”Sonen har förgripit sig på dottern – vad ska jag göra?”

Fråga: Hej,

För två år sedan berättade min dotter att hennes storebror har utnyttjat henne sexuellt i över ett års tid, till hon satte stopp för det. Min forskning på Internet visar att om jag pratar med någon – psykolog, läkare, kurator, psykiater – har de anmälningsplikt och han kan hamna i fängelse.

I två års tid har jag inte kunnat prata med någon om detta. Träffar min son väldigt sällan, men jag lyckas hålla god min. Vill inte att han ska må så hemskt som jag mår och kanske tar livet av sig. Jag vill inte göra någon så illamående som han gjort mig. Orkar varken med honom eller mig själv. Varje dag dör folk i bilolyckor och cancer. Varför kan inte jag vara en av dem? Skulle inte kunna begå självmord, det finns inte i mig och jag vill inte utsätta mina barn för det.

Min dotter är duktig, trevlig och vacker och verkar förstå att hon behöver gå vidare. Finns det något jag kan göra?

Olycklig mamma

Svar: Trots att ditt brev är kort och informationen knapphändig vill jag skriva ett svar. Jag kommer på ett allmänt plan att diskutera vad man kan göra när sexuella övergrepp uppdagas och hoppas att det också kan vara till någon nytta i den fruktansvärda situation som din familj befinner sig i. Jag kommer att fokusera på frågan om möjlighet till samtal och på konsekvenser av en anmälan, eftersom du tar upp just detta i brevet.

Du uttrycker ett behov av att prata med någon, men vill inte att det ska leda till att sonenblir anmäld. Alla som jobbar inom vården har anmälningsplikt och måste föravidare information till socialtjänsten om de misstänker att ett barn far illa. Om din dotter är under 18 år och fortfarande löper risk att utsättas av sinbror stämmer alltså det du skriver. Om vårdpersonal däremot får kunskap om ett övergrepp där offret är vuxet har de rätt att bryta tystnadsplikten och anmäla till polis, men de har ingen plikt att göra det. I sådana situationer ska de främst ta hänsyn till brottsoffrets önskemål. En förutsättning för att få bryta tystnadsplikten är också att det aktuella brottet skulle ge minst ett års fängelse.

Beroende på hur gammal din dotter är finns det alltså möjlighet att du visst kan ta kontakt med någon utan att det leder till anmälan. Ännu viktigare är att din dotter kan göra det själv, om hon kanske avstått av samma skäl som du. Ett första steg kan också vara att ringa till nationella hjälplinjen, där man får vara helt anonym.

Jag har full förståelse för din oro över vad en anmälan skulle leda till. Förutom konsekvenserna för din son kanske din dotter bara skulle må sämre av att behöva gå igenom det som hänt igen. Skammen som förknippas med sexualbrott bidrar antagligen till att endast en minoritet av sådana brott inom familjer anmäls. Det är samtidigt djupt beklagligt eftersom övergrepp som sopas under mattan blir svårare att kommaöver. Du skriver att din dotter verkar förstå att hon behöver gå vidare, men kan hon göra det? Hon är duktig, trevlig och vacker, men hur mår hon? Även om hon skulle må ännu sämre i samband med en rättsprocess är frågan hur hon kommer må i längden om ämnet begravs. Jag vet för lite för att tvärsäkert säga attanmälan är nödvändig för att hon i längden ska må bra, men för många är det så. Jag tror att du är väl medveten om att alla inblandade och berörda kan behöva bearbeta upplevelser av sexuella övergrepp. Det jag vill ägna resten av svaret åt är hur viktig en anmälan kan vara för att det ska bli möjligt.

Man vet att övergrepp kan leda till en lång rad psykiska och fysiska besvär, både på kort och lång sikt. Man vet också att det som förstärker och vidmakthåller sådana besvär är att förtränga upplevelserna – att undvika att prata, tänka och känna saker som har med dem att göra. En anmälan innebär tvärtom att alla inblandade tvingas konfrontera händelserna. Det innebär också att den som utsatts måste erkänna för sig själv vad som skett, vilket är första steget för att kunna bearbetaupplevelserna. Det går inte att bearbeta något som inte har ”hänt”.

Även om människoribland kan slippa allvarliga men av ett övergrepp utan någon särskild bearbetning, så är det svårare när förövaren finns inom familjen. Då kan man inte så lätt lämna de sammanhang och personer som förknippas med övergreppet, utan påminns ständigt om det utan möjlighet till verklig bearbetning.

En annan funktion av att anmäla är att det faktiskt kan öka chansen försoning och förlåtelse, vilket man vet är kopplat till välmående och bättre relationer. Vissa saker är förstås svåra eller omöjliga att förlåta, men när man tvingas prata öppet om vad som har hänt finns åtminstone möjligheten. Det kanske går att lära sig att leva med det förflutna snarare än att kämpa för att hålla det på avstånd. Jag kan till exempel tänka mig att det är svårt för dig att hitta något sätt att förhålla dig till din son så länge hemligheten är begravd.

Det viktigaste skälet till att anmäla övergrepp är givetvis att sätta stopp för att de fortsätter på något vis. Du skriver att övergreppen upphört när din dotter berättade för dig, men är det säkert att det inte sker igen? Eller att sonen gör samma sak mot någon annan? En anmälan och påföljd kan minska dessa risker. Utan anmälan berövas dessutom din son möjligheter till att få hjälp och stöd, som kanske är nödvändig för att han också ska kunna gå vidare i livet på ett bra sätt.

Du avslutar brevet med en öppen fråga om vad du kan göra. Något som alla föräldrar bör göra oavsett frågan om anmälan av brottet är förstås att ge villkorslöst stöd till ett barn som blivit utsatt för ett övergrepp. Man måste våga fråga och visa att man är beredd att höra svaren. Våga sätta ord som ”övergrepp” eller ”våldtäkt” på det som hänt. Man måste tydligt fördöma handlingen och samtidigt klargöra att det utsatta barnet inte bär någon skuld. Man måste rakryggat stå upp för barnet och lägga band på eventuella egna skamkänslor i kontakter med vård eller myndigheter. Om man lyckas med allt detta förmedlar man till barnet att det som hänt inte är något att skämmas för. Då blir det lättare att för barnet att lägga det som hänt utanför sig självt. Bland det sämsta man kan göra är förstås att avråda från att anmäla övergreppet, i synnerhet om barnet själv vill det. Då signalerar man tydligt att händelsen inte var så farlig och kanske till och med att barnet har egen skuld till det.

Ett problem är att verkligheten inte alltid är så svartvit som jag tecknar den ovan. När man inte vet exakt vad som har hänt och familjemedlemmar börjar skydda eller skulla på varandra är det inte lika lätt. Samtidigt kan det ibland vara ganska enkelt. Du verkar exempelvis vara klar över vad som hänt och kan därmed vara tydlig i ditt stöd till dottern. Om hon är vuxen är ju frågan om anmälan främst upp till henne. Hennes inställning framgår inte i brevet, men som du förstår tror jag att alla i familjen skulle kunna vinna något på det. Kanske inte närmaste månaderna eller åren, men sen.

Martin

Gå till www.forster.se/referenser140428 för referenser till forskning som nämns i svaret.

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (30)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 30

Det är bara en präst som har absolut tystnadsplikt och som inte kan kallas till domstol för att höras i någon fråga. Tystnadsplikten gäller livet ut för prästen. Jag tror inte att någon annan yrkeskategori är så bunden av sitt tysthetslöfte. En präst får inte ens nämna att han talat med en person i själavårdande syfte. Din som har begått ett brott, din dotter har blivit utsatt för övergrepp. Det är riktigt besvärligt läge. Problemet försvinner inte med tiden, det djupnar. Sök hjälp. Börja med en präst på Lukas stiftelsen.

Lydia, 11:30, 16 maj 2014. Anmäl

Mår nästan fysiskt illa av tonen i brevet. Förstår att det måste vara hemskt för mamman, att det hänt emellan hennes två barn, men jag har varit i dotterns sits och om min mamma hade skrivit något sådant och jag sen hittat det skulle jag aldrig förlåtit henne. Vad är det för prioriteringar hon har egentligen?? Vad spelar det för roll att tjejen är duktig, trevlig och vacker? Vad har duktighet med detta att göra? Nä, jag kan inte skriva mer just nu..är alldeles för upprörd.

L, 10:35, 15 maj 2014. Anmäl

Jag undrar stilla om inte mamman själv har råkat ut för något liknande som förblindar henne och väcker skam. Kanske det tom är så att det är hon själv som gått för långt med sonen, eller någon närstående och hon visste men såg förbi? Oavsett vilken historia hon har så måste hon bestämma sig om hon vill ha kvar relationen med sin dotter, och då agera, dvs ge sitt fulla stöd och erkännande och anmäla / ta avstånd från sonen. Jah har själv liknande erfarenheter och jag har brutit med de som inte gett mig stöd, inklusive min mamma. Hennes svek var dubbelt smärtsamt (under alla år hon visste men inget gjorde och nu när jag som vuxen försökt prata med henne) och jag klarar inte av hennes förnekelse. Jag mår mycket bättre utan henne,

L, 12:59, 13 maj 2014. Anmäl

Vi vet som flera sagt inte alls vad som hänt, hur små/stora barnen är, varför pojken utnyttjat sin syster, vad han själv varit med om etc. Mamman känner ett starkt behov av att ha någon att prata med. Det verkar vara det bästa just för att komma vidare i sina tankar om hur hon kan hjälpa sina barn på bästa sätt. Båda barnen, även om dottern förmodligen behöver mest hjälp och stöd. Och skyddas från att träffa brodern. Mitt råd är att FS söker sig till någon som har ABSOLUT tystnadsplikt. Dvs. en präst eller en leg. psykoterapeut. FS bör inte berätta någonting för någon utan att ha fått klart besked om att personen ifråga inte har anmälningsplikt (om det är fråga om minderåriga barn) eller har rätt att anmäla (vid vissa typer av brott som ger fängelse). Det går nämligen inte alls att lita på att personal inom socialtjänsten eller sjukvården håller tyst. FS bör därför inte vända sig till dem. Tyvärr vet jag detta av egen erfarenhet. Att sonen ställs inför rätta och får ett straff kanske på sikt är det enda rätta. Men dottern och mamman bör i så fall vara helt klara över vad som sker i den processen och noga ha tänkt över saken. Det är inte alltid att en anklagad förövare blir dömd och en rättsprocess där en massa obehagliga detaljer ska diskuteras kan skada offret ännu mer. Det är inte alls så enkelt som vissa tror. Viktigast är att övergreppen upphör och att flickan får hjälp att bearbeta det som hänt. Men det är också viktigt att pojken får hjälp. Hans beteende är naturligtvis fullständigt oacceptabelt.

Guffs, 20:26, 11 maj 2014. Anmäl

Herregud, det var alltså helt okej att sonen gjorde det? Det är ju precis de signalerna som ges. Usel mamma, stackars tjej.

A, 18:36, 7 maj 2014. Anmäl

Mamman måste självklart ta ställning för offret. Tyvärr är det lätt hänt att en person som utsatts för övergrepp faller in i upprepningstvång. Kanske träffar dottern en man som utsätter henne för övergrepp, kanske drabbas dottern av självhat med självsvält, hetsätning, alkoholism. På ytan kan allt se bra ut. Här finns för många trauman för att sopa allt under mattan. Har sonen begått brott, måste han ta sitt straff. Tyvärr leder dagens arbetsmarknad och alla uppgifter som florerar på nätet till att många straffas för länge, och ibland, för evigt. Jag kan förstå mammans tvekan också. Vad man vill i sådana här prekära fall, är ju att övergreppen utreds, men inte sprids vidare till en större krets. Dottern riskerar att hängas ut i forum på nätet, skvallervärdet är högt tyvärr, och skadar offer enormt. Vet inte vad som är värst, men att offret alltid förlorar mest, är uppenbart. Det går inte att bli kvitt sådana här upplevelser utan professionellt stöd och erkännande av vad som är rätt och fel, det är jag övertygad om.

T, 04:09, 2 maj 2014. Anmäl

Om jag hade varit dottern så hade jag aldrig mer berättat för min mor om några övergrepp i framtiden. Jag upplever att mamman slätar över, vänder bort blicken och visar omtanke om förövaren. Dottern skall vara "duktig" och förstå att hon skall göra samma sak som mamman - "gå vidare". Mamman uttrycker ingen rädsla för att dottern mår dåligt eller kan skada sig själv. Ett sådant attityd från närstående upplevs ofta av offren som långt värre än själva övergreppet. Mammans flata attityd och brist på både förståelse och medkänsla för dottern tycker jag är beklämmande. Dåligt för dottern som blir skadad för livet men även för sonen med fara för fortsatta övergrepp i olika former. Båda syskonen är i behov av hjälp på olika vis men att mamman ömmar mer för sonen än för dottern gör mig mycket beklämd.

Själv en mamma, 03:54, 1 maj 2014. Anmäl

Ingen kommer att må bra av att låtsas som detta inte hänt, och det är allvarliga och komplicerade problem. Ta hjälp av professionella.

Ove, 21:29, 30 april 2014. Anmäl

@Kurran. Jag vet inte vad du grundar dina påståenden på? Det är märkligt att det är just de som inte är insatt i ämnet psykologi som är först att avfärda den. Det blir liksom dubbelt fel. Men nu till ämnet. Jag hoppas verkligen att denna familj finner rätt professionell hjälp och stöd så att de kan gå vidare.

Anonym, 20:18, 30 april 2014. Anmäl

Anonym, 08:45, 30 april 2014. Jag syftade på hur många som skrivit kommentarer som var tvärsäkra. Matin är väl bara en person och kan inte vara många. Fortfarande är det ytterst fragmentariskt det som framkommer av det som FS skrivit. Det finns bara gissningar inom psykologi och psykiatri. Dessa yrken vilar på mycket bräcklig vetenskaplig grund om vetenskap är rätt ord i sammanhanget. Det finns inga mätbara psykiatriska diagnoser.

Kurran, 19:23, 30 april 2014. Anmäl

”Måste min släkting sluta dricka helt?”

Släktingen har ändrat sitt sätt att dricka alkohol till att bli mer försiktig och måttlig, och det går bra. Men nu anser en närstående att släktingen måste bli helnykter. Måste man sluta helt om man tidigare har druckit för mycket? Och hur ska man egentligen göra med alkohol när det är barn med, är det bäst att undvika det helt och hållet?

Fråga: Vi har en släkting som druckit mycket i många är. Han är drygt 40 år och har nog haft vidlyftiga alkoholvanor sedan han gjorde lumpen. Det har aldrig gått överstyr egentligen, han har alltid skött sig och arbetat hårt, och han är en älskad pappa till tonårsbarn. Jätteduktig i sitt yrke, har ett ordnat liv, men för ett halvår sedan beslöt han sig för att börja dricka måttligt, och det verkar gå jättebra. Vi är nog alla lite lättade. Han har aldrig misskött sig, och det är nog ingen som sett honom onykter på stan, men vi har förstås oroat oss ibland i familjen för var det skulle sluta. Han har druckit mycket. Vi andra i familjen och släkten är ganska försiktiga med spriten får man nog säga, så han har avvikit ganska mycket.

Det som hänt nu är att en honom närstående säger att det inte räcker med att han dricker mindre. Han måste bli helt nykter. Det här kommer inte att hålla på sikt är personens uppfattning, och om det här grälar de, och det är flera i familjen som blivit indragna i det här. Jag tycker det är jätteledsamt för vår släktings skull, som ju ansträngt sig så, och som jag ser det bör det vara hans rätt att avgöra vad som fungerar för honom, och hittills har det ju fungerat jättebra. Jag märker också att han är piggare än på många år. Han var flitig förut också men nu är hans släktens ”fixare” och uppskattad ännu mer av alla.

Min släkting berättar inte så mycket om varför han efter alla år ändrar sitt sätt att dricka, men det verkar som om det handlar om hans hälsa, inte om att något allvarligt hänt, i trafiken eller på hans jobb. Hur ska vi hantera det här? Är det nödvändigt att bli helt nykter om man har druckit mycket? Jag har aldrig sett min släkting som alkoholist! Man ska väl stötta en person som gör en förändring till det bättre, inte kritisera honom, eller?

Och så en annan fråga, som hänger ihop med den första. Jag såg filmen ”Mig äger ingen” för ett tag sedan. En fantastiskt bra film, tycker jag, och där finns en scen när männen i familjen och släkten dricker sig ordentligt fulla på en släktmiddag, och barnen är med. Man ser hur rädda de blir. Att det är fel tycker nog nästan alla, men jag har efter filmen funderat mycket på om vuxna borde undvika att dricka sprit över huvud taget när barn är med. Och vill man göra det kanske det är något man får göra när barnen gått och lagt sig. Jag utgår nog ganska mycket från vad jag själv upplevde som barn när mina föräldrar och släktingar drack, även om det var måttligt så kändes det otryggt när de vuxna blev ”konstiga”. Tänker jag galet, och hur tar man upp det? Risken är väl att man blir jätte­impopulär, det är ju nästan norm i dag att barnen ska vara med de vuxna i alla sammanhang!

Besvärad yngre släkting

Svar: Vilken livsstilsförändring som din släkting har lyckats med! Mellan raderna i ditt brev tycker jag mig ana hur imponerad du är, och vilken respekt du känner för det han gör. Liksom en lättnad, för hans och er skull. Mitt raka svar på din fråga om man alltid måste bli nykter om man har alkoholproblem är nej, det behöver man inte. Ibland är nykterhet det bästa alternativet, men det är långt ifrån det enda alternativet. Alkoholproblem finns på en skala från riskabla alkoholvanor till svårt alkoholberoende med flera stadier däremellan. Utifrån var en person befinner sig på den här skalan finns det utifrån erfarenhet och studier flera olika sätt att hantera situationen.

Men jag börjar med att svara på din fråga gällande om och hur vuxna ska dricka alkohol när barn finns med. Du har verkligen rätt i att det är en både svår och laddad fråga. För mig rymmer den ett barnperspektiv på alkohol. Som inte bara handlar om föräldrar som har alkoholproblem utan även normalkonsumerande föräldrar, och det perspektivet är man nog alltid inte så uppmärksam på. Att barn i familjer med alkoholproblem mår dåligt och vill att föräldrarna ska sluta dricka tycker vi är rätt och riktigt och är empatiska med. Men att barn kan tycka illa om, och må dåligt av, även måttliga alkoholvanor hos föräldrar och andra vuxna är svårare att ta till sig.

De flesta vuxna och särskilt föräldrar som inte har problem med alkohol undviker förstås att dricka sig berusade i närvaron av barn. Dilemmat är att intervjustudier med barn visar att barn inte tycker om den förändring som sker med vuxna redan efter att de har druckit en måttlig mängd alkohol. Den vuxne kanske anser sig bli avspänd och skojig men för barnen framstår den vuxne som flamsig och oberäknelig, ibland rentav som farlig. Barnen berättar hur de har skrämts av de vuxnas högljudda röster, och om otryggheten de känt när föräldrarna och andra vuxna inte känns igen, och inte verkar bry sig så mycket om dem. Barn är mycket lyhörda för föräldrars och andra viktiga vuxnas ansikts­uttryck och känsloreaktioner, och oroar sig lätt om de förändras på ett sätt som inte känns igen eller kan förstås. För normalkonsumenten av alkohol finns tydliga effekter av alkohol på beteendet redan efter två glas vin. Barn har rimligen rätt att bli respekterade för de känslorna. Det är mitt barn­psykologiska perspektiv i valet mellan barnens och vuxnas behov. Barn ska inte behöva uppleva alkoholpåverkade föräldrar eller andra vuxna, inte ens om de är nära vänner eller släktingar. Särskilt som småbarnsförälder tycker jag man ska fundera på vilka alkohol­vanor som finns omkring barnen och hur de påverkar deras välbefinnande, och vad som kanske behöver förändras. En viktig aspekt på frågan är att barn, inte bara småbarn, behöver vaksamma föräldrar och vuxna omkring sig. Det händer ständigt saker med barn. Alkohol, även i måttliga mängder, gör oss mindre uppmärksamma, försämrar vår uppfattnings- och reaktionsförmåga och gör oss klumpigare.

Många anser att på samma sätt som vi är punktnyktra i trafiken och på arbetet oavsett våra alkoholvanor annars, kan det vara rimligt att vara punktnykter i närvaro av åtminstone små barn. Som förälder ska man också tidigt ta ställning till vilka förebilder man vill att barnen, och även tonåringar, ska få möta under uppväxten när det gäller sätt att umgås med alkohol. Det gamla ordspråket gäller här: Barn gör inte som vi säger, utan det som de ser att vi gör.

Så svaret på din fråga är du inte alls tänker galet om detta. Utan på ett insiktsfullt och empatiskt sätt. Läs gärna boken ”Lyssna på barnet” av journalisten Hillevi Wahl. Kanske du i nästa steg kan föreslå släkt och vänner att ni har ett alkoholfritt umgänge så länge barnen är med. Jag tror att du kommer att få mer stöd och uppskattning för ditt initiativ än du tror.

Så till din släkting som numera dricker måttligt efter att ha ”druckit mycket”. Mitt råd är att ni stöttar honom fullt ut i hans val, visar det ofta i uppskattande kommentarar, och gläds med honom. Från motivationspsykologin vet vi att om man blir respekterad för det sätt som man valt att göra en livsstilsförändring på, och inte styrd och ställd med av andra, så ökar det påtagligt möjligheten att lyckas. Alkoholproblem är inte samma sak som alkoholberoende. Den svartvita synen har inte stöd i forskningen i dag. Vid riskbruk av alkohol, och lindrigt beroende, som kanske är din morbrors dilemma, så är att återgå till ett måttligt drickande det som de flesta väljer, lyckas med och trivs med. Majoriteten lyckas dessutom göra detta på egen hand och utan behandling. Ring gärna Alkolhollinjen, 020 84 44 48, en stödlinje för riskbrukare och anhöriga, om du vill veta mera om detta.

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

För övrigt anser jag att synen på alkoholism som sjukdom är trams. Visst kan det vara oerhört tufft att sluta, men det är ändå ett val man kan göra om man bara är nog motiverad. MS, AIDS eller liknande kan man inte välja bort, det är sjukdomar. Att kalla alkoholism för sjukdom skapar bara ursäkter för den som inte orkar ta tag i sitt liv.

Anonym, 20:08, 22 april 2014. Anmäl

Jag tycker det är glädjande att se denna nyanserade syn. Allför ofta är det bara helnykterfanatikerna som får höras. Jag vet av egen erfarenhet att det går att gå från mycket hög till mycket låg konsumtion utan yttre hjälp. Jag drack under flera år varje dag, till jag en dag bara tröttnade på att vara full/bakfull. Jag slutade då dricka helt en kortare period för att sen öka till typ en utekväll i kvartalet och nästan aldrig hemma. Det har ny gått nio år med nya nivån, utan "återfall".

Anonym, 20:04, 22 april 2014. Anmäl

Jag tror att det finns en gradskala i alkoholism för det finns det i alla andra beroenden och sjukdomar. Men debatten är snedvriden. I sverige debatteras bara att de med alkoholproblem (och andra missbruk) måste tvärsluta när det kanske inte är rätt väg för alla. Jag tror att vissa kan dra ner till en mer normal konsumtion ( eller gärna något under normal konsumtion för de måste nog alltid tänka en gång extra om de ska ta den där ölen eller inte) medan vissa andra kan definitivt inte dra ner det till en mer normal konsumtion utan bör sluta helt. Man måste kunna göra en individuell bedömmning för det gör man i alla andra sjukdomssituationer. Och ja de som konsumerar alkohol till den grad att det är bortom deras kontroll lider av en sjukdomssituation.

Jonas, 06:47, 18 april 2014. Anmäl

Härligt att höra om släkt som bryr sig om varandras och umgås för att man verkar vilja det genuint.Tycker att det var ett väldigt bra svar som Liria gav angående barnperspektivet.Under hela min uppväxt hade min pappa ett missbruk och mamma var medberoende. Som barn är man helt maktlös.Har som tonåring och vuxen själv druckit mycket och definitivt haft ett riskbruk.Som tur är utvecklade jag inte alkoholism och började ändra på mitt drickande i 30 års åldern. Med mitt bagage i åtanke så skulle jag aldrig kunna utsätta eventuella framtida barn för alkohol av mig eller min man. Det är ingen lätt hållning att ha i dagens samhälle, det ska drickas, även på barnens födelsedagar tydligen, som i min systers familjs fall.Även om det aldrig urartar så hugger det i hjärtat när jag ser barnen titta på oss med stora ögon när vi skålar. Far och morföräldrar lär barnen att skåla med sin dryck. Jag håller dock tyst då det inte är min sak att lägga mig i när jag är i någon annans hem - men jag förvånas över att min syster väljer att agera så med tanke på vår historia.

pappas flicka, 18:17, 17 april 2014. Anmäl

Jag tänkte, precis som Jennie och Prillan, att kanske har den närstående som beskrivs vilja ha den manlige anhörige helt nykter varit med om och sett saker som du inte vet om. Kanske finns där saker som förklarar dennes "kritik". Låter ju toppen om du kan stötta och vara positiv, det är säkert något som behövs, men ha också förståelse för de som inte kan vara det. De har säkerligen sina skäl. Det är oerhört jobbigt att leva med någon som man hela tiden oroar sig för, och all den tid tillsammans jag gått miste om med min anhörig är en stor sorg. Min anhörig är idag spik nykter och jag är så glad för det. Jag tror inte att jag hade kunnat slappna av på samma sätt om denne "druckit med måtta". Men det är ju var och ens val, oavsett en är i riskzon, alkoholist eller ingetdera. (Inte för att jag förstår varför folk tvunget ska dricka).

o, 13:30, 17 april 2014. Anmäl

Jag håller helt och fullt med Prillan. Jag har själv växt upp med en pappa som på all sin lediga tid hade en ölburk vid fåtöljen. Ingen förutom närmaste familjen visste detta. På fester var han ofta bland de mest onyktra men sågs om en rolig person att vara med. Om man inte levt nära en person som är beroende av alkohol kan man inte veta hur ont det gör och hur mycket relationerna tar skada. Det tär på en att vara med en person som alltid är påverkad, alltid lite eller mycket frånvarande. Det tog 28 år av mitt liv innan han till slut efter en del dramatik valde att bli nykter. Den frid jag känner idag, 6 år senare är obeskrivlig men jag vågar inte ta den för given.

Jennie, 11:24, 17 april 2014. Anmäl

Är man alkoholist så är den enda hållbara lösningen att hålla sig helt nykter resten av livet. Släktingen verkar dock långt ifrån att vara alkoholist och om han då av egen vilja minskar sitt drickande så är det vackert så. Om släktingen lyckas hålla sin nya låga alkoholkonsumtion så anser jag att det är ett bevis på att han inte har alkoholproblem. Så låt honom hållas så länge denna situation kvarstår.

Nykter alkoholist, 10:32, 17 april 2014. Anmäl

Kanske är det så att ni andra, även om ni är familj, inte vet allt om hans alkoholvanor. Jag levde ihop med en man som var alkoholist, men det var bara jag som fick se hur han drack en flaska whiskey eller en bag in box i princip dagligen efter jobbet, det var bara jag som fick ruska liv i honom och hälla i honom starkt kaffe för att han skulle ta sig till jobbet. För de allra flesta andra verkade det som att han helt enkelt var en festglad person som tyckte mycket om alkohol. Det var också anledningen utåt sett när han "la om sina vanor", det hade blivit lite mycket på några fester sa han till alla som var intresserade. Och jag fick höra från alla håll och kanter att jag förstorade problemet eftersom jag inte såg några andra alternativ än ett nyktert liv. Han, med stöd av alla i sin omgivning, återgick till sina gamla vanor efter ca ett år med ett lugnare alkoholintag. Då lämnade jag, det sista jag hörde om honom var att han fått fängelse för grov rattfylla och har stora problem med alkoholen. Så ett tips är att inte bara lyssna på din morbrors argument och tycka att han är så himla duktig som nu dricker måttligt, lyssna även till den närstående som vill att han ska sluta dricka. För kanske har du inte hela bilden, glöm inte att alkoholister är otroligt manipulativa så när omgivningen märker att de är just alkoholister har det gått otroligt långt!

Prillan, 10:21, 17 april 2014. Anmäl

”Hur ska vi hjälpa vår son att våga mer?”

Fråga: Hur ska vi kunna hjälpa vår son att våga? Vi har en 6,5-åring som är eftertänksam och försiktig av sig och så har han alltid varit. Han förstår inte heller vitsen med att öva på saker. Han blir väldigt besviken på sig själv om han inte kan direkt, även fast vi förklarar om och om igen att man inte kan kunna allt redan från början. Exempelvis vill han inte öva på att cykla då han ramlade av en gång när han var fyra och det kan ju faktiskt hända igen, säger han. Han vill lära sig simma men vägrar att öva utan simdyna eftersom man faktiskt kan drunkna, återigen hans egna ord. Så är det ofta, han ser liksom värsta scenariot hela tiden.

Åker vi till ett nytt ställe, som ett lekland, kan det låsa sig totalt. Om vi ger honom en stund att se sig om innan brukar det dock fungera bättre. Att tänka efter är en del av hans personlighet men nu börjar detta bli ett hinder för honom. Han ser till exempel att alla jämnåriga kan cykla, men det leder inte till att han vill öva utan bara till han känner sig dum. I förskoleklassen är han intresserad och gillar lektionerna, ligger långt framme med matten och kan nästan läsa. Han har också många kompisar. Hur ska vi kunna hjälpa honom? Nu blir det mycket tjat, frustration och ilska från alla parter.

Bekymrad mamma

Svar: Tack för ditt brev. Jag har tidigare svarat på liknande frågor då många föräldrar upplever samma sak som du. Problem med att våga blir ofta tydliga i din sons ålder, när kraven ökar och barn mer medvetet börjar jämföra sig med kamrater. Det är också vanligt att barn kan känna självförtroende inom vissa områden samtidigt som det sviker helt inom andra.

Jag tror att du redan känner till mitt första råd, nämligen att försöka ta utmaningarna i små steg. Även om många föräldrar vet detta, är det ofta svårt i praktiken. Hur ska man göra utmaningen mindre när barnet vägrar att ens gå in på leklandet? Om han väl har låst sig gissar jag att det är svårt att komma vidare, oavsett vilka förslag ni lyckas komma på i stunden. För många föräldrar leder det till tjat och frustration, vilket i sin tur leder till perioder då man helt släpper ambitionen att utmana rädslor.

Jag vet inte om detta känns bekant, men det är ett vanligt mönster i samspelet mellan föräldrar och barn som är rädda för saker. Det blir som en jojo där föräldern antingen sätter för mycket press eller ingen press alls. För att undvika detta är det förstås bra att planera utmaningar i förväg, helst tillsammans med barnet. Om du till exempel föreslår att ni ska åka till ett lekland kan du vara tydlig med att sonen inte kommer att behöva göra något om han inte vill. Om han bara vill titta är det helt okej. När ni är på plats låter det bra att först låta honom bekanta sig med stället en stund. Det är en illustration av en annan viktig princip – att inte ha för bråttom att ta nya steg. Vänta tills sonen verkar slappna av och ha kontroll. Om han ändå nobbar en utmaning du föreslår gäller det att svälja frustrationen och istället ge förslag på mindre steg – att välja en mindre rutschkana, att åka tillsammans, att bara åka sista biten, att bara klättra upp och titta osv. Försök att tänka igenom möjliga steg i förväg.

Man vill gärna försöka övertyga barn om att saker inte är farliga genom att argumentera. Risken är att man fastnar i en maktkamp och att barnet blir alltmer upptaget av eventuella faror. Dessutom kan man ju faktiskt trilla på cykeln eller få en kallsup när man badar. Medge att sådant kan hända, men led framförallt allt in barnet på själva uppgiften: ”Jo, om man har otur kan man ramla, men vågar du pröva om jag springer bredvid hela tiden? Om jag orkar det – du kanske cyklar för fort!” Låt barnet dra sina egna slutsatser efter en utmaning, till exempel genom att fråga vad som gjorde att det gick bra eller mindre bra.

Det är förstås också betydelsefullt hur du reagerar när han väl trillar på cykeln eller får en kallsup. Många barn blir rädda och tappar modet att fortsätta när det blir bakslag. Som förälder gäller det därför att försöka avdramatisera samtidigt som man visar förståelse. Gå lugnt fram till sonen och trösta en stund, men försök sedan att distrahera honom och gå vidare. Du kanske måste backa flera steg för att han ska vilja fortsätta, men undvik att ge upp försöket helt och hållet.

För att lyckas med allt detta finns det en sak som brukar vara avgörande: att föräldern stå fast vid överenskommelserna. Vi antar att din son faktiskt nöjer sig med att göra det ni bestämde – han väljer att bara titta när ni kommer till leklandet. Alla förslag på utmaningar nobbas. Då gäller det att du inte pyser ut besvikelse eller otålighet, vilket är lättare sagt än gjort. Försök att ställa in dig i förväg på att det är en framgång att bara komma iväg.

Sonens rädsla skulle också kunna handla om att han tycker det är pinsamt och jobbigt att göra fel eller misslyckas i största allmänhet. Jag vill därför ägna resten av svaret åt detta.

Många kopplar samman rädsla för att misslyckas med låg självkänsla och förespråkar att föräldrar ska ge villkorslös kärlek oavsett hur barnet presterar. Det är ett bra råd till föräldrar som i första hand ger bekräftelse när barnet lyckas med saker. Samtidigt är det många barn som är rädda för att misslyckas trots att de blir villkorslöst älskade av sina föräldrar. Jag vill därför ge tre råd om kommunikation som kan hjälpa barn med utmaningar oavsett hur mycket kärlek de får.

Det första handlar om vad man säger när man ger instruktioner eller uppmanar barn att göra saker de tvekar inför. För att öka lusten och modet att pröva är det bra att fokusera på hur man gör något. Förklara för sonen hur man sitter på cykeln, håller i styret, har blicken framåt och så vidare. Sådant gör förstås de flesta föräldrar, men risken finns att man samtidigt börjar prata om hur bra det kommer att gå eller hur liten risk det är att ramla. Då börjar barnet fundera på allt som kan hända och tappar uppmärksamheten på själva uppgiften.  En minnesregel kan vara att prata om vad barnet behöver lära sig eller träna på för att klara nästa steg. Forskning har visat att barn som fokuserar på vad de behöver lära sig både mår och presterar bättre än barn som strävar efter ett visst resultat (eller efter att undvika en katastrof).

Det andra rådet handlar om vad man säger när barnet misslyckas. Det är bra att från början omformulera vad ett misslyckande innebär. Försök att hjälpa sonen att se misslyckanden som tillfällen att lära. Det är förstås inte lätt att övertyga barn om detta. Ibland kan man avdramatisera genom att låta barnet misslyckas med flit – att ramla i slow-motion eller försök att få en kallsup.

Om man har pratat om misslyckanden på detta sätt är det lättare att följa upp dem på ett bra sätt. En vanlig fälla är nämligen att man som förälder vill trösta och släta över när barnet inte klarat något. Det är ofta kontraproduktivt eftersom man mellan raderna kan förmedla att misslyckanden är något att skämmas över. Om din son blir förtvivlad ska du förstås trösta en stund, men sedan hjälpa honom att se vad som gick fel och lotsa vidare till ett nytt försök.

Att kommunicera bra när barn misslyckas känns självklart, men det är faktiskt lika viktigt att göra det när barn lyckas. I motsats till vad man ibland hör mår barn bra om de får bekräftelse för prestationer, förutsatt att man bekräftar genom att prata om vad barnet faktiskt gjort: ”Nu lät du cykeln få fart innan du satte ner foten – bra!”. Barn som får sådan bekräftelse tycker både att aktiviteten i fråga är roligare och är mer villiga att anta nya utmaningar. Dessutom bidrar det till att barnen får en mer positiv syn på sig själva och tror att de kan lära sig nya saker. Om vuxna däremot bekräftar prestationer genom att ge allmänt beröm kan effekten bli den motsatta. Det gäller särskilt om berömmet handlar om egenskaper som att vara ”musikalisk”, ”smart”, eller ”snabb”. Alltså – var nyfiken och låt sonen berätta själv vad som fungerade. Ditt intresse är den bästa bekräftelse han kan få.

Martin

På  www.forster.se/referenser140414 finns referenser till forskning som nämns i svaret.

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

mamma: naturligtvis ska man söka hjälp om man har anledning att misstänka någon form av funktionsnedsättning. Men nu hade det redan kommit ett antal inlägg som pekade på den möjligheten, och för att då nyansera bilden lite ville jag framhålla att det inte nödvändigtvis måste vara aspergers syndrom bara för att man är försiktig och sen motoriskt. Det finns faktiskt en ganska stor variation inom "normalspannet" också. Och ja, jag vågar med ganska stor säkerhet säga att det inte finns någon anledning att misstänka att vår son har asperger. Vi har andra barn med neuropsykiatiska funktionsnedsättningar och min man arbetar med barn med just dessa funktionsnedsättningar.

Fyrabarnsmor, 14:43, 2 maj 2014. Anmäl

Till anonym och fyrabarnsmor: Vi hade också helt avfärdat tanken på något neuopsykiatriskt problem när vår dotter var 8 år. De flesta får inte diagnos så tidigt. Men om problemen inte löser sig (och man skriver ju inte till en sådan här spalt om inte problemen känns jobbiga) så skall man inte tveka att utreda. Om era barn inte läs sig läsa ordentligt, visst skulle ni kolla synen då för att eventuellt skaffa glasögon? Och om man har mycket magknip är det lika självklart att undersöka t ex glutenintolerans. På samma sätt bör man söka hjälp för den här sortens beteenden om det inte går över. Många lider i åratal för att man inte "vill ha en diagnos". Men diagnosen Aspergers syndrom är inte värre än diagnosen diabetes - det är en hjälp att få rätt stöd i form av hjälpmedel, eventuell medicin och också förståelse från omgivningen. Lycka till, hoppas det löser sig, men gör det inte det, sök hjälp!

mamma, 22:48, 27 april 2014. Anmäl

Tack, Fyrabarnsmor för ett mycket välformulerat inlägg med konkreta råd! Barn behöver inte ha undersökas för att få en "diagnos" för att de är försiktiga och tar längre tid på sig för att lära sig cykla! Trebarnsmor

Anonym, 14:46, 25 april 2014. Anmäl

Det låter precis som vår son (och han har definitivt inte Asperger). Han har alltid varit försiktig och ovillig att föröka igen om han misslyckats med något. I takt med att han trots allt ändå lärt sig saker har vi kunnat peka på att "se nu hur bra det gick när du övade om och om igen" och han har blivit mycket bättre på att våga försöka på nytt., fått bättre självförtroende helt enkelt. Cykla har han precis lärt sig (han är snart 8 år). Förra året gav han själv uttryck för att det var jobbigt att inte kunna cykla, och då införde vi ett belöningssystem. Vi tvingade honom inte att öva, men varje gång han gjorde det fick han ett klistermärke på ett "cykelprotokoll". Efter tio märken fick han en mindre belöning, och efter 50 en riktigt stor leksak han verkligen önskade sig. På så sätt övade han många gånger, och blev säkrare, även om han inte lyckades lära sig helt och hållet. Vi monterade en stång på cykeln som vi hela tiden höll i. Viktigt är också att inte ha en för hög cykel. Barnet ska kunna sätta i båda fötterna i marken. På så sätt är det nästan omöjligt att ramla - tappar man blanasen sätter man bara ner fötterna. När cykeln åkte fram igen den här säsongen hade han en helt annan säkerhet, och bara efter några gånger sa han själv till att jag kunde släppa stången (jag hade lovat att inte släppa förrän han sa till). Nu cyklar han! Lycka till!

Fyrabarnsmor, 22:02, 22 april 2014. Anmäl

Känner igen detta exakt från vår dotter som nu är i tonåren. Hon är duktig på jättemycket, men går det inte på en gång så låser det sig. Det där att alla måste öva går inte in, hur många gånger vi än säger det. Hon har också fått diagnosen Aspergers syndrom. Föreslår utredning, ju tidigare man får stöd och hjälp desto bättre. BUP eller vårdcentralen är rätt ställe att börja, BVC kan tyvärr ingenting om detta. Läs t ex här: http://www.autism.se/content1.asp?nodeid=19408

mamma, 22:06, 15 april 2014. Anmäl

Min dotter var exakt likadan, nu när hon är 22 år har det visat sig att hon har Aspergers efter utredning, då är man ofta motoriskt klumpig bl.a. (Hon har självklart fler symtom). Kanske är värt att läsa på lite om det och se ifall symptomen verkar stämma.

Anonym, 16:22, 14 april 2014. Anmäl

Hej Agnes, Bra kommentarer av Forster från Karin

Anonym, 15:26, 14 april 2014. Anmäl

Hej, Skickar detta., även om det inte är aktuellt. Forster har så bra synpunkter Kram Karin

Anonym, 15:25, 14 april 2014. Anmäl

En fråga till FS: hur tydligt är det i er familj att även vuxna gör misstag? Att allt han kan idag beror på att han vågat göra misstag tidigare? Kan ni leka runt temat "vuxna gör misstag"? Toka er och låtsasramla, tappa osv. Kanske sluta att använda orden och språket på det sättet, ordet "misstag" kan bytas ut mot "försök" eller något annat mer positivt laddat. Berätta att alla stora, framgångsrika forskare och vetenskapsmän/kvinnor använder själva misstaget som ett sätt att få nya ideer, läs och leta aktivt efter sådana (typ Edison, mycket välkänt exempel). Utan "misstag" skulle inte mycket nytt hända. Gör misslyckandet till något bra. Börja i extremt liten skala. Ställ frågan varje dag runt matbordet till samtliga att besvara: vad har du lärt dig idag? (underförstått: vilka misstag gjorde du som du lärde dig något av?) Lycka till!

Sara, 10:30, 14 april 2014. Anmäl

[...] ”Hur ska vi hjälpa vår son att våga mer?” What Color Eyes will your Children Have? | Understanding Genetics Do babies dream when they sleep, or they simply rest peacefully? Queenie Liao, a free-lance artist and mother of three boys living in California, has tried to answer this question by sharing the adventurous dramas that her child Wengenn dreams of during his sleep. Combining artistry and imagination with photography, Queenie has created captivating photos using plain cloths, stuffed animals, and other common household materials to create the background setting. Her album – Wengenn in Wonderland – is a compilation of over 100 creative photos that depict the continuous exploration of her son Wengenn in his magical land of charm and wonder. She drew inspiration from other creative mommas like Adele Enersen and Anne Geddes but gave the images her own imaginative fairytale twist. [...]

Gravid & familj | Pearltrees (Webbsida), 10:07, 14 april 2014. Anmäl

”Vi skäms över hur mormor beter sig”

Fråga: Hej Liria,

Jag skriver till dig angående min mormor. Jag har läst många av Insidans svar och tyckt att råden varit bra. Jag tillbringade många sommarlov hos min mormor. Innan hon blev sjuk minns jag henne som en stark, snäll och pysslig människa. Som barnbarn fick jag all uppmärksamhet och kärlek. Min mormor sitter sedan några år efter en stroke i rullstol med ena sidan förlamad.

Stroken gjorde min mormor deprimerad och hon började klaga på allt och alla. På den tiden bodde hon långt ifrån min mamma. Efter några år ledsnade hon på hemtjänsten och krävde att få komma till ett äldreboende. Då upptäcktes att hon utnyttjats ekonomiskt av en person som stått henne nära och det blev dramatiskt. Tyvärr var det inte första gången något sådant hänt henne.

Vi försökte hälsa på henne så ofta vi kunde och ringa henne men tyvärr kände hon sig mycket ensam. Hon var väldigt jobbig för personalen med en mycket otrevlig attityd, och snodde saker. Hon ansåg att personalen var där för att vara hennes betjänter och ställde höga krav på exakt hur hon ville ha allt. Hon klagade över hur hon vantrivdes och inte ville vara där. Dessutom var hon speciellt otrevlig mot mörkhyade personer på grund av deras hudfärg och kallade dem för olämpliga namn. Och klagade på dem om allt. Allt detta skedde också framför oss och vi fick stå där och skämmas för hennes beteende. Jag och min mamma sa lugnt och bestämt att vi inte tyckte att detta beteende var okej och att hon måste sluta – detta var hennes hem nu.

Vår ambition var förstås att flytta upp henne till ett boende närmare oss så att vi kunde hjälpa henne och hälsa på henne oftare. Med mycket hjälp från det nya boendet, och en tråkig men tyvärr läglig demensdiagnos, lyckades vi. Det första hon sa när vi kom dit var: ”Det var bättre på förra stället”. Nu bor hon 20 minuter ifrån oss och vi hälsar på henne så ofta vi kan. Hon kommer inte alltid ihåg att vi varit där och ringer ofta och tjatar på oss. Men, och detta är varför jag skriver, hon beter sig mycket illa mot personalen och de andra boende. De andra boende är i mycket sämre skick än hon. Mormors demens har inte gått jättelångt ännu och hon äter bromsmedicin. Detta hindrar inte henne från att vara nedvärderande mot andra boende och säga fula ord till dem, och vara elak mot den hårt arbetande personalen. Hon kallar mörkhyade personer för olämpliga namn på grund av deras hudfärg.

Jag förstår inte vad hon tror att hon kan uppnå. Jag och mamma försöker lugnt och bestämt prata med henne. Vi försöker gång på gång att ge henne damtidningar och föreslå saker hon kan göra så att det inte blir så tråkigt om dagarna men hon säger nej till allt. Jag vet inte om hon förstår, men hon blir mest ledsen och vill att jag ska förlåta henne. Hon har länge sagt att det vore bättre om hon var död. Jag osäker på hur allvarligt hon menar det, men jag för lite känslan ibland att om hon kunde så kanske. Jag och min mamma och personalen försöker prata med henne för att förändra hennes beteende. Jag och min mamma tycker inte det är jättekul att åka dit för att sedan stå där och skämmas medan hon förstör vårt och hennes anseende. Jag vet inte vad vi skulle göra om de säger att de inte orkar mer och hon blir utslängd från boendet.

Har du några råd?

Ledsen

Svar: Hej ledsen!

Du berättar om ett dilemma som jag tror att många känner igen sig i. Att en nära och kär person förändras av sjukdom, ibland på ett sätt som gör att personen knappt känns igen. Man känner sig alltmer främmande inför personen. Olust och till och med rädsla infinner sig. Liksom skamkänslor. Där det hittills bara har funnits kärlek och vänskap. Anhöriga till personer med demens berättar om att de stannar kvar av kärlek och lojalitet, men hur den personlighetsförändring som inträffar vid demenssjukdom gör relationen allt svårare att vara i.
Jag imponeras av den omsorg och lojalitet du visar din mormor. Trots att hon faktiskt nu är ganska svår att älska, som hon är i dag.

Din berättelse, som är så empatisk med henne, ger bakgrunden till ditt stora tålamod, som jag läser den. Din mormor har det svårt som äldre. Hon blev rullstolsburen efter en stroke och blev ekonomiskt utnyttjad av en närstående person när hon var som mest utsatt och svag. Och nu är din mormor i de första stadierna av demenssjukdom. Man är då klar nog att märka sina växande svårigheter med minne och språk, och oroar sig för vad som väntar samtidigt som man själv inte noterar de egna personlighetsförändringarna.
Din mormor är förmodligen på flera sätt hjärnskadad, och det kan till stor del förklara hennes beteende. Mitt första råd till dig är att tillämpa acceptans kring detta. Acceptera att det finns hjälp hon kan få som kan lindra hennes handikapp, men att din mormor troligen inte kan ”förändras” på något avgörande sätt, eller återigen bli den ”snälla” person som hon en gång var. Vid stroke uppstår en syrebrist i någon del i hjärnan. Hjärncellerna i det området dör. Vilka besvär man får efter stroke är olika beroende på vilken del av hjärnan som har skadats. Personlighetsförändring kan vara en konsekvens.  Demenssjukdom finns av olika slag. Men gemensamt är att de påverkar personligheten och det sociala beteendet först. Vanliga symtom är att man blir mer inbunden och mindre engagerad. Något beroende på vilken demenssjukdom som är aktuell kan man också förlora känslan för vad som anses lämpligt att säga och göra i olika sociala situationer. Kanske det kan underlätta för dig om du inte betraktar din mormor som besvärlig, som en nejsägare och en fördomsfull person, utan som en av hjärnskador förändrad och handikappad person.

Du oroar dig för att din mormor ska bli ”utslängd” från äldreboendet för att de inte kommer att orka med hennes beteende. Därför är mitt andra råd till dig att du berättar för din mormors kontaktperson eller patientansvariga sjuksköterska om din oro. Med stor sannolikhet kommer du att få höra att de är fullt införstådda med att din mormor beter sig som hon gör för att hon är sjuk, och kanske också för att hon är ledsen och vilsen i den nya situation som hon har hamnat i. Det är en del av det professionella bemötandet hos personal inom äldrevården att förstå hur en demenssjukdom visar sig, och förhålla sig sakligt och tolerant till detta. Du ska nog också fråga om hur uppmärksam man är på din mormors självmordstankar. Ibland kan läkemedelsbehandling vara en hjälp hos äldre som är nedstämda eller deprimerade.

Som anhörig kan man behöva stöd och råd. Mitt sista råd är att du kontaktar Demensförbundet, www.demensforbundet.se eller Alzheimerföreningen, www.alzheimerföreningen.se. Hör dig för om stödgrupper och information som kan vara dig till hjälp. Du kan också läsa en bok som heter ”Motiverande samtal. Praktisk handbok för äldreomsorgen” publicerat av förlaget Gothia Fortbildning. Där har jag och min författarkollega skrivit om hur man kan bemöta bland annat personer med demens.

Varma hälsningar!
Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (26)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 26

[...] ska vi väl inte vara sämre. Ett vuxet barnbarn skriver i ett brev till Dagens Nyheters psykolog Liria Ortiz om hur hon skäms över sin mormor. Mormor har nämligen fel värdegrund. Efter en stroke sitter mormor sedan några år i rullstol [...]

Söndagskrönika: Angiverisamhället « Snaphanen (Webbsida), 00:35, 27 april 2014. Anmäl

Hej FS, känner verkligen igen mig i detta. Jag var ung anhörig till min (mycket gamla) pappa som fick vaskulär demens, och minns att det var både svårt att se personlighetsförändringen och pinsamt när han slängde ur sig socialt oacceptabla saker till personalen. Jag håller helt med alla som har skrivit att personalen förstår. Oroa dig inte för det. Jag håller också med om rådet att sluta försöka tala din mormor tillrätta, det kommer inte att ge resultat. Det jag vill tillägga till alla tidigare bra kommentarer är några tankar om vad du faktiskt kan göra. Se stunden med mormor som hennes stund, och försök göra den så fin som möjligt för henne. Du avlastar personalen genom att finnas där för mormor, och viktigast av allt, du hjälper mormor. De tidiga faserna av demens/alzheimers är helt fruktansvärda och deprimerande för den som drabbas, värre än de senare faserna när den sjuke inte förstår själva att han/hon är sjuk. Så det finaste du kan göra för henne är att vara där och bara försöka göra stunden med dig så bra som möjligt. Om det handlar om att lyssna på klagomål utan att tillrättavisa, så gör det. Och om det är möjligt att fokusera på annat - ta en promenad i rullstolen, ta med kakor som hon älskar, titta på någon bild eller trasa sönder någon tidning ihop om hon gillar det - så gör det. Tiden kommer att gå och hon kommer inte längre att vara friskast på boendet, men tills dess så bara försök göra hennes dagar bättre de stunder som du är där. Slutligen, en god relation till personalen är guld värd. Om du uppskattar dem så säg det, om du oroar dig så säg det, osv. Lycka till med allt, och glöm inte att vara snäll mot dig själv.

Klara, 08:31, 23 april 2014. Anmäl

Många har skrivit uppmuntrande ord och de har helt rätt! sug i dig dem! Jag har jobbat på äldreboende och alla är helt införstådda med att sjukdomen är som den där. Det som dock tyvärr förekom var att patienter var fel och/eller övermedicinerade. Kan vara värt att ta upp det med behandlande läkaren, men det är ju ingen garanti för att det blir bättre. Din mormor har inget ansvar för sina handlingar men som personal kan man andå bli sårad, av ex rasistiska uttalanden eller andra elakheter. Jag uppskattade när de anhöriga förstod att det tär på ens ork och kraft och visade uppskattning för det arbete man gör. Men be om ursäkt för sjukdomen behöver man inte göra. Någon skrev här tidigare om att förklara hur personen var innan sjukdomen, det tycker jag är ett fint sätt att visa respekt för ens anhörig utan att för den skull släta över.

Emma, 16:47, 16 april 2014. Anmäl

personalen vet ju hur det är man vet ju många gamla blir som din mormor dom kan ju inte hjälpa om dom är dementa

marianne hallin, 17:32, 13 april 2014. Anmäl

Det är ingen mening att skämmas - varför ska ni skämmas???? Er mormor har en demenssjukdom och det är mer regel än undantag att sjukdomen ger ett förändrat beteende hos den sjuke. Personalen är van att hantera dementa så för dem är detta inget konstigt. Ni kan vara rätt säkra på att personalen inte tar er mormors utfall och nycker personligt. Er mormor rår inte för sitt beteende och det går inte att vrida klockan tillbaka och tro att hon ska bli frisk från demensen, tyvärr så är livet inte så enkelt att våra nära och kära förblir som de var som yngre. Vi har själva dementa föräldrar som släppt alla spärrar och beter sig illa mot oss och de blir bara värre och värre med åren, men det är en del av livet, detta att bli gammal och skröplig och inte vara sig lik längre.

Syskon med samma bekymmer, 14:15, 13 april 2014. Anmäl

Personalen förstår garanterat vad hennes demensdiagnos innebär och att hennes beteende är ett symtom på sjukdomen. Det ni kan göra är att berätta för personalen om hur hon var innan hon blev sjuk, att ni förstår att det måste vara påfrestande för dem att få höra hennes otrevligheter och att ni uppskattar deras tålamod och hårda arbete med mormor. Det kommer inte att förändra hennes beteende, men ni slipper skämmas inför personalen, och kanske hjälper det dem att ha ännu lite mer tålamod och fortsätta behandla mormor väl i alla lägen trots skitstormen.

Sara, 23:55, 12 april 2014. Anmäl

Visst kan det finnas en och annan släkting man skäms över, men inte i ett sånt här fall när det handlar om sjukdom.

TSK, 16:37, 10 april 2014. Anmäl

Värdefullt svar från Stina 14:45, stor igenkänningsfaktor och svaret skulle lugna mig om jag var i FS:s situation.

Hannah, 14:24, 10 april 2014. Anmäl

@j-vlar 17:20. många försöker ta hand om dementa anhöriga i hemmet, men ibland blir det en övermäktig uppgift och den demente mår bäst av att ha människor som orkar omkring sig, vilket anhöriga inte alltid gör till slut hur gärna de än vill.

Anonym, 17:46, 9 april 2014. Anmäl

Jag instämmer med övriga om att det är normalt för demenssjuka och att personalen bör känna till och förstå problemen. Just detta att hon hittills är mindre sjuk än övriga och beter sig illa mot dem känner jag igen från när jag själv jobbade på demensboende. De som var friskast talade ofta illa om övriga. Antagligen var det ett försök att känna sig bättre själv - de andra är i alla fall sämre/har det värre. Ett högst mänskligt och förståeligt om än tråkigt beteende, som man kan se i många varianter ute i samhället även bland folk som inte har demenssjukdom, och med demensen släpper vissa tabun och spärrar. Naturligtvis kommer hon inte att bli utkastad från boendet oavsett hur hon beter sig, när det finns ett biståndsbeslut på att hon behöver särskilt boende. Det enda man kan göra är att byta bord i matsalen eller liknande för att parera vissa konfrontationer. De anhöriga behöver inte ta på sig ansvar för att ändra mormoderns beteende vilket antagligen är lönlöst. Jag instämmer med psykologens råd och uppmuntran.

Stina, 14:45, 9 april 2014. Anmäl