”Jag är förvirrad kring min sexuella identitet”

Fråga: Jag har sedan 11–12-årsåldern varit väldigt förvirrad kring min sexuella identitet och förmåga att bli förälskad. Jag är kvinna och strax över 30 år och har under det sista året på nytt börjat tänka på detta. Nu har något helt ohanterligt hänt. Jag har blivit så enormt tagen av en tjej och denna gång har det inte gått att förtränga de starka känslorna! Trots att jag objektivt sett inser att hon har fel och brister tycker jag att hon är helt fantastisk! Jag vill BARA vara med henne hela tiden och blir helt till mig när hon hör av sig eller uppmärksammar mig. Allt jag söker är hennes bekräftelse… JÄMT!

Tyvärr avtog hennes fascination för mig i samband med att hon började dejta en kille för någon månad sen. Jag däremot är fortfarande helt fast i henne och har nu de senaste veckorna varit hysteriskt ledsen över att det vi hade förut plötsligt bara försvunnit. Det hela kompliceras av att jag inte upplever att jag kan prata med någon om hur dåligt jag mår eftersom jag känner så mycket skam över att eventuellt vara kär i en tjej och eventuellt vara lesbisk.

Nu tänker jag att ett års intensiva känslor inte får gå helt förlorade. Jag vill ta med mig detta som en erfarenhet! Därför vill jag förstå vad jag egentligen varit med om. Kan det vara så att jag inte vågar erkänna att jag även har sexuella känslor för tjejen jag är så galet förälskad i? Jag känner fortfarande att jag inte har några sexuella känslor alls och jag upplever också att jag enbart är förälskad i henne på ett känslomässigt plan.

Tills saken hör att jag inte vill vara lesbisk, även om jag stöttar gay-rörelsen och dem som vågar leva utanför mallen. Men jag lider av så mycket självförakt och rädsla för att inte bli omtyckt/hitta nya vänner att tanken på att sticka ut på det sättet känns jätte­obehaglig. En lesbisk identitet känns också främmande eftersom jag är stereotypt väldigt kvinnlig och omges av en massa vackra tjejkompisar som jag definitivt inte känner så här för.

Jag skulle vara jättetacksam för lite vägledning i denna förvirring! Slutligen, finns det några tips på hur jag kommer över den enormt tärande sorgen jag känner nu?
Förvirrad tjej

Svar: Tack för ditt brev. Du har upplevt något omtumlande. Du blev ”helt tagen” av en tjej som du mötte. Blev du helt enkelt förälskad? Trots att det var en kvinna du mötte. Eller är det kanske snarare en annan människa som du blev tagen av, och ville komma nära?

Låt oss börja med att resonera om din ”fascination” för henne. Du berättar­ inte så mycket om hur du ­relaterar till andra. Men mellan raderna vill jag ana att du är en ganska försiktig och osäker person i möten med andra. Psykologisk forskning säger att vi knyter an till andra på ganska många olika sätt. En del har lätt att komma nära andra människor, har stor tillit till andra och till sitt eget värde. Man har nära och långa relationer. Andra har svårare för detta. Man är mer försiktig, och vid förväntan om närhet drar man sig ofta undan. Man lever ganska mycket ensam. Ett tredje mönster är ett mer sammansatt sådant. Man växlar mellan en stark längtan efter närhet, som man ibland bejakar och som då ofta blir en mycket intensiv upplevelse, och att välja att ha distans. Troligen utifrån en rädsla för att bli avvisad. Kan det ha varit så att du den här gången verkligen fullt ut bejakade din längtan efter närhet? Trots ditt ”självförakt” och din ”rädsla för att inte bli omtyckt”. När du gjorde det som du vanligen inte gör blev det en mycket intensiv och annorlunda upplevelse. Fundera på det. Fråga dig också om du har varit med om upplevelser tidigare som ligger nära detta. Hittar du kanske ett mönster?

Våra sätt att knyta an är sällan något vi är så medvetna om. Vi uppfattar det mest som att det är sådana vi är. Våra anknytningssätt har vi enligt anknytningsteori lärt oss mycket tidigt På de flesta områden i livet är man som folk är mest även om man har ett anknytningsmönster som inte kännetecknas trygghet, utan av undvikande och ambivalens. Men ibland har man lite större problem än andra i sina relationer, med att få nära och stabila sådana. Man kan börja tröttna på hur det blir, och längta efter en förändring. Känner du igen dig i detta så är mitt råd att du hör av dig till en legitimerad psykolog eller legitimerad psykoterapeut för att samtala vidare, och komma fram till om du vill förändra ditt sätt att knyta an till andra.

Men du kanske bara blev förälskad, och ditt dilemma är att det är i en kvinna. Du vill inte vara lesbisk. Du vill inte komma ut ur någon garderob. Det känns främmande för dig. Men ändå hände detta. Jag kanske utmanar dig nu, men mitt råd är att du provar dig fram. Gör beteendeexperiment. Var öppen för och nyfiken på hur du känner, och vad du vill, när du närmar dig en kvinna. Inte som en möjlig väninna utan som en möjlig partner. Det är nog det enda sättet att få ett säkert svar på din fråga om du är lesbisk eller inte.

Du skriver att inte har några sexuella känslor för henne som du känner så starkt för. Att du nog ”enbart är förälskad på det känslomässiga planet”. Du berättar också att du sedan tonåren har varit förvirrad kring din sexuella identitet. Ett annat alternativ är att du är asexuell. Det är en läggning på samma sätt som att vara homosexuell eller heterosexuell, men som är ganska okänd för de flesta. En kort definition är att man inte känner sexuell lust. Även om man känner stark attraktion till en person, och vill vara nära. En del asexuella definierar sig som att de är ”romantiska”, och inte sexuella. På nätet hittar du mycket om asexualitet. Berättelser, bloggar och ett nätverk, asexuellt.blogspot.com.

Du berättar att hennes fascination för dig är borta. Hon har träffat en man. Och du sörjer henne. Bland det som hjälper bäst är att släppa taget. Är det slut så är det slut. Jag inser att det är svårt, samtidigt som det är en bra utgångspunkt för att åtminstone efter ett tag slippa sin upptagenhet med den som lämnat. Som vid alla livskriser är det också klokt att hålla kvar sina rutiner och ta hand om sig. Var rädd om dig. Sov ordentligt. Ät regelbundet och bra. Använd ditt arbete som distraktion. Umgås mer än vanligt med dina väninnor. Ge plats för sorgen men också för det roliga i livet. Jag vet att det låter väldigt präktigt och moget. Men det går ofta att lyckas med, och det hjälper. Du frågar: ”Finns det några tips på hur jag kan komma över den enormt tärande sorgen jag känner nu?” Fina du, det låter som att ditt hjärta har brustit av dina starka obesvarade känslor. Jag rekommenderar dig att du läser ett av mina tidigare svar som handlar om det ”Hur hanterar jag mitt brustna hjärta” som finns på dn.se.

Det viktigaste, tycker jag, är att du utforskar och närmar dig alla möjligheter med nyfikenhet. Inte för att hamna i ett fack utan för att experimentera och upptäcka mer om din sexualitet. Personligen anser jag att vi skulle vinna i personlig frihet om vi inte definierar oss som lesbiska, hetero-, bi-, eller transsexuella, och alla andra varianter som finns, utan kunde tänka något i stil med: ”Just nu är jag kär i en kvinna eller en man, punkt”.

Du skriver att du ”vill förstå vad du egentligen varit med om” och ta med dig detta som en erfarenhet. Lösningen kan vara att du vänder dig till en professionell rådgivare. RFSL – Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter har kuratorer i olika delar av landet och en telefon där man kan ringa och prata anonymt om bland annat funderingar om sin sexuella identitet. Deras hemsida hittar du på www.rfsl.se.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Precis som Lissa är inne på så finns det (lyckligtvis) inte bara två poler, det finns en hel skala mellan att attraheras av män, kvinnor, både och eller att det inte spelar någon roll för en. Och, lesbiska (eller bisexuella) kvinnor ser ofta "kvinnliga" ut, så det är inget vidare bra test.

Anonym, 15:15, 27 januari 2014. Anmäl

När jag läste texten tänkte jag först att hon var pansexuell. Pansexuell betyder att personen inte värderar könet på människan den blir kär i, utan snarare blir förälskad i personen. Man, kvinna eller trans* spelar ingen roll. Till skillnad från asexuella känner pansexuella sexuell dragning till personen de blir förälskade i, dock aldrig före de lär känna personen, då attraktionen till personligheten står i centrum.

Lissa, 10:49, 27 januari 2014. Anmäl

Varför lämnar hon inte sin kille om hon är förälskad i mig?

Fråga: Hej! Förra våren dök det upp en kvinna på min arbetsplats. Hon var endast där några veckor, men tycke uppstod oss emellan. Jag var vid tidpunkten sambo, så även hon. När hon försvann började vi mejla till varandra. Först ganska vardagliga frågor, men sedan övergick de till att bli av det romantiska slaget. Jag har nog aldrig tidigare träffat någon som delat så många av mina intressen och som jag upplevt sådan ömsesidig attraktion med. Både ur ett känslomässigt och rationellt perspektiv föll alla bitar på plats.

Jag insåg vad som hänt och lämnade min partner medan kvinnan valde att stanna kvar i sitt förhållande. Trots det fortsatte vi vårt skrivande.

Några månader senare höll vi båda på att implodera av saknad och hon hälsade på mig för att se om luftslottet vi byggt upp med ord skulle falla. Men det blev precis tvärtom. Vi var som nyförälskade och kramades och höll varandras händer hela helgen. Men hon åkte tillbaka efter den helgen med samma besked som tidigare, att hon inte skulle lämna sin kille.

Jag var utom mig. Hon skrev att hon var förälskad i mig och jag i henne, men hon tog ändå inte tag i sin situation. Hon hälsade på mig ytterligare en gång. Denna gång för att försöka nå vänskap. Men vi insåg båda två att det inte skulle gå – vi älskade varandra för mycket. Så hon åkte hem till sig ytterligare en gång och vi bröt kontakten.

Ett halvår senare var hon iväg på en lång resa på egen hand och tråden togs upp än en gång. Återigen började det romantiska skrivandet och vi delade sånger och tankar om kärlek.

Jag var säker på att hon nu nått ett beslut och jag kan nu inte förstå hur jag orkade vänta så länge. Men när hon kom tillbaka från sin resa, så var det samma bud igen. Hon skulle inte lämna sin kille. Nu har det gått över tre månader sedan jag bröt kontakten men ändå tänker jag på henne nästan hela tiden.

Under sommaren skrev hon mejl som var hur långa som helst och vi fördjupade verkligen kontakten med varandra.

Det känns som om jag förlorat den som står mig närmast. Som om jag förlorat henne som aldrig kan lämna sin kille, trots att hon älskar mig.

Jag har funderat på att uppsöka psykolog, men det känns knasigt med tanke på att det rör sig om ett kärleksproblem.

Dessutom tänker jag gång på gång på hur hon kan orka bete sig som hon gör. Hon framstår som en martyr i mina ögon. Vore ytterst tacksam att få några tips i denna fråga.
”Förälskad men vilsen”

Svar: Hej, och tack för ditt brev. Ja, det är något annat att vara i en kärleksrelation än att vara i en förälskelse. Och att leva ihop är ytterligare något annat. Att påpeka detta kan framstå som en självklarhet, på gränsen till en plattityd. Men det rymmer skillnader som vi ibland kanske inte är uppmärksamma på. Jag kommer att ha de här olika faserna i relationen som utgångspunkt i mitt svar, och i mina råd till dig.

Lite drastiskt uttryckt är det ingen större konst att bli kär. Det som ibland bidrar till detta är att vi tror oss ha hittat den fulländade partnern. Vi har hittat den unika personen som förstår oss fullt ut, och kompletterar oss. I den här fasen är det bara glädje, utan möda. Allt känns enkelt och självklart. Men jag förmodar att din erfarenhet också är att så enkel är ju aldrig kärleksrelationen – den som kanske kommer sedan. Att satsa på kärleken kräver en stor ansträngning. Det finns alltid betydande skillnader mellan en själv och den andre. Kärleken är av det skälet inte enkel. Den kräver kommunikation, förhandlingar, kompromisser, acceptans för olikheter och faktiskt också uppoffringar.

Att komma från förälskelse till kärlek, och särskilt till att leva ihop, är att bli praktisk. Vad menar jag med det? Det här: I stället för att se kärlek som idel känslor är det ibland bättre att se den som handlingar. Känslorna av kärlek är nyckfulla. Jag vill säga att de inte kan styras eller kontrolleras. Men vårt medvetna handlande i förhållande till den andre, och kärleken, kan vi styra. Oavsett vad vi känner. Att man blir förälskad rår man kanske inte för. Men våra handlingar och beteenden har vi ansvar för. Jag tror att det är dags för dig att ta kontrollen och på ett handfast sätt ta itu med er relation. Jag ska strax ge dig några alternativ som jag hoppas blir till hjälp för dig.

Men först vill jag resonera med dig utifrån din undran om hur hon kan bete sig som hon gör. Hon har återkommande dragit sig tillbaka och återvänt till sin partner. Hon är uppenbarligen inte beredd att göra den stora förändring som det förstås skulle innebära att bryta sitt förhållande för er skull. Du har gjort det, däremot. Du försöker förstå henne, och hantera din besvikelse, men jag anar att det inte är lätt för dig. För dig framstår hon som en martyr. Jag är osäker på vad du menar med detta. Men det här kan kanske också vara ett sätt att förstå det som händer er emellan: Det är inte lätt att bryta en relation, även om man är förälskad i en annan person. Visst finns det fördelar med att bryta sig loss och gå vidare till den man är förälskad i. Att någon som lever i en relation blir förälskad händer oftast när relationen fungerar dåligt. Så det finns kanske också något som man vill komma ifrån. Men, och här är dilemmat, det finns också en mängd hinder och svårigheter på vägen. Du skriver inte så mycket om hennes förhållande. Men jag undrar en del. Är hon sambo? Har hon minderåriga barn? Har de, hon och hennes kille, en lång historia tillsammans? Har de gemensamma projekt av olika slag som de satsat mycket på? Om svaren på de här frågorna är ja kan det nog förklara hennes ambivalens och pendlande fram och tillbaka i förhållande till dig. När förälskelse ska bli till kärlek så innebär det ibland förluster och uppoffringar, och i vissa lägen så orkar man inte med det. Min hypotes är att hon kan vara förälskad i dig, och längtar efter dig. Därför återvänder hon till dig då och då. Men att ta steget och lämna sin partner blir för skrämmande, och då drar hon sig tillbaka.

Jag tror att det är dags att du frågar henne varför hon gör som hon gör. Det är också dags att du får veta om det finns någon öppning för något mer än förtroliga och kärleksfulla mejl och korta möten. Det är dags för dig (och för henne) att bli konkreta och praktiska. För att knyta an till det som jag skrev om i början av mitt svar.

Som jag uppfattar det har du två alternativ att välja mellan. Att gå din väg eller att stanna kvar, och acceptera att det förblir som det är, och ha en bitterljuv förälskelse som du låter dig nöja med ännu en tid. Du kan även stanna kvar, vara tålmodig, och göra vad du kan för att hon ska komma förbi sin osäkerhet och välja dig.  Det andra alternativet är att du ger dig själv en paus från din förälskelse och granskar dina känslor och tankar tillsammans med en neutral och professionell person. Kärleksproblem är inte alls något ”knasigt” skäl för att träffa en legitimerad psykolog eller psykoterapeut, det kan vara till hjälp. Fundera gärna också över vad du gjort tidigare i liknande situationer. Vad har du lärt dig av dina erfarenheter? Finns det någon person i din omgivning som du kan prata med?

Jag har ett lästips till dig. Boken ”Kärlekens ACT” av den brittiske läkaren och psykoterapeuten Russ Harris. Den handlar mycket om hur man hantera sorg, avvisanden och frustration i ett förhållande, men också om hur man genom det egna handlandet kan stärka sin relation och skapa ett långlivat förhållande.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (27)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 27

@ omoget ; Självklart måste man kunna få stimuleras av umgänge med andra människor än sin partner, men jag tycker ändå att något är konstigt när min tjejs kompiskontakter till 90 % består av olika ex , kk eller andra manliga bekanta. För mig känns det som att hon både vill ha min trygghet och sex, men när hon vill skratta hjärtligt eller prata djupt och förtroligt ,så vänder hon sig ofta till andra än mig, detta tycker jag mer känns som man är kk ,för i ett seriöst förhållande är det naturligt för mig att man i första hand vänder sig till sin partner både i glädje och sorg..

Anonym, 07:59, 14 februari 2014. Anmäl

Sen måste man vara medveten om att det lätt kan krävas mer än ett halvår för att "komma över" någon. Med att komma över menar jag att man klarar att råka träffas, eller få ett mejl el. dyl utan att falla dit och börja om på nytt tillsammans. Man utgår ofta från att om man inte har någon kontakt har man väl kommit över sin förälskelse efter 3 månader, eller åtminstone ett halvår. Det har jag själv trott - men erfarenheten har visat att det för min del kan ta ett år eller mer. Jag behöver alltså minst ett års avbrott i kontakten för att kunna gå vidare... Kanske är det likadant för FS.

HR, 07:09, 14 februari 2014. Anmäl

Men en enda människa kan inte ha alla de egenskaper som man vill fylla sitt liv med. Det är inte fråga om bekräftelsebehov utan om att vilja ha olika sorters stimulans av känslor och intellekt. Om människor kunde lära sig generositet och självständighet gentemot varandra och nöja sig med att ha bara en liten plats i andras liv skulle livet bli bra mycket bättre för alla parter. Istället fostras vi i en infantil anda där beroende av en enda ska föreställa sann kärlek. Bevare mig.

omoget, 10:11, 10 februari 2014. Anmäl

Verkar som han vill ha ett svar på varför det gick som det gick. Lite av ett ältande och självplågeri. Ganska allmänmänskligt men inte så konstruktivt för honom. Kanske det aldrig går att helt hitta ett uttömmande svar. Kärlek är inte matematik, så att säga. Att kunna släppa taget och gå vidare, är nog svaret på hans dilemma ändå. Han mår nog allt sämre med tiden om han inte ser till att hoppa vidare med sina känslor...

Kaninen, 20:53, 1 februari 2014. Anmäl

En smula relevant och intressant: http://www.ted.com/talks/helen_fisher_tells_us_why_we_love_cheat.html

Twinks, 11:44, 31 januari 2014. Anmäl

Att du kunde bryta så snabbt med din sambo trots att (som det verkar) ni inte egentligen inlett ett förhållande, utan bara erkänt era känslor för varandra, kanske du inte hade det så bra där och omedvetet sökte en anledning att gå. Hon har det uppenbarligen inte så. Lyssna på Peter Le Marcs "Hur hjärtat jämt gör som det vill" från hans skilsmässoalbum. Det gör ont, men berättar den vanligaste utgången i dessa fall. http://www.youtube.com/watch?v=hYViGDJU1x0

Gabriella, 09:28, 29 januari 2014. Anmäl

Tycker det verkar vara ett solklart bekräftelsebehov från tjejens sida. Har liknande problem med min tjej,fast `tvärtom`, Trots att vi är tillsammans så har hon ett stort behov av att ha regelbunden ,känslosam kontakt ( ej sexuellt ) med sina ex ,och diverse andra manliga bekanta. Varför sådana här bekräftelsebehov uppstår vet jag inte, men det känns ganska jobbigt..

Anonym, 05:22, 28 januari 2014. Anmäl

Du kommer förmodligen aldrig helt och fullt få veta eller förstå varför hon inte lämnar sin sambo. Men nu är läget så - och därför bör du släppa taget och gå vidare på egen hand. Det här "velandet" du beskriver är inte bra för någon av er.

Anonym, 10:39, 26 januari 2014. Anmäl

[...] är Ingrid Hesslo som tävlar för Åsbo uttagen i enbet ponny. Årets stora more… Varför lämnar hon inte sin kille om hon är förälskad i mig? – Dagens Nyheter – blogg.dn.se 01/20/2014 Varför lämnar hon inte sin kille om hon är förälskad i [...]

Bostäder utomlands | Nyheter bostäder frankrike #1 (Webbsida), 08:54, 26 januari 2014. Anmäl

Nyckeln i detta är ju att förälskelse är en helt annan sak än kärlek. Man kan bli förälskad och de känslorna kan vara otroligt starka och väldigt svåra att stå emot, och antagligen är det det som har hänt den här kvinnan. Förälskelse skall dock inte blandas ihop med kärlek, och den kärlek hon känner för sin sambo kanske inte har samma passion, men kan ha ett helt annat djup. De flesta av oss vet ju också att förälskelser alltid mattas av och passionen bleknar lite med tiden, så även om förälskelsen är jättestark säger det ingenting om hur ett förhållande skulle bli. Jag tror den här kvinnan helt enkelt älskar sin sambo och känner samhörighet med honom. Jämför det med känslorna man har för sina barn (eller sina föräldrar när man är ung). Man är ju inte förälskad i dem, men de är ens familj och man älskar dem innerligt och vill tillbringa livet med dem. I längden är det nog det viktigaste om man vill ha ett långt förhållande (även om passionen inte får saknas helt), för en förälskelse blåser trots allt över ganska snabbt. Jag förstår mycket väl varför kvinnan inte vill lämna sin sambo, däremot inte varför frågeställaren accepterar läget. Bättre att bryta ordentligt och gå vidare, för någon martyr är hon ju verkligen inte, snarare lite bortskämd som vill ha båda på en gång och som kan komma till FS för bekräftelse när det behövs. Skulle de få till ett förhållande skulle det antagligen kantas både av misstro (eftersom de båda lämnat tidigare partners), höga krav och en hel del trubbel.

J, 14:38, 25 januari 2014. Anmäl

”Min sambo styr min kontakt med vårt barn”

Fråga: Jag har ett problem som består av två delar. Jag har alltsedan vårt barn föddes för sex år sedan alltid känt att min sambo kontrollerat mig när det har varit jag som varit ”ansvarig”. Väldigt snabb på att kommentera och ”rätta till”. Som jag ser det stör hon min interaktion med vårt barn. I dag när barnet är så pass gammalt upplever jag det som väldigt frustrerande att de enda gånger jag kan interagera, prata eller leka med mitt barn är när vi är ensamma. Antingen när vi lämnar hemmet eller när mamman är borta.

Det tar sig uttryck i det som jag beskrev ovan, men också genom att sambon ”kidnappar” och tar över konversationen som jag har med barnet. Hon låter helt enkelt inte barnet svara, utan går in och svarar i dess ställe. Jag känner att detta är ett hinder i min och mitt barns självklara rätt att utveckla en egen relation.

Hur bryter vi detta?

Den andra delen av problemet är att jag många gånger har försökt lyfta detta utan att hon ens velat förstå. Hon bara slår ifrån sig och menar att ”alla får väl delta i ett samtal”. Sedan slår hon dövörat till och vägrar diskutera vidare.

Hur löser jag detta? Jag tar gärna emot tips på litteratur i ämnet som jag kan visa henne, för mig lyssnar hon inte på.

Till saken hör att jag sedan tidigare har vuxna barn som jag har en djup, fin och öppen kontakt med (min sambo har inte barn sedan tidigare). Kommunikationsproblem har i stort sett aldrig förekommit i mitt tidigare liv.
Utesluten pappa

Svar: Tack för ditt brev. Jag förstår att situationen är frustrerande, inte minst för att din sambo inte ens verkar förstå vad du menar. Hon kanske inte alls håller med om din beskrivning av läget, men jag kommer i mitt svar att utgå från att din version är riktig.

Du undrar hur ni kan bryta mönstret och hur du kan få henne att lyssna på dig. Jag börjar med den sista frågan, eftersom det givetvis blir lättare att finna lösningar om ni kan diskutera på ett bättre sätt.

Du ber om litteraturtips för att kunna visa din sambo att hon måste ändra sig. Jag ska återkomma till det, men vill först varna för att det kan bli kontraproduktivt.

I konflikter brukar det generellt vara svårt att övertyga den andre enbart genom att presentera fakta. Även om du tar upp det på ett diplomatiskt sätt finns risken att hon känner sig påhoppad. Mellan raderna kan det uppfattas som ”titta här – du har gjort fel i alla dessa år”. Då blir hon sannolikt inte så intresserad av att erkänna egna brister och hitta gemensamma lösningar.

Dessutom misstänker jag att hon inte skulle hålla med om din beskrivning av henne. Därför vill jag i första hand rekommendera att du väljer en annan väg när du tar upp problemet.

I stället för att argumentera med fakta föreslår jag att du försöker vädja till hennes empati och förståelse. Be henne om någon eller några konkreta förändringar – eftersom det betyder mycket för dig, snarare än för att hon gör fel eller att det skulle vara negativt för ert barn.

Om du exempelvis ber henne om att få mer egen tid tillsammans med barnet, behöver du bara säga att du verkligen uppskattar och mår bra av de stunderna. Om du ber henne sluta göra något gäller samma sak. Väck hennes empati genom att förklara vad du känner när det sker. Oavsett vem som har rätt eller fel kanske hon kan vara beredd att gå dig till mötes för att du ska må bättre.

Även om jag avråder från att argumentera med fakta och litteratur som stöd, så kanske du vill fördjupa dig för egen del.

I så fall kan du söka på begreppet ”maternal gatekeeping” och finna en hel del forskning och berättelser som kommer att påminna om dina upplevelser. Begreppet handlar om hur mammor påverkar och stänger ute pappor i familjen. Givetvis kan pappor också stänga ute mammor, men det är inte lika vanligt eftersom mödrar generellt ägnar mer tid åt barn och familj.

En slutsats i forskningen är, föga förvånande, att pappor blir mindre involverade och får en sämre relation till barnen om mammor stänger dem ute. Samtidigt har man konstaterat att det finns många andra faktorer som påverkar. Även om du upplever din sambos beteende som mycket negativt, så finns det alltså många andra saker som kommer att avgöra hur din relation till dottern utvecklas i längden.

Det finns också studier som visar att pappor som från början inte är så involverade i familjelivet sedermera stängs ute av mammorna. Det är alltså sällan enbart mamman eller pappan som är skyldig till den här typen av problem. Det illustrerar också att det kan vara svårt att vinna en diskussion med avstamp i forskning – alla kan finna någon studie som passar deras version av verkligheten.

Om era diskussioner inte leder till någon förändring återstår för dig att försöka bryta mönstret på egen hand.

Vad kan du göra? Ett alternativ är förstås att du försöker få mer egen tid tillsammans med ditt barn. Även om din sambo inte vill medverka kanske du kan förändra din egen tidsplanering för att uppnå det.

När det gäller negativa kommentarer eller försök att ”rätta dig” tror jag att det är viktigt att du står upp för din rätt att ta eget ansvar. Du gör säkert redan det – du skriver att du diskuterat frågan många gånger – men eventuellt kan du göra det på ett annorlunda sätt.

När någon ständigt kommenterar det man gör finns en risk för att man knyter näven i fickan eller fastnar i utdragna diskussioner om bästa sättet att göra saker på. Problemet är att de negativa kommentarerna då får för mycket utrymme och man erkänner därmed den andres rätt att ständigt ha åsikter.

Försök i stället att ge korta och raka svar. Säg till exempel bara ”okej, men jag tror att jag hellre vill göra så här” med ett så neutralt och självklart tonfall som möjligt. Poängen är att förmedla din rätt att bestämma och agera själv ibland.

När det gäller sambons sätt att ta över konversationer föreslår jag att du försöker fortsätta samtalet med barnet som om ingenting har hänt. Om sambon avbryter får du avbryta tillbaka och försöka plocka upp tråden igen med barnet. Om din sambo svarar i barnets ställe får du ignorera det och ställa frågan igen till barnet, så att det får en chans att svara själv. Håll hela tiden ögonkontakten med ditt barn. Det kan kännas oförskämt att inte titta på sambon, men det är i grunden mer oförskämt att avbryta och svara i någon annans ställe.

Jag vill till sist avsluta med en brasklapp. Det framgår inte hur er relation ser ut i stort, men du låter lite uppgiven när du beskriver din sambos brist på förståelse. Eventuellt är det viktigare att stärka relationen generellt, snarare än att lösa det specifika problem du tar upp. Erfarenheter från parterapi pekar exempelvis på att många konkreta konflikter kan försvinna av sig själva om mer tid och kraft ägnas åt att vårda relationen.

Jag vet att det låter präktigt och jag vet att det kan ta emot, men kanske du kan pröva att varje dag visa uppskattning för något din sambo har gjort.

Martin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Hur tror ni alla som kommenterar att barnet uppfattar den diskussion som uppkommer när mamma och pappa börjar ifrågasätta varandra? En sexåring begriper mycket mycket mer än ni tycks förstå.

Kurre 2, 12:38, 19 januari 2014. Anmäl

Richard: då kan jag nyansera din bild av verkligheten genom att berätta att det i min familj är omvända förhållanden, dvs. pappan tenderar att komma emellan mig och barnen. jag ser en tydlig koppling till att han från början tagit en väldigt aktiv del i föräldraskapet, varit den som varit föräldraledig längst och jobbat deltid medan jag har ett s.k. "karriärsyrke". Så om det nu ofta är så att mammorna får den rollen beror det nog på att papporna inte varit lika delaktiga från början. Till FS vill jag säga att det ofta tar skruv bättre om man framför kritik på ett lite mer skämtsamt sätt, det kan vara avväpnande. Som i samtalen du beskriver: om mamman svarar i barnets ställe kan du med skämtsam röst säga: Hoppsan, heter du NN (barnets namn)?, skratta bort det hela och ställa frågan på nytt till barnet. Det kan vara ett mindre ansiktshotande sätt att göra mamman uppmärksam på vad hon gör utan att direkt öppet kritisera henne, då kommer man lätt i försvarsställning. Jag vet av egen erfarenhet att det kan vara svårt att bryta en sådan här situation men det gäller att framhärda och visa att man är en lika självklar och kompetent förälder som den andre. Lycka till!

Mya, 20:39, 14 januari 2014. Anmäl

Käre FS: jag tänker att du nästa gâng din partner gâr in och tar över antingen genom att säga till dig vad du ska göra eller svarar pâ barnets vägnar, ska ta en paus och sen frâga lugnt och snällt: Nu förstod jag inte varför du kände att du behövde inverka? Kan du förklara sâ jag kan förstâ hur du tänker? men lugnt och fint och med en uppriktig vilja att förstâ. Och förr eller senare fâr du dâ ett svar frân din partner, om du inte visar dig sur och sârad vill säga, för dâ gâr hon säkert i försvarsställning. När din partner svarar och ger sin anledning (som med all säkerhet gâr efter linjerna att hon tycker det blir lättare för alla om hon gâr in och styr lite). Sâ lyssna verkligen pâ det hon säger och frâga sen: Ok jag förstâr, men kan du bara klargöra vad om skulle ha hänt om du inte gâtt in och agerat? Och fâ henne lugnt och fint att inse att inget speciellt viktigt skulle ha hänt utan hennes inverkan.... avsluta sen med att säga, anledningen till att jag frâgar är att jag ville verkligen föstâ vad som har varit sâ viktigt för dig för jag har känt mig oehört ledsen mânga gânger över att inte fâ naturligt utveckla min förälderstil direkt med mitt barn. Jag finner det oehört obehagligt att bli avbruten och kommenterad över sâ regelbundet i min papparoll . Vâga vara sârbar, uppriktig och visa att du är ledsen... Jag har sett sâ mânga kvinnor i alla âldrar bli smâtt besatta av att vara med och "hjälpa till " hela tiden när det gäller barnen. Men det skapar väldigt passiva och omotiverade pappor...sâ ge inte upp. Barn behöver bâda sina föräldrars olika stil att kommunicera, lösa problem, agera, osv för att bli hela individuer... Det är meningen att du SKA vara en annan roll model än barnets mamma!

Lotta, 10:50, 14 januari 2014. Anmäl

Richard, 12:52, det ökande antalet vårdnadstvister beror ju på att en lagändring gjort det enklare för en förälder att få vårdnaden när föräldrarnas konflikt riskerar påverka barnen negativt. Din uppfattning om jämlikhet verkar vara tagen ur luften och kanske är du så bitter pga en förlorad vårdnadstvist. Se isf upp med att låta din ilska mot mamman överföras till barnen.

Hyrestanten (Webbsida), 23:54, 13 januari 2014. Anmäl

Grundproblemet är att mammor ofta ser barnen som sina ägodelar. Och i och med det blir varje annan person en inkräktare. Jämlikheten har tyvärr inte kommit så långt i Sverige att kvinnor tillåter pappor att vara föräldrar. Det ökande antalet vårdnadstvister i domstolarna vittnar ju också om detta.

Richard, 12:52, 13 januari 2014. Anmäl

”Har porren gjort förnedring normalt i sexuella relationer?”

Fråga: Jag är en tjej på 22 år som undrar om man kan bli deprimerad av porr. Jag har haft två snälla pojkvänner, men att båda tittade på porr har gjort det svårt för mig att förhålla mig till sex. Att en viktig del av det sexiga i porr verkar vara att det är nedsättande, otrevligt eller förnedrande för tjejen är svårt för mig att hantera. ”Vaniljsex”, alltså sex som är kärleksfullt och skönt för tjejer, verkar vara den tråkigare formen av sex, i stället är det bättre när det är föraktfullt. Utifrån hur porr ser ut, och utifrån att nästan alla killar kollar på det, känns det som att det är den allmänna synen på vad som är sexigt. Ingen av mina pojkvänner utnyttjade mig, men jag märkte att de inspirerades av och tänkte på sex som det är i porrfilmer. Ofta var det inte skönt utan bara jobbigt.

De få vänner som jag har pratat med om sex säger bara att man inte kan ­påverka vad andra tänder på. Det känns som att man inte ska känna att det här är ett problem, som att förnedring eller kvinnoförakt är okej, men bara så länge det har med sex att göra. En tjejkompis tycker att jag mest försöker prata politik, men för mig är det här ett personligt problem. Förakt och förnedring gör mig riktigt deppig. Jag blir jätteledsen när en kille som jag är kär i vill göra obekväma saker med mig och kan inte få ihop hur killar som vanligen är omtänksamma i vissa situationer vill behandla tjejer nedsättande. Jag vill inte vara med en kille som tycker om att förnedra kvinnor, oavsett om det gäller vid sex ­eller något annat tillfälle. Eftersom det känns som om nästan alla killar gillar sådant vet jag inte vad jag ska göra. Är det ­normalt att hänga upp sig på sådant här? Är jag bara väldigt känslig?

Min tjejkompis tycker att det inte är på allvar eftersom det bara handlar om fantasier. Jag kan inte låta bli att känna att den regeln bara gäller sex och att det inte är lika okej att tänka på att förnedra tjejer i andra sammanhang än sex. Dessutom upplever jag att kvinnoförakt som gäller sex finns även utanför porren och att det finns en koppling till verkligheten. Det här gör att jag blir ledsen av att ens tänka på relationer, jag känner mig också ensam för att andra inte verkar se det här som ett problem. De här tankarna påverkar mig jättemycket. För övrigt har jag ett ordnat liv och inga speciella problem i familjen eller barndomen. Det känns verkligen som att det här gör mig deprimerad, men är det möjligt eller måste det ligga något annat bakom?
Ensam

Svar: Din fråga fångar något som jag tror många ungdomar funderar över, och är mycket osäkra kring hur de ska förhålla sig till. Är pornografi något lekfullt och utvecklande för vår sexualitet, som det inte finns någon anledning att problematisera om? Eller finns det risk för biverkningar av pornografi, som vi bör vara uppmärksamma på, och behöver förhålla oss till?

Pornografi har oftast en ensidig bild av sexualiteten. Det är en fattig bild fixerad vid orgasm, utlösning och ­penetration. Kvinnor blir i porren bara sexuella objekt. Men också männen ­reduceras till att värderas utifrån stor­leken på penis och förmågan till ut­dragen och upp­repad sex. Sexualiteten som de flesta vill uppleva den i verklighetens relationer, med ömhet, lekfullhet och närhet, finns inte i pornografin. Ditt sätt att reagera på porrfilmer är en vanlig ­reaktion hos kvinnor. Och den är också problematisk för många unga killar. De berättar om hur tjejer förväntar sig att bli sprutade med sperma i ansiktet och hur förvirrade och olustiga de blir när de hör detta.

Forskning visar att cirka 70 procent av unga kvinnor uppfattar pornografi som förnedrande, helt eller delvis. Så svaret på två av dina frågor är att det är normalt för dig som ung kvinna att hänga upp dig på porr, och att du inte är ”väldigt känslig”. Vem som helst kan känna sig deprimerad av att ens partner utsätter en för förnedrande handlingar. Snarare skulle jag vilja säga att du visar en sund självrespekt när du inte bara accept­erar det som enligt din omgivning betraktas som ”normen”. Att ifrågasätta och inte acceptera något som man vantrivs med kräver mod och en stor dos av själv­respekt.

Menar jag att de tjejer som tycker att pornografi är okej inte respekterar sig själva? Nej. Det handlar om att känna ­efter vad som är okej för en själv på ­riktigt, och inte utgå från partners syn. Ett bra sätt att känna efter är att fråga sig själv: Njuter jag när jag har sex på det här sättet? Om svaret är ja, då är det helt ok. Om svaret är nej, rekommenderar jag kontakt med en ­ungdomsmottagning eller ett chattforum på nätet för att ­utforska mer om egna sexuella gränser och behov.

Du berättar att det är svårt att prata om din kritiska hållning till porr med dina vänner. Du blir närmast avfärdad när du pratar om din olust. Det här är också ett laddat ämne. Ingen av oss är helt och hållet principfasta personer. Alla har vi värderingar där vi tänker på ett sätt och agerar på ett annat. Detta märks tydligt i parrelationer. Förr eller senare kommer det fram tankar eller beteenden hos vår partner som vi upplever som märkliga eller rent av inkonsekventa. Hur kan du säga så… när du tidigare har påstått att…? Och då gäller att ta ställning till vad vi vill eller kan acceptera som ­inkonsekvenser från vår partner, och vad som går över våra gränser för vad en annan person får tänka och göra om vi vill fortsätta att vara tillsammans.

Porr har blivit allt mer tillgängligt och normaliserat. Bara det innebär att en kritisk hållning till pornografi kan uppfattas som udda och obekväm att möta. Studier visar att i åldersgruppen 12–20 år har 99 procent av killarna och 86 procent av tjejerna i de nordiska länderna sett på porr. Det är inte heller lätt att prata om sin syn på sexualitet och sina erfarenheter på ett ärligt och äkta sätt. Inte ens med vår partner eller nära ­vänner emellan. Vi ser oss gärna som frigjorda. Men vårt behov att få prata om sex på ett genuint och ärligt sätt är knappast mindre än hos tidigare generationer. Unga tjejer mår inte så bra i dag. Har det ett samband med pornografin? Det vet vi inte. Många kvinnor känner sig bedragna när deras partner tittar på porr. De tar på sig ansvaret och upplever att de inte duger som de är när det gäller att ”tillfredsställa” sina partners sexuella behov.

Som du skriver har porr en koppling till verkligheten. Vi vet från studier att porrfilmstittande påverkar den sexuella praktiken. Unga högkonsumenter av porr har exempelvis i väsentligt högre grad förväntningar om att sexualiteten ska innehålla även analsex och gruppsex. Vill du läsa mer om hur porr kan påverka oss så hade Dagens Nyheter här på Insidan våren 2013 en uppmärksammad serie av artiklar om detta under rubriken Porrimpotens. Du hittar artikelserien på nätet.

”Ensam”, mina råd till dig är att du gärna fortsätter att bjuda in till samtal med dina vänner om hur du anser att porr kan bli till ett hinder för en ömsesidig och jämlik sexualitet. Visst kommer du säkert att bli avvisad ibland, och av några bli betraktad som moralist. Men jag är övertygad om att många vill prata om detta, och blir glada över att du tar initiativet.

Tänk gärna på detta för att kunna njuta av din egen sexualitet: Var lyhörd för vad du verkligen önskar. Låt dig inte dras med av vad andra tycker att man ”bör” vilja. Var tydlig redan från början och inför dina sexpartner vad du vill ha och njuter av. Var stolt. För mig framstår du som en ärlig och självständig person. Du kanske också vill bli aktiv i frågan om pornografi utifrån dina reflektioner, erfarenheter och ditt engagemang. På nätet finns diskussionsforum att delta i och aktivistgrupper att kontakta.

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (71)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 71

Hitta en kille som gillar vaniljsex, vi finns. Jag förstår överhuvudtaget inte poängen med det mesta i porrväg - det är så uppenbart att det inte finns någon kärlek eller ömhet mellan deltagarna, vilket är väldigt avtändande för mig. Det finns förvisso porr med riktiga par som verkligen älskar varandra så det märks, men det mesta är alldeles för "hårt" och förnedrande för kvinnor. Jag förstår t.ex. inte hur porr där kvinnan fejkar sitt orgasm (99 % av all porr) kan vara tändande, det är så uppenbart att hon inte njuter på riktigt. Du kanske ska fundera över vilken sorts män du dras till. Kvinnor brukar i regel ha en starkare biologisk dragning till "manliga" killar (som sannolikt i högre grad föredrar "porrsex"), medan mjuka killar inte har samma evolutionsbetingade dragningskraft. Studera MBTI (Myers-Briggs Type Indicator) t.ex., där kan du få lite verktyg för vilka personlighetsdrag som passar ihop med dina. Det är långtifrån perfekt, men ger en fingervisning. Jag skulle t.ex. slå vad om att INFP-killar långt oftare gillar vaniljsex än ESTJ-killar... Lycka till från en vaniljsexälskande INFP-kille :-)

Max, 07:49, 22 januari 2014. Anmäl

Jag känner samma sak som FS. Jag är född på 80-talet och det finns många killar i samma ålder som är alltför inspirerade av porr. Senaste killen jag dejtade ville bara göra maktspel under sex där han skulle ge order och jag lyda. Helst skulle jag också vara fastbunden. Jag kände mig som en docka som han satte på och det gjorde mig deprimerad. Dessutom missar porren ofta klitorisstimulans som är det skönaste för mig! Om jag inte bad mitt ex om klitorisstimulans fick jag inte det och han var mest intresserad av sin egen orgasm. Han "älskade" aldrig med mig. Hårdporren saknar även känslomässig stimulans. Tycker inte heller att det ska behöva kallas "vanilj" för att man behöver känslomässig stimulering för att gå igång och inte hårt in och ut.

Johanna, 10:49, 21 januari 2014. Anmäl

Är väldigt tröttsamt när man bara antar att det finns en typ av porr: nämligen TV1000-porren. Är det lika förnedrande om det är ett par som har spelat in amatörporr, där de har en passionerad missionär tillsammans? Människor måste inse porr inte är en homogen form av kultur.

Karl, 22:57, 17 januari 2014. Anmäl

Lirias svar missar ju det viktigaste och självklaraste rådet: hitta en kille som gillar samma typ av sex som du själv gillar! Tro mig, det finns alla sorter där ute. Eventuellt får du lov att tänka ett varv extra på var/hur du raggar, vissa tillhåll lockar en viss sorts människor. Om du inte hittar dem du söker där du är, vidga dina vyer.

Stune den brune, 08:00, 16 januari 2014. Anmäl

Jag tycker det är tråkigt att det är som det är för "Ensam" och visst kan jag tycka att mycket porr är problematiskt och porrindustrin framförallt. Men samtidigt känns hela det här ganska så moralistiskt och jag vill helst inte att någon annan i egenskap av "ung tjej" ska vara språkrör för mig som också är ung tjej, liksom som att alla tjejer skulle gilla "kärleksfullt vaniljsex". Som att vi "unga tjejer" av naturen är ömtåliga sköra varelser utan några individuella preferenser när det gäller sex. Jag undrar liksom ifall den som svarat ens har kollat på porr själv eller liksom bara utgår ifrån att "man har hört att den dära internetporren är farlig". Och DNs artikelserie om porr är ju ganska onyansererad och moralistisk så är inte förvånande att detta svaret är i samma stil. Det finns faktiskt väldigt mycket olika slags porr och olika personer (både tjejer och killar) olika till porr. Är porr helt oproblematiskt? Nej. Gillar alla unga tjejer endast kärleksfullt vaniljsex? Nej.

Nea, 22:17, 14 januari 2014. Anmäl

Vill börja med att säga att jag förstår varför en del kvinnor känner sig hotade av porr. I många filmer finns några av de snyggaste, sexigaste och vackraste tjejerna som en man någonsin kan få chansen att beskåda, dessutom helt avklädda och villiga att gå med på männens fantasier. Detta lyser igenom hos en del debattörer här inne. Ett mycket generaliserande inlägg om porr följt av tråkiga kommentarer som rent ut sagt ljuger om hur porr ser ut idag och vad tittarna vill ha. Det ni pratar om representerar en liten del av filmerna som finns att beskåda. De flesta filmer innehåller inte slag, nedsättande ord (nej att säga något i stil med "din fitta är skön" är inte förnedrande) o.s.v. Det framgår ju inte i insändaren vad som är förnedrande så jag kanske kan nämna några exempel på saker som jag själv inte anser är förnedrande (motivera gärna varför ni tycker det om det är så): Analsex, dubbelpenetration, sex med flera personer, oralsex (även djup), hårt sex, doggystyle, lätt smisk (som inte gör ont). Att majoriteten av sex i porrfilmer inte skulle vara skönt för kvinnan är också en förbannad myt. Vad vet ni om det? Ni har ju bara er själva att jämföra er med, ni tror väl knappast på allvar att era vänner öppet erkänner att de går igång på något som ni förklarar ha en politisk betydelse (pft). Själv tittar jag på porr, kanske lite för ofta och eftersom att jag också endast går igång på filmer där det verkar sannolikt att tjejen faktiskt tycker det är skönt så kan jag lugnt säga att det inte tar lång tid att leta, oftast hittar jag det direkt och då är jag väldigt kräsen på den punkten.

JLO, 19:22, 14 januari 2014. Anmäl

Till FS: vill bara bekräfta att du inte alls är ensam... Men jag tycker inte att du ska behöva tjafsa med dina vänner och berätta vad du anser.. för det här handlar inte om dina âsikter.. det här handlar om dina känslor.. och jag vill verkligen gratulera dig till att vara sâ bra i kontakt med din individuella sexualitet sâ att du reagerar pâ att allt porrinspirerat beteende är obehagligt för dig.. Själv har jag en ganska öppen syn pâ sex.. jag mâste inte vara kär för att ha bra sex.. Däremot sâ tycker jag att sex bara blir föstört när en kille har "lärt" sig för mycket om hur det ska gâ till genom porrfilmer... Ett meddelande till alla män: värre teknik för att tillfredsställa en kvinna än vad ni ser i porrfilmer finns inte.. typ... skrota allt ni ser där och frâga riktiga tjejer vad de tycker om istället: jag menar verrkligen att ni ska skrota rubbet... inte en enda grej i porrfilmer är gjort för att en kvinna ska känna fysisk njutning men för att kameravinkeln ska bli bra och den manliga aktören fâ utlösning... Vill ni bli riktigt dâliga älskare sâ för all del titta pâ porrfilm... Och tjejer... om killar tror att analsex skulle vara skönt genom att bara köra pâ.. säg dâ visst ok, men bara om jag fâr köra loss pâ dig med en stor dildo först... dâ kommer de helt plötsligt pâ att smärtan de fruktar är precis vad de ville tvinga pâ en stackars tjej... Unga tjejer borde verkligen ge fler kommentarer till unga killar som vill ha sex i stil med: nja, det beror pâ, har du lärt dig genom porrfilm eller för dâ är det ju garanterat en värdelös upplevelse för mig...

Lotta, 10:56, 13 januari 2014. Anmäl

Porr kan absolut gynna sexlivet samt stjälpa det. Ingen kan leva upp till idealet porträtterat i dessa filmer, men om man ser det, inte som en instruktionsbok, utan som inspiration (eller njutning) så är det inte någonting fel med att kolla på det. Självklart är jag inte glad över den ensidiga sexuella synen i porrfilmer eller den genomgående kvinnosynen, men...

Thove (Webbsida), 18:51, 9 januari 2014. Anmäl

[...] har debatter kring våld mot kvinnor och porrfilm blossat upp. Dagens Nyheter har en text på Insidan om porrens påverkan på det privata samlivet och andra har hakat [...]

Att köpa sex och att sälja sex | PlusEtt Bloggen (Webbsida), 18:48, 9 januari 2014. Anmäl

Råkade skriva under med signaturen FS kl 07:03. Jag är inte FS utan HR.

HR, 07:04, 8 januari 2014. Anmäl