”Hur ska jag hantera min prestationsångest?”

Fråga: Hej, hur ska jag hantera min prestationsångest? Jag är en typiskt ”fröken duktig” som inte orkar längre. Jag borde vara glad och nöjd med mitt lyckade liv, men känner mig för det mesta trött, ledsen och irriterad. Till råga på allt har mitt tidigare goda självförtroende sjunkit i botten. Jag känner mig rädd och osäker och vill inte alls prova på nya saker eller möta nya människor. Prestationsångesten är på topp!

Jag har en bra högskoleutbildning, levde ett sorglöst och socialt liv som student. Tog examen och flyttade ihop med min nuvarande sambo. Fick ­ganska direkt ett jobb, roligt men krävande! Fick sedan ”drömjobbet” (som jag egen­tligen inte borde ha fått förrän tio år efter examen). Pendlade tre timmar per dag, reste mycket i tjänsten och alldeles för mycket ansvar, som jag hade svårt att leva upp till, lades på mina axlar.

Gav upp efter 1,5 år med insikten att detta jobb fick mig att må dåligt och ifrågasätta min egen kompetens. I efterhand är jag glad över erfarenheten från jobbet, men är ledsen över det förlorade självförtroendet.

Är nu tillbaka på universitetet och doktorerar (är ungefär halvvägs). Trivs med friheten, men kämpar med frånvarande handledning och abstrakta arbetsuppgifter som inkluderar många hinder på vägen. Jag vet att jag är duktig på det jag gör, men kan ändå inte skaka av mig känslan av att jag inte är tillräckligt bra.

På hemmafronten lever jag och min sambo ett väldigt socialt liv med många vänner och sammankomster. Min sambo har i sin tjänst varit bortrest under längre perioder. Även om det är påfrestande så har vi tagit oss igenom det utan större inverkan på förhållandet. Vi har stabil ekonomi, fin bil, har precis köpt hus som ska renoveras och planerar bröllop inom ett år.

Jag tränar, håller kroppen i trim och äter nyttigt.

Ser jag till min bakgrund är jag ett svart får på universitetet. Jag kommer från en ren arbetarfamilj och jag är den enda i släkten som har läst vidare efter gymnasiet. Min familj är stolt över vad jag gör, samtidigt som de inte riktigt förstår meningen med mitt karriärval. De hade förmodligen varit minst lika nöjda (om inte mer nöjda) om jag hade tagit ett ”vanligt jobb” hemma på födelseorten.

Mina syskon har alltid haft motgångar i skola och arbetsliv, så från familjens synpunkt har jag alltid varit den duktiga som inte har problem eller strular till det.

Så, trots ett jobb där jag trivs och ett rikt liv på hemmaplan känner jag mig mest bara trött och ledsen. Jag vill helst bara ligga hemma, läsa en bok och göra ingenting. Jag minns knappt när jag kände mig glad och pigg senast (vilket annars är mitt normaltillstånd). Mitt humör börjar förstås påverka vårt förhållande hemma och jag känner att jag måste göra något åt detta.

Men var börjar jag när det mesta på ytan är perfekt? Borde jag inte bara vara glad och tacksam? Hur får jag tillbaka mitt självförtroende och mitt glada humör? Hur släpper jag på kraven som jag ställer på mig själv?
Ett steg jag redan tagit är att återuppta en hobby från barndomen. När jag utför denna kan jag för en stund stänga av allt annat och känna mig glad och obekymrad för en stund. Tyvärr finns det just nu bara möjlighet att utföra denna hobby en gång i veckan och jag är rädd för att det inte räcker.

Tacksam för råd och tips!
A

Svar: Tack för ditt brev. I mitt svar till dig kommer jag att ha främst en av dina frågor som utgångspunkt. Den som lyder: Hur släpper jag på kraven som jag ställer på mig själv?

Du är en högpresterande person. Du får också ut mycket av det. Du har ett spännande och rikt liv. Jag vet inte om du kommer att hålla med mig om den reflektion som jag gör nu utifrån vad jag tycker mig läsa mellan raderna i ditt brev – att du allt mer börjar undra om det är värt de stora ansträngningar som det ofrånkomligen kräver av dig. Du berättar om en växande längtan efter att få släppa taget. Att ligga hemma, läsa en bok och göra ingenting. Nästan som en smått förbjuden tanke. Men också väldigt lockande.

Du berättar också om din bakgrund i en arbetarklassfamilj. Om deras stolthet över dig, men också deras förundran över hur du lever. Mitt intryck av ditt brev, återigen utifrån att läsa mellan raderna, är att du själv kanske har börjat undra över vad du håller på med. Om det är detta du vill och egentligen längtar efter. Vi får våra värderingar om vad som är ett rätt och rimligt sätt att leva tidigare än vi tror.

Mitt råd till dig är att du fortsätter i den riktning som du redan valt: Att ge mer plats för det som genuint roar dig, och får dig att leva mer i nuet. Inte bara fokusera på prestationer och på att vara tillhands för andra, i studier och i det sociala livet.

Detta kanske provocerar dig. Men mitt råd är att du inte bara ägnar dig åt din hobby på tid som du får över, någon gång i veckan, utan att du stryker ett streck över inslag både i dina studier och i ditt sociala liv för att verkligen få plats för din hobby. Börja prioritera dina egna behov – av att få känna dig glad och obekymrad. Ge dig mer av egen tid.

Det finns en psykologisk metod som heter ACT, en förkortning för Acceptance and commitment therapy. Den kan hjälpa till att klargöra vad som är viktigt i livet och ger verktyg för att handla mer i den riktningen.
Mitt råd är att du läser någon av de självhjälpsböcker om ACT som i dag finns även på svenska. En som jag gärna rekommenderar är ”Lyckofällan” av Russ Harris. Boken innehåller resonemang, övningar och färdigheter för att bättre kunna hitta och prioritera det som gör oss mer nöjda och tillfreds med våra liv.

Du skriver att du är en ”fröken duktig” som inte orkar längre. Kanske det är så att du har en ganska prestationsbaserad självkänsla. Det innebär ofta att man är sårbar för kritik och andras åsikter. Vilket tyvärr kan bli en grogrund för grubbel och oro. Och det kan innebära svårigheter med att stå emot krav och hävda sina egna behov. Detta kan ibland bidra till en förhöjd risk för att bli utmattad.

En vanlig föreställning är att en utmattningsdepression medför ett dramatiskt insjuknande då man ”går i väggen”. Snarare är det så att förloppet är smygande. Med växande trötthet, oro, nedstämdhet och energilöshet. Som en reaktion på en lång tids stress och påfrestningar, där det inte har funnits en balans mellan egna och andras krav och möjligheterna till återhämtning. Lite förenklat man säga att utmattning är det sista stadiet av stress.

Om detta gäller för dig vet jag förstås inte. Men mitt råd till dig är att du besöker en läkare och berättar hur du mår, för att närmare utreda att det inte är detta som är på väg att hända dig, och utesluta någon annan, kroppslig orsak till ditt mående.

Om det visar sig att du är på väg att bli utmattad finns god hjälp att få, som rådgivning om livsstilsförändring, stresshantering och psykoterapi. Du kan läsa mer om utmattningssyndrom på vårdguiden.se.

Ta väl hand om dig!
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (30)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 30

Jag tror att FS skulle kunna läsa igenom sin egen frâga och försöka att tänka sig in i hur hon skulle bedömma människan bakom insändaren om hon själv hade läst de här raderna i en tidning. Det är mycket kommentarer om yttre attribut som bevis pâ sitt eget värde och ett starkt beroende av att andra ska ha sett eller observerat nâgot som FS har gjort som genomsyrar raderna. Det finner jag inte sâ konstigt för vi har nästan alla blivit drillade till att sâ ska man tänka. Men det blir lätt ett väldigt stort hâlrum känslomässigt och en förvirring över sin identitet, syfte med livet och värde som människa...Som Kalle nämner i sina kommentarer sâ kan man vara intelligent i mânga omrâden men det behöver inte betyda att man är sâ smart i att veta hur man bäst ska agera, eller förhâlla sig till sin egen roll och andra människor och vad som är viktigt eller inte. Pâ samma sätt kan man âstakomma mycket i studier och jobbsammanhang utan att man nödvändigtvis är sâ smart i hur man ser sitt eget liv, sin egen personlighet eller sin egen identitet. Och ofta kan man bli väldigt blind pâ att se orsak och verkan. Har FS stor ângest runt vissa situationer sâ behöver de inte bara vara pâ grund av dâlig självkänsla, det kan delvis vara hennes inre känslomässiga signaler som pockar pâ och vill komma fram för att meddela att vissa situationer inte alls tillfredställer de viktigaste behoven. Att sysselsätta sig men en hobby som man har naturligt intresse för, knyter äntligen kontakten med vem man verkligen är. Det skulle antagligen vara nyttigt för FS att anamma ännu mer vad hon spontant känner tilltalar henne, berör henne djupare, inspirerar henne och söka upp mer av det i vardagen. Själen och det inre livet hinner alltid i fatt oss och begär att fâ sin del i omsorg och uppmärksamhet. Vi mâste fâ lov att vara människor, inte maskiner med förprogrammerad tillvaro bestämt av nâgot diffust medelsnittsideal, annars blir vi olyckliga, tomma i själen och uppgivna.

Lotta, 13:11, 2 december 2013. Anmäl

Hej Oj! Du missförstod mig :-) Jag menar ju precis som du beskriver! Matriella saker gör oftast inte att man känner sig lycklig innombords, men vi lever i ett samhälle där man lätt kan få den bilden. För att vara lyckad (och då underförstått lycklig) så skall vi ha fin bil, villa, bra välbetalt jobb osv. Frågeställaren känner att hon borde vara lycklig, just för att hon har dessa saker, men hon känner sig inte lycklig. Kontentan; materiella ting gör dig inte lycklig (däremot kan dom göra dig tillfälligt glad) Detta har frågeställaren börjat komma underfund med, och nu behöver hon hjälp med att reda ut detta, och finna det som gör hennes själ lycklig.

Jenny D, 08:10, 2 december 2013. Anmäl

Hej A! För drygt tjugo år sedan befann jag mig i en nästan identisk situation, brevet kunde nästan vara skrivet av mig själv i yngre dagar. För mig blev till slut tillvaron omöjlig och jag valde en drastisk utväg, hoppade av karriären, sambolivet och den inslagna vägen och gick (mot omgivningens inrådan) min egen väg. Mycket turbulent till en början men med facit i hand ångrar jag det inte en minut. Lever mitt liv som en fri individ med äkta relationer till familj, barn, vänner. Våga följa dina instinkter! Kram F.

Anonym, 12:32, 1 december 2013. Anmäl

[...] hus thailand #1 Hur ska jag hantera min prestationsångest?” – Dagens Nyheter – blogg.dn.se 11/26/2013 Hur ska jag hantera min prestationsångest?”Dagens NyheterVi har [...]

Bostäder utomlands | Nyheter hus thailand #1 (Webbsida), 10:30, 30 november 2013. Anmäl

[...] Hur ska jag hantera min prestationsångest?” Dagens Nyheter Mina syskon har alltid haft motgångar i skola och arbetsliv, så från familjens synpunkt har jag alltid varit den duktiga som inte har problem eller strular till det.  [...]

Hur ska jag hantera min prestationsångest... (Webbsida), 15:27, 29 november 2013. Anmäl

Det är väldigt vanligt att det man trodde skulle göra en lycklig efter en lång resa för att nå dit visar sig inte göra en lycklig. Det är en jobbig insikt och men en del av att lära känna sig själv och inse vad som faktiskt gör en lycklig. Som någon skrev nedan - det handlar om skillnaden mellan "lyckad" och "lycklig", där "lyckad" definieras av vad samhället, och man tror själv att den definitionen är den rätta. Det kan ta många år innan man hittar sin egen definition och inser att det ju faktiskt är den enda som kan göra en lycklig! Det verkar dock som att FS är på rätt väg.

HR, 07:15, 28 november 2013. Anmäl

@Kurt Svensson, 01:13 - tvivlar inte på att insändaren är på riktigt, tror det är många som har uppnått mycket av det som förväntas för att vara "lyckad" och känner som "A". Angående att de med arbetarklassbakgrund skulle känna sig som "svarta fåret" på universitetet kan jag bara relatera till mig själv, arbetarbarn på högskolan var inget problem, men å andra sidan hade jag mest vänner från liknande bakgrund. Däremot kan jag nu nästan ett decennium in i yrkeslivet känna mig annorlunda, tror mycket beror på att jag jobbar och umgås med många akademiker från länder där man inte har studiestödssystem utan måste förlita sig på föräldrarnas ekonomiska situation och alltså är vi rätt olika trots liknande jobb och livsstil nu. Vi här uppe i norr ska vara glada över vårt demokratiska system, det ger fler chansen men skapar också en större variation bland akademikerna.

M, 22:36, 27 november 2013. Anmäl

@Oj!, 16:19, tror många blandar ihop att vara lycklig och att vara lyckad. En lyckad person i många kretsar är just en sådan person som "A" beskriver sig som, förmodligen därför som hon beskrev sitt liv på det sättet. Lycklig kan man vara i alla samhällsgrupper och med alla plånböcker så länge som vissa basala behov är tillgodosedda. Likaså kan man vara olycklig. Att då hamna i en livssituation där alla pusselbitarna för en "lyckad" livsstil är på plats men man känner sig olycklig är jobbigt och kan utifrån verka provocerande - "du som har allt ska väl inte vara deppig". Och ja, jag är ännu en kvinna i raden som känner igen mig i situationen.

M, 22:09, 27 november 2013. Anmäl

Jag tycker att det var ett bra brev. Det är nog många som strävar efter karriär, fin bil, sen står man där och inser att det inte har sådär jättestort värde. Jag blir INTE häpen! Hela samhället präglas av att du är vad du presterar, du är vad du äger. Att detta skapar stress är inte alls konstigt. Många kommer inte till den insikten, tror att det kommer att vara början på en intressant resa för dig, bra är nog att prova sina tankar mot andra någorlunda objektiva personer. Att prioritera det man mår bra av och vara lite mer egoistisk bör vi nog göra mer av. Bry sig mindre om vad man tror andra tycker. Lycka till!

Jan, 19:53, 27 november 2013. Anmäl

Jenny D: Menar du på RIKTIGT att du på RIKTIGT tro/tycker/anser att "fin bil" skulle vara ett mått på lycka? Alltså jag blir helt häpen. Alla över 20 år vet väl att en fin bil inte säger ett skit om hur nån mår? Tror du inte att rika människor också blir deppiga? Att rabbla upp vilka materiella ting man har., som om man tänker "men gud jag som är så rik borde väl inte kunna vara deppig", visar på att man inte vet så mkt om hur själen fungerar... Tyvärr. Den som tror att materiella ting kan köpa lycka åt en, har väldigt mk att lära sig om livet....

Oj!, 16:19, 27 november 2013. Anmäl

”Min fyraåriga dotter tycker inte om sin mormor”

Fråga: Jag har ett problem som jag inte vet hur jag ska hantera: Min dotter som är fyra år tycker inte om sin mormor. Vid upprepade tillfällen har hon sagt att ”jag tycker inte om mormor”.

När min man är bortrest kommer min mamma för att vara barnvakt när jag är på jobbet. Min dotter gråter och vill inte att jag ska gå till jobbet. Hon vill inte bli lämnad ensam med mormor eftersom hon ”inte tycker om henne”.

Jag har vid ett par tillfällen frågat varför hon inte tycker om mormor. Hon har då sagt att min mamma inte leker med henne, att hon alltid ”gör något annat”. Det ligger det väl en viss sanning i, men det är ingen större skillnad mellan farmor och mormor och hur mycket tid de lägger på hushållsarbete, och farmor älskar hon högt. Min mamma brukar hitta på saker med henne, göra olika utflykter, och de har roligt tillsammans också.

Min mamma bor på annan ort så hon och min dotter träffas kanske varannan månad.

Först tänkte jag att det beror på hur jag själv beter mig på min mamma, jag kan ofta vara irriterad mot henne och snäsa av henne. Jag tänkte att min dotter märker det och beter sig likadant. En annan teori är att mormor tar för mycket av mammarollen, att hon försöker uppfostra min dotter. Jag pratade med min mamma om detta, men hon höll inte riktigt med.

När min dotter har sagt att hon inte tycker om mormor har jag försökt vara förstående och sagt att man inte behöver tycka om alla lika mycket, men att man måste vara snäll mot alla. Men de senaste dagarna har jag reagerat med ilska. Jag blir själv väldigt ledsen och sårad när hon talar så om min mamma, och jag vill inte att hon ska säga det till henne. Min mamma älskar ju min dotter så högt!

I övrigt tycker jag att min dotter är en snäll tjej, hon brukar inte prata om att hon tycker illa om någon annan.
Ledsen mamma

Svar: Det är ju vanligt att barn i perioder avvisar någon förälder eller nära släkting, så när jag började läsa trodde jag att det handlade om det. Och så kanske det är också. Din dotter är bara fyra år och om hon träffar mormor varannan månad har kanske problemet inte hunnit uppstå så många gånger? Samtidigt blev jag mer förbryllad när jag hade läst klart ditt brev. Din dotters förklaring och dina egna teorier kan förstås stämma, men hon verkar reagera ganska starkt och det känns lite godtyckligt att just mormor blir avvisad. Uppstod problemet gradvis eller plötsligt? Kan du se någon utlösande händelse? Hur länge har pappa varit borta? En viktig fråga är också hur mycket problemet märks när din dotter väl umgås med mormor? Jag får ett intryck av att det framför allt visar sig genom sakerna hon säger till dig. I så fall kanske problemet handlar mer om något annat än om mormor. Jag återkommer längre ned till några gissningar om möjliga förklaringar och vill understryka att det är just gissningar. Jag vet för lite för att kunna påstå annat, men hoppas att du ändå kan få några nya infallsvinklar.

Jag vill börja med din dotters egen förklaring om att mormor inte leker utan bara gör andra saker. Din uppfattning verkar vara att det inte stämmer och att de också kan ha roligt tillsammans. Det kanske är värt att undersöka närmare hur det ligger till. Har du märkt om det är någon skillnad när de tillbringar tid hemma jämfört med aktiviteter utanför hemmet, där mormor borde ha mer tid för dottern? Försök att få din dotter att ge exempel på vad mormor brukar göra när hon gör ”något annat”. Fråga också din mamma om detta. Förstår hon vad dottern menar?

Även om mormor leker lika mycket som farmor eller någon annan så kanske de leker på olika sätt? Ett barn kan ju exempelvis uppleva att man inte leker om den vuxne är lite frånvarande och oengagerad. Ett möjligt tips till din mamma är att avsätta en stund, gärna inledningsvis när de möts, då hon uteslutande ägnar sig åt att leka med dottern. Många vuxna upplever att de ofta ger barn sådan uppmärksamhet, men det är faktiskt sällan som man gör det till hundra procent.

Under den lekstunden är det viktigt att dottern får styra och bestämma, medan mormor bara ska följa hennes initiativ. Det kan förstås vara känsligt och ibland kontraproduktivt att ge råd om hur någon ska umgås med sitt barnbarn, men kanske ni kan ha en dialog om detta.

Det är väl känt att barn formar sina egna attityder genom att ta efter det föräldrar gör snarare än vad de säger. Du kan alltså vara något på spåren när du tar upp ditt sätt att visa irritation mot din mamma. Det påverkar sannolikt din dotters inställning mer än att du säger åt henne att man måste vara snäll.

Ser din dotter också att du någon gång uttrycker positiva känslor för din mamma? Jag uppmanar dig inte att framställa känslor som inte finns, men att bli mer uppmärksam på att faktiskt uttrycka positiva saker som du kommer att tänka på. Din mamma höll inte med om din andra teori, att hon skulle uppfostra dottern för mycket. Om det finns konkreta saker som du tycker att din mamma borde låta vara, tycker jag att du kan be henne om det. Du kanske har försökt det, men gör det igen och välj någon konkret sak som du tycker är särskilt viktig.

Du skriver att du försöker visa förståelse för din dotters känslor, men att du har blivit arg och ledsen på sista tiden. Det är begripligt och jag tror att många skulle reagera som du. Även om du säger att hon får tycka vad hon vill om mormor kanske hon främst uppfattar känslorna du uttrycker. Hon kan känna sig tvingad att tycka om mormor för att inte göra dig besviken. Känner man sig tvingad kan man reagera med trots, vilket skulle kunna förklara hennes starka och envisa reaktioner.

Jag förstår att det är svårt att hantera dina känslor och fullt ut visa att du accepterar dotterns inställning. Ett förslag är att du först lyssnar och bekräftar det hon säger om mormor, utan att kommentera eller argumentera. Givetvis kan du säga att du tycker att det är tråkigt, men neutralt utan att förmedla skuld. Gå sedan vidare och försök vara konstruktiv: ”Jag förstår att du inte vill träffa mormor, men jag måste jobba. Vad vill du helst göra med mormor i morgon? Vad vill du inte göra?”

En annan möjlig orsak till problemet är att din mamma är barnvakt. När din dotter säger ”jag tycker inte om mormor” kanske hon menar ”jag vill inte att du ska gå”. Det kan vara ett sätt att straffa dig för att du lämnar henne. Om du tror att det kan ligga något i detta kanske det finns möjlighet att förändra umgängesformerna på något sätt. Hur mycket umgås ni alla tre eller hela familjen? Eftersom det är lång tid mellan mormors besök kanske hon och dottern kan ha lite kontakt per telefon eller internet däremellan?

Poängen är att försöka ge mormor en annan innebörd än ”barnvakten som kommer när mamma och pappa går”. Du kan också testa att ibland svara på ett annat sätt när dottern säger att hon inte tycker om mormor. Återigen, undvik att kommentera eller argumentera och pröva att enbart bekräfta hennes eventuella saknad. ”Jag tycker också att det är tråkigt att jag måste jobba och kommer att längta efter dig hela dagen.”

Det kan hända att det inte finns någon särskild förklaring till problemet, annat än att din dotter inte riktigt tycker om alla sidor hos mormor. Och så är det väl i de flesta relationer, även om det främst är fyraåringar som säger sådant rakt ut. Skulle din dotter fortsätta att avvisa mormor på det här sättet en längre period, så behöver det inte betyda att de har en usel relation. De har ju trots allt roligt tillsammans ibland.
Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (35)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 35

Är fadern hemmaman? Går inte dottern i förskolan?

Gunilla, 18:36, 13 december 2013. Anmäl

Jag sällar mig till dem som tycker att man kanske ska avvakta lite med att använda mormor som barnvakt i det här läget. Jag har själv obehagliga minnen från min barndom när min mormor (som kunde vara ganska elak och oförstående) satt barnvakt åt mig. Jag kände mig oerhör utlämnad särskilt som hon blev arg om jag visade att jag var ledsen och längtade efter mamma istället för att försöka trösta och avleda mig.. Umgås alla tillsammans istället under en tid, dra dig undan lite ibland och observera samspelet mellan barnet och mormodern. På så vis försvinner också kopplingen mellan mormodern och föräldrarnas frånvaro. Fundera över hur mormor var när du själv var barn, men var också öppen för att hon kan ha förändrats. T ex. så kan man ju få en sämre ork när man är äldre och därmed lättare bli irriterad på barn, liksaå kan man ha blivit ovan vid hur pass intensivt det kan vara att umgås med mindre barn. Med åren kan man ha skaffat sig vanor och blivit lite bekväm av sig på ett sätt som gör att man har svårt att orka med småbarn längre stunder. Alla äldre klarar inte av att vara barnvakt så bra bara för att de en gång i tiden tagit hand om egna barn.

Fyrabarnsmor, 13:43, 2 december 2013. Anmäl

Eller ocskå är det så att din dotter är vädligt bortskämd och van att få sin vilja fram och att din mamma inte tillåter det.

flerbarnsmor, 17:27, 27 november 2013. Anmäl

Alltså, jag tycker hela resonemanget är fel. Tex så säger hon här; "Jag vill ju att mitt barn ska kunna umgås med sin mormor." Är att vara barnvakt att "umgås"? Inget otvunget sådant i alla fall, ansvaret, jobbet med det osv kan göra att det blir tungt för mormor. Jag har en vän som är i princip rullstolsbunden, hur ska de göra då när hon inte kan vara barnvakt och "umgås". Man får väl ändå göra skillnad på de två sakerna. Om mormor börjar komma upp i åren men jobbar fortfarande har hon då alltså två jobb + att hon förmodligen har marktjänsten hemma dessutom. DET blir tungt! och var sjutton är MORFAR och FARFAR i det hela. När ungarna flyttar hemifrån och skaffar egna knoddar är det väl ändå meningen de ska ta hand om sina egna barn. Det är ju inte så att mormor bor där och inte har nåt annat för sig än att passa barnbarn. Hon har förmodligen hunnit skaffa sig ett eget liv också. Om mormor och barnbarnet ska kunna umgås otvunget innebär det att huvudansvaret och marktjänsten kring barnet får mamman själv sköta. Så tycker väl jag. Det är ingen ynnest att bli "erbjuden" att vara barnvakt, det är en ynnest och ett erbjudande att FÅ barnbakt till sina barn.

Elvy Sjögren, 13:15, 26 november 2013. Anmäl

Precis som Eva skrev tidigare har jag liknande erfarenhet. Mina barn avgudar farmor och accepterar mormor. Mormor (min mamma) har inget tålamod med barn, ljud etc. däremot steker hon raskt pannkakor, skjuter till på det praktiska planet men det ska gå fort. Är inte intresserad av att leka eller lyssna på barnen och har aldrig varit. Jag tycker att det är helt ok att barnen reagerar olika då respekt är någonting man får förtjäna. Vi reagerar ju olika och tycker olika om människor. Klandra inte dottern. Kanske vara ärlig mot din mamma och ställa frågan till henne istället. Ta in en annan barnvakt. Det behöver inte per automatik vara bra eller stå rätt till för att det är en mamma/mormor.

Jeanette, 15:01, 23 november 2013. Anmäl

@kbn, FS är själv irriterad på sin mamma och tycker att hon försöker ta över mammarollen och uppfostra barnbarnet. Kanske var hon hård i mammarollen och FS vill vara en annan sorts förälder, inte konstigt i så fall om barnbarnet reagerar.

Anonym, 17:28, 20 november 2013. Anmäl

Vad intressant att det är mormor som inte duger och farmor som är populär. För övrigt tror jag inte alls att det är något allvarligt fel på mormor heller. I så fall hade nog FS redan vetat vad som var problemet. Hon har ju haft med sin egen mor att göra hela livet och borde kunna ana sig till vad det kan vara fråga om. Att modern plötsligt skulle blivit underlig och barnfientlig tror jag inte på. Då är det nog i så fall någon sjukdom som börjar visa sig. Sånt kan ju hända.

Kbn, 15:52, 20 november 2013. Anmäl

Men Linda, det handlar inte alls om att 4 åringen ska bestämma. Barn finner sig i det mesta när det finns en känsla av kärlek och omtanke. Att inte tycka om sin mormor är nog väldigt ovanligt måste jag säga. Det är därför det ringer varningsklockor. Det är ingen vanlig barnflicka vi talar om. Mormor gör uppenbarligen inte allting rätt. Då funnes ju inte problemet. Dottern tycks bli mycket irriterad på sin mamma ibland så det finns någonting där som inte stämmer. Kanske FS skulle ta och kolla med farmor vad som sker när hon har hand om barnbarnet. Vad är det som skiljer?

Lydia, 13:32, 20 november 2013. Anmäl

@Linda, skaffa en övervakningskamera så vet du sen om det handlar om att "bestämma" eller vara rädd.

ZZ34, 11:19, 20 november 2013. Anmäl

Man måste gietvis lyssna på barnet och försöka att ta reda på vad det egentligen är som ligger bakom. Förändra umgängesformen ett tag. Jag tror på teorin om att mormor inte är omtyckt för att hon kommer när för'ldrarna går. Givetvis är substitutet inte good enough. Och kanske klickar inte de riktigt heller, vem vet. Men jag skulle aldrig låta en 4-åring bestämma på ett sätt som flera här nere föreslår. Så länge mormor gör allting rätt (deltar, ger kärlek osv) måste barnet lära sig att ibland så får man acceptera vissa saker och människor även om man inte "tycker om" dem.

Linda, 09:38, 20 november 2013. Anmäl

”Min man förtrycker mig. Går det att vända mönstret?”

Fråga: Hej, jag trodde att både jag och min man var moderna och intellektuella människor, men nu har vi ett problem som jag aldrig trodde skulle drabba oss. Jag tror att både jag och min man känner skam över detta, åtminstone gör jag det. Men jag har mer och mer börjat våga tänka tanken, men aldrig sagt det högt. Min man förtrycker mig. Fysiskt har han ett övertag genom att han är större och fysiskt starkare än jag. Detta maktmedel har han inte direkt använt sig av, han har inte slagit mig. Men jag har ändå förstått att han har använt sig av detta på något sätt som är svårt att förklara och förstå.

Han har slagit eller sparkat på saker nära mig när han blivit arg, jag har blivit rädd och låst in mig i badrummet. Detta har bara hänt någon enstaka gång, men det är ändå något som formar relationen.

På senare tid har han börjat använda psykiska hot och ekonomiska maktmedel. Mitt utrymme krymper mer och mer, och jag har märkt att jag anpassar mig och försöker vara till lags så att jag nästan vänder ut och in på mig själv. Jag skäms och klandrar mig själv. Ju mer jag ger efter desto mindre utrymme får jag. Det handlar om att jag mer och mer blir medveten om att inget av det jag säger eller önskar har någon betydelse. Absolut inget blir som jag vill. Jag får på olika sätt förmedlat att jag är värdelös. Hur jag ser ut, vad jag gör, vad jag känner, hur jag reagerar, allt är kasst. Får han inte som han vill hotar han med skilsmässa. Det får en människa att känna sig totalt maktlös. Det är så i grunden förnedrande. Jag blir helt panikslagen, vill ta livet av mig.

Ett exempel: Jag har varit utsatt för sexualbrott. Jag vill slippa sexistiska ­bilder i mitt eget hem. Jag tycker det står för en otroligt sorglig kvinnosyn och jag tycker i grunden inte att det är för ­mycket begärt att vårt eget hem kan få vara en fristad. Min man förstår ibland detta.

Men ibland blir han helt rasande, hotar med skilsmässa och försvinner från hemmet i flera dagar. Det kan han göra eftersom jag är arbetslös och inte kan försörja mig och barnen. Han vet inte vilken enorm ångest man utsätter en människa för när man hotar henne med att få bo på gatan. Det vet bara den som varit där.

Nu vet jag att många skulle säga: men varför i hela fridens namn skiljer hon sig inte? För mig är det helt otänkbart. Därför är min fråga: Finns det något sätt att vända ett sådant destruktivt relationsmönster av förtryck?
Frun

Svar: Hej! Du har på ett så modigt sätt skrivit till Insidan trots dina skamkänslor. Det krävs just detta, mod, och även styrka, för att våga se det som händer dig, som utmanar din bild av vem du är. Du skriver så klokt och ärligt om detta: ”Jag trodde att både jag och min man var moderna och intellektuella människor, men nu har vi ett problem som jag aldrig trodde skulle drabba oss.”

Jag börjar med att svara på din konkreta fråga om huruvida det är möjligt att ”vända ett sådant destruktivt relationsmönster av förtryck”. Som jag ser det handlar din fråga om: Är det möjligt för en man som utövar våld i en nära relation att vilja söka hjälp för detta och sluta med sitt beteende? För det är det som det handlar om, eller hur? Det jag menar är att våldet inte är ömsesidigt och därför är det inte frågan om ett relationsmönster utan det är din man som utövar psykiskt våld mot dig. Det är han som måste förändra sitt sätt att bete sig. Det är du som är utsatt för brottsliga handingar av din man. Ett första steg för dig och din man kan vara att benämna det som händer på ett sakligt och konkret sätt.

Män som utövat våld i nära relationer kan minska detta kraftigt, eller upphöra helt med det, efter behandling. Detta enligt svenska och internationella studier. Behandlingen baseras oftast på motiverande samtal och kognitiv beteendeterapi. På många orter i Sverige finns i dag mottagningar för våldsutövare i nära relationer. Så en förändring är möjlig. Men det förutsätter vissa saker. Som att våldsutövaren börjar känna en genuin skuld och skam över sitt beteende. Våldsutövare är olika, vissa har förmågan till detta, några har det inte. När personen söker hjälp är det ofta något avgörande som hänt. Som en oro hos våldsutövaren för skilsmässa eller separation, eller att beteendet blivit känt för andra i omgivningen som börjar ifrågasätta det. En växande insikt hos våldsutövaren om att barnen far illa kan också spela roll. Du skriver att du tror att din man känner skam, men du är inte helt säker. Troligen är det så att din man på något sätt måste möta en tydlig gräns eller nackdel av sitt våld för att vilja ändra sig.

Och nu tillbaka till dig. Du behöver konkreta råd om hur du ska gå vidare och få emotionellt stöd i den utsatta situation som du är i. Viktigt är också att du får en bedömning av vilka risker som din man innebär för dig och dina barn. Som det är nu, eller vid ett uppbrott. Mitt råd är att du ringer Kvinnofridslinjen, den nationella stödtelefonen för dem som är utsatta för hot och våld. Telefonnumret är 020-50 50 50. Samtalen är gratis, och de syns inte på telefonräkningen. På Kvinnofridslinjen kan man prata om sina upplevelser, få svar på frågor och praktiska råd. Du kan också få veta var det närmaste behandlingsprogrammet finns för män som utövar våld i nära relationer. Be också om information om vem inom socialtjänsten som du kan kontakta för att du och dina barn ska fåhjälp. Det finns en samordnare för våld i nära relationer i varje kommun. Socialtjänsten kan erbjuda dig hjälp på olika sätt. Bland annat kan de göra en bedömning av risken för ett upptrappat våld, och då inte enbart av det psykiska och ekonomiska våld, som du utsätts för i dag, utan även av risken för fysiskt våld.

Erfarenheterna är tyvärr att fysiskt våld ofta börjar med det som du skriver om. Kritiska och nedsättande kommentarer, hot och skadegörelse i bostaden. Våldet i nära relationer har ett typiskt förlopp. Den som utsätts för det anpassar sig stegvis till en vardag som handlar om våld. Många beskriver det som en psykologisk nedbrytningsprocess, där självkänslan och självförtroendet gradvis försämras. Du skriver tydligt om hur detta händer dig nu. Jag tror att det är avgörande för dig att du med hjälp av Kvinnofridslinjen och socialtjänsten skaffar dig en motbild av vem du är och vad som händer dig. Som hjälper dig att förstärka din motståndskraft och hålla kvar den verkliga bilden av vem du är. Den bild som din bästa vän skulle ge av dig. Som, anar jag, en klok, livserfaren och uppskattad person, och en engagerad mamma. Att skaffa dig ett nätverk, eller återknyta kontakt med dina närstående, är också ett viktigt bidrag till detta.

Du skriver att det är ”helt otänkbart” för dig att skilja dig. Du utvecklar inte närmare varför. Men du berättar att du är arbetslös, och att du inte kan försörja dig själv och barnen. Jag läser vad du skriver, och är helt införstådd med att du är expert på dig själv och din situation. Samtidigt skulle jag av omsorg om dig vilja påpeka att det är vanligt att man har svårt att se några öppna dörrar när man är utsatt för psykiskt eller fysiskt våld. Därför, ta reda på mer om hur andra kvinnor har gjort i din situation och vilken praktisk hjälp samhället erbjuder dig. Du kan också läsa en bok som jag har skrivit som heter ”Motiverande samtal i arbete med våld i nära relationer”, utgiven på Gothia fortbildning i år. Den kan vara till hjälp för att ge en bild av hur man kan reagera inför våldet och arbeta med sin egen motivation att söka hjälp.

Ytterligare ett förslag är att du besöker Mira, ett interaktivt stöd för den som upplever våld i en relation. Mira har adressen iterapi.se/mira
Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (43)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 43

[...] melodier, lyriska situationsbilder och effektfulla kontraster bildar Valt more… Min man förtrycker mig. Går det att vända mönstret?” – Dagens Nyheter – blogg.dn.se 11/12/2013 Min man förtrycker mig. Går det att vända mönstret?”Dagens [...]

Bostäder utomlands | Nyheter bostäder italien #1 (Webbsida), 07:47, 9 december 2013. Anmäl

till mig själv

Anonym, 09:23, 22 november 2013. Anmäl

Till mig själv!

Anonym, 09:23, 22 november 2013. Anmäl

Frun, om du läser detta: du behöver massivt stöd i det här. Professionell hjälp av psykolog kanske, för grunden i detta verkar vara ditt dåliga självförtroende. Har du t ex rett ut dina känslor kring sexualbrottet? O så detta med självmordstankar. Det upprepade mönstret att fastna för en ny man som inte är bra för dig. Sen det fullständiga beroendet (barn, arbetslöshet, dålig ekonomi) är också ett stort problem förstår jag. MEN du kan få bo (tillfälligt?) hos en kvinnojour. Ta även hjälp av soc familjeenhet, är ni bägge beredda gå i parterapi? Om det skulle handla om dig själv, att du inte skulle "våga" eller så, har du väldigt lång väg kvar att gå med dig själv. Sen kan man fråga sig varför skilsmässa är helt otänkbart. Hursomhelst, svar på frågan om det går att vända ett sånt destruktivt relationsmönster av förtryck: ja, det går kanske, iaf om BÅDA vill jobba på det på nämnda sätt. Så ser mina tankar ut.

Kvinnan, 11:11, 19 november 2013. Anmäl

Personligen skulle jag inte välja att stanna kvar i en sån situation. Har han väl tagit steget att välja ett sånt beteende kan han inte backa tillbaka till hur han var tidigare. I det här fallet säger jag som hon på roks "män är som djur". Det han behöver är just mothugg, att du helt orädd ställer dig upp och jäklar Kräver respekt. Ta inte det här fel men det är som med hundar, om man inte säger ifrån på skarpen kan dom inte respektera en. Tror det är på det här sättet. Går det inte att sätta'n på plats måste du dra, så är det bara. Det blir trasigt annars. Ryt ifrån eller gå. Själv skulle jag ha gått. Det är bättre att klara sig själv än att vara beroende av en sån där. Sök försörjningsstöd så länge så kanske du hittar ett jobb senare. Sök en egen bostad också och flytta, stanna inte där. Låt honom inte få bryta ner dig. Själv har jag lärt mig av livet att antingen måste man Fly eller Fäkta, man kan inte bara acceptera en situation och hoppas på bättre tider för då bryts man ner. Det är sällan det blir som man önskar när man är passiv och väntar, det är bättre att ta tag i sin situation med egen kraft och styra dit man vill. När han ser att du är självständig är det mycket troligt att han kommer få tillbaka respekten och ni kanske hittar tillbaka till varandra. Han kanske är en sån man inte kan vara alltför nära, att det behövs lite space liksom. Många män är såna

Anonym, 15:21, 18 november 2013. Anmäl

Fantastiskt insiktsfull fråga och lika högt betyg i svaret från terapeuten. Sååå bra och inkännande empatiskt och varsamt svarat. Det är nästan så jag tror att både fråga och svar är konstruerade pga "ligger i tiden". Ändock högsta betyg och full pott från mig som läst olika frågetrådar i ca 60 år.

Kerstin Andersson, 20:50, 16 november 2013. Anmäl

Vilket fantastiskt utförligt, inkännande och empatiskt svar :) på en lika insiktsfull fråga !!! Jag har under 60 års tid, sällan eller aldrig läst eller hört en bättre utsatts konversation med en terapeut. Det är nästan så jag undrar om både fråga och svar är fejkade, men likafullt en fantastiskt insiktsfull fråga och lika högt betyg på svaret. Full pott från mig :)

Kerstin Andersson, 20:42, 16 november 2013. Anmäl

Jag ser samma sak som jag upplevt i min relation med en narcissistisk kvinna. Jag förstår precis hennes känslor i det hela, särskilt skuld, skam och ovissheten om vad som händer. Att ha kommit så långt att man förstår att man har ett problem så behöver man både stöd och information. Jag skulle därför råda henne till att titta på på följande sidor för att se om det finns några likheter i mönstret han använder (jag ser det ju ur mitt perspektiv men det är rätt tydligt att det pågår en hel del gaslighting här). www.narcissism.se www.vuxnabarn.nu

Johan, 20:04, 16 november 2013. Anmäl

När du skriver att det är helt otänkbart att skilja sig, så måste du vara medveten om att dina barn lär sig inte av vad du säger utan av vad du gör. Visst är alla barn olika, men risken finns att de lär sig ett mönster, de lär sig att det inte är okej att lämna ett förhållande fastän att det utövas våld (vare sig det är psykiskt eller fysiskt), att man stannar fastän att man misshandlas. De lär sig inte att stå upp för sig själva eller att respektera sig själva. Om du stannar bäddar du för dem att genomleva samma sak som vuxna som du genomlever nu! Nästan vad som helst är bättre än det. Lär dem istället att självrespekt är värt så mycket att det till och med är värt all den möda och allt det besvär som kommer av att skilja sig när man är arbetslös och har ekonomiska svårigheter. Och vänd dig till de organisationer Liria nämner, läs boken hon rekommenderar, och vänd dig till din familj och dina vänner fastän att du ev. skäms - du kommer förundras över hur mycket stöd du kommer få när de förstår vad du går igenom, och du kommer att lyckas med att lämna denna man och rädda dina barn från en fruktansvärt destruktiv barndom!

HR, 10:39, 15 november 2013. Anmäl

@Han, vad han ska göra? Skilja sig naturligtvis. Har sett ett liknande fall som du beskriver, en man som träffade en kvinna som han först och länge tyckte var charmigt virrig, men först när barnen, tvillingar, kom, insåg vidden av hennes psykiska problem och personlighetsstörning. Hon var en fullständig katastrof som mamma. Det går inte att leva med någon sådan och barnen behöver trygghet hos stabila vuxna. Hitta nån annan som är mentalt stabil. Nu har ju inte vi en aning om om det är så i det här fallet, men FS skulle ju helt klart må bäst av en skilsmässa.

T, 17:03, 13 november 2013. Anmäl

”Barnet biter och slår sitt äldre syskon”

Fråga: En närståendes yngsta barn, i treårsåldern, började förra året att bita och slita av håret på sitt äldre syskon. Storasyskonet har nästan varje gång jag träffar det stora bett på rygg, armar eller ben där både över- och underkäke syns tydligt och ibland kan jag till och med se varje individuell tand. Barnet saknar ofta stora hårtussar.

Det äldre barnet försvarar sig aldrig utan gråter, blir rädd och försöker springa därifrån. De två barnen är nästan lika stora och det yngsta är mycket starkare både fysiskt och psykiskt. Allt detta händer självfallet när man inte kan se dem.

Jag som utomstående ser att det äldre barnet har börjat bli hämmat och tillbakadraget. Att det inte vågar ta plats när det yngre syskonet är där.

Barnets föräldrar och andra släktingar tycker att jag överdriver barnets rädsla men jag har själv varit utsatt av ”lekkamrater” i unga år. Vet vilka spår det har satt. Dock bara psykiskt.

Vad kan jag göra? Har ni några tips på hur man kan få rätsida på problemet? Eller hur jag kan få föräldrarna att inse hur dåligt storasyskonet faktiskt mår? Kan jag göra något för att stärka det äldre barnet? Jag försöker i dag prata med barnet så att det förstår att det alltid går att prata med mig eller andra vuxna.

Vet att det aldrig är rätt att slå, men har sagt att barnet får slå eller knuffa tillbaka om någon slår eller knuffar barnet. Att det får försvara sig, vilket det aldrig gör.

Jag är så rädd att storasyskonet ska bli mobbat, som jag var genom hela min uppväxt och även som vuxen. Tacksam för hjälp och råd!

Rådvill

Svar: Tack för ditt brev. Frågor om syskonbråk har varit aktuella flera gånger på den här sidan, men i detta fall skulle jag snarare kalla det för syskonmobbning. I alla fall tyder det du skriver på att detta handlar om mer än vanliga konflikter mellan syskon. Det yngre barnet är konsekvent och ensidigt våldsamt mot det äldre, som också reagerar genom att visa rädsla och dra sig undan, beskriver du.

Det är just en sådan ojämn maktbalans som kännetecknar mobbning.

Är det verkligen motiverat att kalla detta för mobbning? Faktum är att forskning på senare år visat att konsekvenserna av syskonmobbning är jämförbara med mobbning i skolan, vilket är ett problem som få skulle bagatellisera. När det gäller syskon stödjer däremot flera studier att närstående och samhället i stort reagerar precis som släktingarna i ditt brev. Man ser inte, eller vill inte se problemet.

En invändning mot denna beskrivning är att det yngre barnet bara är tre år. Många barn i den åldern är våldsamma, men de flesta upphör med sådana beteenden när språk och känslomässiga förmågor utvecklas mer. Om man verkligen ska tala om syskonmobbning krävs mer ihållande problem.

Oavsett verkar den aktuella situationen inte ­acceptabel, så det finns ändå skäl att göra något nu. Frågan är vad du kan göra? Man ska givetvis försöka påtala om ett barn verkar må dåligt, precis som du har gjort, men om föräldrarna inte håller med riskerar man att hamna i en maktkamp. De kan känna sig kritiserade och bli allt mer motvilliga ju mer du försöker övertyga dem.

Det kanske är lättare att prata om vad som händer i samband med bråken. Vad kan föräldrarna konkret göra för att förebygga fortsatta våldsamheter? Det är viktigt i sig, oavsett hur det äldre barnet mår.

Det framgår inte hur föräldrarna hanterar de våldsamma händelserna i dag eller hur familjens samspel ser ut i allmänhet. Jag kommer därför att ta upp några generella råd om vad föräldrar i allmänhet kan göra när ett barn ensidigt är våldsamt mot ett syskon.

För det första bör man lägga mycket kraft på att förebygga bråk snarare än att bara ingripa när det väl händer. Hur man förebygger beror förstås på vad orsakerna till bråken brukar vara.

Det kan till exempel handla om att syskon behandlas olika och känner avundsjuka, att barnen tillbringar mycket tid utan tillsyn, att de har för lite egen tid med föräldrarna, eller helt enkelt konkurrens om saker eller förmåner. Om man funderar på vad som brukar trigga våldsamheterna eller elakheterna får man ofta ledtrådar till orsakerna.

För det andra är det viktigt att tänka på hur man ingriper när våldsamheter eller elakheter inträffar. Givetvis måste man avbryta så fort som möjligt och allra helst avleda konflikten. Ett vanligt problem är att man som förälder blir arg och stormar in i situationen, vilket ofta förvärrar läget eftersom förälderns beteende och känsloläge smittar av sig. I värsta fall ägnas allt för stor uppmärksamhet åt barnet som har slagits eller varit elakt, vilket medan det utsatta barnet hamnar i skymundan. Det gäller alltså att försöka avbryta tydligt men lugnt.

Ta först hand barnet som har blivit utsatt. Undvik däremot att ta parti och ställa barnen mot varandra.

Om ett av syskonen ofta slår eller är elakt finns en stor risk att det fastnar i en negativ roll. Det är särskilt tydligt när föräldrar sätter etiketter som ”att du alltid ska slåss” eller ”varför är du så elak?”, men sådant förmedlas också mellan raderna genom mimik och kroppsspråk. Ett barn som ofta får ”onda ögat” kommer med tiden att känna sig ond.

Problemet är att ett barn som börjar känna sig utanför eller mindre omtyckt än sitt syskon blir alltmer benäget att ta till våld och elakheter.

Även om det tar emot är det därför viktigt att försöka visa förståelse även för barnet som slagit eller varit elakt. ”Jag såg att du blev arg när din syster hann före dig. Jag vet att det är jobbigt att förlora”.

Om barnet fortsätter att säga elaka saker eller försöka slåss gäller det att inte gå i fällan och börja klandra eller skälla. Fortsätt bara att lugna och uttrycka förståelse. Strunta i frågan om vems fel det var eller vem som började, den leder sällan framåt.

När situationen tillåter är det däremot viktigt att försöka prata om vad man hade kunnat göra istället för att slå eller vara elak. Ha en dialog och uppmuntra barnets förslag. Man bör framför allt prata om vad barnet kan göra framöver, istället för att fastna i frågan om varför det hände.

Ofta kan barn inte förklara och om föräldrar ihärdigt försöker få ett svar finns risken att samtalet känns som ett förhör snarare än en försonande upplevelse. Däremot kan det vara mer framkomligt att prata med barnet vid ett annat tillfälle om varför det ofta är argt på sitt syskon, men fortfarande utan att pressa fram svar.

Låter det här för mesigt? Måste man inte markera tydligare? Man ska markera tydligt och förklara att man inte får slå eller vara elak, men tydlighet blandas ofta ihop med höjd röst eller konsekvenser av olika slag.
Poängen är att man måste se varje konflikt som ett tillfälle för inlärning. Barnet tar med sig erfarenheterna till nästa händelse.

Om man klarar av att vara lugn och empatisk kommer det arga barnet som slåss att ha en mycket större chans att ta in det som sägs. Men framför allt finns det en chans att barnet i sin tur kommer att visa en gnutta mer empati och lugn nästa gång det hettar till.

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

Sen undrar man ju också om de går tillsammans på dagis och hur det i så fall är där?

Anonym, 16:23, 5 november 2013. Anmäl

Är det här beteendet verkligen inom normalspannet eller tidiga tecken på personlighetsstörning? I vilket fall måste man naturligtvis ta sitt ansvar som vuxen och göra vad som krävs för att skydda barnet som far illa, om det så innebär att anmäla detta. Finns inga som helst ursäkter att avstå från detta. Hade föräldrarna misshandlat barnet hade ingen ifrågasatt en anmälan, men barnet tar ju inte mindre skada för att ett syskon misshandlar det om föräldrarna dessutom ignorerar det, tvärtom. Som utomstående kan man ju inte ha på sitt samvete att ett barn far illa, de väljer man väl hellre en sämre relation till de vuxna som inte tar sitt föräldraansvar.

Anonym, 16:20, 5 november 2013. Anmäl

Har tänkt vidare på det här - tycker synd det utsatta barnet och om rådvill som inte direkt fått något konkret svar på sina frågor. En fråga hen ställer är ju om hen kan göra något för att stärka det utsatta barnet. Här tänker jag att det kanske finns en framkomlig väg. Bråk mellan syskon uppstår ju ofta när syskonen kämpar om färldrarnas uppmärksamhet, och en lösning på det är ju att barnen får mycket egentid med föräldrarna. Nu vet jag ju inget om den här familjens situation, men mitt intryck är att många föräldrart turas om att "gå skift" hemma. Den ena jobbar/tränar/roar sig/ har egentid medan den andra är med barnen och tvärtom. Eftersom den förälder som för stunden är med barnen också ska sköta den övriga ruljangsen med matlagning, disk etc. kan det tyvärr bli så att barnen lider brist på uppmärksamhet. Därför föreslår jag att FS erbjuder sig att avlasta föräldrarna genom att ta hand om ett av barnen då och då så att båda barnen får möjlighet att få egentid med föräldrarna. På så sätt får båda barnen postivi uppmärksamhet ofta. Förhoppningsvis inser föräldrarna då hur värdefullt det är att kunna fokusera på ett barn i taget ibland och se just det barnets behov, och kanske även ser till att ordna så att de oftare kan ta varsitt barn hemma. Det är i alla fall något konkret som FS kan göra utan att behöva stöta sig med föräldrarna.

Fyrabarnsmor, 08:55, 5 november 2013. Anmäl

Prata med barnavårdscentralen, de borde kunna ta upp detta med föräldrarna och få dem att förstå allvaret utan att de får reda på att du kontaktat dem.

Anonym, 23:20, 4 november 2013. Anmäl

H, att anmäla föräldrarna som föreslås här låter något drastiskt - svårt att göra när det handlar om närstående. Men jag håller helt med om att situationen låter ohållbar. Dock tycker jag inte att Martin riktigt svarar på frågan: Vad kan FS göra då? Det är säkert bra råd han ger men dessa råd gäller ju föräldrarna, och eftersom föräldrarna inte verkar vilja se allvaret i situationen hjälper det väl knappast att FS får ta del av dessa råd.

Fyrabarnsmor, 21:20, 4 november 2013. Anmäl

Ohållbart - jag skulle anmäla denna familj. Jag sliter fortfarande efter över femtio år med både dåligt självförtroende och ännu dårligare förtroende till andra, samt ångest och ständig oro efter år av liknande upplevelser som äldstabarnet i denna familjen får stå ut med. Jag hoppas detta barnet åtminstone slipper att få höra att det har sig själv att skylla. Man kan vänja sig vid mycket, och tro att man får vad man förtjänar därför att man är dum/ful/värdelös/osv, och inte säga emot eller klaga, men nu i vuxen ålder begriper jag fan inte varför ingen grep in eller gjorde någon anmälan, för folk såg ju - precis som insändaren här gör. Och detta barnet verkar vara i dubbelt underläge genom att vara extra känslig och fysisk svag. Jag kunde åtminstone försvara mig i vissa fall, komma mig undan och känna att jag mästrade situationen. Anmäl föräldrarna. Så här borde inget barn ha det.

Mira, 20:35, 4 november 2013. Anmäl

Om vi anar att ett grannbarn eller en elev råkar utför slag är vi skyldiga att agera! Av vilken anledning ska vi vara flata när det sker inom familjen? Ingen ska behöva gå omkring med bitmärken utan att någon reagerar! Det är en stor skam.

Eva, 20:20, 4 november 2013. Anmäl

"Allt detta händer självfallet när man inte kan se dem.". Min uppfattning är att man i sådana fall inte ska lämna dessa barn ensamma utan uppsikt. Jag har själv erfarenhet av bråk mellan syskon (mina barn alltså) där ett äldre syskon trakasserade det yngre. Jag fick helt enkelt inse att det inte gick att lämna dessa barn ensamma och vi inrättade vårt liv efter det (t ex skaffade vi barnvakt istället för att lämna barnen ensamma trots att de var "gamla nog" att klara sig själva enligt omgivningens uppfattning). Nu är de vuxna och goda vänner. Det är en fröjd att se hur trevliga och omtänksamma de är mot varandra. Jag har också erfarenhet av trakasserier från syskon under min egen uppväxt, där vi tyvärr alltför ofta lämnades ensamma under förevändningen att vi var "stora nog att klara oss själva" och "måste kunna reda ut våra bråk själva". Det är just de erfarenheterna som gjort att jag avstått från att lämna mina barn ensamma - det är tråkiga minnen både för det syskon som utsatts men också för det syskon varit elakt. Det är inte roligt att ha det på sitt samvete. Det är de vuxnas ansvar att se till att sådana situationer inte uppstår. Vi är dock också goda vänner nu som vuxna.

Fyrabarnsmor, 15:44, 4 november 2013. Anmäl