Min man klagar på allt – men jag vill ändå inte lämna honom

De har det ofta rätt bra tillsammans, men mannens negativa inställning till allt är ett stort problem. Han klagar på det mesta och kan skälla ut henne inför barn­en för att hon ”uppfostrat dem dåligt”. Hon har föreslagit familjeterapi, men han vill inte. Trots allt vill hon inte att de separerar. Vad kan hon göra? Psykolog Liria Ortiz ger råd.

Fråga: Jag och min man har varit gifta i tolv år och har tre barn tillsammans. Vi har det rätt bra för det mesta, vi är väldigt olika till vår läggning, vilket kan vara bra, vi kompletterar varandra, jag är obotligt positiv och han säger i princip alltid ”nej, det går inte” om man föreslår något. Det leder till argumentation ibland, men när vi träffades tyckte jag att vi har något slags gemensam grundsyn på livet och det var vad jag fastnade för bland annat. Och det tycker jag väl än i dag, när han är okej och mår bra.

Men den här negativa inställningen till allt kan bli lite mycket ibland. Konkret, ett exempel:

Han kommer hem fredag kväll, kliver in sur genom dörren efter att ha haft en jobbig dag på jobbet, börjar klaga på allt. ”Varför ligger den här där? Varför har hon använt de här skorna i skolan? De blir skitiga.” Det eskalerar till: ”Du är inte rädd om dina saker, man kan aldrig köpa något fint till er, ni är inte rädda om era grejer!”

Jag står och fixar maten, och säger inte så mycket för erfarenheten har visat att det blir bara värre (vi slåss inte, dock). Han lugnar ofta ned sig om man inte säger så mycket, kommer då till sans och säger till och med förlåt ibland.

Men ibland hjälper inte det, vi bråkar mycket om barnen, han kan stå och skrika till mig inför dem att de är så dåligt uppfostrade och att det är mitt fel.

Jag skäms lite inför barnen över att bli behandlad så här, ibland kan han säga att allt är mitt fel. Vi separerade för några år sedan, men det blev i princip ännu värre. Jag bestämde mig för att försöka reda ut våra problem och gå vidare tillsammans, för jag klarade inte av att bara ha några veckor med barnen då och då. Ville inte heller ge barnen det livet. Jag har valt honom, jag har valt att skaffa tre barn med honom, allt jag vill är att vi försöker hjälpa varandra till en roligare vardag!

Barnen och jag gör ibland saker i smyg som vi vet att han skulle protestera mot. Han hatar när det blir kladdigt, stökigt med mera, så vi bakar helst när han inte är hemma. Häromveckan stod han och skrek i köket att han inte kunde ”leva med den här familjen” och att jag inte förstod hur dåligt han mår. Då tog jag kontakt med en psykolog och bokade en tid. ”Avboka den, vi har inte råd.”

Vi gick i terapi ett tag innan vi separerade men han betedde sig som en barnunge, det var noll samarbetsvilja. Kanske skulle vara annorlunda nu, men jag får till svar att vi inte har råd och tid.

Om jag kunde få några som helst goda råd om vad jag kan göra så är jag så tacksam! Känner mig som i en film eller bok ibland och jag skulle bli galen på tjejen som inte bara drar! Eller gör något.
L

Svar: Hej L! Det jag slås av när jag läser ditt brev är din uttalade ambivalens till din man. Du är mycket arg och besviken på honom för hans självupptagenhet och klagande sätt. Samtidigt verkar du känna en värme för honom, och ett behov av honom.

”Än i dag”, när han mår bättre, har ni det gemensamt som gjorde dig förälskad i honom. Du känner också att du har ”valt honom”, och det verkar vara en viktig känsla för dig. Men, och här uppstår ambivalensen, er relation har de senaste åren utvecklats på ett sätt som gör att er vardag inte är särskilt rolig längre, för att använda dina egna ord.

Visst, du har tankar om att ”bara dra”, men er förra separation avskräcker. Så att göra något handlar för dig om att du genuint vill hitta sätt att få det bra er emellan igen, och rädda äktenskapet.

Jag anar att personer i din omgivning har gett dig rådet att skiljas, men jag vill i mitt svar utgå ifrån hur du ser på situationen. Så låt oss resonera om vad du kan göra för att ni ska kunna hitta tillbaka till varandra eller separera. Som jag läser ditt brev verkar separation inte vara ett alternativ som du överväger just nu. Det är dock mitt råd att du funderar på det om du provar andra vägar att gå och det inte fungerar.

Mitt första råd är att du går i parterapi och förmodligen får du gå för egen del nu. Åtminstone till en början, utifrån vad du berättar om din man är det väl troligast att han kommer att säga nej.

Det är fullt möjligt att gå i parterapi eller familjeterapi för egen del. Målet kan då vara att du ska upptäcka och lära dig sätt som gör att ni kan börja prata med varandra igen, separera eller något annat …

Du berättar, som jag uppfattar det, att ni har fastnat i ett mönster av påtryckningar och anklagelser. I parterapi som psykologisk metod beskriver man hur detta mönster, när det väl fått fäste, blir till en fälla. Oavsett vem som har gjort rätt eller fel känner båda sig hjälplösa, och ensamma med sin upplevelse av att det bara är man själv som är låst och övergiven.

Möjligen är det så att det är du som får ta initiativet till att ni ska börja samtala på ett respektfullt och ärligt sätt med varandra igen – vilket jag också har intrycket av att du vill försöka med, åtminstone en gång till. Men du behöver nog skaffa dig en del färdigheter för detta, och det är vad du kan få i par- eller familjeterapi. Liksom uppmuntran och coachning när du börjar använda dig av det ni resonerat om i terapin för att minska avståndet er emellan.

Jag tror också att en par- eller familjeterapi är en viktig möjlighet för dig att ”få prata av dig” när det känns tungt, och bli förstådd och bekräftad.

På sikt är förstås målet att även din man ska vilja förändra sig. För att man ska växa tillsammans behöver det finnas en vilja från båda att förstå sin partner, och att se närmare på sig själv och sin roll i det som händer. Jag vill understryka det.

Du kan ta initiativet, och du kan visa din goda vilja och omsorg om ert äktenskap, men det är förstås så att din man också måste svara på det du gör för att det ska vara meningsfullt för dig att fortsätta. Jag skulle vilja be dig att fundera på var dina gränser går, när får det vara nog för dig? Vilket känslomässigt pris är du beredd att betala för att stanna tillsammans med din man? Självklart är du den som vet detta bäst, men fundera gärna, och, om det är möjligt, prata med dina barn om det. Det finns en risk att ni vänjer er och accepterar din mans beteende som normalt, när det inte är det. Professorn Eva Lundgren har myntat begreppet våldets normaliseringsprocess som är beskriven bland annat i min bok ”Motiverande samtal i arbete med våld i nära relationer”.

Det finns olika former av par- och familjeterapi. Den jag känner till, och gärna rekommenderar utifrån det du berättar i ditt brev, är parterapi på beteendeterapeutisk grund. En sådan har fokus på framtiden, och arbetar med ett lösningsfokuserat förhållningssätt med tydliga mål för terapin. Du kan läsa mer om denna variant av parterapi i boken ”Par i beteendeterapi” av psykologerna Therese Anderbro och Liv Svirsky.

För att ha kraft att börja en förändringsprocess behöver du också ta hand om dig själv. Jag anar att situationen som den är sliter en hel del på dig, och det kommer ju att dröja ett tag innan det blir bättre. Här är några råd:

Fortsätt att prata med dina vänner, och skriv gärna dagbok. Det hjälper dig att få perspektiv och bearbeta det som händer. Det är också ett bra sätt att förbereda dig för den terapi som du kanske väljer att gå i.

Ge dig egen tid. Jag inser att i en trebarnsfamilj är det inte så lätt. Men prova gärna att schemalägga tid som du fullt ut äger för egen del, och gör något som gör dig glad eller avkopplad på den tiden. Det kan räcka med en timme två gånger i veckan för att göra skillnad för ditt mående.

Använd avslappning. Det finns många appar i dag, som har ett bra innehåll. En sådan är ”Dagliga droppar mindfulness”.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (23)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 23

Det är som alltid lite synd att man bara kan få den ena partens version psykologen kan tyvärr bara ge ett svar utifrån den bristande bilden. Det lyser röda flaggor överallt i brevskrivarens text. Jag gissar att brevskrivaren ("hon") tenderar att tolka frågor som "negativa" snarare än som neutrala försök att kommunicera. Hon säger själv att hon är "obotligt" positiv och kanske är det som är det egentliga problemet. Att ha en positiv grundsyn är förstås bra, men det kan också orsaka problem och vara frustrerande för andra om det systematiskt är orealistiskt och rimmar illa med den faktiska verkligheten. Personligheter varierar när det gäller ordning och reda. När kvinnor klagar i populärdebatten så handlar det ofta om att det är mannen som är en slarver, är ansvarslös, inte bryr sig om att det är ostädat osv. och inte går att sakligt resonera med om saken. Det krävs ingen större fantasi för att se att "han hatar när det blir kladdigt, stökigt med mera" lika gärna är "hon är en grisig slarver som inte kan städa upp efter sig, lägger prylar och kläder omkring sig överallt och nu har barnen börjat göra likadant". "Varför ligger den här här?" är en saklig och neutral frågeställning. En känslig individ KAN tolka det som kritik, medan frågeställaren rimligen bara är ute efter ökad förståelse av situationen, sin partner eller är allmänt nyfiken. Det finns ingen anledning att göra något annat än att ge ett vänligt och upplysande svar på en sådan fråga. Att då t.ex. bli sur, undvikande eller irriterad kan mycket väl sätta igång den person som trött efter jobbet borde kunna förvänta sig ett schysst mottagande vid hemkomsten. Trist att psykologen skriver om "våldets normaliseringsprocess" (med hänvisning till sin egen bok) trots att brevskrivaren själv gör tydligt att våld INTE förekommer.

Mannen, 04:45, 20 december 2014. Anmäl

Beskrivningen av mannen påminner mycket av min fd sambo. Vi hade mycket kul ihop men denna eviga rädslan över att göra honom irriterad och arg. Vi hade som tur var inga barn. Han valde själv att avsluta vårt förhållande eftersom han mådde dåligt över sitt beteende. Efter seperationen har han fått gå i terapi pga depression. Jag förstod inte att han var depremerad när vi bodde ihop men efteråt har jag förstått att det var fallet. Det är skönt att förhållandet är över och slippa den eviga stressen. Nästa relation jag går in i ska ha en respektfull ton.

Exsambo, 22:50, 5 december 2014. Anmäl

FedAnn har sâ rätt. Dessutom pratas det mycket sällan om att just hos män tar depression ofta formen av ilska och irritation. Det är kanske dags att ta ett snack med din man om att du vet om att han inte vill bete sig argt och irriterat men att du vill att ni tar det pâ allvar pâ grund av att det ofta är ett uttryck för att man inte mâr bra och faktiskt inte klarar av att fungera normalt. OCH att det kan bli värre! Kanske dags att frâga din man om han inte själv är rädd för hur lângt hans känslomässiga obehag kan leda? Inte klara av jobbet längre, inte komma ur sängen längre? Kanske är det ett sätt att skaka om honom sâ att han förstâr att det är dags att reagera. Det dâliga samvetet mot familjen har han ju lyckats leva med länge utan att ta tag i sina problem. Men om han inte behärskar sig pâ jobbet längre, riskerar att inte fungera alls längre (dvs utomstânde börjar märka hans problem) sâ kanske det blir mer akut att agera? Lycka till!

Lotta, 14:40, 2 december 2014. Anmäl

Jag håller med de flesta kommentatorer nedanför om att barnens perspektiv helt förbises i frågan och i svaret, men eftersom kommentatorerna redan svarat så klokt vill jag belysa en annan del av Lirias svar: "Jag skulle vilja be dig att fundera på var dina gränser går, när får det vara nog för dig? Vilket känslomässigt pris är du beredd att betala för att stanna tillsammans med din man? Självklart är du den som vet detta bäst, men fundera gärna, och, om det är möjligt, prata med dina barn om det." FS, vad du än gör, prata INTE med dina barn om var gränsen går innan du och din man bör separera! Barn kan INTE ta till sig att en skilsmässa vore klokast, eller att en skilsmässa även kan gagna dem själva i längden, för att inte tala om vilka otroliga skuldkänslor barn kan få ifall de tror att ett svar de gav ledde till något de tycker känns galet, snälla prata INTE med dem om detta! Tycker att just detta var det värsta råd Liria någonsin gett.

HR, 16:37, 1 december 2014. Anmäl

Jag håller med om rekommendationen från @Annan, 20:09, att om FS trots sin nu uttalade ovilja att gå den vägen börjar fundera på skilsmässa igen: SPELA IN situationerna nu när du har chansen. Efter separationen kommer möjligheterna att skydda barnen, om maken är det minsta förslagen och låter bli att ställa till scener där det finns andra vittnen än barnen eller exfrun, vara ytterst begränsade utan sådana påtagliga bevis - särskilt om barnen dessutom skräms till tystnad, vilket inte är helt ovanligt heller. En expartners vittnesmål väger i alla instanser väldigt lätt, av förklarliga skäl men ibland med fruktansvärda konsekvenser för barnen särskilt när det gäller psykisk misshandel - hoppas och tror att fysisk skulle vara lättare, om det finns blåmärken. Må dåligt kan ju ett barn göra av så många skäl, och då uppstår en ord mot ord-situation - vilket kan användas av oändlighet av den som inte vill se sin egen roll och är oerhört svårt för samhällets olika instanser att ta sig förbi. Menar inte att FS inte ska separera, men inställningen att problemen löser sig vid skilsmässa kan slå tillbaka. Det kan också bli mycket värre, om inte FS förberett sig väl. Instämmer för övrigt med @FedAnn 14:45, kan säkert ligga en förklaring där, svårt övertyga den ilskna maken om behov av medicinering bara när han uppfattar att det är familjen som utsätter honom för fruktansvärda prövningar genom att vara som människor är mest.

AH, 14:51, 1 december 2014. Anmäl

Det låter som att mannen har en depression som fått pågå alldeles för länge. Vissa människor har anlag för det och om det beror på serotoninbrist eller något annat tvista väl de lärde, men antidepressiva brukar hjälpa och skapa ett bättre liv både för den deprimerade och omgivningen. Ibland är det det enda som kan hjälpa, och det skadar inte att pröva. Ibland finns det verkligen inte någon händelse eller något yttre som gör en deprimerad, ibland blir man det bara av sig självt - för att man har kemiska obalanser i hjärnan. Och det är så onödigt att gå omkring och må dåligt och skapa dålig stämning om det går att förbättra situationen med antidepressiva. Inte minst för omgivningens skull, och i första hand barnens. Frågan är bara hur han skulle kunna hjälpas till insikt om det. Någon utomstående skulle jag tippa på, helst en terapeut eller läkare med lite pondus.

FedAnn, 14:45, 30 november 2014. Anmäl

Hej! Mannen är som ett låst kassaskåp. Det är kusligt. Finns det några nycklar? En kan vara hur han fungerade under tiden då ni var separerade. Trivdes han ganska bra med det, eller var han halvdesperat av oro och rädsla att bli ensam? Hur rädd är han att förlora dig? Hur viktig är du för honom? Är du viktig för han vill undvika skandal och krångel och prestigeförlust, eller mer för han verkligen skulle sakna DIG? Är det det senare så borde det gå att få honom att resonera (annars kanske han vägrar med tanken "Spricker det så spricker det."). T.ex. att hålla med om (dvs säga högt) att det är onödigt och meningslöst att vara så sur när han kommer hem. Trivs han egentligen jättedåligt på jobbet, så han inte kan hindra sig att ta ut skiten på er? Det är ju extremt orättvist att göra det, kan han hålla med om det? Går det överhuvud att prata om det? Jag tycker situationen låter farlig. Laddat, som det kan bli en explosion som utmynnar i våld. Särskilt om man går länge med undertryckta känslor. Det vore väldigt bra om du kunde prata med honom om det också. Särskilt som våld inte hänt hittills, som du skriver, så kanske det inte är extremt laddat att prata om - det syftar inte på något speciellt. Har han mycket egen relation med barnen? Om han har det så kanske det går att nå honom med att barnen mår dåligt när de ser era oenigheter. Hoppas verkligen det blir bättre!

Håkan, 11:47, 30 november 2014. Anmäl

Jag förstår inte varför inte Liria reagerar på det barnen måste stå ut med. Naturligtvis tar de skada av pappans beteende, hans bråkande och skrikande både mot dem och deras mamma. Snälla FS, tänk på dina barn och på dig själv! Det är inte ok att stå ut med sånt här och det värsta är att dina barn kommer att påverkas i sina framtida relationer, de lär sig att de inte är värda ett respektfullt beteende, eller ännu värre, de tar över sin pappas beteende.

Hyrestanten (Webbsida), 01:27, 28 november 2014. Anmäl

Nej AH, det kan inte vara rimligt att FS ska stannar hos sin man för att skydda barnen från deras far. Var gå då gränsen? Fysisk misshandel? Nej, han kanske inte blir snällare av en skilsmässa. Det handlar om att inte utsätta sig för detta i det enda liv man har! Mitt råd är att skaffa bevis för den psykiska misshandeln; spela in hans utskällningar med hjälp av mobiltelefon el dyl. Flera exempel. Spara materalet til efter skilsmässan och använd det OM hans bråk fortsätter och barnen mår dåligt (inte annars) Det är ju inte säkert att mannen skulle skälla lika mycket på ungarna eftter en skilsmässa, men FS bör hålla koll på detta.

Annan, 20:09, 27 november 2014. Anmäl

Att referera till Eva Lundgren förstör all grund till förtroende för en terapeut.

Robert, 14:24, 27 november 2014. Anmäl

Vad ska jag göra för att få min partners barn att acceptera mig?

Partnerns dotter svänger i humöret och är ofta sur, ifrågasättande och elak, särskilt mot pappas nya partner. Dottern blir arg när hennes pappa och den nya kvinnan pussas eller håller handen, och säger ofta att de inte bryr sig om henne. Hur ska man bäst tackla detta? Psykolog Martin Forster svarar.

Fråga: För ungefär ett år sedan började jag träffa en man som har en dotter från en tidigare relation. Det dröjde några månader innan jag fick träffa dottern och det verkade gå bra. Men nu har både vi och dotterns mamma märkt ett beteende hos dottern som jag undrar över hur man kan tackla.

Dotterns humör svänger från att vara jätteglad och överlycklig när pappan berättar att jag ska komma över helgen, till att vara sur, elak och ifrågasättande. Ett tag kunde varken jag eller föräldrarna knappt öppna munnen innan hon skulle säga emot. Det kunde vara alltifrån hur man uttalade saker (jag är stockholmare och hon från en annan ort) till att hon skulle plocka undan efter sig. Detta var särskilt riktat mot mig, men även i mindre utsträckning mot hennes biologiska föräldrar.

Hon blir arg om jag och pappan pussas eller håller handen och hon försöker ofta ”tränga” sig emellan oss när vi sitter bredvid varandra. Vi försöker att inte kela lika mycket när hon är i närheten och försöker till och med gå undan för att ”stjäla” oss en puss. Men då blir hon ändå arg då hon säger att hon ”hör” oss.

Hon kan till exempel också bli arg för att vi inte pratar med henne i bilen, fast hon strax innan inte svarat när vi försökt. Eller så blir hon arg för en sådan enkel sak som att jag ber pappan räcka mig något och inte ber henne.

Ibland blir hon arg utan att vi ens vet vad det beror på. Ofta säger hon att vi inte bryr oss om henne eller inte vill göra saker som hon vill göra. Detta kan komma fast vi exempelvis varit på Gröna Lund hela dagen för hennes skull. På sista tiden har till och med hennes kompisar börjat notera hennes beteende och påpekat det för henne flera gånger.

Jag kan också tillägga att pappan och mamman har olika åsikter om mycket och inte direkt pratar med varandra om saker och ting.

Hur ska jag göra för att tackla detta? Jag försöker hålla en låg profil utan för den skull bli osynlig.

Svar: Tack för ditt brev. Jag har svarat på frågor om barn till skilda föräldrar tidigare, men de har handlat om andra slags svårigheter. Det problem som du tar upp tror jag är bland det vanligaste och något som jag ofta stöter på i mitt arbete som psykolog.

Även om vissa barn ganska snabbt kan acceptera och uppskatta att en förälder träffar en ny partner, är det en större utmaning för många. Därför får man vara beredd på att bli avvisad och försöka att inte ta det personligt. Att vara medveten om det tror jag är grundläggande när man inleder en relation med någon som har barn. Du verkar vara uppmärksam på detta, men jag vet att många underskattar hur lång tid ett barn kan behöva för att släppa in en ny person i familjen. Du har träffat pappan i ett år och dottern ett drygt halvår. Dessutom förstår jag att ni inte bor tillsammans. En förklaring till problemet kan alltså vara att dottern på ett ganska normalt sätt håller på att bearbeta att hennes pappa har träffat en ny partner. I så fall är det bara att ha tålamod.

Samtidigt tar du upp några saker som tyder på att det kan vara tuffare än vanligt för er, som exempelvis att kompisarna har reagerat på hennes beteende. Frågan är i så fall om du kan göra något mer än att bara ha tålamod. Jag ska ta upp några möjliga orsaker till problemet och resonera om vad du kan göra.

För det första skriver du att kommunikationen mellan mamman och pappan är dålig, vilket brukar försvåra på flera sätt. Inte minst kan det bli en lojalitetskonflikt för dottern. Om hon skulle acceptera dig fullt ut kanske hon upplever det som ett svek mot mamman. Det kan också förklara att hon pendlar i humöret och i relationen till dig. Om hon i ena stunden närmar sig dig, får hon i nästa stund dåligt samvete och tar tvärt avstånd.

Detta kan också förklara varför många barn reagerar negativt när en ny partner är alltför angelägen om att komma nära eller bli vän.

En avgörande fråga är förstås också vad som hände i samband med skilsmässan och hur föräldrarna förhåller sig till den i dag. Om mamman exempelvis känner sig övergiven ligger det nära till hands att dottern tar hennes parti och ser dig som en inkräktare.

Om dottern upplever situationen på detta sätt finns det ännu större anledning till att ligga lågt. Utmaningen är att göra det utan att dottern upplever dig som avvisande eller ointresserad.

Du måste alltså försöka fortsätta att vara tillgänglig och lagom intresserad av kontakt, även när hon nyligen har avvisat dig. Ju mer du kan förstå orsakerna till hennes beteende, desto lättare kommer det att vara att inte ta hennes beteende personligt. Då blir det också lättare för dig att vända andra kinden till.

Sedan önskar man förstås att hennes mamma aktivt kunde uppmuntra henne att ge dig en chans, för att lindra eventuella skuldkänslor som dottern kan ha över att närma sig dig.

En annan möjlig orsak till problemen är att dottern är svartsjuk, vilket verkar ganska uppenbart genom hennes sätt att reagera när du och hennes pappa är nära varandra. Är hon rädd för att du ska ta pappan ifrån henne? Hon har varit med om en separation – innebär detta ytterligare en?

Jag vet inte hur gammal dottern är, men att döma av ditt brev gissar jag att hon är i skolåldern eller tidiga tonåren. En studie om skilsmässor visade att barn i den åldern hade särskilt svårt att acceptera att deras föräldrar träffade en ny partner – i synnerhet döttrarna. Ju bättre relationen var mellan föräldern och den nya partnern, desto mer agerade döttrarna ut. Forskarna tolkade resultaten i ljuset av att flickor kommer tidigare i puberteten och att det blir särskilt konfliktfyllt att se sin förälder i en ny kärleksrelation samtidigt som sådana känslor och relationer blir mer aktuella för barnet självt.

Ska ni alltså dölja er kärlek? Tidigt i en ny relation bör man förstås gå försiktigt fram. Som sagt är ni kanske fortfarande i den fasen, men om dottern fortsätter att reagera negativt framöver gäller det att inte anpassa sig för mycket. Om du och hennes pappa fortsätter att vara tillsammans är det något hon måste lära sig att leva med. Att smussla eller anpassa er efter hennes reaktioner blir i så fall att göra henne en björntjänst. Även om hon reagerar starkt inledningsvis kommer hon att ha lättare att acceptera ert förhållande om ni står för det. Ett villkor är förstås att pappan samtidigt fortsätter att vara lika mycket närvarande och kärleksfull i relationen till henne. Med tiden kan det stilla hennes eventuella farhågor om att förlora honom.

En sak jag undrar när jag läser ditt brev är vad du tycker om dottern. Jag har full förståelse för om du har blandade känslor. Det är inte lätt att hela tiden bli avvisad och vända andra kinden till. Samtidigt vill du förstås få en bra relation till henne, särskilt om du och pappan flyttar ihop så småningom.

Ett stort problem för styvföräldrar är andras och egna förväntningar på en kärleksfull relation till styvbarnen. Du och dottern kanske kommer att få en nära relation – eller kanske inte. Just nu kanske ni får nöja er med ambitionen att lära känna varandra, så får ni se vad framtiden bjuder.
Martin

Se www.forster.se/referenser141117 för referenser till forskningen i svaret.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

@Deelia Tycker inte du behöver vara där bara på helgerna, det är ju då som det är meningsfullt att vara med sin förälder om man är tio år. Tycker pappan inte verkar ta sitt ansvar och att ni har svårt att dölja er nykärhet. Stackars flicka. Men OBS. När jag var 27 år var jag i din situation och pappan lade på nåt sätt över ansvaret på mig, så det är inte så att jag inte har medkänsla med hur det är att komma in som den nya. Hur korrekt jag än ville vara så blev ju barnet ett hot. Detta är erkände jag för mig själv och jag förlät även mig själv, även om jag insåg att barnet säkert lidit för att jag själv varit barnslig. Relationen tog dock slut för pappan tog aldrig nåt ansvar. Efteråt mötte jag flickan på stan av en slump och sade: jag ber om ursäkt. Jag kände att jag inte hade kunnat ta det vuxenansvar jag borde ha gjort. Idag så är det flickan och jag som har sporadisk kontakt och jag försöker peppa henne att studera etc. Med detta vill jag också säga att man som barn alltid kommer ihåg om någon är äkta. Därför tycker jag att det är viktigt att vara äkta mot barnet, jag tror det var därför flickan kunde förlåta mig.

JM, 10:25, 28 november 2014. Anmäl

Jo, det var ett bra svar. Jag undrar hur det skulle bli om FS gjorde något själv men flickan, gärna en gång då pappan "måste" göra något annat. De skulle förstås vara något som man vet att hon är intresserad av eller något oväntat roligt. Det skulle kunna bli en start på en egen relation med barnet som förhoppningsvis så småningom ser och uppskattar att även en annan vuxen uppmärksammar henne.

Anonym, 23:33, 22 november 2014. Anmäl

Bra svar från Martin tycker jag. Viktigt att inte ta det personligt så man orkar fortsätta hantera situationen och flickan med kärlek, tålamod och inbjudande men med tydliga gränser. Viktigt att alla vuxna är klara med att så här är er nya relation och det är något bra.

Anonym, 13:41, 19 november 2014. Anmäl

Flickan är 10 år (nyss fyllda) Hon får mycket egen tid med pappan då jag bor på annan ort och bara kan komma upp över helgerna. Brukar hoppa över någon helg då och då så hon får ha pappan för sig själv

Deelia, 12:17, 19 november 2014. Anmäl

Jag är den som skrivit detta brev från början. Flickan är 10 år gammal. Jag träffar bara dom på helgerna eftersom dom bor i Västmanland och jag bor i Stockholm. Hon får mycket egen tid med pappan, då jag valt att inte åka upp varje helg just pga detta.

Deelia, 12:16, 19 november 2014. Anmäl

jahaja är som vanligt lite elak och provocerande, men jag tycker det ligger något i det hen skriver ändå. Flickan har inte valt situationen. Hon kanske är väldigt ledsen over föräldrarnas separation. Det brukar de flesta barn vara, och inget hellre önska att föräldrarna ska bli tillsammans med. Självklart ska man vara tydlig med att förklara att det inte komemr att bli så, men det finns väl ingen som helst anledning att hålla på och pussas och kramas inför henne. inte heller tycker jag att det är självklart att pappans ny prompt måste vara med hela tiden - flickan behöver få egentid med sin far. Särskilt om hon bor varannan vecka hos mamman. Då finns det ju mycket tid som pappan och den nya partner kan ha tillsammans ändå. Det är fråga om några få år som flickan behöver såhär mycket tillgång till sin papa - sen blir hon stor och ni får massor av tid tillsammans.

Fyrabarnsstyvmor, 10:32, 19 november 2014. Anmäl

pappan har HUVUDANSVARET och ska som en mogen individ aktivt ta och se sitt ansvar i situationen annars ingen anledning alls att partnern stannar i relationen.

maggan, 08:17, 19 november 2014. Anmäl

flickan exploaterar situationen och har galler det att inte bli medberoende,, hon behover trygghet sa ta ett samtal tillsammans alla tre och kom overens om vad som galler mellan er tre for att samvaron ska fungera. Oppenhet om villkoren mellan er tre ar en inkluderande metod

anki, 07:16, 19 november 2014. Anmäl

Eller så ger man f-n i att skaffa barn och sedan separera [utan barnets/-ens tillåtelse]. Barn väljer inte sina föräldrar, så sluta bete er som tonåringar.

jahaja, 11:13, 18 november 2014. Anmäl

Men hur gammal är flickan?

Kurran, 18:03, 17 november 2014. Anmäl

Jag får aldrig några riktigt nära vänner – vad gör jag för fel?

Hur blir man egentligen nära vän med någon som man är bekant med? Alla verkar så upptagna, de har mycket på gång och har redan många andra vänner. De säger att de gärna vill träffas men sedan blir det ändå inget, skriver veckans frågeställare. Gör hon något fel? Psykolog Liria Ortiz svarar.

Fråga: Jag tycker att det är svårt att bli nära vän med vänner. Att bli bekant är inget problem, men sedan kan det av olika anledningar ta stopp.

I gymnasiet hade jag bara ett par kompisar. Den ena idrottade i samma förening som jag och någon annan gick i en annan klass. Min idrottande kompis var jag nog egentligen bara kompis med för att vi idrottade i samma förening. Annars hade vi nog inte varit kompisar. I gymnasiet gick mycket av tiden förstås åt till att plugga och tiden som blev över lade jag på idrott. Så jag hade det väl ganska bra ändå, men någon riktigt bra vän hade jag inte. Senare på universitetet läste jag enstaka kurser och hittade faktiskt några tjejer att umgås med. Men vi umgicks inte jättemycket på fritiden. Alla bodde utspridda så vi träffades ändå bara ganska sporadiskt. Idrottskompisarna hade slutat för flera år sedan och jag med i princip. Tiden gick mest åt till studier.

När jag var 26–27 började jag jobba och där hittade jag några trevliga tjejer som jag faktiskt blev lite närmare vän med skulle jag säga. Kanske var det faktiskt första gången som jag kände att några var schysta och gillade mig. Vi umgicks på fritiden och tränade tillsammans ibland. Sedan gick det tio år med småbarn och jag släppte mina vänner som jag hade, för de bodde ganska utspritt och det fanns inte så mycket tid till annat. Nu när barnen börjar bli större känner jag en längtan efter att kunna umgås med vänner utanför familjen igen. Nu har jag kanske Facebook att tacka för att jag hittat ett par av mina gamla vänner igen och även hittat några nya.

För ett par år sedan blev jag lite inblandad i en väns familjetragedi. Jag hjälpte henne sedan en del innan hon flyttade tillbaka till sin hemort.

Jag kände direkt att jag måste kolla så att hon mådde okej eftersom hon bodde så nära. Dessutom var hon en väldigt trevlig person, så det kändes inte konstigt. I ett sådant här ”krisläge” upptäckte, eller trodde i alla fall, jag att vi blev nära vänner. Vi hade intressanta diskussioner och barnen lekte tillsammans en del. Det kändes som att hon mådde ganska okej efter några månader. Jag förklarade att jag verkligen gillade henne och hon sa samma sak till mig. Då som nu var det ändå mest jag som försökte hålla kontakten och jag blir väldigt osäker på om jag ska låta bli att höra av mig. Hon verkar ha så mycket annat på gång, och andra vänner, att jag ibland känner mig helt överflödig.

I början tyckte jag att det var sorgligt, men nu har jag vant mig. Hon hälsade dock på mig i somras och då drev jag nog på det hela lite. När jag ibland driver på vänskaper så blir jag också lite osäker. Jag vill ju att det ska vara ömsesidigt och inte bara komma från mig. Men jag har lärt mig mycket genom den här vänskapen och det tycker jag är positivt. Jag känner att det nu är mycket lättare att hitta vänner än tidigare. Och jag märkte att när man är väldigt öppen så blir det mycket lättare.

Jag har även hittat andra som jag verkligen gillar, men jag vet inte riktigt hur jag ska gå till väga. Många verkar så himla upptagna. De säger att de gärna träffas när jag hör av mig, men det är alltid jag som får ta initiativet (känns det som). Jag bjuder in dem, jag sms:ar, jag ringer. Om de säger att de vill träffas så har de sedan sällan tid när det kommer till kritan och en del har ju uppenbarligen en massa andra vänner. Jag har egentligen inte mer tid än de, men jag säger aldrig det för jag tycker att det ger ett intryck av att man kanske inte är intresserad. Men jag kanske borde göra det?

Vad gör jag för fel? Känner ibland att någon kan vara så jätteintresserad av mig i början och säga att ”åh, vi måste träffas oftare” Sedan händer inget? Då försöker jag ta initiativet och då har personerna redan tröttnat, känns det som. Det känns som om det är en jättekonkurrens och som om man måste vara jättemycket på hugget och driftig för att hitta vänner. Är man för avvaktade blir det inget. För mig är det inte viktigt med 1000 ytliga vänner. Jag vill hellre ha två tre nära vänner som jag kan lita på och som jag inte känner att jag ”stör”.
Förvirrad

Svar: Hej, och tack för din angelägna fråga. För du berättar om något som jag tror är ett dilemma för många av oss. Bristen på tid för att träffa de vänner vi har, men också för att lära känna personer vi uppskattar och vill lära känna ännu mer, kanske bli vänner med. En del hävdar att bristen på egen tid närmast är något som karakteriserar vår vardag. I det ständiga livspusslande som vi behöver ägna oss åt väljer vi bort saker trots att de är angelägna för oss, och fast vi vet att de gör oss gott – som att träffa vänner.

Du undrar om du ”gör något fel”. Nej, jag tror inte det. Det handlar snarare om att förutsättningarna som du har är en rejäl utmaning. Nära vänskap tar ju tid att utveckla, och behöver uppmärksamhet och kontinuitet som inte är så lätt att få plats för i en krävande vardag. Du fångar det så väl när du skriver att ”det känns som om det är en jättekonkurrens och man måste vara jättemycket på hugget”.

Två norska forskare, Birgitte Lange och Marit Slagsvod, har studerat hur vuxen vänskap uppstår och upplevs på gott och ont. En av deras slutsatser ligger nära din. Nära vänner kan man inte ha mer än två eller tre. Har man för många vänner är man en halvgod vän med många, och inte god vän med någon. Nära vänskap kräver tid. De resonerar vidare om detta utifrån ett fenomen som de kallar ”väntyranni”. Det målas upp en bild i offentligheten, i medier och tv-serier, av att nära vänskap uppstår enkelt och finns överallt, till exempelvis med grannar, arbetskamrater och träningskompisar. Forskarna menar att detta skapar en förväntan kring vänskap som är långt ifrån hur verkligheten ser ut för de allra flesta.

Vad kan du då göra för att underlätta för dig? Du vill ha två till tre nära vänner som du kan lita på, och som du känner att du inte stör när du hör av dig!

För det första, jag tror att du får tillämpa acceptans – för även om du gör allt rätt, så kommer ganska många att förbli bara bekanta. Inte för att du är för ”drivande” eller ointressant utan för att de inte hinner med vänskap eller behöver mera av detta. Kom ihåg det när du blir besviken. Anklaga dig inte, utan konstatera detta och leta vidare. Och här tror jag att det är viktigt att du väljer mer selektivt vilka du ska närma dig. Utifrån psykologisk forskning vet vi att vi lättare blir vänner om vi känner en likhet i vårt sätt att vara och i våra uppfattningar om saker och ting. Vänskap uppstår också lättare när vi gör saker tillsammans och detta gäller alla, inte bara män. Din första nära vänskap med kompisen som du idrottade ihop med är ett bra exempel på detta. Fundera på vilka personer i din omgivning som du kanske ska närma dig särskilt, utifrån detta resonemang om när förutsättningarna för nära vänskap verkar vara som bäst.

Vill du läsa mer om vänskap mellan kvinnor i vuxen ålder så finns en bok om detta av författaren Åsa Moberg. Den heter ”Väninnorna och jag”, och är en varm bok om kvinnlig vänskap. Hon skriver om vänskap som en relation där man får prata rakt och prestigelöst, om hur vänskap kanske är vår viktigaste relationsform och om hur den uppstår och ibland upphör.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

Jag håller med Annan, många verkar tro att vänskap ägnar man sig åt när man inte har något annat för sig - typ, måndag gymmet, tisdag fritidsintresset, onsdag vadvetjag - istället för att integrera vännen i måndagens gym, tisdagens fritidsintresse eller onsdagens vadvetjag. Väntar man tills man inte har något annat åtagande blir det väldigt sällan, plus att man då inte får gemensamma upplevelser, och det är ju just de gemensamma upplevelserna som cementerar en djupare vänskap. Tror också att många låter vänskapen rinna ut i sanden till fördel för pojkvän eller senare make/barn, vilket många säkerligen efter en tid ångrar, inte minst när det blir skilsmässa eller barnen helt enkelt äldre. Nej, nyckeln är att integrera vännerna i det liv man har, inte att försöka hitta tid för dem "vid sidan" av livet så att säga. Men hur man ska få upp folks ögon för detta är något jag inte kan svara på. En del (få) upptäcker det kanske med tiden, när de blir äldre. Kanske att man helt öppenhjärtat kan prata om det med dem man tror sig ha en vänskapsgnista med - fattar de inte alls så passade de kanske ändå inte så bra som vänner till dig. Sen är det också så att jättemånga människor är "socialt inaktiva" redan innan de skaffar partner och barn. Med detta menar jag att de gärna hänger på när någon föreslår något, gärna går på en middag eller fest när de bjuds, men mycket sällan själva tar initiativ till en gemensam aktivitet (det kan bero på rädsla att bli avvisad, osäkerhet på om man är "duktig" nog på bjudningar och mycket mer). Jag har med tiden lärt mig vilka som var mindre intresserade av vänskap med mig, och vilka som inte menar något ont alls utan bara är "socialt inaktiva" på det sätt som jag beskrev - de sistnämnda har jag bestämt mig för att acceptera som de är och med glädje bjuda in eller föreslå aktiviteter eftersom vi trivs när vi möts, utan att vänta mig att de är lika aktiva med förslag tillbaka. De är helt enkelt såna, och det viktiga är att båda känner att man har utbyte av mötet oavsett vem som tog initiativet. Det krävs lite generositet och dessutom lite självsäkerhet för att klara att upprätthålla en sån vänskap, för man blir ju lätt orolig att vännen inte är så intresserad. Och ibland förväxlar man sådana trots allt goda vänner med folk som faktiskt inte ÄR intresserade, det kan vara svårt att avgöra, i alla fall i början. Hur som helst så ska du aldrig, aldrig tro att du gör "fel" -att du är för på, eller för lite på etc- för du är bra som du är! Och din bästa vän kommer vara den som tycker du är bra som du är, inte den som du var tvungen att försöka vara mindre eller mer på för att den skulle acceptera dig.

HR, 17:30, 1 december 2014. Anmäl

Ett problem är att många verkar tro att vänskap kan odlas när man inte har något annat för sig (familj, idrott, fritidsintressen, jobb etc). Först när vi inser att vänskapsrelationer är lika viktiga i våra liv (och oftast mer hållbara) som romantikska kärleksrelationer, kommer vi att få uppleva glädjen i äkta och djup vänskap. Några har förstått, det flesta inte...

Annan, 07:47, 13 november 2014. Anmäl

Åsa Moberg berättar om boken i TV-programmet "En bok, en författare" som finns på UR hemsida. Det var ett intressant program! Såg också att det finns något som heter Brevvänsförmedlingen.

TV-tittare, 19:44, 12 november 2014. Anmäl

Jag känner igen problemet men kan också ingjuta lite hopp. Under småbarnsåren och i samband med flyttar tappade jag kontakten med så got som alla mina vänner, och upplevde att det blev svårare och svårare att träffa nya. Särskilt som jag market att jag själv blev mer selektiv med vilka jag hade lust att umgås med. Tidigare hade det räckt med att man hade något gemensamt, t ex småbarn, men nu blev det viktigare med gemensamma värderingar och intressen. Jag tyckte det var tråkigt men försökte förlika mig med tanken på att jag ändå var lyckligt lottad som hade bra relationer med min man, min familj och min släkt. Jag hade väl i princip gett upp tanken på att hitta någon ny riktig väninna, när jag plötsligt, i mogen ålder, fick en ny granne som det visade sig att jag hade väldigt mycket gemensamt med, och som jag kan dela både sorg och glädje med. I samma veva kom facebook, och till skillnad från vad nisse skriver nedan har jag haft glädje av det, genom att jag har återknutit kontakten med gamla vänner. Någon inser jag att jag inte längre har så mycket gemensamt med, medan ett par andra återigen blivit viktiga i mitt liv. Vad jag vill säga är att det fortfarande kan ändras.

ub, 14:51, 11 november 2014. Anmäl

Jag känner igen fenomenet att inte ha några nära kvinnliga vänner och vid 70 års ålder tror jag mig ha insett vad det beror på. Det är nog så att jag är för lite kvinnlig i mitt sätt att vara. Kläder, smink inresserar mig inte. Jag tycker iofs om att laga mat, handarbeta mm men jag har också intressen som få kvinnor har. Kvinnor stöter bort mig, något som aldrig händer när jag är bland män. Nu vet jag hur det ligger till och håller mig borta från dessa kvinnor. Att inte vara som alla andra kvinnor innebär ju inte att det är fel på mig och jag trivs inte bland andra kvinnor heller. Jag är som jag är och det går inte att ändra på lika lite som att det går att få mindre fötter.

Känner igen, 09:31, 11 november 2014. Anmäl

Ett stort problem heter Sociala medier och ligger på Internet....! Om vi inte hinner med ett liv i verkliga livet hur sjutton skall vi då hinna med tre liv...ett "normalt" och ett "internet-socialt" och arbetslivet. Vi har helt enkelt gått vilse i vardagens enorma informationsflöde i dag! Våra hjärnor håller på att brinna upp...vi orkar inte och "hinner" inte säger vi! "Livspusslet" e massa fragment av saker vi egentligen borde göra men inte orkar längre. Vart e vi på väg...?

nisse, 16:00, 10 november 2014. Anmäl

Detta prat om livspusslet. Jag tror att vi har blivit mer egoistiska och mer asociala. Min pappa sa en gång "Tänk att det inte är någon längre som plingar på dörren för en spontan kaffe, som när en annan var liten." Det är lustigt att folk känner att dom tränger sig på sina egna vänner och t.o.m sin familj. Vi har blivit för självtillräckliga för vårt eget bästa och bytt ut behov av social närhet med andra behov och inbillat oss att det är bra. Vi inbillar oss också att vi inte "har tid" när det egentligen handlar om en prioriteringsfråga. Jag jobbar 80 timmar i veckan men jag har inga problem att släppa allt för att träffa en vän en halv dag. Vännen är viktigare för mig än mitt jobb och karriär. Jobbet kan vänta. Kanske är det så at vi känner oss mer signifikanta om vi är upptagna? "Jag har inte tid" verkar betyda att man lever ett viktigt liv idag. Ur folkhälsosympunkt är ensamheten livsfarlig. Mycket farligare än stillasittande och stress. Ensamheten är också en nationell epidemi som ger ett kallare, otryggare samhälle för alla, även de som inte upplever att de behöver vänskap. Jag tycker synd om "Förvirrad" eftersom hon har kontakt med sunda känslor men försöker komma närmare människor som har tappat den där sundheten. Tidens anda med det uttjänta modeordet "livspussel" har förvirrat våra värderingar om vad som är viktigt. Är man för upptagen för vänskap är den sunda synen att man nånstans har misslyckats med upplägget i sitt liv eftersom vänskap är livsnödvändigt för flockdjuret människan. Folk hade väl ett livspussel på 50-talet när pappa var ung med, men ingen tog det som en ursäkt att vara asocial. K

Anonym, 11:48, 10 november 2014. Anmäl

Tar vår treårige son skada av att lillasyster ofta favoriseras?

Omgivningen, ibland även nära anhöriga, favoriserar och berömmer lillasyster, 2 år, som är tidig med allt. Storebror som är 3,5 verkar än så länge mest nöjd med att lillasyster är duktig och får beröm. Men hur kan detta påverka hans självkänsla i längden? Och vad kan föräldrarna göra, ska de försöka påverka omgivningen? Psykolog Martin Forster ger råd.

Fråga: Jag har ett problem som jag faktiskt aldrig har hört talas om eller läst om, trots att jag tänker att det måste vara mycket vanligt. Jag har en son på 3,5 år och en dotter på 2 år. Jag tycker så klart att båda är rätt fantastiska.

Min son är en rätt vanlig treåring, tänker jag. Viljestark och bestämd, nyfiken, bråkig ibland, otroligt hjälpsam, rolig och fantasifull. Han har varit lite sen med det mesta, men inom normalspannet. Och när han väl börjar utvecklas går det snabbt och han hinner i kapp sina jämnåriga utan problem. Min dotter är i stället tidig med allt. Pratar långa meningar, räknar till tio, böjer verb, kan namnen på alla barn på förskolan etcetera. Hon är dessutom otroligt charmig och framåt, medan min son är blyg och lite ängslig.

Mitt problem är att jag upplever att många favoriserar dottern. Även bland våra närmaste anhöriga. Och jag tycker inte alltid att de är så duktiga på att dölja det. I vart fall inte för vår son som har långa känselspröt och uppfattar alla nyanser. Än så länge verkar min son inte må dåligt av det. Han verkar framför allt ganska nöjd med och stolt över att hans lillasyster får beröm och är duktig. Men jag är orolig för framtiden.

Hur kan detta påverka hans självkänsla och relationen till systern? Hur kan jag som förälder kompensera och kan och bör jag påverka omgivningen?

Svar: Tack för ditt brev och för att du tar upp detta intressanta ämne. Jag har inte fått frågan förut, men tror precis som du att många känner igen sig. Jag förstår att det känns smärtsamt när din son kommer i skymundan och att du oroar dig för att han snart kommer att märka det. I synnerhet om vissa närstående uppenbart favoriserar lillasystern. Man önskar att de kunde börja behandla syskonen mer lika, men det är samtidigt ofta svårt för både föräldrar och andra närstående att hejda eller dölja sina spontana reaktioner. Om ett barn rusar fram med ett brett leende och öppna armar kommer man automatiskt att reagera känslomässigt och svara på samma sätt.

Frågan är vad du kan göra för att kompensera detta. Frågan är också om du behöver göra det. Finns det anledning att oroa sig för sonens framtida relationer och självkänsla? Det beror på flera saker. Först och främst är barnen fortfarande små och utvecklas mycket i den tidiga barndomen. Det är i regel svårt att konkurrera om uppmärksamheten med en 2-åring. Många barn som är blyga eller ängsliga behöver heller inte hindras av det – barn är olika, helt enkelt. För ungefär hälften av alla barn som är tydligt tillbakadragna i den tidiga barndomen består problemen när de blir äldre. Just nu verkar din son inte lida av detta, så frågan är hur ängslig han är och hur stor risken är att det kommer att utvecklas åt fel håll.

För det andra är det vanligt att syskon behandlas olika beroende på sin personlighet. Det behöver inte vara ett problem eftersom de kan ha olika behov. Även om din dotter exempelvis får mycket uppmärksamhet är det inte säkert att din son vill ha det. Eller att han vill ha samma slags uppmärksamhet. Något som stödjer detta är forskning som visar att barns självkänsla och relationer inte påverkas av att föräldrar behandlar dem olika. Det får betydelse först när barn uppfattar skillnaderna och tycker att de är orättvisa. Frågan är alltså om din son kommer att börja uppfatta att omgivningen reagerar olika, och om han får den uppmärksamhet och uppskattning han behöver.

Jag kommer nu att ge några råd om hur du kan förebygga en negativ utveckling. När ni är i sällskap där allt ljus faller på dottern tycker jag att någon ska försöka kompensera genom att också ge sonen uppmärksamhet. En utmaning är att lägga märke till att sonen kommer i skymundan. Du verkar redan notera det, men jag tycker att du kan ta upp det med närstående och kanske till och med påminna dem i stunden. Det är dock viktigt att sonen uppmärksammas på ett naturligt sätt. Om vuxna gör en plötslig eller uppenbar ansträngning för att rikta uppmärksamheten mot honom finns risken att han inte upplever det som äkta. Det är som sagt nödvändigt att fundera över vilket slags kontakt och uppmärksamhet just han mår bra av. Det kanske inte ska ske just när lillasyster håller hov – många barn genomskådar och blir pressade av kommentarer som ”Titta på storebror – han kan också, visa nu vad du kan!”.

En sak som ökar risken för jämförelser och avundsjuka mellan syskon är förstås om de konkurrerar inom samma områden. Det finns alltid en poäng med att uppmuntra barn att utveckla egna intressen, men det kan vara särskilt viktigt för din son. Risken att han försöker tävla med lillasyster inom områden där hon har uppenbara fördelar ökar också då omgivningen uppmärksammar hennes färdigheter och aktiviteter mer. Det är alltså återigen viktigt att omgivningen börjar notera vad han håller på med. När alla tittar på lillasyster som spelar apa kanske någon kan sätta sig bredvid storebror som ritar. Då visar ni att det han gör har lika stort värde som vad lillasyster gör.

Det är förstås också viktigt att uppmärksamma förmågor och färdigheter på ett sätt som inte förstärker tendenser till negativa jämförelser mellan syskon. Det mest grundläggande är att visa nyfikenhet och intresse, snarare än att värdera det barnet gör. Om sonen ritar är det ibland tillräckligt att bara sätta sig bredvid och titta på vad han gör. I huvudsak bör man prata om vad ett barn gör och hur det gör, inte hur bra det är. Framför allt bör man undvika etiketter som smart, konstnärlig eller musikalisk, vilket jag återkommer till senare. Det kan så klart vara svårt för dig att bromsa spontana kommentarer från omgivningen om hur fantastisk lillasyster är, men det blir sällan bättre av att försöka kompensera genom att just då säga samma sak till storebror.

Även om jag vill betona att det inte alltid behöver vara en nackdel att vara blyg och ängslig är det ändå tydligt i ditt brev att omgivningen visar mer uppskattning för din dotters beteenden. Det är inget ovanligt att syskon får olika roller, men jag vill avsluta mitt svar med att diskutera ett problem med detta.

Om man ofta sätter ord på rollerna finns risken att de befästs och att omgivningen börjar bete sig därefter. Man vet exempelvis att föräldrar som tror att deras barn är ängsliga ”av naturen” i högre grad kommer att bete sig på ett sätt som förstärker ängsligheten. Det sker inte i samma utsträckning om föräldrar uppfattar att barnets ängslighet i högre grad beror på samspelet med omgivningen. Självklart beror barns beteenden både på medfödda egenskaper och på samspelet med andra, men forskningen visar alltså att det är en fördel att framför allt utgå från det senare.

Det är alltså viktigt att undvika etiketter som ängslig eller charmig om du pratar om syskonen med andra. Ta i stället upp vad sonen behöver lära sig och framför allt vad du önskar att omgivningen ska göra – inte hur han eller hans syster är. Säg till exempel att hans syster ofta får mycket mer uppmärksamhet och att ni ser att han kan lida av det.

Även medvetna och lyhörda föräldrar kan trilla i fällan att förmedla sin egen oro till barnen. Ju mer du tänker på din son som ängslig och blyg, desto större risk att du omedvetet börjar anpassa dig därefter. Din oro är samtidigt begriplig och det är bra att du funderar på vad du kan göra åt omgivningens sätt att reagera.

Min poäng är bara att du inte ska behöva känna mer oro än vad som är befogat. Risken minskar om du undviker att tänka att barnen är på det ena eller det andra sättet. Det handlar inte om att blunda för svårigheter som finns, utan om att inte omedvetet befästa roller som gör att svårigheter uppstår eller förstärks. Samtidigt vet jag inte om du behöver jobba med detta med tanke på hur du inleder ditt brev: Din son är en vanlig 3-åring, som är bestämd, bråkig, hjälpsam, rolig och fantasifull. Det kanske bara gäller att du också lyckas få andra att se alla dessa sidor hos honom.
Martin

Läs mer om forskningen i svaret: www.forster.se/referenser141103

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (11)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 11

Tycker Inte att Martin är juste när han skriver att "lillasyster håller hov" och lillasyster spelar apa". Det antyder att hon är (och kommer gortsätta att vara) utstuderad och beräknande. Hon är två år och kan knappast lastas för att hon är glad och utåtriktad. Och man ska nog akta sig för att i alla sammanhang vräka beröm över barn. Nuförtiden kan ungar knappt blinka utan att det ska poängsättas.

Annan, 09:56, 15 november 2014. Anmäl

"Tyvärr är väldigt många människor helt blinda för att de favoriserar de söta, näpna, lillgamla småflickorna och på sin höjd står ut med pojkarna." Om föräldrar blev bättre på att klä och uppfostra sina barn könsneutralt så skulle sannolikt detta problem försvinna eller åtminstone minska stort.

Alexandra, 23:43, 14 november 2014. Anmäl

Jag har ofta uppmärksammat att pojkar blir mindre uppmärksammade och mindre uppskattade än flickor! Ser i kommentarerna här nedan att detta förstås inte alltid är fallet, men när jag läser frågeställarens brev kan jag känna igen mig så väl. Min pojke, som är äldst i barnaskaran, har alltid fått MYCKET mindre positiv uppmärksamhet av släkt och många av vännerna än hans småsystrar har fått. Tyvärr är väldigt många människor helt blinda för att de favoriserar de söta, näpna, lillgamla småflickorna och på sin höjd står ut med pojkarna. Jag gör allt för att lyfta och hylla min son och visa honom att han är lika fantastisk och härlig och kul och viktig som hans ljuvliga systrar. Och jag tänker alltid på hur jag bemöter andra småpojkar här i världen. Visar man dem positiv uppmärksamhet med många leenden får man underbara små vänner och många härliga samtal!

En annan mamma, 14:20, 10 november 2014. Anmäl

Vilket fint svar av Martin, önskar mina föräldrar hade förstått en bråkdel av detta när vi var barn .. dom gjorde i princip alla fel, gav oss cementerade roller baserade på egenskaper och tyvärr även på utseende, berömde falskt iögonfallande, you name it. Fortfarande uppe i 50-årsåldern kan jag känna samma skam och ilska när jag tänker på det. Vi syskon har alla lidit av det, vi har tagit itu med mycket, pratat ut med varandra (även med föräldrarna, som är helt oförstående), gått i terapi på olika håll men nånstans finns det ändå en rutten grund som inte går att rubba, hur medveten man än är om det.

Molly, 10:03, 6 november 2014. Anmäl

Nej det är tråkigt att somliga inte kan avhålla sig från att kommentera/även skryta över sina egna barn hur tidiga i utvecklingen de är/varit. Egentligen säger det inget om slutresultatet. Känner en kille som nu går på gymnasiet med höga betyg i det mesta, speciellt språk, som när han var liten var så sen i språkutvecklingen att han gick på en speciell språkförskola.

Anonym, 11:55, 5 november 2014. Anmäl

Man kan inte väga rättvisa med brevvåg men alla barnen i en syskonskara måste få känna att de är lika mycket värda och att ingen av dem betraktas som för mer än den anda. Tyvärr jämförs barn med hur tidigt de kan det ena eller andra och då blir det naturligtvis sådant som är mätbart: kan räkna till 10, kan många ord etc medan andra saker inte kan mätas lika lätt. Jag tror inte att dottern i detta fall verkligen kan räkna till tio utan det är mer fråga om att hon lärt sig rabbla ett till tio utan att förstå vad det innebär. Se till att lyfta fram sonen, se hans förmågor och se honom över huvud taget. Det finns inga förmågor som är för mer än andra. Jag känner verkligen med den stackars sonen. HR, 21:03, 3 november 2014 Håller med dig

Kurran, 22:46, 4 november 2014. Anmäl

Reagerar lite mot meningen "För ungefär hälften av alla barn som är tydligt tillbakadragna i den tidiga barndomen består problemen när de blir äldre", som om det vore ett "problem" att vara tillbakadragen! Kan inte folk få vara som de är, den som är tillbakadragen kan väl få vara det utan att det ska betraktas som ett problem?! Det är ju typiskt i vår samhälle att det är de utåtriktade som betraktas som normen, som mallen, som alla andra ska försöka eftersträva... det tycker jag inte att Martin behöver förstärka och cementera genom att uttrycka sig på det här sättet. Kanske han bara uttryckt sig lite klumpigt, kanske han menade "För ungefär hälften av alla barn som är tydligt tillbakadragna på ett sätt de lider av i den tidiga barndomen består problemen när de blir äldre".

HR, 21:03, 3 november 2014. Anmäl

Bra förslag - att ge äldre syskon "cred" för att yngre syskon kan vissa saker! I min släkt har det förekommit favorisering också, men det lustiga är att jag är lika avundsjuk på mina bröder som de är på mig för att olika personer betonat ett eller annat hos oss. Det viktigaste är ändå att vi idag har goda relationer inom syskonskaran.

Anonym, 17:04, 3 november 2014. Anmäl

Min äldste son blev sin pappas och farmors favorit under en lång tid. Pappan bodde på annat håll och hämtade oftast den äldre för att göra saker. Så gjorde även farmor, det var ju så roligt med XX som var så duktig och pratade bra, man förstod ju inte lillebror som inte talade särskilt tydligt och hade svårt med artikulation. Han blev också väldigt ledsen för han ville också sova hos farmor eller åka med på utflykt. När detta hänt flera gånger var jag tvungen att säga nej då storebror blev erbjuden att hämtas, jag hade förklarat flera gånger att lillebror blev ledsen och att de måste turas om men så blev det aldrig förrän jag sa ifrån att storebror inte fick åka. Detta är ju inte riktigt samma sak som FS beskriver men vi hade en släng av berömmet också. I några fall slutade jag helt enkelt umgås med föräldrar, till andra barn, som upphöjde min äldste son för sin tidiga utveckling. Barn är som de är och utvecklas bäst de kan. Jag tycker du kan försöka prata med de närmaste vad som händer hos din pojke när detta upprepas. Man kan också stärka barnen genom att göra olika saker med dem. Tex. min yngste älskade tidigt att baka, han lärde sig läsa (med dyslexidiagnos) genom att vi bakade och läste recept. Han var duktig och vi hade ofta kakor eller annat hemma. Han fick beröm av både storebror och gäster för de goda bakade. Storebror var bra på andra saker och fick i sin tur uppskattning för sina färdigheter. Detta tror jag stärkte dem båda på sitt sätt och de fick också uppskattning för att de var just olika och bra på olika saker.

Anonym, 16:35, 3 november 2014. Anmäl

Ett litet tips man kan använda (som jag själv kört med) är att ge storebror "cred" för att lillasyster kan så mycket - att det han som lärt henne detta, att anledningen till att hon är så "duktig" är att hon sett sin storebror, att det lite är pga han som hon kan prata så duktigt, det kanske inte alltid är 100% så, men ofta ligger det ju lite sanning bakom och det gör att storebror själv blir stolt när hon får beröm. Så har vi kört med våra barn och vårt äldra barn tar då åt sig av beröm som lillasyster får, dessutom tycker omgivningen det är rätt kul när han "skryter" om allt han lärt henne.

Börje, 11:51, 3 november 2014. Anmäl