”Jag tycker att det är tråkigt att äta – vad ska jag göra?”

Vad gör man om man tycker att det är tråkigt att äta och har svårt att få i sig tillräckligt med mat? Veckans frågeställare vill gärna äta ordentligt men känner sig ”matless”. Alla försök att med olika knep försöka äta mer har runnit ut i sanden. Psykolog Liria Ortiz kommenterar.

Fråga: I många år nu har jag haft problem med att äta tillräckligt. Jag gick till psykolog för några år sedan på grund av depression och efter månader av samtal upptäckte psykologen att jag inte åt normalt. Detta har pågått sedan högstadiet. Jag hade inte tänkt på det själv innan hon frågade hur, och hur mycket, jag äter. Vi gjorde en lista på hur mycket mat man ska äta per dag, och lite förslag på vilken typ av mat.
När jag slutade hos psykologen föll jag tillbaka till gamla vanor och jag har verkligen försökt allt för att äta rätt, men jag får inte till det!

Jag har ställt larm och gjort maten klar inför varje dag, jag har skrivit listor och scheman och jag har försökt att äta på fasta tider. Men av någon anledning rinner det alltid ut i sanden. Nu har jag haft denna störning så länge att jag inte ens vet hur mycket man ska få i sig varje dag, och det har blivit ett ok att hela tiden tänka på att jag måste äta.

Min psykolog tyckte att jag var konstig när jag berättade att jag tyckte det var tråkigt att äta och trodde inte på att det var så, trots att det verkligen är så det känns.

På en dag kan jag äta en macka och en liten portion middag. Jag äter inte så mycket frukt, och innehåller inte middagen grönsaker får jag inte i mig det. Jag har alltid gillat fisk, men tycker numera att det är svårt att äta, jag är aldrig sugen på fisk. Jag har väldigt svårt för att få i mig frukost, jag blir illamående. Och sedan glömmer jag att äta till långt in på dagen.

Jag har blivit ”matless”, och tycker det mesta är tråkigt om det inte är något nytt och spännande med starka smaker, men jag har ingen kraft att orka komma på och genomföra gigantiska matprojekt varje dag. Och jag blir så förvirrad av att ständigt läsa om vad man borde och inte borde äta, vad som är bra och vad som är dåligt, vilket gör att jag tappar modet och i stället inte äter alls. Min magsäck har blivit liten, och jag känner inte hunger innan jag blir illamående av hungern.

Vad kan jag göra? Hur kan jag få hjälp? Hur mycket äter man per dag? Finns det någon generell uppskattning av hur mycket en normal person äter? Finns det många som jag? Jag vill verkligen äta ordentligt, men det känns som värsta projektet och jag tycker, ärligt, att det är tråkigt att äta!
Matless

Svar: Hej, och tack för ditt brev. Mitt råd är att du tar kontakt med någon av de speciella ätstörningsmottagningar som finns i ditt landsting. Ibland behövs remiss från vårdcentral. Men på flera ställen kan man själv ta kontakt. Du vill kunna börja äta ”ordentligt” samtidigt som du känner dig vilsen inför vad det innebär. Därför tycker jag att du behöver ha professionell hjälp med hur du ska få ordning på dina matvanor.

Utifrån det du beskriver kan man undra om du kanske har anorexi. Jag har för litet underlag för att kunna svara på den frågan, men du kan få en kunnig bedömning när du söker professionell hjälp. Anorexi är en ätstörning som innebär att man bantar så kraftigt att man kan svälta sig själv. När man har anorexi är man mycket rädd för att gå upp i vikt. Man upplever att man är tjock även om man väger för lite. Svåra upplevelser, en kris i familjen eller bantning är vanliga utlösande faktorer. Du skriver inget om ifall något av detta haft betydelse för dig.

Professor Ata Ghaderi, en av Sveriges främsta specialister på ätstörningar, brukar påpeka att det finns en grupp personer som inte uppfyller kriterierna för anorexi och bulimi, men som ändå har påtagliga problem med ätstörningar – och som är i behov av professionell hjälp i lika stor utsträckning som de med anorexi och bulimi. Så kontakta gärna en ätstörningsmottagning och resonera om vad du kan göra, och vilken hjälp du kan få. För att komma dit du vill, att få ordning på dina matvanor igen. De frågor som du har i ditt brev är en bra utgångspunkt för ett första samtal. Du kommer att få både utförliga och kunniga svar på dina frågor.

Det finns också frivilligorganisationer som vänder sig till dem som har ätstörningar. Du hittar några av dem på atstorningszonen.se och friskfri.se (Frisk & fri – riksföreningen mot ätstörningar).

Innan du kontaktar ätstörningsmottagningen ska du kanske fundera på om det finns något i din bakgrund som spelar roll dina matvanor. Eller om det bara handlar om att du är ”matless”. Ibland, men det gäller kanske inte dig, så finns vid ätstörning en del tankar och erfarenheter som vidmakthåller beteendet. Som till exempel ett slankhetsideal, eller mobbning under en period av övervikt. Kan detta eller något annat spela roll för hur du äter? Börja gärna med att reflektera över det och om du vill, skriv ner dina tankar och slutsatser.

Ett annat förslag är att du funderar på en annan möjlig orsak till din bristande matlust. Kan det vara så att du återigen är deprimerad? Det är kanske inte så att du har en egentlig depression. Det hade du förstås känt igen. Depression har tyvärr en tendens att återkomma.

Men det finns flera former av depression. En av dem är det som kallas dystymi. Det är en variant av depression som inte har samma djup som en egentlig depression, och därför är svårare att känna igen och förstå att man har drabbats av.

Dystymi är ett tillstånd som kännetecknas av att man sällan känner sig glad utan nästan alltid är något nedstämd, och tycker att livet ganska ofta är tungt. Brist på energi och uthållighet liksom dålig förmåga att komma i gång med saker är andra tecken.

Dystymi anses föreligga om man känt sig på detta sätt under minst två år. I ditt brev berättar du om en del som verkar peka i den riktningen. Som att du inte har någon kraft och lätt tappar modet.
Om du tycker att det möjligen kan ligga något i detta så är mitt råd att du träffar en läkare för att utreda om du kanske åter är deprimerad. Kontakta gärna din vårdcentral. Distriktsläkare har stor erfarenhet av att igenkänna och behandla depression av olika slag.

Fråga gärna också en läkare om du möjligen är undernärd, och be att få det utrett. Det finns en risk att du är det eftersom du inte bara äter lite utan även till stor del avstår från grönsaker och frukt. Undernäring kan leda till en ond cirkel av trötthet, nedstämdhet och bristande matlust!

Du berättar insiktsfullt om hur svårt det kan vara att vidmakthålla en förändring som man börjat. Med hjälp av psykologen som du gick hos fick du bra matvanor med hjälp av listor på hur du skulle äta på ett bättre sätt. Med efter ett tag föll du tillbaka i ”gamla vanor”. Och det är verkligen inte lätt att ändra på inlärda vanor. Men det går, även om det kräver sina särskilda strategier eller verktyg.

Jag föreslår dig att läsa två böcker ”Från självsvält till ett fullvärdigt liv: en ny KBT-metod i 6 steg” av Ata Ghaderi och Thomas Parling och ”Motiverande samtal i arbete med ätstörningar”, som jag skrivit. Min bok vänder sig i första hand till professionella. Men den kan också användas som självhjälpsbok. I boken finns övningar för att hantera sitt motstånd till att ändra sina mat­vanor, och fånga upp och förstärka sina egna skäl till att vilja äta bättre.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (20)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 20

Ursäkta, copypastade och lite föll bort, angående att man som ung tjej inte åt mkt i skolan under 15 år och sen var den dåliga cirkeln igång med dålig hungerkänsla. Unga tjejer måste äta mer :/

Emelie, 12:57, 8 oktober 2014. Anmäl

för att få upp hungern, för mig fungerade mejeriprodukter bra, yoghurt, grädde, fet mjölk, créme fraiche. Det fick upp min hunger då jag tyckte det var gott att blanda i , sen fyllde jag på med näringspackad mat som mkt grönsaker, bär , nötter och frukt vilket normalreglerade kroppen och sen kunde jag laga mat för att jag var hungrig igen, kroppen fungerade mer som ska. Man måste komma över en viss nivå för att känna naturlig hunger ( antagligen samma som 5:2- metoden motsatt) tycker fortfarande det är tråkigt men sätter på radion eller läser tidning, men tycker det är gott med mat iaf och har börjat laga efter recept mer. Lycka till! Problemet må för vissa låta fånigt ( alla kan väl äta?) men kroppen kan ju anpassa sig och reglera om sig på en massa konstiga sätt som komplicerar tillvaron.

Emelie, 12:54, 8 oktober 2014. Anmäl

här måste man nog släppa lite på krav och alla näringsförordningar och försöka ta det lite i sin egen takt, även om det känns konstlat att äta. Jag hade liknande problem ( och kan fortfarande tycka att lite på krav och alla näringsförordningar och försöka ta det lite i sin egen takt, även om det känns konstlat att äta. Jag hade liknande problem ( och kan fortfarande tycka att det är rätt tråkigt att äta, men det är för att jag är så drömsk) efter. 15 år i skolan då man som ung tjej ätstörning i övrigt) rent fysiskt. Det tog ca 5 år innan man ens kom in i en nyttig näringscirkel igen, dvs att äta flera gånger om dan och bra mat. Lösningen för mig kom när jag slutade följa andras råd och gick mer på känsla

Emelie, 12:50, 8 oktober 2014. Anmäl

hej, jag har inte problem med att äta men jag känner igen mig i problematiken och vill stötta. Jag tycker personen som skrivit brevet förklarar det bra och att det inte handlar om ätstörning a la anorexi, och att det inte heller är en fix ide utan en blandning av kontrollbehov, krav och att maten har blivit ett problem fysiskt och psykiskt. När man inte har vanan av att äta så mkt så krymper magsäcken och man får serotoninkickar och det går rätt bra att leva på luft, och man blir inte hungrig eller sugen på mat. Eftersom mat är en sån förväntat automatisk del av oss så blir även anti- mat reaktionen automatisk i kroppen, det är därför svårt att uppehålla mathållningen som ju är en så stor del av vardagen, det blir distanserat och projektartat. Inte jobbigt, bara konstlat. För att lösa det här

Emelie, 12:48, 8 oktober 2014. Anmäl

Önskar också att det fanns ett näringspiller för de där dagarna när man inte orkar med mat (tar för mycket tid), frukost (i princip samma varje vardag) och lunch (köper på jobbet så minimal planering) går bra men att sen hitta ork och inspiration till att planera, handla och tillaga middag (främst då på vardagar) är ett slit. Bor ensam ska nog tilläggas. Kan dock tycka det är kul att laga mat ihop med andra och/eller då jag har gott om tid. Försöker lösa middagsproblematiken med att laga flera portioner åt gången (ofta sent på kvällen när jag redan ätit middag och är mätt och nöjd) som jag kan frysa in eller ha dagen efter. Flera kvällar kommer jag inte heller hem i tid till middagen och det gör det svårare att storhandla och planera veckan, gillar inte att behöva slänga mat så ofta handlar jag på väg hem från jobbet. Dietest och veckoschema + mat- & sov-klocka är mitt tips.

M, 14:15, 3 oktober 2014. Anmäl

Jag kan emellanåt komma in i perioder när jag är urless på mat och allt runtomkring. Blir bara helt slut av tanken att ägna tid åt tillagning och disk när det sen bara tar ett par minuter att äta upp maten. Känns meningslöst på nåt vis. Men när jag inte har lust att laga mat ser jag oftast till att jag får i mig nåt näringsfyllt. Rårivna grönsaker på bröd, färskpressad juice på grönt och lite frukt. Nötter och frön. Det kan man klara sig länge på. Ett ägg går fort att steka också.

Anonym, 17:49, 2 oktober 2014. Anmäl

Känner mycket väl igen mig. Är helt ointresserad av mat, och njuter väldigt sällan av en smakupplevelse. Mat är ett tråkigt måste. När jag är tillsammans med någon (vilket jag varit större delen av mitt vuxna liv) får jag en matrutin så då funkar det, men i perioder av singelliv äter jag nästan inget och rasar i vikt. Ett matkonto på 300 kr i månaden var normalt när jag var singel... Min graviditet var dock ett underbart undantag. Då fick jag en glimt av hur det kanske är för andra människor; jag kände aptit, matlust, och njöt av smakerna i allting som jag åt. Fast bebisen tryckte mot matsäcken så jag lyckades inte täcka energibehovet, men ändå...! Jag vet att jag som är smal ska vara glad och tacksam, med samhällets starka smalhetsideal, men jag blir ibland avundsjuk på lite tjocka personer som jag ser på stan, och tänker "hon/han njuter nog av sina måltider". Att få ha det så!

Bob, 16:08, 1 oktober 2014. Anmäl

Även jag känner igen mig i frågan! Under stora delar av mitt liv har jag också varit ointresserad av mat. Som barn var måltiderna ofta en kamp att få i sig, för att jag helt enkelt inte var sugen på mat, tuggorna växte i munnen, och det tog lång tid att äta. Kanske är det någon typ av ätstörning, men i mitt fall var det absolut inte relaterat till anorexia eller liknande. Utifrån vad jag har förstått om anorexia handlar det om kontroll, som tar sig uttryck i kontroll av kropp/mat, medan jag inte hade några sådana tankar, och gärna hade "ätit ordentligt", men det var svårt när inte lusten fanns. Numera har jag inte alls dessa problem. Orsakerna till förbättringen tror jag är två. För det första har jag i vuxen ålder blivit vegetarian, vilket avdramatiserar mat mycket, för jag har alltid tyckt att kött/fisk varit motbjudande, så vilket gjorde sådan mat extra svåra att få i sig. Den största ändringen kom dock av att jag började träna för ett antal år sedan, efter att tidigare ha hållit på med ganska stillsamma fysiska aktiviteter, eller inget alls. Nu när jag tränar blir jag hungrig på riktigt! Fallet i frågan är nog av "svårare" karaktär, så det är nog bra att ta hjälp av en dietist eller liknande, men tänkte i alla fall dela med mig av mina erfarenheter.

Lisa, 12:48, 1 oktober 2014. Anmäl

@Ida, som man frågar får man svar, det här är nog en fråga för en dietist snarare än en psykolog. För någon som är singel och tycker det är trist att handla och laga mat till sig själv och dessutom ganska ointresserad av att äta den, är det nog lätt att det blir så. Ett tips till FS, om man har extra svårt att äta på morgnarna kan man pröva att ta lite druvsocker för att må bättre först, kan faktiskt gå lättare att få i sig något då.

Anonym, 14:31, 30 september 2014. Anmäl

Extremt märkligt att det första som tas upp är anorexia när personen som skriver in inte nämner något om att vilja gå ned i vikt, vara över- eller underviktig, räkna kalorier, oroa sig över fet mat, utvecklat vissa beteenden som att alltid dela maten i mycket små bitar etc. Känner så väl igen mig i detta. Kan äta en portion i veckan utan att känna mig hungrig. Hamnar oftast på 1-2 mål mat om dagen. Är inte underviktig, snarare ett par kilo över genomsnittet, tränar ett par gånger i veckan.. Märkligt att rådet om 1500-2000 kalorier och frukost-lunch-middag med nyttiga mellanmål inte ges. Tips är att ha portionsförpackade saker hemma (yoghurt, keso, melon, whatever) samt frukt eftersom man då inte behöver slösa tid på tråkig tillagning. Sen bör det ju nämnas att det är helt okej att tycka mat är tråkigt, tidskrävande, och åbäkigt.

Ida, 13:20, 30 september 2014. Anmäl

Vår fyraåring slåss och biter andra barn – vad ska vi göra?

Den fyraårige sonen hamnar i konflikter och har börjat bitas på förskolan. Föräldrarna känner att personalen har börjat stämpla honom som en ”bråkstake”. De är rädda för att det ska bli en ond spiral där sonen lever upp till den rollen. Och vad kan beteendet bero på? Psykolog Martin Forster ger råd.

Fråga: Jag har en fråga som rör min son som är fyra år. Varken jag eller min man vet ärligt talat vad vi ska göra, vi känner oss fullkomligt maktlösa. Han har börjat bitas och slåss, både på förskolan och hemma. Han har alltid varit känslosam, lätt kunnat få utbrott, dock bara hemma. På förskolan har han beskrivits som en väluppfostrad kille, ”en liten farbror”, som leker och har en enormt utvecklad fantasi.

De aktuella problemen började före sommaren. Han blev arg på förskolan och hade konflikter med andra barn, även om han inte gav sig på dem fysiskt. Efter sommaren har problemen accelererat i och med att han började på en större avdelning. Han slåss, blir arg och springer iväg. Det största problemet är att han också kan bitas. En av pedagogerna följde med från den andra avdelningen och han är extremt ägande i förhållande till henne. Sonen, som aldrig ens varit mammig och som haft lätt att knyta till sig andra vuxna, har nu ett närmast osunt förhållande till denna pedagog. Inget annat barn får vara med henne.

Den nya avdelningen är större, det är öppna ytor och ganska mycket barn. Vår son är känslig, som sagt, och kan sitta i timmar i sitt rum och leka. Han har stort behov av att få vara ifred och bygga upp sina världar med djur, bilar och vad det nu kan vara.

Vi upplever att han bits när han inte får som han vill, men framför allt när någon tar hans saker. Han vill leka med vissa grejer och gå därifrån ett tag för att sedan komma tillbaka.

Han har ett väl utvecklat språk men jag upplever att han den senaste tiden närmast gått tillbaka språkligt. Åtminstone i de här situationerna. Han biter ihop käkarna, gör något fräsande ljud, och så smäller det. Sedan skäms han och springer iväg. När han lugnat sig kan han förklara vad som hände och han förstår mycket väl vad som är fel.

Förskolan är handfallen och vi märker att de börjar stämpla vår son som bråkstake. Allt handlar om dagens eventuella incidenter och vi får aldrig höra något bra han gjort. Bör vi prata om det som händer på förskolan med vår son?

Min största skräck är att detta eskalerar, men också att det blir en ond spiral. Att han börjar leva upp till rollen som bråkstake.

Svar: Många föräldrar känner den maktlöshet du beskriver när deras barn hamnar i bråk på förskolan eller i skolan. Att varje dag få höra om incidenter eller vänta på att någon ska ringa är väldigt tärande, särskilt som man inte har full insyn i vad som sker.

När barn bits brukar det väcka särskilt mycket oro hos både personal och föräldrar. Även om det är vanligt att småbarn kan bitas när de blir frustrerade, är det mindre vanligt bland barn som kan uttrycka sig verbalt. När sådana utbrott förekommer väcks ofta frågan om barnet har några särskilda svårigheter som behöver utredas och om det behövs professionell hjälp. Jag ska återkomma till det.

Till att börja med föreslår jag att ni är med några dagar på förskolan för att observera vad som händer. Syftet är att ni ska få mer underlag för att finna lösningar tillsammans med personalen. Finns det saker på den nya avdelningen som kan förklara varför sonens problem har ökat? Hur reagerar omgivningen när utbrotten uppstår? Begär därefter ett möte med förskolepersonalen då ni kan prata om vad ni har sett. Ta också reda på om förskolan har någon psykolog eller specialpedagog knuten till sig, som kan hjälpa till med observationer och handledning av personal.

Det kan hända att era besök och samtal med förskolan avslöjar att den nya miljön uppenbart inte passar er son. Ibland kan byte av förskola innebära lösningen på ganska allvarliga problem. Samtidigt gäller det att göra en ärlig bedömning av hur mycket problemen beror på förskolan respektive sonens egna svårigheter. Om problemen till större delen handlar om sonen själv finns risken att han misslyckas på nytt. Om ni överväger byte rekommenderar jag att ni gör studiebesök hos flera and­ra förskolor eller dagmammor och är öppna med att det finns problem.

Jag vill också ta upp några generella råd om vad förskolan och ni kan göra för att förebygga och mildra sonens utbrott. Du ser att sonen har börjat få rollen som bråkstake och befarar att han ska leva upp till det. Att bryta det mönstret är kanske förskolans viktigaste uppgift. När sonen slåss eller bits gäller det att snabbt avbryta situationen på ett sätt som väcker så lite uppståndelse som möjligt.

Generellt bör man lyfta undan ett barn från situationen och gå till ett ställe där det kan lugna ner sig. Barn som är fyra år vet i allmänhet att man inte får bitas eller slåss, så det tjänar lite till att förmana dem efter sådana händelser. När känslorna lagt sig kan man börja prata om händelsen och då i första hand fokusera på barnets känslor.

Det blir mycket lättare för ett barn att öppna sig om man först visar empati – ”Jag förstår att du blev jättearg när de tog din cykel”. Därefter kan man konstatera att det inte är okej att slåss eller bitas, samtidigt som man diskuterar alternativ – ”Vad kunde du ha gjort i stället?” Det är bra att hjälpa barnet att sätta ord på känslorna, vilket vissa barn har svårt för. Forskning har också visat att starka känslor mildras just när man uttrycker dem med ord.

Även om det är bra att prata om konflikter med barn på det här sättet bör man inte göra det varje gång något händer. Då riskerar man återigen att fastna i ett mönster av att barnet framför allt får uppmärksamhet vid sådana tillfällen, på bekostnad av att få synas i andra sammanhang.

Bör ni prata med sonen om händelserna på förskolan när han kommer hem? Spontant nej, såvida han inte tar upp det själv. De samtal som jag beskriver ovan funkar bäst om de sker i anslutning till en händelse. Passa i stället på att ta prata om konflikter som uppstår hemma när ni är närvarande. Då kan ni lotsa honom genom samtalet enligt råden ovan.

När ett barn får problem av olika slag undrar man såklart vad det beror på. Ibland fokuserar man för ensidigt på att leta efter orsaker som har med barnet självt att göra. Är han omogen? Har han kanske någon diagnos? Risken med det är att man missar förklaringar som har med omgivningen att göra, vilket också minskar möjligheten att finna rätt lösningar. Det är därför jag tycker att ni ska börja med de förslag jag ger ovan, som just går ut på att försöka skapa en så gynnsam miljö som möjligt på förskolan – och för att problemen tydligt förvärrades när sonen började på den nya avdelningen.

Det motsatta misstaget förekommer förstås också – att enbart söka efter förklaringar i omgivningen och därmed missa barnets egna svårigheter. Konsekvensen kan då vara att barnet inte får rätt slags stöd och fortsätter att misslyckas trots alla ansträngningar. Mitt råd är därför att inte vänta för länge med att söka hjälp via förskolan eller direkt hos exempelvis barnpsykiatrin.

Jag vill betona att ni kommer att behöva jobba med situationen på förskolan oavsett om ni söker professionell hjälp eller inte. Sådan hjälp kan dröja och din son behöver få det bättre nu. Dessutom brukar insatser från exempelvis barnpsykiatrin i regel innebära hjälp till självhjälp. Jag tror inte att någon psykolog kan hjälpa din son om det inte sker i samarbete med er och förskolan.

I slutändan är det alltså ni som får göra jobbet, men jag hoppas att ni kan få det stöd ni behöver för att klara det.

Martin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 4

Kommentarer (26)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 26

Kurran: lite väl överdrivet...

Anonym, 10:30, 30 september 2014. Anmäl

Kurran: jag reagerade på att du skrev att bl.a. skolan bedriver sin verksamhet "utan någon som helst insyn".

Anonym, 21:48, 28 september 2014. Anmäl

Anonym, 10:55: Så aningslöst att tro att Skolinspektionen skulle kunna ändra på vad jag beskrev i min förra kommentar. Har du missat frågetecknen runt Skolinspektionens inspektioner där inspektörerna möts av putsade fasader?

Kurran, 12:10, 28 september 2014. Anmäl

Kurran: alla skolor kontrolleras med viss regelbundenhet av Skolinspektionen.

Anonym, 10:55, 28 september 2014. Anmäl

I Sverige har skolan/dagis alltid rätt. Även socialförvaltningarna har alltid rätt. Till detta kommer att dessa myndigheter har stor makt och denna makt bedrivs utan någon som helst insyn, dvs utan rättssäkerhet. Föräldrar till barn inom dagis/skola vill förstås inte stöta sig med makthavarna som har hand om deras barn en stor del av dagen. Säger man på dagis att ett barn faller utanför vad personalen anser normalt håller därför föräldrarna med och barnet blir patologiserat. Men det kan lika väl vara så att det är personalen som brister i hur de sköter sitt arbete och därför orsakar att barnet inte gör som det ska. Barn kan inte verbalisera att de vantrivs, något som många vuxna inte klarar heller, utan lever ut sin frustration. Vuxna blir utbrända och sjukskrivna. När ett barn beter sig på ett sätt som faller utanför ramen bör alla helt förutsättningslöst gå igenom olika aspekter som kan ligga bakom och då även ärligt och uppriktigt även ta med både personalen på dagiset/skolan och föräldrarna i analysen i stället för att enbart leta fel hos barnet.

Kurran, 10:18, 28 september 2014. Anmäl

Pojken har tur att ha engagerade föräldrar och jag tycker Martin gav ett bra svar. Det känns från brevet att han själv förstår att han har ett problem och lider efteråt av dåligt samvete för det. Precis som Martin skriver är det viktigt att tillsammans med pojken och kanske en barnpsykolog analysera varje incident i efterhand. Varför blev han arg och varför kunde han inte kontrollera sin ilska? Det låter som om han blir stressad av andra barn och behöver möjligheten att ibland få leka själv i lugn och ro. Fråga honom om han skulle vilja flytta till en mindre barngrupp eller en kanske en dagmamma. Kan förskolan anordna en litet rum eller ensamhörna där han vid behov kan leka ensam under uppsikt av en pedagog? Det är naturligt att de andra barnen och deras föräldrar blir oroliga när sådant här sker. Det är därför också viktigt att ni visar för andra föräldrar att ni är medvetna om problemet och försöker lösa det tillsammans med förskolan.

DickeFix, 19:51, 27 september 2014. Anmäl

Blev lite typo i förra kommentaren. Stackars barn som är omgivet av människor som alla bara ser fel på barnet fast det mycket väl kan vara ett helt normalt barn som måste ta i ordentligt för att försöka få de vuxna att förstå att han inte trivs med den situation som han tvingas in i. Föräldrarna kunde ju gå ner i arbetstid och hjälpa sin pojke att få kortare tid på dagiset. Genom att enbart fokusera på att det är fel på pojken utsätter föräldrar och dagispersonal pojken för stora risker att få med sig rena trauman från barndom. Utgå från att det är omgivningen som det är fel på och att det inte är fel på pojken.

Kurran, 23:35, 26 september 2014. Anmäl

Stackars barn som är omgivet av människor som alla bara ser fel på barnet fasäl kan vat det mycket vara ett helt normalt barn som måste ta i ordentligt för att försöka få de vuxna att han inte trivs med den situation som han tvingas in i. Föräldrarna kunde ju gå ner i arbetstid och hjälpa sin pojke att få kortare tid på dagiset. Genom att enbart fokusera på att det är fel på pojken utsätter föräldrar och dagispersonal pojken för stora risker att få med sig rena trauman från barndom. Utgå från att det är omgivningen som det är fel på och att det inte är fel på pojken.

Kurran, 23:32, 26 september 2014. Anmäl

Herregud, jag blir alldeles matt! Kära Yvonne Forsman, visst kan det vara (som jag sade tidigare) en autismspektrumstörnig. Men där slutar vår enighet. Det finns massor av studier som visar att vaccinering INTE orsakar autism, och dina omfattande råd finns det INGET vetenskapligt stöd för som håller. Visst, det är bra med en sund kost, men att dra igång ett sådant jätteprojekt som du förespråkar finns det inget stöd för. De stackars föräldrarna (och barnet också för den delen) kanske behöver sina krafter till andra saker som fungerar. Autismspektrumstörningar är vanliga, och visst kan miljögifter säkert påverka, men skadan är i så fall skedd redan på fosterstadiet. Hade dina råd fungerat hade vi ju sluppit undan detta problem helt och hållet, men som alla vet så är det inte fallet. Sök en bra barnneurolog och lyssna först och främst till vad de säger.

mamma, 20:53, 25 september 2014. Anmäl

Anonym: Den typen av frågor borde skolpersonal klara, men det skadar givetvis inte med input från experter också - det har jag aldrig ifrågasatt. (Anonym 12.48 var förresten jag)

Fyrabarnsmor, 20:20, 25 september 2014. Anmäl

Hur säger jag till min man att hans åsikter tar död på vår kärlek?

När de gifte sig hade de samma politiska åsikter. Nu, tio år senare, har hennes man bytt sida. Han uttalar sig ibland rasistiskt, och pratar nedlåtande om arbetslösa. För henne är tron på människors lika värde grundläggande, och hon vill inte att barnen ska påverkas av hans hållning. Samtidigt är han på alla andra sätt ”den bästa i världen”. Vad ska hon göra? Psykolog Liria Ortiz kommenterar.

Fråga
Hej! Detta är nog ett högaktuellt ämne såhär i valtider och jag har svårt att tro att jag är ensam om att ha ett förhållande som har detta dilemma. Det handlar om olika åsikter i politik inom ett äktenskap.
När jag och min man gifte oss så hade vi samma politiska åsikter, vi är båda uppvuxna på likartade sätt och i en miljö som påverkade våra politiska värderingar. Men efter tio år så började min make att svänga politiskt för att nu helt ha bytt sida.
Han har ibland uttalat sig rasistiskt, till en början som tysta kommentarer till artiklar han läst eller inslag i nyheterna. För att nu inför familjen kalla kvinnor i sjal för ”spöken” när vi går på stan. Han anser att arbetslösa är lata och korkade, och att det är deras eget fel att de inte har jobb. Detta gör mig så arg, eftersom jag helt och hållet tror på människors lika värde, och jag vill verkligen inte att mina barn skall växa upp och tro att det är så man beter sig.
Varje gång han fäller en sådan kommentar, så dör lite av min kärlek till honom, och jag har nu börjat få svårt med samlivet, eftersom jag alltid har attraherats av hans intelligens. Men varje (enligt mig) korkad rasistisk kommentar får mig rent av äcklad av honom.
Han har blivit allt mindre empatisk, vilket jag tror har att göra med att han under en period levde med tung brottslighet i den byggnad som han bodde i. (Dock var brottslingarna av samma ursprung som oss själva.) Och jag tror att det har varit ett stort trauma för honom.
Detta är inget som händer varje dag, men det dyker upp då och då och varje gång blir jag lika arg och förvånad över att min fina make beter sig så illa, när han i alla andra sammanhang är den bästa i världen. Det hela har gått så pass långt att jag nu undviker att se på nyheterna ihop med honom, eller att kommentera något jag läst. Eftersom jag hellre undviker en konflikt, då jag ändå vet att han aldrig skulle ge sig i en sådan diskussion även om han halvvägs skulle inse att han har fel. Så därför inser jag det omöjliga i att ens diskutera. Vilket gör att jag inte känner att jag kan vädra mina åsikter och känslor i mitt eget hem. Jag blir alltmer tyst därhemma.
Hur kan jag tala om för min man att han sakta tar död på min kärlek genom sina åsikter? Han har ju all rätt att ha och uttrycka dem egentligen. Men hur skall vi då kunna leva tillsammans och låta våra barn få en bra uppväxt med vettiga värderingar? Det känns ju oerhört drastiskt att bryta upp sin familj enbart på grund av att man har olika åsikter.
Tysta frun

Svar
Hej, och tack för ditt brev. Visst är din fråga minst sagt högaktuell. Kanske inte bara utifrån riksdagsvalet i går. Det finns tyvärr en växande benägenhet i Sverige att ge uttryck för främlingsfientlighet, på alla håll och kanter, både privat och offentligt. Är det här bra eller dåligt? Det är en del av vår demokrati att alla ska kunna uttrycka vad de tycker och tänker. Men om det som sägs inte passar ihop med våra egna värderingar? Då tycker jag att man öppet ska hävda de värderingar man själv tycker är viktiga, som man tycker ska finnas i vårt samhälle. Som exempelvis i ditt fall, principen om människors lika värde.
Du berättar att det handlar om olika politiska åsikter inom ett äktenskap. Det är faktiskt vanligare än vi tror. Statistiska Centralbyråns (SCB) valundersökningar visar till exempel att det är betydligt vanligare att kvinnor sympatiserar med Miljöpartiet och Socialdemokraterna än vad män gör. Moderaterna har däremot väsentligt fler sympatisörer bland män. Så visst är kärlek över partigränser förmodligen ganska vanligt.
Samtidigt är det något mer avgörande som händer er emellan. Du och din man har börjat skilja er åt i människosyn. För dig är människors lika värde en grundläggande värdering, och det är viktigt för dig att förmedla det synsättet till era barn. Din man ger uttryck för en nedlåtande och fientlig syn på invandrare, och människor i socialt underläge. Du vill tala om för din man att han sakta tar död på din kärlek till honom genom sina åsikter. Sådan var han inte för några år sedan, och i alla andra sammanhang är han den bästa i världen. Du ställer dig frågan om det inte är väl drastiskt att bryta upp din familj för att ni har olika åsikter. Jag tror att du ska börja här.
Visst är din ambivalens rimlig och möjlig att förstå. Din man verkar på många sätt vara en bra man, och ni har barn tillsammans. Självklart kan du prata med din man och kräva en förändring. Men det är ju så att en annan persons förändring äger den personen själv. Den bygger ytterst på vad den personen vill och beslutar sig för. Därför blir din roll att noga fundera på och ta ställning till hur du ska förhålla dig om din man inte ändrar sig. Ska du acceptera det, eller lämna honom, eller göra något annat? Mitt råd är med andra ord att du börjar med att tydliggöra ännu mer var du själv befinner dig i förhållande till din man och ert äktenskap genom att svara på de här frågorna: Var går din gräns för vad han kan säga eller tänka? Hur ser du på att leva ihop med en främlingsfientlig man som samtidigt har andra sidor som du tycker om? Är det möjligt eller inte?
Om du väljer att berätta för din man om din olust inför hans åsikter, och vad som måste förändras som du ser det, är det väsentligt att du är tydlig. Ett vanligt dilemma i sådana situationer är att man inte blir tagen på allvar. Ibland kan det bli ytterligare ett problem att den andre bara inte uppfattar att man faktiskt menar allvar. Därför, säg i jag-form vad du irriteras av och inte kan acceptera, och varför. Öva dig gärna innan. Gör det kort och enkelt. Säg, om det är så, att du finner hans åsikter oacceptabla och varför. Kom med ett erbjudande: Jag vill att vi gör så här… Ställ sedan frågan: Vad tänker du om det här? Med den frågan visar du att du tror på din mans goda vilja, och att du vill ha hans hjälp att hantera ert dilemma. Hitta gärna ett tillfälle när det är bra och lugnt er emellan för detta samtal. Det ökar möjligheten att du blir lyssnad till, och till att ni hittar konstruktiva lösningar tillsammans. Betona, om det är så du tänker, att du vill rädda ert förhållande. Men att det också finns gränser. Ge plats för förtrolighet. Även om du inte accepterar hans förklaringar, så lyssna på dem. Avvisa inte, eller dumförklara. Målet är ju att ni ska få en dialog. Vad den sedan landar i är en annan fråga.
Kräv också respekt och låt dig inte köras över. Även om han tar illa upp är det högst rimligt att du blir lyssnad till, och att han inte avfärdar ditt behov att få prata om detta. Det råder nästan alltid ett maktspel i ett förhållande. Det är förstås inte bara den enas villkor som ska gälla. Är båda lika angelägna om förhållandet är det rimligt att det finns plats för att lyssna, resonera, få kritik, kompromissa, och ändra sig.
Vi vet i dag en hel del om de psykologiska mekanismer som bidrar till intolerans, och det finns sätt att arbeta för att öka toleransen hos individer och grupper, och hos sig själv. Du kan läsa mer om detta i boken ”Tolerera – en antologi om intolerans och tolerans ur ett psykologiskt perspektiv”. Boken är utgiven av Forum för levande historia och konstnären Jon Brunberg, och kan laddas ner från nätet. Läs gärna boken tillsammans, med öppenhet och tolerans för varandras åsikter: Psykoanalytikern Tomas Böhm skriver om hur nyfikenheten kan besegra rädslan, filosofie doktorn i psykologi Fred Saboonchi om hur vi kan röra oss från ”vi-dem” till ”vi”, och jag har bidragit med ett självhjälpsprogram för den som vill bli mer tolerant.
Liria Ortiz

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (58)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 58

Oh, jag känner till denna situation så mycket!

Konstantina Sönderberg, 11:29, 12 oktober 2014. Anmäl

Visst är det tragikomiskt med alla intoleranta som kräver att andra skall vara toleranta mot dem, även (och i synnerhet) de som de själva är intoleranta emot! Man kan se det som ett moraliskt dilemma - hur tolerant ska man vara mot de intoleranta, fördomsfulla, religiöst fanatiska eller nationellt rasistiska. Här finner vi också fröet till demokratins undergång. Förr eller senare kommer folket (i toleransens namn) att rösta fram riktigt dåliga ledare som kommer att förgöra landet, demokratin och folket, genom att hetsa olika grupper mot varandra. Men trots det kommer man inte ifrån det faktum att de toleranta fortfarande är mer toleranta än de intoleranta... Hrun har talat!

Hrun Barbaren, 11:04, 7 oktober 2014. Anmäl

FS får väl komma överens om att hon och mannen inte pratar politik med varandra, alternativt håller en sansad nivå: inga vulgära utspel från honom, inga gråtmilda moralkakor från henne. F ö märkligt att FS som inte kan tåla andra värderingar ens hos sin älskade partner samtidigt kräver att han skall acceptera livsstilen och värderingarna hos burkabärande invandrare och peroner som lever på bidrag. Varför är de "toleranta" så intoleranta?

Argus, 16:35, 24 september 2014. Anmäl

För mig låter det som om han är besviken på något eller någon. Och att du idientifierar dig med de som han uttalar sig om. Du måste berätta för honom hur du känner när han uttrycker sig som han gör. Och fråga varför han säger som han gör. Bara genom att ha en ärlig kommunikation om situationen kan det bli bra.

L.O. Nilsson, 21:54, 22 september 2014. Anmäl

Det spelar ingen roll vem av dem som har "rätt" - faktum är att det blir omöjligt att vara tillsammans med någon när ens grundläggande värderingar skiljer sig så drastiskt, oavsett vad det är för värderingar eller på vilket sätt de skiljer sig. Jag anser att FS har två saker att tänka på: 1) Sig själv. Man måste stå upp för sina grundläggande värderingar här i livet, annars förlorar man respekten för sig själv samtidigt som kärleken för den andre. Och ja, när grundläggande värderingar (som kärleken ju byggde på!) skiljer sig för mycket åt kan man inte fortsätta älska personen, men det är i sig inget onormalt, tvärtom. Tyvärr slutar inte alla sagor lyckligt här i livet. 2) Om FS fortsätter tiga inför sin man lär sig barnen inte att stå för sina värderingar. De lär sig inte att säga emot när något går emot deras grundläggande värderingar. Det spelar ingen roll att FS inte tror hon kan förändra makens värderingar, hon måste säga emot för att föregå med gott exempel för barnen; för att visa att man måste stå för sina grundläggande värderingar.

HR, 19:46, 22 september 2014. Anmäl

Låter som ett konstigt förhållande även bortsett från hans nya(?) åsikter. Som om de inte känner varann på djupet egentligen. Och att inte våga säga ifrån till sin egen man i sitt eget hem, det är något som är allvarligt fel. Hade aldrig nöjt mig med ett sådant förhållande.

Anonym, 17:01, 22 september 2014. Anmäl

@Robert: Hmmm? Kan man inte acceptera att andra har andra åsikter än en själv, är det en själv det är fel på. Tror mer på att det är andra orsaker än mannens åsikter som tar död på kärleken, men hans "rasism" intalar henne att det är hans fel, och inte hennes. O.b.s. Gissning utan insyn i deras vardag!

Micketheone, 14:01, 22 september 2014. Anmäl

Vilka märkliga kommentarer! Jag skulle också bli illa berörd om min partner plötsligt började komma med nedsättande kommentarer om personer som är arbetslösa eller bär slöja, till exempel. Men den här frågan handlar faktiskt inte, vilket många verkar ha missat, om huruvida det är rätt eller fel, utan om att fs helt enkelt mår dåligt av att hon upplever att maken har förändrats och har värderingar och åsikter som hon inte ställer sig bakom. Det är inte upp till oss kommentatorer att tycka att makens kommentarer och beteende är okej eller inte, det handlar om hur hon upplever att det påverkar hennes relation.

Robert, 13:52, 22 september 2014. Anmäl

@Micketheone, 12:14, 22 september 2014 Visst, det är jag med på. Å andra sidan förefaller det inte särskilt intelligent att förakta andra människor för att de har annan hudfärg eller tillhör en annan socialgrupp. Det gör att man får svårare att samarbeta med en ganska stor del av världens befolkning. Även om vi nu helt bortser från alla moraliska aspekter och endast ser till den rent egoistiska egennyttan så handlar det om ett kontraproduktivt beteende som inte är socialt funktionellt. Alltså inte intelligent. Nu kan man ha synpunkter om invandringspolitiken som skiljer sig från etablerade politikers. Det har jag också och de flesta jag känner, oavsett politiskt läger och livsåskådning. Det är en sak. På samma sätt kan man ha åsikter om situationen på arbetsmarknaden. Men att visa öppet förakt för andra människor för deras ursprung eller ekonomiska situation är något helt annat. Likaså att komma med rasistiska och nedvärderande kommentarer. I mina ögon förefaller detta inte som ett tecken på intelligens utan som vanlig simpel tölpaktighet och mobbarmentalitet. Och - som sagt - intelligens gör en inte nödvändigtvis till en bättre människa...

Fritz, 12:43, 22 september 2014. Anmäl

@Fritz: Intelligens kan också göra att man tänker själv och bredare i större utsträckning än de mindre intelligenta, och innehavaren är samtidigt svårare att indoktrinera med kollektiva politiskt korrekta åsikter. En mindre begåvad är övertygad om att det är en spade för att andra säger det trotts att det är en kratta, vilket den intelligenta själv inser..

Micketheone, 12:14, 22 september 2014. Anmäl

Hur berättar jag för min son att vår släkting är döende?

Fråga: Hej! Jag skriver för att jag undrar hur jag på bästa sätt ska tala med min fyraårige son om döden. Min älskade farfar är döende i cancer och har inte många månader kvar. Han har fram tills nu varit mycket pigg och har alltid lekt mycket med min son när vi ses (lekt med bilar, spelat spel etcetera). Vi ses inte så väldigt ofta eftersom vi bor utomlands men de har trots det en jättefin kontakt.

Vi har tidigare pratat lite om döden, då vår son har frågat om andras far- och morföräldrar som inte är i livet. Jag har varit väldigt rak och har sagt att man kan dö av att man är sjuk eller för att man är gammal, eller på grund av en olycka, och att när man är död så är man det för alltid och vaknar aldrig igen. Vi är inte troende så vi har aldrig sagt att döda sitter i himlen eller något sådant. Det har fram tills nu handlat om andras släktingar, men plötsligt handlar det om min farfar och då känns allt det där rationella som bortblåst.

Jag upplever vår son som en ganska mogen fyraåring, fundersam och med god känslighet för andra människor. Exempelvis pratade vi om min svågers pappa som är död, och två dagar senare frågade sonen mig “kommer han aldrig tillbaka?” så han hade verkligen funderat på det.

Mina frågor är hur vi ska berätta för vår son att min farfar är döende – eller ska vi ens berätta? Och när han väl går bort, är det bättre att min man berättar än att jag gör det eftersom jag vet att jag kommer vara så himla ledsen? Är det okej att min son ser hur ledsen jag är över detta eller är det bättre att försöka ”skydda” honom? Jag vet att det kan vara ganska läskigt för ett barn att se sina föräldrar gråta, men samtidigt vill jag inte ljuga eller gömma hur jag känner.
Mamma och sondotter

Svar: Tack för ditt fina och sorgliga brev. Hur ska man berätta för barn om en närståendes död? Och hur ska man hjälpa ett litet barn att sörja? Det finns mycket skrivet om dessa frågor och överallt finner man liknande svar, som rimmar väl med ert sätt att prata med sonen om döden i allmänhet. Jag vill börja med att sammanfatta dessa råd innan jag svarar på din fråga om hur ledsen man får vara som förälder.

För att hjälpa ett barn att förstå och kunna sörja en närståendes död ska man vara öppen och ärlig snarare än att försöka skydda barnet från sanningen. Ge möjlighet för sonen att prata utan att vara påträngande och svara så konkret som möjligt på hans frågor. Låt honom vara med på begravningen om han vill eller besök graven vid ett senare tillfälle.

Böcker och filmer är ofta ett bra sätt för barn att bearbeta svåra frågor som döden. En berättelse underlättar för barnet att ställa frågor och döden kan bli mer konkret och begriplig. En bra bok för barn i din sons ålder är ”Adjö, herr Muffin” av Ulf Nilsson som handlar om ett marsvin som dör.

Eftersom det är din farfar som är sjuk kommer hans bortgång inte att få några stora praktiska konsekvenser för din son, men i familjer där exempelvis en förälder eller ett syskon dör måste man tänka på det. I sådana fall är det viktigt att trots allt försöka upprätthålla vardagliga rutiner, som att äta middag tillsammans eller läsa godnattsagor. Det ger barnet en nödvändig trygghet då världen i övrigt har rasat samman.

De flesta brukar tycka att det är bra att vara öppen inför barn när det handlar om döden. Jag var däremot inte lika säker på hur jag skulle svara på din fråga om att visa starka känslor för ett litet barn. Å ena sidan kan man tänka sig att din son faktiskt skulle kunna bli rädd, å andra sidan känns det fel att dölja känslorna. Var går gränsen? Min magkänsla säger att det är bra att visa känslor så länge man inte tappar kontrollen, men vad säger forskningen om barn och sorg?

Till att börja med vet man att barn mår dåligt om föräldrar under längre tid är nedstämda och ledsna. Deprimerade föräldrar har svårare att ge den närhet och det stöd som ett barn behöver för att utvecklas och må bra. Men sorg är något annat än depression, eftersom det är normalt att vara nedstämd en period efter en förlust. Så frågan är hur barn påverkas när föräldrar uttrycker ”befogade” negativa känslor? Svaret är inte oväntat att barn mår bra av det och att lagom är bäst. Studier har visat att barn mår sämre både i familjer där man lägger locket på negativa känslor och i familjer där känslorna får svalla fullständigt fritt.

Det låter väl rimligt, men är fortfarande inte riktigt ett svar på din fråga. Studierna jag nämnde visar att barn gynnas om föräldrar blir lagom arga, oroliga och ledsna i vardagen, men vad händer om en förälder plötsligt blir mycket mer ledsen än vanligt? Om din son aldrig har sett dig gråta, hur kommer han i så fall att reagera på det? I en alldeles aktuell studie har man undersökt just hur barn påverkas av föräldrars sätt att uttrycka sorg i samband med dödsfall. Studien visade att det var avgörande för barnens sorgeprocess att deras föräldrar var närvarande och lyhörda i samtalen om vad som hänt. Det går inte om man som förälder är alltför drabbad av sina egna känslor, men studien visade att de flesta föräldrar kunde prata med sina barn på ett bra sätt trots att de var ledsna och gav uttryck för sin sorg. De föräldrar som inte uttryckte egna känslor kommunicerade däremot sämre med barnen.

Jag vet ju inte hur starkt du kommer att reagera när din farfar dör, men din instinkt om att försöka vara öppen med känslorna verkar vara riktig. Så länge du inte tappar kontrollen och fortfarande kan ha en bra dialog med din son kan du gråta och visa din sorg. Om du dessutom kan visa honom att livet går vidare efter en tid får han med sig en viktig erfarenhet om hur man kan tackla svårigheter och förluster i livet.

Martin
Läs mer om forskningen i svaret på: www.forster.se/referenser140908

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Jag var 9 vid min älskade morfars död. Synen av kistan vid begravningen blev en djup chock. Mammas och mormors skildring av honnom "fridfull" i kistan innan locket lades pà hjälpte lite...Insisterade lite med mina barn runt 10 att ta adjö av deras farmor som làg pà "lit de parade" i hemmet och senare som tonnàringar ta adjö vid deras morfars öppna kista i Sverige (tillfälle att glida ned ytterst personliga saker till "resan"..) Kusinerna som inte var med ställde tusen fràgor! Till mycket smà barn kan man skaffa barnvakt. Vid lyhörda fràgor är det lätt att förklara att man är ledsen men att det kommer gà över. För att det är sà det är.

Det enda vi kan vara säkra pà är att vi alla skall dö, 21:30, 15 september 2014. Anmäl

Vi talade med barnen så gott vi kunde innan döden kom till min mamma, deras mormor. Jag upplevde att vi alla var i någon mån "förberedda". Jag upplevde också att de förberendande samtalen hjälpte mig att skilja på min sorg och barnens sorg när döden väl var ett faltum. Min man såg till att jag alltid fick tid till min egen sorg och så tog vi oss an barnens sorg som familjens sorg. Att ha rätt till "egen sorg" gjorde att jag kunde vara mer behärskad med barnen (även om jag grät som Lille Skutt gör tillsammans med dem också)

Guest, 12:37, 15 september 2014. Anmäl

Första huvudfrågan är väl ännu obesvarad, om FS bör berätta att hennes farfar är döende, nu innan han dör? Om barnet ska vara förberett på det eller om det ska få reda på det då farfadern redan dött?

Anonym, 11:53, 13 september 2014. Anmäl

Hej Martin, tack för bra svar, vi har samma situation hemma med en fyraårig son och min farfar och även min farmors "nya" man som gått bort under det senaste året. Vi har hanterat det på liknande sätt som frågeställaren, försökt vara raka och tydliga, svarat så ärligt som möjligt på frågor, utan för mycket drama men självklart har det kommit lite tårar. Nu har det gått ett tag och vi märker att han fortfarande bearbetar detta. Han har börjat hitta på historier om att han har en kompis som har dött på olika fantasifulla sätt. Han träffar min farmor varje vecka då hon hämtar på dagis, de har en väldigt fin relation, men han frågar ofta henne om hon också ska dö eftersom hon är gammal, och berättar själv vilda historier för henne om "sin kompis" som dog. Har du några tips på hur vi ska bemöta detta?

Rebecka, 13:08, 9 september 2014. Anmäl

Min flickvän är högkänslig – hur ska jag bemöta henne?

Fråga: Jag är sedan några månader tillsammans med en tjej (som jag älskar) som är högkänslig, något hon själv berättade tidigt i relationen. Vi fungerar bra tillsammans, men ibland upplever jag att hon reagerar väldigt kraftigt på saker som jag ser som mindre betydelsefulla. Till exempel så började hon gråta över att jag inte svarade på ett mejl direkt. Vid ett annat tillfälle när jag såg ett foto av henne från gymnasiet så sa jag att hon var väldigt söt där, vilket hon tolkade som ”är jag alltså ful nu?” med liknande resultat.

Jag gillar att hon är känslig eftersom det ofta betyder ärlighet och vänlighet – hon är vanvettigt snäll – men ibland undrar jag hur jag ska hantera känsloutbrotten? Jag brukar hålla mig lugn och försöka lugna ned henne och ”ge henne rätt”, och försöker vara så hänsynsfull jag kan, men är det så man ska göra? Ska man sätta ned foten när man tycker att hon överreagerar?

Svar: Hej, och tack för ditt brev.

Du berättar att din tjej beskriver sig som högkänslig. Högkänslighet är ett begrepp som introducerats under senaste åren av den amerikanska psykologen Elaine Aron. Att vara högkänslig anses handla om att ha låg tröskel för sinnesintryck och svårigheter att reglera sina känslor. Oklart riktigt varför.

Många högkänsliga berättar att den ökade känsligheten gör att de är lyhörda och känsliga för andras behov – egenskaper som uppskattas, och blir till fördel i vissa yrken. Men också att de lätt blir ”uppjagade”, är känsliga för smärta, både psykisk och fysisk, grubblar och har en låg tolerans för stress.

Du skriver hur du inte riktigt kan förstå varför din tjej reagerar så ”väldigt kraftigt på saker” som du finner mind­re betydelsefulla. Låt oss börja här.

Jag har tidigare skrivit ett svar här på Insidan till en högkänslig person, som ville hitta sätt att bättre kunna hantera sin högkänslighet. Läs det gärna. Jag tror att det kan hjälpa dig att bättre förstå din tjejs lite annorlunda sätt att vara.

Högkänsliga kan uppfatta sig som annorlunda, missförstådda och som ”sämre”. Vanliga ideal i dag är att vara stresstålig, flexibel och målinriktad. Inte minst i arbetslivet. Högkänsliga, som ibland har svårt att motsvara detta, kan känna sig i underläge och få dålig självkänsla.

Jag vill resonera vidare med dig utifrån detta. De svårigheter som ni har emellanåt i er relation kan kanske förstås utifrån att din tjej utöver sin högkänslighet även har låg självkänsla.

Din tjejs paradoxala reaktion när du gav henne en komplimang för att hon var söt kan förstås tolkas utifrån hennes högkänslighet, men kanske också som ett uttryck för en inlärd förväntan på, och rädsla för, att bli kritiserad. Som är så vanligt när man har en låg självkänsla.

Vad innebär det då för din tjej och dig om hon utöver sin högkänslighet även har låg självkänsla? Kanske hon har det som en följd av den utsatthet som det tyvärr ofta innebär att vara högkänslig – och trots den uppskattning som högkänsliga personer också får, och som även du visar din tjej. Det öppnar faktiskt upp för en väg att gå som kan vara till hjälp för er båda. Man kan med hjälp av psykoterapi förbättra sin självkänsla. Det är förstås din tjej som ska avgöra om hon känner igen sig i det jag skriver om låg självkänsla som ett eventuellt problem för henne ut­över hennes högkänslighet. Fråga henne vad hon tycker. Varför inte läsa det här svaret tillsammans?

Om hon känner igen sig kan boken ”Höj din självkänsla med kognitiv beteendeterapi” av den engelska psykologen Melaine Fenell vara ett alternativ. Boken är slut på förlaget. Men den finns att låna på vanliga bibliotek. Boken innehåller ett komplett självhjälpsprogram för att förstå och övervinna låg självkänsla. Ett alternativ är också att hon träffar en legitimerad psykolog eller psykoterapeut. Gärna med inriktningen kognitiv beteendeterapi.

Men så till dig. För visst är det besvärligt för dig emellanåt. Du älskar din tjej och ditt brev visar på det. Du imponerar med ditt nyanserade och empatiska sätt att förhålla dig till henne. Du överraskas och förbryllas över känsloutbrotten från din tjej som du kanske också tycker är ganska orättvisa, och som sliter på er båda. Du försöker vara så hänsynsfull du kan och du vill också få ett slut på detta, så långt det går. För du tycker att hon överreagerar, och anar jag, misstolkar dig.

Du undrar om du ska ”sätta ned foten.” Jag tror mest på att ni båda två tar ansvar. Ni måste mötas på halva vägen. Det är rimligt att du tar hänsyn till din tjejs sårbarhet, samtidigt som din tjej måste ta ansvar för sina utbrott. Första steget är att du gör klart för dig vad du kan acceptera av beteenden från hennes sida, utifrån förståelse och kärlek. Och också vad du inte kan acceptera, med tanke på självrespekt och för att det blir för svårt och sliter för mycket på dig.

När det gäller din tjej vill jag betona starkt att högkänsliga personer inte är befriade från ansvar för sina handlingar. Man rår inte för sina känslor samtidigt som man måste ta ansvar för att lära sig att ta hand om sig själv och sina impulser. Man kan inte få utbrott där man säger eller gör integritetskränkande saker och senare ursäkta sig med att man är högkänslig. Man är inte en slav under sina impulser. Högkänslighet kan man lära sig att hantera med professionell hjälp eller med hjälp till självhjälp.

Det är det ena. Det andra handlar om i vilken omfattning ni tror att ni kan bli bättre på att hantera era svårigheter, med egna och gemensamma ansträngningar. Här är några råd som kan vara till hjälp för att lyckas med detta.

Att ”ge henne rätt” för att ”lugna ned henne” som du har haft som strategi tror jag tyvärr blir en återvändsgränd. Mitt råd är att ni i stället gör en överenskommelse som innebär att när ”känsloutbrotten” inträffar så tar ni en paus. Ni lämnar varandra tillfälligt. Går till var sitt rum, eller också kan någon av er gå ut. Det allra bästa är om din tjej tränar sig i att tidigt märka att hon är på väg att få ett utbrott, och tar ansvaret för att stoppa sig själv. För det finns olika tekniker, som att djupandas ett tag, säga ordet stopp till sig själv …

Andra tips är att din tjej berättar vilka frågor och uttryckssätt som är känsliga för henne. Du kan också hävda att hon bör vänja sig vid att vissa saker måste kunna sägas och visas. Det handlar om att mötas på halva vägen.

Hennes ansvar är att tydliggöra för dig var hennes gränser går. Det handlar faktiskt i mycket om att bli tydligare för varandra, avmystifiera det som händer och vara ärliga.

Ditt ansvar är att vara tydlig med var dina egna gränser går.

Ni kan också ha en överenskommelse som säger att ni båda efteråt, när det lugnat ned sig, ska ställa upp på att resonera om vad som hände. Det kan hjälpa din tjej att bättre förstå hur hon uppfattar det du säger, och dig att lära dig att säga och göra vissa saker på sätt som gör att ni bättre förstår varandra.

Men, analysera inte sönder er relation! Rikta in era krafter och energi på att hitta sätt att förhålla er till det som händer som fungerar bra för er.

Liria Ortiz

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

Kanske finns "högkänslig" som en reell diagnos - kanske inte. Jag tycker att många av dagens "diagnoser" snarast verkar vara skapta för att ta ansvaret ifrån människor att utvecklas och se sina egna brister. (Hu fy! I dagens samhhälle). Själv kan jag vara otålig, argumentativ, argsint och missunnsam och har säkert en massa andra dåliga egenskaper. Jag skyller dock inte detta på någon anna, eller gömmer mig bakom en diagnos, utan försöker jobba med dessa sidor av min personlighet. Ser motsvarande eller andra dåliga egenskaper hos de flesta i min omgivning. Det är nog så det är att vara människa, helt enkelt... Viktigt dock att dra sig undan den som låtersina tillkortakommanden styra sin omgivning, så att de börjar anpassa sig efter det negativa.

Karen, 15:27, 9 september 2014. Anmäl

Första gången stöter på ordet högkänslig, tror mig förstå vad som åsyftas, men tycker att ordet inte beskrivande. Ang smärta talas om låg resp. hög tröskel. Har erfarenhet av person med emotionell instabilitet. Jag vet att det till 95% ej går att resonera om vad som hänt. Om man ej vill ha bråk ska man ignorera när personen överreagerar, skyller ifrån sig, snackar skit. Man ska inte bekräfta genom att diskutera, men man tala om att man förstår och ha respekt för reaktionen; punkt.

Calla, 13:56, 9 september 2014. Anmäl

Tjejens beteende förklaras inte av att hon är högkänslig, de två exempel FS gav på vad som utlöser hennes "utbrott" kändes faktiskt rätt löjliga. En vuxen människa MÅSTE kunna lägga band på sig själv utan att ifrågasätta kommentarer och vända på saker till det negativa. Att tjejen tidigt berättade om sin högkänslighet känns mer som ett sätt för henne att kunna vara krävande och söka bekräftelse på ett kvävande sätt.. Nej, tjejen måste jobba med sig själv annars är det nog stor risk att hennes beteende övergår i sjuklig svartsjuka och ett ständigt tassande på tå runt henne vilket i slutändan kväver kärleken.

Maria, 09:09, 8 september 2014. Anmäl

Måste tyvärr hålla med 'Annan' som hade rådet: FLY! Har haft ett 3 årigt förhållande med en person med liknande drag. Väldigt älskvärd person, men kan verkligen inte hantera en relation. Slutade med otrohet, och före det var det en massa skrik och bråk. Så började det naturligtvis inte, men då jag som 'vanlig' lyckades att ta mig framåt i bättre 'fart' än hen, så blev det slitningar. Jag hade ju vanligt jobb, hen var och förblev arbetslös trotts ett antal riktigt välmenande försök att ändra situationen. Inte så konstigt när hen tittade snett på en tjej och sa till mig '-Nu ska hon få' och sedan satte skrikandet igång. Att du älskar henne idag tror jag nog, men hur hanterar du eventuella barn? vad händer om dragen ärvs till ditt barn? klarar du det? Det gjorde inte jag, så vår relation dog ut.

någon, 09:01, 8 september 2014. Anmäl

Ett gott råd: Fly! Lägg benen på ryggen och spring! Detta problem kommer bara att bli värre och så småningom drabba även eventuella barn. Känner flera exempel på hur typ av människa (med "diagnos" eller utan) lyckas hålla hela familjer i ständig skräck över nästa utbrott. En "välvilligt tillåtande" och ständigt förlåtande partner förvärrar bara situationen. Ska detta funka måste FS vara supertydlig med att hen inte accepterar att tassa på tå och att partnern (oavsett personlighet) faktiskt måste ta ett vuxet ansvar för sitt agerande.

Annan, 07:23, 4 september 2014. Anmäl

Orkar du med detta under resten av livet? Segla till Lissabon och se på stan. Flickorna i Lissabon lär enligt norska sjöfarare vara något extra.

fd civilråd, 11:47, 2 september 2014. Anmäl

Funderar på om det "bara" är högkänslighet som ligger bakom. Beteendet som beskrivs skulle även kunna vara symptom på Borderline. Har själv levt med en person som har borderline och tjejens beteende liknar den personens beteende. Hur som helst är det viktigt att hon får hjälp med sina problem och killen behöver vara noga med att inte börja anpassa efter hennes nycker. Det kan leda till att han utplånar sig själv och att kärleken till sist tar slut.

Elvira, 14:17, 1 september 2014. Anmäl

Olof: http://blogg.dn.se/fragainsidan/2014/06/02/hur-ska-jag-hantera-min-hogkanslighet-pa-basta-satt/

Mathias, 12:41, 1 september 2014. Anmäl

Bra svar tycker jag. Vill passa på att vara positiv, det är så lätt att man bara säger något när man har något att kritisera.

Lasse, 11:43, 1 september 2014. Anmäl

Länken fungerar tyvärr inte till sidan. Skulle gärna läsa artikeln.

Olof, 11:07, 1 september 2014. Anmäl