”Vad ska jag göra för att inte irritera mig på mina styvbarn?”

Fråga: Jag lever sedan ett par år tillbaka med en man som har två barn sedan tidigare, vi har också ett gemensamt yngre barn. I stort har vi det bra, vi har det ganska harmoniskt de veckor barnen är hos oss (varannan vecka), de accepterar mig och accepterar när jag säger till dem. De fungerar mycket bra tillsammans med vår dotter och verkar tycka om mig, de kan båda två krypa upp i mitt knä, be mig att ligga bredvid dem på kvällen när de ska sova och så vidare. Jag vill väldigt gärna att vår familj ska fungera och jag och min sambo jobbar medvetet för att det skall bli så.

Jag kan dock inte komma ifrån att jag tycker att det är väldigt jobbigt att ha styvbarn. De tar mycket av min energi och jag irriterar mig mycket på dem. Ibland vet jag inte hur jag ska stå ut när de är hemma hos oss, det känns som att jag inte kan koppla av i mitt eget hem.

Trots att jag tycker att jag jobbar mycket med det har jag en laddad relation till dem, jag vet inte om det grundar sig i att min sambo har dem tillsammans med en annan kvinna eller i att jag tvingas leva med dem trots att jag helst skulle slippa. För det mesta kan jag behärska mitt humör, men ibland blir jag väldigt arg och på dåligt humör när de är hemma hos oss.

Att vara styvförälder är något av det svåraste jag gjort hittills och jag tycker inte att jag hittar ett förhållningssätt som fungerar. Jag hamnar lätt i tankar som ”vad lätt allt hade varit om de inte funnits”, ”jag avundas dem som har en kärnfamilj” och så vidare. Jag kommer ofta på mig själv med att vara ganska missunnsam mot dem.

Varför är det så svårt att leva med andras barn, kan det vara kulturellt betingat att jag reagerar som jag gör? Hur kan jag göra för att hitta en relation till dem som fungerar? Finns det något generellt att säga om styvfamiljer som fungerar väl?

Svar: Tack för ditt ärliga och öppna brev. Jag tror att vissa skulle avfärda dina frågor med ett ganska kort svar: Så länge du känner att du helst vill slippa styvbarnen kommer din relation till dem att förbli dålig. Självklart är det så, men din fråga är väl egentligen varför du känner så ibland. Jag kan intyga att många styvföräldrar kan känna likadant, men få pratar öppet om det. Jag förstår att du är rådvill, eftersom det är svårt att tvinga fram eller bort känslor.

Jag vill börja med din fråga om vad man vet generellt om styvfamiljer. De flesta studier som har undersökt hur styvföräldrar mår och klarar familje­livet pekar på att de har det lite tuffare än biologiska föräldrar. Samtidigt verkar det inte ha så mycket att göra med själva familjeformen, utan beror till stor del på hur familjemedlemmarna kommunicerar och umgås med varand­ra. Med andra ord kan styvföräldrar må sämre än andra föräldrar, men behöver inte göra det om samspelet i familjen fungerar.

En återkommande slutsats är att relationen till den andra föräldern i hög grad påverkar hur man som styvförälder kan relatera till barnen. Så är det i familjer i största allmänhet, men föräldrarnas inbördes relation verkar ha särskilt stor betydelse just i familjer med en styvförälder. I en studie såg man också att ett gott stöd från den biologiska föräldern var det som främst minskade risken för att en styvförälder skulle må dåligt i familjen. Ett gott stöd kan till exempel handla om att ge styvföräldern utrymme och att fatta gemensamma beslut rörande barnen.

Du undrar hur du ska göra för att få en bra relation till styvbarnen. Du tar samtidigt inte upp några konkreta exempel på problem i relationen. Vad är det som väcker din irritation eller ilska? Är det något barnen gör eller saker som händer i familjen? Om det finns olösta problem som är svåra att ta upp är det viktigt att du vågar göra det. Man vet nämligen att styvföräldrar lätt kan hamna i ett mönster av att undvika konflikter om de inte upplever sig ha mandat att begära vissa saker.

Du skriver att du kan avundas kärn­familjer. På vilket sätt? Vad är det som är enklare för dem? Uppstår det situationer då du känner att du inte kan agera som du vill eller där andra i familjen gör saker du ogillar? Vad är skillnaden rent konkret de veckor styvbarnen bor hos er? Svaren på dessa frågor kan blottlägga konflikter som du kanske måste ta upp med resten av familjen.

Att undvika konflikter kan vara en del av ett större mönster där styvföräldern i allmänhet försöker anpassa sig för att vinna barnens förtroende. Man vet att det trots goda avsikter leder till en sämre relation. Motsatsen förekommer förstås också, det vill säga att styvföräldrar anstränger sig för lite för att anpassa sig efter barnens behov eller intressen.

De starkaste relationerna mellan styvföräldrar och styvbarn finner man i familjer där båda parter tar plats och anpassar sig efter varandra. Jag undrar samtidigt om er relation i praktiken är så dålig. Eller utgörs problemen mest av dina egna tankar och känslor om att vara styvmamma, jämfört med hur det skulle kännas att leva i en kärnfamilj?

Även om du inte kan tvinga fram andra känslor för styvbarnen, så kan du kanske förskjuta ditt perspektiv på tillvaron en bit. Det låter som om du för en inre kamp där du när drömmar om en kärnfamilj och därmed inte kan slå dig till ro med att du faktiskt lever i ett annat slags familj. Om du vill fortsätta att leva med din sambo är utmaningen att känslomässigt acceptera det som inte går att förändra – att det finns tre barn i familjen. Ju mer du kan släppa den inre kampen, desto mer kan du ägna kraft åt att faktiskt leva med den familj du har.

Ser du väldigt olika på ert gemensamma barn och på styvbarnen? Jag ställer frågan mest för att illustrera hur orden vi använder leder oss till att känna och tänka i vissa banor.

Om du vill förändra ditt perspektiv på familjen kan första steget vara att förändra ditt sätt att prata, vilket i förlängningen förändrar ditt sätt att tänka. Det finns flera exempel i ditt brev på hur orden förstärker avståndet mellan dig och styvbarnen. Du skriver att du tvingas leva med dem trots att du helst skulle slippa och att du ibland har svårt att stå ut när ”de är hemma hos oss”.

Du skriver också att du inte kan koppla av i ”ditt eget hem”. Det är också deras hem. Det är ert gemensamma hem. Jag förstår att du inte menar det på detta sätt, men jag överdriver för att illustrera ordens betydelse.

Du undrar också om dina känslor kan vara kulturellt betingade. Jag tror att det kan ligga något i det och att de ord du väljer bottnar i en kulturell föreställning om hur det är att leva som styvförälder. Forskningen jag nämnde tidigare pekar mot att styvföräldrar kan uppleva en konflikt som onödigt stor just på grund av kulturella förväntningar. När samma konflikt uppstår i en kärnfamilj kan man inte skylla på den elaka styvmodern.
Det har också visat sig att styvföräldrar med mer traditionella värderingar om äktenskap och familjeliv mår sämre än andra styvföräldrar.

Jag vet inte om det är nödvändigt för dig att jobba med dina värderingar, men det är min bästa gissning. Jag menar inte att du ska slå knut på dig själv och låtsas som om relationen till alla tre barnen är likadan. Bara försöka acceptera att ni lever tillsammans i en familj.

Gå till www.forster.se/referenser140526 för att läsa mer om forskningen i svaret.

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (35)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 35

Det första steget är att inse att styvbarnen inte är "hemma hos oss" utan hemma hos _sig_. Samma sak med att du inte kan koppla av ditt eget hem - faktum är att du inte kan koppla av i _ert_hem. Det tror jag är nyckeln...

HR, 11:03, 7 juni 2014. Anmäl

Jag har varit i exakt den situationen du är nu. Ett par år är ingenting i en styvfamilj. Jag har levt i min familj nu i sju år och det är först de senaste två åren våra roller har satt sig. Det är jättejobbigt emellanåt, och det finns vissa saker som skiljer sig från att leva i kärnfamilj. Det kommer fram känslor som är "barnsliga", och det är inte alltid man hanterar dem som man birde. Men jag har löst det genom att jobba på att vara förstående och släppa lite på mitt kontrollbehov. Idag jag kan ärligt säga att jag irriterar mig lika mycket på både mina styvbarn och mitt biologiska :) Och upplever även samma glädje med alla. De är dock i väldigt olika åldrar så det skiljer sig åt hur det yttrar sig. Var förlåtande mot dig själv och ge det tid!

Johanna, 11:23, 4 juni 2014. Anmäl

@Fyrabarnsmor: Jag upplever tvärtom FS som väldigt självmedveten när hon skriver "Jag kommer ofta på mig själv med att vara ganska missunnsam mot dem." En omogen människa hade inte själv kommit till den insikten. FS inleder sedan med att beskriva allt som fungerar bra och kommer sedan in på sina egna känslor och att hon avundas kärnfamiljer. Det är där jag tror att FS gör ett tankefel. Alla familjer har sina problem och man gör sig själv en otjänst när man ser ser sig omkring och tror att alla andra är lyckligare än en själv. Skenet kan bedra. Många här beskriver sina egna dåliga erfarenheter men vi vet inte om barnen mår dåligt. De bor med FS varannan vecka så uppenbarligen är de inte helt utelämnade till henne. FS har gjort ett val. Hon har valt att leva med sin sambo och hans barn. När hon upplever problem med sig själv skriver hon till Martin för att be om råd om hur hon ska göra. Hon vill ha en bra relation med styvbarnen, annars hade hon inte tagit sig tiden att skriva hit.

JennyL, 17:56, 3 juni 2014. Anmäl

JennyL: De som du avfärdar som "gnällspikar" reagerar just på det som du känner igen, hur du som barn kände inför dina småsyskon. Den situationen är på intet vis jämförbar. Du var ett barn och hade påtvingats den familjesituation du levde i. FS är vuxen och har till skillnad från sina styvbarn ett eget val. Det handlar inte om att skuldbelägga FS, utan att vädja till henne att inse just det. Skälet till att många kommenterar det är att FS i sin fråga verkar något omogen och tycks sakna insikt om den viktiga skillnaden. Även Martin noterar det, även om han försöker linda in det "jag förstår att du inte menar det på detta sätt". Når hon insikt om att hon har ett val medan situationen tvingats på barnen och att hennes idealiserade bild av en kärnfamilj sällan har någon motsvarighet i verkligheten, dvs. når hon personlig mognad, blir det säkert lättare för henne att "uthärda" livet i en styvfamilj. Det är alltså råd i all välmening, inte något skuldbeläggande.

Fyrabarnsmor, 11:03, 3 juni 2014. Anmäl

Jag gillar Martins svar och instämmer inte alls med alla gnällspikar som försöker skuldbelägga FS. För mig känns det mer som att FS behöver inse att hon lever precis som i en kärnfamilj. Jag har varken barn eller styvbarn men tycker att FS beskrivning stämmer väl överrens med hur det kändes att växa upp med småsyskon. Ibland ville man bara slippa de små "skitungarna" som inkräktade på ens liv, hem och föräldrar men ändå älskar man dem. Som barnlös har jag även kunnat stå vid sidan om och se vänner med barn ibland beklaga sig över hur komplicerad tillvaron blivit. Familjeliv innebär väl just att man ibland får anpassa sig efter övriga.

JennyL, 12:35, 2 juni 2014. Anmäl

Kurran, 19:32, 27 maj 2014 Bra sagt! .Jag blev själv styvmor vid 30årsåldern. Jag hade då själv inga barn. Det fanns en avundsjuka mellan oss, men jag som den vuxna satt den åt sidan och utvecklade en underbar relation med min fina styvdotter.. Vi har nu fått en dotter till, för jag ser min styvdotter som min tjej också, och vår familj har blomstrad. När min styvdotter presenterar mig som sin styvmor blir jag så stolt. FS- bete dig som den vuxna som du är. Arbeta på att förstärka din relation med dina styvbarn/en, ooh i framtiden kommer du förhoppningsvis vara glad att du gjorde det. Du får inte glömma att de är barn, och de har inte valt denna situation, men det har du.

Anonym, 13:46, 1 juni 2014. Anmäl

@S, att du har en sund inställning framgår tydligt, alla borde sträva efter detta.

Anonym, 12:57, 1 juni 2014. Anmäl

S: mycket klok kommentar!

Anonym, 12:30, 1 juni 2014. Anmäl

Jag är själv styvmor och förvånas över hur intoleranta alla svar är. Som styvmor verkar man automatiskt bli ifrågasatt och skyldig. Jag tror att de allra flesta personer önskar vilka barn som helst det allra bästa, ännu mer barnen till den man älskar mest. Det är mänskligt att bil irriterad på andra människor, problemet som styvförälder är det dåliga samvetet man får dras med när man irriterar sig på sina styvbarn. En styvfamilj är ju absolut inte ovanlig idag, så har svårt att tro att problemet skulle vara ens "normer". Problemet är väl att man "inte varit med från början" med styvbarnen, man har en konstruerad, inte naturlig relation. Dessutom blir jag upprörd på vuxna styvbarn som fortfarande verkar fast i offerkoftan: det var min styvmors fel, alltihop. Jag har delvis dålig relation med mina föräldrar, trots att jag kommer från en kärnfamilj. Som vuxet barn är man just det, vuxen. Lyft telefonen och skapa en relation med din pappa! Det kanske visar sig att det faktiskt var relationen mellan er som inte funkade, och att du bara har styvmamman som ursäkt. Jag tycker FS är modig och engagerad i sin familj som tar upp en sån här viktig fråga! Alla i en familj måste må bra, styv eller ej. Det är extremt komplicerat att vara styvförälder, men nog önskar man att man älskade sin älskades barn lika mycket som han/hon gör, det vore ju så mycket lättare då!

S, 11:20, 1 juni 2014. Anmäl

Kära Styvmamma med erfarenhet. Om båda bio-föräldrarna skaffat nya partners och bildat nya familjer, var menar du då att de ursprungliga barnen hör hemma? Att de ska vara hemlösa?

Anonym, 10:11, 1 juni 2014. Anmäl

Hur går jag vidare i relationen med min kollega?

Fråga: Hej Liria!
Det har väl skrivits spaltmeter om olycklig kärlek. Här kommer då en fråga på samma ämne men med en ganska så tidstypisk knorr. Jag har haft en kärleksrelation med en kollega de sista sex månaderna. Hon har hela tiden varit tydlig med att det handlar om det fysiska mycket snarare än det emotionella även om det mycket tydligt finns väldigt starka emotionella band. Självklart trillade jag dit och blev väldigt kär i henne, känslor som inte är direkt besvarade eftersom hon inte anser sig kunna gå in i ett förhållande nu. Tyvärr är det så att jag måste fortsätta att arbeta tillsammans med henne så jag försöker hitta ett sätt att gå vidare där vi kan fortsätta att vara vänner. Vi har bägge den ambitionen men det är självklart ganska svårt.

En viktig abrovink i det hela är att jag på grund av jobbet behöver arbeta på annan ort som tillsammans med henne under en period på minst sex månader.

Så min fråga är hur jag skall göra för att komma vidare här. Allra helst skulle jag vilja få till ett förhållande med henne men det verkar inte vara en möjlighet så jag måste inrikta mig på att bli av med de romantiska känslorna. Enklast vore väl att ge sig ut och dejta men när man sällan är hemma, hela tiden är tvingad att umgås med nämnda kollega i tjänsten, och på annan ort inte ha någon annan att umgås med mer än henne, så begränsas möjligheterna ganska rejält. Jag anses som väldigt framgångsrik i mitt jobb och kolleger på min nivå finns det inte många av så jag har ingen möjlighet att få någon annan kollega att ta hennes jobb, och själv skulle jag inte drömma om att tacka nej till denna chans.

Kaffekoppen

Svar: Hej ”Kaffekoppen”,

Din fråga kretsar kring hur du ska gå vidare med din kärleksrelation med din kollega, och jag väljer att använda orden ”kretsa kring”. Mitt intryck när jag läser ditt brev är att flera tankar och känslor beträffande din relation inte uttalas så tydligt av dig utan bara antyds mellan raderna.

Jag tror att du måste göra tydligare för dig vad du innerst inne vill i förhållande till din kollega. Du kan släppa taget om henne, och välja att ha som mål att bibehålla en professionell relation till henne, och kanske också vara en vän. Med du har faktiskt också möjligheten att konstatera att du älskar henne, och ser henne som en kvinna som du vill bilda familj med och leva ditt liv med. Hon säger att ni bara har en sexuell relation samtidigt som du skriver att ”det finns väldigt starka emotionella band”. Är det enbart du som upplever det så, eller är det så för er båda?

Svaret på den frågan är nog ganska avgörande för vad du ska välja att göra nu. Mitt råd är att du svarar på ett eftertänksamt sätt på den frågan för din egen del, och också utforskar vad hon känner. Visst, det är att avslöja dig och det gör dig sårbar, men det är den riskabla vägen vi får välja att gå när vi vill komma nära en annan människa. Att vi allt mer tydligt visar vårt behov av den andra.

Kom ihåg att en relation inte är för alltid given till sin karaktär. Den kan växa och fördjupas, och det är kanske du som måste ta initiativet ännu mer till detta om det är vad du verkligen vill. Hur kommer det sig att hon ”anser sig inte kunna gå in i ett förhållande”? Finns det saker som hon behöver för att våga satsa på dig, som du kan tillgodose bara du får veta vad hon behöver?

Det är en väg att gå. Den andra är att du tar initiativet till att avsluta er relation, att du ”blir av med de romantiska känslorna”, om du bedömer att den första vägen är stängd. Du bör göra tydligare för dig vad det innebär i så fall. Ska ni sluta ha sex? Blir ni då vänner eller bara kolleger? Det är nog viktigt att du gör era känslor och roller tydliga för dig och henne. Ni har ett gemensamt uppdrag under ett halvår framför er, där ni inte kommer att ”ha någon annan att umgås med”.

Det är klart att det kommer att bli besvärligt för dig att ha henne nära dig när du är förälskad i henne, och om du avvisas känslomässigt av henne. Det finns en myt som säger att man ska ha kontroll över sina känslor, och att vi måste göra oss av med svåra känslor för att må bra. Sanningen är att vi har mycket mindre makt över våra känslor än vad vi vill tro och vill ha. Mitt råd är att du inte går i fällan att göra det som vi gärna försöker göra, när svåra känslor tränger sig på oss – bekämpa dem eller fly dem. Kontrollstrategier som att bekämpa, argumentera emot eller ta befälet över känslor fungerar sällan utan leder ofta till ett ältande av hur saker och ting borde vara, och det som kunde ha fått vara en smärta under en tid blir i stället ett långvarigt lidande.

Ta emot dina känslor som sorg och ilska som de är, i stället för att försöka undertrycka dem eller skjuta dem ifrån dig. Acceptera dem. Det gör dem lättare att bära, och har den paradoxala effekten att de plågar dig mindre än om du försöker trycka undan dem, och de släpper tidigare taget om dig. En metafor för att beskriva detta fenomen är att våra försök att kontrollera otillåtna känslor är som att försöka hålla en boll under vatten. Så länge du trycker ner den under vattnet stannar den under ytan. Men till sist blir du trött i armarna, och i samma ögonblick som du inte orkar längre far bollen rakt upp ur vattnet. En accepterande hållning är att i stället ”ta upp bollen och bära den med sig under armen.”

Varma hälsningar, Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Rekommenderar alla stackars människor att leva i enlighet med den beprövade regeln: Man bör icke göra hor/ där man bor/ eller på kontor".

tipsare, 12:18, 1 juni 2014. Anmäl

Man måste i alla sociala situationer bestämma sig för hur nära man bör komma andra människor, utifrån hur mycket man tål. Det hjälper för mig att dela upp det i kontexter som sammanflätas på olika nivåer. Jag kan nog, åtminstone för argumentets skull, tåla att vara i ett strikt ytligt förhållande under en kortare period. Men det finns sammanhang där jag inte tål det. Om jag, som FS, hade arbetat i projekt med en väldigt selekt grupp människor, så hade jag inte kunnat hålla koll på en sådan sak på ett hälsosamt sätt. En strikt ytlig kontakt är i grunden ett kontrakt, när det verkligen kommer till kritan. Precis som när vanliga kontrakt bryts, så blir folk mycket mycket irriterade när reglerna i ett ytligt förhållande bryts. FS förefaller ha gett sig ut på djupt vatten. Det är inget problem i sig dock, problemet är att FS inte verkar insé allvaret riktigt; det kommer att finnas jobbiga följdeffekter som FS och FSs kollega inte är förberedda på. Antingen kommer kollegan få assimileras i ett förhållande "på prov", vilket alltid är riskabelt och framförallt mödosamt. Eller, så har FS en del psykiska finter framför sig, i syfte att försöka trycka tillbaka känslor. Det är bara att kavla upp ärmarna.

K, 21:39, 24 maj 2014. Anmäl

FS skriver: "hela tiden är tvingad att umgås med nämnda kollega i tjänsten, och på annan ort inte ha någon annan att umgås med mer än henne". Det var det dummaste jag hört! Inte ha någon annan att umgås med för att man är på annan ort. Det upp till FS att umgås med andra på egen hand trots att FS och en kollega inte är på hemmaplan. Sex månader utan att leva sitt eget liv. Dessutom är man knappast borta i sex månader i sträck utan besök hemma. Även om man är på andra sidan Atlanten åker man rimligen hem en gång i månaden. Att enbart umgås med en kollega både under arbetstid och fritid skulle sannolikt krascha det bästa äktenskap så relationen till kollegan fixar sig nog av sig själv. Kollegan kommer nog att springa iväg så fort hen ser FS om någon vecka. Och detta kombinerat med synen på sig själv. Hu!

Kurran, 17:23, 22 maj 2014. Anmäl

Hur kan vi få sexåringen att bråka mindre med syskonen?

Fråga: Vår familj består av oss föräldrar och tre barn i åldrarna 2, 4 och 6 år. Vi lever i min mening ett bra och harmoniskt liv, jobbar båda deltid och har mycket tid för familjen. Men vår sexårige son har ibland svårt att hantera situationer där han inte får som han vill eller att det inte går som han planerat. Det kan till exempel uppstå problem när han måste avbryta en rolig aktivitet eller om hans yngre bror vinner över honom i någon av deras tävlingar. Han blir då sur och är något av hans yngre syskon involverade kan det ibland sluta med att han slår denne som straff.

Det är som om han inte kan kontrollera sin ilska utan agerar helt impulsivt. Som förälder har jag inga problem med att han blir arg och visar sina känslor (stampar i golvet, skriker, gråter eller vad det nu kan vara) utan bekräftar dem i stället. Det är när han ger sig på sina yngre syskon som det blir jobbigt. Lillasyster bankade på teven i morse varpå han slog till henne. Han motiverar det med att hon gjorde något man inte får göra. Han tar liksom på sig rollen att dela ut straff för vad han anser är fel beteende hos de yngre syskonen. Även roliga aktiviteter kan sluta på detta sätt..

Vi har pratat med honom om detta så många gånger nu – att man inte alltid kan vinna, att det gör ont när han slår lillebror eller lillasyster, att det finns vissa saker som mamma och pappa måste få bestämma. När vi gör det säger han precis som det är: jag slog eller knuffade honom för att han inte skulle vinna, eller för att han eller hon var dum. Jag har vid ett par tillfällen pratat med honom för att förebygga att problem ska uppstå, vilket inte har fungerat. Vi har även försökt välja våra strider, blundat för tjuvnyp och dragit ned på tjat och gnat men det hela har blivit så uppenbart nu under påskhelgen med fyra dagar av mycket konflikter, frustration och tjat, så himla trist.

I övrigt fungerar det bra i samspel med andra, han har kompisar, klarar förskolan bra, gillar att vara aktiv, tycker för det mesta om att leka med sina syskon, blir bekräftad av oss föräldrar, tillbringar egen tid med oss och farmor/farfar.

Vad kan vi som föräldrar göra för att minimera konflikterna han har med sina yngre syskon?

Undrande mamma

Svar: Syskonbråk är det mest förekommande problemet i breven till den här spalten och jag har skrivit om det flera gånger. Jag repeterar därför kort en del från mina tidigare svar, innan jag diskuterar vad som kan vara viktigt i just er familj.

Det tål att upprepas hur vanligt syskonbråk är. I snitt bråkar barn i förskoleåldern ungefär åtta gånger i timmen och bråken inleds ofta av ett äldre syskon. Det viktigaste för den fortsatta relationen mellan syskon är inte hur mycket de bråkar utan om de kan ha utbyte av och leka med varandra mellan bråken.

Påståendet att barn lär sig att lösa konflikter om de får göra det på egen hand verkar inte riktigt stämma. Endast en minoritet av alla syskonbråk slutar nämligen konstruktivt. Generellt bör alltså föräldrar försöka medla i bråk, men det blir inte automatiskt bättre bara för att vuxna lägger sig i.

En klar majoritet av syskonbråk handlar om mitt och ditt, bråk om ägodelar. Du tar upp två andra exempel i ditt brev som jag tänker fokusera på i resten av svaret. Vi börjar med konflikterna som handlar om att tävla och förlora.

Du skriver att ni har pratat mycket om att man inte kan vinna jämt, men att det inte verkar hjälpa. Ni skulle kunna pröva en annan väg, som innebär att ni helt slutar att försöka övertyga honom med ord och argument. Risken är nämligen att man hamnar i ändlösa diskussioner som bara leder till en maktkamp.

Ofta kan man nå längre genom att avleda och distrahera exempelvis genom att börja skoja med barnen i tävlingssituationen. Häng med i tävlingen och förlora själva på något drastiskt sätt (till exempel dratta på ändan). I bästa fall dras han med i ert skojande och hela situationen kan avdramatiseras. Om det är svårt att få med honom kan ett alternativ vara att fånga upp småsyskonet innan sonens tävling har gått för långt, eller att låta båda barnen tävla mot er. Min poäng är att försöka avstyra tävlingen genom lek snarare än med ord.

Ni kan också pröva att hitta andra slags lekar, som inte handlar om tävling eller konkurrens. Skapa förutsättningar för aktiviteter som bygger på samarbete eller fri lek. Man har sett att fantasilekar och rollekar kan vara särskilt utvecklande för barns empati och därmed minska risken för bråk. När barn fantiserar tillsammans måste de nämligen ta varandras perspektiv för att förstå vad som händer i leken.

Vi fortsätter med konflikterna där sonen blir polis och straffar sina yngre syskon. Å ena sidan är det inte konstigt att han reagerar, det gör många barn, men det är sättet han reagerar på som är oacceptabelt. En möjlig förklaring till den ilska han känner mot syskonen kan vara hur han uppfattar sin roll i familjen. Att döma av ditt brev blir det mycket diskussioner, tjat och tillsägelser även om ni försöker blunda ibland och välja strider. Det finns därför en risk att han känner sig orättvist utpekad, medan syskonen kommer undan. När barn känner sig orättvist behandlade brukar de ofta kompensera genom att själva börja straffa syskonen. Om det ligger till på detta sätt är er utmaning att försöka ge honom en ny roll i familjen, där han inte känner sig lika anklagad.

Det är bra att släppa alla ambitioner att tala er son tillrätta medan konflikten pågår och känslorna svallar. Avbryt bara så fort ni kan och med så få ord som möjligt. Skilj barnen åt och ta diskussionen när lugnet har lagt sig. Forskning har visat att syskon i mycket högre grad kan hitta konstruktiva lösningar på konflikter om man gör på detta sätt.

När ni pratar med er son om vad som hänt är det också bra att först visa förståelse för hans känslor innan ni diskuterar förändringar. Även i diskussionerna som sker i efterhand tror jag att ni kan låta bli att förklara för honom vad han gjorde fel eller inte får göra. Du skriver ju att ni har gjort det många gånger och han vet säkert redan vad som gäller. En bra strategi verkar i stället vara att göra händelserna till ett gemensamt problem, hur ska vi lösa det här? Be honom om egna förslag på förändringar. Vad vill han att ni ska göra? Kan han komma på något han själv kan göra annorlunda? Poängen är att göra honom delaktig.

Till sist tar jag upp möjligheten att förebygga problem genom samtal. Generellt finns det en risk att barn upplever sådana samtal som förmaningar snarare än välvilliga påminnelser. Även om man håller en vänlig ton kan barnet ana förälderns oro och negativa förväntningar.

Barnet kan lätt känna sig som en bråkstake som behöver sådana påminnelser, varför skulle inte jag vara snäll? Därför måste man undvika frågan om att vara snäll, bråkig eller dum. I stället får man försöka ge barnet konkreta uppgifter som handlar om något helt annat. Det kan till exempel vara att hjälpa er eller syskonen med något: När vi kommer till badhuset måste du hålla lillasyster i handen så att hon inte trillar i bassängen. Det vore toppen om du kan göra det. Rollen som hjälpare är förstås tacksammare än att vara bråkstake.

Martin

För mer läsning om forskning kring syskon­bråk: www.forster.se/referenser140512

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Konkreta och bra råd från mormor Birgitta! Ett annat tips är spelet "Busytown" (Richard Scarry). Spelarna samarbetar istället för att spela mot varandra, och kan antingen vinna eller förlora mot ett fiktivt motståndarlag. Bra också att martin inte uppmuntrar till att låta syskonen "reda ut" saker och ting själva. Ofta när det gäller konflikter mellan syskon (och andra barn) finns det ju en klart starkare part, vilket kan leda till att det kan urarta till maktmissbruk och rena övergreppen. Så var det när jag växte upp. Våra föräldrar ansåg att syskonen skulle reda ut bråken själva istället för att ingripa och medla. Ännu i vuxen ålder känns det tråkigt för både mig och min bror att han därigenom tilläts vara elak mot mig (även om vi är goda vänner idag). Barn är barn och kan inte ta ett sådant ansvar själva - föräldrar och andra vuxna måste hjälpa dem med det!

Fyrabarnsmor, 11:59, 21 maj 2014. Anmäl

Syskonavundsjuka och syskonbråk är så oerhört vanligt och kan förstöra så mycket av samvaron i en familj. Så mycket av lekar och spel går ut på tävling, att bedöma vem som är bäst och den som förlorar blir alltid ledsen. Jag uppskattar din rekommendation att leka mer rollekar, där målet inte är att vara bäst. Ett annat sätt är att låta de rivaliserande syskonen vara i samma lag, när man spelar spel. Mina två barnbarn, 5 och 6,5 år är alltid i samma lag mot mormor när vi spelar UNO, Memo, Den försvunna diamanten etc. Då kan de glädjas tillsammans när de lyckas slå mormor och trösta varann när de förlorar. Det fungerar mycket bra, framför allt som mormor kan styra när det är dags att förlora eller vinna. Nu börjar dock det äldsta barnet vilja spela själv ibland och då slutar det tyvärr lite då och då med gråt och ilska. Hälsningar mormor

Birgitta Danielson, 09:04, 20 maj 2014. Anmäl

Jag såg också att ni skrivit att han har ett bra samspel med andra och har kompisar, det trodde säkert mina föräldrar också... redan som 6 åring kan man lära sig att mörka eller dölja en del saker. Vill inte göra någon paranoid, men det kan vara värt att försöka observera, hur man nu ska göra det kan jag ju tyvärr inte riktigt svara på.

Sneak, 14:59, 12 maj 2014. Anmäl

Det låter som mig när jag var liten, jag var precis så mot min lillebror, skulle kolla upp hur han har det på dagis, förskolan, skolan... vart man nu än går när man är 6 år nu för tiden, och kolla att ingen är elak mot honom där så han har lärt sig att man får som man vill med hjälp av våld, eller bara har ett behov att föra våldet vidare som han själv får mot sig

Sneak, 14:54, 12 maj 2014. Anmäl

Hej! Jag har en son som låter som en kopia av din. Jag skulle vilja rekommendera en bok som heter "Explosiva barn" av Ross Grene. Den har hjälpt mig att förstå mitt barn på ett helt nytt sätt. Lycka till!

Malin, 10:24, 12 maj 2014. Anmäl

Hej! Jag har en son som är mycket lik det du beskriver. Jag skulle vilja rekommendera "Explosiva barn" av Ross Grene. Den gav mig en helt ny förståelse för mitt arga barn! Lycka till!

Malin, 10:22, 12 maj 2014. Anmäl

”Varför blir jag alltid förälskad i någon annan än min partner?”

Fråga: Hej, jag orkar inte riktigt med mitt liv, eller mig själv. Jag verkar inte klara av att vara i ett monogamt förhållande, fast det är det enda jag vill. Ett polygamt förhållande skulle jag helt enkelt aldrig klara av. Efter ett antal pojkvänner som betedde sig kasst (lögner, misshandel, med mera), så träffade jag en underbar kille. Han är den snällaste som finns, men han älskar mig nästan för mycket; han är beroende av mig och min närhet för att över huvud taget må bra.

Detta tycker jag är ganska jobbigt, å ena sidan behöver jag trygghet själv, men å andra sidan får jag panik om någon trycker ner min självständighet. Han är också osäker och det verkar tyvärr inte gå över trots att vi varit tillsammans i flera år. Jag har tänkt att detta är sidor jag kan leva med – alla har ju mer eller mindre dåliga sidor – för jag älskar honom jättemycket och han har blivit min bästa vän.

Men så kom jag i slutet av förra året till en ny arbetsplats. Efter några månaders oskyldig flört har en arbetskamrat tagit upp att han är kär i mig och jag känner samma sak. Vi har umgåtts ganska mycket privat som vänner och klickar verkligen till hundra procent. Problemet är bara att detta inte är första gången det händer. I nästan alla andra relationer så har det tagit slut för att jag har fallit för någon annan, men då trodde jag att det var för att jag behövde en anledning att lämna ett destruktivt förhållande. I dag har jag dock inget destruktivt förhållande, så hur ska jag tolka det här mönstret? Att jag inte älskar min partner nog eller att jag faller för enkelt så fort någon visar intresse?

Hur ska man över huvud taget veta när något är värt att satsa på eller inte? Jag orkar inte byta partner vart och vartannat år resten av mitt liv men jag kan inte sluta tänka på den här personen, och det ska tilläggas att även han är i en väldigt seriös relation.

Hälsningar från en trött person.

Svar: Hej! Det är klart att du är trött, att känna att vi hamnar i gamla mönster gör oss energilösa. Ditt gamla sätt, att lämna en relation när du tröttnar på den genom att bli förälskad, känns inte rimligt den här gången eftersom din pojkvän är en bra person i motsats till dina tidigare pojkvänner. Du inser det, även om du irriteras över att han älskar dig ”nästan för mycket” och är så beroende av dig. Jag får en bild av att du under lång tid försökt anpassa dig till din pojkvän, men sedan en tid vill du inte längre för att det känns allt svårare för dig. Och nu har den gamla lösningen blivit möjlig. Det finns en annan man som du är förälskad i på din arbetsplats, samtidigt som du tvekar den här gången. Du vill inte längre ”byta partner vart och vartannat år”.

Du har några frågor som jag tror många känner igen sig i. Jag börjar med att svara på dem. Sedan kommer jag att ha mina svar som en utgångspunkt för några handfasta råd till dig.

Är du en person som faller så snart någon visar intresse för dig? Utifrån det som du berättar om hur olyckliga dina tidigare relationer har varit så tror jag inte det. Kan det inte snarare vara som du skriver, att intresset gav dig skäl till att lämna ”destruktiva förhållanden”? Du skriver att du har ett stort behov av trygghet. Möjligen är det så att du genom att bli förälskad när du är i ett förhållande som du vill lämna skapar en garanti mot att bli ensam. Kan det stämma? Innebörden i detta kan också vara att du inte blir förälskad av en slump utan väljer att bli förälskad. Som ett sätt och en förutsättning för att våga bryta dig loss. Fundera gärna om det stämmer in på det du känner. Om ditt svar blir att det stämmer så ger det dig också en valfrihet. Jag återkommer till det.

Så till frågan om varför du återigen är förälskad i en annan man trots att du har en ”underbar kille”. En möjlig förklaring är nog att du är fast i ett mönster. Du har återgått till din välbekanta strategi som hittills har hjälpt dig och som du känner dig trygg med. Det är ofta så vi gör i besvärliga lägen. Men som du påpekar är det annorlunda den här gången. Din nuvarande pojkvän är snäll och älskar dig. Så att välja den vägen känns inte rimligt den här gången.

Du har ytterligare en fråga: Hur ska man över huvud taget veta när något är värt att satsa på? Jag ska svara även på det. Men jag gör det inom ramen för mina råd till dig.  Mitt första råd handlar om just det: Tänk efter ännu mer vad det är för egenskaper hos din pojkvän som gör att du kanske ändå vill satsa på honom. Hitta det som finns. Gör det ännu tydligare för dig.

Det är inte ovanligt att man dras till varandras motsatser. Kanske det är så även för er. Det ligger då i sakens natur att man behöver vänja sig vid varandras olikheter. Du verkar behöva ett visst avstånd och oberoende. För honom kan det handla om att stå ut med den osäkerhet som det kan väcka hos honom.

Mitt andra råd är att du på ett tydligt men ändå ömsint sätt bjuder in till samtal er emellan om detta i en lugn och trygg stund. Använd dig gärna av formuleringar som exempelvis: ”När du blir orolig bara för att jag vill vara på egen hand en kväll, så känner jag mig instängd. Jag älskar dig samtidigt som jag behöver utrymme för mig själv då och då. Hur kan vi göra för att du ska känna dig trygg i vår relation och jag ska kunna ha tid för mig själv?” Berätta för varandra hur ni tänker och känner. Lyssna på varandra. Ta ett gemensamt ansvar för att inte hamna i gräl och anklagelser. När ni är på väg att börja gräla kan ni  påminna varandra och säga något i stil med: ”Men nu är vi på väg dit igen. Nu stoppar vi och börjar om!”. Använd humor, visa ömhet, fokusera på den goda viljan hos er båda.

Blir det besvärligt kan ett alternativ vara att ni hittar en erfaren familjerådgivare eller psykoterapeut som arbetar med parterapi, som kan hjälpa er att komma vidare.

Mitt tredje råd är att du, om du verkligen vill satsa på din pojkvän, sätter din förälskelse i din kollega i karantän tills vidare. Det handlar om att ge dig en chans att bryta ditt gamla mönster. Och också om att ge ditt nuvarande förhållande en ärlig chans. Jag inser att det inte är enkelt, förälskelsen har sin stora lockelse och magi. Men sanningen är ändå att vi har ett val, vi kan välja att bejaka den eller inte.

Gör förslagsvis så här: Berätta för din kollega att du satsar på ditt förhållande. Att du inte är redo för ett nytt förhållande. Tillämpa därefter nolltolerans. Var korrekt på arbetet i möten med honom, men flörta inte. Undvik att fika och äta lunch tillsammans och träffa inte honom privat. Låt era möten på arbetsplatsen handla om arbetet och inget annat. Gör med andra ord tvärtom mot vad du förmodligen gjort hittills. Visst, du kommer att känna saknad och tomhet. Du kommer säkert att oroa dig för att du kanske stänger en dörr som du skulle vilja ha öppen. Som självhjälp kan du påminna dig om dina egna skäl att göra detta. Hitta om och om igen din motivation till att göra på det sättet.

Här är avslutningsvis några tips på böcker om kärleksrelationer som jag rekommenderar dig att läsa:
”Konsten att hålla ihop: en handbok i kärlek” av Malou von Sivers och Lennart Lindgren
”Kärlek, hur fan gör man?” Av Bob Hansson

Ta väl hand om dig!
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (22)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 22

@K2. För mig var det annorlunda. Jag var sambo när jag blev plötsligt blev förälskad i en kvinnlig kollega på jobbet. För egen del såg jag det som en bekräftelse på att jag inte hade tillräckliga känslor för min dåvarande, gjorde slut och förväntade mig att kollegan på jobbet skulle göra samma sak. Trots det gav jag inte upp i första taget och hon velade fram och tillbaka under flera månader tills jag höll på att bli tokig. Dock insåg (och inser) jag att det var rätt beslut att lämna min sambo. Nu är det ju såklart olika för alla människor, men för egen del har jag än så länge inte blivit förälskad i någon, då jag varit i en bra och kärleksfull relation.

Svårt med kärlek, 22:16, 20 maj 2014. Anmäl

Tycker det låter som om FS är omogen, har bekräftelsebehov och svårt med närhet. Kollegan "är i en väldigt seriös relation" = vill förmodligen bara ha lite kul med FS och kommer inte att lämna frun/sambon. Hade jag varit FS hade jag definitivt stannat hos nuvarande killen. Huvudlöst förälskad kan man bli många gånger och hur ofta har inte det visat sig att han senare visat egenskaper man fått kalla fötter av. Det går ju inte att hålla på och byta partner varje gång man blir förälskad om man är en person som lätt blir det, man måste inte göra något åt det. Pröva att stanna och satsa så blir killen mindre osäker och balansen förhoppningsvis bättre.

K2, 19:55, 20 maj 2014. Anmäl

Kan det vara så att dina tidigare förhållanden givit dig en så dålig självbild att du inte tror att det är möjligt att en bra man kan älska dig. Ditt undermedvetna tror att du är värdelös och att den som älskar dig följaktligen själv måste vara svag och behövande som inte kan få något bättre? Jag har träffat många kvinnor med dålig självbild som hoppar mellan ytliga förhållanden. De inbillar sig att den man som kan älska en värdelös kvinna är ju inget att ha.

Carl, 11:29, 20 maj 2014. Anmäl

@anonym: Jag förstår dig och kan även hålla med. Däremot tänker jag att kärleken till ens barn eller till övriga familjemedlemmar är ganska annorlunda de känslor som man känner för en tänkt partner. TS (du?) är ju inne på att hon inte kan tänka sig ett polygamt förhållande, även om hon de facto hyser starka känslor för en annan man än den hon för närvarande är tillsammans med. Tänker att hon då kanske är polygam, men inte vill/kan/törs utmana sig för den möjligheten. Dessutom är ju knappast ett polygamt förhållande särskilt socialt accepterat och lätthanterligt, trots att det är 2014. Jag håller helt med dig i kärleken till ens barn. Däremot tänker jag att det är en viss skillnad, eftersom det ju med en tilltänkt partner även finns sexuella känslor med. Eftersom jag själv varit inne i ett känslomässigt inferno, där jag var killen som blev älskad men inte fick utlopp för det (hon lämnade alltså inte sin sambo), är detta ämne väldigt aktuellt för mig.

Svårt med kärlek, 21:16, 19 maj 2014. Anmäl

@Svårt med kärlek, det är säkert en del som fungerar så att de aldrig skulle kunna bli förälskade i någon annan om de verkligen älskade sin partner, men långt ifrån alla. Livet är inte så enkelspårigt eller svart-vitt. I så fall skulle man bara kunna älska ett av sina barn och så länge man bara har ett barn tror man ju att man inte ska kunna älska nästa lika mycket. Men det kan man ju.

Anonym, 20:17, 19 maj 2014. Anmäl

Det verkar sannerligen inte optimalt, men ur mitt perspektiv är det ganska lätt. Läste häromveckan något som jag önskar att en tjej som jag blev förälskad i förut borde läst: "Om du älskar två personer samtidigt, välj den andra. För om du verkligen älskade den första, skulle du aldrig ha fallit för den andra.". Givetvis är det svårt med känslor, men precis som någon annan kommenterat, så verkar det som du ändå inte hyser tillräckligt starka kärlekskänslor för din kille. Om du gjorde det, skulle väl inte denna situation uppstått? Förstår om du tidigare trasslat in dig i knasrelationer, men bara för att din nuvarande är snäll, så behöver ju inte det betyda att han är din stora kärlek. Eller? Denna man på jobbet; är det endast attraktion, eller har ni saker gemensamt också? Om det blott är attraktion, så förstår jag dig. Men om det är mer än så, kanske det är honom du ska satsa på, förutsatt att även han vågar lämna sin relation. Till sist brukar den sanna kärleken vinna. Eller så är det bara i fiktionen. Jag hoppas dock fortfarande att en viss liten dam någon gång ska höra av sig till mig. Kram på dig.

Svårt med kärlek, 15:06, 19 maj 2014. Anmäl

@Anonym 9 maj ; Tycker synd om din" vanlige ,tråkige Svensson-man" som är ihop med en så respektlös person som du ! Jag tolkar det som att du vill ha din man för vardagstryggheten och det ordnade familjelivet, men sen vill du också flörta med mer "spännande" män för din egen tillfredställelse, kort sagt så vill du -precis som FS (och delvis min tjej)- både äta kakan och ha den kvar . Väx upp och försök förstå att det inte fungerar så i ett SERIÖST förhållande ! Vad skulle du själv tycka om din man flörtade med andra "fantastiska,spännande" kvinnor för att du var alldeles för "vanlig"..? inte så kul vad..? Eller är du möjligen så extremt självupptagen ,att du anser att du är den perfekta kvinnan ,som inte kan lämna något övrigt att önska hos din "vanlige"man..? Eftersom din man -i dina ögon -tydligen lämnar så mycket övrigt att önska så hoppas jag för hans skull att han träffar någon annan SERIÖS kvinna ,som uppskattar honom för den han är ,utan att han måste uppfylla några ytliga drömmar om en världsvan, spännande man, från en omogen kvinna.

Johan, 08:11, 18 maj 2014. Anmäl

@ Anonym, 15:49, 9 maj 2014. "begåvad..., internationell uppväxt som diplomatbarn... avancerade språkkunskaper, spännande hobbies o.s.v."... Är det så säkert? Om det är för bra för att vara sant kan din bekant vara en mytoman. Någon i min omgivning visar upp samma fina profil, men det är bara fejk. Jag började göra research av nyfikenhet för att någonting i denna persons bakgrund inte stämde, och har nu upptäckt en rad lögner. Hen är varken diplomatbarn, uppvuxen utomlands, eller överbegåvad. Dels har hen själv begått misstaget att på diverse sajter lämna spår under sitt riktiga, sällsynta namn, dels kan man hitta information om hens föräldrar och syskon som får den fina fasaden att krackelera. Den man du blev förälskad i kanske inte är den du tror. Var glad över din make!

Sture, 23:25, 13 maj 2014. Anmäl

Känner igen mig som ung, för omogen för en seriös relation till skillnad från killen, det finns ju så många andra intressanta killar. man vill ha kul helt enkelt. Annars är det faktiskt tvärtemot vad många tror inget konstigt med att bli förälskad i någon annan trots att man har ett förhållande man absolut inte vill mista. Man får undvika den andre så mycket som möjligt så länge man inte kan sluta tänka på honom helt enkelt. (Även om det inte är enkelt och tar tid).

Anonym, 23:05, 11 maj 2014. Anmäl

Ambivalent anknytning.... Just på grund av detta vill jag aldrig vara med en tjej. Hur kan du tro på honom att han är kär i dig och älskar dig samt han är en seriös relation..... Var ÄRLIG mot dig själv först...

Aso, 02:32, 11 maj 2014. Anmäl