Är det rätt att äldre syskon får ge igen?

Fråga: Vi har problem med vår snart treårige son som ofta kastar saker på eller slår/nyper sin äldre syster. Min sambo och jag är inte överens om hur situationen ska hanteras. Han säger till storasystern att slå eller kasta tillbaka. Jag tycker att det är fel, eftersom hon är så stor (snart sju år) och borde föregå med gott exempel och inte slå någon som är så mycket mindre. Hon gör ju dock som pappan säger och jag känner mig väldigt frust­rerad i situationen.

Själv tror jag att det oftast handlar om konflikter om saker eller att storasystern anmärker på något som medför ilska och frustration, vilket dessutom förstärks av treåringens bristande verbala förmåga.

Det är oftast den lille som får allt skäll och jag tycker att det är fel eftersom det i grunden beror på att han blir upprörd över något som systern säger eller gör och inte kan kommunicera i situationen. Ibland kan hans angrepp dock verka helt oprovocerade.

Hur tycker du att man ska lösa situationen? Är det rätt att det större syskonet ska ”ge igen”?

Svar: Jag brukar ofta vackla fram och tillbaka mellan olika perspektiv i svaren till läsarfrågorna. Det går sällan att ge tvärsäkra svar på vad som är rätt och fel. Ditt brev är ett undantag, eftersom jag med stor säkerhet kan påstå att det är en dålig idé att slå tillbaka.

Är det aldrig rätt att slå tillbaka? Har du inte läst ”Ondskan” av Jan Guillou? kanske någon undrar. Måste man inte svara med samma mynt för att plågoandarna ska känna respekt och upphöra med trakasserierna? Jag ska återkomma till dessa frågor, men vill först ge några andra förslag på vad ni kan göra.

Försök att agera förebyggande i stället för att reagera när bråken redan eskalerat till slagsmål. Lotsa barnen genom konflikten genom att hjälpa dem att prata om lösningar i stället för att reda ut vem som började. Hur kan en kompromiss se ut? Försök att hela tiden föra tillbaka samtalet till det, om barnen börjar prata om vem som är dum eller vem som har rätt.

Om bråken trappas upp till slagsmål är det svårt att föra vettiga samtal. Sära i så fall på barnen utan att prata så mycket. Undvik särskilt att höja rösten eller att ha ett häftigt kroppsspråk. När känslorna har lagt sig kan ni ta upp samtalet igen. Visa förståelse för att något eller båda barnen blev arga, men fokusera återigen mindre på vem som gjorde fel och mer på lösningar. ”Vad kan du göra nästa gång storasyster har alla saker som du vill leka med?”. Och ”vad kan du göra nästa gång lillebror börjar kasta saker?”. Målet med dessa förslag är att båda barnen ska lära sig något konstruktivt av händelserna. Lillebror behöver bli bättre på att lösa konflikter med ord och storasyster behöver hitta alternativ till att slåss när lillebror blir aggressiv. Ett annat mål är förstås att ni ska skälla mindre, eftersom skäll i regel bidrar till fortsatta konflikter.

Så här långt i svaret har jag tagit ditt parti och bekräftat att din inställning är den rätta. Frågan är om det hjälper dig i diskussionerna med sambon? Frågan är också om det, trots min tvärsäkra inledning, verkligen är så svartvitt? Jag står fast vid att det är en dålig idé att slå tillbaka, men det kan finnas en god avsikt bakom den idén. Din sambo kanske ser det som ett sätt att få storasystern att lösa konflikter självständigt i stället för att ni gör det åt henne. Han kanske också upplever att dottern får en osund bekräftelse då era ingripanden innebär att hon är ”offret” medan lillebror får skäll. En annan möjlig avsikt bakom uppmaningen att slå tillbaka kan vara att dåliga handlingar måste få konsekvenser. Lillebror måste lära sig att han inte kan slå. Återigen är det en god avsikt, men vissa konsekvenser (att storasyster slår tillbaka) förstärker problemet medan andra mildrar det (att hindra lillebror från att fortsätta slåss).

När föräldrar ska komma överens är det fruktbart att diskutera just vilka avsikter man har med olika idéer och förhållningssätt. Vad vill du respektive din sambo uppnå i situationen? Mina gissningar om sambons avsikter ovan är bara ett exempel. Om vi utgår från det skulle en överenskommelse kunna vara att uppmana storasyster att lösa konflikterna själv, men utan att slåss eller ge igen. Hon kan exempelvis gå från platsen eller sluta leka. Eftersom hon är större och starkare kan hon säkert också fysiskt hindra honom från att slåss utan att nödvändigtvis trappa upp och slå tillbaka.

Så vill jag återvända till frågan jag ställde förut: Är det alltid fel att slå tillbaka? Jag tror att de flesta av oss skulle tycka att det är moraliskt försvarbart om ett utsatt barn slipper fortsatt mobbning genom att ge igen en gång för alla. Även om det finns många sådana berättelser är frågan hur det verkligen fungerar som allmän strategi. Ska man uppmana barn som blir mobbade att ge igen? Svaret är återigen nej. I flera studier avfärdas myten om att vedergällning med våld skulle förbättra läget för den som utsätts för mobbning. Barn som blir mobbade mår generellt sämre ju mer de slår tillbaka. Ett barn som slår tillbaka kanske kan slippa fortsatta fysiska påhopp, men riskerar att bli utfryst eller mobbat på andra sätt.

När man frågar barn om vad de själva tycker fungerar är det bara en grupp som förespråkar att ge igen – barn som själva brukar mobba andra. Övriga barn tycker i stället att det är mer effektivt att stå upp för sig själv verbalt eller att nonchalera den som mobbar. De upplever också att vedergällning leder till ökad mobbning snarare än att minska den. Med andra ord kan man kanske freda sig genom att gå till motangrepp, men man vinner respekt och gemenskap genom att försvara sig med mer fredliga medel.

Forskningen till trots tror jag att vilken förälder som helst instinktivt föredrar att deras barn slår tillbaka framför att passivt bli slaget. Det gäller att stå emot den instinkten, inte enbart för att barnet i längden förlorar på den strategin. Att uppmana barn att slå tillbaka är också en riskabel väg med tanke på vilken kultur vi i så fall lägger grunden för. Som du själv skriver – ska inte stora­syster vara en god förebild?

Gå till www.forster.se/referenser140825 för att läsa mer om forskningen i svaret.

Martin Forster

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (18)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 18

håller för övrigt med signaturen "Natalie". De signaturer som blev misshandlade av sina äldre syskon, stackars er! Fy vad fegt av era föräldrar att inte ta ansvar och ingripa. Kram till er.

jm, 19:03, 10 september 2014. Anmäl

mamman tar sonens parti, hon har honom som favorit låter det som. Jag tror det är sonen som är den elaka. Så var det när jag växte upp, jag fick allt skäll som äldsta-syskon, men mitt yngre syskon var en odåga.

jm, 18:59, 10 september 2014. Anmäl

Nej, man ska ju inte göra som på dagis när jag var liten iaf; där man sket fullständigt vad bråken mellan barnen var - vi skulle bara skaka hand och vara vänner. Det var fruktansvärt. Jag blev illa behandlad hela dagis och skoltid av samma, och i alla år det skulle bara tyckas synd om vederbörande oavsett vad och hur mkt utsatt jag var.

Anna, 20:30, 7 september 2014. Anmäl

Att de vuxna i Thomas omgivning under skoltiden inte klarat av att få slut på mobbning betyder inte att våld är ett något att rekommendera för att lösa problem.

Kurran, 22:53, 3 september 2014. Anmäl

Kurran lever i sin egen värld. Jag mobbades i hela min skoltid. Jag var indoktrinerad med "Kurrans" ideologi. När jag slutligen var beredd att slå tillbaka (17 år ung.) slutade mobbningen.

Thomas, 18:34, 2 september 2014. Anmäl

Man får aldrig slå en annan levande varelse under några som helst omständigheter. FS och hennes man har abdikerat från sitt föräldraansvar. De verkar inte vara uppmärksamma på att något är på gång och bryter redan där. En treåring kan man avleda på många olika sätt. Sjuåringar kan man säga till att de inte får provocera. Jag håller med Lydia, speciellt när hon säger att man måste passa sina barn. Som vuxen måste man hela tiden vara så uppmärksamma på vad barnen gör och säger, så att man ligger steget före och därmed kan förhindra olyckshändelser och konflikter Barn måste få vara barn och föräldrar får inte överlåta uppfostring till sina barn.

Kurran, 15:18, 30 augusti 2014. Anmäl

Ja, det pratas inte mycket om att syskon kan ha en traumatiserande inverkan på varann, varför kan man undra. Kan nog vara lika illa som misshandlande föräldrar. Sen tror inte jag alla föräldrar inser hur illa det faktiskt är, utan tror att det är ganska normalt med "syskongnabb". Det är nog inget medvetet svek.

Anonym, 15:36, 27 augusti 2014. Anmäl

Blev själv slagen av min storebror under hela min uppväxt, och tycker att våra föräldrar verkligen inte tog tag i konflikterna på ett vettigt sätt. I många fall handlade det om ren misshandel. Jag har, likt Anonym och SamTam här nedan, ingen kontakt med vare sig min bror eller mina föräldrar idag och ser min uppväxt som ett långt utdraget svek av vuxenvärlden. Har egna barn idag och accepterar inte fysiskt våld dom emellan en endaste millimeter. Där är jag stenhård, för jag vägrar att någon av dom ska uppleva samma sak som jag själv gjorde. Våld skadar hur god avsikten än är. De värsta ärren är inte fysiska, det är de mentala. Minnen av en omvärld som inte ingriper och viftar undan med ursäkten att "Det där är bara syskongnabb, det går över". Vet ni vad? Det var inte "Bara syskongnabb", och det gick inte över förrän min bror flyttade hemifrån. Föräldrar, kliv in i konflikterna och ta ert ansvar.

J, 10:43, 27 augusti 2014. Anmäl

Det är aldrig acceptabelt att slåss. Men det är självklart att barn slåss om de inte får hjälp att lösa sina konflikter. Jag tycker att de vuxna i det här fallet snabbt borde agera och ta isär slagskämparna. När situationen sedan lugnat sig är det dags att försöka reda ut hur det hela började. Man kan rita eller spela upp skeendet med hjälp av dockor. Låt sedan barnen komma med förslag på alternativa lösningar som går ut på att man inte ska bråka med varandra. Detta har jag prövat i mitt klassrum under flera år. Konflikterna minskar men försvinner ej helt. Det viktiga är att barnen lär sig mer konstruktiva metoder för att lösa konflikter, något som man har nytta av hela livet.

Betsy, 09:34, 27 augusti 2014. Anmäl

Barn ska absolut inte lämnas att lösa sina egna konflikter. Jag tycker det verkar som att syskon som har fått göra det hatar varandra och har ett betydligt sämre förhållande som vuxna än barn där föräldrarna har styrt upp ordentligt. Misshandel är misshandel oavsett vem som utför det. Man ska passa barn så att det aldrig uppstår våld i familjen. Där ska man vara skyddad. Man kan vråla och skrika men aldrig slå. Det är så fruktansvärt ohyggligt kränkande att bli slagen. Det är många som kan vittna om det. FS och hennes sambo är dåliga föräldrar om de tillåter våld överhuvudtaget mellan barnen. Man måsta PASSA barn. Svaret från Martin var ovanligt luddigt.

Lydia, 07:26, 27 augusti 2014. Anmäl

”Min man missköter hälsan och saknar ambitioner”

Fråga: Hej, jag är en kvinna som har ett jättebra jobb och min man har sedan ett par år tillbaka valt att inte jobba utan att stanna hemma och ta hand om både barn och hem. Jag är förstås jättetacksam för detta och inser till fullo vilken lyckans ost jag är, och vi har det bra ekonomiskt.

Problemet är bara att han inte vill utvecklas alls, han vill inte till exempel vidareutbilda sig vilket han skulle ha möjlighet till, han drar inte nytta av sina tidigare arbetslivserfarenheter och startar något eget hemifrån, han sköter inte om sitt utseende speciellt väl och är överviktig. Han har på kort tid förvandlats till en hemma-man utan några som helst ambitioner, och jag är väldigt ovan vid detta eftersom vi alltid har jobbat båda två och vår relation bygger väldigt mycket på att vi båda är självständiga.

När jag har nämnt till exempel utbildningar så slår han ifrån sig med motiveringen att läsa inte är hans grej, men problemet är att han visserligen har ett mycket bra ”track record” från yrkeslivet – men hur mycket är det värt om man står utanför ett antal år och under dessa år inte har lyft ett finger för sin egen utveckling? Han skulle ha möjlighet till dagsaktiviteter (avlönade eller oavlönade) eftersom barnen är på dagis och skola, och jag har föreslagit att vi ska skaffa städhjälp.

Det här påverkar mig också på så vis att jag inser att det är mig det hänger på, om jag skulle få sparken så har vi inget att falla tillbaka på. Däremot har vi alltid delat på ekonomin och jag har inget i sig emot att det är bara jag som har inkomst. Jag har väldigt svårt att ta upp detta med honom, att han missköter sin hälsa och sin utveckling, jag vill ju inte såra honom och jag vet att han kommer att ta det som kritik. Kan du ge mig något råd om hur jag skulle gå tillväga?

Svar: Hej, och tack för din berättelse om ert dilemma som rymmer något mycket allmängiltigt. Det handlar i mycket om ett tema som dyker upp i nästan alla kärleksrelationer: I vilken omfattning man måste respektera den andres livsval, och när det är rimligt att sätta ner foten, och säga att ”det här finner jag mig inte i”. Eller, något annorlunda uttryckt, hur självständig kan man vara i en kärleksrelation, och när måste man faktiskt avstå en del av sin autonomi av omsorg och kärlek?

Du berättar inte varför din man valde att sluta arbeta och vara hemma för två år sedan. Men det framstår som en radikal förändring av era liv. Du skriver att du och din man alltid har jobbat och att han har ”har ett jättebra track record” från arbetslivet. Så varför denna stora förändring? Är de skäl som fanns då fortfarande giltiga för honom, och ett hinder för honom att ens röra sig i riktning mot någon form av arbete? Har andra skäl tillkommit? Som att han börjat uppskatta sin hemmatillvaro, och inte vill släppa taget om den?

Jag utvecklar mina funderingar ett steg vidare: Om din man lämnande arbetslivet på grund av en konflikt på arbetet eller för att han var utmattad, så har han förstås svåra erfarenheter. Är det du ser hos honom möjligen ett känslomässigt undvikande av arbetslivet utifrån sådana eller liknande erfarenheter för två år sedan? Som väcks till liv, när du tar upp frågan om någon form av sysselsättning med honom? Om du svarar ja på frågan, så är mitt råd att du på ett varsamt sätt erbjuder din man att berätta mer om det som är svårt och till hinder för honom. Är hans självförtroende så dåligt att bara tanken på arbete i någon form skrämmer honom? Eller är han bitter? Är det på det sättet så är det nog så att han skulle ha stor hjälp av samtalsterapi, för att bryta sitt mönster av undvikande och hitta sätt att hantera sina svårigheter och komma förbi dem. Fortsatt undvikande kan på sikt bli ett allt större handikapp för honom, och ett växande problem er emellan. Föreslå honom gärna att träffa en legitimerad psykoterapeut om ni blir överens om att det är detta som det kanske handlar om.

Jag är också undrande över din mans psykiska mående. Era barn är på dagis och i skolan, och du är på arbetet. Träffar han vänner, eller före detta kollegor på dagarna? Ägnar han sig åt något intresse? Du nämner inte något sådant. Utifrån din berättelse får jag intryck av en ensam och mycket tillbakadragen person. Du berättar vidare att din man ”inte sköter om sitt utseende”, ”inte lyfter ett finger”, ”missköter sin hälsa” och är ”överviktig”. Det du beskriver kan vara inslag i en depression. Som bristen på energi, initiativlösheten, tendensen att isolera sig och viktuppgången. Depression har ofta samband med känslor av att ha gjort sociala förluster, och att ha misslyckats.

Du och din man får avgöra om den här funderingen från mig känns rätt och rimlig för er. Om din man är deprimerad behöver han få professionell hjälp. Enklast är i så fall att ni kontaktar er vårdcentral för bedömning och råd. Distriktsläkare har stor erfarenhet av att igenkänna och behandla depression. Behandlingen är ofta en kombination av läkemedel och psykoterapi. Depressionsbehandling är vanligen mycket effektiv, ger en snabb symtomlindring, och resulterar i att energi och självtillit kommer tillbaka inom några veckor.

Låt oss också resonera om din situation, och din roll i det som pågår. Det är en svår situation som du är i. Er ekonomi är bra, och ni försörjer er på din inkomst. Samtidigt som du oroar dig för vad som händer om du ”skulle få sparken”.

Det verkar som om du skulle vilja vara öppnare och tydligare inför din man om den oro och den besvikelse som du känner. Men du har ”väldigt svårt” för att vara det. Vad är du rädd för ska hända? Handlar det bara om att du inte vill såra honom? Eller är du kanske också ambivalent inför att din man satsar mer på sig själv? Det finns uppenbara nackdelar för dig av situationen som den är. Som din oro för er ekonomi om något skulle hända dig. Du längtar också efter en aktivare och fräschare man att leva med. Du skriver att du inte har något emot att bara du har inkomst. Är det kanske en fördel för dig, och i så fall på vilket sätt, och finns det kanske fler fördelar för dig med situationen som den är? Så här sammansatt kan en besvärlig situation vara. Till detta kommer den osäkerhet som man nästan alltid har inför hur man ska göra förändringen. Vad gör man? Vad kan fungera bäst? Och så vidare. Ett sätt att komma förbi ambivalens, och göra det tydligare för sig vad man kan göra, är att skriva ner en lista med nackdelar av situationen som den är och fördelar av den förändring som man vill göra. Och att skriva ner vilka hinder och svårigheter som kan finnas på vägen om man gör förändringen. Kom ihåg att även skriva ner hur de kanske kan hanteras.

Om du tar steget att prata öppnare med din man om det som bekymrar dig, börja gärna med att berätta att du är orolig för honom och hur det som pågår påverkar ert förhållande. Berätta konkret vad du skulle vilja att han gör, och på vilket sätt kan du stödja honom. Fokusera på framtiden. Kritisera honom inte för det som varit. Gör det i en stund när ni har det bra. Då är det mycket lättare att komma överens, och problemlösa tillsammans. Låt också din man vara klok, och bidra med lösningar. Sammanfatta det ni är överens om och välj ett första steg, och när det ska tas. Uppmuntra och visa uppskattning när din man förändras.

Så finns förstås möjligheten att din man blir arg, säger nej, och inte vill förändra sig och göra det du önskar. Uppstår det läget är mitt råd att du föreslår att ni går i familjeterapi för att få hjälp att hitta lösningar på det kritiska läge som då uppstått. Vill inte din man kan du gå för egen del.

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (43)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 43

@Anonym, 20:44, 22 augusti 2014: Jag svarade till Hasse, Peter och Janne. Jag har ingen aning om vilken din tidigare kommentar var, eftersom du nu (liksom flera andra) kallar dig "Anonym". Hur tänkte du nu??

Kvinna, 22:31, 4 september 2014. Anmäl

[...] Nä, givetvis så får man inte läsa en sådan, då skulle twitterpoliserna gå upp i falsett. Jag har bara bytt ut ”han” mot ”henne”, ”hans” mot ”hennes” osv i texten, i övrigt är den helt identisk med den på DN. [...]

”Du längtar också efter en aktivare och fräschare kvinna att leva med” | WTF? (Webbsida), 14:29, 26 augusti 2014. Anmäl

Såhär säger kommunen: Under arbetslöshet Barn erbjuds eller kan behålla sin förskoleplats om en eller båda föräldrarna är arbetslösa. Tiden på förskolan ska då vara mellan 8.00 och 16.00, maximalt 40 timmar per vecka.

Man, 13:43, 26 augusti 2014. Anmäl

Där vi bor, i Sundbyberg, verkar de inte bry sig om man jobbar eller inte när det gäller tider i förskolan. Har fått för mig att det är landsbygdskommuner som är hårda på sånt.

Man, 13:34, 26 augusti 2014. Anmäl

Fyrabarnsmor; om frågeställaren är orolig över att mannen inte skaffar ett jobb de tre timmar om dagen som man är berättigad till förskola om man inte jobbar (blir väl två timmar om dagen då han är sysslolös om man räknar bort restiden) så verkar ju hela inlägget handla om ett ickeproblem.

undrar?, 23:50, 25 augusti 2014. Anmäl

Undrar?: Se tidigare kommentarer - allmän förskola kallas det.

Fyrabarnsmor, 22:16, 25 augusti 2014. Anmäl

Hur kan barnen vara på dagis om mannen är ledig? Det går bara om man ljuger eller är sjukskriven.

undrar?, 17:28, 25 augusti 2014. Anmäl

Att bidra med försörjning av familjen inbegriper inte endas ekonomiska medel. Att ha en välmående familj innefattar betydligt mer än bara pengar och materiell rikedom. Tänk på denna situation omvänt. Hade det vart en man som klagar på sin feta oambitiösa fru som missköter sitt utseende och bara går hemma och inte bidrar ekonomiskt till hushållet, hade denna artikel vart på förstasidestoff.

Anonym, 12:58, 25 augusti 2014. Anmäl

forts. Att få möjligheten, att kunna unna sig själv eller sin partner att slippa arbetslivets sjuka stress ett tag, är fantastiskt och hälsosamt. Det är ett steg tillbaka från den orimliga press och statusjakt som råder i samhället. Man är mer än sitt förvärvsarbete, mer än sin utbildning, mer än sin karriär och vad andra tycker är fullkomligt ointressant. Det frun ser som bristande ambition, kanske är en ambition hon inte förstår eller kan se, och den depression hon tycker sig se, kanske kommer sig av att mannen känner sig ifrågasatt. Herregud, människor! Ni har det BRA ekonomiskt TROTS att en av er är hemma! Sluta vara så förbaskat statuskåta och njut istället.

Lulen, 14:05, 23 augusti 2014. Anmäl

Paret har det bra ekonomiskt - så bra att de klarar att försörja familjen på en lön. En av dem har ett jobb hon trivs med och den andre har också ett jobb han trivs med: hemmajobbet. De har barn, är välutbildade och har fler valmöjligheter än en familj med låg inkomst. Uppenbarligen sköter mannen hushållet till belåtenhet och kvinnan drar in pengar till belåtenhet. Vilken absolut fantastisk och lyxig situation! Jag har varit ofrivillig hemmafru tidigare och jobbar nu deltid. Både min sambo och jag har erfarenhet av otrygga anställningar, ofrivilliga perioder hemma och stress över ett ständigt mer kravfyllt arbetsliv. Vi har, på inkomster långt under medel, försörjt varandra genom både sjukdom, arbetslöshet och studier.

Lulen, 14:00, 23 augusti 2014. Anmäl

”Jag har fått nog av min dotters elaka kommentarer”

Fråga: Var går gränsen för hur mycket man som förälder ska behöva tåla från sina barn och deras beteende (som vuxna)?

Jag som mamma har alltid fått höra hur ful, dum och gammal jag är, personliga elaka kommentarer om utseende och hur misslyckad jag är i allt. Jag har aldrig behandlat min dotter, nu ung vuxen, på detta sätt. Hon är uppvuxen hos sin pappa, som jag skiljde mig ifrån på grund av psykisk och fysisk misshandel.  Han var ekonomiskt mycket starkare och fick med ett antal advokaters hjälp vårdnaden. Jag avstod från karriär och mycket annat för att alltid finnas till hands för min dotter, på helger och under vissa lov. Jag vände ut och in på mig själv för att alltid försöka få möjlighet att ge henne allt de korta stunder vi fick träffas. Jag satte alltid hennes bästa i främsta rummet, men förlorade mig själv på vägen.

Pappans dagliga verbala kränkningar mot mig lever kvar i min dotter. Jag frågar mig ibland den förbjudna frågan om det är värt det att försöka bibehålla en relation med min dotter, när hon enbart har denna präglade hatiska uppfattning om mig? Jag är oftast ledsen efter våra möten, det kan vara en middag, en fika, en promenad. Allt jag gör har alltid varit fel, i stort som i smått, och fortsätter att vara fel. Trots detta försöker jag alltid på nytt, för att ge vår relation en chans till.  Jag slätar över och försöker glömma. Jag fick nyligen veta att jag har en cancersjukdom. Framtiden är oviss för mig. Jag är trött och har ont. Jag vill inte tala om detta med min dotter, är rädd att duka under för hennes elakheter och hat, nu när jag är sjuk och inte orkar så mycket. Det känns bättre att skriva ett brev till henne, om jag inte skulle kunna överleva min sjukdom – att för en gångs skull få stå oemotsagd och slippa stå i regnet av allt hån från henne.

Detta känns som ett enda stort tabubelagt område. Inte skulle man acceptera att bli behandlad så här, år ut och år in, av någon annan person. Kontrasterna till de andra relationer jag har är mycket stora. Andra personer, arbetskamrater och vänner, har kunnat bilda sig en annan uppfattning om mig på egen hand, och behandlar mig också utefter helt andra kriterier, men vad hjälper det? (så frågar jag mig tyvärr ibland). Vart går anständighetens gräns i kontakten med sina egna barn? Måste man acceptera att alltid bli illa behandlad som förälder? Varför?

Mamma

Svar: Hej! Låt mig börja med att svara på dina frågor. Ja, det finns en gräns för vad en förälder ska acceptera när det gäller beteenden från sina vuxna barn. Ja, det kan vara det rätta och rimliga att bryta kontakten med ett vuxet barn. Du har helt rätt i att dina frågor och mina svar rör sig inom ett område som vi gärna undviker att närma oss, och som, precis som du skriver, närmast är ”tabubelagt”. Jag ska strax återkomma till dig om hur du skulle kunna göra i förhållande till din dotter, för att värja dig och försvara din integritet. Att ”släta över och försöka glömma” är inte det som är mest till hjälp för dig. Jag vill också säga att du imponerar på mig med din lojalitet och ditt tålamod med din dotter, trots att du får väldigt lite tillbaka och behandlas på ett respektlöst sätt.

Jag börjar med att berätta om några perspektiv på det som pågår med syfte att du ännu bättre ska förstå varför det är som det är er emellan. Men också, och det vill jag vara tydligt med, för att hjälpa dig att hålla isär din dotters värdering av dig från den du egentligen är.

Det finns en benägenhet i vår kultur att göra mammor ansvariga för hur våra liv blev. Självklart är att vår uppväxttid påverkar oss, samtidigt som vuxna barn ofta förklarar dålig självkänsla, svårigheter med relationer, och ofullbordade drömmar med att relationen till mamman var dålig. Det sättet att se på sina egna svårigheter har blivit en del av populärkulturen som hindrar att vuxna personer tar ansvar för sina val och begränsningar.  Psykologisk forskning ger inte stöd för den förklaringsmodellen. Snarare blir den ett hinder för att ta ansvar för de val man gör som vuxen, och fortfarande kan göra för att förändra livet till det bättre. Det är lätt att som vuxet barn med livsproblem fastna i fällan att göra en förälder ansvarig för de svårigheter som man har.

Man brukar säga att vi inte väljer våra föräldrar. Men det är faktiskt möjligt att vända på det påståendet. Man väljer inte heller sina vuxna barn i dem meningen att man inte har några garantier för att barnen utvecklas till hyggliga, kloka, och älskansvärda människor. Ändå finns föreställningen att vi måste älska de vuxna barnen oavsett vilka de är och vad de gör. Att inte göra det, och iatt nse att det finns rimliga skäl för att det är så, är något som man håller tyst om och försöker dölja för andra. Det är plågsamt, uppfattas som ett misslyckande, och ger skuldkänslor. Föräldrar som är i den här situationen berättar om ett ältande och grubblande över hur det har blivit. Som tar mycket kraft, och nästan alltid lägger man skulden på sig själv.

Du skriver om din svåra skilsmässa. Ett fenomen som familjerådgivare och skilsmässoadvokater allt oftare berättar om är hur den ena föräldern baktalar den andra föräldern för att få ensam vårdnad. Det kan fortsätta även efter skilsmässan. Barnen dras in och används för att såra eller straffa den tidigare maken eller makan. Möjligen är din vuxna dotter indragen i ett sådant spel, och har svårt att värja sig.

Vad ska du då göra? Jag tror att det bästa för dig är att sluta att träffa din dotter. Det som du tänkt på, men ännu inte vågat göra. Utifrån det du skriver så är det så att du får acceptera att din dotter inte är villig att förändra sin hållning till dig. Åtminstone inte under överblickbar tid, och det hon gör dig är ju inte rimligt att du utsätter dig för.

Att acceptera det som man inte kan förändra innebära ofta en stor lättnad. För dig kanske att du slipper grubblandet, och inte behöver förlora kraft på att ”släta över och försöka glömma”. Den besvärliga relationen till din dotter står då inte längre i vägen för att du ska leva ett bra liv här och nu.  Ta istället hand om dig själv. Gör det du vill göra och som gör dig gott. Även om det känns kämpigt i stunden. Bara gör det, lev ditt liv.

Ett annat förslag är att du går i psykoterapi. Du orkar kanske det trots din sjukdom. Psykoterapier kan vara olika. Ett mål för dig kan vara att med hjälp av terapin få ihop ditt liv till en sammanhängande berättelse. Att komma till rätta med hur det blev.
Du kan pröva att nå fram till din dotter med ett brev. Så här kanske det kan formuleras (utifrån en modell som den kloka radiopsykologen Allan Linnér använt): Jag är ledsen om jag skadat dig på något sätt. Det var inte min avsikt. Jag gjorde så gott jag kunde. Kanske det inte räckte. Jag är inte beredd att träffa dig som det är nu oss emellan. Det är för svårt. Jag orkar inte med din kritik av mig. Men jag är beredd att göra vad jag kan för vi ska börja lyssna på varandra, och försöka förstå. Från djupet av mitt hjärta hoppas jag att vi någon gång kan hitta tillbaka till varandra. Mamma

Som biblioterapi rekommenderar jag dig min egen bok: ”Jag och min mamma. Om att kunna hantera en viktig relation” Den är skriven för döttrar som har en svår relation med sin mamma men jag tycker att den också kan användas av föräldrar som har en svår relation med sina vuxna barn.

En kram och sköt om dig!
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (42)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 42

@Ledsen, kram själv.

Inte lätt att va tung, 00:43, 25 augusti 2014. Anmäl

@Ledsen, för det första kan jag inte tänka mig att mamman menar bokstavligen att dottern varit sådan från födseln. Sen tror inte jag på att avsäga sig eget ansvar och skylla allt på sin uppväxt (=mamman). I FS:s fall är det ju egentligen omöjligt att veta varför dottern beter sig som hon gör, eftersom vi inte hört hennes version. Många bra kommentarer med vitt skilda teorier som alla är möjliga, men det är ju bara gissningar. Och i tonåren är väl de flesta mer eller mindre jobbiga, poängen är ju just att frigöra sig..... När det gäller dina slutsatser om mig och min mamma så var det inget som jag känner igen mig i, hon var snarare överbeskyddande, ingen är perfekt, men hon gav mig en bra självkänsla och tro på mig själv, men naturligtvis hade vi konflikter som alla mödrar och döttrar. Att mammor är ett knepigt släkte var min kommentar sagd med glimten i ögat vid ett tillfälle hon beklagade sig över mormor och fick henne att skratta gott. Men nu var det inte mig det handlade om, min poäng var att för en ung tjej finns det så mycket annat och många andra som påverkar, har hon andra problem som påverkar humöret? Att pappan haft stor inverkan är väl ganska uppenbart, men det kan säkert vara något helt annat också. Trots allt spelar inte föräldrarna huvudrollen i sina vuxna barns liv längre. Som mamma har man en tendens att ta på sig skulden för allt, det är väl det sista FS behöver i sin situation. Tycker hon ska skriva ett brev och berätta om sin sjukdom, både för sin egen och dotterns skull.

Inte lätt att va tung, 00:42, 25 augusti 2014. Anmäl

Till "Inte lätt att va tung..." Om det nu handlade om endast en period av dotterns liv, som tonåren som du föreslår, så kanske kanske finnas det en poäng. Men tom mamman skriver att dottern "alltid" har varit så här, och om det nu "alltid" har varit så, sedan dagen då dottern föddes som ett oskyldigt litet barn, då mamman var ansvarig, vems är då ansvaret för hur barnet har betett sig "hela livet"? Det är absolut inte dotterns. Till "Inte lätt att va tung", läser att även du har haft ett knepigt förhållande till din mor, gissar att det inte var en slump att du hittade hit. Det man kan läsa mellan raderna är att din mamma hade det tufft, du fick vara ett stöd till din mamma, och hon fick dig att tro att du var en jobbig tonåring...men hur du var som tonåring hade ingenting med din mamma att göra, du är den ansvarige, eller hur? "Ni skrattade åt att mammor var ett knepigt släkte", varför då? Vad orsakade detta? Behövde du din mammas hjälp? Stöd? Och istället för att bli sårad så skämtade ni om allt, hon slapp hjälpa dig, och du stod ensam på backen utan hjälp, men i iallafall med en mamma som "skrattade", var glad? Till "Inte lätt att va tung", du verkar ha en liknande upplevelse ang din mamma, du har ett otroligt fint hjärta som bryr dig om andra, men kanske att din mamma inte har den förmågan ge tillbaka. Ta en titt här: http://www.willieverbegoodenough.com Kram

ledsen, 02:05, 24 augusti 2014. Anmäl

Eller så har det inte med mamman att göra. Dottern kanske är allmänt missnöjd och frustrerad av någon helt annan anledning, men det är nära till hands att låta det gå ut över mamman. Vet ju inte exakt hur gammal dottern är, men om man rannsakar sig själv hur man var i tonåren, inser man att man inte alltid var så kul att ha att göra med. Hade själv ett knepigt förhållande till min mamma, men en sak var vi överens om och kunde skratta åt, att mammor är ett knepigt släkte. Hon i sin tur hade det jobbigt med sin i sin tur. Känner f.ö. en ung man som tidigare höll på ungefär som FS:s dotter. När han så småningom träffade rätt tjej blev han som en annan kille, snäll, go och helt normal.

Inte lätt att va tung, 17:37, 23 augusti 2014. Anmäl

Jag tänker att dottern inte nödvändigtvis blivit "hjärntvättad” av sin pappa utan kanske är asförbannad på hur hennes mamma agerat och agerar. Som vuxen är man ansvarig för vad man gör med det man varit med om, det gäller såväl döttrar som mödrar. Hur bemöter du som mamma din dotter? Brevet beskriver för lite för mig om vad dottern egentligen säger, i vilka situationer, och vad samtalen handlar om när dessa elaka kommentarer kommer. Vill hon bara uttrycka hur dum och ful hennes mamma är eller vad är sammanhanget? Jag har många gånger försökt ha en diskussion med min mamma vid tillfällen där hon totalt invaliderat mig genom att säga saker som förnekat hur min uppväxt varit. Som respons har hon tagit på sig offerkoftan och tolkat allt jag säger som att jag vill tala om hur dålig hon är. Det alltid slutat med att jag fått släppa, poängtera att jag vet hon gjort så gott hon kunnat, och jag har gått därifrån med ilskan undanstoppad och (igen) insett att hon är totalt oförmögen att möta mig i detta. Jag förstår att hon inte förmår, men jag blir likväl provocerad då jag blir ledsen över att jag aldrig kan få ett rakt och ärligt bemötande där hon tar sin del av ansvaret. Er situation är säkerligen inte likadan som min, men kanske finns där gemensamma nämnare. Mina tips: ta gärna kontakt med någon som du kan prata med om hur du kan möta din dotter. Och ge din dotter en ärlig chans genom att ta upp hur du känner kring er relation. Om du nu vill ha en fungerande relation med henne. Du kommer växa som människa och risken att du sitter och funderar över om du gjort rätt minskar. Funkar inte det och ni inte lyckas mötas, eller om du inte förmår eller vill, är det kanske bättre att säga upp kontakten tills vidare (då är väl brev ett bra sätt). Du bestämmer såklart själv om du vill tala om att du är sjuk men vill du ha en relation med din dotter tycker jag att du ska berätta det (ta inte på dig offerkoftan för det kan lätt vara provocerande). Jag uppfattar att du beskriver att du offrat mycket för din dotter, och då utgår jag från att du vill henne väl. Vill du henne väl även nu (som en vuxen till en vuxen) så ger du henne möjligheten att läka de sår hon har i er relation. Och lyckas det kommer du se att även dina sår inte kliar lika mycket. Det viktigaste tycker jag är att våga! Våga göra det som känns mest läskigt, svårast och omöjligt. Släpp prestige. Ta vara på den tid som finns. Ta hand om dig och om du vill ha din dotter i ditt liv ska du inte offra dig, du ska ta för dig! Tänk inte att hon är skyldig dig något, tänk att DU är skyldig DIG något. Möt din dotter naket och från hjärtat, utan offerkofta. Våga chansa! Lycka till!

o, 16:54, 18 augusti 2014. Anmäl

Det finns flera saker i insändaren där man kan läsa varför dottern behandlar sin mamma som hon gör. Enligt mamman satte hon alltid sin dotter i första rummet, men tydligen inte tillräckligt för att få vårdnaden. Mamman vet om att pappan misshandlar både fysiskt och psykiskt ändå tillåter mamman att dottern bor hos honom, vilken dotter skulle inte bli arg på sin mamma för det? Det är egentligen dottern som är offret, men istället manipulerar mamman situationen och gör sig själv till offer, mamman har ju gjort ALLT för sin dotter. Mamman har ju tom "offrat sin karriär för dottern", säkert något som dottern har fått höra otaliga gånger, en tyngd som inte ska läggas på ett barn. Mamman är väldigt histrionisk, hon har ALLTID fått höra hånen (om det är så det alltid har varit, och mamman har accepterat det tidigare, varför ska dottern ändra på sig nu?), hon har ALLTID gjort fel, hon försöker ALLTID på nytt. Vad är det för "fel" som dottern anklagar mamman för, varför tar inte mamman upp vilka fel hon anklagas för? Varför tar mamman upp att andra har en annan uppfattning om henne "med stora kontraster"? Varför är det viktigt att nämna det ens? Är det en popularitetstävling? Det spelar väl egentligen ingen roll vad andra tycker, om det nu inte är så att mamman försöker bevisa hur oskyldig hon är, och hur fel dottern har, varför är det viktigt? Tyngden ska väl ligga på problemet mellan henne och dottern, och rannsakning vart det gick fel, vad mamman egentligen har för del i att det har blivit som det har blivit? Det är tydligt att dottern är arg på mamman, men när dottern agerar ut och konfronterar (på det sätt hon har lärt sig från pappan) så försöker mamman bara "släta över och glömma", vilket säkert tolkas som ointresse och kylighet av dottern, och spär på dotterns ilska ännu mer. Och nu är hon påväg att svikas ännu en gång iom att mamman vill bryta kontaken. Jag har väldigt svårt att tro på att en mamma som ger villkorslös kärlek till sin dotter blir behandlad på det här sättet, ekvationen går inte ihop, speciellt som mamman i insändarmailet inte nämner en enda anledning till varför hon tror att det kan ha blivit så här, hon är totalt oskyldig, ett offer, det säger mycket. Jag undrar inte VARFÖR dottern är arg på sin mamma, jag undrar varför hon inte skulle vara det.

förundrad, 16:18, 18 augusti 2014. Anmäl

Jag reagerade också på att frågeställaren menar att hon uppoffrat sin karriär trots att hon inte hade hela vårdnaden. Men det kan ju faktiskt vara så att föräldrarna skilde sig när flickan var t.ex. 8 och att hon fram till skilsmässan varit hemmafru och på det sättet offrat sin karriär. 8 år är en lång tid. Tycker det har varit hårda ord mot frågeställaren. Jag kan mycket väl förstå bitterheten och sorgen över att relationen till dottern blivit så här. Jag har själv haft en komplicerad relation till min mor och varit elak mot henne. Jag kan minnas att det berodde på att jag upplevde att hon kritiserade mig hela tiden. Min mamma är också "för snäll" i den meningen att hon inte vill säga ifrån på skarpen, utan släta över. Men gör inte det, kära frågeställare. Säg ifrån och förklara att du inte tolererar elakheter. Du kan ju fråga din dotter varför hon är så elak mot dig, vad hon anser att du har gjort mot henne som hon anser berättigar till sådant beteende. Kanske kände hon sig övergiven av dig pga skilsmässan, men förklara den maktlösheten du kände när fadern fick vårdnaden. I mitt fall ändrades mitt och min mors förhållande när jag själv fick en dotter. Kan mycket väl förstå sorgen frågeställaren känner och sympatiserar mycket med henne. Hoppas att allt går bra med dig och din dotter.

LB, 01:49, 18 augusti 2014. Anmäl

Ska breaka bad och göra slut på makens företag.

Leo, 17:39, 16 augusti 2014. Anmäl

Till kommentaren HR. Det kan vara läge att göra så om inte personen i fråga hade drabbats av cancer. Det är en balansgång, hon kan förklara precis vad hon känner vilket jag hade gjort, men vi är inte alla lika och hon kanske redan har gjort detta utan framgång. När hon har en hård strid mot en dödlig sjukdom kan en sådan känslomässig urladdning vara för mycket. Jag tycker hon bör tänka på sig själv och sätta sig själv i första rummet just nu när hon är sjuk. Orkar hon inte prata med dottern vilket hon säkert gärna vill men inte når fram till måste man respektera detta. Men vad hon däremot inte bör göra är att dölja cancern för dottern för att skydda dottern för det gör hon inte speciellt om utgången skulle vara värsta möjliga. Utan anledningen till att hon inte berättar det och inte upprätthåller kontakten är i så fall för att skydda sig själv. Sen är det väldigt obehagligt med en pappa som misshandlar sin fru och manipulerar till vårdnaden. En sådan person är säkert oerhört jobbig att hantera även som frisk.

Kalle, 17:01, 15 augusti 2014. Anmäl

Som ML skriver, dottern har växt upp hos pappan och har rimligen präglats helt i sin attityd av honom, och pappan har svikit dottern genom att omöjliggöra en varm relation mellar mor och dotter. Nu ska alltså även mamman svika dottern genom att lämna henne, så att dottern bara har den misshandlande pappan kvar? Nej, börja stå upp för dig själv istället! Tala om för dottern att ifall det är något hon vill kritisera får hon göra det lugnt och sansat och i respektfulla termer. Du accepterar inte längre kränkningar/angrepp - säg ifrån i förväg att då bryter ni upp, så kan ni träffas en annan gång då dottern förmår uttrycka sig lugnt och sansat igen. Betona att hon ALLTID är välkommen så länge hon förmår uttrycka sig lugnt och respektfullt. Det är då upp till dottern om ni inte ses en längre tid pga att hon ev. inte förmår detta, det är inte du som vänder ryggen. Det är viktigt att hon vet att hon alltid är välkommen hos sin mamma, och lika viktigt är det att hon förstår var mammans gränser går! I längden så kanske hon börjar respektera sin mamma när hon märker att mamman står upp för sig själv. Och ja, dottern har rätt att veta att du är sjuk!

HR, 18:38, 14 augusti 2014. Anmäl