”Varför bryr jag mig så mycket när vänner inte bjuder mig?”

Fråga: Jag har ett problem som verkar vara mer aktuellt i tonåren, men jag har precis fyllt 40! Jag känner mig ignorerad av mina vänner. Jag önskar att denna känsla skulle ha försvunnit nu när jag är vuxen, lyckligt gift och tvåbarnsmamma. Jag är väldigt social och utåtriktad och har lätt för att skaffa vänner och kontakter. Men ofta känner jag att det blir mycket jobb från min sida. Jag anordnar fester, utekvällar och middagar och bjuder alltid med kompisar på än det ena, än det andra, men det är väldigt sällan någon hör av sig till mig och föreslår eller bjuder med mig på något. Att mina närmaste vänner gör saker, det vet jag, de är högst aktiva med parmiddagar, konsertbesök och alla möjliga roligheter. När jag anordnat en kul kväll så säger alla att de har så roligt, att de vill göra om det snart igen och vad skoj det är att jag alltid fixar sammankomster och så vidare. Jag känner mig uppskattad. Varför är det då så svårt för andra att bjuda med mig när de ska ut och roa sig? Eller att bjuda in mig på middagarna? Och framför allt: varför bryr jag mig så mycket? Min man tycker inte att det spelar någon roll när vi än en gång inte blivit medbjudna. Jag önskar att jag inte brydde mig, att det inte var så viktigt. Jag har till och med frågat några av mina närmaste vänner varför jag liksom inte blir påtänkt men har inte fått något svar.

En period bestämde jag mig för att bara ligga lågt, inte anordna något, inte ta några initiativ, för att se vad som hände, om det kanske bara var inbillning – om jag inte var så upptagen själv med att ordna ett socialt liv så skulle kanske de andra ta initiativen lite mer. Men nejdå, det hände inte ett dugg.

Jag såg och hörde på olika sätt att många hade fester, barbesök, konserter, vissa berättade själva hur roligt de haft på en bar som jag rekommenderat. Jag upplever att många nog tycker det här är ett löjligt problem, jag har ju vänner så varför gnäller jag? Men jag tänker på det här mycket mer än vad jag vill och det stör mig. Jag har tröttnat på de negativa känslorna. Jag vet dessutom att detta är återkommande tankar jag haft sedan tonåren. Till och med när andra, viktigare saker och problem har behövt hanteras i mitt liv har detta bekymmer med kompisarna ändå dykt upp och det är så tröttsamt! Jag vill inte bry mig så mycket men samtidigt vill jag ju ha ett roligt socialt liv. Hur ska jag bära mig åt?

Tack på förhand

Svar: Hej, och tack för ditt brev. Du undrar om du gnäller. Jag uppfattar det som om du har en skepsis mot din egen känsla av att vara ignorerad av dina vänner. Att du tänker att den kanske inte är så rimlig, att du övertolkar det som händer. Jag ska strax återkomma till ett resonemang med dig om hur det kanske kan ha blivit så att du har en benägenhet att känna och tänka på det här sättet.

För jag tror att du inte ansluter dig till en annan möjlig tolkning av det som händer dig: Att du skulle vara en besvärlig eller trist person som folk undviker så långt det går. Du skriver inget alls som tyder på att du funderar i den riktningen. Du påpekar också att du har vänner. Även nära vänner. Mitt intryck när jag läser ditt välformulerade brev är att du är en person som är uppmärksam på hur du är, och vad som händer dig. Och som kan uttrycka sig om sina svårigheter. Om du hade problem med att relatera till andra och kommunicera med folk omkring dig, så tror jag att du hade sett detta, och då hade ditt brev handlat om det dilemmat. Så jag lägger den möjliga tolkningen åt sidan.

Vad kvarstår då? Ja, det jag läser är att du sedan tonåren har haft återkommande tankar om att andra inte visar dig uppskattning. Du är genuint trött på de här tankarna, och de ”negativa känslor” som de ger dig. De tröttar ut dig. Trots att du inte vill tänka och känna på det här sättet så tränger tankarna och känslorna sig på. Du kan inte värja dig. Möjligen är det så att du har ett mycket stort bekräftelsebehov, och kanske också en lättväckt avund gentemot andra. Det är känslor som ibland hör ihop och överlappar varandra. Det är möjligt att jag provocerar dig när jag skriver detta. Men låt mig fortsätta mitt resonemang. Vi får se om du tycker att min hypotes om vad som händer dig i relation till dina vänner är någorlunda rimligt tänkt av mig.

Låt mig också redan nu säga att mitt råd till dig är att gå i psykoterapi. Jag noterar hur väl du uttrycker dig i ditt brev, och hur du inte stänger dig inne i enkla förklaringar. Utan du är nyfiken på vad som händer dig, och vill förstå dig själv. Det är ett sätt att förhålla sig till sina tankar, känslor och till händelser, som underlättar psykoterapi – som är en metod för att förstå sig själv ännu mer, och hitta sätt att hantera det som är besvärligt och tar vår kraft.

Så vad kan det då vara som gör att du tänker och känner som du gör? På ett sätt som du själv verkar tycka är överdrivet, och som du också har så svårt att släppa taget om. Det här sättet att känna har funnits hos dig sedan tonåren. Ett stort bekräftelsebehov har ofta sin känslomässiga kärna i en rädsla för att inte vara älskad. Eller att i varje fall inte riktigt duga. Ibland med en övertygelse att risken är stor för att bli lämnad. Detta är inlärda, för att inte säga, överinlärda reaktioner. Som aktiveras då och då. Inlärningen har ofta skett mycket tidigt, i barndomen, och i nära och viktiga relationer. Kanske i relationen med föräldrar eller syskon. Jag vill betona att det inte handlar om hur det faktiskt var under din uppväxt utan hur du som barn upplevde det.

Även i vuxenlivet kan denna föreställning leva kvar. Dilemmat är att den här mycket tidigt inlärda bristande tilliten till andra är svår, en del säger omöjlig, att förnuftsmässigt resonera sig förbi. Vilket man kan tycka att vi som vuxna skulle kunna klara av. Det ständiga efterfrågandet av uppskattning, och närmast uppvaktningen från andra, är våra försök att slippa känslan av att inte vara sedd och uppskattad. För stunden hjälper det. Men olustkänslorna kommer snart tillbaka. Vad tänker du om detta? Väcker det något av igenkännande? Har du själv kanske redan tänkt i den här riktningen?

Psykoterapi kan vara till hjälp i den här situationen. Det är fullt möjligt att lära om – och hitta en tillit till andra och en tilltro till sitt eget värde – genom utforskande av det som händer, och övningar och beteendeexperiment under ledning av en legitimerad psykolog eller psykoterapeut.

Men du kan också göra en del på egen hand. Här är några tips: Du vill ha ett roligt socialt liv. Träna dig på att vara uppmärksam på det som du har av detta! Var ännu mer medvetet närvarande när det inträffar. Njut verkligen av de stunderna. Känn glädjen över att du får detta. Säg till dina nära och kära hur mycket du uppskattar dem och det som händer när ni är tillsammans. Du förstår säkert tanken med detta. Att rama in de här stunderna, och bära dem med dig, och kunna balansera dina olusttankar med att påminna dig om detta finns i ditt liv.

Kanske du också ska hitta en större förmåga att trivas med att vara ensam. Det kan vi faktiskt lära oss. Bjud ut dig själv emellanåt! Gör något som du roas av med på egen hand. Gå på bio. Sätt dig på ett kafé. Promenera i en vacker omgivning. Eller vad du uppskattar att göra. Bli ännu bättre på att njuta av livet utan att andra behöver finnas med.

Men framför allt, uppskatta de vänner du har. Ha en tacksamhetsstund en gång i veckan. När du påminner dig själv om vännerna, om hur lojala de är, om hur de uppskattar dig. Hur roligt det var att träffa dem senast.

Varma hälsningar,
Liria.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (101)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 101

Helenah, det är inte för FS det skulle vara pinsamt, det är för de s k vännerna som det kan bli jobbigt. Och då får man inga ärliga svar. Min poäng är att det finns en rad tänkbara förklaringar som är av den karaktären att majoriteten av svenska folket aldrig skulle säga dem rakt ut. Särskilt inte om man innerst inne inte bryr sig sårskilt mycket om FS. "Dessutom, skulle vännerna komma på hennes fester trots att de inte gillar henne, för att umgås med VARANDRA?! Det kan ju de göra utan henne." Ja, är det inte det som är problemet, att de oftast väljer att göra just det? Riktiga vänner hör av sig. Skippa bekantskaperna och sök nya vänner som kan ge FS ett ömsesidigt vänskapsförhållande.

fia, 22:09, 19 november 2013. Anmäl

@fia Varför skulle det vara så svårt att vara ärlig? Om man känner sig utanför är det väl bättre att fråga och tala om det istället för att sitta och undra. Dessutom, skulle vännerna komma på hennes fester trots att de inte gillar henne, för att umgås med VARANDRA?! Det kan ju de göra utan henne. Jag föreslog inte att ställa någon mot väggen - det finns faktiskt olika sätt att kommunicera, och man anpassar sig efter tillfälle och person. Ibland har man sidor hos sig själv som man inte märker inte uppskattas av andra. Vem annars än en vän att berätta detta? Varken vi, någon annan, eller en psykolog kan tala om för FS vad problemet verkligen är. Hon är ju uppenbarligen olycklig över situationen, så antingen skippar hon vännerna helt och går vidare utan svar, eller så frågar hon. Det är ju vuxna människor det handlar om. Ta det på telefon då om det nu skulle vara så jobbigt att samtala öga mot öga. Jag förstår inte varför det skulle vara så pinsamt att säga att man ofta känner sig utanför och fråga om det ev. är något i ens eget beteende som driver bort vännerna. Och om det nu skulle bli pinsamt, vad är faran med det? Herregud, ta reda på sanningen och tugga i dig den. Sen gå vidare. Kan ju vara bra att veta om man nu måste skaffa nya vänner...

helenah, 13:47, 18 november 2013. Anmäl

Kanske FS är en dominant människa som tar mycket plats. Då kan det vara skönt för gänget att träffas ensamma då och då. Eller gänget är bortskämt och väntar sig att FS ska ta alla initiativ. En mamma för gänget ?

Sylvie, 00:46, 12 november 2013. Anmäl

Nej, nej, nej, gör inte som helenah säger. Säg att frågeställaren har fixat många fester som folk går på eftersom det är kul att träffa de andra, men man gillar egentligen inte värdinnan så särskilt. Eller att man irriterar sig på värdinnan fast man inte vet varför och så får man dåligt samvete och vågar inte säga nej. Det allra vanligaste sättet att avbryta en bekantskap är att inte bjuda igen och hoppas att det rinner ut i sanden. Att då bli hembjuden och ställd mot väggen är ju superpinsamt. Säg att frågeställaren bjuder hem en eller ett par av de s k vännerna. De kommer kanske att tycka att det är jobbigt redan när de upptäcker att de är ensamma. Eller så tackar de nej när de märker att ingen annan i gänget är bjuden. Om de i alla fall kommer och får frågan: "varför bjuder du aldrig tillbaka?" så blir det ännu mer pinsamt. Chansen att få ett ärligt svar är liten. Ett OK svar skulle vara t ex "vi har småbarn och orkar inte", men det är ju vad vem som helst med barn under 12 skulle skylla på om man hade andra skäl som inte tålde dagsljus. Dessutom skulle man kunna få oärliga svar såsom " förlåt, jag måste skärpa mig, skall vi säga nästa lördag" och så blir man alltså bjuden EN gång, av plikt, och sedan återkommer problemet. Så risken är stor att helenah:s metod leder till pinsamheter samtidigt som inget vettigt kommer fram. Om sanningen är "du är en ganska jobbig person, men lagar bra mat", "ingen gillar dig egentligen men vi har lite dåligt samvete för det, så vi kommer ändå", eller "jag har inget utbyte av samvaro med dig, men de andra inbjudna är trevliga", hur stor är chansen att folk är ärliga? Och vad gör du då? Skippa vännerna, skaffa nya. De vill inte umgås med dig, inse det!

fia, 18:27, 9 november 2013. Anmäl

Läs svaret under: ”Vad kan jag göra för att hjälpa min dotter att skaffa vänner?” Det kan ge bättre svar i vissa delar..

Anonym, 16:45, 9 november 2013. Anmäl

Oj, vilket förenklat och psykologiserat svar i vissa delar - tyvärr som oftast av terapeuter. Som vanligt ser de bara fel i den som söker hjälp, och andra förenklade slutsatser. Hoppas frågeställaren läser kommentarer för det fanns en del bättre svar där i vissa delar.

Anna, 11:21, 9 november 2013. Anmäl

Jag tycker inte att det endast är ett "tonårsproblem". Självklart känner man av ifall man blir bortvald eller bortglömd av sin kompiskrets även som vuxen. Svaret på varför får man kanske inte i terapi, utan genom att prata med sina vänner. Är FS överkänslig eller väljer vännerna att inte bjuda med henne på tillställningar? Jag tycker att FS ska bjuda hem EN av de närmre väninnorna, och tala om detta på tu man hand. Fråga om det är som du uppfattar det och hur det kommer sig. Tror de att du inte skulle vilja följa med på det de föreslår? Eventuellt är det ju så att ALLA vänner faktiskt inte umgås ALLA SAMTIDIGT, för det behöver man ju inte göra. Ibland vill man enbart umgås med en av vännerna/ett av paren helt själva. Man behöver inte ställa till fest för att umgås. Har du FS någonsin hört av dig för att träffas en stund en vardag, för en promenad, fika etc, eller bjuder du bara till stora middagar/fester? Om så är fallet så blir du inte påtänkt av vännerna i vardagliga enklare situationer. Kanske tror de inte att du är intresserad eller är alltför upptagen. När du läser på FB eller hör någon berätta vad de gjort tillsammans, kanske var det fler som inte blev "bjudna". Är det endast Du som reagerar när några hittat på något utan dig? Om du kommer fram till att det faktiskt är så att just Du blir bortglömd, alltid, av alla, så uppskattar vännerna inte ditt sällskap tillräckligt och ni kanske inte är så nära vänner som du tror. Sök dig till en förening el dylikt med liknande intressen som du, det kan vara en kör, gymnastik, bokklubb, studiecirkel eller vad som helst och börja där skaffa dig nya bekanta.

helenah, 12:53, 7 november 2013. Anmäl

Det är nog inte dig det är fel på FS, men kanske du anstränger dig för mycket istället för att vara dig själv bara och detta gjort att du fått en mindre bra roll. Släpp de gamla kompisarna, de verkar ytliga, skaffa nya förutsättningslöst som du har saker gemensamt med på djupet och umgås mindre pretentiöst. Ta inte på dig rollen som festfixare igen.

Anonym, 17:56, 4 november 2013. Anmäl

Du är beundransvärd som kämpar och bjuder och fixar i den situation du är i. De flesta av oss som saknar nära vänner (eller har ytterst få) hade nog gett upp för länge sen. Det du beskriver är ett jättestort problem som är svårlöst och tragiskt. Vet hur det känns. Dessa personer som du bjudit och som sen struntar i dig är inte omedvetna eller glömmer dig(så fungerar inte det sociala spelet). De vill inte ha med dig. Ingen aning om varför. Förmodligen har det med status att göra. Precis som i skolan. Det här är en form av subtil mobbning som du måste ta dig bort från. Sluta bjud och glöm de personer som behandlar dig illa! Hellre inga kompisar än falska och elaka. Ta hand om dig. Vi är många som har det knepigt med det här med vänskap. Människor är så svåra att förstå sig på.

benny, 14:27, 4 november 2013. Anmäl

Skriver sällan kommentarer på dn.se men det här svaret på ett allvarligt problem var så obehagligt att jag känner att jag måste säga någonting. Jag tycker inte alls att det låter som att personen i fråga behöver gå i psykoterapi. Jag tycker att det låter som att hon behöver skaffa sig nya vänner! Vad hon har nu är inte vänner utan en grupp personer som omger henne eftersom de har vant sig vid att få saker och ting ordnade åt sig. Detta är inte inbillning, om det vore det så skulle de ha hört av sig när när hon experimenterade med att inte bjuda in under en period. Jag har själv haft det här problemet och vet hur frustrerande det kan vara, samtidigt vet jag att det finns riktiga vänner som är där när man behöver dem. Det gäller att känna igen och hitta dem, och inte missta den här typen av beteende för vänskap.

Anonym, 10:32, 4 november 2013. Anmäl

Min sjuåring ljuger och skyller ifrån sig – vad ska jag göra?

Varför ljuger barn? Dagens frågeställare har en sjuårig dotter som ljuger mycket, och som blir arg när hon blir påkommen med det. Kommer ljugandet att fortsätta upp i tonåren? Psykolog Martin Forster kommenterar.

Fråga: Jag har märkt att min sjuåring ljuger och jag undrar varför. Hon ljuger om saker som att hon inte ätit godis trots att hon gjort det eller att hon inte sett tv trots att hon gjort det. När jag sedan konfronterar henne blir hon rosenrasande och skriker och gråter och skyller ifrån sig. Alternativt springer i väg för att slippa skäll/tillsägelse.

Jag försöker prata med henne om följderna, att det blir svårt för mig att lita på henne när det gäller andra saker, men hon vill inte lyssna. Oroar mig för framtiden, om hon ljuger om simpla saker nu, hur ska det inte bli sedan när hon blir tonåring? Hjälp mig att förstå.

Tacksam för svar

Svar: Tack för ditt brev och dina intressanta frågor. Det kan vara svårt att hantera lögner hos barn och din oro är därför begriplig. Men kanske oroar du dig i onödan? Hur brukar barn reagera om de blir konfronterade med att olovandes ha tagit godis? De allra flesta ljuger faktiskt. Det kan låta överdrivet, men flera studier har visat att det är så.

En viktigare fråga för er del är kanske hur ofta din dotter gör saker som hon inte får. Gör hon det mer än andra barn? Det är i så fall ett större bekymmer än att hon sedan väljer att ljuga om vad hon gjort. Jag kommer trots det att fokusera på själva lögnen i mitt svar, eftersom din fråga handlar om det.

Även om det är normalt för barn att ljuga ibland, så blir det förstås ett problem om tillvaron i stort präglas av lögner och misstro. Frågan är hur man kan motverka det. Jag börjar med att ta upp några saker som man vet bidrar till att barn ljuger.

Den allra vanligaste orsaken är att barnet vill undvika negativa konsekvenser. Man vet att barn som ofta drabbas av tillsägelser och skäll ljuger mer. Jag vet däremot inget om dig som förälder, men det kan vara värt att reflektera över ditt sätt att reagera när dottern gör något hon inte ska. Barn som ofta får skäll blir dessutom allt bättre på att ljuga med tiden. Det kan alltså uppstå en ond cirkel där föräldrarnas ansträngningar för att sätta gränser i själva verket föder fler och bättre lögner.

De negativa konsekvenser ett barn försöker undvika genom att ljuga behöver förstås inte vara så påtagliga alla gånger. Ibland kan en förälder förmedla skuld genom exempelvis tystnad eller lågmäld besvikelse, vilket för vissa barn kan kännas betydligt värre än skrik och bråk. Därför måste man som förälder fundera på vad man förmedlar mellan raderna och vara lyhörd för barnets reaktioner.

En annan trolig orsak till att barn ljuger är att de tar efter vuxna. Forskare har konstaterat att vuxna ljuger oftare än vad de själva kanske är medvetna om. För det mesta handlar det om vita lögner, om att inte vara helt ärlig eller öppen, men det kan vara svårt för barn att skilja mellan lögner och lögner. De kan uppfatta att det är okej att ljuga och att det är farligt att vara uppriktig. Vill man övertyga barn om att det är viktigt att tala sanning gäller det alltså att försöka föregå med gott exempel och jobba med sin egen ärlighet.

Så här långt har jag diskuterat lögner i allmänhet. Jag vill gå vidare med att ta upp några konkreta saker som du kan tänka på när du upptäcker att din dotter ljuger.

För det första skulle jag avråda från att fråga henne om hon gjort saker som du redan känner till att hon gjort. Om du exempelvis vet att hon har tagit godis är det bättre att du direkt konfronterar henne.

För det andra är det bättre att uppmuntra ärlighet än att varna för konsekvenser av att ljuga. Om det handlar om något viktigt kan du exempelvis lugnt fråga din dotter om hon kan lova att tala sanning innan du ställer din fråga. I studier har man sett att det bidrar till att barn faktiskt oftare avstår från lögn. Om det framkommer att hon har ljugit är det som sagt viktigt att inte uttrycka för mycket ilska eller förmedla skuld. Om hon erkänner något snedsteg eller någon tidigare lögn får du tvärtom försöka visa din uppskattning.

Jag vet att det här är lättare sagt än gjort. Det kan också kännas som om man låter barnet komma undan med dåliga beteenden. Är det inte viktigt att också kunna bli arg och sätta gränser när barnet gör fel? Jo, man får visa ilska och tillrättavisa barn, men problemet är om man gör det på ett sätt som trappar upp konflikterna och problemen. Och om det sker på bekostnad av att uppmuntra alternativ. Att sätta gränser handlar mycket mer om tydlighet och envishet än om att höja rösten.

Till sist vill jag poängtera att den här typen av kommunikationsknep bara fungerar om man samtidigt har en god relation i övrigt. Annars bryr sig barn varken om tillsägelser eller om uppmuntran. Forskare har inte helt oväntat funnit att barn är ärligare om relationen till föräldrarna är varm och om barnet upplever möjlighet att påverka sitt liv – samtidigt som det finns rimliga gränser. Det bästa du kan göra inför tonårstiden är kanske därför att släppa fokus på lögnerna och i stället göra saker som är bra för er relation.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 5

Kommentarer (11)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 11

Läs Madicken för ditt barn.

ME, 08:34, 29 oktober 2013. Anmäl

Bra svar från experten. Tror experten är på rätt spår. Alla barn ljuger ibland, men föräldrar som blir så arga och upprörda över det, och inte kan hantera det med ömhet och kärlek behöver fundera igenom hur de ska bättre anknyta till sina barn. Precis som den som frågar också gör: hjälp mig att förstå. Tro inte barnet har ADHD bara för att det ljuger om att ha stulit godis, men även ett barn med ADHD ska bemötas med respekt, kärlek och tålamod när det ljuger.

maja, 06:56, 29 oktober 2013. Anmäl

Vad har hänt med "anmäl"-funktionen?

Anonym, 18:35, 26 oktober 2013. Anmäl

vilka som inte ljuger? Kanske alla politikerna , kommunanstlälda och tjänstemän har ADHD och borde psykunnetskasmefterosm de alla ljuger.Och om mkt. allvarligare saker,än godis....till och med denna flickans föräldrar ljuger från morgon till kvll.Därför peka inte på andra,särskild inte på barnen....mkt.allvarligare om de inte ljuger och inte gråter, då kanske de struntar i sina föräldrar och har psykotiska drag...känslokalla,till ex.Särskold olika kuratorer,psykiater ochgpsykologer brukar allvarligt psykstörda,därför det är ofta därför de gick för att studera psykologi på högskolor.

abc, 12:31, 24 oktober 2013. Anmäl

@Lotta, oj vad bra, tack för den insikten.

Anonym, 23:13, 23 oktober 2013. Anmäl

Vill bara komma med en liten kommentar frân barnets perspektiv. Jag var ett väldigt ärligt och rättframt barn som egentligen inte hade nâgra som helst tendenser att ljuga men dâ jag hade odiagnoserade ADHD symptom som att inte kunna sluta stjäla sötsaker (ADHD personer blir ofta helt beroende av den sköna känslan av högas sockerdoser som lugnar inre oro), tappa bort mina saker, glömma mina uppgifter, strö saker överallt, tappa bort mig i böcker och filmer (lite besatt av TV program och sagor) sâ visste jag ju tidigt i barndomen att jag inte klarade av att "lyda" mina föräldrar. Sâ även om jag var ett snällt, trevligt, socialt barn sâ blev det ständiga skället och gnället över mina "dâliga" sidor sâ jobbiga för mig att jag utvecklades till en kronisk lögnare gentemot mina föräldrar. Men jag hade gâtt sâ lângt in i uppgivenheten att jag inte ens blev upprörd när de avslöjade mig, jag bara tog skäll eller straff. Fast det läskiga med det här mönstret är att barnet tar avstând frân sina föräldrar, det blir för jobbigt helt enkelt att leva som ett konstant misslyckande. Oavsett vad det är som fâr din dotter att ljuga sâ skulle jag rekommendera att du slutar totalt med ditt nuvarande mönster och istället försöker prata med din dotter om varför 1) det är sâ obehagligt för henne att du kritiserar henne sâ att hon känner att hon mâste ljuga och 2) hur hon känner inför möjligjheten att klara av att sluta titta pâ TV och äta godis trots att hon inte fâr det. Börja prata om verkligheten pâ ett mjukt sätt med din dotter redan nu istället för att fortsätta trycka pâ för att uppnâ en verklighet som du redan har bevis för är svârt att efterfölja för din dotter. Oavsett anledningen till din dotters beteende sâ är det viktigt att föräldrar har reflexen att stanna upp och diskutera ärligt med sitt barn och ett visst agerande inte fungerar. SOM man ju skulle göra med en vuxen om ett visst beteendemönster mellan tvâ personer verkar bli dysfunktionellt. Den största risken med att ignorera signaler om att ditt barn kanske har verkliga svârigheter att "lyda" vissa av dina regler är framför allt att det kan fâ väldiga men för självkänslan senare i livet om ett barn alltför ofta tror sig höra meddelandet att de är "dâliga", "lögnare", "tjuvar", "slarviga", "hopplösa" frân föräldrarna. Aven om de här meddelande sägs mer indirekt sâ tror barn pâ vad de fâr höra om och om igen. Sâ frâga din dotter redan idag om vad hennes verklighet är, utan fördömande och med klara intentioner om att du vill veta vad som är faktiskt möjligt för henne eller väldigt svârt sâ att ni kan börja om igen tillsammans med en helt annan förstâelse!!!

Lotta, 13:40, 23 oktober 2013. Anmäl

När jag upplevde att mina barn försökte komma undan/slingra sig/skylla på varandra med sådant de hade gjort så gjorde barnen och jag en deal: Om de talade om för mig, självmant, om det har hänt nått dumt/om de har gjort nått galet - så LOVADE jag att jag inte blir arg. Och det funkade direkt. Men då gäller det att man håller sig lugn och berömmer att barnet har talat om vad som hänt. För det är en förtroendefråga!!! Man behöver inte förringa dumheten och säga att det som hänt var ok -inte alls. Men man måste hålla isär barnet som person och det som hänt. OCh så pratar man om det lungt och sansat. Lycka till!

Anna, 17:43, 22 oktober 2013. Anmäl

Alla vet att förtroendet barn - förälder byggs upp i huvudsak under de första 5 åren. Sätt barnet på dagis och loppet är kört. De flesta som jobbar på dagis vet detta men vågar inget säga, de behöver sitt jobb.

Anonym, 12:01, 21 oktober 2013. Anmäl

,

Anonym, 11:40, 21 oktober 2013. Anmäl

Att ljuga är en viktig del av barns utveckling, lite oroande att det är först vid 7års ålder ni reagerar på det, normalt börjar barn ljuga mycket tidigare. Att ljuga utvecklar barnens sätt att se sig själva och att allt de vet inte nödvändigtvis är något andra vet.

Nisse, 11:13, 21 oktober 2013. Anmäl

”Hur ska jag hantera saknaden efter min sambo?”

Fråga: Jag ska åka i väg som utbytesstudent till ett annat land långt borta från Sverige i tre månader men känner just nu ingen glädje alls över min resa. Anledningen till det är att jag känner att jag kommer att sakna min sambo så fruktansvärt mycket. Jag vet inte hur jag ska stå ut utan att ha honom nära mig psykiskt och fysiskt. Självklart finns ju Skype och annan teknologi som gör det möjligt för oss att kommunicera men jag vet inte hur jag ska stå ut utan resten; morgonpussen, att bli omhållen när jag sover, kramar efter en tuff dag, med mera.

Utöver det så känns det som att jag överger honom när han får det svårt eftersom han, precis när jag åker, blir klar med sin utbildning och går ut i jobbsökande, vilket i hans bransch kommer att bli tufft. Jag är rädd att min hemlängtan, som jag led av under barndomen men har vuxit ifrån, kommer att blomma ut igen och förstöra min resa. Jag har försökt prata med min sambo om det här men han tycker att det känns som om jag tar ut sorgen i förtid och att ”det löser sig” även om jag vet att han kommer att tycka att det är väldigt jobbigt när jag är i väg.

Han har inte heller pengarna för att komma på besök så det går inte att finna en sådan lösning.

Hur ska jag göra för att kunna känna mig nära min sambo även när jag är i en annan världsdel, och hur kan jag förhindra att jag fastnar i hemlängtan? Jag hoppas att du kan hjälpa mig.

Olycklig

Svar: Du är på väg emot en spännande period i ditt liv samtidigt som du bekymrar dig över all saknad som kommer att infinna sig. Jag tror att det finns en del du kan göra för att hantera din saknad, så att den inte kommer i vägen för dig. För saknad kommer du att känna. Och det som avgör hur det blir är hur du förhåller dig till den.

Kanske jag gör dig besviken nu. Men jag tror inte att det finns något sätt för att inte sakna den vi älskar, när vi inte har den personen hos oss. Mitt råd till dig har en annan riktning. Att acceptera din saknad och längtan, för den är äkta och naturlig. Och att du samtidigt är medvetet närvarande i det spännande och utvecklande som du förstås kommer att vara med om som student. Det går faktiskt att få ihop.

Jag kommer nu att resonera med dig utifrån en relativt ny psykologisk teori och metod som handlar om att tillämpa acceptans när det gäller våra känslor (inte orättvisor, kränkningar, med mera!) och handla i ”värderad riktning”.
Första steget är detta: Låt känslorna vara hos dig. När du börjar sakna och längta efter din sambo och ditt hem, låt känslorna kliva in. Bromsa dem inte. Låt känslorna bli intensiva. Fly dem inte. Acceptera att de får finnas där. Börja titta närmare på dem, nyfiket och med omsorg. Beskriv dem för dig själv: ”Så det är så här min längtan känns …” Stanna ett tag i dina känslor, några minuter, och var så här observerande och icke dömande.

Nu kommer nästa steg: Besluta dig för att göra det som du då, i situationen, håller på med och som är viktigt att få fortsätta med. Låt inte känslorna hindra dig att göra det du vill. Ha också som regel att inte fatta något beslut när du är inne i ”känslostormen”. Det är det som kallas för att handla i värderad riktning. Att inte kämpa med sina känslor utan acceptera och bära dem med sig samtidigt som man fortsätter i den riktning man har valt för sitt liv.

När vi tillåter oss att känna våra känslor utan att fly dem, distrahera oss från dem eller trycka undan dem, så blir de starkare för ögonblicket men efter ett tag minskar de påtagligt i intensitet och styrka. Känslor uppträder som havsvågor. De stiger snabbt, men efter ett tag lägger de sig. Detta handlar faktiskt mycket om biologi och nervsystem. Vi är konstruerade på det sättet. Vi underlättar denna naturliga rörelse om vi intar en mer accepterande och observerande hållning till olustiga känslor. Och detta gäller faktiskt även för olustiga tankar. Ett stödjande självprat i de här lägena kan vara något i stil med detta: ”Känslor är bara känslor (eller tankar är bara tankar). De lägger sig om ett tag.”

Känslor (och tankar) är inte farliga i sig. Det är bara det vi gör utifrån dem som kan ställa till det för oss.

Olusten försvinner inte helt. Det vill jag betona. Det är inte heller målet med att bestämma sig för att acceptera det man upplever. Det är i stället att acceptera att vissa känslor finns. Att de är naturliga. Och ofrånkomliga, men att de inte ska hindra oss från att göra det vi vill.

Ofta försöker vi trycka undan ovälkomna tankar och känslor. Psykologiska studier visar att det inte fungerar. Resultatet blir det motsatta. Tankarna och känslorna återkommer inom några minuter, och tränger sig på om och om igen, och med en allt mer ökad intensitet. Här finns en paradox. Ju mer vi kämpar för att försöka ta kontrollen över våra känslor och tankar, desto mindre kontroll har vi.

Acceptans är en framkomligare väg. Den här metaforen gör det kanske tydligare hur det kan fungera: Tänk dig att dina tankar och känslor är som en uppblåst badboll. Du står ute i vattnet på en badstrand med vatten upp till midjan. Du är bra bit ut från stranden. Du har fått en badboll med dig. Du tycker bollen är i vägen. Du beslutar dig för att försöka sitta på den. Men du märker snart att du får använda all din kraft när du försöker få ner den under ytan och hålla den kvar den där. Du blir allt mer utmattad. Och så fort du slappnar av så flyger bollen upp igen. Med full kraft.

Du beslutar dig för att detta är meningslöst. Du vill ju njuta av situationen. Du tar helt enkelt bollen under armen, och märker att du nu fritt kan röra dig i vattnet, och känna värmen av solen. Och bollen visar sig inte alls vara i vägen. Den är överraskande lätt att bära. Du märker av den förstås, men den är inte i vägen för att njuta av stunden, och göra det du vill ändå.

Acceptans handlar om att förhålla oss till våra tankar och känslor på samma sätt. Att acceptera att de finns där och att vi får bära dem med oss en tid. Det jag vill förmedla till dig är att du kan tillåta dig att sakna din sambo samtidigt som du pluggar utomlands. Att det inte är antingen-eller utan både-och. Grundtanken i mina råd är att livet består av både sorgliga och glädjande upplevelser SAMTIDIGT. Att vi ska våga uppleva det som livet erbjuder i stunden och inte ”parkera” livet på hyllan tills det känns bra.
På vilket sätt skulle du kunna tillämpa metaforen om badbollen när dina känslor av saknad och längtan inträffar? Tänk efter. Gör det konkret för dig. Skriv gärna ner det du vill göra i dessa situationer.

Och så till något annat. Du skriver att du känner att du överger din sambo. Han är snart färdig med sin examen och ska börja söka arbete. Jag tror att du har alla möjligheter att vara ett stöd för din sambo i detta även om du är utomlands. Visst är det rimligt att han får din uppmuntran och kanske något råd då och då. Men det kanske räcker, och det är möjligt att han kan få det av dig även om du för tillfället är utomlands. Har du kanske hamnat i en fälla? Är du överbeskyddande, och har du svårt att se hans vuxna och kompetenta sidor? Jag vet förstås inte hur det är. Du nämner helt kort din känsla av att du ”överger” honom. Fundera gärna om du intar en överbeskyddande roll som han inte behöver. Precis som du behöver han lära sig att hantera de svårigheter som livet konfronterar honom med som en vuxen och ansvarstagande person. Detta utesluter inte att ni ska stödja varandra i den resan.

Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (38)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 38

Kanske skapar FS också en ursäkt för att inte åka. Hon har sökt en utbildning och kommit in och inför sådana förändringar är det nog ganska vanligt att få ångest och ångra sig. Man har för tillfället glömt varför man sökte förändringen och allt man är trygg i känns närmare: partner, vänner, bostad osv. Jag bytte jobb i somras och strax innan jag skulle börja på det nya jobbet, i en annan stad, började jag ångra mig och tänka "varför utsätter jag mig för detta? Allt är ju bra här hemma. Jag kommer sakna min sambo massor och det kommer gå dåligt på nya jobbet och vara tråkigt i nya staden." Men jag hade glömt bort anledningen till att jag sökte jobbet - att mitt förra jobb var skit och att jag ville skaffa en bra merit för min (och vår) framtid tillsammans. Men en sådan situation känner man ju otrygghet, och med det kommer ju olika sorters tvivel. Men det blir bra! Mitt nya jobb är fantastiskt och jag och min partner har en fantastisk relation.

Julia, 17:48, 5 november 2013. Anmäl

@Jan Eriksson Med dr, nej jag är inte läkare, saknar dock inte helt kunskap i ämnet för den skull. Min avsikt har naturligtvis aldrig varit att håna FS, har bara konstaterat att problemet inte varit större än att hon tänker genomföra resan. Hade det däremot hindrat henne från detta hade det varit värre. Inte heller har jag föreslagit att hon ska stanna hemma eller skärpa sig. Tycker inte att FS framstår som så rädd och utsatt, mer som att hon inte vet hur hon ska stå ut utan killen, inte av rädsla utan av kärlek och det har jag faktiskt svårt att se något onormalt i. Inte heller är det cyniskt att säga att man kan behöva "härdas" lite när det gäller en sån här sak. Hade sagt samma sak till min egen unge. Med kärlek naturligtvis. Precis som man behöver träna sin fysiska styrka, bygger man ju sin mentala styrka med utmaningar. ( För egen del är jag glad över dessa utmaningar tidigare i livet, kanske hade jag rasat ihop som ett korthus oförmögen att ta hand om mig själv eller mina barn när de stora smällarna kom tätt inpå varann utan dem.)

Anonym, 16:08, 1 november 2013. Anmäl

@Anonym. Vad fint om du är doktorskollega, då behöver vi inte tugga mer om vad som är allvarligt eller inte och du vet förstås precis som jag att man överlever obehandlad urinvägsinfektion och till och med benbrott. Liksom att en simpel förkylning kan vara dödsrisk för en cancersjuk. Jättebra. Vi lämnar dessa liknelser så länge... Men min poäng var just att man inte ska håna en person som vågat ta tag i ett beteende som är destruktivt. Att säga att man ska avstå från resan är förstås inte en lösning lika lite som en person med rädsla för folksamlingar alltid ska hålla sig hemma. Har man kommit så långt att man inser problemet och vill ha hjälp med det är det fantastiskt. Dessutom kan verktygen som ges här vara nyckel till nästa gång man får själsliga problem som känns oöverstigliga. Att säga till en rädd och utsatt människa att de ska "skärpa sig" eller att de ska "härdas" är inte bara cyniskt utan ochs djupt inhumant och väldigt ovärdigt både medmänniskor och vårdpersonal.

Jan Eriksson Med dr ( fd Janne), 07:05, 31 oktober 2013. Anmäl

@Janne, Ingen har tvingat FS att göra denna resa, hon har valt att genomföra den trots att hon känner som hon gör: Hade hon avstått från att resa p.g.a. detta hade det däremot varit ett problem. Får väl hoppas att FS hade nytta av råden och får en trevlig resa. F.ö. är jag inte så säker på att du kan avgöra vad jag kan avgöra när det gäller fysiska symtom.

Anonym, 18:21, 30 oktober 2013. Anmäl

Kär a "anonym". Min poäng är just att allt beror på var man står och tittar från för håll. De uppräknade sjukdomarna är definitivt inget man söker läkare för i många länder men av oss här i Sverge betraktade som "allvarliga". Även en förkylning kan vara livshotande om den drabbar en svag människa. Det går inte att veta som lekman. På samma sätt kan vissa problem vara oerhört komplicerade för en människa medan det för andra kan vara ingenting. DU kan inte avgöra vem som ska "härdas" vare sig det gäller fysiska eller psykiska symtom!

Janne, 13:33, 30 oktober 2013. Anmäl

@Janne, det du räknar upp är av en annan dignitet än en vanlig förkylning och kan absolut behöva sökas för. Visst finns det de som går till akuten med vanliga förkylningar, sen blir de upprörda över att de får vänta i evigheter och blir nedprioriterade. Frågan är om man ska lägga resurser på bagateller. I det här fallet kostar det inte skattebetalarna något så det spelar ingen roll, men det är fortfarande inget problem utan en helt normal företeelse och man gör inte någon en tjänst genom att göra det till ett problem. Livet för med sig så mycket större utmaningar så man får nog försöka "härda" sig lite, lite i taget helt enkelt.

Anonym, 08:25, 28 oktober 2013. Anmäl

Men alla här har säkert sökt hjälp vid någon "viss" förkylning. Som inte gav med sig.... ( men som man absolut inte dött av) eller för urinvägsinfektion, brutet ben, svår huvudvärk, halsont, magont etc etc.... Dvs alla "simpla" icke livshotande sjukdomar som man sitter och tar upp tid för svårt sjuka på akuten. Alla grejerna ovan kan man överleva utan läkarhjälp. Men med proffshjälp läker det bättre, går det bättre, gör det mindre ont. Varför i hela värdlen ska man inte få den hjälpen även när man känner sig sjuk i själen?

Janne, 09:25, 25 oktober 2013. Anmäl

@Janne, man behöver inte hålla truten, men man söker ju inte sjukvård för vanliga förkylningar precis.

Anonym, 18:09, 22 oktober 2013. Anmäl

@Pumlan, 08:53 Bra skrivet!

Lina, 13:06, 22 oktober 2013. Anmäl

Med den logik flera här använder så har man alltså inte rätt att be om hjälp om något är självvalt eller "enkelt". Tänker ni på samma sätt när det gäller kroppsligt sjuka? Folk som är förkylda eller stukat foten bör hålla truten till förmån för cancersjuka och döende...?

Janne, 11:48, 22 oktober 2013. Anmäl

”Vad kan jag göra för att hjälpa min dotter att skaffa vänner?”

Fråga: Jag är orolig för min dotter som går på gymnasiet. De senaste veckorna har hon varit hemma praktiskt taget jämt med mig och min man – hennes pappa.

Under grundskolan tillhörde min dotter ett kompisgäng med tjejer som gjorde precis allt ihop. De känner varandra oerhört väl, på gott och ont. När så min dotter skulle börja gymnasiet var hon otroligt sugen på nya kontakter. Trots det var hon väldigt trygg den här perioden och hade mycket kul tillsammans med sina vänner.

Dag ett på gymnasiet fick hon några kompisar och allt verkade frid och fröjd. Det tog dock inte lång tid innan min dotter inte längre blev inbjuden till att umgås utanför skolan. Jag tror att min dotter egentligen är väldigt ledsen över detta, men hon har ändå valt att fortsätta att vara med dem i skolan. På fritiden umgicks hon under denna period ibland med sitt gamla kompisgäng – framför allt med en av tjejerna. Det pågick tills den tjejen ”gjorde slut” med motiveringen att min dotter tar för mycket energi och hon inte vill umgås med någon som blir ledsen när hon inte kan ses. Min dotter har verkligen stått denna tjej nära och jag tror inte att hon känner samma närhet med någon annan.

Häromveckan berättade min dotter vad som hade hänt och det blev mycket tårar. Jag har valt att ligga lågt, i den bemärkelsen att jag inte har klandrat hennes bästa väninna och istället fokuserat på att vara mycket med min dotter. Även om jag självklart håller på min dotter, så är det omöjligt att veta exakt vad som har hänt och börjar de umgås igen vill jag inte att hon skall känna att jag har sagt för mycket.

Min dotter är på många sätt en otroligt bra person. Hon är oerhört lojal, generös och snäll – så vitt jag kan se är hon en väldigt bra vän. Den negativa sida jag kan se är hon är väldigt emotionell, vilket avspeglar sig på mycket. Hon ställer ganska höga krav både på sig själv och på sin omgivning. Jag kan alltså tänka mig att hon har blivit väldigt ledsen på kompisar som inte har velat ses och visat det.

Det jag egentligen är mest orolig för är sättet hon väljer vänner på. Hon är väldigt bestämd med vem hon vill vara med och jag tycker att hon ibland gör dåliga val. Som kompisar i skolan som tycker att andra i klassen är ”töntiga”, vilket jag tror har lett till att min dotter har valt bort att försöka knyta kontakt med dem. Jag tycker inte att hon låter människor få en chans. På grund av valet att vara med de ”coola” tjejerna i klassen har hon kanske missat chansen att träffa någon verkligt bra kompis. Jag har tidigare försökt att förklara för henne att det mest blir jobbigt att umgås med människor som känner sig överlägsna en själv, i stället för att det skulle spilla över på en själv, får man dåligt självförtroende …

Det kanske inte går att göra så mycket i nuläget, men jag önskar verkligen att min dotter kan se ett mönster och lära sig något av det. Jag tror också att hennes känslighet förstärks när hon känner sig osäker och jag kan förstå att omgivningen tycker att det är jobbigt när hon blir ledsen. Vad kan jag göra för att stötta min dotter och vilka råd bör jag ge henne?
En rådvill mamma

Svar: Jag förstår att du är bekymrad över detta. Frågan är vad en förälder kan göra när ens barn saknar vänner och gemenskap. Hur mycket inflytande har man egentligen över snart vuxna barns liv? Jag tycker att det låter som om du gör det som trots allt står i en förälders makt: Du verkar bry dig om och lyssna på din dotter. Att hon anförtror sig till dig tyder på att du är ett bra stöd.

Har hon själv pratat om möjliga förklaringar till kamratsvårigheterna? Fråga annars vad hon själv tror är orsaken till att det har gått snett. Man kan grovt sett tänka sig tre möjliga svar. För det första kan hon uppleva att det är hennes fel. Givetvis är det bra att reflektera över sitt eget beteende i relationer, men mer om det senare. För det andra kan hon lägga större delen av skulden på kamraterna. Till sist skulle hon kunna tänka att det inte direkt är någons fel – hon och kamraterna passade helt enkelt inte så bra ihop. Den sistnämnda förklaringen tror jag skulle vara mest till hjälp för henne. Med den inställningen till relationer har man bäst förutsättningar att träffa kamrater och fördjupa vänskap. Givetvis kan du inte säga åt henne vad hon ska tycka. Lyssna och låt henne reflektera, men ge din åsikt när hon öppnar för det.

Om din dotter kan se att relationer till stor del handlar om att hitta någon som passar är det lättare att uppmuntra henne att fortsätta leta. Ett allmänt gott råd till människor som söker vänskaps- eller kärleksrelationer är nämligen detta: Slå inte knut på dig själv för att passa in. Fortsätt i stället att leta efter sammanhang och personer som kan uppskatta dig för den du är. I slutet av ditt brev uttrycker du precis detta. Jag tycker att det är klokt, och jag skulle försöka lägga krut på att peppa dottern att söka upp nya eller nygamla sammanhang. Det kan till exempel handla om att ta kontakt med bekanta som ännu inte är vänner, om fritidsaktiviteter eller om att bli delaktig i aktiviteter inom skolan. Risken är att man blir hurtfrisk i sådana samtal, så det gäller att vara lyhörd och försöka fånga initiativ som hon själv är beredd att ta.

Ovanstående råd är det mest grundläggande för att skaffa vänner, men det finns flera möjliga hinder för att det ska leda någon vart. För det första kanske din dotter varken vill eller vågar ta initiativ till nya kontakter, med tanke på hennes erfarenheter. Om hon uttrycker farhågor och känner sig missmodig är det nödvändigt att försöka sänka kraven. Hjälp henne att hitta en lagom stor utmaning, ett första litet steg mot något nytt sammanhang eller en ny aktivitet. Försök inte övertyga henne om att det kommer att gå bra eller att hon kommer att lära känna någon. Hjälp henne bara med de konkreta svårigheter och hinder hon ser för att komma igång.

För det andra kan det finnas en risk att hon upprepar vissa beteenden som gör det svårt att fördjupa en vänskap. Du skriver till exempel om hennes eventuellt överdrivna reaktioner när någon inte vill ses. Det kanske blir en ond cirkel där hennes tidigare erfarenheter av att vara avvisad leder till att hon blir överdrivet angelägen om att komma nära någon vän, vilket i sin tur leder till att hon blir avvisad igen. Ett sätt att komma in på detta ämne kan vara att passa på när din dotter tar upp någon händelse som gjort henne ledsen. Fråga henne om hon hade velat göra något annorlunda i fall hon kunde backa bandet. Hjälp henne att hitta någon konkret förändring hon skulle kunna göra. Att lyckas med det blir också lättare ju fler sammanhang och kontakter hon har.

Ett tredje hinder för att skaffa vänner i nya sammanhang kan vara att hon satsar på fel häst. Hon kanske söker vänner som ger status snarare än dem som hon kan uppleva en sann gemenskap med. En möjlig fortsättning på era samtal om detta kan vara att prata om hennes värderingar kring vänskap i allmänhet. Prata om de vänner och bekanta hon har eller har haft. Vad var det hon uppskattade hos den tidigare nära vännen? Vilka andra har hon trivts med? Varför?

Den här typen av samtal leder förstås inte till att barn och unga genast formar nya och sunda värderingar. Det är notoriskt svårt och ofta kontraproduktivt att tala om för andra vad de ska tycka och tänka. Därför gör man bäst i att ligga lågt med sina egna värderingar och mest ställa ärliga frågor och vara ett bollplank. Din dotter är också i en ålder när man formas som person och det kan ta tid att komma underfund med exempelvis vilka slags människor man egentligen trivs med. Ytterst är det frågor man själv måste finna svaren på, men det blir nog lite lättare om man har en mamma som kan lyssna och förstå.
Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Bra råd! Min dotter har haft liknande bekymmer genom åren; nu är hon 21 och kan se på både sig själv och sina relationer med större distans - och humor. Tiden läker inte alla sår, men ökad erfarenhet och mognad hjälper i många situationer. Fortsätt lyssna och prata - och försök samtidigt behålla ditt lugn; som mamma vill man gärna fixa och ställa tillrätta, men vissa situationer måste man helt enkelt bara leva sig igenom.

Anonym, 12:26, 13 oktober 2013. Anmäl

Experten ger goda råd, lyssna på dom. Och lite som tillägg: Om hon redan är van vid att "gå ut och festa" så uppmuntra henne till att fråga alternativfolket (hårdrockare, goth, nördar, punkare, etc) i hennes skola/bekantskapskrets om ifall hon kan hänga med till någon klubb dom gillar (det mesta alternativfolk gillar att introducera folk för deras värld, och att se en kultur med andra värderingar om vad som är viktigt brukar vara nyttigt). Och det viktigaste rådet i vad du kan göra som mor är - som experten skrev - att helt enkelt finnas där och vara någon hon kan prata med. Om man är trygg hemma kan man ta mycket hårdare smällar från omvärlden.

Paracheirodon_innesi, 11:29, 7 oktober 2013. Anmäl

Det är jättesvårt att vara tonåring. Sanningar som gäller senare i livet, som "var dig själv" eller "du duger" stämmer inte, för hierarkierna och de oskrivna reglerna är både hänsynslösa och starka. Att "vara sig själv" kan innebära att man får vara ensam under hela skoltiden. Det borde inte vara så, men det är ofta så och det är något man som vuxen måste komma ihåg. Klandra inte din dotter och hon vill vinna de populärastes gunst. Trots allt är det så att det är de populära som gör mest och roligast saker - det är de som får festinbjudningarna, som har rätt kontakter och så vidare. Om din dotter är det minste ambitiös så är det inte konstigt att hon vill vara med dem. Däremot är det väldigt vettigt att prata med henne om det, och att visa att man själv inte tycker att det är så viktigt vem som är populär och inte. Att finnas där som ett stöd, och precis som Martin skriver, uppmuntra att ta kontakt med andra i klassen (inte minst killarna - killkompisar är ibland guld värda för det blir mindre dramatik den vägen). Tids nog brukar de flesta hitta sina egna vänner, även om det kan ta lite tid. Eller så klarar man att stå på egna ben och köra sitt eget race.

Anna, 10:19, 7 oktober 2013. Anmäl