi är som bilar som måste ha bensin, men inte för mycket. Och att man måste göra av med bensin innan man kan tanka igen. Dock har jag inte uttalat kopplat detta till vikt. Men visst kan man prata med sina barn om mat utan att vikthetsa och skuldbelägga. Ser detta som ett av de ansvarsområden man har som förälder i ett samhälle med konstant tillgång på mat, godsaker och söta drycker. Sedan när barnen blir äldre och "rör sig fritt" med pengar i fickan är det bara att hoppas att något litet har gått in ...

Agnes, 10:08, 1 oktober 2013. Anmäl

Ett fint inlägg om hur man bör prata med sina döttrar om deras kroppar: http://www.huffingtonpost.com/sarah-koppelkam/body-image_b_3678534.html

Lisa, 10:45, 30 september 2013. Anmäl

Ett fint inlägg om hur man bör prata med sina döttrar om deras kroppar http://www.huffingtonpost.com/sarah-koppelkam/body-image_b_3678534.html

Anonym, 10:44, 30 september 2013. Anmäl

Fikan borde behållas men formas om. Håller helt med om att eliminera bullar och läsk från den vore bra; men att ta en fika i form av en macka och en kopp te är bra - om inte annat för att hålla magen igång och stävja tendensen att småäta innan nästa måltid. Och vg "Alla typer av light-produkter innehåller tillsatser & socker" så gäller det att komma ihåg att "light" bara innebär att socker (eller fett) är minskat med minst 30% jämfört mot likvärdig produkt, med andra ord är man redan i världen av sötad mat här (ta knäckebröd t.ex, det är "sockerfri" men inte "light", ska man dra det till sin logiska extrem skulle man kunna marknadsföra sirap som "flytande honong Light")

Paracheirodon_innesi, 14:58, 27 september 2013. Anmäl

Om svenskar kunde göra sig av med sin fika skulle mycket vara vunnet för välbefinnandet: alltså bort med bullar och kakor till fikat för att inte tala om allt drickande av saft läsk och juice och framför allt den helt onödiga mjölken. Bort med detta. Vatten är absolut ofarligt.

rensa upp, 12:18, 27 september 2013. Anmäl

Många bra förslag nedan :-) Tråkigt att några är väldigt negativa mot LCHF, som egentligen bara handlar om att äta så ren mat som möjligt utan tillsatser och ta bort socker. Och det tror väll ändå ingen längre är nyttigt, eller? Alla typer av light-produkter innehåller tillsatser & socker, annars skulle de inte vara goda. Normalfeta produkter är mer rena och håller dig mätt längre. En gång för alla, bara för att du äter enligt LCHF så äter du inte en massa fet mat. Jättebra som någon skrev, att prata om att socker gör dig sjuk, eftersom det är sant. Viktuppgång är bara en effekt socker ger, och det måste man ju inte prata om. Jag tror också på att sätta regler för hela familjen. Godis endast 1 dag/vecka, laga mat tillsammans, och som någon skrev, förklara att om man äter godis/läsk mm. så får man inte i sig tillräkligt med vanlig bra mat och kroppen får inte rätt näring, och det är viktigt när man växer etc. Och till sist, förklara för mig vad som finns i frukt, förutom socker och vatten, som du inte kan hitta i grönsaker. Finns det någon som kan tänka sig att äta grönsaker, men först hälla på socker?? Sedan tror jag också att tjejen är medveten att hon ökat i vikt, så just därför tror jag inte man behöver poängtera det, utan mer "jag har märkt att du äter en hel del socker nu, och det är inte bra för att..." Lycka Till! /En fd Anorektiker och bullimiker, nu äntligen normalviktig & äter enligt lchf som gör dig mätt länge, och godissuget försvinner

Jenny D, 11:29, 27 september 2013. Anmäl

Allt beror ju på HUR överviktig hon är. Många tonårstjejer är rejält överviktiga och verkar inte bry sig, då tycker nog jag föräldrarna har skyldighet att sätta stopp i tid faktiskt. Tror inte den kategorin tjejer riskerar att bli anorektiker, jag skulle vara mer orolig att tonårstrots skulle få henne att äta mer istället. Om det istället är en tjej som är normalviktig men gått upp ett par kilo finns väl ingen anledning att få henne att se det som ett problem.. Undvik att ha onyttigheter hemma bara och var en bra förebild själv. De som fått en bra självkänsla hemifrån och fått uppskattning för sin egen person och inte för vad de presterar klarar nog en diskussion om sunda matvanor.

Anonym, 22:39, 25 september 2013. Anmäl

”Hur ska jag få min partner att öppna sig?”

Fråga:
Jag har varit tillsammans med en kille i ungefär två och ett halvt år. Vår relation har varit ganska skiftande, men det senaste året känner jag att vi alltmer har börjat ”stadga” oss lite i relationen. Vi har mycket fina stunder tillsammans. Vår sexuella relation har aldrig varit något problem. Däremot finns det andra saker jag tycker är svåra.

Jag har gått i terapi i ungefär ett år, vilket behövdes eftersom jag har lidit av ångest och depression och först det senaste året kommit närmare mina känslor och klarat av att uttrycka behov. Det har varit ett av mina största problem, att jag inte kunnat uttrycka vad jag vill ha och behöver. Det känns också som att jag kommit närmre mina föräldrar och andra människor, inklusive min partner.

Jag och min partner är ganska olika. Det där med kommunikation har varit superviktigt ända från början i vår relation. Vi har pratat mycket om hur viktigt det är att kommunicera våra känslor och tankar till varandra. Ibland kanske vi har fastnat lite väl mycket i en meta-diskussion om hur, snarare än att faktiskt berätta för varandra hur det är. Och det är där jag har lite funderingar.

Det känns som om det inte alltid går från ord till handling – från meta till utförande. Han är ofta ganska stängd och tyst om vad han känner och tänker. Jag vill att han ska vara ärlig och öppen och spontan. Men det vill inte han.

Jag vill att han ska vara direkt och tydlig, men han kan fastna i att prata runt saker, ha långa utläggningar om hur det borde vara, eller fastna i att försöka beskriva för mig hur han tycker att jag borde känna eller tänka. Och det är jobbigt, för jag vet vad jag känner och tänker, men inte alltid vad han känner och tänker. Då blir jag irriterad och otålig, och pressar honom, varpå han sluter sig. Han menar att han ”är sådan” att han inte vill uttrycka saker utan att tänka igenom och grubbla först, så att han kan berätta precis hur det är. Och jag ber honom att uttrycka sina känslor för mig, varpå han ömkar sig och tycker att jag borde hitta någon som bättre motsvarar vad jag vill ha.

Problemet är att jag älskar honom, har en stark sexuell attraktion till honom, respekterar honom som person, hans intressen, honom som intellektuell varelse. Jag vill ha kvar honom. Men jag har svårt att godta situationen de gånger jag upplever att han inte lyssnar på mitt behov av öppenhet, tydlighet och ärlighet. Jag försöker uttrycka ett behov, och då talar han om hur dålig han är och hur jag borde söka mig till någon annan. Det är inte vad jag vill höra, men det är vad jag får.

Min fråga är nog hur jag ska kunna förhålla mig till det att han har svårt att uttrycka sina behov, känslor och tankar. För om jag inte får veta, hur ska jag då kunna ta hand om honom på bästa sätt? Hur ska jag få honom att förstå att jag har behov av att få veta hans behov, utan att han sluter sig och inte vill prata alls? Just nu känns det som att vi är på det där lite trevande stadiet igen, och jag vill undvika att det blir så att jag exploderar och blir arg nästa gång som jag upplever att han inte lyssnar eller sluter sig – för det är oftast då vi har blivit arga och ledsna på varandra.

Nick

Svar:
Tack för ditt brev. Även om du och din partners dilemma förstås är ert speciella, så finns det något genuint allmänmänskligt över det som händer er nu. Jag tror att ditt brev väcker mycket av igenkännande hos många av Insidans läsare. Låt mig börja med att resonera med dig om kärleksrelationens speciella villkor, och de utmaningar som den för med sig. Jag ska efter det ge dig några handfasta råd för att hantera er kris. Det är uppenbart i ditt brev att du älskar din partner och vill värna om er relation.

Många undersökningar visar att minst hälften av de allvarligare konflikterna i kärleksrelationer börjar under de drygt två första åren i förhållandet. Och det är där ni befinner er. Detta har flera orsaker. En är de illusioner som många av oss har om kärleken. Som den att det är självklart att man förstår varandra bara kärleken finns där, eller att svårigheter försvinner med tiden. Eller föreställningen att kärleken ska se ut på ett visst sätt.

En annan orsak till ”tvåårskrisen” är det som brukar kallas den kritiska övergångspunkten. Den inträffar när de älskande upptäcker att de har gått in i ett nytt skede i sitt förhållande. Ofta har man flyttat ihop och börjat se mycket mer av varandra, och lära känna varandra, på gott och ont. Som verkliga personer. Idealiseringen behöver ersättas av något nytt. Det fungerar inte längre som på förälskelsens tid. Frågor om den andre och relationen infinner sig: Är verkligen min partner som jag föreställde mig? Finns det något som tyder på att min partner tar ansvar för och vill göra något åt sina besvärliga sidor? Är jag villigt att göra något åt mina? Olust och signaler av obehag dyker upp: ”Måste han alltid bete sig på det sättet?” Du kan läsa mer om det här kritiska skedet i en kärleksrelation i psykiatrikern Tomas Böhms bok ”Kärleksrelationen”.

Det finns en grundregel som hjälper för att komma förbi den kritiska övergången, och röra sig från förälskelse till det nya – låt oss kalla det för den mogna kärleken. Grundregeln är den här: Lös de problem som går att lösa i stället för att fastna i de olösliga. Respektera dem som olikheter. Påminn dig i stället om hur det började, det vill säga varför ni är tillsammans.

I mina råd till dig utgår jag från den här regeln, som snarare kan vara ett förhållningssätt. Att lyckas med detta bygger mycket på vår empati med vår partner, och vår förmåga att respektera den andres autonomi. Och på att vara öppet utforskande och inlevelsefull snarare än dömande.

Mina råd till dig är:
Acceptera att din partner har en annan känslo- och kognitiv stil än du. Här finns stora skillnader människor emellan. Vi kan vara positiva eller negativa. Konkreta eller abstrakta. Eller som du och din partner: emotionell och öppen respektive resonerande och sluten.
Lyssna på din partners vädjan om att få vara den han är i sitt sätt att kommunicera med dig. Visst finns det en möjlighet att din partner skulle kunna lära om. Men han vill uppenbarligen inte det. Det är det han säger dig, när han säger att ”han är sådan han är”. För honom är det inte viktigt.
Prova att ändra fokus i ditt sätt att se på din partner. Att mer se att glaset är halvfullt snarare än halvtomt. Och nu är vi tillbaka till grundregeln. Gör det ännu tydligare för dig varför ni är tillsammans. Det som gör att du älskar din partner. Det som är fantastiskt med honom. Det som verkligen förenar er. Det som finns att bygga vidare på. Ni är olika, och ni kommer att vara irriterade på varandra ibland. Men kärleken är ingen idyll. Att hitta sätt att balansera all ilska och de besvikelser som emellanåt hör kärleksrelationen till, med att se det kärleksfulla som finns, är hjälpsamt och nödvändigt för att relationen ska överleva alla påfrestningar.
Fokusera också på de saker som din partner gör som visar att han bryr sig och älskar dig. Vi har en tendens att fokusera bara på det vår partner säger. Vi glömmer då de vardagliga kärlekshandlingar som är viktigare än tusen vackra ord.

Ett sista råd. Du kan få veta hur din partner känner utan att han säger det på det sätt som du förväntar dig. Konkret och emotionellt. Lyssna mellan raderna. Använd din kännedom om honom. Uppmärksamma de känslor du anar att han känner men har så svårt att formulera. Säg då och då något i stil med det här: Så om jag hör rätt, så menar du att/ så känner du att? Stämmer det? En sådan aktivt lyssnande och reflekterande stil från dig kan säkert vara till stor hjälp för er.

Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (19)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 19

Hur skall en medelålders heterosexuell vit man som inte är intresserad av att onanera i sina känslor kunna leva i tvåsamhet?

Anonym, 09:15, 1 oktober 2013. Anmäl

Dumpa honom! Män är djur. Om de inte är dreserade från början så blir det aldrig ordning på dem. Leta rätt på någon annan helt enkelt!

Dick Head, 23:37, 30 september 2013. Anmäl

Leif: "Jag är öppen, men behöver många ord för att få fram vad jag känner och behöver. Jag är helt enkelt dålig på att formulera mig." Nej, varken du eller mannen som omnämns hör ovan är förmodligen dåliga på att formulera er. Däremot har ni haft oturen att träffa på kvinnor med ett gigantiskt osunt bekräftelsebehov.

Fredrik III, 21:17, 30 september 2013. Anmäl

Anna: "Har ni någon gång hört en man klaga över att hans kvinna är så sluten, att han inte ”kan läsa” henne eller förstår vad hon vill?" Kolla med min sambo...

kvinna, 19:30, 25 september 2013. Anmäl

Jag tror inte FS är en kvinna utan en man. Vet inte många kvinnor som heter "Nick".

Anonym, 12:13, 25 september 2013. Anmäl

Säg ifrån på skarpen nästa gång han kommer med argument av typen "du borde hitta dig en annan". Fråga om han på allvar menar det, att han menar att du antingen måste acceptera honom och det han gör precis som han gör det och att ha inte tänker anstränga sig för din skull, eller om han faktiskt är beredd att jobba för förhållandet. Argument av den typen är så fruktansvärt barnsliga, och det enda de säger är ju i så fall att "jag tänker minsann inte anpassa mig till dig". Många killar har svårt med känslor, tyvärr, för samhället är fortfarande sådant att det uppmuntrar tjejer till att uttrycka sina känslor men killarna att hålla tyst om dem. Du får naturligtvis acceptera din partner till ganska stor del som han är, men det är också så att man båda två måste anpassa sig i ett förhållande. Sätt er ned och prata om detta, bestäm en plan och bestäm sedan hur länge ni skall prova det. När ni har provat vilken metod ni än valt, så utvärdera. Om han verkligen inte kan ändra på sig så måste du ta beslutet om du kan leva med det eller ej. Klarar han inte alls att ändra på sig så förvänta dig inte att han kommer att kunna göra det längre fram. Och återigen - om han anser att "skaffa någon annan" är ett argument, så fråga i vilka fall det skall gälla? Om du är sviker honom, är det okej för att han i så fall kunde ha skaffat sig någon annan? Ett sådant argument är ren utpressning.

Jess, 11:55, 25 september 2013. Anmäl

Har ni någon gång hört en man klaga över att hans kvinna är så sluten, att han inte "kan läsa" henne eller förstår vad hon vill? Tyvärr handlar ju ett sådant beteende mindre om personliga egenskaper och mer om inlärt beteende. Redan på dagis lär sig små flickor tolka små pojkars önskningar - utan att pojkarna ens uttalar dem. Hur ska dessa pojkar lära sig att uttrycka känslor och behov senare i livet? Och jo, vi är olika och det måste vi respektera. Men om man som kvinna ständigt känner att ens behov inte blir uppfyllda eller att ens partner inte ser en och bekräftar en - tja, då kommer separationen snart som ett brev på posten. Det har många män yrvaket insett då hustrun/partnern tröttnar på att föröska kommunicera med någon som sluter sig. Och en fråga - varför ska inte män ta ansvar för sina relationer? Oavsett om det är med en partner eller med sina barn, vänner eller föräldrar. Varför ska det bara ligga på mig som kvinna? Har man en relation tycker jag att det är en självklarhet att båda tar ansvar för den, att båda anstränger sig. Men det är kanske att begära för mycket...?

Anna, 10:55, 25 september 2013. Anmäl

"Jag vill" påstår signaturen. Sluta med det. Låt partnern vara den han är och låt bli att älta betydelsen av kommunikation, i den stunden finns inte tillstymmelse til det. Signaturen gör ett oerhört omoget intryck, en klok partner borde ge sig av innan det blir barn också. Men de flesta män har inga förväntningar, de nöjer sig med ett liv som husdjur. Dom har ju haft en morsa.

så är det, 12:53, 24 september 2013. Anmäl

Jag berättade för dig om det här inlägget, hittade det nu igen!

Anonym, 12:52, 24 september 2013. Anmäl

Jag är precis som killen. Jag är öppen, men behöver många ord för att få fram vad jag känner och behöver. Jag är helt enkelt dålig på att formulera mig. Försöker jag säga vad jag tycker i en mening kommer det alltid med något olämpligt värdeladdat ord som vantolkas till något negativt och tar veckor att reda ut. Skit i hur han säger det så länge han säger det.

Leif, 08:58, 24 september 2013. Anmäl

”Min dotter vill bestämma lika mycket som en vuxen”

Fråga:
Jag har funderingar och tankar kring min dotter som är åtta år och väldigt gärna vill vara som en vuxen i hushållet. Hon bor i dag varannan vecka hos mig och sin pappa, något som har fungerat bra sedan hon var så liten som två år. Hos sin pappa har hon bonusmamma och småsyskon, hemma hos mig är det bara hon och jag. Hon säger vad hon tycker, har många vänner, pratar gärna om hur hon känner – och hon vill alltid bestämma. Det går bra i skolan även om hennes ”bestämmande” har orsakat konflikter ibland.

Hemma har detta dock blivit ett problem. Min dotter har väldigt svårt att acceptera att jag är mamma och hon är barn, vilket innebär att jag måste bestämma vissa saker.

Även min övriga familj har märkt detta och min mamma har tagit upp det med mig. Hon verkar ha ett slags bild av att hon och jag är ett gemensamt hushåll där vi bestämmer lika mycket. Det leder till långa diskussioner och bråk där hon blir mer som en tonåring än en åttaåring. Självklart får hon bestämma vissa saker – som vilka kläder hon ska ha på sig, över sitt rum eller vem hon vill leka med. Däremot tycker jag inte att hon kan bestämma vart vi ska åka på semester, vad vi ska äta eller vilka vi ska umgås med. Vartenda beslut jag tar slutar med upprörda och långdragna diskussioner.

Kan detta bero på att jag har låtit henne välja ganska mycket själv? Jag tror att barn mår bra av att få ta rimligt ansvar för sin ålder och anser mig bra på att vara konsekvent när jag väl tagit beslut. Men hennes beteende gör att det blir trist när vi ska umgås med and­ra, ständiga diskussioner där hon inte förstår att hon inte är en av oss vuxna.

En annan sida av problemet är att hon ofta avbryter mig när jag pratar med andra. Hon säger emot och kan berätta saker som är pinsamma för mig och som hon vet att jag inte vill sprida. Det känns som att jag bara ”borde säga till henne på skarpen”, men det funkar liksom inte. Hon argumenterar i oändlighet och mina ”slutdiskuterat” hör hon inte alls.

Jag har försökt prata om det här med henne i allmänhet när vi inte varit upprörda, då verkar hon förstå, men nästa dag är det samma visa igen. Det kanske verkar som ett konstigt problem, men för mig har det blivit jobbigt. Det är trist att alltid behöva bråka och ”skämmas över henne” (om man får säga så) när vi ska umgås med andra människor. Samtidigt vill jag inte trycka ner henne i skorna eller att hon ska veta sin plats, utan det handlar om att ha ett normalt förhållande där hon är min dotter och inte min vuxna partner.
Ensamma mamman

Svar:
Jag tycker inte att problemet du tar upp är kons­tigt utan förstår mycket väl att det känns jobbigt. Jag tror också, precis som du, att barn mår bra av att ha stort inflytande över sitt liv. Vissa kan påstå att barn blir bortskämda om de får bestämma för mycket, men forskningen på den punkten pekar på motsatsen. Den viktiga frågan är egentligen inte hur mycket barn får bestämma, utan på vilket sätt det sker. Hur lär sig barnet att få sin vilja fram? Vad lär sig barnet när man har en konflikt? Jag vill också poängtera att konflikterna inte behöver bero på vad du har gjort (eller inte gjort) som förälder. Barn föds med olika temperament och utmaningen är ofta att försöka förstå och möta barnets unika personlighet snarare än att grubbla över vad man har gjort för fel.

Mitt första råd är att prata med dotterns pappa, om det är möjligt. Uppstår samma problem i den familjen? Har han tips att ge eller kan omständigheter hos honom förklara en del av problemen som du upplever? Det kan också finnas en poäng med att ta upp dessa frågor med skolpersonal. Har de några idéer eller tips att komma med?

Jag vet ju inte exakt vad som sker när du och din dotter fastnar i diskussioner, men jag vill ta upp några vanliga fällor och förslag på lösningar. Det låter bra att du kan ha lugna diskussioner om problemet med dottern, även om det ännu inte har förändrat läget. Ett förslag är att göra det igen, men försöka vara mer konkret och tydlig. Jag kan rekommendera en bok som heter ”Explosiva barn” av Ross Greene. Din dotter verkar inte vara särskilt explosiv, men boken tar upp en bra modell för att diskutera problem tillsammans med barn. Bland annat föreslår författaren att man delar upp konfliktämnen i tre ”korgar”. I den första lägger man sådant som föräldrar måste bestämma, som exempelvis att ha säkerhetsbälte i bilen. I den andra lägger man sådant som man kan bestämma gemensamt, som läggtider, i den tredje det som barn kan styra över själva. Detta är förstås ingen magisk lösning, men det kan vara till hjälp att sortera händelser på detta sätt.

Samtidigt kan det finnas en hel del att göra med själva sättet att föra diskussioner. Du skriver att du brukar vara konsekvent när du väl har fattat ett beslut. Det borde innebära att framtida diskussioner inte skulle behöva bli lika långa. Att vara konsekvent brukar ju vara bra, men bara under vissa förutsättningar. För det första måste föräldern självklart diskutera på ett respektfullt sätt. Det är viktigt att komma ihåg att det ofta har större betydelse hur man uttrycker sig än vad man säger. Att säga ”slutdiskuterat” kan exempelvis uppfattas helt olika beroende på sammanhang, mimik och tonfall. Precis som du skriver brukar det fungera dåligt att säga till på skarpen, om det innebär att man tappar humöret. Det är förstås en utmaning att hålla en vänlig men bestämd ton, men det kan ofta vara en nyckel för att undvika upptrappningar och långdragna konflikter.

För det andra, när det handlar om saker som du måste bestämma är det också bra att inte diskutera sakfrågan så mycket (”vart vi ska åka på semester”) och i stället kortfattat motivera varför din dotter inte kan bestämma det. Ibland kan en väg framåt också vara att säga nej i en fråga, men samtidigt bjuda in till att diskutera andra frågor. Exempelvis kanske du måste bestämma vart ni ska åka, medan dottern får vara med och bestämma vad ni ska göra där.

En tredje sak som är viktig att tänka på när man är konsekvent är att inte bli för konsekvent. Forskning pekar å ena sidan på att det är dåligt om föräldrar ger med sig som följd av att barn bråkar eller använder negativa medel konflikter. Å andra sidan visar forskning att det likaså är dåligt om föräldrar är konsekventa på ett fyrkantigt sätt, till exempel genom att hårdnackat stå på sig oavsett omständigheter. Detta är förstås en svår men nödvändig balansgång. Konkret innebär det att man som regel står på sig kring viktiga frågor, men undantagsvis ger med sig. Skälet till att ge med sig ska inte vara att barnet har tappat humöret, utan att det finns bra skäl till att ändra sig. Då lär sig barnet att man kan lösa konflikter genom argument snarare än att tjata och bli arg. När man ger med sig är det avgörande att undvika att ge barnet dåligt samvete eller skuld. Man måste vara tydlig med att man faktiskt har gått med på att göra som barnet vill.

I forskningen som nämndes ovan har man sett att föräldrar och barn kan fastna i rigida mönster. Diskussionen blir som ett slags dragkamp där varje negativt uttryck möts av ett lika negativt uttryck. För att komma ur detta mönster räcker det alltså inte med att enbart ge med sig någon gång ibland. Man måste också variera tonfall och uttryck på ett lyhört sätt under diskussionerna. En konflikt kan ta en vändning när motparten plötsligt visar lite förståelse, får ett vänligt uttryck eller medger ett eget misstag. När man kommunicerar på det sättet – och emellanåt ger med sig – löser man inte bara upp dragkampen. Man beter sig också på precis det sätt som man önskar att barnet ska göra.

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (22)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 22

jag är idag tillräckligt gammal för att bemötas med respekt, men minns fortfarande med sorg min uppväxt och alla de gånger "vuxna" gjorde bort sig själva och nedvärderade mig med ickeargument som "Slutdiskuterat!". om man som förälder tycker sig kunna fatta ett bättre beslut än ett barn borde man rimligtvis också kunna motivera sitt beslut bättre än med "jag är vuxen så jag bestämmer". annars får man räkna med mothugg om man har begåvats med ett lillgammalt och kritiskt barn.

tyfus, 01:06, 23 september 2013. Anmäl

Känner igen min son i beskrivningen. Vi hade det likadant. Spill inte energi på att bråka emot. Möt upp på henne men ställ motkrav på att hon deltar i det hon vill bestämma. Skriv matlista, handla och laga tillsammans. För in henne i samtal. I vårt fall han jag undrat om det inte var det att han gav mig skulden för att vi inte levde som en familj. Han var tryggast med mig och prövade hur mycket hanr betydde. Å andra sidan så kan det vara så att hon börjar tycka det är jobbigt att bo omväxlande, utan att kunna sätta ord på det. Hon kanske skulle vilja bo bara hos pappa där också syskon finns, men är rädd för att svika dig som då blir ensam? Möt upp men våga säga ifrån med enkla anledningar, nej vi har inte råd. nej jag orkar inte idag. Kan du snälla vänta en stund så jag får prata klart? Även om det inte alltid är sant så får hon något att ta ställning till. Du kräver att hon ser dig. Lycka till!

Anonym, 00:28, 22 september 2013. Anmäl

Ta INTE upp detta med skolpersonal! Dels kör du över pappan, men främst och viktigast, du förstör för din flicka. Närhelst man åker buss eller tbana med skolklasser får pojkarna inga tillsägelser, men de flickor som tar för sig får det hela tiden. Uppmärksammar du skolpersonalen på att du har en dotter som har "guts" eller försöker vara som en vuxen som du säger, så kommer de verkligen försöka kväsa hennes personlighet. Det låter som du inte klarar hennes personlighet. Dags att möta dig själv.

JM, 13:07, 17 september 2013. Anmäl

Rådet att prata med pappan om hur det funkar där är bra. Gärna då fråga om hur de bestämmer semestrar och måltider. För mig är det naturligt att man diskuterar detta tillsammans. det är inget de vuxna bestämmer enskilt, men det är lika självklart inget en 8-åring ensam ska bestämma, utan ett samråd. alla får ha förslag, sedan diskuterar man vilka som är praktiskt genomförbara och som ekonomin håller för, bland de alternativ som blir kvar bestämmer man TILLSAMMANS. Samma sak med middag, det är väl strålande om barnen har förslag och är delaktiga, men det måste ju vara variation och ekonomi i det. Att i så många lägen som möjligt ge valfrihet men mellan begränsade alternativ, exempelvis blå eller röda vinterjackan, men inte valet mellan vinterjacka eller ingen jacka brukar vara ett bra sätt att motverka bråk. Angående de pinsamma sakerna som inte ska spridas kanske man helt enkelt ska låta bli att berätta sådant för en åttaåring eller när en åttaåring hör. Det är även mamman som måste sätta en gräns mellan barn och vuxen.

Anna H, 13:52, 16 september 2013. Anmäl

jahaja, så du tycker det är ansvarsfullt att inte lotsa sina barn rätt i livet som det handlar om. Visst ska man lyssna men det är ju de vuxna som måste vara just vuxna. Hoppas du skämtar, men om inte så hoppas jag du inte har barn själv, med den människosynen. Man tvingar sig inte på någon som inte kan värja sig. Man ger dem livet i gåva och har dem bara till låns och lotsar dem med kärlek och gränssättning och respekt för att ge dem bra förutsättningar i livet. Det är det föräldraskap handlar om.

oj, 21:10, 15 september 2013. Anmäl

Det är lite närsynt hur de flesta ser på situationen. Dottern håller just nu på att grunda sin framtida relation med Mamman och den ser inte så ljus ut. Mamma riskerar ett liv med en dominerande vuxen dotter som inte lärt sig respektera gränser. Jag har själv numera rätt vuxna barn och mor dotter relationer är ofta jobbiga tom ibland hela livet. Skilsmässor skapar ofta dåligt samvete hos föräldrarna och pratar de illa och klankar ner på den andra så kan inte barnet själv avgöra vad som är sant. Tex om Pappan anser att Mamman inte kan göra riktiga beslut då kommer dottern att uppleva att det är hon som måste hindra Mamma.

Per, 11:04, 15 september 2013. Anmäl

Barn kan inte själva bestämma när de ska gå och lägga sig. Forskning visar hur mycket sömn ett barn behöver för att må bra. Det är föräldrars ansvar att hålla på dessa tider.

Elsa, 16:05, 13 september 2013. Anmäl

Det ligger mycket tänkvärt i det som Sofia, 13:47, 12 september 2013 skriver.

Kurran, 23:24, 12 september 2013. Anmäl

Läs boken "Konsten att säga nej med gott samvete" av Jesper Juul. Du kommer att hitta nycklar där!

Åsa, 20:38, 12 september 2013. Anmäl

Kan det vara så att flickan vill spendera mer tid själv med mamman under deras veckor tillsammans? Flickan protesterar över mat och semester- ja, det känns inte direkt ovanligt för en 8-åring att vilja vara med och bestämma sånt. Men umgänget? Vilka handlar det om? Varför gillar flickan inte att umgås med dem? Det tycker jag låter betydligt mer allvarligt. Varför umgås mamman med folk som dottern uppenbarligen inte trivs med? Kan det vara så att flickan berättar pinsamma saker om mamman för att hon vill få bort gästerna? Visst kan inte barnet helt diktera mammans umgänge men jag är ändå nyfiken på varför flickan ska behöva umgås så ofta med folk hon, av okänd anledning, inte verkar trivas med. Vi har alla olika behov men om jag själv levde varannan vecka-liv så skulle jag nog se till att fokusera mer på mina barn den veckan de bodde hos mig. Nej, jag menar inte att de skulle få bestämma "all". Och som en parentes tycker jag det känns konstigt att läsa om folk som tycker det är helt naturligt att en 8-åring ska få bestämma mat, resmål osv. Man kan föra diskussioner, självklart, men om det bara finns fiskpinnar hemma så kanske den vuxne bestämmer att "sorry, det blir inte tacos ikväll". Vari ligger problemet med det? Nåväl, som varannanvecka-förälder har man ju en ypperlig möjlighet att spendera mycket tid med vänner och ägna sig åt hobbies när barnen inte är hemma. Varför inte umgås så mycket med dottern som möjligt när hon väl är där?

Sofia, 13:47, 12 september 2013. Anmäl