Hur ska jag få min sexåring att sluta ”låna” saker från dagis?

Fråga: Min son, snart sex år, har vid några tillfällen ”lånat” saker, som han själv uttrycker det, från förskolan. Jag har hittat en leksaksmobil, någon plastgrej, leksakspengar och lego i hans fickor. Vid varje tillfälle har jag pratat med honom om att man inte får ta med sig saker som är någon annans. Han försvarar sig med att han hittat saken på vägen hem från dagis alternativt att han frågat om han får låna.

När jag har stått på mig och sagt att vi lämnar tillbaka saken, vill han givetvis inte.

Jag har varje gång ”pratat allvar” med honom om detta och förklarat alltifrån att jag blir ledsen och besviken när du gör så till att om en vuxen gör så kallas det stöld och är brottsligt. Han förstår mycket väl att detta är fel, han är en jätteklok och försiktig kille. Hans enda förklaring blir till sist att han tog sakerna eftersom han tyckte att de var fina.

Han är jätterädd för att fröknarna ska få reda på detta. Jag har också pratat med honom om att ljuga för mig. Jag säger att jag inte blir arg om han talar sanning, bara om han ljuger.

Jag har varje gång återlämnat sakerna diskret för att hjälpa honom att inte behöva tappa ansiktet på dagis. Jag har också gett förslag på hur han kan göra i stället för att stjäla om han ser något fint, som att visa mig vad han vill ha så jag kan hjälpa honom att göra eller köpa den saken.

Senaste gången han stal sa jag att jag: ”Jag hjälper dig den här gången också, men om det händer fler gånger måste vi prata med fröknarna eftersom du inte lyssnar på mig.”

Önskar tips om hur jag ska bemöta detta beteende hos min son.

Svar: Tack för ditt brev. Att barn stjäl saker under uppväxten är mycket vanligt, särskilt i din sons ålder då det fortfarande kan vara oklart var gränsen går mellan mitt och ditt.

Ungefär vart tionde barn stjäl saker någon gång ibland, men det är mer sällsynt att det sker så ofta att föräldrar upplever det som ett problem. En svensk studie visade att det var knappt 2 procent av barn i förskolan och tidiga skolåren där så var fallet.

Hur allvarligt är det att barn stjäl saker? När man har följt barn under längre tid så har man visserligen funnit att de som stjäl tidigt ofta fortsätter på samma bana under uppväxten. Djupare analyser av sådana resultat visar dock att det inte är stölderna i sig som är allvarliga. Stölder innebär främst en risk om de förekommer tillsammans med andra problem, som exempelvis aggressivitet.

Du beskriver din kille som klok och försiktig och behöver kanske därför inte vara så orolig inför framtiden. Men din fråga är vad du kan göra för att få bukt med problemet nu.

Du skriver att sonen hävdar att han ”lånar” saker från förskolan och hittar på förklaringar till att de dyker upp i hans fickor. Barn reagerar ofta på det sättet, vilket brukar leda till diskussioner som du beskriver. Barnet hävdar sin oskuld och föräldrarna försöker få fram ett erkännande. I längden kan sådana diskussioner bidra till problemet, eftersom barnet ständigt upplever föräldrarnas misstro och sällan får chansen att visa prov på spontan ärlighet.

Mitt första råd är därför att du omformulerar problemet för dig själv och din son. Förklara för honom att det inte spelar någon roll om han lånat eller hittat sakerna. Han ska helt enkelt att inte ta med sig saker hem oavsett hur han fått tag på dem. Vill han låna något måste han berätta och visa det för dig innan ni går från förskolan. Om det sedan skulle dyka upp någon främmande sak i hans ficka behöver du inte utreda om han stulit den – han får helt enkelt lämna tillbaka den så fort som möjligt.

Det för oss vidare till mitt andra råd. Jag tror nämligen att du gör sonen en björntjänst genom att diskret lämna tillbaka sakerna åt honom. Jag ska återkomma till varför strax, men först ge förslag på vad du kan göra i stället. Om han har fått med sig något hem gör du ingen stor sak av det, förutom att du konstaterar att han måste lämna tillbaka saken. När han kommer till förskolan nästa dag ser du till att det sker.

Jag förstår att det inte är så enkelt eftersom han är så rädd för det, men gör det tillsammans och visa honom hur man gör i början. Be om ursäkt, men överdriv inte. Säg till exempel: ”Den här leksaken råkade komma med hem i går. Ledsen för det.”

I början räcker det med att det är du som pratar. Många föräldrar önskar att deras barn ber om förlåtelse i sådana situationer, men det är ingen idé att pressa honom till det. Det viktiga är att han ser dig göra det.

Jag förstår verkligen din önskan att sonen inte ska tappa ansiktet. Det kan kännas överdrivet hårt att han ska behöva stå och skämmas. Samtidigt tror jag att det finns en risk för att dina avsikter har motsatt verkan. När du smyger tillbaka sakerna han har tagit signalerar du att det han gjort är så skamfyllt att inte ens du kan stå för det.

Givetvis kan din son skämmas även om han skulle lämna tillbaka sakerna själv, men det är ett annan slags skam som i längden kan vara konstruktiv. Poängen är att han lär sig att konsekvent ta ansvar för saker han har gjort. Med tiden kan han också uppleva att det inte behöver vara så farligt att göra fel och be om ursäkt.

Även om vissa kan bli sura eller besvikna, kommer han också att märka att andra kan uppskatta att han står för vad han gjort. När barn ska lära sig moral och ärlighet är just detta viktigt. De måste uppleva de naturliga konsekvenserna av sina handlingar snarare än att föräldrar försöker förmå dem att förstå vad som är rätt och fel genom förmaningar. Om man fastnar i det senare får barnet svårare att skilja mellan de dåliga handlingarna och sig själv som person: ”Om mamma är så besviken och undrar så mycket varför jag tog saken måste det vara något fel på mig”.

Minst lika viktigt som att barn själva får rätta till fel, är att ge dem chansen att göra rätt från början.

Ett bra exempel på det är när du erbjuder din son alternativ till att ta saker han gillar. Uppmuntra även exempelvis tillfällen då han ber om lov innan han tar saker eller avstår från att ta något han är sugen på.

Jag vet inte om din son även tar saker hemma utan lov, som kakor eller godis? Föräldrar försöker ibland sätta stopp för sådant genom att gömma undan allt åtråvärt. Baksidan är att barnet kan uppleva negativa förväntningar och misstro, vilket har visat sig vara en orsak till fortsatta problem. Därför måste man ibland släppa kontrollen och låta saker ligga framme, så barnet får en chans att visa prov på ärlighet.

I det ögonblick ett barn känner att föräldrarna visar förtroende kommer det också att vilja infria sådana förhoppningar.

Martin

Läs mer om forskningen i svaret: www.forster.se/referenser140331

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

Nu har jag ingen erfarenhet i barnuppfostran, men kanske kunde det funka att "låna" saker från sexåringen utan att fråga så får han lära sig hur det känns.

ingenjören, 11:49, 29 april 2014. Anmäl

Jag har en son som har tagit grejer i ca 2 års tid från förskolan. Vi har alltid lämnat tillbaka grejerna. Jag och min son har pratat mycket om detta. Tillslut bestämde jag att jag inte skulle lägga så mycket energi på det. Tex såg jag att det låg grejer i hans väska har jag bara lagt tillbaka det utan att berätta för någon. Nu har han slutat att ta grejer, en stor lättnad :-) Mamma till snart en 6-åring

Caroline, 14:13, 3 april 2014. Anmäl

Förskolepersonalen har nog varit med om liknande situationer tidigare, och kan säkerligen hantera det på ett naturligt och "odramatiskt" sätt. Därför skulle jag tycka att detta är ett ypperligt tillfälle att visa barnet att vi människor ibland gör fel - men att vi också kan rätta till våra misstag utan att en god relation måste förstöras pga det.

Anonym, 08:32, 1 april 2014. Anmäl

Vilket bra svar. Vissa barn har lättare än andra att stoppa på sig saker och det är viktigt att de får vara den som lämnar tillbaka det till dagis, kompisen eller affären och ha föräldern med som stöd och för att se till att det blir gjort och uppmärksammas.

Hannah, 21:16, 31 mars 2014. Anmäl

Fast när det gäller kakor och godis handlar det inte så mycket om misstro att jag undviker att låta sådant ligga framme. Jag vill helt enkelt inte fresta varken mig själv eller barnen. Det ska till en enorm viljestyrka att låta bli att nalla godis ur en skål som står framme, det är väl bättre att inte utsätta barnen för sådana frestelser? Särskilt som jag nog inte tycker att det direkt kan kallas för "stöld" att man tar av godsaker i det egna hemmet - det är något helt annat att ta något hos andra eller på dagis.

Fyrabarnsmor, 21:06, 31 mars 2014. Anmäl

Grabben kommer att bli politiker.

Sa....., 15:03, 31 mars 2014. Anmäl

Bra förklarat Martin .Har arbetat på dagis och vi brukar alltid visa på ett avdramatiserat sett vad positivt det blir med lämna tillbaka saker.

Anonym, 13:40, 31 mars 2014. Anmäl

Viktigt och intressant :)

Magnus, 11:32, 31 mars 2014. Anmäl

Jag längtar efter närhet – hur gör jag för att hitta en ny partner?

Fråga: Jag är en kvinna på 57 år som skilde mig för tio år sedan efter ett långt äktenskap. Mina barn är utflugna sedan länge. Jag saknar kärlek, närhet och gemenskap och börjar nu efter tio års ensamhet ge upp hoppet om att någonsin få uppleva det igen.

Som person är jag varm och generös, familj och vänner har alltid stått i centrum för mig och mina barn är det viktigaste i mitt liv. Det känns oerhört sorgligt att tänka på att jag kanske får leva ensam i resten av mitt liv.

Jag hade ett förhållande med en tio år yngre man under cirka tre års tid, men han var upptagen på annat håll och jag avslutade vår relation när hans sambo blev gravid med deras första barn. Detta är snart två år sedan och under den tiden har jag inte träffat någon alls.

Jag har testat nätdejtande utan resultat. Är social och rör mig bland folk, även om jag inte gillar att hänga på krogen varje helg. Men någon drömprins dyker inte upp.

Jag vet att jag skulle kunna återuppta kontakten med min före detta älskare om jag ville, men det är ju en varaktig relation jag vill ha. Dock har jag på sista tiden börjat fundera på att kontakta honom igen, vi hade fantastiskt sex och jag saknar det.

Kanske är det enda chansen för mig att få uppleva en stunds närhet? Hur gör man?
Ensamma mamman

Svar: Hej! Jag kommer inte att ge dig råd om hur du ska hitta någon på det gängse, handfasta sättet. På nätet, i en förening eller i vänkretsen och så vidare. Jag tror att du vet om allt detta. Det är mitt intryck när jag läser ditt brev.

Jag kanske utmanar dig när jag väljer två andra utgångspunkter i mitt svar till dig, andra än de du kanske förväntat dig, men jag tror genuint att de som jag valt är mer till hjälp för dig. Sanningen är ju också att ibland hittar vi inte någon, trots att vi gör allt som man ska göra.

Min första utgångspunkt är att be dig fundera på vad som gör det svårt för dig att bli förälskad, eller i varje fall intresserad av en man. Den andra är att resonera med dig själv om att du skulle vinna ganska mycket på att fokusera mer på vad du har, och kanske njuta ännu mer av det.

Du beskriver dig själv som en ensam mamma. Samtidigt kan det som vi lägger i ordet ”ensam” vara lite lurigt. Ibland har man ett socialt fungerande nätverk, familj och nära vänner men man saknar en partner.

Man bortser kanske från alla andra relationer man har i sitt liv och fokuserar mestadels på det man saknar.

Hur väl stämmer detta på dig?

Låt oss börja med det första. Att falla för någon är inte så enkelt alltid. Vi har olika sätt att knyta an, det handlar om vilka vi är, hur vi litar på andra, och hur vi trygga vi är. Det krävs en ganska stor grad av trygghet för att våga ”falla” i förälskelse. Risken finns att man inte tas emot!

Visst, det är ljuvligt att vara förälskad samtidigt som det också innebär att man för en tid släpper kontrollen. Minnen av att blivit sviken eller något annat kan lätt tränga sig på i lägen när man gör sig sårbar.
Som du märker är det här resonemanget ganska allmänt hållet. Jag kan inte få svar på de funderingar som jag får när jag läser ditt brev. Men ändå, här är mina frågor, utifrån det du berättar, för att hjälpa dig att fundera vidare på egen hand: Vad hände när du nätdejtade? Du skriver att det var ”utan resultat”. Hur kommer det sig? Vad berättar det om dig? Behöver du förändra något hos dig om du ska hitta någon? Nätdejtning är i dag det näst vanligaste sättet att träffa någon, efter att träffa någon genom vänner och bekanta.

Jag undrar vad du lägger i ditt konstaterande att ”någon drömprins” inte dykt upp. Visst, det är ofta bara ett uttryck vi använder. Men säger ditt ordval kanske något mer? Vilka krav har du? Är de möjliga att svara upp emot? Fundera gärna på detta.

Jag vet inte hur du tänker om det här. Fundera gärna på om du har för stora förväntningar, det är inte ovanligt när man inte har haft en fast relation under några år. De är klart att vissa saker ska du inte kompromissa om. Men ibland finns det sådant som vid närmare eftertanke inte är så viktigt. Som, om du släppte taget om det, kanske skulle öka dina möjligheter att åtminstone bli nyfiknare på vissa män som dyker upp omkring dig.

Om du finner det som jag skrivit så här långt relevant för dig, så föreslår jag att du läser boken ”Hemligheten”. Den är skriven av journalisten Dan Josefsson och psykologen Egil Linge.

Så till min andra utgångspunkt. Låt oss börja med ett resonemang om lycka. Vad är det egentligen? Den vanligaste betydelsen är väl ungefär att må bra. Det finns en hel del myter om den varianten av lycka. Som att lycka är det naturliga tillståndet. Så är det förstås inte, men föreställningen har vi svårare att släppa taget om än vad vi ibland inser. En annan myt är att vi måste göra oss av med alla negativa känslor för att få ett bra liv.

En annan, mindre vanlig betydelse av ordet lycka, är att leva ett rikt och meningsfullt liv. Trots alla de begränsningar som livet rymmer för de flesta av oss. Lycka kan också vara att göra det som verkligen betyder något för oss. Att sträva åt det håll som vi betraktar som rätt och riktigt, att uppskatta vardagen, och nära och kära, även när livet inte är optimalt. Ett inslag i detta är att träna oss att känna tacksamhet för det vi har. Några frågor som kan hjälpa dig att komma dit är: Vad är viktigt för dig innerst inne? Hur kan du göra mer av det som är viktigt för dig? Om du inte kämpade med dina negativa tankar och känslor av ensamhet, vad skulle du ägna din tid och din energi mer åt?

Vad kan det innebära för dig? Att du kan hitta en balans mellan att längta efter någon och att vara öppen för det som livet ändå erbjuder dig. Av ditt brev framgår att du har ett rikt liv med dina barn, som är det viktigaste i ditt liv, och med dina vänner. Njut av det, känn lyckan i att du har detta. Inte i väntan på en man. Då undviker du att hamna i lyckofällan. Med det menas att vara så upptagen med det som saknas för att bli lycklig, att man inte ser att man egentligen redan har förutsättningarna för att vara det.

Vi är omgivna av så mycket som vi kan uppskatta och må väl av. Det handlar om att ta till vara det som livet ger. Genom att uppleva det på ett närvarande sätt. Här är några tips för detta:

• När solen skiner, stanna upp och gläds åt ljuset och värmen.
• Känn din glädje och värme när du träffar dina barn och vänner. Släpp fram de känslorna helt och fullt.
• Ta tillfället i akt vid alla små händelser som vi vanligtvis tar för givna men som vi skulle sakna om de inte fanns i våra liv, exempelvis när du äter något, ät långsammare och lägg märke till hur det smakar och njut av det.
• Se med nya ögon på de människor du har omkring dig som du tycker om. Se på dem som om du aldrig träffat dem förut. Känn glädjen över att du har dem i ditt liv.

Ett vackert hem, ett spännande arbete och en kärleksfull partner är mål vi kan ha. Samtidigt vet vi från studier om lycka att livet upplevs som mer meningsfullt när man tar till vara det som det erbjuder, i stället för att bara fokusera på det man saknar.

Varma hälsningar och sköt om dig!

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (17)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 17

Med risk för att bli betraktad som cynisk ,så tycker jag FS delvis talar emot sig själv, och delvis har sig själv att skylla . Hon skriver att hon vill ha en varaktig relation men i nästa mening att funderar på att kontakta den fd älskaren för att hon saknar det fantastiska sexet. Detta plus det faktum att hon öht valt att ha en relation med en upptagen man ,tycker jag tyder på att det hon egentligen vill ha är inte ett tryggt seriöst förhållande ,utan en relation och sex på sina villkor när det passar henne ,men samtidigt vara obunden och fri när hon vill. Människor som väljer att ta för sig av andras partners tycker jag borde skämmas ,liksom partnern som bedrar sin sambo /man/fru..

Johan, 06:55, 14 april 2014. Anmäl

Jag vill bekräfta dig i din undran hur man ska träffa någon när man längtar efter det. Det är en undran som ska tas på allvar. Anledningen att jag själv fastnade för artikeln var just detta - hur gör man egentligen!? Det är lätt att banalisera frågan med goda råd om att man ska klä sig mer attraktivt, le mycket och leta singelmän och kvinnor på studiecirklar och i mataffären. Det som dock händer att de allra flesta som lever gifta eller i en relation tror att detta är enkelt, att komplimanger och uppvaktning finns överallt runtomkring och att det därigenom är verkligen enkelt att, om man bara ville, träffa en ny kärlek. Men att få smicker och uppmärksamhet på stan är inte detsamma som att verkligen träffa en själsfrände eller ens en tillfällig partner för älskog. Min erfarenhet är att signaler som man som ung tyckte var enkla att tolka - som att någon besvarar ett mejl, skickar inbjudan till en tillställning, skriver på ett varmt sätt eller bjuder på en drink i en bar - inte alls är lika självklart att uppfatta som en invit. Ju äldre man blir, desto svårare är det att tolka andra människor. När en tjugofemårig man bjöd på en kaffe eller hörde av sig så var det därför han var intresserad av dig som kvinna, när en medelålders man gör det så finns det mängder av andra skäl, alltifrån att man är goda kollegor på jobbet, råkar ha barn i gemensamma aktiviteter eller att man helt enkelt genom åren har lärt sig att vara trevlig mot sina medmänniskor. Detta gör att man som vuxen singel kan känna sig förbryllad och det är svårt att våga "kliva in" i en förbjuden zon. Det har hänt mig att jag har haft gifta män hemma på tu man hand på middagar som jag känner från olika sammanhang, men skulle aldrig våga tolka att de vill ha en kärleksaffär - om man skulle tro det (vilket gäller båda två) och det visade sig vara fel så är det ju ytterst svårt att fortsätta sin kontakt i vilket sammanhang det än är, på jobbet eller i skolklassen eller var man nu har mötts. Mitt budskap med att skriva är helt enkelt att innan man befinner sig i den situation som FS så kan man tro att det är enkelt att träffa kärlekspartners runt hörnet överallt, men verkligheten är betydligt mer komplex när man befinner sig i den situationen. För min egen del känner jag dessutom att jag sedan länge har passerat stadiet i mitt liv där jag var intresserad av tillfällig, ofta meningslöst, sex med främmande personer, av att hitta tillfälliga relationer på en nattklubb eller ytliga kontakter. Ju äldre jag blir desto mer urskiljning har jag fått. Om jag redan har ett antal spruckna relationer bakom mig så är jag intresserad av fler dåliga förhållanden, över män som dricker för mycket, som inte håller ord eller män som inte delar mina grundläggande värderingar. Framförallt är män som står på nattklubben för att "ragga kvinnor" i sig helt oattraktivt, och jag har mycket svårt att tänka mig att leta efter en man som annonserar efter kärleksmötet på en dejtingsajt. Det är i mina ögon så otänkbart att jag faktiskt skulle förlora intresset av en man om jag förstod att han letar på nätet efter kvinnor. Nu vet jag att detta är en högst personlig uppfattning och många skulle säga emot mig, men jag vill bara förtydliga att vars och ens personliga ställningstagande blir mer komplicerat och komplext ju mer åren går och ju mer stärkt man blir i sin egen uppfattning över vem man är, vem skulle vilja träffa etc. Däremot håller jag med Susanne att livet består av så oändligt mycket mer att njuta av. Det är inte en motsats. Jag älskar mitt självständiga, fria liv där jag själv råder över min tillvaro. Det är härligt att leva och genom åren lär man sig att även motgångar kan vara härliga och inspirerande. Man kan njuta av vårsolen, över att plantera fina blommor och umgås med sina vänner, se goda filmer och förkovra sig i egna intressen. Så livet pågår och det handlar om att stanna upp och se allt fantastiskt runtomkring. Själv vilar jag i det faktum att jag redan mött mannen i mitt liv - nu gäller det att fånga honom! Lyckas jag inte med det så är jag inte intresserad av att ta "den näst bästa" utan det gör det enkelt för mig att faktiskt inte vilja leta efter män därute...

Camilla, 09:58, 2 april 2014. Anmäl

läs

lauraalexin@gmail.com, 15:34, 31 mars 2014. Anmäl

Är i samma ålder om du och senast idag tänkte jag på hur underbart det är att leva själv. Skilde mig för 9 år sedan. Fick ett drömjobb utomlands som jag då kunde ta. När jag kom hem köpte jag en gård, som jag längtat efter att göra. Fick ett bra jobb i närheten. Det kanske inte fungerar för alla men när man väl vant sig vid att vara själv, dock med vänner självklart, blir livet underbar. Jag har ett rikt liv, går på teater, har djur, lär mig nya saker varje dag om gårdslivet. Mina vuxna söner är allt i mitt liv. Närhet finns alltid att få men jag eftersträvar inte att trängas två i en säng, lyssna på snarkningar, behöva anpassa mig efter vad någon annan vill. När jag renoverade köket kände jag en oerhörd lyckokänsla i att jag helt och hållet själv fick bestämma hur jag villa ha det. Nya renoveringsprojekt är på gång och ingen lägger sig vad jag slösar mina pengar på. Jag har träffat flera som lyckats njuta av att leva själva. Det är som att nå Nirvana. Plötsligt är man bara där. Lycka till!

Susanne, 23:15, 30 mars 2014. Anmäl

Svaret är bra, klokt och genomtänkt, men jag tycker att det skjuter förbi mål på något sätt. Det ÄR svårt att hitta en ny partner efter en viss ålder om man vill ha en äkta relation. Jag önskar att fler var öppna för förändringar; både singlar som ibland fastnar i jakten på ett ideal och alla de som lever i dåliga förhållanden med fel partner och som inte orkar göra något åt det.

Katten, 23:33, 28 mars 2014. Anmäl

En positiv inställning, att visa värme och humor är attraktivt.

Anonym, 18:30, 28 mars 2014. Anmäl

Svaret lämnar en hel del att önska. Tycker det framgår rätt klart att FS har bra kontakt med familj och vänner och att det är ett förhållande med en man som hon önskar. Visst är det viktigt att uppskatta det man har men någon sexuell tillfredsställelse ger det inte att titta på blommor.

Hyrestanten (Webbsida), 21:36, 26 mars 2014. Anmäl

Många gånger handlar det om hur man själv ser på sig själv och beter sig. Jag är 40plus och ibland önskar jag att jag var singel. Jag tycker att jag får mycket uppmärksamhet när jag är ute på stan. Jag tittar folk i ögonen som jag möter, växlar gärna ord i kassakön, bussen etc etc. Jag ler och skrattar mycket och har fått många inviter. Dock har jag inte nappat av naturliga skäl. Börja flörta själv FS. Ge dig själv små utmaningar varje dag. Att le åt främlingar, ta spontan kontakt och börja prata med någon som du tycker ser trevlig ut. Det är dom oväntade möten som folk av båda könen upplever som mest positiva. Lycka till.

Medelålders kvinna, 18:21, 26 mars 2014. Anmäl

Jag kunde inte låta bli att läsa denna intressant och så relevanta fråga och de råd som ges därefter. Jag kan känna igen både frågan och råden! Jag är själv 48 år gammal med tre barn i skolåldern. Sedan flera år lever jag ensam, sedan jag bröt min relation med barnens pappa. Barnen bor heltid hos mig därför pappan är bosatt i ett annat land, och dagarna fylls av allehanda vardagsgöromål, av mitt umgänge med vänner och jag tycker mig verkligen ha kunnat förädla konsten att uppskatta nuet och de små tingen i livet. Även om jag naturligtvis aldrig känner mig klar, att mitt hem någonsin blir så där välstädat och fint som jag drömmer om eller att jag hinner med allt jag borde. Men jag har många, både manliga och kvinnliga vänner omkring och har alltid tusen idéer till nya verksamheter jobbmässigt, till att engagera mig i föräldraråd etc. Jag trivs generellt bra med mitt liv, jag handlar kläder jag känner mig fin i och på en direkt fråga från omgivningen om hur gammal jag är så gissar nästan alla ca 15 år fel nedåt - dvs de flest tror att jag är omkring 30-35 år. Flera män på mitt jobb i 27-års åldern har uppvaktat mig och det gör mig såklart smickrad. Men det finns en aspekt av tillvaron som faktiskt fullkomligt överrumplat mig. Innan livet med barn var jag mycket uppvaktad, jag hade mängder av pojkvänner - både i Sverige och i utlandet. Jag har levt i 4-5 fleråriga kärleksrelationer och har däremellan haft flera stadiga pojkvänner och även flyktiga romanser. Jag har sedan 16 års ålder alltid tagit det för naturligt att man aldrig ens behöver fundera, kärleken och förälskelse och passion kommer per automatik! Men när jag efter 14 års relation med pappan till mina barn klev ut i singellivet blev jag förbluffad! Jag har inte haft sex på 7 år, om jag hade vetat detta som 17-åring hade jag nog tyckt att livet som vuxen skulle te sig meningslöst. Under dessa 7 år har jag inte ens så mycket som blivit bjuden på en kopp kaffe av en man. Detta då sagt av en kvinna som ständigt blivit uppvaktad bakåt genom åren, och som har flerfalt fler kärleksrelationer bakom mig. Vad har hänt? För 3 år sedan blev jag djup kär i en man, jag har inte kunnat ön honom av yrkesmässiga skäl men han är mitt livs stora kärlet. Tyvärr smittar min sviktande självkänsla av sig och jag fylls av tankar på vad som är fel på mig som tvivlar på att denne man verkligen vill ha mig. Jag ser ingen annan man därute, han är på allvar och får alla mina relationer bakåt i livet att förblekna. Men idag får man inte träna sig i konsten att flörta - hela Sveriges befolkning sitter försjunkna i mobiltelefoner och läsplattor när man är ute - på bussen, restaurangen, snart sagt överallt. Det är som om något har hänt i vårt land och jag känner inte igen mig. Folk drunknar i sina arbeten, är antingen redan upptagna eller fullt engagerade i sina egna liv. Om jag förklarade för mina gifta vänner hur livet som medelålders, fortfarande attraktiv singel ser ut, så skulle det inte tro att det var riktigt sant! Det som tidigare var en självklarhet - att bli tilltalad av män, få ett leende på stan, eller bli bjuden på en kaffe - är utrotat! Är vi i Sverige så inbundna?

Camilla, 10:15, 25 mars 2014. Anmäl

Tråkigt svar! Klart att man ska njuta av det man har och lära sig det om man inte gör det. Men sen ska man väl också ta för sig av det man vill ha och behöver. Särskilt som kvinna. Och alldeles särskilt som medelålders kvinna. Jag har samma problem att hitta ny partner ( är 59 ) för det är svårare i vår ålder tror jag. De flesta i den åldern har ju hunnit bli lite tilltufsade av livet och kanske inte är lika öppna och beredda som när vi var yngre. Mitt råd är att inte sluta söka, man lär sig så mycket och får många upplevelser under tiden. Personligen satsar jag på att gå ut i verkligheten. Ge inte upp din längta, försök att ha roligt under tiden. Kvinna i Skåne

Anonym, 06:35, 25 mars 2014. Anmäl

Vad ska jag göra när sexåringen hotar med att ta livet av sig?

Fråga: Hej Martin,

Jag har en son på sex och ett halvt år som ibland reagerar på tillsägelser, avvisanden och förmaningar genom att ställa sig vid fönstret och säga sig vilja hoppa ut. Vi bor i en lägenhet på fjärde våningen och har givetvis barnsäkra lås på fönstren, men ibland står han och fipplar på de där låsen, skriker och säger att han bara vill dö. Som du fattar går mitt hjärta sönder vid sådana situationer, och det är väldigt svårt att veta hur jag ska agera.

Givetvis har jag försökt att prata, fråga om han verkligen förstår vad det innebär att falla fyra våningar ner, resonera kring hur han tänker om döden, ja du fattar. Jag försöker att hålla mig lugn, även om det är svårt att dölja den bottenlösa förtvivlan jag känner när mitt barn säger sig vilja dö. Jag upplever inte att pratandet har varit särskilt framgångsrikt, så antagligen har jag inte sagt rätt saker.

Eftersom jag förstår att det är min förtvivlan han vill åt har jag också försökt med lite andra strategier ibland: låtsas oberörd, ignorera, försökt att skämta bort osv, men det funkar inte så bra för mig. Jag brukar alltid vara mig själv inför barnen, visa hur jag känner, säga vad jag tycker och så vidare. Jag har ingen ”mammaroll” som jag kliver in i när jag är med dem, utan jag är den jag är, och de känner mig rätt bra vid det här laget. Alltså är jag för det mesta förtvivlad när han står där vid fönstret, jag är arg och provocerad, jag försöker förstå och tala till rätta och resonera. Det enda jag hittills inte gjort är att ge efter i sakfrågan, situationens själva uppkomst, exempelvis att få spela dataspel utanför de tider som vi bestämt.

Han pratar aldrig annars om döden, döden är inget som finns med i några dataspel eller rollekar som han sysslar med. Familjen har inte haft några dödsfall och saker som självmord har vi inte ens pratat om, så jag förstår inte riktigt var han plockat upp själva grejen att vilja dö. Varken jag eller hans andra förälder är särskilt oroliga av oss, överbeskyddande eller överdrivet måna om barnens hälsa. Vi har inga friliggande nerver som barnen har att spela på, utan är rätt så coola och låter barnen vara självständiga och ganska fria av sig.

Jag känner igen beteendet ”se vad illa du gjorde mig, nu tar jag livet av mig” från ett förhållande jag hade med en psykiskt störd person för länge sedan (som verkligen skadade sig själv många gånger), och jag är rädd att beteendet ska utvecklas till en sorts reflex, ett sätt att agera på kränkningar. Det är ju onekligen ett sätt att skapa uppmärksamhet och drama med sig själv i centrum.

Vi har tre barn och ger alla ungefär lika mycket uppmärksamhet och omsorg. De flesta i familjen är sams för det mesta, vi lever inget ekorren-i-hjulet-liv med hets och stress utan har förhållandevis mycket tid för våra barn, vi lyssnar och är lyhörda och tar dem på allvar. Det finns ingen ”jobbig grej” i familjen som han reagerar mot, vad jag kan se. Så: hur ska jag göra i den konkreta situationen, när han står där och vill hoppa? Även om han inte har för avsikt att dö (det tror jag inte en sexåring kan ha) så kan ju ett fönster vara öppet någon gång, eller så kan han få för sig samma sak i andra, farligare, sammanhang. Ibland (efter något gräl) har han demonstrativt ställt sig ytterst på trottoarkanten till den oerhört trafikerade gata vi dagligen går över på vägen från skolan.

Detta har genererat morrande och mycket grundliga tillsägelser från min sida, och när jag tagit upp det efteråt när det lugnat sig har han varit mycket avvisande och inte gett några ytterligare förklaringar.

Vad ska jag göra?

Förtvivlad mamma

Svar: Jag förstår att du blir förtvivlad när detta händer! Som förälder är det svårt att tänka sig något värre än att ens barn hotar med att ta sitt liv. Jag blev därför berörd av ditt brev och dina kloka tankar. Du besvarar själv de flesta av de uppenbara frågorna jag skulle ställa till en förälder i din sits. Familjelivet verkar vara harmoniskt i stort och ni som föräldrar är varken särskilt dramatiska eller överbeskyddande. Det har heller inte inträffat några dödsfall eller traumatiska händelser som din son kan ha tagit intryck av.

Du tror inte att sonen menar allvar med hoten, eftersom en sexåring inte borde kunna ha sådana avsikter. Visserligen förekommer självmord bland barn innan tonåren, men det är extremt sällsynt och i princip alltid förknippat med svåra omständigheter, som exempelvis social misär eller allvarlig psykisk sjukdom inom familjen. Jag tror därför inte heller att din son har för avsikt att dö. Däremot skulle hans dramatiska beteende kunna vara ett sätt att uttrycka hur han mår i övrigt, vilket inte framgick av brevet. Är han exempelvis ofta nedstämd, passiv, orolig, känner sig ensam eller känner olust att göra saker? Äter och sover han okej? Hur är läget i skolan? Hur ofta förekommer hans hot och hur länge har detta pågått? Om jag träffade er som psykolog skulle jag undersöka dessa saker noga. Samtidigt gissar jag att du hade nämnt om sonen mådde dåligt generellt eller hade några särskilda problem vid sidan av hoten. Jag uppfattar också att hans reaktioner förekommer just i samband med konflikter. Därför kommer jag att utgå från din egen tolkning – att hoten om att ta sitt liv är ett sätt att protestera och väcka din förtvivlan. Din fråga är vad du ska göra när detta sker. Jag kommer att diskutera fyra vanliga fallgropar när barn hotar och hoppas att något ska vara till hjälp.

Den första fallgropen handlar om att man ibland inte är så konsekvent som man kanske tror. Du skriver att du har prövat många olika saker, men hållit fast vid att inte ge efter för sonens krav. Det låter bra eftersom det förstås är viktigt att vara principfast vid hot av olika slag. Trots ambitionen att stå på sig kan man ibland missa att hot ändå leder till någon slags förändring för barnets del. Även om sonen inte får som han vill fullt ut kanske konflikten ibland mynnar ut i någon annan slags förändring? Ett exempel är att resten av familjen anpassar sig eller ändrar sina planer. Även om det inte är vad sonen först ville, så lyckas han ändå styra genom sina hot. Det kan i synnerhet vara ett problem om det bara sker ibland, eftersom han då aldrig riktigt vet hur långt han måste gå för att uppnå en förändring. Ofta kan barn styra på det här sättet utan att själv förstå vad som sker. Det behöver alltså inte handla om någon slags medveten manipulation.

Tvärtom kan en helt annan fallgrop vara att ni står på er för mycket. Jag inser att jag blir motsägelsefull, men när man har studerat samspel mellan föräldrar och barn har man sett just detta. Å ena sidan är det viktigt att föräldrar är konsekventa och står på sig när barn ställer krav, givet att kraven är orimliga. Å andra sidan är det också viktigt att föräldrar inte blir för fyrkantiga och aldrig ger med sig. Om barnet känner att det inte kommer någon vart oavsett omständigheter eller argument kan det börja hemfalla åt mer destruktiva beteenden för att lösa konflikter. Jag har ingen aning om detta gäller i ert fall, men det är viktigt att fundera på om er sons hot förekommer eftersom hans mer konstruktiva försök till konfliktlösning inte har uppmärksammats tillräckligt mycket.

En tredje fallgrop handlar om att hot leder till för mycket uppmärksamhet. Kanske är det viktigaste för din son inte är att vinna konflikten, utan att få er bekräftelse på att han är arg och förtvivlad. Du är själv inne på denna förklaring och jag tror att det kan ligga mycket i det. Den uppenbara lösningen är förstås att ge mindre uppmärksamhet när sonen hotar, vilket du tycker är svårt eftersom du vill reagera naturligt. Jag tycker att du för ett bra resonemang om krocken mellan att vara genuin och att följa någon slags princip.

Den diskussionen förekommer ofta i debatter om föräldraskap, som tyvärr kan bli onödigt polariserade. På ena kanten menar man att föräldrar alltid ska följa sin egen instinkt och ”vara sig själva”. Frågan är bara om ens instinkt som har formats av egna erfarenheter alltid leder rätt? Jag vill påstå att det kan finnas beteendemönster i familjer som formats ”naturligt”, men som ändå är destruktiva. Sådana mönster kan föras vidare i generationer om ingen låter sig påverkas av influenser utifrån. På den andra kanten finns de som benhårt förespråkar vissa principer eller teorier, vilket kan leda till att man försöker tvinga in verkligheten i en modell som inte riktigt passar. När man tar till sig ny kunskap brukar man behöva göra det på sitt eget sätt, efter sina förutsättningar och omständigheter.

Jag förstår därför din strävan att inte kliva in i någon konstruerad roll. Jag begriper också mycket väl att du reagerar instinktivt och kraftigt eftersom din son gör något som är svårt att värja sig mot. Samtidigt tror jag att en lösning kan vara att du försöker hitta en väg mellan ytterligheterna. Jag ska ge exempel på vad det skulle kunna vara.

Om vi utgår från att din son främst försöker uttrycka sin frustration när han hotar med att ta sitt liv, så föreslår jag att du anstränger dig för att försöka reagera därefter. Han säger ”jag vill inte leva – nu hoppar jag” men menar egentligen ”jag är så jävla arg att jag inte vet vad jag ska göra”. Mellanvägen för din del är i så fall att bekräfta hans känsla, snarare än själva orden. Du behöver alltså inte låtsas vara oberörd utan kan säga och visa att du förstår att han är förtvivlad, så länge du inte reagerar som om han skulle vilja ta sitt liv.

Agera istället som om han faktiskt hade sagt att han var arg och förtvivlad. Undvik att fråga och prata om liv och död i dessa situationer, håll bara fast vid själva konflikten och hans känslor. Förklara varför han inte får som han vill och att du förstår att han är ledsen för det. Om han befinner sig i en farlig situation, som att stå nära en väg, måste du förstås ingripa. Gör det bestämt och var lagom upprörd – eftersom det är farligt och inte för att han säger att han vill ta livet av sig. Om du reagerar på detta sätt kanske du kan minska uppmärksamheten kring hoten utan att det känns onaturligt för dig.

Det kan verka oförskämt och tondövt att inte reagera på själva orden, men en stor del av kommunikation handlar om vad som sägs mellan raderna. Därför brukar man känna sig förstådd, snarare än avfärdad, om någon bekräftar känslorna snarare än orden. Det är dessutom viktigt att notera att barn i din sons ålder sällan har greppat vad döden i allmänhet eller självmord i synnerhet innebär. Visst kan de svara att man inte finns längre efter döden, men frågar man vidare kan barn ända upp i tio-tolvårsåldern fortfarande ha en ganska oklar bild. Exempelvis kan de tro att man ibland kan komma tillbaka från de döda, som på film eller i spel. Det är därför inte konstigt om du känner att det är svårt att nå fram i samtal med sonen. Han är sannolikt inte känslomässigt och intellektuellt redo att förstå det du vill förmedla om döden. Att hota att ta livet av sig kan för ett barn ha ungefär samma laddning som exempelvis att rymma hemifrån.

På längre sikt är det förstås viktigt att sonen lär sig att vara försiktig med vad han uttrycker. Du tar också upp farhågan att han ska fastna i det här destruktiva sättet att svara på kränkningar. Den fjärde fallgropen handlar om just detta – att vissa barn inte har lärt sig att känna igen och uttrycka känslor på ett acceptabelt sätt. Att döma av din inställning till föräldraskapet gissar jag att ni har pratat med honom om detta. Ni frågar säkert vad han känner och hjälper honom att beskriva sina känslor. Ni försöker säkert lotsa honom till att hitta lösningar på konkreta problem, för att på så sätt komma ur en jobbig situation. Ni har säkert försökt förmå honom om att ställa krav och be om saker på ett tydligt sätt. Fortsätt i så fall med detta, även om det kanske inte verkar leda till någon omedelbar förbättring.

Sen kan det hända att er son inte alls tycker om att föra den här typen av samtal. Vissa barn tycker bara att det känns obekvämt och vill helst glömma alla konflikter och problem. Det är en utmaning, men ingen anledning att misströsta helt. För viktigare än vad man säger är som vanligt vad man gör. För att barn ska lära sig att förstå och uttrycka känslor måste personer i deras närhet gör samma sak. Du verkar föregå med gott exempel och själv sätta ord på dina känslor. I takt med att din son mognar och får en djupare förståelse för vad hans ord innebär tror jag han kan bli bättre på att ta efter dig. Och det borde gå ännu bättre om du också kan agera mer i enlighet med din egen tolkning av hans hot. Att han är arg och förtvivlad – inte självmordsbenägen.

Martin

Klicka på följande länk för att läsa mer om forskningen i svaret: www.forster.se/referenser140317

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 6

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

@P 15.22: Kram till dig. Blev så berörd över att du åt giftiga växter.

JM, 12:45, 20 mars 2014. Anmäl

FS ger ett exempel på när pojken uttalar sitt hot: När han vill spela dataspel utanför bestämda tider. Skolmogen, har jag hört, är när ett barn kan förmå sig att göra något som någon annan säger att hen ska göra och i st f att följa sin egen impulsiva vilja. Att förstå tid och tider när man får göra något är svårt för en 6,5-åring. Tyvärr har nu pojken fått börja leka med en dator och med det följer problem när pojkens värld är här och nu. Men som förälder måste man ligga steget före sina barn. Föreslå varje kväll något trevligt tillsammans till läggdags innan hen börjar tala om datorn. Baka, skruva, läsa högt, måla, hitta på en saga tillsammans. Det gäller att få bort bakgrunden till hoten och hela familjen får det trevligare. Sällskap med en förälder slår datorn med hästlängder men det tar mer tid för den vuxne.

Kurran, 18:58, 19 mars 2014. Anmäl

Hej! Som liten brukade jag säga att jag ville dö, mellan ca 6 och 10 års ålder. I mitt fall var det i stora delar längtan efter bekräftelse och uppmärksamhet. När mina föräldrar och andra vuxna inte verkade sätta så stor tyngd vid mina uttalanden var det mycket sårande då det trots allt var det mest kraftiga hot det gick att komma med. Så då började jag göra halvt allvar av mina uttalanden genom att öppet börja äta giftiga växter. Detta var det ingen som tog på allvar heller uppfattade jag det som, och det pågick ett par år. Till bilden hör också att min mor var helt utarbetad och min pappa körde med mig mest hela tiden. När de separerade som 9-åring var det en stor lättnad och jag har inte velat träffa min pappa sedan dess.

P, 15:22, 19 mars 2014. Anmäl

Jag saknar forskningen som Dr Ross W. Greene, Massachusetts General Hospital i Boston gjort och skriver om explosiva barn. Handlar om att barnet saknar verktyg för att kunna lösa sin konflikt och verkar utåtagerande. Ofta med starkt verbalt språk och hot om att rymma, ta livet av sig. Han menar att barnet har dåligt självförtroende och saknar den sociala mognaden att kunna lösa sin konflikt. Där en del av framgången är att tillsammans med barnen finna lösningen på konflikten. Ofta är barnen väldig kännande och vill göra ”rätt” men vet inte hur i konflikten. exempel inte sitta stilla.. Får tillsägelse och får ett explosivt utbrott men grundar sig i att barnet ville sitta stilla men kunde inte längre. Sen ser det andra barn som kan och det skapar en inre konflikt som vänds inåt. Här öser ofta vuxna på med strikthet och konsekvenser som bara ökar barnets inre konflikt. Med uttryck som inte vilja leva och springa iväg. Här kunde situationen lätt lösts med att barnet frågat om det kunde stå en stund. Men barnet ser inte lösningen och tror det är fel att inte kunna sitta stilla och allt vänds inåt. /Markus

markus, 14:33, 19 mars 2014. Anmäl

Om jag ska utgå från hur jag själv var som barn så fanns det inte många gråzoner. Jag var antingen väldigt glad är näst intill rosenrasande. Jag är säker på att både jag och min lillebror har skrikit såna hemskheter när vi inte fått som vi vill. Så frågor du mig tror jag mest det är en omogen reaktion, i den stunden när barnet inte får som det vill så känner det att det är ju allt som betyder något och får jag inte det så kan jag lika gärna vara "död". De vet säkert lite om döden, men tror det är ytterst få fall där de menar allvar. Säg att du blir ledsen, börja gråta, inga barn vill göra sina föräldrar ledsna. Inte på ett skuldgivande sätt då, utan säg att du blir sårad för att du älskar honom så mycket och inte vill att han ska dö såklart.

M, 13:42, 19 mars 2014. Anmäl

Helt spontant råkade min systerdotter komma in på ämnet döden, och hon förklarade mycket allvarligt för mig att döden innebär att man ligger ner och inte rör på sig. Hon var fyra och ett halvt vid det tillfället, så det är mycket möjligt att en sexåring fattar mer om vad döden är, men eventuellt så kan det ju vara så att barnet inte förstår vad det egentligen är det säger eller vad det innebär. Utan använder uttrycket som ett sätt att förmedla att han känner att ingen lyssnar på honom, eftersom han i andra sammanhang märkt att uttrycket leder till uppmärksamhet. Och efter att han använde uttrycket första gången fick han ju bekräftelse från sin mor att det var ett mycket effektivt uttryck, så han fortsätter använda det. Men som sagt, jag vet inte med säkerhet hur mycket en 6-åring förstår om döden, min systerdotter är som sagt bara fyra och ett halvt.

Tummelisa, 19:18, 18 mars 2014. Anmäl

Det där med att ignorera och låtsas oberörd tror jag är en väldigt dålig ide. Visa kärlek och håll om honom istället så att han slappnar av. Brukar gå att resonera bättre då, låt honom få vara med och bestämma något annat.

Anonym, 09:16, 18 mars 2014. Anmäl

En del människor känner starkare än andra och nog kan man man väl känna att man vill dö när man har starka jobbiga känslor? Bara sonen vet vad han känner, men i det ögonblicket känns det kanske så jobbigt att han vill dö. Martin är expert och det han är inne på om att sätta ord på känslorna är nog helt rätt. Men frågan är väl om man kan det i en situation när man är i så stark affekt? Man kanske måste lugna sig först? Varför inte bara hålla om honom, krama honom? Hindra honom från att öppna förnstret eller vad han nu håller på med, kärleksfullt men bestämt. Vänta till känslan ebbat lite? Jag har själv ett nu vuxet barn med ADHD och där är det helt värdelöst att ge sig in i verbala diskussioner vid affekt. Det är bra för en själv att lugna sig lite också. Det är svårt att vara förälder, man gör så gott man kan och reparerar det som blir tokigt. Lycka till!

anna karlsson, 07:53, 18 mars 2014. Anmäl

Bara som en ren reflektion på barns möjliga oförstånd rörande döden och självmord i 6-årsåldern: Jag var nära att ta livet av mig i den åldern (misslyckandet berodde mest på omständigheter runt omkring) och ansåg mig veta vad jag höll på med då, så jag skulle vara väldigt försiktig med att avskriva beteendet som något tämligen harmlöst.

Vito, 06:44, 18 mars 2014. Anmäl

Ross W. Greene har skrivit en bok med titeln, The Explosive Child. Den är riktad till föräldrar som har barn med ikke kontrollerbara utbrott, essens i boken är att barn vill göra rätt med inte vet hur de ska göra, den gav mig många tips om hur jag som förälder ska agera för att inte komma i situationer där barn får dessa utbrott. För mig var den värd att läsa då jag fick mig en tankeställning om mitt eget agerande inför mina barn. Hur gör jag för att hindra en konflikt?

Robert, 14:28, 17 mars 2014. Anmäl

Hur kan jag få sambon att ändra sin syn på hemarbete?

Fråga: Min sambo har en mycket traditionell syn på hushållssysslor och hur de ska fördelas. Hon trivs bra när jag står på en stege och målar, medan hon står i köket och bakar bröd.

Jag har sedan starten försökt ge mig in på hennes territorium genom att föreslå uppdelning av hushållssysslor. Jag säger saker som ”jag kan ta disken” eller ”i dag dammsuger jag”. Då säger hon att jag inte är kompetent på det området och att det finns så mycket annat som jag är bra på. Samtidigt häver hon ur sig bittra kommentarer om hur mycket det är att göra hemma och att sysslorna aldrig tar slut.

I början åkte jag med och tänkte att det här kanske är normalt, men när jag pratar med människor i omgivningen bekräftas min bild av att detta känns väldigt omodernt. Jag vill vara med och bidra, men får då höra att jag är för slarvig och okunnig. Jag vill leva i en jämställd familj. Jag vill inte att vår dotter växer upp i detta och söker sig till liknande könsroller. Jag vill att min sambo ska må bra och kunna släppa sin bitterhet.

Vad kan jag göra?

Pappa & sambo 2014

Svar: Hej pappa & sambo 2014!

Jag tror att vi nog är ganska överens om att det du berättar inte bara handlar om hushållssysslor. Utan om något mer, som är mer sammansatt, och kanske har en lång historia. Du berör detta till viss del. Du skriver om din sambos bitterhet.

Bakom era konflikter om vem som ska göra vad hemma verkar finnas något annat, som din sambo är missnöjd med. Kanske något som inte blivit som det var tänkt och som gnager, något som hon inte pratar om. Men känslorna finns där – av sorg och ilska kanske – och får nog sitt utlopp i era gräl om hushållssysslorna. När hon klagar över att ”sysslorna aldrig tar slut”, trots att du erbjudit dig. Det verkar snarare som om din sambo har valt ett sammanhang där hon får agera ut sitt missnöje med något. Jag ska återkomma till detta. Det är ju viktigt att ni hittar det som finns under ytan, och att ni gör det tillsammans – för att få möjlighet att samtala om det som det egentligen handlar om.

Visst är det så att frågan om fördelning av arbetet hemma inte heller är något att bagatellisera, eller att se bara som en psykologisk fråga. Du ska ha allt beröm för din hållning som pappa och sambo: du vill leva jämställt, och du vill att din dotter ska få uppleva detta i er familj. Föräldrarna är barnens förebilder på gott och ont. Att ha föräldrar som har en jämlik livsstil blir en motkraft till de fördomar om vad som är kvinnligt och manligt som ständigt finns där omkring dem, i medierna, i pressen, i böcker och i de flesta sociala sammanhang som de befinner sig i.

Jämställdhet och likabehandling är viktiga frågor. Både i skolan och i arbetslivet finns värdegrunder och styrdokument om detta. Samtidigt som man som förälder spelar den viktigaste rollen för att barnen inte stängs inne i traditionella könsrollsmönster utan får uppleva jämlikhet i praktiken. Utredningar har visat att 80 procent av allt hushållsarbete i Sverige görs av kvinnorna. Hos traditionella par, där kvinnan fick städa, laga mat och göra inköp, medan mannen skötte teknik och reparationer, fann forskarna att kvinnorna var som mest missnöjda.

Andra modeller finns för hur familjer fördelar hemarbetet. ”Kontraktparet” tolkar jämställdhet som att båda ska göra lika mycket. Arbetet är strikt uppdelat dem emellan. ”Behovsparet” värderar högst att båda ska känna ansvar för vad som behöver göras hemma, och rycka in när det är nödvändigt. Att utöva millimeterrättvisa ser de som onödigt. Det ska komma naturligt.

Något händer med jämställdheten när barnen kommer. Då arbetar männen som mest. Och kvinnorna ägnar mer tid åt barn och hemmet. Den skillnaden kvarstår även under 2010-talet.

Könsrollerna förändras samtidigt som gamla mönster lever kvar. Din fråga är ganska tidstypisk på sitt sätt. Det moderna familjelivet handlar mycket om att förtydliga könsroller och jämlikhet för sig själv och sin partner.

Följande kanske inte gäller dig och din partner, men utifrån mina erfarenheter av par i terapi har jag sett att en i paret ibland har utsett sig till ”chef i hemmet” och anser sig ha tolkningsföreträde när det gäller hur saker och ting ska göras. Paradoxen blir att när den andra faktiskt anstränger sig för att göra mer att hushållsysslorna får hen massor av kritik för att det inte blir så perfekt som den andra vill. Och vad händer sedan? Man klagar på att den andra inte ”vill” ta sitt ansvar i hushållet.

Vad ska man göra i stället för att kritisera när det inte blir precis som man vill? Ge beröm för vad den andra gör som är bra i stället för att kritisera. Fokusera på det. Se ansträngningen och den goda viljan! Och när det behövs, ge förslag till hur städningen, matlagningen eller barntillsynen kan göras ännu bättre! Var just en erfaren och kärleksfull ”mentor” därhemma till din partner.

Och så till frågan om vad du kan göra. Låt mig först ge dig en utgångspunkt som jag tror att du kan bli hjälpt av att ha. Du berättar om svårigheter med att sätta en gräns för vad du accepterar. Allt sker nu i stort sett på din sambos villkor. Om du vill förändra detta måste du själv göra tydligt vad du inte kan acceptera, och markera din gräns när den är på väg att överskridas. För att det inte bara ska leda till upptrappade gräl er emellan måste ni samtidigt hitta ett bra sätt kunna kommunicera. Om hushållssysslor, och om det andra som finns under ytan.

En nyckelfråga för dig att ställa till din sambo är vad hon vill ska bli annorlunda i hennes liv, i er relation. Vad kan hennes ”bitterhet” handla om? Vad saknar hon? Är det något i relation till arbetet, er två, er ekonomi, eller era vänner? Gör gärna det med en genuin, undrande nyfikenhet, och på ett varsamt och ömsint sätt. Hitta ett tillfälle när ni har tid för varandra, och har det bra ihop. Be om lov att få prata om detta, att få berätta om det som bekymrar dig. Om hur ni fördelar era hushållsysslor, men också om hur ert förhållande är och om att du vill ha en mer jämlik relation er emellan.

Här ett sätt för att underlätta att göra detta: Först får din sambo berätta vad som är angeläget för henne att säga till dig, under några minuter. Din uppgift är bara att lyssna, och att inte avbryta. När din sambo är klar så sammanfattar du vad hon sagt, men lägg inte till, dra inte ifrån, och kommentera inte. Visa med detta att du lyssnat uppmärksamt och lyhört. Sluta med att fråga: Stämmer detta? Något du vill lägga till? Sedan byter ni! Efter att ni båda haft plats för att berätta om era tankar på detta ostörda sätt, så övergår ni till att komma överens om vad ni ska tala vidare om, och när detta ska ske. Ha gärna ett papper till hands, där ni skriver ned de frågor som ni vill fortsätta att prata om. Boka tider för när det ska ske. Men diskutera inte nu. Ni behöver tänka vidare ett tag båda två på det som ni hört. Annars är risken att ni istället för att öka er förståelse för varandra hamnar i gräl.

Känns detta för svårt kan du föreslå att ni skriver ett brev till varandra istället. Att berätta eller skriva är ett bra tillfälle för dig att tala om hur du vill att ni ska fördela sysslorna hemma och dina skäl till detta. Vad du kan kompromissa om, vad som är förhandlingsbart och också vilken gräns du har.

Skulle inte detta fungera, så kan det vara klokt att ni vänder er till en familjerådgivare. Sådana finns i varje kommun. Du kan även ha samtal med rådgivaren på egen hand.

Varma hälsningar och sköt om er!

Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (28)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 28

Toffelhjälten: "You teach people how to treat you". Varför acceptera en sådan behandling?

Dr. Phil, 11:05, 24 mars 2014. Anmäl

@Toffelhjälten, men varför fortsätta så? Tror hon att hon är den enda kvinnan i universum?...

Anonym, 09:50, 22 mars 2014. Anmäl

Hm Låter bekant på något sätt men här är det mer av: Gjorde du det och det!??? Men du vet väl att jag ville ha det och det gjort! Morrrrr :O( Så vaffa skall man göra.. Gör du inget så tar faen vid Gör du något så gör du fel saker..... En säkra kortet för att inte få skäll är att städa... Även om det inte behövs!!! Tvtta hennes bi funkar också men vem och vad är jag??? Svar: Tjänstehjon!!!! Kan behandlas hur som helst och fr ingen uppskattning för något! Däremot så är det fullt ok att skälla på mej oavsett vad det beror på! mesta av skället brukar vara för att jag inte är synsk och i förväg kan räkna ut vad jag borde göra minus det som jag vet at jag måst göra utomhus (räknas vanligtvis inte å det inte minskar det som hon/vi skall göra inne) Källa till mycket bråk då jag tycker att tex. Om jag tillbringar förmidagen med trädgårdsarbete så är det inte roligt att lägga ifrån sig krattan och fortsätta att dammsuga inne. Spec. som att klockan blivit 14-15 och ho fortfarand äter frukost!!! jag brukar vara gång vid 09.00 när jag inte jobbar.. Toffelhjälen.....

Anonym, 23:47, 20 mars 2014. Anmäl

Min man vill ha en tydligt lista på vad han ska göra, när det ska städas. Han "hjälper inte till" utan ser det som självklart. För honom är listan en hjälp. Det finns en början och ett slut. Uppgifterna kommer i tydlig ordning. Att säga; nu snyggar vi upp här, är för otydligt. För oss fungerar det jättebra. Han är inte pysslig. Alla män är inte det. Men att dammsuga, damma mattor och städa badrum är han en mästare på. Dukning, blommor och mat sköter jag. Jag tycker att jag lever ett lyxliv. Jag tror att FS missnöje ligger djupare än i hemarbetet. Ni behöver prata ordentligt.

Lydia, 06:32, 17 mars 2014. Anmäl

Jag tycker inte alltid prat leder någon vart förutom till ännu mer mörka hjärnskrymslen... Ja menar det är ju hans kök också så han behöver ju inte fråga henne om lov direkt om han vill baka eller laga mat eller städa eller vad fan som helst, eller? Han kan dock inte avkräva henne att hon går ut och byter kylarvätska och däck på bilen... Det vore lite too much! Men han kan åtminstone lära deras barn att även pappor kan göra det som kvinnor kan, och utan att be om lov!!! Peace out!

peppar, 00:44, 16 mars 2014. Anmäl

Men om han nu städar så dåligt, varför inte diskutera nivån på städningen istället för att stänga honom ute och sen gnälla?!

M, 11:35, 15 mars 2014. Anmäl

ika: JO, jag reagerade på det. Det är just det som retar mig, att män som vill "hjälpa till" får en uppmuntrande klapp på huvudet och sedan få man inte låtsas om ifall insatsen var undermålig eller halvdan, utan man ska vara tacksam och uppmuntrande inför minsta lilla insats, så att inte den stackars lilla mannen tappar självförtroendet. Det tycker jag är nedvärderande mot männen, som om de inte skulle ha förmågan att lära sig städa ordentligt eller ta sakligt grundad kritik (vet jag massor av män som kan). Detta menar jag nu generellt, jag vet ju inte hur det är i FS fall där vi bara han hans version, men så är det ju alltid i dessa frågor (apropå EVas kommentar).

MY, 11:32, 14 mars 2014. Anmäl

Ingen som reagerar på det sjuka i att Liria berömmer mannen som om han vore en liten pojk, för att han vill vara mer jämställd hemma? Och att flera av kommentarerna riktar insig på kvinnans psykologiska välmående. Läs nu frågan med en kvinnlig FS. Samma svar av L och er???

ika, 06:22, 14 mars 2014. Anmäl

@Alice, den sorten som sitter fast i gamla könsroller, spelar martyr och försöker ge andra skuldkänslor. Sen om man inte klarar att mannen inte gör exakt som man själv tycker är enda rätta sättet kanske man gör bäst i att vara singel. Man får anpassa sig och släppa lite på perfektionismen helt enkelt, förutsatt att det inte är ohygieniskt förstås, men han måste ju få öva.

Anonym, 22:49, 12 mars 2014. Anmäl

Men vi vet ju inte vad sambon egentligen har sagt och om mannen egentligen är bra eller dålig på att städa! Det kan vara så att sambon bara vill gnälla och det kan vara så att mannen är dålig och slarvig på att städa och diska och det kan vara alla varianter imellan. Bara för att några av er har dåliga erfarenheter av män som inte kan städa och som vägrar lära sig behöver det inte vara så i det här fallet. Men jag tror på det Liria skriver om att sambon egentligen är missnöjd med något annat och det yttrar sig på detta sätt. Om inte annat kanske kommunikationen mellan paret inte fungerar så bra.

EVa, 15:47, 12 mars 2014. Anmäl

”Vi har ledsnat på sexåringens tröttsamma gnällande”

Fråga: Min man och jag har två barn, en sexåring och en ettåring. Sexåringen är en glad, sprallig och social kille som är kvick i tankarna och associationerna. Han är även mycket uppmärksam på sin omgivning och funderar mycket på hur andra gör och tänker. Han gillar skolan som han nyligen börjat i och deltar gärna i fritidsaktiviteter. Men hans stora problem, som vi föräldrar upplever det, är att han har lätt för att gnälla, ofta över små saker.

Det kan vara triviala saker som att ett klädesplagg sitter fel. Ofta är det saker som han själv skulle kunna lösa utan större svårigheter. I stället klagar han högt med en pipig, gnällig, barnslig röst. Detta är så klart påfrestande för omgivningen.

Hemma har vi tyckt att det har varit jobbigt och förstår inte riktigt vad det beror på. Självklart blir det värre när han är trött eller hungrig, men det kan dyka upp även när han är på gott humör. Det känns ofta som att han gnäller för gnällandets skull. Det hjälper inte att bekräfta problemen och trösta, inte heller blir det bättre om vi försöker hitta en lösning på det aktuella problemet. Avleda kan ibland fungera. Problemet är att gnälligheten består och att även skolan uppmärksammat det som ett problem.

Vi har resonerat med honom om detta flera gånger, men det hjälper inte. Han verkar tycka att det är ett bra sätt att kommunicera. Samtidigt ställer det till problem för honom. Omgivningen blir trött och irriterad, ofta är det som om ingenting duger. Dessutom är det faktiskt mycket svårt att bedöma om han bara är gnällig eller om det verkligen är något som är fel. Det har lett till att vi exempelvis missat skoskav, eftersom vi är vana vid att han klagar över hur skon sitter. Så gnälligheten gör livet svårare.

Vi är en relativt normal familj där livet kretsar kring familj, jobb, skola, dagis, vänner, intressen. Barnen får stort utrymme i våra liv. Vår sexåring kan klaga på att han får för lite uppmärksamhet. Men vi deltar aktivt i hans fritidsaktiviteter, läser med honom, pratar mycket, pysslar, leker, med mera. Skulle vi ge honom mera tid än han får nu skulle det ske på bekostnad av hans yngre syskon och även oss. Det känns som att goda råd behövs för att bryta den här gnällcykeln, för vi kommer inte på några lösningar vi inte redan provat.
Uppgivna föräldrar

Svar: Tack för ert brev som tar upp ett problem många familjer kämpar med. Jag skriver familjer eftersom gnäll förstås drabbar både barn och föräldrar, precis som ni skriver. Trots att gnället är negativt för er son och trots att ni verkar ha gjort många saker som jag brukar rekommendera, så fortsätter han att gnälla. Hur kan det komma sig? För att kunna svara på det måste man undersöka vad som ligger bakom gnället. Vad tror ni att han får ut av det? Ni har givetvis funderat på detta, men jag vill uppmana er att tänka vidare. Var uppmärksamma på vad som händer när han gnäller – och vad som händer när han inte gnäller. Vad händer när han ber om saker på ett helt vanligt sätt? Det finns många möjliga svar på dessa frågor, men jag vill i resten av svaret diskutera två vanliga drivkrafter bakom gnäll.

Den kanske vanligaste förklaringen är att barn får som de vill när de ­gnäller. Många skulle därför ge er rådet att vara mer konsekventa och inte ge efter för sonens gnäll. Då kommer han till slut att märka att det inte lönar sig. Samtidigt kan detta råd bli en återvändsgränd. Ni vill ju inte att er son ska sluta uttrycka vad han vill eller kräva saker som han faktiskt behöver, som exempelvis när han har skoskav. Ni vill snarare att han ska kunna uttrycka vad han vill på ett mer konstruktivt sätt, vilket jag återkommer till senare i svaret.

Ett annat problem i ert fall är att det inte verkar hjälpa att ge sonen det han vill ha. När ni löser problemet så fortsätter han ändå att gnälla, om jag uppfattar er rätt. Jag misstänker därför att nästa stycke kan vara mer aktuellt för er del.

Den andra vanliga drivkraften är att barn gnäller för att få uppmärksamhet. I sådana fall brukar rådet vara att konsekvent ignorera och inte svara på barnets gnäll. Jag vill hävda att även detta råd kan leda fel. Även om vissa föräldrar gör för stor sak av det barnet gnäller om, är det sällan en god idé att enbart sluta svara. Jag brukar alltid rekommendera att man först börjar med att ge barnet mer uppmärksamhet i andra sammanhang. Exempelvis genom att avsätta mer tid till att leka eller umgås.

Samtidigt verkar ni redan göra det och sonens krav på mer uppmärksamhet kanske inte går att uppfylla. Han kanske har fastnat i att söka uppmärksamhet, trots all tid ni ger honom. I så fall kanske ni ändå bör försöka svara mindre när han gnäller. Fortsätta att bekräfta som ni gör – ”vad jobbigt att kläderna känns konstiga” – men försök sedan att avleda honom. Om han fortsätter att gnälla får ni bara upprepa att han får lösa det själv. Utmaningen är att stå ut med gnället och att hålla en vänlig ton. Det finns många studier som visar hur gnäll och tjat tilltar i takt med att föräldrarna tappar humöret.

Ovanstående förslag är rimligt när er sons gnäll bara är ett mindre lyckat sätt att få uppmärksamhet. Det är förstås inte rimligt när hanfaktiskt försöker uttrycka något verkligt bekymmer, vilket ni tycker är svårt att bedöma. Vid sidan av att svara mindre på gnäll är det därför viktigt att försöka lära er son att uttrycka sina behov tydligare. Ni har säkert pratat med honom om detta, men jag vill uppmana er att inte ge upp.

I forskningen har man nämligen funnit att en orsak till att barn fastnar i gnäll är att de är vana vid att det ger snabba reaktioner, medan mer konstruktiva försök till kontakt inte ger lika omedelbar respons. En förutsättning för att bryta gnällcykler är därför att föräldrarna lär barnet hur man ber om saker och framförallt reagerar snabbt när det väl sker.

Det spelar givetvis stor roll hur och när man uppmanar barn att be om saker på ett bra sätt. Ibland är barnet inte mottagligt och ibland blir föräldrarnas uppmaningar minst lika tjatiga och gnälliga som barnets. Korta och vänliga uppmaningar som ”säg med vanlig röst vad du vill” kan vara bra. Ibland hjälper det att skoja lite: ”Jag förstår inte vad du säger nu. Du pratar ett så konstigt språk. Kan du inte säga på svenska vad du vill?”

Jag hoppas att ni kan bryta den onda cirkeln ni har hamnat i. Det kan vara segt eftersom man gärna fortsätter på invanda spår. Men jag önskar att er son snart kan byta ut gnället och hitta andra sätt att få uppmärksamhet, kärlek eller vad det nu är han söker.

Läs mer om forskningen i svaret: http://www.forster.se/referenser-till-forskning-om-tjat-och-gnall/

Martin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (17)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 17

Ja närhet, kramar, bus, lek och kärlek utan krav på att vara stor. Det är han säkert så duktig på att vara i skolan. Och fråga och lyssna förstås på vad han har att berätta om dagarna i skolan. Min kille började gnälla på allt så snart jag hämtade honom i ettan. Jag frågade lärarna men de sa att han alltid var glad och en bra kompis. Jag förstod att han bara behövde få ur sig allt, skolan och det sociala i skolan kräver en otrolig ansträngning av de små. De är otroligt duktiga och förtjänar att höra det. Och att få ur sig känslan och få lite närhet och bus efteråt, när de är tryggt hemma hos sin familj. Assans exempel var ju fantastiskt!

Lina, 22:42, 12 mars 2014. Anmäl

Jag undrar om det kan ha något att göra med att familjen har en ettåring hemma? Det är inte ovanligt att även mycket äldre barn från och till beter sig barnsligare när de har ett yngre syskon - kanske har killen uppmärksammat att syskonet får som han/hon vill med hjälp av gnällande (eftersom "bebisar pratar så")? Finns mycket att läsa om ämnet (googla "sibling regression").

Sara, 22:38, 10 mars 2014. Anmäl

När det något upplevs som ett problem hos ens barn eller djur för den delen ska man som vuxen alltid utgå från att det är hos den vuxne som problemet har sin grund. Nu menar jag inte medfödda funktionshinder utan när ett barn börjar visa sidor som inte är bra. FS bör alltså utgå från vilken roll som hon har i att barnet ibland gnäller. En sexåring är faktiskt ett rätt litet barn något som man lätt glömmer när ett syskon kommer. FS säger att barnet är spralligt mm och att han börjat skolan för tidigt. Kanske han upplever att han har för stora krav på sig, krav som är betungande men som han inte kan verbalisera som det lilla barn han är. Sluta klaga på barnet och fokusera på dig själv hur du beter dig mot barnet utan att anta en försvarsattityd. Du kanske måste ändra dig på flera sätt.

Kurran, 14:20, 8 mars 2014. Anmäl

FS skriver att det är mycket svårt att avgöra om han bara är gnällig eller om något verkligen är fel. Gå på den känslan tycker jag, en koll hos en vanlig läkare, så kan man utesluta det.

Anonym, 23:40, 7 mars 2014. Anmäl

"och även oss", ja ni kan inte gå runt och tro att ni har någon "egentid" reserverade. I bland baxnar man. Hjälp ert barn och sluta gnäll själva! HAN ÄR 6 ÅR INTE 16 !!!

olle w (Webbsida), 16:18, 7 mars 2014. Anmäl

Tänk om alla föräldrar var som Assan, barn älskar sånt och kommer att minnas alla sådana stunder i framtiden. Dessutom blir det tydligt om det handlar om något annat.

Anonym, 10:36, 6 mars 2014. Anmäl

Kan inte gnället bero på svartsjuka mot det yngre syskonet? Sådant är ju jättevanligt.

Pia Klint, 23:16, 4 mars 2014. Anmäl

Assan, så rätt och så enkelt kan det vara att ge sina barn en fin barndom En annan aspekt, när ett av våra barn var i den åldern och kom in i en sån period med gnällande och barnsligare beteende, visade det sig att han hade celiaki med dåligt näringsupptag. När han började med glutenfri mat och mådde bättre gick gnällandet snabbt över också. Inte fel att kolla den fysiska hälsan först m.a.o.

Maggan, 15:54, 4 mars 2014. Anmäl

Assan! Det du skriver är ju så klockrent! Bra tips!

B.E, 14:36, 4 mars 2014. Anmäl

Men orsaken är ju så uppenbar. Sexåringen har börjat skolan och börjar på så sätt känna av att med ålder kommer större krav. Barndomen minskar och vuxenlivet närmar sig. Samtidigt ser han att ettåringen för njuta av att vara barn fullt ut och får mer uppmärksamhet. Inte för att det är fel utan för att en ettåring behöver mer hjälp. Jag är också ett äldsta syskonen. Som äldst är det lätt hänt att man får större krav och förväntningar på sig än vad man faktiskt klarar av. Assan nedan har jättebra förslag. Vi vill alla kännas oss barnsliga och ompysslade ibland.

JennyL, 10:41, 4 mars 2014. Anmäl