”Min son mår dåligt – hur kan jag hjälpa honom?”

Fråga: Hej Liria! Jag läser dig ofta i DN, men nu har jag en egen fråga som gäller min son i tidiga 20-åren. Han är på de flesta sätt en mycket duktig och kapabel person, som jag är stolt över, men hans problem är att han är så skör, och snart ska han flytta till en annan ort och börja plugga där. Jag har en massa oro kring det då han tidigare avbröt sina studier sedan ett förhållande tagit slut.

Men jag tror att det nog också handlade om att han inte lyckades så bra i sina studier som han ville, för min son har mycket höga krav på sig själv trots att han har problem med dyslexi. Inte så påtagligt, men han har alltid fått kämpa för att få bra betyg på gymnasiet. När han avbrutit studierna och flyttade hem kände jag knappt igen honom. Han är visserligen en ganska blyg och tystlåten kille, men nu var han nästan helt tyst och lättretad, alla i vår omgivning var så överraskade, han har alltid varit en väldigt försiktig och behärskad person.

Jag försökte prata med honom, det ville han inte men vid ett tillfälle sade han att ska det vara så här är det ingen idé att leva. Det gjorde mig jätterädd, det är ju sådant man säger ibland, men efter ett tag när jag funderat på det blev jag allt oroligare, men jag tog inte upp det med honom. En väninna påpekade att det nog skulle lugna ned sig och att det fanns en risk att det blev en större sak om jag insisterade på att få prata med honom om det.

Det som oroar mig är att han ska bli sämre igen när han flyttar, det är viktigt för honom att återuppta studierna och han vill så snart som möjligt komma i mål med dem.

En annan sak som jag också har svårt att inte grubbla över är att jag fått höra ”utifrån” att min son skulle ha skurit sig själv. Jag blev helt chockad av det påståendet. Jag vet ju inte om det stämmer, men jag undrar om allt det här hänger ihop, och hur allvarligt det är. Jag inser att han måste få åka iväg, han är ju vuxen och mår ganska bra nu, men är det något jag ska vara uppmärksam på? Är det rätt att fråga honom om han har det svårt och om han har självmordstankar? Jag är så tacksam för några råd om detta!
Orolig mamma

Svar: Tack för ditt brev. Det är en svår situation du beskriver. Jag börjar med att resonera med dig om att din son kanske skurit sig. Det som också kallas för att ha ett självskadebeteende.

Kunskapen i dag säger att självskadebeteende hos tonåringar ska tas på allvar, men ändå inte överdrivas. Många beskriver självskadebeteende som vår tids tonårssjuka. En svensk forskare har visat att fyra av tio tonåringar någon gång avsiktligt har skadat sig själva, ofta genom att skära sig ytligt. Lika många pojkar som flickor. Studien visar också att nästan allt självskadebeteende hos tonåringar är enstaka händelser och att beteendet försvinner spontant med tiden. Det är bara någon enstaka procent av dem som skadar sig avsiktligt som fortsätter med detta. Och då är beteendet ofta ett inslag i allvarliga psykiska problem.

Syftet med att skära sig som din son kanske gjorde är oftast att reglera besvärliga känslor. Ofta ångest. Den fysiska smärtan som man får avleder för ett tag den psykiska smärtan, som många gånger känns svårare att stå ut med. Men om du ser tecken på att din son faktiskt har ett självskadebeteende ska du förstås ta upp det med honom och försöka ta reda på vad som ligger bakom. Hjälpa honom att hitta bättre sätt att hantera sina känslor. I det läget ska du föreslå honom att söka professionell hjälp, hos studenthälsovården eller i öppenvårdspsykiatrin. Men det är också möjligt att det som kanske hände var en episod. Ett experimenterande, som han lämnat bakom sig.

Du undrar om det är rätt att fråga din son om han har självmordstankar om han verkar få det svårt igen. Mitt svar är obetingat ja. Ullakarin Nyberg skriver i boken ”Konsten att rädda liv” om detta. Hon är psykiatriker och forskar om självmord. Hon berättar om att det är en myt att det inte går att påverka självmordsbenägna personer att ändra sig genom att prata om alternativ till döden. Och att det inte heller stämmer att det är farligt att prata om självmord för att det skulle kunna provocera fram självmordshandlingar. Det finns inga belägg för att samtal som utforskar om personen har självmordstankar ökar risken för självmordshandlingar. Därför är det inte farligt att fråga någon om självmordstankar när det görs på ett respektfullt sätt.

Många av oss har också en oro för att uttrycka oss klumpigt. Tänker man så är risken att inget blir sagt. Blir det fel kan man alltid be om ursäkt: ”Nu blev det fel. Får jag försöka igen?” Avsikten bakom orden är i det här läget viktigare än formuleringarna. Vill man en människa väl märker hen det.

Vad ska du tänka på om ett sådant samtal blir aktuellt för dig och din son? Det är till hjälp att vara uppmärksam på att det är ett ganska långt steg från tankar om självmord till självmordshandlingar. Man brukar räkna med att det är ungefär tusen gånger vanligare att tänka på att ta sitt liv än att göra det. Det är också fel att tro att man inte kan göra något om personen har bestämt sig för att ta sitt liv. Det finns nästan alltid en ambivalens inför att ta sitt liv.

Självmordsprocessen är dynamisk. Om vi bara får stöd och uppmuntran orkar vi ta oss igenom mycket svåra situationer. Det är också viktigt att den som överväger självmord får hjälp att orka leva vidare.

Du undrar vad du ska vara uppmärksam på. Visar din son tecken på att vara deprimerad är det viktigt att han söker professionell hjälp för detta, hos studenthälsovården eller hos någon annan läkare. Distriktsläkare har ofta stor erfarenhet av att möta och hjälpa deprimerade personer. 90 procent av dem som begår självmord har varit deprimerade eller visat tidiga tecken på depression.

Hur ska du börja samtalet? Berätta om det du sett och fråga hur din son tänker nu. Så här till exempel: ”I höstas, när du var ledsen, sade du att det inte var någon idé att leva. Jag tycker mig se att du är ledsen igen. Hur tänker du nu om det, om värdet av att leva?” Lyssna noga nu. Kom inte med förslag.

Sammanfatta helt kort det du hört. Kanske blir det så här: ”Så då och då tänker du på det. Hur kan jag hjälpa dig? Vad tänker du om att prata med någon professionell om det? Om du vill kan jag boka en tid åt dig och följa med.” Fortsätt sedan att ”bara” lyssna, försöka förstå, och trösta. Vid självmordstankar kan du säga så här: ”Du säger att du tänker att du vill dö och det är normalt att ibland känna så när livet är svårt. Samtidigt kommer jag att göra allt som står i min makt för att du ska vilja leva. Jag älskar dig, jag vill att du ska välja att leva och jag tänker kämpa för det.”

Om din son skulle berätta att han har konkreta planer ska du agera. Ring 112 eller åk till en akutmottagning. Många överlevare från självmordsförsök uttrycker tacksamhet efteråt och upplever att de har fått en andra chans.

Jag har skrivit handboken ”Att motivera till att vilja leva” i samarbete med Mind, en ideell förening för psykisk hälsa. Du kan ladda ned boken från www.mind.se eller beställa den från Minds kansli. Mind har också en sajt, Självmordsupplysningen, där man kan chatta om självmord och psykisk ohälsa. Den bemannas av volontärer med tystnadslöfte som är tränade i att använda sig av samtalsmetoden motiverande samtal för att motivera de hjälpsökande till att vilja leva.
Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Franska barn kastar inte mat Pamela Druckerman författare

Anonym, 15:57, 5 mars 2014. Anmäl

Hej! Jag har varit i en liknande situation som dig. I vårt fall hade min son börjat använda cannabis i stor utrsträckning. Det tog lång tid men till slut förstod jag att det var orsaken till hans förändrade beteende med irritation och ångest. Hot om självmord och mycket mer. Cannabis är väldigt vanligt bland ungdomar idag. Något som man kanske inte alltid tänker på. Jag har fått väldigt bra hjälp hos Föräldraföreningen mot narkotika. Lycka till!

Karin, 14:03, 24 februari 2014. Anmäl

”Hur kan jag få min dotter att sluta vara rädd?”

Fråga: Min dotter som är 8 år har en längre tid, cirka ett halvår, haft mycket oro och ångest för döden, exempelvis kring vad som händer efter döden, vem som ska ta hand om henne om jag dör etcetera. Även om det är jobbiga frågor så känner jag ändå att jag har kunnat prata med henne om det på ett bra sätt. Däremot har jag svårt att hantera nästa fas som hon gått in i. Hon är ängslig och rädd för precis allt. För inbrottstjuvar, mördare, bränder, att flyga. Allt. Hur gör jag för att hjälpa henne ur denna fas utan att förstärka ångesten?
Mamma

Svar: Jag förstår att du undrar över detta. När barn visar mycket rädsla och oro är det ofta svårt att veta vad man ska göra som förälder. Å ena sidan måste man överväga risken att trösta eller lugna för mycket, eftersom barnet då kan uppleva att det verkligen finns anledning att vara rädd. Å andra sidan kan det kännas fel ända in i märgen att inte skynda till undsättning för att lindra barnets oro. Jag förstår också att det känns svårt att din dotter har börjat bli rädd för så många olika saker. Jag vill börja med att diskutera det, innan jag svarar på frågan om vad du kan göra för att hjälpa henne.

Det är mycket vanligt att barn är rädda och oroliga. För de flesta handlar det om faser som går över av sig själva. Så kan det vara för din dotter, men för en del barn blir oron mer ihållande. I sådana fall kan det handla om ångestdiagnoser, som betyder att oron är så omfattande att den innebär ett tydligt hinder i vardagen. Exempelvis finns en diagnos som kallas generaliserat ångestsyndrom (eller generell ångest), som påminner en del om din dotters besvär. Jag vill på en gång understryka att jag inte kan ställa någon diagnos eftersom det kräver mycket mer information.

Generell ångest kännetecknas av att ett barn är överdrivet oroligt för flera olika saker, att oron drabbar barnet åtminstone varannan dag och att det har varit så under minst ett par månader.

Dessutom måste oron innebära ett tydligt hinder i vardagen, exempelvis genom att barnet undviker eller skjuter upp saker, ägnar sig åt omfattande förberedelser eller ständigt försöker försäkra sig om att det inte är någon fara.

Även om du inte känner igen dig vet jag att det finns andra föräldrar som gör det. Generaliserat ångestsyndrom är nämligen en av de vanligaste diagnoserna hos barn som lider av rädsla och oro. Det är också en diagnos som man framgångsrikt kan behandla. Den behandling som brukar rekommenderas är kognitiv beteendeterapi, KBT. Ett viktigt inslag är att våga närma sig de aktiviteter eller sammanhang man tidigare har undvikit på grund av rädslan.

En sammanställning av flera studier visade att mellan hälften och tre fjärdedelar av barn med ångestdiagnoser hade blivit av med sin diagnos efter KBT. Det betyder inte att de blev helt fria från oro, men att oron inte hindrade dem mycket mer än andra barn. Behandling av det här slaget erbjuds på vissa BUP-mottagningar och har även utvärderats inom landstinget i Stockholm.

Ibland påstås det att generell ångest bara är tecken på djupare konflikter hos barnet. Att behandling av det slag jag beskrev enbart tillfälligt minskar symtomen. Forskning visar på motsatsen hos de flesta barn som lider av oro. Exempelvis finns det längre uppföljningar av behandling med kognitiv beteendeterapi där resultaten håller i sig och oron ibland minskar ytterligare. Dessutom har man sett att behandling av ett slags rädsla eller oro ofta leder till att annan rädsla och oro också minskar markant. Istället för att problemen återkommer verkar alltså barn som får behandling lära sig att hantera nya utmaningar som livet bjuder på.

Jag tycker att ni ska söka hjälp om din dotter fortsätter att vara rädd för allt möjligt och om det hindrar henne i vardagen. Du undrar också vad du kan göra för att inte förstärka hennes oro. Det finns en hel del kunskap om det och jag ska kort beskriva några saker du kan tänka på. Först vill jag dock poängtera att föräldrar kanske inte kan påverka barns oro till den grad man kan tro. En relativt stor del av barns rädslor beror på gener och erfarenheter som inte har med föräldrarna att göra. Du bör alltså inte vara för hård mot dig själv, samtidigt som du förstås vill göra vad du kan för att hjälpa din dotter.

Till att börja med vet man att föräldrars förväntningar kan påverka barns oro. Om du anar att din dotter kommer att bli orolig eller få svårt att klara något, så finns det en risk att du uttrycker det mellan raderna. När du kommer på dig själv med att tvivla på hennes förmåga eller mod gäller det alltså att du försöker agera precis som om hon vore vilket barn som helst.

För det andra har föräldrars eget sätt att visa oro och rädsla betydelse. Om din dotter märker att du är orolig eller rädd för saker kommer hon att ta efter. Det viktiga är dock inte hur mycket rädsla eller oro man känner i en viss situation, utan hur man faktiskt beter sig. Det är främst om du börjar undvika saker på grund av oro som det smittar av sig på din dotter.

För det tredje är det viktigt att föräldrar klarar av att stå emot när barn söker försäkran av olika slag. Jag misstänker att din dotter har frågat och frågat om du ska dö, om planet kan störta och så vidare. Föräldrainstinkten är att försöka lugna barnet och försäkra att inget ont kommer att ske, men samtidigt verkar det inte räcka hur många gånger man än gör det. Problemet är att barnet berövas möjligheten att lära sig något man måste acceptera i livet, nämligen att ingenting är säkert. Givetvis ska du inte säga till din dotter att ”jag kan dö när som helst, kanske i morgon”. Men många föräldrar till oroliga barn kan behöva tänka på att svara färre gånger, ge kortare svar och att vara ärligare med att man inte kan veta allt.

För det fjärde kan föräldrar förstärka barns oro i onödan genom att varna för faror av olika slag. Självklart måste man varna barn för vissa saker, som exempelvis när en treåring är på väg ut i gatan där bilarna susar förbi. Återigen handlar det om balans och om att rannsaka sig själv om vad man förmedlar till sitt barn.

Till sist, den kanske viktigaste saken som föräldrar kan göra för att motverka onödig oro är att lägga händerna på ryggen. Det betyder att man ska försöka stå emot impulsen att omedelbart hjälpa och lägga sig i när barnet stöter på motstånd eller svårigheter. Ett typiskt exempel på detta är att svara i barnets ställe om någon har ställt en fråga. När barnet blygt står och stammar vill man förstås rädda det ur situationen. Samtidigt understryker man då att det är viktigt att svara både snabbt och rätt. Dessutom berövas barnet chansen att själv hantera situationen. Det många föräldrar till oroliga barn behöver göra är därför att backa undan och tvärtom uppmuntra barnet att självständigt anta utmaningar. I en forskningssammanställning var det just detta som hade störst betydelse av allt föräldrar gjorde.

I mitt förra svar berättade jag om hur jag misslyckades att följa mina egna råd på grund av ilska. Det kan förstås vara minst lika svårt att följa råden i detta svar – på grund av den smärta man känner när man ser barnets oro. Det kanske är den stora utmaningen för dig. Att stå ut med barnets tårar och känna att det som ter sig hjärtlöst i stunden kan vara kärlek i långa loppet.

För den som vill läsa mer om forskningen jag tar upp i svaret har jag samlat några referenser på min hemsida: www.forster.se/referenser140217

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

Det finns en diagnos på denna rädsla. TV 4 tog upp frågan för ett tag sedan..Kolla där.

Anonym, 20:33, 23 februari 2014. Anmäl

Kära Mamma, du som är orolig för din dotter med rädslor: Jag kan här i korthet berätta att vi som familj har suttit i liknande sits, och kan bekräfta att det är oerhört svårt som förälder att veta vad man skall ta sig till. För när våra barn mår dåligt går det rakt in i oss! Men, det är inte alltid lätt att veta vad som orsakar dessa rädslotillstånd, vad som är hönan och vad som är ägget, så att säga. Så sök hjälp - för din dotter, för att hon kan behöva någon annan än dig/er att prata med (barn vill oftast inte oroa sina egna föräldrar och därför berättar inte allt). Och sök hjälp för dig själv så att du kan prata "vuxenprat" men en professionell hjälpare (för att undvika mitt misstag: att försöka själv psykoanalysera ens eget barn). Du är säkerligen en alldeles utmärkt mamma, fortsätt med det, och lycka till!

Birgitta, 12:39, 22 februari 2014. Anmäl

Min son var likadant runt samma ålder, det gick över efter ett par år, inte hellt men han är inte extremt bekymrat längre...I den ålder börjar de själva fundera om livets och konsekvenser...

Wanda, 15:28, 20 februari 2014. Anmäl

När jag var runt 8 år lekte jag med en lika gammal flicka. Denna flicka oroade sig för att det skulle bli krig mm medan jag aldrig ägnade en tanke åt krig, död eller sjukdom i familjen. Vi bodde grannar men det var i vissa avseenden avgrunder mellan våra hemförhållanden. Hos mig ägde vi huset, pappa var egen företagare med stabil ekonomi, det fanns inga missbruk men det fanns morföräldrar och mostrar runt omkring mig. Det var ingen idyll för visst förekom konflikter. Hos flickan hade de osäker utkomst, delvis beroende på missbruk, de hyrde en litet hus, hade inte många släktingar, stora konflikter fanns under ytan mellan föräldrarna och de hade lägre utbildning än hemma hos mig, inga stora skillnader men ändå. Kan skillnaderna ha varit orsaken till att hon oroade sig men inte jag.

Kurran, 15:47, 19 februari 2014. Anmäl

Min största trygghet i livet är min tro på Gud. Oavsett vad som händer i livet vet jag att han finns där och tar hand om mig och att tron på Jesus kommer att ta mig genom döden. Jag förstår om det inte är något som du vill "pracka på" din dotter om du inte har en tro själv. Men du skulle kanske kunna säga att "det finns de som tror på Gud", läsa de grundläggande berättelserna i en Barnens bibel och låta din dotter avgöra själv. För hennes skull, oavsett vad du själv tror.

Sara, 11:37, 19 februari 2014. Anmäl

http://blogg.dn.se/fragainsidan/2014/02/17/hur-kan-jag-fa-min-dotter-att-sluta-vara-radd/ Ang atikeln “Min dotter är så rädd” Vår kropp är en kemisk fabrik som påverkar både det fysiska och psykiska välbefinnandet. Enl nya vetenskapliga rön orsakas en del psykiska problem av proteinet gluten i säd/gryn, 300 olika hälsoproblem är relaterade till gluten: www.recognizingceliacdisease.com/21.html Ingen människa på den här planeten kan bryta ner gluten. Jordbrukssamhället är bara tio tusen år gammalt. Innan dess levde vi i miljontals år på annat än pizza, paj, pasta och bakverk. Sädeslaget vete ser idag annorlunda ut än på Jesus tid, det innehåller mkt mer gluten pga hybridutveckling/förädling. Glutenrelaterade sjukdomar delas up i två grupper: 1. celiaki (besvär i mag-tarmkanalen) och 2. Non Celiac Gluten Sensitivity, NCGS, där gluten kan orsaka många olika problem på många olika plaster i kroppen men inte i mag-tarmkanalen och testresultatet för celiaki är negativt. Neurologiläkaren David Perlmutter har skrivit boken Grain Brain, utgiven i 17 länder, bl a Sverige: http://www.bokus.com/bok/9780316234801/grain-brain/ Här förklarar han i en video hur gluten angriper hjärnan: http://www.drperlmutter.com/news/brainchange-david-perlmutter/ Vissa sjukdomar kan ta flera decennier att blomma upp. Kommersiella glutenfria produkter hjälper inte alltid därför att de är tillverkade med s.k. pseudo-mjölsorter som också innehåller gluten/lectin, dock inte av samma typ som vete. Att hålla en glutenfri diet, t ex Paleo www.thepaleodiet.com livet ut är nödvändigt för bibehållen hälsa. Under 2013 annordnades en internationell Gluten Summit med 29 experter inom medicin och näringslära. Intervjuerna på cd kan beställas här: http://theglutensummit.com/order/ För den som föredrar att läsa i st f att lyssna finns det info om vetegluten här: http://www.thedr.com/images/GSreferences/dark_side_of_wheat_article.pdf Alcat lab testar över hela världen: https://www.alcat.com/distributors/ Exempel på typer av test: http://www.thedr.com/index.php?option=com_virtuemart&page=shop.browse&category_id=14 och här: http://www.thedr.com/index.php?page=shop.product_details&flypage=flypage.tpl&product_id=64&category_id=14&option=com_virtuemart&Itemid=30 Yvonne Forsman f.d. näringslärastuderande vid Uppsala universitet nu pensionerad i Florida FB: https://www.facebook.com/#!/yvonne.forsman.5

Yvonne Forsman (Webbsida), 00:24, 19 februari 2014. Anmäl

Jag tänker att det viktigaste som förälder ibland är att lyssna på oro och rädsla hos barnet istället för att komma med svar. Då blir deras oro lyssnad till och får vara som den är, utan att få svar eller bli bortmotad. Så är det ju med all oro egentligen, att det är en känsla vi alla bär olika mycket av i olika situationer och det viktigaste är inte att bli av med den, utan att inte låta den hindra en från viktiga saker i livet.

Jos, 17:42, 18 februari 2014. Anmäl

Jag hade många funderingar kring livet och döden när jag var i tio. Det betydde mycket för mig att jag fått gå i kyrkans barntimmar och senare även kunde gå i olika aktiviteter för barn i andra kyrkor. Mina föräldrar uttryckte själva aldrig någon tydlig kristen tro, men tydligen tyckte de att jag gärna kunde ha det.

Anonym, 10:12, 17 februari 2014. Anmäl

”Hur kan jag hjälpa min deprimerade make?”

Vad kan man göra själv för att motverka depression, och hur kan man som anhörig försöka förbättra situationen? Det finns mycket att göra, men det är viktigt att först få en professionell bedömning av hur svår nedstämdheten är, och eventuellt få behandling, svarar psykologen Liria Ortiz.

Fråga: Hej Liria, jag skriver till dig om hjälp angående min man. Han/vi skulle behöva hjälp med lite tips om vad man kan göra själv för att arbeta med depression. Han har dels en kronisk sjukdom som har depression som delsymtom, dels har han väldigt mycket i sitt förflutna som inte är bearbetat. Han står på väntelista för en utredning men det kommer att ta minst ett år och han får ingen samtalshjälp under tiden.
Som hans fru är det fruktansvärt jobbigt att se hur dåligt han mår och även om jag vet att han är otroligt lycklig i vårt äktenskap så önskar jag att det fanns mer jag kunde göra. Jag har försökt peppa honom att göra av­slappningar, försöka hålla sig igång och vara sysselsatt så att tankarna inte maler så mycket. Men då han är sjukskriven och går där hemma själv så förstår jag att han känner sig fast. Han känner även att han tappat så mycket av sitt sociala liv och orkar oftast inte göra några större aktiviteter. Han har kommit in i en spiral av apati och har väldigt svårt att ta sig ur den. Vi har även en liten valp hemma, som han så gärna ville skaffa och som skulle kunna erbjuda honom sällskap och hålla igång honom lite, men nu känner han detta som en stor börda trots att jag vet att han älskar valpen och är så glad att vi skaffat den. Känner mig så otroligt maktlös och skulle gärna vilja ha tips om vad han/vi kan göra på egen hand för att försöka förbättra situationen.
En orolig fru

Svar: Hej, och tack för ditt brev. Du berättar att din man är nedstämd, kanske deprimerad. Det framgår tydligt av ditt brev hur svår vardagen är för honom. Det gör även situationen svår för dig. Du skriver så väl och engagerat om hur utsatt rollen som anhörig kan vara. Inte minst den känsla av maktlöshet som finns. Du undrar vad ni kan göra för att din man ska få det bättre.
Jag är oklar över en del omständigheter. Som vilken kronisk sjukdom din man har, och vilken typ av utredning som väntar. Du berättar om att han kommit in i ”en spiral av apati” och hur han ”tappat så mycket av sitt sociala liv”. Detta är sådant som kan vara en del i en depression. Men det kan även finnas andra förklaringar, därför är alltid min rekommendation att personen i fråga ska utredas ordentligt.
Du nämner också att det dröjer ett år innan en utredning av din man kommer att ske. Men att någon samtalshjälp i avvaktan på detta inte erbjuds honom. Så när jag nu svarar dig är min utgångspunkt att din man är nedstämd, och behöver hjälp med detta, oavsett orsaken.
Mitt första råd, och det är nog det viktigaste, är att ni vänder er till sjukvården för att få en bedömning av din mans nedstämdhet. Gränsen mellan nedstämdhet och egentlig depression är inte helt tydlig, och inte lätt att bedöma på egen hand.
Du frågar vad ni kan göra på egen hand. Det är klokt och rimligt. Det finns självhjälp som är effektiv och väl utprövad. Självhjälpsböcker och internetprogram. Jag återkommer till det. Men detta fungerar bara, och rekommenderas bara, vid lättare och mildare former av depression. Fast en depression kan vara betydligt allvarligare än så. Så vänd er till en läkare och utred närmare vad som händer din man. Kanske till en läkare som ni redan har kontakt med och förtroende för. ­Eller, om ni vill ha en fristående bedömning, till en vårdcentral. Depression är en av de vanligaste diagnoserna som distriktsläkare möter och behandlar.
När ni har haft den kontakten, och din man kanske har fått en behandling föreslagen, kan det förmodligen vara högst rimligt att din man använder sig av självhjälp av något slag, som ett ­komplement till en annan behandling. Eller som den insats som läkaren bedömer som tillräcklig och rekommenderar.
För visst verkar din man behöva hjälp omgående för de symtom han har. Vid depression finns flera olika vägar att gå. Det finns effektiva läkemedel. Forskning visar dock att en ganska stor andel av dem som är deprimerade föredrar samtalsbehandling före mediciner. För många blir effekten bäst genom att man kombinerar psykoterapi med mediciner. Men vid lättare och mildare depressioner kan självhjälp vara fullt tillräckligt. Att det finns så många behandlingsalternativ och att de är så pass olika är en konsekvens av att depression kan vara så olika till sin karaktär. Depression är ett komplext problem.
Vad är då självhjälp vid depression? Behandling vid depression som handlar om att lära sig nya strategier för att tänka och bete sig ökar möjligheterna att börja må bättre. Och även förebygga återfall efter avslutad behandling. Det visar studier. En självhjälpsbok eller ett självhjälpsprogram på nätet kan man återvända till, och repetera, för att vidmakthålla sina färdigheter. Men också i lägen när man känner att en försämring är på väg, och på det sättet bromsa en utveckling som skulle kunna utvecklats till ett återfall i depression – något som tyvärr är ganska vanligt.
Självhjälp vid depression bygger nästan alltid på psykoterapimetoden kognitiv beteendeterapi, KBT. Studier visar på metodens effektivitet, och KBT är även en psykoterapi som är möjlig att överföra till bokform, eller utföra på nätet.
En självhjälpsbok som jag rekommenderar är ”Ut ur depression och nedstämdhet med kognitiv beteendeterapi” av professorn och psykologen Gerhard Andersson och några kolleger till honom.
Behandling på nätet eller det som kallas internetbehandling är inte riktigt detsamma som självhjälp. Utöver texter att läsa och övningar att göra på egen hand ingår också e-postkontakt eller telefonkontakt med erfarna psykologer. Du kan läsa mer om detta på www.internetpsykiatri.se.
Ett fokus vid självhjälp vid depression är att det finns en koppling mellan vad vi känner, och hur vi tänker och beter oss. Detta gör att det är möjligt att på egen hand förändra sina känslor av nedstämdhet och uppgivenhet. En väg är det som kallas beteendeaktivering. Det handlar om att ge plats för plusaktiviteter i vardagen. Att göra sådant som ger glädje, njutning, eller känsla av att bidra. Det är att skapa goda cirklar. Ett exempel är att man tar en promenad på morgonen. Trots tröttheten. Under promenaden träffar man en granne. Ett uppmuntrande samtal inträffar.
Tillsammans gör detta att man får mer energi och man känner sig lite gladare. Under dagen blir man mer aktiv som följd av detta. Vilket i sin tur ger ännu mer energi. En god cirkel har uppstått. Beteendeaktivering är ett av de effektivare sätten att på egen hand minska depression. Läs gärna mer om detta i självhjälpsboken av Gerhard Andersson, och resonera med din man om detta kan vara ett sätt för honom att hjälpa sig själv att komma ur sin apati, och få mer livsglädje.
Samtidigt rekommenderar jag dig att delta i en självhjälpsgrupp för anhöriga som har en närstående med psykisk ohälsa. Det är tungt att stödja nära och kära som mår psykisk dåligt. Det finns en ökad risk för att den anhörige drabbar själv. Den Nationella hjälplinjen kan hjälpa dig med tips och råd och samtidigt tipsa om olika anhöriggrupper om du skulle vilja det, www.hjalplinjen.se, tel: 020 22 00 60.
Varma hälsningar och sköt om er!

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

man blir rosenrasande av att läsa om den nonchalans vården understår sig att visa inför det bottenlösa lidandet i en depression. Depression är en dödlig sjukdom vilket borde sägas MYCKET högt och tydligt . Inte minst av anhöriga i kontakt med likgiltigheten inom vården. Med dödligheten måste komma fram så dönickarna vaknar. Anhöriga ska inte dra sig för att sin upprördhet intill att ställa till med en scen för att få dessa vitklädda zombies att visa ansvar. Och tyvärr detta fungerar. Men det är nödvändigt att satsa allt. Depression är en dödlig sjukdom. .

anhörig, 07:52, 13 februari 2014. Anmäl

[...] Hur hjälper jag min deprimerade man? [...]

Hur hjälper jag min deprimerade man? »  åss (Webbsida), 07:28, 11 februari 2014. Anmäl

den oroliga frun Hej, för några år sedan var jag i ett apatiskt tillstånd efter behandling av en allvarlig sjukdom. Först hade jag världens kämparglöd och man belönas hela tiden genom processen att bekämpa en fysisk sjukdom. Men nedstämdheten och depressionen gör att folk och kollegor står handfallna. Därför tror jag att det blev som en dubbel kamp som förde in mig i en depression. Tycker du hanterat den bra och det är bra att du känner tills hans historik. Det gör det lättare för honom, när han är på väg upp. Själv tyckte jag det var ofantligt jobbigt när min fru och omgivning kom med glada tillrop, utan sökte stöd hos dem som varit i liknande situationer, men viktigast av allt, gav min fru utrymme att få stöd och kunskap också. Som tur var fick jag kontakt och tillgång till psykoterapi och medicinering mycket snabbt. Och det var avgörande att jag kunde gå båda dom vägarna samtidigt. Fungerar det inte via landstinget och ni har råd så gå till en privat så gör det. Om han har en annan sjukdom, så be dem har kontakt med där att sätta lite press på psykiatrin. För mig hjälpte det också att träffa andra med liknande sjukdomsförlopp. Inte för att prata om sjukdomen, men för att ha kontakt med folk som förstår rädslorna som går genom kroppen. Lycka till /Peter

Anonym, 22:52, 10 februari 2014. Anmäl

Jag har en person i min närhet med ADD vilket är ADHD utan hyperaktivitet, liksom för oroliga fruns make är det väldigt vanligt med depression av olika grad när man har (bla) denna diagnos. En samtalskontakt kan hjälpa men av erfarenhet är det inte alltid lätt att få en varaktig sådan, personal byts ut, man slussas runt, får börja om med "samtalet", dessutom är det olika på olika mottagningar hur många gånger man får gå. Har en bekant med diagnos som skulle få 4-5 gånger hos psykolog, en annnan gick i flera år och hade ingen diagnos. Vill men detta inlägg absolut inte avskräcka från att söka hjälp utan endast visa att det kan vara olika. Hamnar ni fel så sök vidare tills ni träffar rätt person. Det är ett tröttsamt jobb att orka söka vård när man inte mår bra men värt det i slutändan. Jag önskar dig FS styrka och vill uppmana dig att ta hand om dig själv. Jag levde en period med en person som mådde väldigt dåligt och var efter 8 år tvungen att bryta eftersom jag, som Jakob beskriver nedan, försvann själv och anpassade hela mitt liv och varande efter min partners dagsform. Ett annat tips är att gå in på Attentions hemsida, där kan man få råd om sina rättigheter, samt hjälp och stöd vart man kan vända sig med bla. ADHD diagnos. Tänk också på om din make har en särbegåvning, detta i kombination med diagnos leder också lätt till depression. Läs mer om detta på Mensas hemsida.

AA, 18:11, 10 februari 2014. Anmäl

Jättebra "Den orolige frun", att du "inte tar åt dig", eller faktiskt tog åt dig av min kommentar. Jag ville att skriva fakta, vad som faktiskt sker i förhållanden när någon blir deprimerad; men mitt ändåmål var att få fram en drivkraft som säger: Nej, det där är inte jag, jag kommer banemig stötta för evigt... För folk ger upp för lätt idag, måste försöka motverka det. Bra du inte är en av dem. Kämpa på!

Jakob, 14:34, 10 februari 2014. Anmäl

Tack för ditt svar Liria, sedan jag skrev detta mail till dig har situationen klarnat något. Min man har fått diagnosen Dystymi, han har även adhd. Vi tog på eget initiativ kontakt med en privat psykolog då väntetiderna inom den "vanliga" vården är alldeles för lång, men den psykolog han träffade erkände att han inte hade nog med kompetens att hjälpa honom. Han har fått ny medicinering men än så länge lyser någon psykologkontakt med sin frånvaro, och jag tror att det i slutändan är vad som kommer behövas. De som är så hemskt i hela den här situationen är just att dom som ska kunna hjälpa oss, vården, är dom som vänt honom ryggen. Han har varit inskriven hos psykiatrin sedan 2002 och aldrig har han fått träffa någon med en klar behandlingsplan. Vi hoppas nu på den nya läkaren som kopplats in och gett ny medicinering... @Jakob, de är ju himla tur att jag inte lätt tar åt mig för din kommentar skulle verkligen kunna sänka. Tycker de du säger är jäkligt magstarkt med tanke på att du inte alls vet något om hur vårat förhållande ser ut. @Lasse jag tackar dig för ditt tips!

den oroliga frun, 14:16, 10 februari 2014. Anmäl

Tyvärr är det så att om ena partnern i ett förhållande hamnar i en seriös, långvarig depression faller förhållandet sönder så småningom. Finns omfattande studier och statstik på detta. Partnern som försöker stötta och hjälpa sin partner känner sig maktlös, och med tiden, för att undvika att själv dras med i depressionen, drar han/hon sig ur förhållanden istället. Våra försvarsmekanismer är starkan när väl dragna till sin spets.

Jakob, 13:17, 10 februari 2014. Anmäl

Hennes man bör gå och ta ett blodprov för att testa testosteronvärdet, gärna till en specialist som endokrinilog. Testosteronbrist är oftast förknippat med depression, nedstämdhet, tappar muskelstyrka, matthet, ökat kroppsfett framförallt kring buken, Humörsväningar, obeslutsamhet. Det är väldigt lätt att bli feldiagnostiserad och att läkare bara behandlar "depression". Gråzonen för att få testosteronbehandling ligger i Sverige runt 8-12ng/l men allt under 20ng/l bör kontrolleras närmre beroende på ålder, fysisk aktivitet etc. Läkarvården griper för snabbt efter depression och ger antidepressiva utan att ens ta ett blodprov. Börja med ett blodprov, kontrollera brett och begär även testosteron (shbg, fritt testo, s-testosteron). Kan vara väl värt det. Finns även naturliga sätt att höja testosteronet i kroppen men ibland kan man behöva supplement från läkare.

Lasse, 10:20, 10 februari 2014. Anmäl

”Jag blir argare på mina barn än på någon annan”

”Vänta tills du själv får barn så får du se hur dina råd fungerar.” Det fick Insidans psykolog Martin Forster tidigare höra ofta. Nu är han själv småbarnspappa och förstår varför. Här skriver han om hur man som förälder kan bli så arg på sitt barn att man glömmer alla kloka råd – och funderar över hur man kan försöka förebygga ilskan.

Kära läsare, denna gång svarar jag inte på en fråga från er. Jag kommer istället att ge mig själv råd om något jag har funderat på en tid.

Jag har alltid varit en lugn och behärskad person. Jag hamnar sällan i konflikter och när de väl uppstår strävar jag efter dialog och kompromisser. Men helst undviker jag bråk helt och hållet. Man skulle kunna kalla mig konflikträdd, men framförallt handlar det om att jag inte drabbas av så starka känslor när något går mig emot. Jag tror att de flesta som känner mig håller med om den här beskrivningen. Utom möjligtvis mina barn. Innan jag själv blev förälder kunde jag förvånas över vuxna som skrek på sina barn. Jag förstod att det kunde bli så för föräldrar med hett temperament, men tänkte att det skulle vara främmande för mig. Jag fick ofta höra: ”Vänta bara tills du själv har barn så får du se hur dina råd fungerar…”

Ett par år senare står jag plötsligt där. Jag ryter åt storebror att han inte får knuffa lillasyster. Storebror börjar också skrika och vill givetvis inte alls medverka till att komma iväg till förskolan. SKRIK INTE skriker jag. Jag lyfter häftigt upp honom och brottar på ytterkläderna under våldsamma protester. Man måste ju få bli arg ibland, rättfärdigar jag det hela. Men när jag rannsakar mig själv står det klart att ilskan inte hjälper det minsta. Han lär sig ingen läxa. Han förstår inte bättre var gränsen går. Han slår bara ifrån sig, som vilken vettig människa som helst gör när någon skriker och bråkar.

Fungerar inte mina råd? Jo, jag vet att de hjälper många föräldrar och även mig själv. Men olyckskorparna har ändå rätt i två saker. Trots att jag är en ganska lugn pappa, så blir jag argare på mina barn än på någon annan. Och när jag väl har blivit arg glömmer jag bort alla goda råd jag brukar ge. Exempelvis har jag sagt att det är helt okej att bli arg och visa ilska, så länge man kan uttrycka den utan att underblåsa konflikten. Trots att jag borde ha goda förutsättningar att följa det rådet, är det som bortblåst om ilskan slår till. Om jag inte kan följa mina egna råd är frågan hur bra det går för andra föräldrar? Jag undrar därför kort och gott vad jag kan göra för att bli lite mindre arg?

Jag har ofta skrivit om hur man kan kommunicera i konfliktsituationer. Till exempel hur man behåller lugnet när barnen blir intensiva och trappar upp en konflikt. Eller hur viktigt det är att visa empati och försöka förstå vad som ligger bakom barnets känsloutbrott. Eller vikten av att respektera den andre förälderns sätt att samspela med barnen, trots att man själv inte skulle göra likadant. Det är inget fel med något av dessa råd. Forskning har visat hur betydelsefullt det är att vara lugn vid upptrappningar och hur viktigt det är att föräldrar kan ta barns perspektiv. Det finns också studier som visar hur konflikter med barn förstärks om man inte respekterar varandras sätt att vara som förälder. Jag bör försöka tänka på detta, men problemet är att jag har svårt att följa dem när konflikten redan är ett faktum. Därför skulle jag behöva ägna mer tid åt att förebygga situationer som leder till irritation och ilska. Även detta råd har jag gett tidigare, men jag tror att det ofta kommer i skymundan.

Om jag vill förebygga ilska måste jag ställa följande fråga: Vilka dagar och stunder blir jag överdrivet arg och när är det tvärtom så att jag behåller lugnet? Till att börja med brukar dagar då barnen är uttråkade innebära en risk. Det blir ofta mycket lättare om jag till exempel har förberett aktiviteter eller tagit fram ritpapper innan jag börjar med mina praktiska bestyr. Eller om jag lyckas involvera barnen i bestyren. Det här är självklarheter, men uppenbarligen ändå något jag glömmer ibland. Likaså brukar det bli lättare om jag och min sambo ger varandra lite tid på morgonen. Som att småprata vid frukosten eller kolla vad som händer under dagen. Även detta gör jag för lite, trots att jag verkligen upplever att det påverkar mig positivt. Kanske är det värt att komma sent till förskolan någon gång, om vi hinner prata lite mer?

Varför är det så svårt att bryta ovanor och istället göra saker som jag vet att jag mår bra av? En förklaring är att jag inte tänker på vad som faktiskt ligger bakom ovanan. Varför blir det till exempel ofta stress och irritation på mornarna? Jo, för att jag trycker för många gånger på snooze-knappen. Jag måste alltså skärpa mig och helt enkelt kliva upp så fort väckarklockan ringer. Jag kan intala mig själv att det är lösningen, men faktum är att jag inte lyckats hur mycket jag än har försökt skärpa mig. Därför måste jag fundera vidare. Varför är jag så trött på mornarna? För att jag lägger mig för sent. Varför gör jag det? För att jag tittar på TV eller umgås med min sambo. Och varför börjar jag med det så sent på kvällen? För att jag jobbar för mycket.

Poängen med detta är att gå bakåt i händelsekedjan tills jag hittar något som både bidrar till ovanan och som är möjligt att förändra. Kanske jag måste jobba mindre för att kunna koppla av mer, sova mer, stressa mindre och i slutändan bli mindre arg. Problemet är att det ofta har ett pris att bryta en ovana. Och detta är en annan förklaring till att det är svårt att åstadkomma förändringar. Har vi råd att gå ner i arbetstid? Frågan är vad alternativet kostar.

Alltså, hög tid att sluta skriva och gå till sängs. Måste bara varva ner lite först…är det något bra på TV tro?

Martin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (24)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 24

Jag tycker den här texten är så himla bra. Har man möjlighet att jobba mindre så hinner man med att lära barnen klä på sig själva, man hinner pott-träna, man hinner prata och lyssna, det blir mindre stress (man blir mindre arg) och alla blir gladare och nöjdare, det är i alla fall min erfarenhet.

Anonym, 22:30, 22 februari 2014. Anmäl

Det är orimligt att folk med små barn skall förväntas klara av att arbeta 100% eftersom arbetsbelastningen från innan man skaffade barn ökat enormt. Jag arbetar sedan vi fick vårt första barn ca 50% i genomsnitt och det är ändå inte alltid lätt att få tiden att räcka till men tack vare detta är jag sällan stressad och hinner njuta av småbarnsåren och har tid över för både mig själv och min fru. Jag bråkar mycket tack vare detta sällan med mina barn och tappar näst intill aldrig behärskningen.

Johan, 08:33, 16 februari 2014. Anmäl

Tack för den kloka reflektionen!

Karin F, 13:13, 14 februari 2014. Anmäl

Mycket bra skrivet. Vår vardag med barnen blev något helt annat när vi båda gick ner i arbetstid. Vuxenrelationen också för den delen. Har råd att gå ner i tid? Inte alla så klart, men för de allra flesta är det en fråga om prioriteringar.

Camilla, 21:18, 12 februari 2014. Anmäl

Metoder och goda råd kan absolut fungera, men räcker inte alltid hela vägen. Ett av mina barn har ett fruktansvärt morgonhumör och har alltid varit det. Morgnarna med henne har hela tiden varit fruktansvärda. Vi har provat det mesta och visst blir det litet bättre, men faktum kvarstår att morgnarna är väldigt jobbiga. Ett annat barn är lugn som en filbunke och aldrig några problem på morgnarna. Det jag vill säga är att om man inte lyckas få till det beror det inte alltid på att man gör något "fel". Barn är helt enkelt olika - precis som vi vuxna.

Fyrabarnsmor, 09:30, 12 februari 2014. Anmäl

Vassego!

Anonym, 13:20, 7 februari 2014. Anmäl

Tack för den här texten! Är så många dimensioner som behöver förändras innan man når fram till målet - bättre tålamod med ungarna - och jag känner mig mycket mer inspirerad till att ta tag i det efter ett (verkligt) erkännande om att det inte är så himla lätt.

Ebba, 11:55, 6 februari 2014. Anmäl

I vår familj har vi fått bra vanor utan skrik och bråk genom att vår 8-åring bedjade om att få vakna 30 minuter tidigare för att "morna sig". Han kände själv att han hade ett rysligt dåligt morgonhumör - moget att uttrycka det tycker jag. Dessutom har vi TV , mobil och data förbud för SAMTLIGA familjemedlemmar vilket underlättar koncentrationen till morgonbestyren. Mamman Sofie

Anonym, 22:57, 5 februari 2014. Anmäl

Hej! Är länge sen mina barn var små, men har tydliga minnen av när jag kände irritation växa mot dem. Lärde mig att tänka på 2 saker: 1) Det är mina egna svaga/dåliga sidor som mest provocerar när de dyker upp hos barnen, så det är en projicering av eget dåligt samvete/dålig självkänsla. 2) Barnen är svaga/i underläge, de älskar oss vad vi än gör (nästan), så det är riskfritt att blir arg på dem på ett sätt vi aldrig skulle våga visa mot en vuxen jämlike. Feghet faktiskt. Något att fundera över? Tina, 58 år

Christina Melin, 17:00, 5 februari 2014. Anmäl

Hej! Mina barn är stora nu, men jag har starka minnen av när irritationen växte mot något av mina barn. Lärde mig att tänka på: 1) Det är mina egna svaga/dåliga sidor som provocerar mest när jag ser dem hos barnen, så en del av irritationen är egentligen en projicering på dem av dåligt samvete över mig själv. 2) Barnen är i underläge och älskar oss (nästan) vad vi än gör, så det är ett övergrepp mot en svag/underlägsen som vi inte skulle våga oss på mot en stark/jämlik person. Något att fundera på? Christina, 58 år

Christina Melin, 16:53, 5 februari 2014. Anmäl