”Sjuåringen är så otrevlig mot oss och syskonen”

Fråga: Vår äldsta dotter är sju år och kan många gånger ha ett ganska otrevligt sätt mot oss föräldrar och sina yngre syskon. Hon kan ha en väldigt bestämmande och kommenderande ton främst till mig och ett ­syskon. Folk runt omkring oss kan ibland reagera på hennes sätt, exempelvis kunde förskolepersonalen säga ”så säger man väl inte till mamma”. Det sker inte hela tiden, men åtminstone ­någon gång varje dag brukar hon snäsa av oss andra.

Hon tilltalar för det mesta sin pappa mycket bättre, antagligen därför att han är väldigt tydlig med vad som är okej och straffar så fort han tycker att hennes sätt är dåligt. Hon får gå ner på sitt rum, eller så vill han inte leka mer, ­berätta vidare eller vad det nu kan vara. Men han gör det på ett, för mig, väldigt bryskt sätt och utan att direkt förvarna.

Jag ber henne att säga det hon vill på ett vänligt sätt i stället, vilket hon ibland gör efter en hel del tjat. Eftersom hon gärna vill bestämma så brukar jag låta henne göra det över vissa saker. Det hjälper dock inte så mycket eftersom hon kan tända till för ingenting, som när vi hämtar henne från bussen och promenerar i stället för att ta bilen ­eller kommer någon minut för sent. Jag ­tycker absolut att man får vara irriterad på olika saker men måste kunna uttrycka sig på ett någorlunda vänligt sätt.

Jag förstår att det här problemet ligger på flera plan, bland annat att min man och jag inte kommer överens om hur vi gemensamt ska hantera hennes sätt. Ibland när vi har varit arga på henne har vi heller inte varit särskilt goda före­bilder vad gäller kommunikation. Ända sen hon var liten har hon varit ett krävande barn på många sätt, vilket i sin tur säkert berott på en hel del osäkerhet hos mig. Jag har varit för mild och andra har uppmanat mig att bli arg på henne vilket jag har försökt att lyssna på, men jag har svårt att hitta det där mellantinget. När jag blir arg blir jag ibland för arg och skriker en del gånger åt henne, vilket jag förstås skäms för.

Både jag och hennes pappa ger henne tid då vi till exempel läser, spelar spel eller är ute och cyklar tillsammans. Hon verkar sakna lite empati i en del situationer om jag jämför med hennes närmaste syskon som är väldigt omtänksamt mot andra. Men jag vet att hon också kan hjälpa sitt syskon och hon visar mig och min man kärlek med ord, kramar och pussar. Hon är väldigt kreativ och leker ofta bra med sitt syskon. Vi älskar henne förstås väldigt mycket och jag längtar verkligen efter att få en bättre kommunikation med henne. Vad ska jag göra när hon uttrycker sig elakt och otrevligt?
Otillräcklig mamma

Svar: Tack för ditt brev. Du skriver att din dotter ibland är respektlös och otrevlig mot framför allt dig och syskonen. Jag kommer att begränsa mitt svar till just det problemet, eftersom du uttrycker att ni i övrigt har det ganska bra tillsammans i familjen. Jag kommer också att utgå ifrån att sakerna som din dotter säger är oacceptabla och kräver någon slags reaktion. Annars brukar jag ofta rekommendera att man väljer sina strider och helt ­enkelt släpper saker som annars bara riskerar att blåsas upp. Dina förklaringar och idéer om lösningar tycker jag är allt annat än otillräckliga, apropå din signatur. Tvärtom tror jag det ligger en hel del i samspelet mellan dig och din man som du tar upp.

Många skulle nog föreslå att du helt enkelt tar efter din man. På senaste ­tiden har behovet av mer bestämda föräldrar diskuterats flitigt. Tanken är att barn far illa av för lösa tyglar och att föräldrar inte ska vara oroliga för att säga ifrån. Och din mans sätt verkar ju fungera. Eller rättare sagt, det verkar fungera för ­honom, men frågan är hur bra det är för resten av familjen? Problemet är inte att han reagerar eller säger ifrån utan, som du påpekar, att han gör det på ett bryskt sätt. Även om barn upphör att bete sig illa när en förälder blir brysk eller straffar, finns det en stor mängd forskning om baksidorna med att göra så. För det första tar barn efter förälderns sätt att kommunicera, vilket din dotter verkar göra. För det andra, även i de fall straff fungerar brukar barn bara ändra sitt beteende i närvaro av den som straffar. Barn till föräldrar som är för auktoritära blir också oroligare, mer nedstämda och klarar sig generellt sämre än barn till mer demokratiska föräldrar.

I stället borde alltså din man ta efter dig? Du verkar inte tycka att det är en lösning, vilket jag håller med om. Även om forskningen inte visar på lika stora baksidor med ett eftergivet föräldraskap som ett auktoritärt, så finns det likväl baksidor. Det blir framför allt ett problem om barnet lär sig att få sin vilja fram genom att bete sig illa. Jag skrev om detta i ett svar som publicerades i början av hösten om du vill läsa mer. När det handlar om dotterns otrevliga sätt kan eftergivenhet förmedla att det är okej att bete sig så. Även om du säger ifrån kan jag misstänka att din dotter inte riktigt uppfattar det så, eftersom din man har skruvat upp volymen. En annan baksida med att vara eftergiven kan vara att man försöker påverka sitt barn indirekt, genom att bli sur eller otillgänglig när barnet beter sig illa. Det leder förstås till en sämre relation och till att barnet kan känna skuld och skam.

Jaha. Nu har jag alltså föreslagit att du varken ska säga ifrån bryskt eller vänligt. Det finns förstås ett mellanting, även om det kan vara svårt att hitta, som du skriver. Inom psykologi brukar man kalla det för sund självhävdelse, som i korthet handlar om att kunna vara ­bestämd, utan att straffa eller ge fullt ­utlopp för ilskan man känner. När ni läser en bok, och dottern beter sig otrevligt, skulle det kunna vara så här: Din man slutar läsa och lämnar dottern utan förvarning, vilket är för aggressivt. Du diskuterar och ber om bättring, men fortsätter att läsa. Det är för eftergivet eftersom din dotter inte fullt ut uppfattar att hon sårat dig. Dessutom däms ilskan upp hos dig, vilket gör att du kan explodera när måttet är rågat. Det är mycket vanligt om man är dålig på att hävda sig själv och sätta gränser.

Mellantinget skulle kunna vara att tydligt uttrycka att du blir ledsen och förklara att du inte vill fortsätta läsa om hon säger sådant. Då har du förvarnat henne och gett henne ett val. Fortsätter hon att säga elaka saker kan du sluta läsa, men utan att förmana eller påpeka att hon ”får skylla sig själv”. Förklara bara att ni får göra något annat tills hon är på bättre humör.

Jag vet inte om du känner igen dig i detta exempel eller om det skulle vara bra för er att göra precis som jag skriver. ­Poängen är bara att illustrera hur det skulle kunna vara. Jag vill alltså råda dig att inte lyssna på dem som vill att du ska bli argare. Det är snarare andra egenskaper som är viktiga att tänka på. Ofta måste man vara envis och stå på sig lugnt trots att barnet provocerar. Många kan känna att det inte räcker med att vara envis – man måste bli arg för att barnet ska lyssna. Det kan kännas så, men det är ett misstag. Ilskan kanske ger en omedelbar reaktion hos barnet, men i längden vinner envisheten. Det brukar också hjälpa att vara empatisk och visa att man förstår varför barnet blivit argt. Till sist är det bra att vara konstruktiv. Då tänker jag framför allt på att kunna lämna en konflikt ganska snabbt, snarare än att fastna i diskussioner – ”okej, nu läser vi vidare så får vi se vad som händer i nästa kapitel”.

Du kan alltså lära något av din man även om du inte ska ta efter hans bryska sätt. Samtidigt tror jag att det är nödvändigt att han också närmar sig ditt sätt att vara. Jag förstår att ni har diskuterat detta och jag hoppas att ni kan hitta ett mer gemensamt sätt att kommunicera på, även om det förstås inte behöver vara helt lika. Det kanske varken ni eller era barn heller vill.
Martin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 4

Kommentarer (20)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 20

Föräldrar och lärare har olika funktion och uppgift gentemot barnet. Elever med stränga föräldrar blir inte sällan otrygga och tar ut sin osäkerhet i skolan genom att testa och provocera där i stället. Barn som tillåts vara sig själva hemma, och vet att de älskas både om de bråkar och är goa, blir trygga individer även i skolan och ute i livet. Att vara auktoritär och sträng skapar bara rädda barn som kommer sticka från föräldrarna så fort de har möjlighet. Tydlighet däremot, är nåt helt annat och helt nödvändigt för att barn ska lära sig rätt och fel. Kärleksfull tydlighet om vad som sårar och är fel är min metod. En lärare har en helt annan roll och det vet de flesta barn. Det är inte där de i första hand ska ges sin självkänsla och egenvärde- det är hos villkorslöst älskande föräldrar som man får både skrika på när man är arg och kramas med när man vill det. Men inte säga och göra vad som helst utan att någon reagerar och markerar missnöje utan att gapa, skrika och kränka. Det skapar trygga barn i skolan och livet. Men visst är det svårt! Och som förälder får man också göra fel, bara man erkänner det i efterhand. Barn tror och litar på en förälder som erkänner att den också gör fel ibland.

Karin, 13:29, 11 januari 2014. Anmäl

Jag är uppvuxen men en mycket auktoritär pappa och en alldeles för snäll mamma. Finns det saker som båda har kunnat göra annorlunda under min uppväxt? Absolut. Jag var ett mycket krävande barn. Men min pappa trodde på att ingjuta respekt. Det funkade så tillvida att jag var smårädd att han skulle bli arg och därmed skötte mig exemplariskt när han var närvarande. Med mamma kunde jag slappna av. Såklart att jag var jobbigare då. Vad gav detta mig? Min mamma är min bästa vän. Till och med när jag var 16 och sprang och smygsöp älskade jag att bara vara med henne. Idag är jag 25 och letar efter hus nära mina föräldrar.... och det är ju inte direkt för att vara nära pappa.

Katrin, 11:01, 10 januari 2014. Anmäl

"Otillräcklig mamma", jag rekommenderar varmt Petra Krantz Lindgrens blogg om föräldrarskap. http://petrakrantzlindgren.se/ Finns otroligt många tänkvärda och ögonöppnande inlägg där som kan hjälpa till att förbättra din relation med ditt barn och sättet ni kommunicerar på! Att se och förstå ditt barns behov och att själv kunna uttrycka dina egna behov tror jag personligen är är lösningen. Varmt lycka till!

Therése, 13:13, 8 januari 2014. Anmäl

Barnet tar ut ilskan på mamman, för att hon kan. Dottern kanske egentligen är arg på pappan. Det är riktigt farligt för ett barns utveckling att vara för hård och auktoritär, sund självkänsla (som bryts av för hård uppfostran) är det viktigaste försvaret och även förmågan att välja och få ett bra liv. Att veta sitt värde, även när man bär på känslor som inte är okej. Dottern är sannolikt arg på något, så jag föreslår att mamman frågar vad det är. Det kan vara precis vad som helst, kanske något som inte ens har med familjen att göra. Att göra saker är bra, men man måste också prata och ta sig tid att lyssna. Det kryper fram att mammans stil även slutar med ilska och aggression, så dottern har inga mellanting alls att välja på när hon prövar känslor eller behöver styrning. Ett barn som är tryggt, sover bra, äter bra, och är fysiskt friskt, brukar inte vara särskilt argt. Kanske lurar någon svartsjuka här, mamman säger att det bara är dottern som är ett "problem"...

F, 07:24, 8 januari 2014. Anmäl

[...] så otrevlig mot oss och syskonen” – Dagens Nyheter7 januari, 2014Publicerat i Film & TVSjuåringen är så otrevlig mot oss och syskonen”Dagens NyheterFolk runt omkring oss kan ibland reagera på hennes sätt, exempelvis kunde [...]

Sjuåringen är så otrevlig mot oss och syskonen” – Dagens Nyheter | Skvallernytt.se (Webbsida), 15:20, 7 januari 2014. Anmäl

Men vilket dravel till svar, floskler. Självklart måste båda föräldrarna sätta ner foten när ungarna beter sig illa, ska de fostras till ansvarsfulla människor så måste de få lära sig vad som är rätt och vad som är fel, och att göra fel faktiskt ger konsekvenser. Hur ska de annars klara sig i vuxenlivet. Pappan gör rätt, mamman verkar tyvärr vara en feg och konflikträdd person.

Anonym, 22:37, 6 januari 2014. Anmäl

FS måste börja vara mer bestämd och fostra på samma sätt som pappan gör. Föräldrar måste vara konsekventa, det funkar inte att en är bestämd och en velar, det gör bara barnet en otjänst. Det är varken farligt eller fel att säga i från när barn gör dumheter, annars blir det oregerliga drägg av dem när de når tonåren.

Anonym, 22:32, 6 januari 2014. Anmäl

Klart man kan lyssna på psykologer, som faktiskt har till yrke att fundera på mänskligt beteende. Mitt råd, som känner igen sig och sitt barn: det är tydlighet som gäller. Tänk bort all artighet, allt "fluff" , var övertydlig med vad du vill. Ta bort alla värderingsord och använd ett kortfattat och avskalat språk. Säg det bara en gång - hon har hört och kanske behöver fundera. Fungerade för oss! Jag är lärare,och får beröm av kollegor för jag är tydlig. Det har mitt barn lärt mig:)

Mary Contrary, 21:59, 5 januari 2014. Anmäl

@Martin, 23:09, 2 januari, att jämföra barn med hästar är nog inte riktigt relevant. I så fall kan man säga att en del barn är mer som katter, mer integritet, svåra att uppfostra. Egentligen sunda egenskaper som kan ta dem långt och det kan bli väldigt bra i slutänden.

JBK, 23:39, 3 januari 2014. Anmäl

Herregud, vill pappan att barnet ska bli likadan som han. Är det så hon ska lösa konflikter på en framtida arbetsplats eller med en partner? Om någon arbetskamrat/partner/vän beter sig illa, ska hon då straffa personen direkt genom att sätta sig på tvären och tiga, sluta arbeta med den eller kasta ut personen ur rummet istället för att försöka lösa konflikten med konstruktiv kommunikation. Ordlös kommunikation hör djuren till.

Anonym, 23:51, 2 januari 2014. Anmäl

”Är mina släktingar ­avundsjuka på mig?”

Hon känner sig utan­för, ibland till och med hatad. Släkten och en del vänner kräver att hon ska ställa upp när de behöver hjälp, men själv får hon inget tillbaka. Är det för att det gått så bra för henne i livet? Psykolog Liria Ortiz kommenterar.

Fråga:
Något som plågat mig i cirka 15 år (och längre) är att alla i min släkt och en del vänner använder mig som en slasktratt. Jag får mycket sällan, eller aldrig, någon respons när jag behöver någon, utan ­kommunikationen och behovet går alltid åt andra hållet. Jag ska ställa upp, jag ska hjälpa till och jag ska finnas till hands. Jag förstår att det naturligtvis ligger hos mig själv, att det är något jag sänder ut som gör att jag straffas.

Min far hade alkoholproblem som vi alla hjälpte till att städa undan och underhålla i och med att vi alla tvingades in i medberoende. Jag flydde hemmet då jag var 16 år och kämpade oerhört med studier och ekonomi helt själv.

I dag har jag en lång universitetsutbildning bakom mig och jag är den enda i släkten (av syskon och kusiner) som gått en treårig gymnasieutbildning. I dag har jag ett bra jobb och tjänar bra. Detsamma gäller min man som har kämpat ännu hårdare. Vi träffades som unga och har hållit ihop.

Sedan gick jag en utbildning för vuxna barn till alkoholister, vilket var smärtsamt och påfrestande men gjorde att jag bröt med både mina svärföräldrar och min pappa. Det är nu fem år sedan och inte en enda gång har jag saknat dem, och de har heller inte tagit kontakt med mig. Vare sig min far eller svärfar erkänner att de har problem. Mina syskon har tyvärr fortsatt att underhålla fars spritmissbruk genom att handla, städa och på alla vis se till att han har det bra och kan fortsätta att dricka.

När mina syskon har fester och bjudningar blir jag och min familj inte inbjudna. Jag har också fester, men då i samband med bemärkelsedagar, och då kommer alla släktingar till mig. Jag tycker nog att både jag och min man och våra barn är ödmjuka och snälla människor. Vi har ingen dryg attityd trots att vi har det bra ekonomiskt. Jag har utanför mitt arbete också en annan karriär som blivit uppmärksammad och som gett mig stort kontaktnät med många vänner.

Ibland känns det som om jag ändå är världens ensammaste människa. Varför söker jag bekräftelse som jag aldrig får? Mina barn har det också gått väldigt bra för, men det har jag aldrig vågat ens nämna. Det är som om allt som rör mig får jag inte säga eller låtsas om. Jag berömmer ofta andra och är en väldigt snäll person. Jag äter inte tabletter eller drogar mig på annat sätt. Jag orkar inte riktig med den här showen. Många gånger har jag tänkt att det kan ju inte vara fel på alla andra, utan det måste vara fel på mig. Alla andra kan ju inte ha fel. Då menar jag släkten och ett par vänner.

Varför kommer jag inte ur detta? Jag borde kunna leva, skratta och njuta, eftersom jag har så mycket fint runt mig. Hur ska jag göra? Ingen erkänner mig, det är som om jag inte finns, eller funnits. Men det finns ett hat som är bundet runt min person, det gör att jag finns i allra högsta grad. En psykolog som jag träffade efter en anhörigs död, sa att avundsjuka är en trolig orsak och mycket vanligt bland människor. Psykologen sa att mitt utseende och mina kunskaper väcker avundsjuka. Jag anses se mycket bra ut.
Ledset syskon

Svar:

Hej, och tack för ditt öppenhjärtiga brev som även om det är din unika berättelse ändå handlar om något som tyvärr inte är så ovanligt. Nämligen rivalitet syskon emellan och konflikter i familjer som blir till ett fastlåst mönster som hänger sig kvar och styr beteenden under år efter år.

Jag tror att mycket av det som du berättar om handlar just om avund från andra. Precis det som den psykolog som du träffade nämnde som en trolig orsak till det besvärliga som händer mellan dig och din familj.
Avund är en stark psykologisk kraft människor emellan. Att vara avundsjuk är att reagera med känslor av missnöje och motvilja mot att andra är mer gynnade än man själv i något avseende. Avund är en känsloreaktion med en stark drivkraft att antingen försöka överglänsa den man är avundsjuk på, eller, om det inte går, att skada personen. Detta för att minska upplevelsen av att den andre har något som man inte får eller av att det är orättvist att den andre har detta. En mycket svart sida av avunden är att om en olycka eller en förlust drabbar den som man är avundsjuk på så känner man faktiskt skadeglädje.

Avund är lätt att känna. Vi jämför oss ständigt med andra. Att jämföra sig och konkurrera är något grundläggande för att man ska utvecklas som människa. Det är viktiga och oftast bra drivkrafter för oss. Men att hamna i underläge, och inte lyckas i konkurrensen, kan både undergräva självkänslan och leda till den missunnsamma avunden. Man börjar känna sig förfördelad och utsatt för orättvisa. Röntgenstudier av hjärnan visar att smärtcentrum aktiveras när vi känner avund, och belöningscentrum när vi känner skadeglädje.
Det jag skriver nu känns kanske orättvist för dig, men du är nog en riskperson när det gäller att drabbas av avund. Du är högutbildad, framgångsrik, snygg. Du har en lyckad man och lyckade barn. Det kan nog uppfattas som att det ­ligger nära perfektion. I omgivningen kan det väcka mindre generösa sidor och olustiga tankar om den egna ofullkomligheten, och tyvärr känslor av missunnsamhet. Studier visar att en känsla av avund från ett syskon i förhållande till ett annat kan sitta kvar hela livet. Ibland kan den förstärkas med åren om man känner sig omsprungen och har tankar om att man inte duger eller har räckt till. Kanske är det just detta som dina syskon känner när du har haft förmåga att bryta med din far men inte de.

Det finns några dilemman med avund. Vi erkänner sällan inför andra, eller ens inför oss själva, att vi känner avund. Det verkar som om avunden förvränger vår förmåga att se både oss själva och den andre på ett realistiskt och ärligt sätt. Vi har även en benägenhet att tolka vår omgivning utifrån vår avund. Vi samlar på oss allt mer av upplevda orättvisor och idealiserar samtidigt hur den andre har det.

Avund finns mindre hos personer som har god självkänsla och som har lärt sig att acceptera olikheter. Så avundsjuka kan försvinna med åren. Egna framgångar kan göra att man känner sig allt mer tillfredsställd med livet och kan glädjas åt andras framgångar
Vad kan du då göra? Du ska förstås inte förminska dig. Du har alla skäl att vara stolt över det du uppnått. Du har gjort en klassresa som du har all rätt att njuta av. Lösningen för dig tror jag är att acceptera att du inte kommer att få uppskattning och kärlek av de personer i din omgivning som visar dig avund. Det är förstås smärtsamt på ett sätt, men när du kunnat acceptera det så tror jag att du kommer att känna dig fri. Möjligen ska du fråga några av dina vänner som du har förtroende för om det är något i ditt sätt att bemöta andra som du kan förändra.

Välj också att ännu mer uppskatta de vänner, släktingar och bekanta som också uppskattar dig. Använd umgänget med dem som påminnelser om att du inte är ensam och att det inte är något ”fel” på dig.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (19)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 19

Svar: jag det är klart att jag menar allvar. Det finns ingenting som tyder på avundsjuka, FS har inget annat att gå på än att de inte verkar intresserade av att umgås med henne. De enklaste förklaringarna är nästan alltid de bästa: mitt usla kärleksliv beror t ex med största sannolikhet på att jag är sanslöst oattraktiv :D. FS går först till en psykolog och får bekräftat att det är andra än henne det är "fel" på. Men det är inte nog, det skall skrivas på DN också. Nä, nu får ni väl ge er....

Anonym, 08:43, 2 januari 2014. Anmäl

Om man vänder på det (vilket kanske är fel, men värt en tanke), verkar familjen och kanske släkten kunna ha det ganska jobbigt, om det är så att de lever i en medberoendesituation till pappan och svärfadern. Det måste vara väldigt slitsamt att ha det så. Det kan vara så att de tacksamt tar emot att få mötas utan alkoholisterna hemma hos FS, men att de inte orkar med att hantera situationen fullt ut på ett bra sätt i övrigt. Det blir ju också väldigt komplicerat för alla andra i släkten när en person har bestämt sig för att klippa av kontakten med några släktingar, även om den personen har gjort valet av en bra anledning. Kanske är de för trötta/lessna/slitna/utleda på/av situationen, för att orka uttrycka sin uppskattning till FS. Kanske känner de sig svikna av att hen har "övergivit" dem, vilket såklart i så fall präglar deras relation. Allt behöver inte bero på avund, även om det kan vara så att det gör det. Ibland är det bra att fråga! Jag har fö en bekant som har haft det mycket bättre ekonomiskt när hen växte upp än de runt hen, som alltid har trott att det skulle väcka avund, vilket det inte gjort. Ingen annan än den personen har egentligen funderat över det, men själv har hen sett det som ett stort problem. Hen ser också väldigt bra ut. Så även om FS är rikare och snyggare än släkten är det inte alls säkert att de är avundsjuka på det. Jag skulle gissa att brytningen med pappan och svärfadern är ett större probelm i umgänget för släktningarna än FSs framgångar och utseende. Men jag kan såklart ha helt fel :-)

KA, 18:41, 1 januari 2014. Anmäl

Jag känner också igen mig mycket. Ingen alkoholism men andra märkliga beteenden och psykisk sjukdom som ska döljas kombinerat med någon sorts storhetsvansinne. Om mina släktingar är "avundsjuka" vet jag inte, men elaka och jävligt osympatiska. Ändå har jag svårt att helt strunta i dem. Jag skulle så gärna vilja ha en mysig släkt att trivas med. Inte ett gäng "lunatics" som jag får skämmas för.

H, 08:06, 31 december 2013. Anmäl

@Cicci. Var detta tänkt som en konstruktiv kommentar? FS skriver endast att en psykolog nämnde avundsjuka som en trolig orsak till hennes syskons och släktingars kallsinniga sätt att förhålla sig till henne och hennes familj. Hon skriver ingenting om beröm, utan att hon saknar respons, vilket inte är samma sak. Jag tycker personligen att FS är väldigt stark som har lyckats skapa en bra tillvaro för hennes familj. Att sedan hennes syskon är avundsjuka är deras problem. Vi borde kanske glädjas åt de som lyckas ta sig ur alkoholismens spiral istället för att klanka ner på dem?

L, 22:51, 30 december 2013. Anmäl

Jag tror inte att det räcker att konstatera att släktingarna är avundsjuka, utan det stora jobbet för FS handlar om att acceptera att det finns saker i livet som hon inte kan påverka och få att fungera så som hon önskar. Att säga upp kontakten med far och svärföräldrar är ett stort steg och jag tycker att det var ansvarsfullt gjort, antagligen enda lösningen. Men de flesta vill ha kvar några relationer till sin släkt, det hör till det goda i livet att ha bra kontakt, eller i alla fall kontakt, med sina syskon som vuxen. Tyvärr så kommer relationerna aldrig fungera så som FS önskar sig, varken praktiskt med inbjudningar till kalas etc, eller känslomässigt med bekräftelse och uppskattning. Livet blir inte som FS önskar på denna punkt, hon kommer inte få det som många andra har. Jag har själv liknande erfarenheter (vuxna släktingar som man inte får den relation man vill till) och kan bara ge rådet att acceptera, som flera skrivit, och se det för vad det är, en otillfredsställande och t o m sårande relation som man kan välja att stanna i för att den är bättre än inget, och ett inslag av att livet inte blir perfekt även om man själv anstränger sig till max.

Anna, 18:28, 30 december 2013. Anmäl

Hoppsan, öm tå? Hos somliga verkar bara det faktum att andra inte lider av samma avund som de själva, väcka ännu mer avund.... Synd, man är ju sin egen "lyckas smed", istället för att hata dem som med hårt jobb skapat sig det liv de vill ha, varför inte lägga energin på att göra detsamma.?! Ingen annan kan leva ditt liv åt dig.

Anonym, 14:23, 30 december 2013. Anmäl

Alla brukar ha sina kors att bära, och de flesta gör det både bra och i tysthet. Så icke FS, vars "kors" vid närmare granskning enbart består i uteblivet beröm. Nej, att räkna upp alla sina bra egenskaper och sedan kalla omgivningen "avundsjuk" tyder på en mycket jämförande, ärelysten personlighet med dålig självkänsla. Förbluffande svar som givits tycker jag. Att kalla andra "avundsjuka" på fullt allvar brukar vara projektion och inget annat.

Cicci, 12:08, 30 december 2013. Anmäl

My: det du beskriver av din storasysters beteende låter mer stört än vanlig avundsjuka. Bryta sig in i din telefonsvarare? Hävda att hon har information om dina sjukjournaler? Det låter inte helt friskt.

Anonym, 10:49, 29 december 2013. Anmäl

Jag har en storasyster som är avundsjuk. Det går ofta så långt att hon direkt försöker göra illa. Hennes attacker är väl förberedda bl.a. m.hj.a. olika former av spioneri. Hon försöker få information om mig genom gemensamma bekanta som inte förstår hur elak hon är, hon har också insinuerat att hon har information om mina sjukjournaler (inom sjukvården alltså, vilka naturligtvis borde vara hemliga) och har försökt bryta sig in i min telefonsvarare. Saken är den att jag inte ens har det bättre än hon i alla avseenden, men det har ingen betydelse, hon är avundsjuk och elak ändå. Folk är så aningslösa när det gäller storasyskon. Enligt myten är de så ansvarsfulla. Snälla människor, förstå att det inte alltid är så. Det kan faktiskt vara helt tvärtom också!

My, 10:42, 29 december 2013. Anmäl

Jag vet hur det är. Jag har en mycket liknande situation som FS har förutom att mina föräldrar inte missbrukat alkohol eller annat. Jag har tyvärr inget stort nätverk med vänner, har alltid haft svårt att få vänner (blev mobbad som barn dessutom) - så FS - var glad att du har vänner i alla fall.

M, 21:01, 26 december 2013. Anmäl

”Hur ska vi bryta mönstret med vår aggressiva nioåring?”

Fråga: Min son som är nio år blir lätt aggressiv när något går honom emot eller när han får en tillsägelse av mig eller min fru. Han slår sin syster, slår i dörrar och slänger saker omkring sig. Oftast är han snäll, omtänksam och trevlig, men när vi stänger av datorn efter tio tillsägelser eller när hans sjuåriga lillasyster har något han uppfattar som sitt, brusar han upp och är svår att få kontakt med.

Jag har trott att detta är något som hållit sig inom familjen men såg nyligen hur han vräkte omkull en kompis som, utan elak avsikt, satte sig framför honom i en lek där de satt i ring, varpå han gick åt sidan, grät och sa att han inte fick vara med. När kompisarna som inte förstod vad som hänt ville prata med honom sprang han iväg. Ibland ser det ut som om han jagar upp sig själv och slänger en sko i dörren för att väcka uppmärksamhet, men oftast verkar det slå till blixtsnabbt och utan eftertanke.

Vad kan vi göra för att bryta mönstret så att han lär sig hantera situationerna lugnt och med ord i stället för våld? Hur ska vi agera i stundens hetta? Som det är nu är det ofta han som blir tillsagd när han tar till våld även om vi inte vet hur osämjan börjat och vad som till exempel hans syster gjort. Ofta vill han heller inte prata om det som hänt i efterhand.
Rådvill

Svar: Tack för ditt brev. Jag träffar många föräldrar som upplever problem av det här slaget. Mina råd brukar ofta handla om hur föräldrarna kan stärka relationen och förbättra kommunikationen med barnet. Denna gång tänkte jag emellertid välja en annan väg och framför allt svara på en av dina frågor, nämligen hur ni kan lära sonen att hantera ilskan på egen hand. Det kan vara särskilt motiverat med barn som generellt samspelar på ett bra sätt, men ibland tappar humöret fullständigt. Jag uppfattar att det kan vara så för din son. Om han ofta hade betett sig aggressivt är det inte så troligt att kompisarna hade velat komma fram och prata efteråt. I sådana fall brukar omgivningen snarare ta avstånd och ge upp.

Innan jag diskuterar självbehärskning vill jag bara notera att det förstås kan vara värt att prata mer med skolan. Hur upplever lärarna situationen? Var händelsen du såg representativ? Skulle det visa sig att sonen har mer problem i skolan än väntat finns det förstås anledning att höra sig för med skolhälsovården. Om problemen förvärras eller inte ger vika är det förstås också bra att kontakta BUP, som ofta hjälper till med aggressivitet hos barn.

Om man ska lära barn att behärska sig krävs naturligtvis att man kan prata om problemet och samarbeta om lösningar. Det är en utmaning eftersom barnet kan känna sig anklagat och kanske tycker att omgivningen är skuld till problemen. Och ofta vill barn över huvud taget inte prata om ämnet, precis som din son när det har hänt något. Därför är det nödvändigt att försöka hitta ett konstruktivt sätt att ta upp frågan.

Till att börja med bör man undvika att göra det i samband med en konflikt. I stället gäller det att passa på i en lugn stund när barnet är på gott humör. När man väl har börjat prata är det viktigt att låta barnet vara delaktigt och komma med egna förslag. Fråga till exempel din son om han kan komma på något han skulle kunna göra för att det inte ska bli så jobbigt när han blir arg. Finns det något han skulle kunna lära sig eller träna på? Ofta brukar barn svara att det inte skulle vara något problem om alla andra bara slutade vara så jobbiga. Bekräfta att and­ra också gör fel, men fortsätt att fråga om vad sonen kan göra: ”Jag vet att din syster kan vara jobbig och ta dina saker. Det pratar vi med henne om, men kan du göra något för att det inte ska bli lika jobbigt? Kan du komma på något som vi ska göra annorlunda?”

I bästa fall kan ni komma fram till ett konkret mål som sonen kan tänka sig att jobba för. Det är viktigt att målet handlar om något han ska träna på eller lära sig, som exempelvis att andas lugnt ett tag innan han gör något. Sådana mål är begripliga och går att följa upp, till skillnad från mål som handlar om att sluta bråka eller ”vara snäll”. Även om det mål ni kommer fram till inte kommer att fungera i alla situationer, så är det bra att hitta ett första steg som åtminstone kan hjälpa ibland.

När ni har kommit överens om något som sonen kan träna på (och kanske något ni ska göra annorlunda) kan ni öva genom att spela upp typiska situationer. Det brukar vara lättast att utgå från någon aktuell händelse och spela upp den igen, men om det blir för laddat kan ni också hitta på händelser tillsammans med sonen. Om han inte tycker om att spela teater kan ni i stället prata er igenom händelsen. När ni kommer till den punkt där han blev (eller skulle bli) aggressiv får han prova att använda sig av sin nya färdighet, som exempelvis att andas lugnt och tänka igenom vad han ska göra.

Det är också möjligt att ta en paus just där och i stället diskutera olika slags lösningar. Barn kan nämligen ofta både behöva träna på att behärska sina känslor och att komma på konkreta lösningar på en konflikt. När man gör sådana övningar kan nya lösningar och mål dyka upp. Ibland är det därför bättre att börja göra dessa övningar och rollspel innan man tar diskussionen om mål och vad barnet behöver träna på.

I samband med övningarna är det bra att diskutera sonens tankar och känslor – vad tänkte han just innan han slog till sin syster? Vad kände han när någon råkade fälla honom på fotbollsplanen? En vanlig tankefälla är att tro att andra menar illa, trots att det inte är så. Det kan ibland hänga ihop med att barnet underskattar eller helt missar omständigheter som kan förklara andras handlingar. Fråga därför om din son kan komma på några anledningar till att andra beter sig på ett sätt han uppfattar som provocerande. I sådana diskussioner måste man undvika att försöka övertyga ett barn om att det tänker eller känner fel. Poängen är bara att hjälpa barnet att se flera möjliga förklaringar. Därför måste man låta barnet komma med förslagen och vara lagom bekräftande.

Det brukar också vara nödvändigt att hjälpa barn att upptäcka vad de blir provocerade av. Vad är det som brukar trigga sonens ilska? Och vilka är de första tecknen på att han håller på att tappa humöret? Ju bättre han blir på att se mönster och känna igen tecken, desto bättre förberedd kommer han att vara när han ska försöka behärska sig på riktigt.

Hur ska ni agera när er son väl blir aggressiv? Det är olyckligt om han är den i familjen som ständigt drabbas av tillsägelser och tjat. Det kan bli en roll som till slut börjar leva ett eget liv. Försök därför att avbryta konflikter eller aggressivitet på ett tydligt men mer diskret sätt. Använd färre ord och tänk på ljudvolymen. Den gyllene regeln är att man ska säga till sitt barn på det sätt man önskar att barnen själva ska agera i samband med konflikter. Eventuellt kan ni komma överens med er son och dotter om detta i förväg. Förklara att ni inte vill skrika och bråka. Eftersom han redan vet vad man får eller inte får göra och verkar skämmas nog ändå, så kommer ni inte att tjata så mycket om det.

En annan sak ni kan göra i samband med konflikter är att försöka återkoppla till målet och övningarna. Fokusera mer på hur väl sonen lyckades praktisera de saker ni har övat på, medan mindre tid kan ägnas åt att prata om vems fel det var. Uppmuntra ansträngningar och steg i rätt riktning, även om resultatet inte blev perfekt. Givetvis bör ni även följa upp hans ansträngningar vid andra tillfällen. För att lyckas med den svåra konsten att behärska sig själv behöver ett barn känna att andra är engagerade och noterar framsteg. Exempelvis kan man ta en stund varje kväll där han får berätta om vad han gjort.

Jag hoppas att ni kan inspireras av dessa råd och lyckas med utmaningen att få med er son på tåget. Har man växlat in på ett mer konstruktivt spår kan det rulla på av bara farten.
Martin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 6

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Skulle det fungera med portfoliometodik?

Mats, 13:02, 16 december 2013. Anmäl

Ett tips är att kolla upp boken Aggression av Jesper Juul. Han är lite kontroversiell i sina åsikter men jag tycker att grundtesen han driver är rätt. Aggression är i sig inget problem, det är en känsla, bland alla andra känslor. Att behärska sina känslor är en mognadsfråga, där även många vuxna idag är väldigt känslostyrda, och får små barn så dyker denna känsla, aggression, upp i många olika sammanhang. Om man bara då minns att det är inget fel med att vara arg så kan man som vuxen låta bli att värdera och istället hjälpa barnet att förhålla sig till ilskan, varför är barnet argt, hur man kan lösa situationen genom att prata istället för fysiskt våld, kanske lära barnen att säga "nej, jag vill inte" tydligt innan kompisar går över barnets gränser.

Mattias, 10:19, 16 december 2013. Anmäl

”Jag älskar min man men drömmer om kvinnor”

Fråga: Hej! Jag lever i en sambo­relation med en man som jag älskar. Vi har en mogen relation där vi kan prata om det mesta och det har ännu inte uppstått några konflikter som vi inte kunnat lösa genom att prata igenom saken. Vi har det helt enkelt jättebra tillsammans. Problemet är att jag sedan långt innan vi träffades har haft en längtan efter att ha en relation med en annan kvinna.

Under en period hade jag några korta förhållanden med kvinnor, men ingenting långvarigt. Jag tycker om män men jag fantiserar om, och attraheras ännu mer av, kvinnor. Jag har försökt tala med min man om det här men han har inte förstått i vilken grad det faktiskt är ett problem. Innan vi träffades hade jag börjat förlika mig med tanken på att jag kanske helt enkelt var lesbisk, men när jag träffade och lärde känna honom ändrade jag uppfattning.
På senare tid har jag dock tänkt så mycket på kvinnor att det känns som om jag bedrar honom trots att jag inte gjort verklighet av fantasierna. Jag önskar att jag kunde ha kvar min relation med honom och samtidigt kunna träffa kvinnor när jag vill, men han är monogam till hundra procent och skulle aldrig gå med på det.

Är jag tvungen att acceptera att jag aldrig får utlopp för min längtan? Eller ska jag göra den stora chansningen att lämna min man i hopp om att träffa en kvinna som allting kommer att kännas helt rätt med?
Anna

Svar: Hej Anna! Vi behöver inte definiera oss som lesbiska, homosexuella eller heterosexuella, om vi inte vill att könet ska styra vilka kärleksrelationer vi väljer. Det viktigaste är väl att vi kan bli kära och attraheras av en annan person? Oavsett om det är en man eller en kvinna. Att du blir attraherad av andra kvinnor ser jag inte som ett problem. Det avgörande är inte hur du definierar dig sexuellt, som jag ser på din situation.

Ditt problem är nog snarare att det inte ”känns helt rätt” med din sambo, och din osäkerhet kring om det bästa för dig vore att lämna honom. Samma situation skulle också ha kunnat uppstå om du varit tillsammans med en kvinna. Efter några år kan man känna sig trygg i en relation. Paradoxen är att det då kan komma ett behov av nya upplevelser eller av en förälskelse för att återigen känna sig åtråvärd, älskad och levande.

Jag uppfattar det inte heller som att din längtan efter att träffa en kvinna handlar om sexuell nyfikenhet, eller om att få bejaka en annan sida av din sexualitet. Du har tidigare haft relationer till kvinnor. Så din längtan verkar handla om något annat, som du saknar trots att du älskar din man och ni har det ”jätte­bra tillsammans”. Så din fråga är väl snarare hur du ska få en relation som du fullt ut kan uppskatta och må väl av.

Ibland kan kärleken kännas som ett omöjligt uppdrag. Vi kanske gör kärleken till en större utmaning än den behöver vara. Relationsforskarna hävdar detta. De säger att vårt dilemma är att vi sitter fast i myter om kärleken, som ständigt underhålls av populärkulturen.

En myt handlar om den fulländade partnern. Våra drömmars prins eller prinsessa, som ger fullständig och evig lycka. I ett samtal på en middag skulle vi förstås, som de insiktsfulla och mogna personer vi vill vara, förneka att vi tänker så. Vi är ju inte tonåringar längre. Men på ett annat plan är ganska många av oss insnärjda i den föreställningen. Den kan lätt aktiveras i lägen när en kärleksrelation hamnar i svårigheter. Eller när spänningen ersatts av vardag och rutin.
Att förklara svårigheterna med att partnern har skavanker av olika slag rymmer en lockelse. Det kan bli ett sätt att skylla ifrån oss, att inte behöva se det egna bidraget till problemen.

Därför är mitt första råd till dig att du granskar vilka föreställningar du har om hur en partner och ett förhållande ska vara. Med både självrannsakan och varm humor. Det kan vara till hjälp att fråga dig själv om du någorlunda motsvarar de krav som du ställer på din partner. Eller om du har mött, eller hört talas om, någon som motsvarar dem. Idén med denna självrannsakan är att den kan hjälpa dig att förstå om dina ­föreställningar är till hjälp för dig eller inte.

Jag vill med detta förstås inte säga att vi alltid ska nöja oss med det vi har. Det vill jag vara tydlig med. Men kärleken är ju inte enkel. Det är en annan myt, att om vi älskar varandra ska allt vara enkelt och okomplicerat. En relation som baseras på ömsesidig kärlek kräver snarare ständiga kompromisser, återkommande förhandlingar och en stor tolerans för olikheter. Att leva nära ihop med en annan människa är en stor utmaning. Ingrodda vanor och egenheter kan lätt börja irritera en.

Du skriver att du på ”senare tid tänkt så mycket på kvinnor”. Gå djupare i den känslan och utforska mer specifikt vad det är du saknar. Du skriver ”kvinnor”. Är det att älska med en kvinna vilken som helst? Eller är det en särskild kvinna från det förflutna eller en kvinna som du har kommit i kontakt med på sistone? Vad är det du längtar efter? Hoppas att de här frågorna kan hjälpa dig att titta närmare på dina känslor och tankar.

Jag kan se två möjliga lösningar för att hantera ditt dilemma och komma vidare: att gå eller stanna kvar och förändra det som går att förändra och acceptera det som inte går att göra annorlunda. Går du din väg är det klokt att fatta det beslutet efter att ha tydliggjort för dig själv vad du vill uppleva eller längtar efter. Samtala gärna om detta en tid med någon i din omgivning som du litar på och som du kan vara ärlig inför.

Stannar du kvar så kanske det ändå förutsätter att en del förändras er emellan. Vad som bör bli annorlunda i din relation är förstås viktigt att du gör tydligare för dig. Även detta bör du nog ge plats att få samtala mera om. Med din sambo som du skriver att du älskar, med vänner eller med någon professionell.

Att acceptera det som inte går att förändra, och som kanske inte är så viktigt, är centralt för en relation. Det handlar inte om uppgivenhet utan om en aktiv handling. Alternativet är ältande kring hur det borde vara, trots att det inte går att få. Självklart ska vi kunna ställa krav, och vissa saker ska vi inte acceptera. Men acceptans öppnar för att uppskatta det som finns, och som är tillräckligt bra. Det hjälper oss att bli mer medvetet närvarande i relationen, må väl och vara tacksamma för det vi har.

Här är några tips till dig för detta, som du kan prova om du tycker att de passar dig:
Gå tillbaka i tiden till när du först träffade din partner. Vilka egenskaper och starka sidor hade han? Vad gjorde honom så attraktiv? Finns dessa egenskaper kvar? Om ja, lägger du fortfarande märke till dem?
Uppskatta din partner. Varje dag, lägg märke till minst tre saker som du uppskattar hos din partner, och som gör honom till en tillgång i ditt liv. Det behöver inte vara något stort.
Sitt inte sedan där och var tacksam, utan berätta för honom. Ha som mål att säga minst tre uppskattande saker varje dag till din partner.
Gå en kurs för par eller i parsamtal. Kursen eller samtalen bör fokusera på att lösa konflikter men också på att lägga märke till det som fungerar mellan er och som ni kan göra mer av.
Läs gärna boken ”Kärlekens ACT – Acceptance and commitment therapy” av Russ Harris. I övningar och exempel visar boken hur vi kan handskas med en kärlek som kommer och går.
Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (24)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 24

Till övriga kommentatorer: frågeställerskan vet uppenbart att det går att vara bisexuell och att det går att leva polyamoröst. Hennes man vill inte det så då är det inte relevant för henne. Till FS: jag vet inte om det låter som en så bra idé att börja överösa honom med komplimanger utan att säga något om att du var nära att dumpa honom. Det är ju inte osannolikt att du lämnar honom ändå, och i så fall kommer han få en rejäl whiplashskada... Nog bättre att vara ärlig. Till Liria: "Vi behöver inte definiera oss som lesbiska, homosexuella eller heterosexuella, om vi inte vill att könet ska styra vilka kärleksrelationer vi väljer. Det viktigaste är väl att vi kan bli kära och attraheras av en annan person?" Så upplever uppenbarligen inte FS saken, dock. Så det är möjligt att hon har en läggning som gör det omöjligt för henne att känna sig lika tillfreds i ett förhållande med en man som hon skulle kunna göra med en kvinna, trots att hon älskar denna man. Svårt att veta, men vore bra att erkänna detta som en möjlighet.

Suzanne, 16:39, 30 december 2013. Anmäl

Jag tycker det var ett rätt bra svar. Frågeställaren behöver uppenbart inte upplysas om att hon är bisexuell (eller möjligen mer lesbisk), och hennes man vill uttryckligen inte ha en öppen relation, så polyamori är inte relevant här. Dock: om hon nu bestämmer sig för att stanna, ska hon verkligen börja tvinga sig att ge sin man dagliga komplimanger och "uppskattning"? Utan att säga något om att hon just vara nära att dumpa honom? Det verkar ju inte osannolikt att hon lämnar honom ändå, och den whiplash han kommer få i så fall... Det är nog bättre att vara ärlig.

Suzanne (Webbsida), 16:32, 30 december 2013. Anmäl

@Jovisst: Skulle kvinnor i högre grad än män vara bisexuella? nu får du nog förklara vad du menar...

Ewa, 21:37, 22 december 2013. Anmäl

Hej Lidia varför tar du inte upp bisexialitet som en möjlighet. Dvs att Anna kanske har möjligheten att attraheras av både män och kvinnor. Alla har inte det! Bisexualitet talas det mycket sällan om. Inte ens när man kollar på RFSL och RFSUs information finns det mycket att hämta. Bara att bi är personer som tänder på män och kvinnor. Ganska negligerande. Och jag tycer att du i ditt svar negligerar det som är gansa uppenbart.

Anonym, 11:35, 22 december 2013. Anmäl

Hej! Varför måste alla alla terapeuter återge synen på att antingen är man i ett förhållande som är helt coh hållet rätt, eller så bör man lämna det för då är det fel. Det kan faktiskt vara så att man älskar sin partner men att man behöver någonting annat också, utanför relationen. Problemet blir då om en vill leva helt monogamt medan den andra inte vill det. Men bara för att man kan känan kärlek och längtan efter fler än en enda person så måste det inte vara något fel i relationen. Vi vill så gärna palcera alal relationer i lätt-definierbara lådor - en för vänskap, en för parförhållande osv. Men relationer mellan människor är mer komplex än så. De flesta hamnar då i serie-monogama förhållanden.,dvs först en och sen nästa osv. Man akn jaga så hela livet efter "rätt" partner men dét är ofta en illusion. Brevskrivaren älskar sin partner men vill uppleva sensualism och kärlek med en annan kvinna. Man KAN känna så och fortfarande älska sin partner men när hela samhället är uppbyggd kring monogami osm dte enda ich allt annat som fult och udda så blir dte konflikter och otrohet. Önskade att det var vanligare med förhållanden som präglades av öppenhet och ärlighet först och främst, och inte så styrt av normer, ägandebehov och fördömmanden om alla som inet riktigt passar in i den där fyrkanten som heter parförhållande.

Jennie, 13:09, 17 december 2013. Anmäl

Det som psykologen gör fel oavsiktligt kanske är att fokusera på parförhållandet till varje pris, En typisk kvinnofälla att trycka undan sina egna behov , LIVSFARLIGT Den sexuella läggningen är en del av personligheten, går inte att tänka bort. både lesbiskhet o bisexualitet finns också, mitt råd är att via RFSL För att få kontakt med fler bisexuella och lesbiska, få kompisar, bekanta , i grupper som golden ladies, flatpatrullen, framför allt startgrupper för att med andra ses o prata om sin läggning med andra i samma situation, kanske en grupp för bisexuella kvinnor eller bi som finns, anonymt utan alkohol inblandat, annars via nätsidor som flator.se , qruiser..com börja konto o prata via nätet.

Adele, 08:27, 17 december 2013. Anmäl

Ett problem i dagens samhälle är att bisexualitet ständigt räknas bort, förklaras som "icke-existerande" eller som att "alla är det, egentligen". Det är som att det bara går att vara homo- eller heterosexuell, antingen-eller, vilket är något som Anna och experten förefaller brottas med. Det är naturligtvis inte så enkelt. Så: Jag hoppas att Anna, hur hon än väljer att göra framgent, kan komma ut ur garderoben som bi, åtminstone för sig själv. Då kanske mycket av den här osäkerheten och oron lägger sig?

KMT, 13:44, 16 december 2013. Anmäl

Visst, Irinas svar är säkert både klokt och genomtänkt MEN det känns trots allt som om hon missar det faktum att FS problem verkar vara hennes dragning till kvinnor. Jag personligen tror inte att det då hjälper med parsamtal eller att säga uppskattade saker.

Hyrestanten (Webbsida), 00:02, 16 december 2013. Anmäl

Det låter lite som om frågeställaren Anna är en bi-nyfiken poly-person. Tumme upp för sådana.

PhoenixPaw, 20:53, 14 december 2013. Anmäl

Utröna i vad mån fantasier, dragning till kvinnor är en tabubelagd sexfantasi eller om det är en fråga om sexuella läggning. Hon är inte tillräckligt öppen inför sin sexualitet och sina sexuella behov och har därför undertryckt den. Första steget är att hennes man förstår vad hon tänder på och att hon ser till att bli tillfredsställd när de är tillsammans med de medel/metoder/fantasier som krävs. Kvinnor faller ofta till föga för mannens sexuella behov och undertrycker sina egna ex strävan efter vaginal orgasm trots att det är betydligt lättare att uppnå med klitorisstimulans.

Tess, 15:31, 14 december 2013. Anmäl

”Hur självupptagen får en tonåring vara?”

Fråga: Hej! Jag undrar om ni har några tips för hur man undviker att vissa dagar bli galen på sina tonåringar. Hur gör man när en tonåring helt vägrar att göra något som helst arbete i hemmet? Inte ens det som rör sin egen person?

Vi är två heltidsarbetande föräldrar med krävande arbeten och långa resvägar. Vi tar dessutom stort ansvar för äldre släktingar. Vi har två barn i övre tonåren varav den ena inte bidrar med något som helst arbete hemma.

En typisk dag kommer jag hem sent från jobbet och hittar tonåringen i sängen framför datorn kollandes på film. Hallen är full med skor, kläder och väskor, man kommer knappt in i huset, köket fullt med disk och smulor, kylskåpet tömt, hunden behöver gå ut, ingen har plockat ur diskmaskinen eller börjat laga mat osv. När det är så här varje dag i långa perioden, hur hanterar man det för att inte bli vansinnigt arg, trött och ledsen och vräka ur sig saker man ångrar sedan?

Okej, tonårsperioden är den mest självupptagna perioden i livet men hur självupptagen får en tonåring vara? Enligt mitt sätt att se på saken är vi fyra personer som bor i huset och bör till viss del dela på det gemensamma arbetet. Självklart gör vi föräldrar mer men jag tycker inte att det är ok att en inte gör någonting.

Tonåringen städar inte, tvättar inte sina kläder, håller inte reda på sina privata prylar, försvinner hemifrån på helgen, stänger av mobilen och vi vet inte var hen är. Vi kan inte sova eftersom man måste gå långt i mörkret om man åker kommunalt. Vi har resonerat, hotat, bönat, bett, skrivit scheman – men inget hjälper mer än tillfälligt.

Det finns bara en sak som biter: att dra in studiebidraget. Men det är inte roligt att vara en förälder som hela tiden hotar med straff och den typen av förälder vill jag helst inte vara.

Den här situationen stjäl mycket energi. Vi kommer inte vidare. Ibland blir jag jättearg, säger saker jag ångrar och blir ledsen. En annan effekt är att den mer skötsamma tonåringen täcker upp och ”städar upp” för att slippa bråk och konflikter. Det känns inte bra.

Hur kommer vi vidare?
Trött tonårsmorsa

Svar: Tack för ditt brev, som jag tycker är intressant att svara på just för att du tar upp ett så vanligt problem. Bland ungdomar i övre tonåren är det en klar majoritet som minst en gång i veckan bäddar sin säng, diskar, städar sitt rum eller gör frukost. Däremot är det över hälften som aldrig lagar mat till andra i familjen, tvättar, handlar mat eller sköter utomhussysslor.

Den springande punkten är hur man lyckas kommunicera och hantera konflikter runt hushållsarbetet. Jag ska ge några förslag på hur ni skulle kunna nå överenskommelser som förhoppningsvis håller längre än några dagar.

En första fråga är hur tonåringen som struntar i sysslorna mår i övrigt? Har hen allmänt svårt för att ta ansvar eller få saker gjorda? Hur klarar hen skolarbetet? I mitt svar kommer jag att utgå från att problemen framför allt handlar om hushållssysslor, men om hen har problem även på andra sätt kan mina råd vara helt missriktade. Det är till exempel vanligt med stress, nedstämdhet och oro i tonåren och sådana problem skulle förstås kunna ligga bakom det beteende du beskriver.

Om ni misstänker något sådant rekommenderar jag att ni tar kontakt med till exempel skolhälsovården eller ungdomsmottagningen.

Jag skulle kunna rekommendera några tricks, som att det är bra att utgå från sig själv och sina behov när man ber om något, snarare än att prata om den andres tillkortakommanden. Alltså hellre säga ”jag är så trött nu och skulle verkligen behöva hjälp” än ”vi har ju pratat om att du ska plocka undan innan jag kommer hem”. Det är givetvis bra att behålla lugnet och vara konstruktiv, men de flesta får nog slå knut på sig själva både en och två gånger för att inte bli arg i situationen du målar upp.

Att göra tydliga överenskommelser brukar förebygga konflikter om hemarbete. Det kanske inte är någon nyhet och du skriver att ni redan har prövat att använda ett schema. Det finns emellertid flera saker man kan behöva tänka på för att en överenskommelse verkligen ska bli ömsesidig och hållbar. Ett vanligt misstag är att ta diskussionen i samband med en konflikt. Risken finns att den avsett konstruktiva diskussionen bara uppfattas som mer klander. Till sist går man med på vad som helst för att slippa tjat och tjafs.

Ta därför diskussionen vid ett annat tillfälle. Avsätt tid för ett möte där alla i familjen får ta upp saker de vill diskutera. Det kan kännas lite formellt, men om man avsätter tid och sitter ner tillsammans ökar chansen till konstruktiv dialog. För att det ska fungera räcker det sällan med ett möte, så planera gärna kanske regelbundna familjeråd.

Ett annat vanligt misstag är att diskussionen blir ensidig. Föräldrarna kommer med förslag och barnen protesterar, innan man till sist har backat in i en kompromiss som ingen är riktigt nöjd med. Därför är det viktigt att man som förälder verkligen bjuder in ungdomen att ge sin bild av problemet och komma med egna förslag på lösningar – innan föräldern har ställt krav. Det är också viktigt att prioritera och välja strider. Om er tonåring kommer på en lösning som ni inte är helt nöjda med kan det ändå vara klokt att uppmuntra initiativet och acceptera bristerna. Försök att behålla familjeperspektivet under diskussionen – hur kan vi tillsammans lösa det här?

Ytterligare ett misstag som ofta sker är att den slutgiltiga överenskommelsen är för otydlig. Det handlar förstås om att klargöra och skriva ner vem som ska göra vad och när det ska ske. Lika viktigt är att diskutera vad man ska göra om man inte följer överenskommelsen. Du tar upp indraget studiebidrag som ett tråkigt alternativ. Det blir det ju särskilt om det kommer som ett hot i en konflikt. Det blir lite mindre tråkigt om man har en diskussion i förväg och vänder på steken: Vad händer om man följer överenskommelsen? Hela studiebidraget? En bonus på hundra kronor?

Det kan vara värt att ta upp diskussionen och se vad era barn tycker. Faktum är att en undersökning har visat att en majoritet av svenska ungdomar tycker att det är bra att hushållsarbete belönas med studiebidraget. Man kan ha olika syn på detta och jag vill inte undantagslöst rekommendera att man använder studiebidraget som medel, men der ­gäller allt hitta alternativ till tjat och skäll.

Jag vill avsluta med att betona att ovanstående råd är helt beroende av hur relationen till barnen ser ut i stort. Det kan ibland vara nödvändigt att stärka relationen genom att avsätta tid för samtal och umgänge. Jag tycker att man kan likna det vid arbetslivet. Hur sugen är man på att samarbeta på måndagsmötet om man tycker att chefen är en skitstövel? Då spelar det ingen roll vilka samtalsmetoder som används.

Det är i allmänhet bättre att sträva efter fler korta stunder av samvaro än att exempelvis åka bort en helg för att umgås. För att fullfölja den tidigare liknelsen så brukar det ge mer att chefen deltar på fikarasterna än att få kasta yxa tillsammans på den årliga kickoffen. Jag vet att det kan vara svårt att finna tillfällen i vardagen där båda vill och kan umgås. Det handlar ofta om att fånga stundens ingivelse.

Jag hoppas att du snart kan komma hem från jobbet utan att gå i taket. Skulle det inte räcka med mina råd arrangerar många kommuner föräldragrupper för tonårsföräldrar som jag kan rekommendera. Om inte annat kan det ju kännas bra att träffa andra som också blir galna på sina barn emellanåt.
Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (56)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 56

Att inte anpassa kraven på sina barn i övre tonåren genom att låta dem utföra en rimlig del av hushållssysslorna låter som ett osunt försök att hindra dem från att växa upp och bli självständiga. Det är inte kärlek.

Anonym, 13:51, 9 december 2013. Anmäl

@Bob, äldre tonåringar/unga vuxna handlar frågan om, inte mindre barn. Vissa verkar ha svårighet att inse skillnaden. Vill man sina barn väl, vill man också att de ska klara sig bra i livet. Behandlar man dem som om de vore små barn eller som om de bodde på hotell, hur ska de då lära sig livets realiteter?... Man har ett ansvar som förälder att lotsa dem in i vuxenlivet. Vad jag sett är det ingen som ställer mer än normala krav på ungdomarnas delaktighet i hushållsarbetet heller. Att ställa undan sina egna kläder, väskor och skor så att hallen inte blockeras, att plocka i diskmaskinen all disk som de själva producerat är verkligen inte för mycket begärt. Att kalla dem arbetskraft är väl kanske inte helt relevant, det är ju inte så att de förväntas städa upp efter föräldrarna, utan efter sig själva. Att föräldrarna ska stödja sina barn är väl också helt självklart för de flesta, men att behandla dem som småbarn när de är i övre tonåren är faktiskt motsatsen till stödjande. Sen brukar väl tonåringar ha mindre tid för sina föräldrar än vice versa;)

M, 20:45, 8 december 2013. Anmäl

Uppriktigt sagt gav psykologernas svar inte så mycket tycker jag. Man pratar om relationer och respekt, men vidrör inte ens att tonåringen inte har ett uns av förståelse för utarbetade föräldrar och att de får vara utom sig av oro på helgnätter när han/hon är ute och inte behagar tala om vart, inte heller vill kontaktas via mobilen som förmodligen är betalad av någon annan än tonåringen - liksom hyra, elräkningar, försäkringar, mat osv. Förr kunde inte unga uppföra sig så här utan det var självklart att de från tidig ålder skulle ta ansvar och hjälpa till hemma. Så blev de också dugliga samhällsmedlemmar som snabbt var till nytta i samhället och som tidigt blev självständiga. Dagens syn på barn och unga är en direkt misshandel av dem fär de vingklipps och blir inkapabla att vare sig arbeta eller kunna känna att de är värdefulla som något annat än konsumenter.

Eva, 17:40, 8 december 2013. Anmäl

Tips: hyr in någon av alla "experter" som svarat här nedan och har massor av pekpinnar till föräldrarna. De vet ju hur det ska skötas. Men man får väl göra undantag för de som skriver att "såna som ni borde aldrig skaffat ungar" för det är ju knappast så konstruktivt i dagsläget. Vad det handlar om är att barn nuförtiden är uppfostrade på dagis och ytterligt bortskämda. Samhället uppmuntrar barn och unga att vara stora egoister (och föräldrar att slita ut sig). Blir ett tungt jobb att försöka göra om dem när de är tonåringar.

Eva, 17:27, 8 december 2013. Anmäl

[...] Bush og Clinton. sætter kursen mod Sydafrika. De seneste tre mænd i Det Hvi more… Hur självupptagen får en tonåring vara?” – Dagens Nyheter – blogg.dn.se 12/03/2013 Hur självupptagen får en tonåring vara?”Dagens NyheterSen hur [...]

Bostäder utomlands | Nyheter bostäder frankrike #1 (Webbsida), 08:54, 8 december 2013. Anmäl

Skaffa inte barn förrän ni har tid att umgås med dem! Krävande arbeten och långa resvägar som nämns här ger ju alldeles för lite tid över till barnen helt enkelt. Och då kommer ju såna här problem helt naturligt. Det är ni föräldrar som ska stödja era barn och inte tvärt om. Skrämmande många som ställer väldigt höga krav på sina barn som arbetskraft här...

Bob, 04:41, 8 december 2013. Anmäl

Jag avskyr "hen". Varje gång jag läser "hen" så är det som någon kastar grus i ögonen på mig. I övrigt så kan jag bara hålla med insändarens frustration. Har samma problem hemma med två tonåringar.

Thomas, 17:13, 7 december 2013. Anmäl

@ Anonym, 15:34, 5 december 2013: Man kan ju inget högre önska, MEN: tyvärr det INTE alldeles självklart i alla familjer att man blir älskad för sin egen skull och att blod är tjockare än vatten.

kroknosa, 17:06, 6 december 2013. Anmäl

@Fd Tonåring, det är väl självklart att man är mer än så för sina föräldrar, men om föräldrarna tvingas använda all tid och energi till uppfostran blir inte mycket kvar till positiv samvaro tråkigt nog. Det behöver inte alls vara perfekt gjort, att göra ett allvarligt försök att ta del av hushållssysslorna är så bra det kan bli. En familj är ett team i vått och torrt där alla bidrar och får fördelar. Då får man också mer tid tillsammans och alla mår bättre.

Anonym, 15:34, 5 december 2013. Anmäl

Jag känner med tonåringen i det här fallet. Jag tror att denne helt enkelt vill vara mer för sina föräldrar än den som gjorde sina sysslor. Och vad spelar det för roll när personen ifråga har ett syskon som gör allting rätt som överglänser hen? Jag var den lata när jag växte upp. Visst jag tvättade mina kläder å så men inte mer än så. För jag hade en syster som var den duktiga. Så det spelade ingen roll hur mkt jag gjorde för hon var alltid bättre. Det var först när min syster flyttade ut som jag började hjälpa till mer hemma för då kände jag att mina insatser faktiskt spelade nån roll.

Fd Tonåring, 00:23, 5 december 2013. Anmäl