”Pappa är lättkränkt och blir rasande för bagateller”

Pappan, som nu är drygt 70 år, har alltid haft problem med sitt humör. Men nu har det blivit allt värre. Han är lättkränkt och blir rasande för bagateller, och ältar sina upplevelser av att ha blivit illa behandlad genom livet. Mamman och de vuxna barnen lider och vet inte hur de ska hantera situationen. Psykolog Liria Ortiz kommenterar och ger råd.

Fråga: Hej! Jag skriver för att kunna få lite insikter och hjälp kring hur jag ska kunna stötta min mamma och mitt syskon som är de som råkar mest illa ut, känns det som. Min pappa, drygt 70 år gammal, har egentligen under hela sitt liv (så vitt jag vet) haft problem med sitt humör. Under vår uppväxt minns jag många episoder med omotiverade utskällningar av personal i besökskassor när han upplevde sig felaktigt behandlad, eller helt enkelt när något inte stämde.

När man ställer honom mot väggen om varför han är på så dåligt humör hela tiden, upprepar han att han upplever sig som felaktigt behandlad. Han går gärna tillbaka 20-30 år och drar upp saker som han upplever har hänt, och vad olika människor har sagt och gjort mot honom.

Allt detta har vi så att säga lärt oss att acceptera genom åren, trots att det har inneburit ganska många otrevliga stunder. Jag tror att mina föräldrar i alla fall har haft ett helt okej äktenskap i vardagen. Pappa har många bra sidor, han är väldigt snäll och har faktiskt ett hjärta av guld och vill oss barn väl, vilket gör att det är extra jobbigt att se det som händer nu. Sedan han gick i pension för några år sedan har hans humör blivit värre och värre. Det yttrar sig inte främst som raseriutbrott, utan i form av att han spänner sig så att han faktiskt skakar ibland och munnen blir som ett streck. Han kan ta sina händer och köra in naglarna i vad som finns tillgängligt, ofta hans glasögon. Detta kan hända helt utan synbar anledning, som när någon i ett sällskap säger något som han inte håller med om, eller när någon i ett tv-program har en åsikt som avviker från hans. Om vi till exempel sitter och spelar ett sällskapsspel (han är aldrig med), blir han ofta irriterad, spänner sig och lämnar rummet.

Vi andra i familjen har många gånger försökt att prata med honom om hans beteende. Jag upplever det tyvärr dock som att det är absolut omöjligt att nå fram till honom genom att resonera om det. Själv har jag familj och egna barn och står liksom lite vid sidan om numera, men för min mamma och mitt syskon, som ofta är hemma hos föräldrarna, är det desto jobbigare, och jag ser på mamma hur jobbigt hon tycker att det är. Hon är uppvuxen i en ganska traditionell miljö och ser inte skilsmässa som ett alternativ, utan säger själv att det bara är att härda ut. Pappa betyder trots allt väldigt mycket för henne, och hon vill mer än något annat hjälpa honom att hitta balans i livet, men ingen av oss vet hur det ska gå till. Han slår bakut så fort någon form av hjälp kommer på tal, eftersom han alltid upplever sig själv som offret.

Jag vill vara ett så bra stöd för mamma som möjligt i detta, men har slut på idéer. Ibland har jag försökt att sätta hårt mot hårt, något som mamma absolut inte är förmögen att göra, men det slår bara tillbaka till slut.

Orolig son

Svar: Hej! Jag imponeras av ditt nyanserade och ömsinta sätt att berätta om din pappa. Trots att din pappa beter sig på det sättet som du beskriver så ser du också hans goda sidor. Han verkar ha drag av självupptagenhet och lättväckt ilska, som han agerar ut utan större hänsyn till sin omgivning. Jag anar mellan raderna att du och de övriga i familjen fått stå ut med ganska mycket, och att ni hållit tillbaka och har behövt anpassa er på sätt som inte alltid känts rimligt. För mig framstår din pappa som en familjens diva. Snäll oftast, och med en god vilja visserligen, men en diva.

Jag undrar hur ni andra i familjen mår. Mitt första råd är att ni träffar en familjerådgivare och får möjlighet att berätta hur ni har det och har haft det. Det finns kanske en del som ni behöver hjälp att läka. Och ett lika viktigt fokus är nog att hitta sätt att kunna förhålla er till din pappas ilska, som är till hjälp och skyddande för er.  Professionella familjerådgivare finns hos kommunen där ni bor. Hela familjen behöver inte delta om man inte vill det.

Låt mig också ge min syn på din pappa utifrån min erfarenhet som klinisk psykolog. Med reservation för att jag har en ganska begränsad information om din pappa. Möjligen är det så att din pappa har en sårbarhet som innebär att han är mycket lättkränkt. Det skulle kunna ha sin bakgrund i hans egen historia och kanske i en genetisk sårbarhet. Ilska av den explosiva och intensiva karaktär som din pappa verkar ha är ibland ett särdrag som fäster sig med tiden om man inte lär sig att hantera sin ilska. Ett inslag i lättkränktheten kan också vara ett ältande av upplevda oförrätter, ungefär så som du berättar. Precis som du beskriver är det tyvärr så att det här sättet att bete sig blir ganska stabilt över åren om man inte söker hjälp, och om omgivningen anpassar sig till personen som verkar ha varit fallet i din familj. Många lär sig sätt att hantera sin lättväckta ilska och sin tendens att anklaga sin omgivning, så att relationerna till andra fungerar smidigare med åren. Men problemet är ju förstås att din pappa inte verkar vara redo till att göra detta. Och när det är så blir min rekommendation att ni själva ska förändra ert förhållningsätt och beteende när din far får sina vredesutbrott. Men jag återkommer till det.

Först en kommentar till det du berättar att det har blivit allt värre med din pappas humör. Det finns en risk att din pappa är deprimerad. När man blir äldre blir man mer mottaglig för depressioner. Det kan bero på olika saker, som att man får en ökad känslighet i hjärnan, eller har brist på viktiga fettsyror, vitamin B12 och folsyra. Depression, särskilt hos äldre män, kan visa sig genom aggressivitet. Att bli äldre är också att ibland göra förluster – av arbetet, som för många var en viktig del, kanske den viktigaste, i ens identitet. Av kroppen som stark, frisk och snygg. Vad säger du, stämmer detta med hur din pappa kan uppleva det att ha blivit äldre?

Depressioner är vanligare hos äldre personer än vad man ofta vill tro. Tyvärr är det vanligt att man inte söker hjälp eller berättar för anhöriga. Man vet kanske inte att man har en depression eller så skäms man. Mitt råd är att du funderar på vad du kanske känner igen av detta hos din pappa, och även hör med dina syskon och mamma om vad de kanske har iakttagit. Är det så att din pappa kan vara deprimerad så försök motivera honom att träffa en läkare för ett samtal och bedömning. Du skriver: ”Det yttrar sig inte främst som raseriutbrott, utan i form av att han spänner sig så att han faktiskt skakar ibland och munnen blir som ett streck. Han kan ta sina händer och köra in naglarna i vad som finns tillgängligt, ofta hans glasögon.” Din pappa verkar kämpa så gott han kan med att hålla tillbaka sin ilska så att den inte drabbar er. Så kanske kan detta vara en motiverande faktor för honom. Distriktsläkare har stor erfarenhet av att möta och hjälpa deprimerade personer. Det finns olika behandlingar – bland annat läkemedel, interpersonell- och kognitiv beteendeterapi. Behandlingsresultaten är mycket goda.

Du skriver att du vill ”sätta hårt mot hårt”. Men att din mamma inte klarar av det, och att det ”slår tillbaka till slut”. Jag tror att du fångar något väsentligt när du noterat det. En person med stor kapacitet för ilska vinner nästan alltid. Andra som är mer behärskade och aggressionshämmade på det sätt som de flesta är, hamnar ofrånkomligen i ett underläge.

Vad kan ni konkret göra när din pappa får vredesutbrott? Bemöt utbrott med tystnad och tillbakadragande. Lämna situationen och invänta att ilskvågen lägger sig, som den gör ganska snart om den inte underhålls genom att omgivningen argumenterar emot, försöker rätta till eller visar med sitt kroppsspråk hur provocerad den är.

Är det inte fegt att göra så? Ska man inte sätta en gräns?

Mitt resonemang är följande: Sätta en gräns genom att argumentera emot kan man göra om det ger resultat. Men i din pappas fall är det mindre troligt. Så mitt råd är att ni värnar om ert välbefinnande genom att sätta en annan typ av gränser som skyddar er och inte utsätter er mer än absolut nödvänligt för hans ilska. Bli tysta inför ilskan. Går därifrån.

Säg till honom i ett lugnt ögonblick att det är så ni kommer att göra i framtiden. Att ni uppskattar honom för hans goda sidor samtidigt som att ni berörs illa av hans utbrott. Och att ni återkommer till honom när han är lugn igen, och sin vanliga hyggliga person. Detta har inte bara funktionen att skydda er från hans ilska, utan också att belöna de goda sidorna hos honom och låta ilskan vara förenad med en del förluster för honom. Det kan bli lärosituationer för honom, och på sikt leda till att han blir motiverad och vågar söka hjälp för sin ilska.

Varma hälsningar och ta väl hand om dig!
Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (19)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 19

Har själv varit mannen i frågan och kanske så förblir om andra får bestämma, nä fytusan, bättre än så tycker jag vi män är. Efter egen och andra mäns erfarenheter tycker jag att vår ilska är ett utryck av hur besvikna och ledsna vi är just då, som någon skrev vi har "marginaliserats" efter hand som barnen växer upp. Föresten, är det någon som hört att "jag ska tacka min pappa"? Samhället som vi lever i har bidraget med att båda kan leva ensamma, man behöver inte vara en lycklig familj med både upp och nergångar. Hur tror man att "den lyckliga familjen" ska få finnas kvar? Det här är inget nytt, vi är inte dom första som levat, men har vi lärt något av historien som vi lär ut idag till våra barn genom att vara föräldrar? Efter 2 äktenskap, från början med en vilja att delta och vilja vara där med mina värderingar och lekfullhet mot familjen och samtidigt vara en förebild för barnen. Men tyvärr så efter åren går, allieras modern med barnen och det blev i båda fallen 3 mot 1, var blev stunderna tillsammans av, stunderna av kärlek och mys, man undrar!? I båda fallen har jag inte känt igen mig själv till slut, ignorerad, marginaliserad, beslut och planerings utesluten från mina egna familjer, hm.....inte konstigt att man blir besviken, förbannad och ilsken, och den andra "sidan" står som fågelholkar och undrar vad som är fel fast man har berättat hur man känner, tyvärr tror jag att den andra sidan har lika svårt att ändra sig som vi "ilskna" har. Ja jag kan fortsätta diskutera den här frågan, men jag är varken deprimerad eller något annat, jag är en helt vanlig person "man" som vill väl efter alla år och som har gett mej den på att ha ett bra förhållande till mina 5 barnbarn på det sättet som jag vet jag är, glad, påhittig, kärleksfull, det är väl ändå de som räknas till sist. Må väl och ha en trevlig sommar /rr

Ilsken 54 åring, 15:37, 20 juli 2014. Anmäl

Lyssna inte på dessa kommentarer, man skäms ju. Umgås inte med din pappa? Ta vara på livet? Och vem fan är du?

LE, 13:55, 16 juli 2014. Anmäl

Minska ner umgänget med er pappa till minimum. Jag tror inte att det finns något hopp om förändring så det bästa är att inte utsätta sig för dessa utbrott. Var vänlig i umgänget men dra er tillbaka och gå inte in i diskutioner . Tänk på att er liv också är tidsbegränsat och gör då saker som ni mår bra av.

Anonym, 09:38, 13 juli 2014. Anmäl

Jag ryser varje gång psykologer mfl enbart pratar om psykologiska faktorer eller tom nämner pharma som en lösning. Steg 1 måste alltid vara att utreda matallergi typ celiac/leaky gut eller laktosallergi. Tillsammans måste hormonNIVÅER och hormonBALANS utredas. Inte så konstigt att äldre känner sig konstiga då många hormoner kanske bara produceras till 10% jämfört med ungdomens dagar. Tar man mediciner, tex statiner, så minskar hormonproduktionen, så medicinbruk kan ge allvarliga konsekvenser. Läkare fattar normalt inte detta, ex man skriver ut statiner som leder till depresion, då skriver man ut anti-depprseiva och så rullar det på. Kolla in en författare som heter Julia Ross. Lätt daglig motion bör ingå i omställningen. Lätt att bli alltför stillasittande som pensionär.

H.S., 19:54, 5 juli 2014. Anmäl

Låter som en kopia av min pappa. Han är visserligen något yngre än pappan i brevet, men beteendet är detsamma. Under alla år har familjen fått utstå hans plötsliga raseriutbrott . Flera gånger har han skällt ut mig offentligt, hotat familjen och stormat ut ur huset för struntsaker. Tydligen hade han en rätt domderande mamma, vilket han sällan är sen att nämna då vi försöker prata om hans utbrott. Hans jobbiga uppväxt har kommit att bli en ursäkt genom åren och ibland är det som att han tycker vi ska vara glada för att han inte är som sin mamma (som att vi skulle stå i någon tacksamhetsskuld för att han skulle kunna vara ännu jobbigare?!) Detta blir nästan en dubbel kränkning då han, trots allt lidande han åsamkat oss, konstant ser sig själv som offret. Därtill är det mycket mer han har gjort, främst mot min mamma, och nu har det gått så långt att jag längre inte vet hur jag ska hantera min pappa. Ska jag ta avstånd från honom? Eller kanske bara ställa han mot väggen en gång för alla? Jag tycker svaret på det stora hela är bra, men jag vänder mig mot att man ska bli tyst inför ilskan - varför då? Då legitimerar man den ju bara.

Anonym, 17:27, 3 juli 2014. Anmäl

Oj, det låter som min svärmor. Jag har också backat och inte tyckt det varit min sak att ta konflikten. Skönt att läsa att rådet är att backa och att fler gjort det. Intressant att läsa kommentarerna om att det kan vara pannlobsdemens. För det har jag misstänkt. Denna gränslöshet och totala frånvaro av självinsikt. Men det känns som jag sviker svärfar och min man. Min man är enda barnet.

asta, 03:08, 3 juli 2014. Anmäl

På äldre dagar när man inte upprätthåller sig med ständigt arbete och har mer tid för sig själv, märker nog de flesta att något fattas i livet. Många upplever att de har velat ha något av sitt liv, men kan inte komma ihåg vad det var. De kan känna att de inte har levat så som de innerst inne ville. Man kan jämföra det som en film där man har varit huvudkaraktären och skådespelat efter manus skriven av andra. År efter år har man slösat tid på allt annat än att vara sitt äkta jag. Detta kan orsaka väldigt mycket smärta. Personen känner förtvivlan och vet inte hur man ska hantera situationen, vilket ofta leder till att man riktar iskan utåt. Det som var och en kan/bör göra är att observera sitt eget tillstånd och rensa sinnet från allt skräp som man har lärt sig, och börja lyssna på sitt äkta inre istället för sina inlärda yttre viljor. Det är inte lätt och det går inte fort, men det går. Mitt tips är en bok som jag läst och den heter: Alkuajatus-urtanken-livet lilla handbok...den hjälper mig i alla fall.

Danne, 22:22, 2 juli 2014. Anmäl

Låter som min pappa, även han 40-talist. Håll er borta under hans utbrott, är mitt råd. När ilskan gått över kanske han förstår hur illa han gjort er, och vad han själv missat. Men chansen att det inträffar tror jag är större ju yngre dessa ilskna egocentrerade personer är. Kanske kan det hjälpa att se till att hans blodsocker hålls på jämn nivå, så som man gör med barn.

Lina, 18:11, 2 juli 2014. Anmäl

Inlägget visar på en generande ensidig syn på händelseförlopp och orsak till beteende. Ibland önskar man att denna typ av "råd" inte förekom lösryckt ur sitt sammanhang där alla berörda parter kan komma till tals. Grova förenklingar gör att människor antingen får "vatten på sin kvarn" och driver motpart ännu längre ut periferin. Eller får allmänt för generella och sterotypa råd som inte leder till något konkret stöd för någon. Man cementerar med Lirias syn dessutom ett onyanserat genusperspektiv om vem som ytligt sett alltid verkar vara boven i dramat. Nyansera gärna råden om att även de som "klagar" kanske ska se sig själva utifrån hur de egentligen beter sig. Hur flexibla är de i sin syn på sin far i exemplet ovan? Möter de honom på respektfullt och inbjudande sätt kring det som kanske intresserar honom? Bjuder de in honom i "samtalet"? Eller har mor och barn skapat en egen liten grupp mot honom där han successivt (över åren ??) har marginaliserats?

Robert, 01:56, 2 juli 2014. Anmäl

Denna beskrivning känner jag mycket väl igen från min egen familj. Den som får ta smällen är ju i första hand min mor som måste leva med min far varje dag, hans vredesutbrott, uppdämda ilska och frustration över samhällsutvecklingen. Det hela är tragiskt. Min äldre bror har slutat ha kontakt med honom och talar bara med modern. Själv försöker jag fortfarande ha kontakt men det blir svårare och svårare. Pensionen kan uppenbarligen bli ett helvete för vissa människor,snarare än en befrielse då man ska försöka ta igen förlorad tid. Jag hoppas att kvinnan till mannen som beskrivs i artikeln kan separera från honom innan det är för sent, och tror inte att det egentligen går att göra något annat konstruktivt med relationen. Problemen har tydligen funnits där hela tiden men har blivit värre med åren.

Anonym, 22:10, 1 juli 2014. Anmäl

”Min 12-åring kissar i trosorna”

Fråga: Jag har en 12-årig dotter som kissar i trosorna. Detta verkar inte bekymra henne då hon kan lägga ett par använda trosor som är blöta och gula inuti överst i tvättkorgen. Hon kan även komma och sätta sig i soffan med linne och trosa och då kan man se att det är blött i trosorna. När jag då ber henne gå och byta trosor och tvätta sig så vill hon inte. Hon säger att hon inte har kiss i trosorna. Hon vill inte duscha när jag ber henne och är ofta smutsig, luktar svett och kiss.

Vi bråkar dagligen om dusch och att använda deodorant och det blir alltid ett stort bråk. Jag är rädd att hon ska bli retad av sina klasskamrater om de börjar bli mer uppmärksamma på detta då de är äldre. Hon har även problem med att hålla sig ren när hon äter och äter ofta med händerna och kan då med kladdiga händer dra fingrarna genom håret vilket resulterar i mera tjat om dusch. Hon är duktig i skolämnena, men jag är ändå orolig att det är något ”fel” på henne då detta med att vara smutsig och lukta illa inte bekommer henne. Bör jag söka hjälp och vart vänder jag mig då?

Tacksam för svar.

Svar: Tack för ditt brev och jag förstår att du är bekymrad över din dotters beteende. Det är i och för sig inte så ovanligt med enures hos barn (att kissa på sig), men de flesta barn brukar tycka att det är ett stort problem. Du är orolig för att det är något ”fel” som kan förklara att hon inte verkar bry sig om problemet. Jag ska återkomma till det, men enbart problemet med enures tycker jag är skäl nog för att söka hjälp. Det finns bra behandlingar för det och precis som du skriver kan det få konsekvenser i skolan, förutsatt att problemen med hygienen förekommer så ofta eller mycket att andra märker det.

Vad kan ligga bakom dotterns inställning till problemet? Jag skulle behöva mycket mer underlag än ditt brev för att kunna uttala mig om det. Bristande intresse för hygien kan handla om allt från vanlig trots till att vara tecken på mer omfattande psykiska problem. Det är exempelvis vanligt hos barn och unga som är deprimerade. Jag skulle kunna avsluta mitt svar här med en uppmaning om att söka hjälp för dotterns enures och eventuell vidare utredning. Jag vill dock föregripa en diskussion om diagnoser som ibland uppstår i kommentarsfältet till den här bloggen. Jag vet inte om du själv har tankar om någon särskild diagnos, men en som ofta kommer på tal är Aspergers syndrom. Vissa saker du skriver för tankarna till den diagnosen och jag vill därför ägna en del av svaret åt att detta – inte för att påstå att din dotter har Aspergers utan för att klargöra att det krävs mer än några udda beteenden för att uppfylla kriterierna för en diagnos.

Aspergers syndrom är inte en sjukdom som plötsligt dyker upp. Det är snarare ett annorlunda sätt att tänka, känna och bete sig som finns redan från tidig ålder. Det behöver dock inte märkas så mycket de första åren utan kan för vissa bli synligt först senare under uppväxten. Det har precis kommit ut nya riktlinjer som används för att ställa diagnosen, som också kommer att få ett nytt namn när den svenska översättningen är klar. Det kan tyckas märkligt att diagnoser ändras, men det speglar att kunskapen om psykiska problem och tillstånd hela tiden utvecklas i takt med att nya studier publiceras. Det jag beskriver här utgår alltså från den senaste forskningen på området. För att få diagnosen Asperger finns det två huvudsakliga kriterier som måste uppfyllas. För det första måste man ha svårigheter i det sociala samspelet med andra människor. Det varierar hur uttalade svårigheterna är, men de ska kännetecknas av brister i ömsesidigt samspel, ett annorlunda sätt att använda kroppsspråk, mimik eller ögonkontakt, samt brister i att utveckla och förstå relationer. Det sistnämnda kan exempelvis handla om osäkerhet på sociala koder eller bristande anpassning efter omgivningen.

Det andra grundläggande kravet för att få diagnosen Aspergers syndrom är att det finns en strävan efter rutiner och upprepning i livet. Det kan till exempel handla om beteenden eller tics som upprepas på ett överdrivet sätt, en stark motvilja mot förändringar, eller att vara intensivt intresserad av vissa saker och samtidigt totalt ointresserad av annat. Ytterligare ett exempel är överdrivet starka eller svaga upplevelser av känsel, doft eller synintryck.

Problem med hygien är inte ett kriterium för Aspergers syndrom, men det kan för vissa personer bli en konsekvens av de kriterier jag räknade upp ovan. Att din dotter inte verkar bry sig om att hon är smutsig eller har kissat på sig skulle kunna vara exempel på svårigheter att anpassa sig efter sociala sammanhang eller en annorlunda upplevelse av doft och känsel. Samtidigt ser du att det krävs mer för att uppfylla dessa kriterier. Hon måste i så fall ha svårigheter på flera sätt i många olika sammanhang och du bör ha sett åtminstone tendenser till det under hennes uppväxt. Dessutom finns en möjlighet att hon visst bryr sig om hygienproblemen, men kanske inte visar det för dig av någon anledning.

En avgörande fråga är också hur mycket man hindras av sitt annorlunda sätt att bete sig. Man får nämligen bara diagnosen om dessa beteenden leder till betydande lidande eller begränsningar i livet. Du skriver att det går bra i skolan och även om din dotters bristande hygien kan leda till svårigheter med kamrater, verkar det inte vara så än. I övrigt framgår det inte hur hon klarar sig. Hur är det med vänner? Vad gör hon på fritiden? Hur mår hon i allmänhet?

Jag tar som sagt bara upp Aspergers syndrom som ett exempel eftersom många pratar om det. Det kan som sagt finnas en rad olika orsaker till din dotters beteenden och det är inte säkert att det handlar om någon diagnos över huvud taget. Som förälder kan man heller inte ställa diagnoser själv utan måste låta barnet genomgå en gedigen utredning. Därför tycker jag att ni ska kontakta skolhälsovården eller vårdcentralen. Där kan ni vid behov få en remiss till BUP eller till en specialistmottagning för barn (BUMM). Då får ni hjälp även om problemet enbart skulle handla om hygien och enures, men de kan också bedöma vad din dotters avvikande inställning till detta betyder och om det krävs någon vidare utredning.

Martin

www.forster.se/referenser140623 finns det referenser till forskning som diskuteras i svare.

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Det finns ett område som inte berörs här? Hur ser den sexuella delen ut i hennes liv? Hon visar det tydligt genom att "markera" att lägga trosorna högst upp i tvättkorgen. KAA. KAA.

Anonym, 15:31, 21 juli 2014. Anmäl

Ååh, första stycket i frågan, och jag tänkte direkt på vår son, och allt elände vi hade innan han fick diagnosen Aspergers. Toalettbestyren var det enda han hade kontroll över, i en i övrigt obegripbar värld!! I 5-6-ärsåldern hade han 52 par kalsonger och 18 par jeans i ständig cirkulation... Nu är han 22 och har bra koll på livet! :-) Det är tack vare en underbar elevassistent genom grundskolan och sedan ett fantastiskt friskolegymnasium i Funäsdalen! Kram!

Anonym, 22:49, 6 juli 2014. Anmäl

Kan ju också vara så att dottern är urless på mammans eviga hygientjat och svarar på detta sätt... dvs med trots. Inte så ovanligt.

Anonym, 15:48, 29 juni 2014. Anmäl

Kan det inte vara så att flickan har någon sorts inkontinens som hon inte vet hur hon ska hantera. FS måste omgående sluta att bråka med dottern och se till att det finns gott om rena underkläder att byta till. Sök snarast en barnläkare som kan hjälpa flickan att få en utredning om anledningen till att hon inte håller tätt. Det gäller för FS att samtidigt hårt arbeta på bygga upp förtroende från dotterns sida.

En mamma, 15:40, 29 juni 2014. Anmäl

”Det känns som om det är mitt fel att min exman blir utan familj”

Fråga: Jag har varit gift med en utländsk man i cirka 25 år. Vi träffades när han hade separerat från sin partner i ett tidigare äktenskap och stod beredd att flytta tillbaka till sitt hemland. Men vi blev förälskade och han bestämde sig för att fortsätta att leva sitt liv här i Sverige, med mig men långt från sin familj i hemlandet. Vi har åkt och hälsat på i hans hemland ungefär vart tredje år och haft en god relation med dem, likaväl som med min familj i Sverige. Vi har inga barn.

Vi är nu båda i 60-årsåldern och separerade för snart fem år sedan. Sakta men säkert separerar vi våra liv. Men så klart är det inte det lättaste efter 25 år tillsammans. Han har fortsatt att följa med till min familj då det har bjudits till kalas och liknande. Jag har tyckt att det är bra, det ger oss och familjen en chans att skiljas i lite långsammare takt. Vi är vänner numera.

Men nu känns det som att det även är dags att släppa familjebiten. Trots att jag vill gå vidare även i detta avseende mår jag jättedåligt av den delen av separationen. Jag känner det som att det är mitt fel att han ”blir utan familj”. Som att jag är elak och inte generös. Jag ”förstår” att jag någonstans försöker mildra effekterna av skilsmässan, liksom komma förbi en kanske smärtsam del i det hela genom att förhala eller försöka undgå en del av separationen. Jag tar på mig ansvar för något som inte är mitt ansvar. Men hur får jag mina känslor att gå med på det?

Jag försöker samtidigt hitta en ny partner och att bygga mitt eget nya liv, och det går lite upp och ner. Fast det är ok. Men mitt dåliga samvete tär på mig. Mycket tacksam för lite kloka ord om detta.

En kvinna någonstans i Sverige

Svar: Hej, och tack för ditt brev.

Som jag läser det du skriver så kretsar din fråga om omsorg och skuldkänslor. Något som ju nästan alltid finns i våra nära relationer.

Frågan du väcker, och som jag tror många känner igen sig i och brottas med, är om dina känslor är överdrivna. Skuldkänslor, eller dåligt samvete, hör ju livet till. De reglerar vår självbild, hur vi vill vara gentemot andra människor. De hjälper oss att reparera det vi kanske ställt till med för andra.

Men alltför mycket skuldkänslor kan trycka ner oss, och bli till hinder för oss. Det gör oss för återhållsamma, och osjälvständiga, och låter oss inte ge plats för våra egna behov – det som vi kanske kan kalla för den sunda egoismen. Att ständigt oroa oss för andra gör att vi inte lever vårt liv. Medkänsla och empati är goda egenskaper, och de behövs för att hålla tillbaka vår självupptagenhet. Men det är också viktigt att vi sätter gränser för vad vi behöver göra för andra utan att få dåligt samvete.

Alla människor har rätten till ett eget liv, och att vara tydlig på den punkten är det bästa sättet att få ärliga och jämlika relationer till andra. Naturligtvis känner du fortfarande omsorg om den man som du levt med i 25 år. Ni har ju också lyckats bryta upp utan att bli ovänner.

Som jag anar av ditt brev så är din före detta man en sympatisk människa. Men för att kanske uttrycka mig något drastiskt så är det kanske dags att göra slut. Du skriver klokt och insiktsfullt om hur du skjutit på detta. Men tillvaron är ju ändå sådan att relationer tar slut, även när de känslomässiga banden varit starka. Vi måste helt enkelt ibland lära oss att stå på egna ben, och ta ansvar för vårt liv.

Du skriver inte om hur din före detta man lever. Har han vänner som han träffar ofta, och som han nära vänskap till? Har han ett intressant arbete som han är engagerad i och som är en stor del av hans identitet? Mitt råd är att du frågar honom hur nöjd han är med sitt liv nu några år efter er skilsmässa. Hans svar kanske kommer att överraska dig positivt.

För många människor är familjen och släkten inte det viktigaste sociala sammanhanget att vara i. Jag undrar över att din man valde att stanna i Sverige ”långt borta från sin familj”. Är du helt säker på att det är en uppoffring? Vissa har ett behov av ett visst avstånd till sin ursprungsfamilj och sin släkt av olika skäl, som religiösa, kulturella eller mycket personliga skäl. Det passar honom kanske att ha den glesa kontakt med sin familj som han har haft.

Så du behöver prata om hur det nya livet är för honom för att göra det tydligare för dig om han är så beroende av din familj som du tror.

Kanske det är så att du något oreflekterat tar för givet att ditt behov av din familj även är hans. Så visar det sig kanske inte vara om du frågor honom på ett öppet sätt om detta.

En fråga som du också väcker hos mig gäller din roll i ert äktenskap. Var du den som var den starka och omhändertagande? Ibland kan man, om man haft den rollen, ha svårigheter med att släppa taget, sluta oroa sig och lösa problem som den andra egentligen har alla förutsättningar att klara av på egen hand.

Jag vet förstås inte om det stämmer på er. Men fundera över om det finns inslag av detta som kanske bidrar till ditt dåliga samvete så här långt efter skilsmässan.

Du planerar inte heller att sluta vara vän med din före detta man, som jag läser ditt brev, även om du vill avsluta hans umgänge med din familj. Det är förstås en förändring, och möjligen en förlust för honom. Men det kanske inte är en så drastisk förändring, egentligen, eftersom du blir kvar som vän.

Jag tror att det bästa är att du rätt upp och ner förklarar att du inte känner för att han ska umgås med din familj längre. Eftersom ni är skilda sedan en ganska lång tid, och inte längre är man och hustru utan vänner. Du behöver egentligen inte gå in på några personliga skäl för ditt beslut om du inte vill. Alla människor måste respektera att man utan förklaringar vill sluta umgås.

Vilka är dina andra skäl för att du vill ”släppa familjebiten”? Att göra det tydligt för dig kan underlätta för dig att både fatta beslutet och berätta inför honom. Man har rätt att sätta gränser för sitt eget välbefinnande.
Hur du än gör så har du ett känslomässigt arbete framför dig. Slutar du låta honom träffa din familj så får du sörja det goda ni haft tillsammans, och under en tid känna skuld över att du utestänger honom. Låter du det vara som det är nu så kommer du att fortsätta vantrivas med det.

För du har helt rätt i att du faktiskt inte har något ansvar för din före detta man. Om det visar sig att han saknar ert äktenskap och oroar sig för att bli ensam så kan du sörja över detta för hans skull. Men du kan inte ta ansvar för hans val och hans liv.

Mitt råd är att du gör ännu tydligare vad du vill få plats för i ditt liv den närmaste tiden. Som är viktigt för dig, och som gör att du får ett liv som du blir nöjd med.

Du skriver att du vill ha en ny relation till en man. Vad mera är det som är viktigt för dig? Hitta det ännu mer, skriv ner och få idéer och tankar av andra. Handla sedan i den riktning som stämmer med det som du värderat som viktigt.

Varma hälsningar!
Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (16)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 16

@Helena, uppenbarligen tycker inte han att han bytt ner sig, i så fall hade han stannat hos den första eller hur. Vad omgivningen tycker är inte så intressant. Få män gillar mjäkiga damer vet du, det blir inte så spännande.

KH, 16:36, 25 juni 2014. Anmäl

Det är inte han som får dig att må dåligt, du kan gå vidare, eller gå vidare utan att tänka på honom. Den dagen du hittar en partner och du mår bra, kommer du att glömma din ex hel och håller. Låt tiden gå och du kommer att se att allt löser sig. Jag tror mer att det är du själv som inte mår bra över det hela, det är absolut inte hans fel. 25 år är 25 år och det vet du som är en 60 åring. Lycka till och lått honom umgås med FS om han och FS är glad över det, med tiden kommer du över det och kan umgås med alla utan att tänka att han en gång var din ex.

Anonym, 10:03, 25 juni 2014. Anmäl

Jag har jättesvårt med daltande. Hon må stå för det hon gör. Ja, han bröt med sin gamla familj för att vara med henne och ja, nu vill hon att han även ska klippa banden med sin nya familj så att hon slipper se honom och så att han inte stör när hon vill ha en ny man. Säg som det är och stå för det du gör. Det finns inget värre än kvinnor som ska ha dåligt samvete men ändå fortsätter ställa till med elände.

Jerker Fredriksson, 18:21, 24 juni 2014. Anmäl

Håller med sign Maria, varför bryter man inte helt och går vidare i livet båda två istället? Det där blir ju varken hackat eller malet. Vill han hålla kontakten med FS släkt får han väl träffa dem utan henne, kommer med all sannolikhet att rinna ut i sanden i vilket fall som helst, allt annat vore udda.

M, 17:01, 24 juni 2014. Anmäl

Å andra sidan: om det är så att exmannen har byggt upp en egen, stark relation med FS' släktingar, så har han rätt att ha kvar den. Sådant händer ju! En av mina bästa väninnor är just nu i det läget, att hennes svärdotter kräver att hon ska säga upp kontakten med sin före detta svärdotter. Det är bara det, att den förra svärdottern var en snäll och gullig och allmänt vettig tjej, medan den nya är vulgär, enfaldig och dominant. Ett klart nerköp, och den enda som inte inser detta är min väninnas son, som av någon underlig anledning bytte ut den trevliga kvinnan mot den otrevliga och allmänt illa omtyckta. Jag gissar att den nya VET att hon är underlägsen den gamla på alla parametrar, och att det är därför hon vill ha bort henne från mannens och mannens släkt umgänge för alltid. Men - det kan man inte kräva, anser jag! Nu väntar denna nya svärdotter barn också, och tyvärr använder hon det som ett slags utpressning - farmors framtida tillgång till sitt barnbarn, villkoras mot att hon fasar ut ex-svärdottern ur sitt liv... Väldigt fult men inte alls ovanligt, har jag förstått!

Helena, 10:14, 24 juni 2014. Anmäl

Det känns väldigt dubbelmoraliskt att som i svaret skriva att FS och exet nu ska övergå till att bli vänner. I vilken värld stänger man ute en vän sedan 25 år från att umgås med ens familj?? På vilket sätt och varför ska de fortsätta vara vänner nu? Bryt hellre helt (även vänskap) än att låta exet vara en "vän med begränsade rättigheter".

Maria, 11:34, 22 juni 2014. Anmäl

En skilsmässa är komplicerat och svårt för alla inblandade. Olika lojaliter sätts på prov. Många känslor sätts i svang både från förr och nu. Att mannen håller sig kvar i familjen kan också vara ett sätt att kontrollera och förhindra kvinnan att gå vidare med sitt liv. Eller att helt enkelt hålla kvar något som inte egentligen finns längre. Borde man inte kunna förvänta sig lite stöd och lojalitet från sin familj, eller är det helt ute nu för tiden? Att ett ex ska behålla sin plats i sin ingifta familj och att den person som tillhör familjen biologiskt ska få ge sig av verkar märkligt och sorgligt tycker jag.

Anonym, 10:11, 19 juni 2014. Anmäl

Det är väl en väldig skillnad mellan att inte umgås alls och att inte komma med som partner? Maken bör sluta komma med som partner när FS bjuds, men inget hindrar väl honom att ha en egen relation? Min pappa umgås med min moster och morbror fast han är skild från mamma, men mamma är ju inte med vid dessa tillfällen. Och vi bjuder båda samtidigt när det är något med barnen, de är ju mormor och morfar ihop, men inte annars.

Fia, 22:37, 18 juni 2014. Anmäl

Om nu familjen och exet vill umgås, vad ska FS göra åt det? Med övervakningskameror och sen stoppa dem handgripligen? Samtidigt vill hon att de ska fortsätta vara vänner... Snacka om kontrollbehov och att underskatta exet och överskatta sig själv. Bättre då att skaffa hund, (katt skulle aldrig fungera).

Anonym, 14:41, 17 juni 2014. Anmäl

I denna fråga måste jag säga att jag tycker synd om exmaken, och familjen. När man levt i en familj under så många år så kan blodsbanden spela en mindre roll. Jag tycker inte att det är rätt att de ska sluta träffas om de inte själva vill. Det FS kan göra är att sluta komma till bjudningar tillsammans med exet, och förklara för honom att det är dags att frigöra sig. Kanske kan ni träffa familjen vid olika tillfällen oftare, men att utestänga honom från högtider (om inte fs familj själva vill) känns inte okej.

Isabell, 09:59, 17 juni 2014. Anmäl

”Ska vi hjälpa vår spelberoende son att betala av sina skulder?”

Fråga: Min son, 22 år, står inför en omedelbar risk att hamna hos Kronofogden på grund av obetalda räkningar. Jag som förälder slits mellan vilja att rädda honom genom att betala och att låta honom ta konsekvenserna fullt ut. Vi har betalat hans skulder två gånger tidigare för att rädda honom.

Vår son har ett spelberoende vilket fått honom att hamna i dessa skulder. Han har lovat att sluta förr, men nu är det annorlunda. Han har anmält sig till terapi, avbrutit sina studier och skrivit in sig vid arbetsförmedlingen och har som högsta önskan att få ett arbete för att betala sina skulder. Även om han lyckas med det har han under tre år kvar betalningsanmärkning hos Kronofogden. Betalningsanmärkningen kan alltså under tre år hindra honom när det gäller bostad och jobb.

Vi kan enkelt rädda honom genom att betala men vi tvekar inför vad som kan vara en björntjänst. Gör vi rätt att inte betala mot bakgrund av målet att han ska komma ur sina problem och leva ett vuxet liv? Eller bör vi ingripa och betala en tredje gång nu när han anmält sig till terapi och arbete? Valet är svårt. Tacksam för råd.

Det tuffa valet

Svar: Hej! Tack för ditt brev. Ni står verkligen inför ett svårt val. När ska man låta sina barn ta en smäll för att lära sig? Var går gränsen? När blir konsekvenserna för drabbande? Jag kommer att börja med dessa frågor, men också diskutera andra saker som kan vara viktiga att tänka på när man ska hjälpa en anhörig som är spelberoende.

Det generella rådet till anhöriga är att aldrig betala skulder. Det riskerar att bli en björntjänst, precis som du skriver. Det korta svaret är alltså att ni ska låta sonen ta smällen själv. Men du undrar om just detta tillfälle kan vara ett undantag från regeln, eftersom sonen verkar ha inlett en positiv förändring. Kanske är det så, men närstående ser ofta varje enskilt tillfälle som undantag och kan först i backspegeln konstatera att de skulle ha dragit i bromsen långt tidigare. Det brukar kallas för medberoende, vilket innebär att man anpassar sig mer än man borde efter en person med missbruk. Vid sidan av att ge pengar eller betala skulder kan det exempelvis handla om att försaka egna behov, undvika att ställa krav, eller att ljuga och täcka upp inför omgivningen. Dessa anpassningar löser akuta problem, men bidrar samtidigt till fortsatt missbruk.

Jag vet inte om ni känner igen er i beskrivningen av medberoende, men för många i er situation är det relevant. En förklaring till att närstående blir medberoende är just konflikten mellan konsekvenser på kort och lång sikt. Även om man vet att den som missbrukar måste ta eget ansvar för sina handlingar, är det ofta för jobbigt att i stunden låta den närstående ta smällen och falla. En annan förklaring är att man bedömer riskerna känslomässigt snarare än rationellt, vilket för övrigt också kännetecknar spelberoende i sig. Precis som spelmissbrukaren tror på vinst varje gång så kan den medberoende hoppas på att varje återfall var det sista. Givetvis ska man inte ge upp hoppet om bättring, men för att kunna hjälpa på rätt sätt måste man göra en rationell bedömning av risker och konsekvenser. Jag ska ge ett exempel på hur en sådan bedömning kan se ut i ert fall.

Vad händer om sonen får ta smällen själv? Till att börja med får han en skuld hos kronofogden och en betalningsanmärkning. Sedan kanske ni befarar att han kan tappa sugen till terapi och jobb. Samtidigt kan det lika gärna vara tvärtom, vilket jag återkommer till senare. Om det är just en betalningsanmärkning ni vill undvika bör man fundera på om det verkligen är en så katastrofal konsekvens. Framför allt utgör inte betalningsanmärkningar något hinder för att gå i terapi och i allmänhet inte heller för att få jobb, även om vissa arbetsgivare kan undersöka sådant. Betalningsanmärkningar innebär förvisso svårigheter att låna pengar och att hyra lägenheter, men det går att lösa om ni ställer upp som borgensmän. En förutsättning är förstås att ni i så fall begär att få insyn i betalningar, vilket ändå kan vara nödvändigt eftersom ­sonen inte kan ta ansvar för sin ekonomi så länge han är fast i spelberoende. Anmärkningen försvinner i regel efter tre år, vilket kanske är en lagom lång period för att bygga upp ett liv utan spelande.

Vad kan hända om ni tvärtom betalar skulderna? Den mest uppenbara negativa konsekvensen av det är att sonen berövas möjligheten att verkligen förstå allvaret i problemen. I det nuvarande akuta läget är han kanske ytterst motiverad till jobb och terapi, men om pressen lättar behöver det inte längre kännas lika angeläget. Man vet att personer med missbruksproblem ofta pendlar i insikt om sina problem och därmed motivation till förändring. För många är motivationen som störst när de befinner sig på botten. Risken för fortsatt spelande ökar förstås om sonen inte förstår allvaret. Om han slipper skulderna ökar dessutom de ekonomiska möjligheterna att spela. Ni kanske tänker att ni vill ge honom en sista chans, men det finns en baksida med det. Generellt tenderar spelmissbruk att accelerera över tid med allt större risker och insatser, vilket gör att sonen nästa gång kanske har en tyngre skuldbörda att hantera. Dessutom riskerar er relation att försämras om han missbrukar ert förtroende en gång till. Ni ger säkert aldrig upp, men upprepade svek tär på relationen och därmed era möjligheter att ge stöd på ett bra sätt.

I mitt exempel ovan utgår jag ifrån att ni överdriver de negativa konsekvenserna av att sonen hamnar hos kronofogden, medan ni förminskar riskerna med att betala hans skulder. Det kanske inte alls är så i ert fall, men jag ville bara illustrera hur det kan vara för många föräldrar i er situation. Generellt har också skuldsättning mindre betydelse än man kan tro för att lyckas bryta ett spelberoende. I en studie med över 4 000 spelberoende personer visade man att chansen att bli fri från missbruket efter terapi bara påverkades minimalt av hur stor skuld deltagarna hade. Däremot fördubblades nästan chansen att lyckas om närstående aktivt medverkade i behandlingen, vilket bland annat handlar om att bryta medberoende.

Jag vet för lite om er situation för att kunna ge ett rakt svar på frågan om ni ska betala skulderna denna gång, men min bästa gissning är att ni bör låta bli. Lägg i stället allt krut på att er son ska påbörja en behandling. Generellt har man sett att behandlingar som utformats för att hjälpa personer med alkohol- eller drogmissbruk också fungerar bra för personer med spelmissbruk. Det är inte så konstigt eftersom man på senare år har funnit allt större likheter mellan olika former av missbruk. ­Ungefär samma drivkrafter och processer verkar vara inblandade oavsett om det handlar om alkohol, droger eller spel. Det finns mest forskningsstöd för behandlingar som bygger på kognitiv beteendeterapi, i synnerhet sådana som involverar personens sociala sammanhang.

Om er son börjar i behandling ­hoppas jag att också ni föräldrar kan få mer vägledning, exempelvis i hur ni kan hjälpa honom att sanera ekonomin. Fråga hur ni kan använda ert uppenbara engagemang för att stödja honom utan att understödja missbruket. Om ni kan jobba tillsammans i behandlingen finns det som sagt anledning att vara optimistisk.

Martin

Gå till www.forster.se/referenser140609 för referenser till forskning

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

forts 20.09 Missade att det var obetalda räkningar men då är det de företag som fakturerat som sannolikt blir utan pengar men företagen klarar troligen den smällen.

Kurran, 20:15, 10 juni 2014. Anmäl

Har sonen några tillgångar som kronofogden kan göra en utmätning på och är dessa eventuella tillgånger i närheten av storleken på skulderna? Vem är det som sonen lånat pengar av? Drabbar det hårt någon enskild om inte skulderna betalas? Om sonens skulder gäller något bankaktigt och har något utmätningsbart så tar kronofogden detta. Det kan vara en bil som har gott andrahandsvärde, tv mm. När kornofogden tagit det som kan omsättas i pengar händer troligen inget mer. Skulderna är sannolikt borta. Är det någon enskild som förlorar en massa pengar är situationen moraliskt sett kanske en annan. Föräldrarna bör kontakta kronofogden för att få reda på fakta där innan de beslutar vad de ska göra.

Kuran, 20:09, 10 juni 2014. Anmäl

Toppensvar av Martin! @Hyrestanten: håller med att borgenärsidén kan vara riskabel, men ser den mer som ett exempel på hur man kan göra för att undvika bli medberoende när man vill hjälpa sitt barn. Det senare är det viktigaste, tror jag, att inse att man inte behöver bli medberoende, att det finns alternativ som hjälper långsiktigt, även om de smärtar i stunden. Jobbigt, men det finns egentligen inget annat sätt.

Kalle K, 15:44, 10 juni 2014. Anmäl

MrOaiki, 09:14, Du missade tydligen att det handlar om ett missbruk, inte bara en svårighet att handskas med pengar. Tyvärr är risken rätt stor att dessa föräldrar, om de hjälper honom nu, får fortsätta att underhålla sonens missbruk under många år. Lätt dock att stå bredvid och säga, svårare att vara förälder. Att råda föräldrarna till att ställa upp som borgenärer tycker jag var mindre bra med tanke på hans problematik. Då torde det kanske vara bättre att de hjälper honom nu, för sista gången och han får visa att han menar allvar med sitt löfte.

Hyrestanten (Webbsida), 00:37, 10 juni 2014. Anmäl

Det finns gratis hjälp online, se till att han får mycket tid till samtal med hjälpande Hjältar.

morpheus (Webbsida), 12:25, 9 juni 2014. Anmäl

Bra svar från Martin, "en insatt"

Hanna, 11:05, 9 juni 2014. Anmäl

MrOaiki, 09:14, 9 juni 2014. Har uppenbarligen inte den blekaste aning om hur medberoende fungerar. I praktiken kommer föräldrarna att underlätta för deras son att fortsätta vara beroende om de betalar för honom. Ett annat ord för medberoende är att vara dumsnäll.

Hagge, 10:42, 9 juni 2014. Anmäl

Spelmissbrukaren är som ett stort svart hål, där pengar försvinner och aldrig kommer tillbaka. Spelmissbrukaren är manipulativ och skicklig på att hitta på motiv, varför Du bör lämna honom ett tillfälligt handlån, att återbetalas inom ett halvår. Det sker aldrig. Låna aldrig ut pengar till en spelmissbrukare!

Carl Lagercrantz, 10:32, 9 juni 2014. Anmäl

Det är inte alls ett speciellt svårt fall. Att låta någon falla tungt är inte ett bra sätt att få denne att lära sig. Föräldrarna skriver att de enkelt kan "rädda" sin son från skulden. Gör det då, och lär honom sedan över tid hur han ska hantera pengar. Med föräldrarnas resonemang, kan ju sonen lika gärna begå självmord för att på så sätt "lära" föräldrarna hur det är att inte ha en son att hjälpa i vått och torrt.

MrOaiki, 09:14, 9 juni 2014. Anmäl

”Hur ska jag hantera min högkänslighet på bästa sätt?”

Fråga: Hej Liria! Jag lyssnade på dig i radioprogrammet ”P4 Extra” om ”Lär dig göra det bästa av din högkänslighet”. Jag fastnade för det du sade om att högkänslighet innebär fantastiska upplevelser och är en tillgång, men dessutom också innebär psykiskt lidande. Jag tycker att den delen hamnar i skuggan många gånger, det känns som att högkänsligheten idealiseras nu för tiden. Vi högkänsliga är de nya supermänniskorna.

Jag känner inte igen mig i den idealiserade bilden. Jag tycker att det är jobbigt när jag är mitt i en känslostorm och inte vet vart ska jag ta vägen med mina känslor eller när en icke illa menad kommentar om min person gör att hela min vecka blir förstörd för att jag inte kan sluta älta. Eller när jag känner mig gråtfärdig för att en granne går förbi mig utan att hälsa. Situationerna är många. Jag är tacksam för alla råd och tips om hur jag kan hantera min högkänslighet på ett bättre sätt.

Högkänslig

Svar: Hej högkänslig! Jag skulle vilja börja med att kort beskriva vad högkänslighet är och hur den kan yttra sig, innan jag ger dig förslag på hur du kan hjälpa dig själv att få ett bra liv med, och trots, din högkänslighet.

Det är den amerikanska psykologen Elaine Aron som uppmärksammat och beskrivit fenomenet ”highly sensitive person”, ofta förkortat till HSP. Den svenska benämningen är högkänslig person.

Elaine Aron betonar att högkänslighet inte är en personlighetsstörning eller en ny bokstavsdiagnos, utan ett personlighetsdrag. Uppskattningar säger att ungefär var femte person har drag av högkänslighet. Det är lika vanligt hos män som hos kvinnor.

Troligen är HSP en medfödd egenskap men man vet väldigt lite om det ännu. Mekanismerna bakom HSP är oklara. Från vetenskaplig synpunkt handlar det än så länge om ett fenomen som är beskrivet, men som ännu inte är utrett och förklarat. Men en vanlig beskrivning är att det handlar om en låg tröskel för sinnesintryck och svårigheter att reglera känslorna. Det du beskriver är ett bra exempel, en granne hälsar inte och hela veckan kan bli förstörd.

Elaine Aron idealiserar inte HSP som personlighetsdrag utan tar upp komplexiteten med att vara högkänslig. Hon beskriver, utifrån djupintervjuer med personer som uppfattar sig som HSP, att man upplever att man både har styrkor och svagheter.

Många berättar att den ökade känsligheten gör att de är lyhörda och känsliga för andras behov – egenskaper som uppskattas, och blir till fördel i vissa yrken. Men också att de lätt blir ”uppjagade”, är känsliga för smärta, både psykisk och fysisk, och har en låg tolerans för stress. Högkänsliga personer har också ansetts ha en ökad risk för att drabbas av utmattning och andra stressrelaterade symtom.

Men, påpekar Aron, det finns också ett inslag i HSP av ”fördelaktig känslighet”. På en arbetsplats är det inte sällan den högkänsliga som är den något försiktiga och eftertänksamma som ser riskerna med en idé före de andra, som helst bara tänker på att komma i gång. Inte sällan är det också HSP-drag som finns hos den arbetskamrat som alla uppskattar för hens förmåga att lyssna och förstå.

Vad kan man göra för att hjälpa sig själv?

En grundregel för en högkänslig person utifrån beprövad erfarenhet verkar vara att hitta en balans i vardagen så man inte behöver drunkna i känslor och intryck. Det handlar mycket om att acceptera att man är extra känslig för intryck, och att man drabbas oftare av känslostormar och delvis är av en annan sort än den lite mer hårdhudade majoriteten.

Samtidigt som man tar till vara de saker som kan vara en tillgång när man är högkänslig.

Här är en modell som du kan prova för att hantera din högkänslighet. Den omfattar tre sätt som kan användas var för sig eller tillsammans.

1. Ha en livsstil i balans: Planera så att du kan ha tid för vila och återhämtning i vardagen. Ta korta andningspauser var tredje timme. Andas bara i lugn och ro i cirka tre, fyra minuter. Om du vill, koncentrera dig på en mental bild som innebär lugn för just dig. Detta kan hjälpa dig att sortera intryck och vila mitt i vardagen.
Eller ge dig tid för att varva ner och vila en stund när du kommer hem. Vila behöver inte innebära att du passivt sitter framför tv:n eller lägger dig i sängen.
Att exempelvis vistas i naturen eller ta en kort promenad där man bara koncentrerar sig på himlen kan också vara vilsamt. Se till att du sover tillräckligt mycket.
Hur reagerar du på kaffe eller alkohol? Behöver du minska ner eller sluta? Det finns hjälp att få.

2. Lär dig att hantera din omgivning:
Hur kan du hantera andras krav eller önskemål om exempelvis umgänge när du bara vill vila upp dig?
Lär dig att sätta gränser genom att använda dig av ”jag-budskapet”. Prin­cipen är att man ska utgå ifrån sina egna känslor, berätta om det man behöver och föreslå ett alternativ. Säg något i stil med: ”Tack för inbjudan till afterwork men efter en veckas arbete behöver jag vila och återhämta mig. Men, kan vi luncha tillsammans någon gång i nästa vecka i stället?”

3. Tillämpa mindfulness (med­veten närvaro) för att hantera dina känslostormar: Stanna i dina känslor. Fly inte när amygdala, som tillhör det limbiska systemet, aktiveras.
Uppmärksamma dina larmsignaler, exempelvis händelser, påträngande tankar som du ältar, obehagliga känslor, stress- och sensoriska reaktioner i nuet.
Genom att tillåta dig att uppleva dina påträngande känslor, tankar och sensoriska blir det paradoxalt nog lättare för dig att distansera dig från dem. Det som händer är att pannloben som står för de rationella delarna av din hjärna får möjlighet att komma igång och koppla in logiken igen.

Observera och beskriv det du känner och tänker, så hjälper du pannloben. Du kan sätta ord på det genom att skriva eller spela in dig i mobilen, du kan rita eller måla … gör det som passar dig bäst.
Viktigt är att du beskriver det du upplever utan att värdera och döma. Undvik att resonera i kategorier som bra, dåligt, borde, borde inte … Bedömningar hindrar dig att vara i direkt kontakt med det du upplever.
Acceptera att det är som det är just nu. Kämpa inte emot, acceptera i stället och låt alla känslor, tankar och sinnesintryck finnas där inom dig. Du är just nu mitt i en tanke-, sinnes- eller känslostorm. Dina känslor, tankar och sinnesintryck är som vågor. Vågorna kommer att stegras för att efter ett tag plana ut och ge plats för ett lugnare tillstånd.

Lös problemet genom att kämpa för förändring eller släpp taget. Reflektera och ta beslutet om det du behöver är att agera, det vill säga lösa problemet, lära dig att hantera stress, sätta gränser … eller om du bara ska acceptera att just nu är det som det är och släppa taget.

Du bestämmer vad som är bäst för dig på kort och lång sikt!

Varma hälsningar,
Liria.

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

Hej Istället för att polemisera utifrån en klinisk/vetenskaplig horisont vill jag ge ett exempel på hur överkänslighet eller för att använda ett mera sympatisk epitet "extraordinär känslomässig iaktagningsförmåga" kan vara en stor positiv tillgång. Yrkesmässigt: Har varit förhandlare i de flesta länder, på flera språk, i mycket tunga sammanhang. Oftast eller i de flesta fall yttrade det sig som gnagande oroskänslor, förmodligen förorsakade av vissa små, objektivt betydelselösa, ord, bisatser, gester, blickar, flyktiga minspel etc. som ingen annan noterade. Detta kunde nå gränsen till rent fysiskt illamående. Då kom jag på ideen att ändra mina scheman. Bokade in minst 30 min.efter varje möte som paus/dödtid. Använde mig av denna tid till att: sätta sig på en parkbänk/lungt cafe eller dyl. så nära mötesplatsen som möjligt. Lägga de "objektiva" mötesanteckningar åt sidan. Tänka: Vad var det EGENTLIGEN som hände. Inte sällan misstämde resultatet med anteckningarna. Inte sällan kunde man även dra helt andra slutsarser inför nästa mötet. Svårigheten låg oftast i att övertyga "hemmafronten". När det lyckades blev resultatet nästan undantagslöst positivt, även i de fall då man, kanske av strategiska skäl, valde att blunda för vissa möjligheter. I de fall detta inte lyckades kunde man åtminstone känna tillfredställelse i känslan av "vad var det jag sade" när allt var över. Det negativa i detta, tja, en viss känsla av "ensamvarg", "jag mot världen" ibland. Men det går snart över. Privat: Mycket svårare och insikt kommer väl tyvärr bara med åldern verkar det som. Problemet ligger i grunden i att dessa känslor kombineras med tidigare erfarenheter enligt given standard, lite huller om buller. Skulle vilja säga: förneka dem inte, psykologisera dem inte, bearbeta dem inte. Försök att "spara dem" i neutral form någonstans i minnet. Oftast är de ju objektivt sett helt riktiga. Ett par exempel "grannen som inte hälsar". Första reaktionen vill vara negativt. Spar minnet. Gå på grannen nästa gång med ett försiktigt "hej, hur är det nuförtiden". I det ena fallet visade sig att grannen hade fått verkligen extrema bekymmer som han var helt koncentrerat på. Rena tunnelseendet. I det andra så enkelt som felslipade nya glasögon. Han kunde inte urskilja ansikten och impulsen att hälsa kom alldeles för sent. I det tredje, bullrig, burdus, pratande "rakt igenom mig" granne, riktig osympatisk objektivt sett. Men något var där i de små detaljerna som inte stämnde med detta. En "konfrontation" visade en hjärtans god människa, för stolt att erkänna för sig själv och för andra att han hörde så förtvivlat illa. Så småningom ger bejakandet av "överkänslighet" även en bättre empatisk förmåga inbillar jag mig. Hade jag fölt detta mönster i yngre år, hade detta besparat mig mycket lidande i ett äktenskap och en "vänskap" som (tyvärr)varade i många år. Tecknen fanns där. Från dag ett, I en bisats i ett SMS. I moderns tillsynes entusiastisk engagemang i sonens bedrifter på idrottsplanen men tecknen visade, kyla, oengagemang, likgiltighet. Så bejaka Din gåva att kunna se "djävulen/gud" som sitter i detaljerna och försök att lära Dig att utnyttja/förfina denna gåva. Tack för ordet

Anonym, 09:15, 7 juni 2014. Anmäl

Många okänsliga kommentarer här. Lotta - jag förstår inte din kritik mot Lirias beskrivning av Elaine Arons teorier. Lirias svar sammanfattar dessa mycket bra! Till frågeställaren vill jag rekommendera Arons böcker - jag upptäckte dem för två år sedan och jag överdriver inte om jag säger att de förändrade mitt liv. Plötsligt kunde jag förstå och förlåta mig själv. Fantastiskt! Hoppas att du har samma tur. Knut - ställ krav! En högkänslig går inte sönder. Inte heller blir han eller hon hjälpt av att man tassar på tå.

carl h, 18:00, 5 juni 2014. Anmäl

[...] http://blogg.dn.se/fragainsidan/2014/06/02/hur-ska-jag-hantera-min-hogkanslighet-pa-basta-satt/ [...]

Högkänslighet i DN | Livet som högkänslig, HSP (Webbsida), 21:46, 3 juni 2014. Anmäl

Hej Lotta. Det jag skrev har såklart sin utgångspunkt i ovanstående insändarfråga och svaret från Liria. Båda använder begreppet högkänslig om (bland annat) denna svårighet att hantera sina känslor, tex i frågan om hur frågeställaren reagerar när en granne inte hälsar. Det verkar som att du (och säkert många med dig) har en annan uppfattning om vad högkänslig är. Det finns dock rätt många andra som tycker att även svårigheter att hantera känslor ingår i högkänslighet. Det verkar viktigt för dig att ingen annan får uttrycka en åsikt om något som de inte tycker exakt likadant som du om. Det är inte något som är viktigt för mig och du kan få stå för sanningssägandet.

Anonym, 18:21, 2 juni 2014. Anmäl

Kanske du en orealistisk uppfattning om hur du mår. Kanske mår du så dåligt som andras kommentarer om dig får dig att må, ett besök i verkligheten för dig, men för det mesta lyckas du inbilla dig att du mår bra och inga förändringar behöver göras i ditt liv.

Anonym, 16:25, 2 juni 2014. Anmäl

Anonym: Det du beskriver har ingenting att göra med att vara högkänslig! Den som vill kommentera och ha åsikter som högkänslighet bör först läsa på vad begreppet högkänslighet innebär! Det har som sagt ingenting att göra med att vara självcentrerad eller att ha svårigheter att hantera sina känslor.

Lotta, 14:54, 2 juni 2014. Anmäl

Liria. Jag är själv i hög grad högkänslig och insatt i ämnet då jag vetat om detta en tid och läst på en hel del. Samt är aktiv medlem i SFH (Sveriges förening för högkänsliga) Jag anser inte att din beskrivning av vad som kännetecknar en högkänslig person stämmer överens med någon seriös beskrivning av vad högkänslighet innebär (exempelvis Elaine Arons). Högkänslighet innebär inte en låg tröskel för sinnesintryck utan det handlar om att en högkänslig persons sinnesintryck ÄR skarpare! En högkänslig person kan exempelvis urskilja dofter, smaker, kroppsliga sensationer mm bättre än en som inte är högkänslig. Som exempel kan jag långt före mina icke högkänsliga medmänniskor känna av när maten är på väg att bli dålig. Eller urskilja vilka doftämnen som ingår i en parfym eller om någon sitter i andra änden av tunnelbanevagnen och just har rökt en cigarett. Att ha svårt att reglera sina känslor har exempelvis ingenting med högkänsligheten i sig att göra, utan då blandar man ihop det med något annat. Vad det beror på vet jag inte men det skulle kunna bero på att vissa blandar ihop högkänslighet med vad man i folkmun kallar överkänslighet vilket i sig antagligen grundas i olika mentala svårigheter men det har som sagt ingenting att göra med att vara högkänslig (vilket givetvis inte utesluter att en högkänslig person även kan ha dessa svårigheter) Högkänslighet ger heller inte en lägre stresströskel, däremot är det inte konstigt att en person som uppfattar alla sinnesintryck skarpare, till en följd av det även blir mer stressad än en som inte utsätts för det. Som ett exempel kan en besvärande doft av mig uppfattas som överväldigande samtidigt som en icke högkänslig person kanske inte känner den alls eller bara förnimmer den svagt eller att jag märker av när en person jag möter mår dåligt medan den icke högkänsliga inte får detta intryck alls. Att blanda ihop exempelvis svårighet med att hantera sina känslor med att vara högkänslig kan innebära ett problem då det ju förhindrar att man identifierar det verkliga problemet och istället kan jobba med det.

Lotta, 14:48, 2 juni 2014. Anmäl

En annan benämning är ju väldigt självcentrerad. Allt kretsar kring den "högkänslige" och som några som kommenterat beskrivit så handlar det om att omgivningen ska anpassa sig, tassa på tå och så vidare. De håller sin omgivning som känslomässig gisslan oavsett om det är på jobbet eller hemma genom sina indirekta eller direkta hot om utbrott eller olika typer av självskadebeteenden (jag kommer att älta det här och må dåligt en vecka, inte kunna äta osv). Man kan kalla det för högkänslig om man vill, det är också själcentrerat och har en stor portion ovilja eller oförmåga att sätta sig in i en annans situation. För du vet, om min granne inte hälsar på mig då kanske jag förstår att hen var trött, eller orolig för sin ekonomi, eller ledsen för att hen lämnat sitt barn för att gå till jobbet. Men den högkänslige får det till att handla om sig.

Anonym, 14:26, 2 juni 2014. Anmäl

Lösningen: Bli gammal. Vet inte om detta är någon tröst men för mig har högkänslighetsproblemen avtagit med stigande ålder. Är 61 år och numera nästan lika avtrubbad som majoriteten. Folk får tänka, tycka och säga vad dom vill. Jag bryr mig inte. För det mesta.

Jan L, 13:50, 2 juni 2014. Anmäl

Ett sätt att hantera sin högkänslighet är att sätta sig ner och skriva en lista där de saker man själv anser att man är bra på och de saker man brukar få beröm för. När listan är klar bör man gå tillbaka och försöka hitta egen motivation för varför man är bra på just den och den saken. Är det svårt att hitta något du är bra på? Alla människor är bra på något. Behöver inte vara något av det vanliga. Du kanske är bra på att läsa och förstå en text? Att rita en katt eller människa? Att laga god mat? Att ge andra människor ett leende? Att ta dig tid att bara vara i stället för att stressa? Att använda hammare och spik?

Inger E(Norah4you) (Webbsida), 13:50, 2 juni 2014. Anmäl