”Min sambo hotar med att jag inte ska få träffa dottern”

Hans sambo har en allt mer dömande inställning till andra människor, exempelvis missbrukare. Han har ett förflutet med missbruk och kriminalitet och har svårt för hennes dömande hållning till andra. Nu säger hon att om de går skilda vägar så kommer hon att använda hans förflutna för att hindra honom från att få träffa dottern. Psykolog Liria Ortiz ger råd.

Fråga: Jag är en kille som är strax under 30 och som har börjat reflektera mycket över min tillvaro och dess innehåll. Det handlar mycket om min sambo. Hon uttrycker främlingsfientliga åsikter och har en dömande inställning till allt som avviker från hennes normer.

Själv är jag mer öppensinnad och jobbar med att ha kontakt med mina känslor. Har gjort en resa från ett liv innehållande kriminalitet och missbruk och kan relatera till andras situation genom mina egna erfarenheter.

Jag upplever att hennes dömande inställning blir starkare och starkare och hon verkar totalt sakna medvetenhet kring detta. Jag har tagit upp detta och då blir hon arg eller ledsen. När jag föreslår terapi säger hon: ”Säg bara hur du vill att jag ska vara.”

Min önskan är ju att hon kan må så bra i sig själv att hon slipper döma personer som har det jobbigt på olika sätt. Vad tjänar man på att trampa på andra som har det jobbigt? Jag tar själv illa upp när hon gör det och mår dåligt av det.

När vi träffades hade jag precis avtjänat mitt sista straff och börjat arbeta. Vi flyttade ihop ganska tidigt och hon var ett jättebra stöd på många sätt. I dag talar hon illa om personer som missbrukar och när jag påpekar det säger hon att jag inte är ”sådan”. Vet inte vad hon menar med det, men hon verkar ha problem med att acceptera att jag faktiskt har varit ”sådan”.

Vid ett tillfälle uttryckte jag att det inte kändes bra och att jag funderade på om vi skulle gå skilda vägar. Då sa hon att hon i så fall skulle se till så att jag och vår gemensamma dotter inte får träffas igen. Hon sa också att hon inte drar sig för att använda mitt förflutna för att få sin vilja igenom.

Om jag lämnar henne kommer hon att må jättedåligt och jag vet inte hur det drabbar vår dotter. Samtidigt tror jag att hela familjen skulle må bättre om hon fick en chans att prata med någon om detta. Först av allt måste hon ju förstå att hon inte mår bra, tyvärr känns det väldigt avlägset.

Vad ska jag göra? Det känns minst sagt märkligt att leva i en relation som hålls ihop av hot. Min sambo har många fina sidor men dessa överskuggas av allt dömande.
Orolig

Svar: Hej, och tack för ditt brev. Låt mig först säga att jag imponeras av hur du använder dina svåra livserfarenheter för att vara inkännande och respektfull i förhållande till andra människor. Du framstår för mig som en tolerant och ödmjuk person. Jag anar att du utifrån egen erfarenhet vet att livet ger oss olika förutsättningar, och att bakom etiketter som missbrukare eller kriminell finns unika människor. Som det sällan är lätt att döma när man vet deras historia och känner dem som människor. Är det så att din sambo inte har de livserfarenheter som ofta underlättar för oss att vara medkännande och empatiska?

Ni har två problem som jag läser ditt brev. Din sambos intolerans och fördomsfullhet som gör att hon känns allt mer främmande för dig. Och hennes beroende av dig, som gör att hon hotar dig med att du inte ska få träffa din dotter om du lämnar henne.

Jag får intrycket att det inte finns så mycket förtrolighet kvar er emellan. Du verkar bli avvisad, eller hotad, när du bjuder in till att prata om det som oroar dig, och som gör dig besviken på henne.

Du kan försöka igen samtidigt som jag tror att det klokaste är att du går i familjeterapi för egen del en tid. För att göra dina tankar och dina känslor för din sambo och er relation ännu tydligare för dig, och för att med hjälp av en familjerådgivare hitta sätt att göra det möjligt att ha genuina samtal med din sambo.

Det finns sätt att komma förbi den blockering som uppstått er emellan. Du behöver både råd om hur du ska gå tillväga och övning i att använda råden. Det kan du få inom ramen för en familjeterapi på egen hand. Familjerådgivare finns anställda inom kommunen där du bor.

Detta kan vara första steget, att ni börjar samtala med varandra i egentlig mening. Sedan kvarstår att du verkar känna dig allt mer främmande inför din sambo och hennes intoleranta hållning till människor som är i underläge.
Varifrån kommer fördomar och intolerans? Vi människor har en tendens att kategorisera. Ur ett evolutionärt perspektiv har detta varit till nytta en gång i tiden. Det gjorde att vi snabbt kunde identifiera någon som vän eller fiende. Inom socialpsykologin talar man om i huvudsak två förklaringar till fördomar. Den ena är okunskap. Föreställningarna om ”de andra” bygger inte på fakta utan på förenklade kategoriseringar. Den andra är frestelsen att inta ett överläge, och dela in människor i bättre – dit man själv hör – och sämre, som är de andra.

Ibland är den här tendensen ett uttryck för rädsla eller känsla av socialt underläge. När vi ”tänker” våra fördomar är ett område i hjärnan aktivt som heter amygdala, eller känslo­hjärnan, som är kopplat till upplevelser av rädsla.

Du skriver att din sambo ”inte mår så bra”. Kanske det spelar viss roll för hur hon tänker och beter sig. Och det handlar inte om att ursäkta henne och tillåta henne att fortsätta som hittills utan om att försöka förstå mer för att hjälpa till en förändring.

Inom socialpsykologin talar man om olika strategier för att minska fördomar och intolerans. Den grundläggande strategin är att lära känna dem som man fruktar eller föraktar, och upptäcka att de inlärda föreställningarna inte alltid stämmer. Jag tror att du har en unik möjlighet att hjälpa din sambo att bli tolerantare, genom att berätta om dina erfarenheter som missbrukare och kriminell och de människor som du då hade omkring dig. På ett ömsint och varsamt sätt, så att du med dina berättelser utmanar hennes fördomar och förenklade föreställningar.

Jag tror att du med hjälp av familjerådgivningen hittar sätt att få henne att förstå rimligheten i och värdet av att hon lyssnar mer på dig.

Det finns ytterligare ett problem, och det är att din sambo hotar att hindra dig från att träffa er dotter om du lämnar henne. Här tycker jag att du ska vara mycket tydlig och säga att du inte accepterar hot av detta slag och att du inte vill att det ska komma dit, det vill säga att ni skiljer er. Att du vill rädda er relation men att det samtidigt är så att om en separation blir aktuell så kommer du att hävda din rätt som pappa, och att din hållning är att ett barn inte ska bli offer i en konflikt mellan två föräldrar. Och att varje förälders mål förstås ska vara att se till barnets bästa, och inte låta det bli indraget i föräldrarnas problem.

Det är visserligen så att pappor diskrimineras i rättegångar om vårdnadstvister. Möjligen ska du också för att minska din egen oro kontakta en familjerättsadvokat och höra hur hen bedömer ditt utgångsläge. Vad brukar hända? Vilka regler gäller?

Varma hälsningar och sköt om dig!

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

Liksom AH staller jag mig också helt frågande till kommentaren om att pappor skulle diskrimineras ivårdnadstvister. Finns det verkligen belägg för det? Precis som Kurran har jag hört att det i majoroteten av fallen blir gemensam vårdnad, så vida inte mycket uppenbrara missförhållanden råder (om ens då). I de fall det döms till enskild vårdnad är det oftare modern än fadern som får vårdnaden. Det behöver inte per automatik betyda att pappor diskrimineras. Såvitt jag försår finns det ett direkt samband mellan vem som varit mest tillsammans med barnet, tagit mest ansvar och därmed har en starkare anknytning, och vem som får vårdnaden. Enligt mitt sätt att se är det en ganska naturlig följd. Det vore intressant att se statistik på hur utfallet blir i de fall där föräldrarna delat någorlunda lika på ansvaret för barnet. Först då kan man tala om att pappor diskrimineras, om skillnaden skulle kvarstå (vilket jag starkt betvivlar). Mina erfarenheter stammer med AH:s. Jag har i min närhet bevittnat flera fall där det dömst till gemensam vårdnad trots mycket uppenbara brister i omsorg hos pappan, i form av bristande engagemang eller ännu värre direkt vanvård och misshandel. Jag tror inte att FS behöver vara det minsta orolig.

MEH, 10:19, 7 november 2014. Anmäl

AH, 14:06, 29 oktober: Du har skrivit mycket bra men lagen talar om barnens rätt till föräldrarna. Tyvärr ramlar det ofta bort och i stället blir det föräldrarnas rätt till barnen. Du har helt rätt i din observation om att jurister gärna tar till den juridiska vägen och stämmer den andra föräldern och då har med yrkande om hur vårdnaden ska se ut. Sedan börjar smutskastningen. Att gå skilda vägar kan vara den bästa lösningen speciellt med tanke på barnen. Jag har hört ett barn säga att det var bra att föräldrarna skildes för det blev mycket mindre bråk trots att hela familjen träffades rätt ofta.

Anonym, 20:43, 30 oktober 2014. Anmäl

Jag ställer mig lite undrande till den slentrianmässiga kommentaren från Liria om att pappor skulle diskrimineras i rättegångar om vårdnadstvister. Finns verkligen underlag för ett sådant påstående, utöver bittra uttalanden från pappor som fått domslut emot sig? Min erfarenhet är att alla instanser i samhället tar extremt stor hänsyn till båda föräldrars "rätt" till sina barn, utan att alls ta den hänsyn som det i förarbeten osv sägs ska tas till barns rätt till en trygg tillvaro och rätt att få komma till tals i frågor som rör dem själva osv (iaf inte om barnet är under 12 år). Att brista i sin föräldraroll och på allehanda sätt aktivt och indirekt göra barnet otryggt och sedan motarbeta att barnet får professionellt stöd eller att själv ta emot rådgivning "för man har ju rätt att vara en dålig förälder" tillåts mycket långt. Som nämnts tidigare, det ska extremt mycket till av bevisade svåra missförhållanden för att något annat än gemensam vårdnad och växelvis boende till varje pris är vad som ska gälla idag - och att ena parten är helt ointresserad av ett neutralt förhållande eller att söka samförstånd i frågor till skada för barnet, det påverkar inte. De enda som kommer i kläm är barnen. Så till FS: undvik separation så långt det bara går, och blir en sådan nödvändig, ställ in dig på att få kämpa för att hitta sätt att kunna stötta ditt barn den tid det är med dig. Du kommer inte kunna påverka vad som händer barnet, eller vad det utsätts för för svartmålningskampanjer, när det är hos mamman. Så länge du har varit en aktiv förälder och inte har ett bevisat pågående missbruk ska du nog inte oroa dig för att förlora vårdnaden i första taget, men tillvaron kan bli nog så djävulsk ändå. Lirias rekommendation att höra dig för hos en familjerättsadvokat kan vara vettig, men problemet är att de ofta har en mycket mer positiv inställning till ens möjligheter att komma någon vart på juridisk väg än vad som är fallet i verkligheten.

AH, 14:06, 29 oktober 2014. Anmäl

FS: Jag tror att folket nedan har 100% rätt - det låter inte alls omöjligt att en "icke-rörig" människa utvecklar narcissism när denne tvingas lämna sin trygga svartvita konstruerade värld, och tvingas ta ställning till de oändliga gråzonerna i vår tillvaro. Du skulle kunna bete dig som ett föredöme för social utveckling, och troget stanna hos din partner, oavsett hur många år och kriser det tar henne att utvecklas på samma sätt som du har... Meeen jag tror inte att en psykolog skulle uppmuntra det. Jag hade samma problem, fast inga barn inblandade, så ingen hållhake. Jag gjorde slut omedelbart. Hon sa åt mig att jag var en jävla knarkare... Jag ryckte på axlarna, tentade av min master utbildning och fokuserade på att FORTSÄTTA utvecklas. Visserligen är det typ 5% av mänskligheten som kan relatera till mitt envetna perspektiv, men jag har slutat våndas över min ensamhet. Jag låter mig styras av empati och vetenskap - folks godtyckliga åsikter är och har alltid varit, ren skit.

Lightrend (Webbsida), 13:12, 29 oktober 2014. Anmäl

I flera kommentarer uppmanas FS att samla bevis mot sin sambo och sambon hotar att hindra FS at inte få träffa deras barn om FS lämnar sambon. Sannolikt att blir det ett ärende för familjerätten och tingsrätten där båda föräldrarna kommer där att smutskasta och kränka varandra i tron att de på det sättet visar sin egen förträfflighet. Vad som glöms bort är att paret under många år framåt måste för barnets bästa hitta ett neutralt förhållande till varandra. Som jag skrev nedan, lagen finns för att tillgodose barnets rätt att träffa båda föräldrarna. De som tror att de kan få ensam vårdnad om ett barn borde gå till tingsräten och be att få läsa domar i vårdnadstvister för att se hur domarna ser ut. Domstolar är inte några bra ställen att lösa vårdandstvister. Processen fram till förhandling skadar alla, inkl barnen. Förhandlingen gör saken än värre. Sätt barnets bästa i centrum och sök förhandlingslösningar efter att berörda tagit in kunskaper om lagstiftning mm.

Kurran, 09:17, 28 oktober 2014. Anmäl

Människor som haft röriga liv får ofta (tyvärr) ta med sig rörighet in i parrelationer, utan att de själva kanske är medvetna om det. Personlighetsdrag färgas av erfarenheter och har dessa varit dåliga kan detta ställa till problem, utan att man själv önskar det. Kanske känner din sambo att du inte är som de andra just eftersom just DU ändrat dig, fast många andra inte gjort det. Hon brottas nog med motstridiga känslor inför dina fina sidor och rörigare sidor. Kanske är det dock så att hon på någon plan känner att du är ett dåligt inflytande för barnet, något som hon kanske inte kände från början när hon såg saker i ett mer rosa skimmer. Kanske är det du som behöver vara mindre dömande inför hennes känslor och behöver försöka förstå hennes perspektiv, som eventuellt härstammar från ett ”normalt” liv.

Anonym, 12:03, 27 oktober 2014. Anmäl

Vi har faktiskt åsiktsfrihet här i landet och jag blir alltid illa berörd när jag hör/läser att någon anser sig veta att en annan människa inte mår bra och behöver prata med någon som i detta fall när sambon inte tycker rätt enligt FS. "att hon kan må så bra i sig själv att hon slipper döma personer som har det jobbigt på olika sätt" fick det att gå kalla kårar genom mig. Att Lina hoppar på tåget om att sambon behöver prata med någon för att sambon inte mår bra gör mig rädd. När ett par med gemensamma barn separarerar och inte själva kan komma överens om hur barnens rätt till att träffa båda föräldrarna ska lösas kommer familjerätten in i bilden för att försöka jämka ihop föräldrarna. Går inte det, hamnar vårdnadstvisten inför domstol där det blir tävling i smutskastning men domstolen kommer med nära 100 % sannolikhet fram till att barnen ska vara omväxlande hos föräldrarna. Lagen talar enbart om barnens rätt till båda föräldrarna. Inget sägs i lagen om föräldrarnas rätt att träffa barnen.

Kurran, 11:32, 27 oktober 2014. Anmäl

Samla bevis på hoten, dömandet och de främlingsfientliga åsikterna. Se noga till att hon inte har det minsta obehagligt att visa upp om dig ur närtid. Skaffa dig stöd med en engagerad advokat (detta är viktigt. Läs på och se till att det blir en som engagerar sig). Var sedan först med att ansöka om egen vårdnad. Den som tar initiativet och är förberedd har ett stort övertag.

Johannes Ek, 10:47, 27 oktober 2014. Anmäl

Svaret från psykologen berör endast på sluttampen det viktigaste i insändarens brev, det faktum att kvinnan hotar honom med att han inte skall få träffa sitt egna barn. han borde säkerställa att hon inte kan göra det, och sedan separera omedelbart. han skriver ju själv att det känns märkligt att vara i ett förhållande som 'hålls ihop av hot'.

Anonym, 10:39, 27 oktober 2014. Anmäl

Imponerande att du fått ordning på ditt liv, FS. Ett udda tips kanske, men jag tycker du ska ge din sambo en bok, James Bowen, en f.d. missbrukare och kriminell som försörjt sig som gatumusiker på Londons gator har skrivit två böcker, "Gatukatten Bob" och "Mitt liv med Bob". Handlar om hans liv och hur det förändras när han tar hand om den här otroliga katten. Låter som en saga, men den är otroligt läsvärd. omöjligt att behålla fördomar om människor som haft det verkligt tufft efter att ha läst den.

Anonym, 09:42, 27 oktober 2014. Anmäl

”Kan vi säga till vår svärson att han är för hård mot barnen?”

Hur mycket kan man som mor- och farförälder lägga sig i barnbarnens uppfostran? Mormor och morfar tycker att deras svärson är för hård och nedvärderande mot sina två pojkar. De tycker också att det märks att barnbarn­en mår dåligt av detta. Ska de våga ta upp problemet, och i så fall hur? Psykolog Martin Forster ger råd.

Fråga: Vi har två härliga barnbarn som är som barn är mest, lite busiga men inte mer än så. De är ofta hos oss och har varit det sedan de var små. Sover över några nätter då och då och både de och vi tycker det är härligt. Det är underbart att få uppleva deras utveckling och vi känner att vi har en bra relation till dem. De vill gärna komma och vi hittar på mycket. Badar, cyklar, går på museer med mera.

Problemet vi upplever nu är att vår svärson, killarnas pappa, är väldigt sträng. Är det inte datorförbud så är det godisförbud. Han nedvärderar killarna hela tiden inför andra/oss och säger att de har fel och inte kan, etcetera, på ett väldigt arrogant sätt. Särskilt den äldsta killen får utstå mycket av detta och mår dåligt. Det har gjort att han fått ett självhävdelsebehov. Han försöker hävda sig och få rätt i allt när han är med oss, vilket vi tyder som ett försök att kompensera den nedvärdering han utsätts för av sin pappa.

Pappan visar heller inte några varma känslor för sina killar, engagerar sig inte mycket i dem utan prioriterar sina egna intressen. Vi skulle önska att få se honom krama om dem och tala om att de är härliga – vilket de verkligen är. Till saken hör att pappan själv har haft liknande upplevelser under sin uppväxt. Vi tror att han nu upprepar det med sina egna barn.

Vår dotter borde reagera på detta eftersom hon har en helt annan inställning till barn. Hon har ibland antytt att hon tycker att pappan är för hård, men verkar inte tala med honom om detta/göra något åt det.

Vad kan vi göra? Ska vi tala med vår svärson/vår dotter?
Morföräldrar

Svar: Tack för ert brev och jag förstår verkligen att ni känner vånda och maktlöshet över barnbarnens situation. Det är svårt att veta om och hur man kan lägga sig i uppfostran av barnbarn. Precis som er fråga antyder kan det vara känsligt oavsett om ni pratar med er dotter eller svärsonen. Samtidigt verkar svärsonens samspel med barnen vara klart dåligt, så något måste ni göra. Även om det är ganska uppenbart vad han gör fel, vill jag inleda med att diskutera det innan jag återkommer till frågan om vad ni kan göra.

Svärsonens sätt att nedvärdera pojkarna är förstås helt oacceptabelt. Det finns ju också en risk för att det låter ännu värre när ni inte är med. Detta beteende ser jag som allvarligast av det ni räknar upp och bör kanske prioriteras om ni tar upp problemet. Det säger sig självt att taskiga kommentarer från föräldrar får barn att må dåligt, men det finns också forskning som bekräftar att det är särskilt illa i jämförelse med andra föräldrabrister. Ni skriver att er dotter inte verkar tala med pappan om problemet, men hur reagerar hon i dessa situationer? Tar hon pojkarna i försvar? Försöker hon släta över? Hennes reaktioner är förstås också viktiga och kanske lättare för er att påverka.

Bristen på värme och engagemang är förstås också ett stort problem. Samtidigt är det något som er dotter till viss del kan kompensera för. Hon kan inte få en nedvärderande kommentar från pappan att bli osagd, men hon kan vara en trygg och varm förälder att knyta an till i brist på en engagerad pappa.

Bristen på värme gör också pappans stränga krav och regler till ett större problem. Just den kombinationen brukar man inom forskning kalla för auktoritärt föräldraskap vilket är tydligt kopplat till exempelvis lägre självkänsla hos barn. Att ha godis- eller datorförbud behöver alltså inte innebära problem i sig, så länge föräldern samtidigt är varm och stödjande. Och i era barnbarns fall finns det åtminstone en förälder som kan stå för de sidorna.

Ni tror att pappans kyliga relation till pojkarna har med hans egen uppväxt att göra. I så fall behöver han antagligen jobba en hel del med sig själv för att kunna få en bättre relation till pojkarna. Frågan är förstås om han är intresserad av det. Sedan finns det givetvis andra möjliga förklaringar till att pappans beteenden. Exempelvis brukar problem i relationen mellan föräldrarna kunna leda till svårigheter i relationen mellan föräldrar och barn. Det gäller inte minst om man har konflikter om barnuppfostran. Er dotter och svärsonen kanske har en sådan konflikt även om ni inte får se den. Hur verkar deras inbördes relation vara i allmänhet? Ofta kan parterapi innebära lika mycket hjälp för barnen som för föräldrarna.

Hur ska ni ta upp detta med föräldrarna? Jag vet inte hur er relation till svärsonen ser ut, men jag gissar att ni inte står varandra så nära. Jag tror därför att ni har betydligt större chans att lyckas påverka situationen om ni pratar med er dotter. Det kan ju hända att hon är helt mottaglig för ett sådant samtal och uppskattar ert engagemang. Det kan ju också hända att hon känner sig anklagad eller blir ledsen över att ni uppenbart ogillar hennes mans sätt att vara pappa. Hon kanske också vill vara lojal mot honom och därför undviker att prata öppet med er om problemet. Jag ska ge några råd som kan öka chansen till ett bra samtal.

Det är bra att öppna samtalet ärligt och förklara med något konkret exempel varför ni är oroliga. Prioritera någon del i pappans beteende ni tycker är särskilt angelägen, eller som ni tror är lättast att prata om för er dotter. Det kan också vara bra att fokusera på hur pojkarna mår och prata mindre om pappans brister. Ett exempel på inledning kan vara: ”I går när vi var här såg vi att pojkarna blev ledsna när pappan sa till dem. Vi har tänkt på att han kan säga sådana saker ibland till pojkarna och känner oss oroliga för det. Hur ser du på det här?”

En poäng är att hålla beskrivningen av problemet ganska kort och sedan bolla över till dottern. Ställ frågor och lyssna på ett bekräftande sätt, så ökar chansen att hon öppnar sig. Upplever dottern alls det här problemet? Har ni fått en felaktig bild? Hur uppfattar hon att pojkarna reagerar? Hur brukar hon reagera när ni inte är med? Har hon pratat med pappan om detta? Upplever han problemet på något plan? Har de pratat om att göra någon förändring? Har hon själv försökt göra något år problemet?

Låt dottern utveckla sina egna lösningar och ge bara råd om hon ber om det. Ett sådant råd skulle till exempel kunna vara parsamtal om dottern redan har försökt att prata med pappan utan framgång. Även om de inte har uppenbara problem i sin inbördes relation kan parsamtal vara en bra utgångspunkt för diskussioner om barnuppfostran. Det är lättare att nå förändring om man utgår från problemet som gemensamt, oavsett hur mycket man tycker att det mest är en av föräldrarna som gör fel. Som sagt – er dotters reaktioner i samband med pappans beteenden kan vara en viktig del av problemet eller lösningen.

I mitt svar har jag utgått från att er bild av situationen är riktig. Det är alltid svårt att som utomstående veta vad som faktiskt händer i en familj. Jag tror att ni är medvetna om detta och därför har varit försiktiga. Man kan hoppas att ni av något skäl har fått en överdriven uppfattning om pappan och att han har positiva sidor som ni inte ser. Om det däremot skulle visa sig att er bild är riktig, tror jag att det enda ni kan göra är att försöka stödja er dotter till att förändra situationen. Fast ni bidrar ju också redan med det en mormor och morfar verkligen kan göra – att erbjuda en trygg famn för pojkarna att vila i när det behövs.
Martin

Läs mer om forskningen i svaret: www.forster.se/referenser141020

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

Detta är en inte lätt situation. Jag har varit med om den och det är mycket svârt att fâ fadern att förstâ hur pass ett sânt beteende kan skada barnet. Men även om man inte lyckas kan de till slut fâ ett fint förhållande. Som mamma gäller det att visa sâ mycket kärlek som möjligt till sina barn och t. om säga ât dem att pappan har fel att behandla dem sådär. Eftersom vi alla har olika uppväxter kan man faktiskt inte alltid ändra någon. Man kan älska dem trots det.

ulla, 16:59, 23 oktober 2014. Anmäl

Om FS inte tar ett snack direkt med pappan kan man göra andra saker. Om pappan är nedvärderande säger man något positivt till barnen. Ex. Pappan: Vad dålig du var på fotbollsmatchen. Mormor: Jag tycker att du är bra på fotboll! osv. Det lär ge pappan (och mamman) en tankeställare. Man kan också tala allmänt om barnuppfostran, när man själv upplevde obehag som barn osv.

Helen, 10:00, 23 oktober 2014. Anmäl

Jag tänker direkt: hur mår er dotter? Frågeställaren nämner inte hur svärsonen beter sig mot dottern. Man ska naturligtvis inte förutsätta att svärsonen är lika hård även mot dottern, men det känns ändå intressant att fundera på om inte heller dottern upplever uppmuntran och ömhetsbetygelser från sin make. Gör hon inte det så är det säkert svårare för henne att se makens beteende mot barnen som strängt, "han är ju sån". Steg ett för oroliga morföräldrar är att vara noga att hålla god kontakt med dottern, för att få reda på hur hon själv mår och behandlas, innan man försiktigt lyfter frågan om svärsonens stränghet. Lycka till - ta hand om er dotter!

PM, 13:29, 22 oktober 2014. Anmäl

Jag hann inte läsa igenom hela psykologens svar till Morföräldrarna som är oroliga för sina två barnbarn. Jag växte upp med en pappa som var hårdhänt i uppfostran, samt nedvärderande både mot mig och min mamma. Både mormor och morfar försökte prata med min mamma och säga det var dax för henne att lämna honom. Det gick inte på nåt sätt. Hon stannade i 10 år. Mina morföräldrar var förtvivlade att det inte gick att tala med henne om situationen. Jag vill säga till dom här Morföräldrarna i brevet att även om ni inte kan påverka er dotter livsval så är det bästa ni kan göra för pojkarna att vara i er egen roll som just Morföräldrar till dom. Detta berättar jag från egen erfarenhet. Båda mina morföräldrar gav kärlek som bara morföräldrar kan. Detta har påverkat mej oerhört mycket som människa själv att få just den tryggheten. Utan dom hade jag inte blivit den vuxen som jag är idag.

Anonym läsare, 23:43, 21 oktober 2014. Anmäl

@Den före detta dörrmattan, nej det kan man så klart inte vara säker på, tyvärr är man ju inte alltid medveten om hur barn tänker. När det gäller mina barn verkar det ha fungerat i alla fall, kanske för att jag alltid i ord och handling visat att det är helt oacceptabelt. Min svärmor hade inte den förmågan tyvärr.

Anonym, 23:15, 21 oktober 2014. Anmäl

@Anonym 15:28: Hur kan du vara säker på att barnet tar förklaringen som en förklaring? Jag tror nog att min mor avsåg att ge mig just en förklaring - inte ursäkter. Den vuxne kan vara övertygad om att den enbart förklarar, inte ursäktar, medan barnet ändå tolkar det som jag gjorde. Därför upprepar jag min varning... Trots bästa avsikter kan sådana förklaringar till förädrars sätt vara mycket vanskliga. Din poäng håller jag däremot helt med om - mamman måste sätta stopp!

Den före detta dörrmattan, 20:19, 21 oktober 2014. Anmäl

forts, jag menade alltså att barnen kan behöva få en förklaring till pappans sätt, absolut ingen ursäkt för det.

Anonym, 15:28, 21 oktober 2014. Anmäl

@Den före detta dörrmattan, du läste visst inte hela min kommentar, gör det tycker jag. Du kommer att märka att jag ingenstans skrev att barnen ska ha förståelse för detta eller att det skulle finnas någon som helst ursäkt att bete sig så. Ingen vet bättre än jag vilka konsekvenser det får eftersom jag levt 20 år med en man som haft det så. Däremot var han en fin pappa själv till skillnad från sin far. Min poäng var, än en gång, det är absolut nödvändigt att mamman sätter stopp för det där beteendet. Annars finns det ingen ursäkt att inte slänga ut pappan om han inte ändrar sig.

Anonym, 15:25, 21 oktober 2014. Anmäl

Jag avskyr när vuxna ska förklara för barn (även barn som inte är alltför små) att en förälder hade det svårt när han var liten själv och själv fick höra nedvärderande kommentarer och att det är därför han säger sådana saker. Sådana förklaringar växte jag upp med och det gjorde betydligt mer skada än nytta. Jag insåg tidigt att jag måste ha förståelse för min förälders förnedrande behandling av mig, att jag inte borde säga ifrån för jag borde tänka på hur svårt min förälder haft och att det ju egentligen inte alls var min förälders fel att min förälder betedde sig så här. Jag lärde mig alltså aldrig att stå upp för mig själv eller försvara mig utan bara att ta emot och känna skuldkänslor för att jag blev arg på min förälder. Det har tagit mig åratal som vuxen att lära mig att jag inte behöver känna skuldkänslor när nån behandlar mig illa, att lära mig att när nån är elak mot mig behöver jag inte alltid försöka förstå och hjälpa den personen. Jag vill varna alla vuxna: Var väldigt, väldigt försiktiga med sådana förklaringar för barn som Anonym 9:13 rekommenderar!

Den före detta dörrmattan, 14:31, 21 oktober 2014. Anmäl

Få mamman att förstå allvaret och att hon måste säga ifrån. Det är det första och viktigaste. Om barnen inte är alltför små tycker jag faktiskt man kan prata med dem om att pappa hade det svårt när han var liten själv och själv fick höra nedvärderande kommentarer och att det är därför han säger sådana saker, men att det är fel. Mina barns farfar har varit likadan, både mot sin son som fått utstå detta hela livet och även försökt med samma stil mot sina barnbarn. Där har jag varit stenhårt och sagt ifrån på skarpen, avbrutit honom vid minsta försök och han har faktiskt blivit mera spak, så det händer inte lika ofta längre. Mina barn är nu unga vuxna och i alla fall den ena har genomskådat farfar, ingen av dem har dålig självkänsla. Min man däremot som inte längre är i livet klarade aldrig att stå upp mot sin gamla far, som t.o.m. efter hans bortgång inte drar sig för att förnedra sin son. Sådana människor ska inte vara föräldrar. Så det är extremt viktigt att mamman lär sig sätta stopp för det här.

Anonym, 09:13, 21 oktober 2014. Anmäl

”Min man tar avstånd från min familj – vad ska jag göra?”

Hennes man tycker att hon har ett ”för nära” förhållande till sina föräldrar och syskon och att hon faller in i en ”barnroll”. Själv är han avståndstagande i sin kontakt med hennes familj. Hon blir både arg och ledsen. Samtidigt vill hon vara lojal mot sin man. Psykolog Liria Ortiz ger råd.

Fråga: Hej! Jag skriver för att fråga om hur jag ska lösa den minst sagt stela relationen mellan min man och mina föräldrar och syskon. Jag är tillsammans med en man sedan femton år, vi är gifta och har tre barn ihop. Vi älskar varandra mycket, trots att vi bråkar ganska ofta om allt möjligt.

Jag tycker att vi har ett lyckligt och starkt förhållande, men på ett område återkommer konflikterna och det är när vi ska träffa min ursprungsfamilj. Han tycker att jag har ett för nära förhållande till dem, att vi fortfarande faller in i föräldra- och barnroller när vi ses. Att jag kallar dem mamma och pappa tycker han till exempel är ett tecken på att vi fortfarande är för mycket föräldrar och barn i relation till varandra. Han själv kallar sina föräldrar vid förnamn. Han tycker också att jag går in i en barnroll när vi ses och att om jag ber min pappa, som är mycket bra på teknik och husrenoveringar, om hjälp med att till exempel välja ut nytt golv så är det ett tecken på att jag fortfarande är beroende av honom.

När vi träffar dem är min man alltid avvaktande och håller sig i bakgrunden. De första åren var de nyfikna på honom, ställde frågor om hans jobb och hur han mådde, men när de bara fick så gott som enstaviga artiga svar och inga följdfrågor gav de upp. Min ursprungsfamilj känner ju av den här spänningen, och har frågat ett par gånger om min sambo inte tycker om dem. Jag vet aldrig vad jag ska svara på det och försöker ge något undvikande, utslätande svar.

Den här sommaren deklarerade han tidigt att han inte ville umgås med dem på landet, som vi brukar göra någon vecka per år eller så. Samlingarna på landet är för mig en viktig sammankomst där vi får möjlighet att umgås och ta igen att vi kanske inte hinner ses så mycket i vardagen. Särskilt mitt syskon tog illa vid sig av det och kände sig avvisad, blev sårad och arg på mig som fick förklara att vi ville vara själva i stugan.

Min man har ett moget förhållande till sin ursprungsfamilj och även om han ibland kan bli irriterad på sina föräldrar, som man kan bli, så hanterar han dem på ett vuxet sätt. Det är därför jag är så förvånad över att han inte kan hantera min familj lika moget. Han säger att han har valt att leva med mig, inte med min familj. Själv tycker jag mycket om hans familj och släkt och umgås gärna med dem på helger och semester.

När de här situationerna uppstår vet jag inte hur jag ska göra och det gör mig både ledsen och arg att han inte anstränger sig för min skull, och ger dem en chans att lära känna honom. Jag vill vara lojal mot honom, men jag vill också skydda min ursprungsfamilj och inte tala om vad han egentligen tycker om dem. Det skulle göra dem ledsna.

Jag känner att jag glider längre och längre bort från min ursprungsfamilj. Ibland fantiserar jag om att bara skita i min barnsliga mans inställning, sluta skydda honom och förklara läget för min ursprungsfamilj, så att de i alla fall inte tror att det är jag som tar avstånd ifrån dem. Men då skulle stämningen bli väldigt ansträngd på framtida träffar och det kanske inte skulle gagna någon. Hur ska jag göra? Ska jag sätta mig ner med mina föräldrar och syskon och förklara läget eller ska jag fortsätta att vara lojal mot min man?
Lojal hustru

Svar: Hej, och tack för ditt brev. Du skriver om något som jag tror många kan känna igen sig i. Problem i relationen till svärföräldrar och övrig släkt är ett de vanligaste problemen som par brukar presentera när de kontaktar psykologer och psykoterapeuter för parterapi. Att leva ihop med någon innebär ju nästan alltid att man får en ny familj. Risk finns ju att den nya familjen har vanor och värderingar kring hur saker och ting ska vara som känns främmande för en själv, och ibland svåra att acceptera. Oftast löser sig detta med tiden. Men ibland låser det sig. Som det verkar ha gjort för er.

Låt mig säga på en gång att jag tror att det bästa för er på sikt vore att ni tillsammans kommer överens om att gå i parterapi. Jag inser att det kanske inte är helt enkelt att bli överens om. Men jag har några skäl. Jag ska strax återkomma till dem.
Men först en annan sak. Du frågar vem du ska vara lojal mot. Mitt svar på detta är att du ska vara lojal först och främst mot dig själv! Du vill träffa din ursprungsfamilj mer. Mitt förslag är att du gör detta, i den utsträckning du vill, men på egen hand, eller med dina barn. Det har förstås flera fördelar. Träffar du dem på egen hand så blir det mer okomplicerat och lugnt, både för dig och för dem. Kanske en del i detta är att din man slutar träffa din familj, eller gör det mycket sällan. Men det innebär förstås att du måste berätta för dem hur det ligger till med din mans sätt att se på dem.

Men har de inte redan förstått? Och har de inte det, så kanske de har rätt att få veta hur det ligger till så de slipper ha så mycket fantasier om vad som händer. Nästan alltid är det befriande att få veta vad som gäller. Jag undrar också om dina barn. Vill de inte träffa sina morföräldrar och andra nära släktingar? Väljer du en lösning i den här riktningen så får även de fler möjligheter till detta. Om din man vägrar dig detta så är min uppfattning att det är ett uttryck för självupptagenhet och ett kontrollbehov som du förstås inte ska behöva acceptera.

Så till mina skäl till att det kanske vore klokt att ni går i parterapi. Det första skälet är att du verkar ha hamnat i ett underläge i förhållande till din man. Jag kanske har fel. Men när jag läser ditt brev, och särskilt om händelsen i somras, så får jag intrycket att det har uppstått det som inom parterapin kallas en asymmetri eller obalans er emellan. Som innebär att det är din man som ställer krav och styr medan du mer anpassar dig.

Det andra skälet är att ni verkar ha fastnat. Långvariga konflikter har ofta som konsekvens att man blir allt mer låst i sina uppfattningar. Och ibland hamnar i fällan att man tror sig vara ensam om sin upplevelse av att saker och ting är orimliga och av att ”det här ska man inte behöva utsättas för”. Så jag tror att ni behöver professionell hjälp för att bryta det ”ställningskrig” som verkar ha uppstått er emellan.

Läs gärna boken ”Par i beteendeterapi”, av psykologerna Therese Anderbro och Liv Svirsky, för att få en tydligare bild av hur en parterapi kan vara upplagd och ha för innehåll.

I boken finns några övningar som ni också skulle kunna pröva på egen hand. En sådan är det som kallas ”empatiskt möte”. Ett sådant sker genom att paret noggrant lyssnar till varandra för att få en djupare förståelse för hur den andra tänker och upplever problemet. En annan är att träna sig i färdigheten ”gemensam distans”. Ett sätt att göra detta är att paret föreställer sig att de placerar sitt problem på en stol framför sig och därefter, var och en, beskriver vad de ser. Under övningen ökar möjligheterna att paret ställer sig bredvid varandra och tittar på konflikten tillsammans, i stället för att stå på var sin sida och vara varandras motståndare. Detta är en mer intellektuell övning än den första som vill ge plats för ett genuint samtal utifrån de ”mjuka” känslor som ofta väcks.

På beteendeterapeutiska föreningens hemsida, www.kbt.nu, finns kontaktuppgifter till legitimerade psykologer och psykoterapeuter som arbetar med den här inriktningen.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (40)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 40

Om man tycker om sin närmaste släkt så att man gärna vill umgås, är väl jättebra. Det är dessutom människor som (oftast) känner en utan och innan, så man kan vara sig själv. Det är en konstig inställning att man måste avveckla nära relationer med släkten för att kunna räknas som riktigt vuxen. Jag hade en nära relation till min mamma tills hon dog, vi kunde prata om allt och hade roligt och trevligt tillsammans. Jag tycker att FS bör hävda sin vilja mot sin man, umgås med släkten hur mycket du har lust, det är inget han borde lägga sig i. Och som andra har sagt: berätta för släkten vad han tycker, så får han stå för det han vill.

Agneta, 11:28, 21 oktober 2014. Anmäl

Många kloka kommentarer här! Håller särskilt med Sofia här nedanför. Till FS: Det som verkligen får varningsklockor att ringa hos mig är att du, när du berättade för ditt syskon att ni behövde vara själva på semesterveckan i sommarstugan, tog upp det som att det var din åsikt. Du riskerar ditt och ditt syskons relation för en lögn. För det är en lögn - du har hellre syskonet där. Din man pratar om att du är ett barn i relation till dina föräldrar - be honom fundera på vad han blir i relation till dig om du genomgående måste ljuga för att ert sociala liv ska fungera. Nej, han är vuxen och får ta ansvar för sina egna relationer, alltså måste du säga till din familj hur läget är, och låta honom ta eventuella konflikter själv. Du har inget socialt ansvar för honom. Det verkar också på ditt brev som att det är de eviga undanflykterna och lögnerna för hans skull som är det som tär på dig. Du pratar om lojalitet och där håller jag med Liria om att din lojalitet bör vara mot dig själv. Men även om du bara ser till din lojalitet mot din man - är det inte mer lojalt då att du säger till din familj att "nej, maken vill inte umgås, han tycker att inte att det blir så trevligt när vi är alla tillsammans. Det kan han få förklara mer själv om ni är intresserade. Men vi har i alla fall bestämt att jag kommer själv med barnen till sommarstugan i år och det är ett beslut som vi båda är väldigt nöjda med". Då visar du verklig respekt och lojalitet med honom, då hans förhållningsätt inte behöver mörkas och gömmas undan. Vad tänker ni andra som kommenterat om detta? Umgås mer med din familj tycker jag, de verkar tycka om dig och du dem :) Uppdatera gärna och lycka till!

durgah, 13:14, 20 oktober 2014. Anmäl

Många som sagt kloka saker redan, och även bra svar. Självklart ska FS se till att träffa sin familj så mycket hon själv vill. Tänk om alla kunde sluta behandla förhållandet till partnern som något som ska sättas på piedestal och vara mer värt än alla andra förhållanden. Det är det inte. Ett parförhållande är som alla andra relationer man har: Vissa sidor av sig själv kan man få bekräftade där, andra inte. De man inte får bekräftade får man helt enkelt finna andra vägar att få utlopp för. Man behöver inte vara överens om allt och inte ens försöka finna förklaringar till varför det är så. Alla är olika, bara. Det är omöjligt att få alla sidor av sig själv att passa med partnern och vice versa. Om alla insåg det skulle nog många förhållanden kunna räddas. Men vi är så indoktrinerade av hela vår kultur att den romantiska kärleken ska vara svaret på allt.

Sofia, 12:47, 20 oktober 2014. Anmäl

Vad barn oavsett ålder kallar sina föräldrar är betydelselöst. Mina barn har på mitt och pappans initiativ alltid kallat oss vid förnamn. I det här specifika fallet är det svårt att bilda sig en uppfattning om hur verkligheten ter sig eftersom det enda som finns att tillgå är den ena partens version. Men jag anser att man får lära sig att acceptera sina svärföräldrar m fl av sin partners släkt. Att inte vilja umgås med svärsläkten innebär att man utsätter sin partner för lojalitetskonflikter. Lite av tonårsfasoner att inte vilja umgås med svärsläkten.

Kurran, 21:22, 19 oktober 2014. Anmäl

Jag hade nog själv aldrig gift mig med någon som kallar sina föräldrar vid förnamn. Visst är människor annorlunda och en del får man acceptera men ett sådant beteende ser jag som en varningsklocka och det här är väl ett exempel som illustrerar just det. Jag tycker dock att frågeställaren fick ett bra och hyfsat välavvägt svar.

Eric, 15:28, 19 oktober 2014. Anmäl

Vi har alla olika stort intressa av att träffa våra egna och vår partners familjer. Det avslöjande här är att FS man kritiserar att FS kallar sina föräldrar "mamma och pappa" (vilket förmodligen 99,9.% av alla gör). Detta handlar om en undfallande kvinna och en kontrollerande man. Han lär ALDRIG gå med på parterapi. FS borde fly!

Annan, 23:34, 18 oktober 2014. Anmäl

Mannen irriterar sig på att hustrun faller in i en barnroll i möten med sin ursprungsfamilj. Han själv har ett mer vuxet förhållningssätt till sin och hans föräldrar mot honom förmodligen. Fel eller rätt finns inte. Tänk om mannen är besviken på henne, när de träffar hennes familj, att hon är inte beroende av honom då, hans betydelse minskar för tillfället. Hon är både i underläge i förhållande till sin familj och antar jag, även till honom, en roll som han kan behöva komma ur, trots att det är tillfredställande att någon behöver en. Beroendeproblematiken blir synlig i situationer med ursprungsfamiljen men inte lika synlig för dem båda i deras eget parförhållande. Båda behöver träna på nya roller inför varandra så kanske inte problematiken med svärföräldrarna blir lika dramatisk. Så kunde det vara mer tillåtet att falla tillbaka till en bekymmerslös vecka med sina egna föräldrar, som gärna vill måna om sin dotter och göra det bra för henne. Inte en dålig semester!

Rolf Hedberg, 19:40, 18 oktober 2014. Anmäl

Frågan är också hur han resp hon umgås med sin familj och då inte hur ofta per år utan vilka roller som spelas upp i umgänget med föräldrar och svärföräldrar. Tänk om hustrun intog en mer "vuxen" roll när hon träffar sin ursprungsfamilj, skulle då mannen känna det bättre med att han fortfarande hade kvar sin vuxna partner i samtalen och mötena och reaktionerna på vad en ene och andre säger. Hustrun har kanske ne tendens att hamna i underläge, både till sina föräldrar och till sin man? KAn vara något att ta tag i. Han å sin sida kan inte kräva samma förhållningssätt av henne som han har mot sina föräldrar, de kommer från olika familjer.

Rolf Hedberg, 19:27, 18 oktober 2014. Anmäl

Nog tycker jag att hon måste få träffa sina föräldrar och syskon .Hon kan ju åka med barnen och hälsa på mormor och morfar . Han vill ha kontroll över henne och hennes beteende med föräldrarna och syskonen .Jag tycker att hon ska berätta hur det ligger till med hennes man .

MAGGAN, 15:27, 18 oktober 2014. Anmäl

Oftast ser man lättare utifrån hur någon blir i förhållande till sin familj, vilket kanske är det mannen gör när han säger att FS går in i en barnroll. Det är nog så att han helt enkelt får stå ut med det ungefär som Magne Tusa, 11:48 beskriver det. Helt klart är det olika hur mycket man vill umgås med sin familj som vuxen, har själv råkat ut för mycket menande blickar och suck och pust från min svärfsmilj när jag inte velat umgås så mycket som de vill. Det verkar inbyggt i beteendet hos dem som vill umgås mycket att det är något fel på dem som inte vill, och man måste alltså talas till rätta. Absolut behöver FS och hennes man diskutera detta i parterapi.

Fia, 13:07, 18 oktober 2014. Anmäl

Ebola är min dotters senaste skräck – hur ska jag hjälpa henne?

Trettonåringen är rädd för det mesta. Nu är det ebola som är orsak till den största oron och hon söker själv information på nätet, något som bara förstärker känslan. Psykologen Martin Forster ger i dag flickans mamma svar på hur hon ska hantera dotterns problem.

Fråga: Hej! Min dotter är tretton år gammal och har i många år varit rädd för det mesta som hon ser och hör.

I två år var hon rädd för att jorden skulle gå under år 2012. Det hade nämligen hennes storebror berättat om och om igen. Hon har nu tack och lov blivit av med just den rädslan. Men det dyker ständigt upp något nytt som hon blir rädd för.

Just nu handlar det om ebola. Dumt nog söker hon upp nya fakta om sjukdomen varje dag på internet. Därför har jag börjat ta hennes mobil då och då för att se vad hon söker på. Jag tror dock att hon raderar sina sökningar för att jag inte ska kunna se.

Hon har pratat med mig många gånger om det här, men jag blir lika arg varje gång. Hon behöver inte tänka på det där, tycker jag. Ebola finns inte i Sverige och det är en så liten risk att sjukdomen kommer hit. Men likväl är hon orolig för det och kan ligga vaken om nätterna med denna oro.

Hur ska jag hjälpa henne? Ska hon prata med någon om det här och allt annat hon är rädd för? Jag gillar inte att se henne så rädd och jag vet inte hur jag ska reagera när hon till exempel frågar om ebola kommer att komma till Sverige.

Svar: Tack för ditt brev. Det låter som om din dotter har det väldigt jobbigt och jag förstår att du också påverkas mycket av hennes oro. Jag tror också att problemet du tar upp har blivit vanligare i takt med att tillgången på medier har ökat dramatiskt senaste åren. Bara för fem år sedan var det få vuxna och ännu färre barn som kunde surfa på sin telefon. Samtidigt beror din dotters oro förstås inte enbart på nyheter och medier.

Problemen du beskriver påminner en del om ett brev jag svarade på tidigare (länk till svaret i DN den 17 februari 2014, se här intill) som handlade om generell ångest.

Samtidigt kan jag som vanligt inte ställa någon diagnos med enbart ett brev som underlag. Jag vet heller inte om dotterns oro är så omfattande att det över huvud taget är relevant att tala om diagnoser, men det låter som problemen upptar ganska mycket tid och innebär en hel del lidande.

Jag tycker därför att du ska kontakta en barn- och ungdomsmedicinsk mottagning (Bumm) eller barnpsykiatrin (Bup) och be om en bedömning.

Innan jag ger råd om hur du kan svara på din dotters oroliga frågor vill jag diskutera betydelsen av medierna. Hur mycket bidrar skrämmande information om Ebola till dotterns oro? Överdrivs betydelsen av medierna i den allmänna debatten? Det finns mycket forskning som har undersökt detta och svaret är entydigt: skrämmande information leder till ökad oro och rädsla hos många barn.

Det är därför bra att du har försökt att begränsa din dotters sökande efter information och nyheter om ebola.

Samtidigt verkar dina ansträngningar inte hjälpa och frågan är om du kan göra på något annat sätt. För det första brukar det vara svårt att kontrollera vilken information en trettonåring söker efter. I stället för att lägga kraft på att kontrollera hennes mobil tror jag att du kan nå längre genom att väcka hennes egen motivation till förändring.

Du har säkert försökt att göra det, men fortsätt i så fall med det. Motivation väcker man bäst genom att vara lyhörd och visa förståelse för hennes oro, samtidigt som man förklarar baksidorna med hennes beteende. Försök att nå fram till en överenskommelse som bygger på ömsesidigt förtroende, snarare än att du ska agera polis. Frågan är hur du kan göra detta och samtidigt handskas med din egen frustration och ilska.

Många föräldrar till oroliga barn blir arga, vilket leder till dåligt samvete, vilket i sin tur leder till att man kompenserar och kanske lugnar barnet lite för mycket. Små frågor och tecken på oro blir förstorade och uppmärksamheten riskerar att förstärka oron.

Jag vet inte om du känner igen dig i detta, men oavsett är ilska sällan hjälpsamt. Du kanske kan hantera den bättre om du släpper kampen att kontrollera din dotters sökande efter information. Det kan också bli lättare om du vet vad du ska svara när dottern ställer frågor till dig, vilket jag återkommer till.

Varför biter inte argumentet att det är så liten risk att ebola kommer till Sverige? Det beror på att oro inte är rationell. Människor har generellt svårt för att göra riktiga bedömningar av risker. Vi kan uppleva att det är stor risk att något ska hända trots att risken i verkligheten är minimal – och tvärtom. Därför kan vi vara livrädda för ebola men glatt cykla utan hjälm, fast det är oändligt mycket farligare.

Det finns en särskild tendens till att överskatta osynliga risker, som smitta eller strålning. En läskig hund kan man se och fly ifrån, men ebola kan finnas överallt. Eftersom din dotters oro inte är rationell så hjälper det inte att övertyga henne med logiska argument.

Det lömska med lugnande svar och argument är också att de bara lindrar oron för en kort stund, men i längden bidrar de ofta till fortsatt oron.

När din dotter kräver ett svar är det ungefär som att ta en Alvedon mot magsår. Ganska snart vill man ta en till tablett eftersom man inte har kommit åt roten till smärtan. Forskning har visat att man ofta måste lära sig att stå ut med ovisshet för att övervinna oro. Varje gång din dotter söker svar om ebola berövar hon sig själv den möjligheten. Oroliga barn blir ofta beroende av att få försäkran på detta sätt.

När din dotter ställer oroliga frågor bör du alltså försöka undvika att ge lugnande svar. Förklara varför och kom överens med dottern om vad du ska säga när hon ställer sina frågor. Det är bra att ge ett kort svar där du visar förståelse för oron utan att svara på själva frågan – ”Jag märker att du är orolig igen, men vi har ju pratat om det och jag kan inte ge dig fler svar än jag redan har gjort”. Det kan kännas empatilöst att inte svara, men dottern behöver inte uppleva det så om hon förstår dina motiv.

Samtidigt spelar det kanske inte så stor roll om du slutar att ge försäkringar, så länge din dotter fortsätter att söka information på annat sätt. För inte nog med att sådan information kan skrämma henne, den kan emellanåt också fungera som försäkran. I stället för att fråga dig om ebola kommer till Sverige ställer hon samma fråga till Google. Det lömska med detta är att informationen på nätet är obegränsad och går så snabbt att hitta. Även om hon får lugnande besked kan hon aldrig vara riktigt säker och kan genast leta vidare. Därmed får hon ingen chans att lära sig att leva med ovisshet.

Jag hoppas att du kan nå fram till din dotter med detta. Visa förståelse för att ebola eller andra saker är skrämmande och oroar henne, men försök att förklara baksidorna med att söka information.

Hennes utmaning är att ovissheten och oron först kommer att öka om hon slutar söka försäkran. Men kan hon motstå frestelsen att ta en ”Alvedon” kommer hon till slut att finna ovissheten mer uthärdlig. Då kanske hon kan börja grubbla över vanliga tonårsbekymmer i stället för katastrofer och sjukdomar.
Martin

Läs tidigare svar på bloggen: blogg.dn.se/fragainsidan/2014/02/17/hur-kan-jag-fa-min-dotter-att-sluta-vara-radd/
Du kan också läsa på www.forster.se/referenser141006

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Ni som hänvisar till logiska argument och statistik har rätt i att det fysiskt konstaterbara läget i olika frågor är mycket relevant; det är viktigt för människor att bilda sig en uppfattning om saker och ting. Men oro i sig är en fullkomligt värdelös mekanism när väl en slutsats har uppnåtts. Ponera att vi etablerar att en invasion av aliens imorgon är ofrånkomlig. Tills vi har lyckats ta reda på hur det ligger till är oro mycket användbart, det får oss att gräva djupt, och vara källkritiska. Men när vi ska ta itu med problemen, och "leva vårt liv", så är ignorans och självsäkerhet våra tveklöst bästa verktyg. En orolig människa kan inte sätta sig i ett jaktflygplan fulladdat med raketbränsle och ge sig i kast med att döda aliens. På samma sätt så kan inte en orolig människa heller samla tillräckligt med behärskning för att komma i tid till bussen, betala räkningar, eller knyta sina skor. Att vara orolig på rätt nivå är mycket mycket svårt att behärska, men FS kan definitivt säga till sin dotter att man utan tvekan kommer att misslyckas med att lära sig sin livsläxa ifall man inte varvar sin oro med envis självsäkerhet.

Lightrend, 18:02, 20 oktober 2014. Anmäl

Jag tror att det där handlar om en inre oro och ångest, som inte har nåt med varken jordens undergång eller ebola att göra, utan det kan manifestera sig i oro för precis vad som helst. Att hela tiden ge den som är orolig lugnande svar gör en till medberoende, för den oroliga blir som en missbrukare som har en osläcklig törst efter lugnande svar.

Malin, 23:52, 12 oktober 2014. Anmäl

http://ebolastats.info/

Anonym, 16:05, 6 oktober 2014. Anmäl

Jag tycker Stinas förslag är bra. Att leta information om något som oroar en är ju inte i sig ett problematiskt beteende. Ofta visar det ju sig att saker och ting inte alls är riktigt så hemska som man fått för sig. . Jag var själv väldigt rädd för att dö och liknande saker när jag var i din dotters ålder. Jag talade inte så mycket om det, utan var mest skräckslagen i tysthet, hade svårt att sova osv, tills jag insåg att min oro inte ledde till något annat än just oro. Oavsett hur rädd jag var för att dö så hjälpte det ju inte. Jag kunde ju dödas av något som inte gick att skydda sig emot, eller bara dö av mig själv (jag var inte så gammal när jag hade de här tankarna). Det jag kom fram till var hur som helst att oron i sig bara hindrade mig från att leva det liv jag hade kvar, och inte gjorde någon nytta i sig, och började försöka behandla min oro med en axelryckning. I din dotters fall cirkulerar oron kanske runt mer hanterbara saker än allmän dödsskräck, men ett sätt kan vara att resonera om hennes rädsla kontra vilka ingrepp hon är villig (och kapabel) att göra i sitt eget liv för att undvika det hon är rädd för, och om detta riktigt är värt det kontra risken.

annan Camilla, 15:09, 6 oktober 2014. Anmäl

Till FS: Jag har ett barn som också var orolig för ebola i början när nyhetsrapporteringen satte igång. Mitt tips är att berätta för barnet varför sjukdomen fått sådan spridning i Afrika, att de har andra ritualer kring begravningar, sämre möjligheter för god hygien, sjukvården saknar de resurser som finns i ex. Sverige för att isolera smittade. Berätta också att det inte är luftburet, att det krävs att vara i kontakt med kroppsvätskor från en smittad människa som redan har symptom. Hos mitt barn fungerade det att rationalisera/diskutera riskerna att smittas av ebola i Sverige, ni kan t.o.m. söka svaret tillsammans på en seriös sajt som smittskyddsinstitutet - lär henne att ta reda på fakta om saker som målas upp med stora rubriker i media. Det är nyttigt att själv kunna "sålla" i mediebruset och söka info på icke-sensationssökande sajter. Lycka till!

Stina, 14:37, 6 oktober 2014. Anmäl