”Vi är så olika – men vill verkligen försöka hitta en lösning”

Fråga: Hej! Vi är ett par som har varit tillsammans i lite mer än ett år, jag som är killen är mer extrovert av mig och hon är lite mer av introvert. Tiden tillsammans har för det mesta varit underbar med mycket romantik och kärlek. Från början tyckte hon att jag var lite väl pratsam och jag att hon kändes lite tyst. Men så småningom lärde vi känna varandra bättre och diskussionerna var livliga och vi har/hade enormt roligt tillsammans. Det var med henne som jag verkligen började tänka på framtiden och känna lycka igen. Vi har båda många vänner, jag som nyinflyttad sen tre år tillbaka har fått många nya bekantskaper och hon har sin vänskapskrets som hon umgåtts med i många år.

Jag har några gånger varit mer drivande för att hon ska vara mer social utan att förstå att det har varit jobbigt för henne, om hon nu kan vara superpratsam med mig så kan hon ju vara det med andra har jag tänkt. Hon som har varit mer påläst än jag om saken har lärt mig mycket om ämnet introvert. Men på samma gång känner hon en allmän press om att vara mer social och har lärt sig vissa invanda sociala mönster för till exempel när folk hälsar på. Vissa gånger när jag har tagit upp ämnet om varför hon varit tyst i sociala sammanhang har hon tagit det som kritik och som att det är henne det är fel på och att hon ska försöka bli bättre. Det absolut främsta jag vill är att min flickvän ska vara precis så som hon känner och är och inte tvinga sig till något annat, men på samma gång får jag dåligt samvete för att jag egentligen önskar att hon vid vissa tillfällen var mer social.

En gång, ganska tidigt i vårt förhållande, skulle vi hälsa på min syster med man och två barn och tillbringa natten där. Då föreslog min tjej att vi skulle ta in på hotell istället, frågan kändes konstig och jag undrade varför, min syster hade ju ett tomt rum, anledningen jag fick höra var att hon inte kände min syster och hennes familj. Jag blev först lite sårad eftersom det gällde någon så nära som min syster som jag inte träffar så ofta. Jag tror att min flickvän inte ville stöta sig med mig eller göra mig besviken så vi stannade ändå över natten hos min syster. Min flickvän var väldigt tyst under hela besöket och jag såg på henne att hon inte riktigt trivdes, hon tyckte att min syster var trevlig och så men själva besöket hade varit jobbigt. Vi hade en del diskussioner efteråt om varför besöket varit så påfrestande.

Det här blev som mest kännbart när hon ett par månader senare hälsade på mina föräldrar och några av mina andra systrar som alla har barn. Min familj älskar diskussioner och alla tillhör nog den extroverta kategorin. Detta var mycket påfrestande för min flickvän som hade djup ångest innan och satt tyst långa stunder under de dagar vi var där. Hon berättade efteråt att hon hade haft allvarliga funderingar på att göra slut bara för att slippa komma med. Vid det andra besöket hos mina föräldrar och systrar med barn var min flickvän också mycket tyst och såg inte riktigt ut att njuta, men ångesten innan var mindre och det var ändå lite bättre.

Jag som har mina föräldrar och systrar på flera olika orter i Sverige älskar att hälsa på dem och vi har ofta livliga diskussioner om allt från familj till världsproblem, och brukar hitta på olika aktiviteter.
Min flickvän tycker också om att hälsa på sin familj, som bor i samma stad, men ett par timmar räcker oftast. Ju mer jag förstår hur min partner är desto mer vill jag acceptera, men blir på samma gång smärtsamt påmind om hur olika vi är. Jag vill gärna jobba utomlands och testa på att flytta till en annan stad i framtiden, något som mer eller mindre är otänkbart för henne. Hon vill gärna stanna i sin hemstad. Vi har, senast i dag, haft en stor diskussion om detta med mycket tårar då vi båda börjar se hur våra drömmar drar åt olika håll.

Jag får väldigt dåligt samvete för att det är jag som drar igång dessa samtal när hon egentligen är helnöjd med mig, över varför jag inte bara kan vara nöjd. Men jag känner att jag verkligen måste ta upp allt med henne om vi ska ha en chans att klara av detta.

Vi älskar det vi har tillsammans, det roliga, kärleken och våra gemensamma vänner, att ge upp allt det känns otroligt jobbigt men samtidigt har verkligheten hunnit ikapp oss och det känns lite hopplöst när man tänker på framtiden. Jag vet inte riktigt hur vi ska lösa detta eller hitta en gemensam väg, jag stretar åt olika håll och hon vill stanna kvar, men vi vill verkligen försöka hitta en lösning.
A

Svar: Hej! Visst är det så att ni två på många sätt är varandras motsatser. På en personlighetsskala för utåtvändhet kan ni beskrivas som om ni befinner er i var sin ytterända av skalan. Du är ganska uttalat extrovert. Men din flickvän är tydligt introvert. Frågan du har, och som jag tror många känner igen sig i, är hur man når fram till människor av den andra sorten. Går det att leva ihop över huvud taget om man är så olika? Det är så att det mellan den extroverte och den introverte finns vad man kan beskriva som en kommunikationsklyfta. Men visst är den möjligt att lösa. Faktum är att människor som har de här olikartade egenskaperna ofta dras till varandra. På arbetet, som vänner, och i kärlek. Det uppstår en känsla av att man kompletterar varandra. Vilket också verkar vara hur ni upplever er relation. Du skriver att det var med henne som jag verkligen började tänka på framtiden och känna lycka igen. Men att man ibland drar åt olika håll leder också till påfrestningar. För att hålla ihop krävs en hel del, både förståelse för varandras olikheter och kompromissvilja. Jag ska strax återkomma till det.

Jag vet inte om du uppmärksammat det, men på senare tid har egenskapen att vara introvert fått mer uppmärksamhet, och enligt många på ett mer rättvist sätt- som en positiv och värdefull egenskap. Att vara introvert har för många varit svårt på arbetsplatser och i sociala sammanhang där det extroverta sättet att vara är normen och det som värderas högt. Introverta uppfattas lätt som lite tråkiga, för tillbakadragna och trist tystlåtna. Men det är en extrovert norm som vi utgår ifrån. Många introverta har också försökt göra om sig. Till en del kan man också träna upp sin motsatta sida. Men någon hemmaplan blir det sällan. Studier visar att vi föds till att i första hand vara introverta eller extroverta. Nu pågår en omprövning av synen på vad introversion är. I hög grad bidragande till det är boken ”De introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns” av den amerikanska författaren Susan Cain. Hon beskriver sig som uttalat introvert, och berättar personligt om hur hon trots detta haft en framgångsrik karriär som affärsjurist. Men hon redovisar också de nya kunskaperna inom psykologin om egenskapen att vara introvert, och vänder upp och ner på flera av våra föreställningar. Som att social kompetens och att vara social faktiskt inte är samma sak. En introvert person är bra på att lyssna och återkoppla, och det är ju faktiskt att vara socialt kompetent. Bara på ett annat sätt.

Mitt första råd till er är att ni tillsammans läser boken av Susan Cain. Kapitel för kapitel. Som en läscirkel för er två. För att få ännu mer förståelse för varandras egenskaper, och olika sätt att vara. Susan Cain skriver till exempel både klokt och med humor om de olika beteenden som den extroverte respektive den introverte har. Att den introverte behöver mycket stimulans för att inte bli uttråkad. Hur energin kommer utifrån. Mycket folk. Mycket prat. Att den introverte istället får sin energi från den inre världen, genom att läsa, fundera och ha samtal men en person, inte flera. Och hur en extrovert person kan träna sig i att gå utanför sin bekvämlighetszon och bete sig mer introvert, för att nå fram till en partner av den andra sorten.

Läs gärna med särskild uppmärksamhet hennes kapitel om att hitta rätt i kärlek och arbete. Här finns berättelsen om den extroverte Greg och den introverta Emily. Som levt som par i fem år, och vars dilemma på många sätt påminner om ert. Läs om hur de lyckats kompromissa sig fram kring umgänge och vardagsrutiner, och samtidigt behålla respekten för varandras olikheter och kunnat samsas med dem! Jag tror att särskilt det här kapitlet blir en mycket uppmuntrande läsning som kan vara till hjälp för er.

Men det finns kanske ett större problem för er. Det är det som du beskriver som att våra drömmar drar åt olika håll. Du vill flytta, och kanske arbeta utomlands ett tag. För din flickvän framstår det som närmast otänkbart. Jag tror att du håller med mig om att detta är ett delvis separat problem, och en större utmaning att hantera. Det skulle nog vara till stor hjälp för er om ni vänder er till kommunens familjerådgivare, och får ett professionellt samtalsstöd kring detta särskilda problem för er.

Varma hälsningar och sköt om er!
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (26)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 26

Om han inte är nöjd med att leva med hennes personlighet och sätt så borde han istället för att försöka ändra på henne ändra på sig sjäv och i andra hand om det inte gick lämna henne och försöka hitta en tjej som passar hans personlighet och sätt bättre.

Första hjälpen, 17:44, 3 augusti 2014. Anmäl

Jag känner så väl igen mig. Min man kan prata hur mycket som helst och jag kan tiga mig igenom ett helt släktkalas. Släkt och vänner har lärt sig. De accepterar att jag kan sitta i ett hörn och läsa en bok medan de pratar eller så somnar jag i soffan av allt sövande prat. Fniss. Jag deltar efter min förmåga. kan få in några ord i pratet om det blir en lucka. Eftersom alla vet om hur jag är så blir det inga problem.

Anonym, 11:41, 3 augusti 2014. Anmäl

A skriver om svårigheter med besök hos "föräldrar och systrar med barn". Detta låter som en relativt stor samling folk, vilket kan kännas besvärande för en mycket introvert person (särskilt om alla de andra är väldigt extroverta och tar stort utrymme). Kanske skulle det kunna vara en bra idé att först lära känna dessa personer i mindre grupper, till exempel genom att besöka föräldrarna *utan* systrar+barn, och därefter en av systrarna+barn i taget? På så sätt skulle flickvännen lättare kunna lära känna dessa personer som individer, och därefter skulle nog även större samlingar med dessa kunna bli lättare.

M, 13:16, 1 augusti 2014. Anmäl

Jag tror att "A" har en bild av hur han+flickvän ska vara som par, en socialt utåtriktad enhet som alltid är kul att ha med på fester och familjemiddagar. Men med flickvännen kommer det nog alltid vara en annan slags enhet, där han står för det mesta snacket och hon håller sig lite i bakgrunden. Om han kan acceptera det och göra det till "sitt sätt" så ser jag inga direkta problem med relationen. När det gäller att flytta utomlands för en tid så tror jag att det kan gå åt två håll. Antingen så kommer flickvännen alltid ha det i bakhuvudet som något hon vet kommer komma (som ett krav eller som påförd skuld över att han inte fick följa sin dröm) eller så kommer hon med tiden vänja sig vid tanken och själv bli intresserad. Jag får ett intryck av att "A" och hans partner är relativt unga, under 25? Livet är långt och allt behöver inte hända inom de närmaste 5 åren. Många åker utomlands och jobbar när barnen är små, då är det bara den ena som behöver skaffa sig ett jobb, den andra kan vara föräldraledig. Paret behöver diskutera hur "A" ska kunna behålla sin dröm utan att den känns som en press för flickvännen. En längre semester (spara pengar och dagar) i hyrd lägenhet någonstans kanske kan vara ett första smakprov?

Fredrika, 11:03, 29 juli 2014. Anmäl

Kan hon inte dricka ett glas vin eller nåt då börjar hon säkert prata.

mhmhm, 21:50, 27 juli 2014. Anmäl

Många verkar utgå ifrån att introvert är ett tillfälligt tillstånd, ett problem som ska botas. Den bästa lösningen för alla, både i förhållanden, på arbetsplatser, i släktsammanhang etc är att vi alla slutar hoppas på att folk ska ändra sig. Låt den som vill sitta tyst och dra sig undan ibland. Ju mer man försöker "heja på" och involvera den introverte i alla samtal desto värre blir det. Därmed inte sagt att man ska frysa ut/exkludera!!! Se på den introverte lite som på en katt. Låt den vara, så kommer den när och om den vill.

Maria, 11:42, 27 juli 2014. Anmäl

Inte trevligt tycker jag att pojkvännen verkar skriva och fråga om flickvännen bakom hennes rygg här. Illavarslande. Tycker inte det verkar vara ett bra förhållande. Mitt råd, ni behöver båda utvecklas!

be, 15:42, 25 juli 2014. Anmäl

Det är bara att gratulera, "Jahaja", att du känner dig så käck. Du har helt rätt i en sak, högkänsliga och introverta kan klara sig precis lika bra som andra, faktiskt bättre visar forskningen. Anledningen är att de även reagerar starkare på positiva (mer "lyhörda) miljöer, så där har de en fördel. De är också mer socialt begåvade än andra i små grupper och har lättare för att prata om "nära saker". Man kan fråga sig varför tjejen i fråga sitter helt tyst under familjemiddagarna. Det säger en del om henne, men kan det också säga något om familjen i fråga? Är familjemijön sådan att man tävlar om utrymmet och pratar i munnen på varandra? Ställer de frågar till henne eller förväntar de sig att hon ska gå med i tävlingen? Det sistnämnda kommer en högkänslig person aldrig att göra, men det gör henne inte mindre socialt kompetent. Kanske har hon helt enkelt högre förväntningar på hur social samvaro ska gå till.

Aninja, 12:15, 24 juli 2014. Anmäl

Så otroligt löjlig flickvän. Jämför med fysik: alla kan bli relativt vältränade om de lägger manken till, även de är väldigt "beniga" när de börjar. Sk introverta/högkänsliga eller vad de nu vill bli kallade kan uppnå precis samma resultat om de anstränger sig. Om omgivningen inte är så förstående så måste de ta sig i kragen, annars överlever de inte. Det är som med katter i träd, när såg ni senast en katt som fastnat och svultit ihjäl i ett träd? Just det. Samma gäller människor. Sluta bara vara så tillmötesgående.

jahaja, 02:24, 24 juli 2014. Anmäl

Hon kanske är högkänslig. Begreppet högkänslighet förklarar stimulansbehov på ett mer nyanserat sätt än bara genom introvert/extrovert. Högkänsliga (ofta introverta, men inte alltid) bearbetar intryck djupare och blir därför lättare överstimulerade. De känner också in sådant som pågår "under ytan" på släktträffar etc., vilket kan göra dem utmattade (särskilt om det som sägs inte stämmer överens med de signaler som skickas ut), högkänsliga är också lite "på sin vakt" och behöver ibland tid på sig innan de kan slappna av med nya människor. Det handlar om att hitta rätt stimulansnivå och rätt balans mellan "ute" och "inne". Kanske är det t. ex. en stor hjälp för henne om hon kan få frihet att lämna familjen en stund för en liten egen promenad eller något, det kan göra stor skillnad. Rekommenderar boken "Den högkänsliga människan" av Elaine Aron.

Aninja, 15:31, 23 juli 2014. Anmäl