Vår dotter klarar inte av att sova själv – vad ska vi göra?

En orolig mamma berättar att hennes dotter är så rädd för att vara ensam, bland annat när hon ska sova. Psykologen Martin Forster berättar att det inte är ett ovanligt problem hos barn och kommer med en del råd och tips.

Fråga:
Jag är mamma till två flickor varav den äldsta är tio år. Bägge flickorna är glada, aktiva, påhittiga och har mängder med vänner och intressen. Jag skriver med anledning av min stora flickas oro och svårigheter att komma till ro. När hon var nyfödd sov hon löjligt bra. Hela nätter ganska snart och när hon blev äldre lade vi henne bara i sin säng och hon somnade. Vänner och bekanta förundrades över detta.
Lillasystern blev allvarligt sjuk kort efter födseln och vi var inlagda på sjukhus i några dagar. Allt gick bra men när vi kom hem enades jag och min man om att dela upp oss och sova med var sitt barn för att öka på möjligheterna till en hyfsad nattsömn. Det pågick i någon eller några månader. När vi sedan återgick till att sova ihop upplever vi att problemen började. Vi har varit tvungna att ligga bredvid barnen tills dess de somnat och den stora flickan kom dessutom alltid in till oss på natten.
Vi har jobbat oss ifrån detta med att ligga bredvid för några år sedan och lillasystern somnar numera på några minuter och vaknar i princip aldrig på nätterna. Storasystern däremot har fortsatt. Hon kräver inte längre att vi ska sova bredvid henne, men hon har svårt att komma till ro när hon ska somna. Hon vill också att vi ska vara på övervåningen, där hon sover. Hon kommer in till oss varje natt och speciellt min nattsömn blir väldigt störd av detta.
Att sova över hos kompisar eller släktingar utan oss går inte. Hon vill heller inte vara ensam hemma om hon inte har en kompis med sig. Hon är en riktig tuffing i många avseenden, men när det kommer till att vara ensam blir hon liten igen. Vi har tänkt att hon kommer att växa ifrån det, men nu går hon i fjärde klass och problemen kvarstår.
Vi är en väldigt kärleksfull familj och vi upplever oss som engagerade och bra föräldrar som är närvarande ”på riktigt”. Hon vet att vi älskar henne villkorslöst. Jag har funderat mycket över om vi bidragit till detta eller om barn helt enkelt bara blir olika. Tacksam för råd!

Svar:
Separationsångest är en av de vanligaste rädslorna bland barn. Många barn upplever det i någon mån och ungefär ett barn i varje klass har så stora problem att det tydligt hindrar dem i vardagen. Som alltid när det handlar om rädslor gäller det att hjälpa barnet att stegvis närma sig det som skrämmer. Just när det handlar om separationsångest kan det dock vara svårt att finna små steg på vägen. Ibland kräver situationen att man måste ta ett stort kliv, som exempelvis när barn börjar förskolan. Om man tar för små steg kan processen dessutom bli utdragen och mer plågsam för barnet.
Jag misstänker att ni är ett typiskt exempel på hur rädsla och oro utvecklas hos barn. Man vet att barnets personlighet och medfödda egenskaper har stor betydelse, generellt större betydelse än uppväxtmiljön. Vissa barn föds helt enkelt med en benägenhet att bli ängsliga. Då brukar föräldrarna anpassa sig och själva börja bete sig ängsligt eller beskyddande. Man dras med i en dans där barnets oro leder till egen oro, som leder till ytterligare oro och så vidare. Till slut är båda parter mästare på att läsa av små signaler på oro hos varandra och agerar därefter. På det sättet kan föräldrar i all välmening bidra till sina barns rädslor.
Jag vill därmed säga att man som förälder oftast inte är skyldig till sina barns problem. Däremot är man ansvarig för att hjälpa dem. Och separationsångest är tacksamt nog ett problem som man ofta kan lösa. När det gäller svårare fall av separationsångest finns det många studier som visar hur terapi (KBT) hjälper en majoritet av barnen. Det är dessutom en typ av oro som oftare än andra slags rädslor går över av sig själv. Så verkar det inte vara för er dotter än så länge, så jag förstår att ni nu vill göra något mer än bara vänta.
Om ni inte lyckas lösa problemet på egen hand rekommenderar jag att ni tar kontakt med vårdcentralen eller någon barn- och ungdomsmedicinsk mottagning. På flera håll i Sverige kan föräldrar numera söka hjälp inom där för problem som inte är tillräckligt allvarliga för BUP.
Utmaningen är att hjälpa er dotter att ta lagom stora steg mot att våga sova (eller vara) själv. Det första är att hitta ett bra tillfälle för att prata igenom problemet och göra en plan tillsammans med dottern. Att noggrant planera hennes utmaningar i förväg är avgörande. När föräldrar spontant försöker övertyga ett redan uppjagat barn om att våga något, är risken stor för att barnet blir än mer uppjagat och tvärvägrar. Jag vet inte vad som brukar hända när hon kommer in till er på natten, men jag gissar att ni har haft en del diskussioner då. Det typiska misstaget är att man med ord försöker argumentera och övertyga om att det inte finns något att vara rädd för. Ju mer man pratar, desto räddare blir barnet och till slut ger man upp maktkampen. Problemet är att rädslan inte är logisk – er dotter vet att det inte är farligare att sova i sin egen säng, men hennes känslor lyssnar inte till det.
Jag förslår att ni gör en lista med saker som er dotter för närvarande inte klarar av eller tycker är läskiga (till exempel sova när ni är på nedervåningen, sova över hos en kompis etcetera). Därefter får dottern rangordna utmaningarna från det lättaste till det svåraste. Vissa av utmaningarna kan ni sedan behöva bryta ned i ytterligare steg. Att sova över hos en kompis är ett exempel på något som kan vara svårt att ta stegvis.
Frågan är hur det går att göra det steget lättare. Är det ändå lättare att börja med släkten? Kan hennes syster vara med? Finns det någon kompis som bor nära? Kan man börja med att kompisen sover över hos henne?
Att sova över hos någon annan kanske inte är första steget, men att sova hela natten i sin egen säng borde inte ligga lika långt bort. Frågan är vad som händer i dagsläget när hon kommer in till er på natten. Får hon sova hos er? Stannar någon av er i hennes rum tills hon somnar om? Beroende på vad hon klarar av i dag får ni planera ett steg som innebär en lite större utmaning. Undvik steg som handlar om tidsbegränsning, som till exempel att vara kvar i tio minuter. Då börjar barnet räkna sekunderna i stället för att komma till ro. Det är bättre om ni kan hitta steg som gäller hela natten, till exempel att hon får smyga in till er och lägga sig på en madrass på golvet om hon vill. Sedan kan madrassen vara i hallen och så vidare. När hon har klarat ett steg någon vecka kan ni börja diskutera nästa steg. Även om ni inledningsvis har gjort en grov plan får ni diskutera och komma överens med dottern inför varje steg. Låt henne verkligen bli involverad i planeringen eftersom det är avgörande att barn känner sig delaktiga när de ska utmana sina rädslor.
När barn är rädda för att vara ensamma har de ofta skrämmande tankar om vad som kan hända. De kan exempelvis vara rädda för att de själva ska drabbas av något hemskt, eller att föräldrarna ska dö eller försvinna. Försök att prata med er dotter om det, om ni inte redan vet vad hon brukar tänka. Som sagt ska man undvika argumentation när ett barn känner rädsla, men det är bra att lyhört lyssna på barnets farhågor. Inför utmaningar kan ni fråga vad dottern är rädd för och efteråt kan ni följa upp de tankarna om det passar. Poängen är inte att som förälder kunna säga ”vad var det jag sa – jag lever ju fortfarande”, utan att låta barnet dra sådana slutsatser själv.
Jag vill avsluta med ett sista råd som brukar vara relevant vid separationsångest. När barnet är oroligt och förtvivlat vill man som förälder förstås komma till undsättning och säga något tröstande. Risken är att man fastnar i en fälla där man ständigt försäkrar barnet om att allt kommer att gå bra – mamma kommer aldrig att dö. Problemet med sådana försäkringar är att de i längden göder barnets oro. Ju mer man övertygar barnet, desto mer frågar det.
Givetvis ska man inte måla fan på väggen och kallhamrat slå fast att olyckan och döden kan slå till när som helst. Utmaningen är att svara en gång och sedan försöka uppmuntra barnet att stänga dörren, lägga på luren eller släcka lampan. Mellan raderna säger man då att det faktiskt inte finns någon anledning till oro och att man tror att barnet klarar utmaningen. Till slut kommer barnet att tro det själv.

www.forster.se/referenser141299 finns referenser till forskningen i svaret.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (16)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 16

"Sova ensam" menar man troligen! "Sova själv" blir ingen svenska!

Lars Hedberg, 11:03, 18 januari 2015. Anmäl

"Sova ensam" menar man troligen. "Sova själv" blir ingen svenska!

Lars Hedberg, 11:02, 18 januari 2015. Anmäl

Det ditt barn gör och känner är vanligt och inget konstigt. Du behöver inte oroa dig för jag ser inte att ditt barn har något problem. Vi människor och speciellt barn tycker det är mysigt och tryggt att sova ihop. (I många delar av världen är samsovning normen och det vanliga) Att lyssna på och förstå barnets behov är viktigt för att barn ska utvecklas till välmående, trygga individer med integritet. Ur trygghet, lyhördhet och kärlek växer självständighet fram. Alla barn är dessutom olika, vissa behöver mer trygghet och närhet till föräldrarna för att så småningom , när de är redo flyga iväg med egna självständiga vingar. (Jag minns att när jag var i din dotters ålder så låg jag ensam länge själv i min säng på kvällarna och kunde inte somna eftersom jag funderade mycket på döden och var rädd, vilket är vanligt i den åldern...Hade då önskat att få sova nära mina fina föräldrar ) I min familj gör vi så att våra barn får sova i vårt rum i egna sängar/madrasser nära vår vuxensäng så ofta och så länge de känner att de har behov av det. En kort period ville inte vårt barn sova utan att vi var i rummet och då löste vi det så att barnet fick sova på en madrass i vardagsrummet medan vi föräldrar satt nära och pysslade med vårt, läste, skrev, tittade på serie mm och när det var dags att sova tog vi med barnet till vårt sovrum. Perioderna går över och det kommer nya och för varje period har de utvecklats en aning på vägen till att bli självständiga vuxna. Mitt råd är, lyssna på era barns behov av närhet och trygghet, det är lösningen :-) Hälsningar en trebarnsmamma

Trebarnsmamma, 12:45, 16 januari 2015. Anmäl

Det ditt barn gör och känner är vanligt och inget konstigt. Du behöver inte oroa dig för jag ser inte att ditt barn har något problem. Vi människor och speciellt barn tycker det är mysigt och tryggt att sova ihop. (I många delar av världen är samsovning normen och det vanliga) Att lyssna på och förstå barnets behov är viktigt för att barn ska utvecklas till välmående, trygga individer med integritet. Ur trygghet, lyhördhet och kärlek växer självständighet fram. Alla barn är dessutom olika, vissa behöver mer trygghet och närhet till föräldrarna för att så småningom , när de är redo flyga iväg med egna självständiga vingar. (Jag minns att när jag var i din dotters ålder så låg jag ensam länge själv i min säng på kvällarna och kunde inte somna eftersom jag funderade mycket på döden och var rädd, vilket är vanligt i den åldern...Hade då önskat att få sova nära mina fina föräldrar ) I min familj gör vi så att våra barn får sova i vårt rum i egna sängar/madrasser nära vår vuxensäng så ofta och så länge de känner att de har behov av det. En kort period ville inte vårt barn sova utan att vi var i rummet och då löste vi det så att barnet fick sova på en madrass i vardagsrummet medan vi föräldrar satt nära och pysslade med vårt, läste, skrev, tittade på serie mm och när det var dags att sova tog vi med barnet till vårt sovrum. Perioderna går över och det kommer nya och för varje period har de utvecklats en aning på vägen till att bli självständiga vuxna. Mitt råd är, lyssna på era barns behov av närhet och trygghet, det är lösningen :-) Hälsningar en trebarnsmamma

Trebarnsmamma, 12:44, 16 januari 2015. Anmäl

Jag var nästan precis likadan och hade även en period i 10-årsåldern när jag inte ens vågade somna i min egen säng, utan alltid somnade i soffan. Gick hos dagmamma fram till 10-11 och sen hängde jag på biblioteket i princip varje dag eftersom jag inte vågade vara ensam hemma. Mina föräldrar kommenterade aldrig ens detta, så vitt jag minns försökte de aldrig tvinga mig till något och inte heller tog de upp detta "problem" med mig, antagligen för att de visste att det skulle gå över av sig självt. Och det gjorde det ju! Låt barnet känna sig trygg med er så länge hon behöver! Hon är fortfarande liten!

Frida, 10:07, 12 januari 2015. Anmäl

Jag tycker experten skjuter långt över målet. Jag var (och är till viss del fortfarande) också mörkrädd och känslan av att vilja höra någon levande i närheten var som starkast i just 10-årsåldern. Alla otäcka tankar dök upp på en gång och ju mer jag tänkte "tänk inte på... " ju mer tänkte jag givetvis på just det. Ingen annan än man själv kan göra något åt det. Med tiden och åldern inser man fördelarna med att inte ha föräldrarna sovandes bredvid sig. Med tonåren kommer det sexuella uppvaknandet och man kanske vill vara ifred och onanera.

JennyL, 12:56, 7 januari 2015. Anmäl

Om man inte kan sova själv: gör man det då via ombud??

Anonym, 16:11, 5 januari 2015. Anmäl

Finns det någon normal och vettig förälder som skulle lägga en madrass i hallen och låta sitt rädda barn sova där??? Varför tror så många att "experter" vet allt? Sunt förnuft och en avslappnad attityd kommer att lösa detta. Vet ingen som fortfarande sover med föräldrarna när de är stora så även denna tjej kommer garanterat att fixa detta om hon får ta det i sin takt och om föräldrarna inte gör någon stor sak av problemet.

Anette, 09:54, 5 januari 2015. Anmäl

Min yngsta glada festliga pojke som hos oss tills han var tolv år. Varje natt. Vi talade aldrig om det och plötsligt kom han inte längre. Kära FS det är ett problem för dig, som sover dåligt med barnet i sängen, men inte för barnet. Barn kan vara otroligt mörkrädda, utan att vilja medge det. När man då vaknar på natten blir det kris. Om man är välkommen till föräldrarnas säng blir det tryggt. Det går över, tro mig.

Lydia, 07:59, 5 januari 2015. Anmäl

Frågan är ställd utifrån föreställningen att barnets beteende är ett problem. Men problemet är ju egentligen inte barnets, utan de vuxnas, som har en föreställning av hur det "ska vara". Dottern har behov av ömhet och trygghet. Just nu behöver hon sova med mamma och pappa. Det kommer hon inte att vilja hur länge som helst. Får hon den trygghet hon behöver blir hon en vuxen människa som känner tillit till världen. Det kommer också att hjälpa henne att utveckla empati.

SL, 11:50, 3 januari 2015. Anmäl

Rädslan för att såra någon gör att jag inte längre vågar dejta

Vad ska man göra när rädslan för att såra gör att man hellre undviker att träffa någon över huvud taget?Psykologen Liria Ortiz ger råd till en universitetsstuderande, som har ett rikt socialt liv med vänner – men saknar någon att älska.

Hej, jag är en livfull och glad person med ett brett socialt umgänge. Jag studerar på universitetet och driver en rad olika projekt vid sidan av studierna. Är över lag framgångsrik och har en god framtidstro. Jag bor i en stor stad och har därmed också obegränsad tillgång till möjligheten att träffa andra personer. Jag är ny i vuxenlivet, 22 år, och bor ensam för första gången.

Tidigare när jag dejtade någon drog jag mig ofta ur när det närmade sig allvar. Jag vill inte bygga något med den personen, det kommer inte vara för evigt ändå, brukade jag tänka.
Tidigare såg jag det inte som ett problem, men nu har ångesten och oron blivit påtagliga redan efter första dejten. Jag känner ofta ett behov av att dra mig undan, att försäkra mig om att vi bara ”provar” nu. Anledningen tror jag är att flera personer har blivit så hemskt ledsna och sårade av mig, och inte minst arga för de har tyckt att jag spelat med deras känslor. Detta har inneburit att jag helt enkelt inte ens vågar träffa någon.
Jag har tidigare, när jag var tonåring, haft panikattacker. Dem har jag som tur är sluppit under de senaste tio åren. Då berodde de snarare på framtidsoro. Nu har jag märkt att attackerna kommer tillbaka, och att jag efter en dejt eller efter att ha sovit tillsammans med någon får panikattackliknande symtom.

Mina vänner säger att jag måste släppa taget och inte ”vara rädd för att bli lämnad”. Jag tror dock inte att det är orsaken, jag har funderat kring det men problemet har inte med det att göra. Jag är inte rädd för att bli lämnad, jag är rädd för att lämna, och jag är rädd för hur mitt liv ska förändras om jag börjar bygga något med någon.
Oftast går mina tankar i stil med ”kommer den här personen att fungera med min familj? Kommer den här personen att fungera med mina vänner”? Men å andra sidan är min familj inte extraordinär utan vi har en väldigt avslappnad relation jag, mina föräldrar, mina syskon och deras respektive och barn. Mina vänner är många, och inte särskilt krävande eller svåra. Varför denna stress?

En vän säger att jag ska slappna av, sluta vara så pretentiös, lägga mig framför tv:n, äta ostbågar och bara släppa taget … Vet väl inte exakt vad hen menar med det, men … måste jag slappna av?
Samma vän säger att jag måste förstå att andra personer som jag träffar faktiskt är vuxna, och att jag kan inte skydda dem från deras känslor. Deras medverkan i spelet är högst beroende av dem själva. Jag fattar ju allt detta … men ändå, det går inte.

Hej, och tack för ditt brev. Som jag läser ditt brev så handlar det om din längtan efter en kärleksrelation, och dina svårigheter med att våga inleda en sådan. Visst är det så att vänner är viktiga. Många hävdar att vänskapsrelationer är mer långvariga och stabila än kärleksrelationer, och i den meningen nästan viktigare för oss. Men ändå tycker de flesta att de inte kan ersätta närheten i ett kärleksförhållande, och jag anar att det är så som även du känner det. Utifrån psykologisk forskning vet vi i dag att vi har olika förmåga att knyta an på ett sådant sätt att kärlek uppstår. För några är det ganska okomplicerat att bli kär och inleda ett kärleksförhållande. För andra är det svårare, och de rädslor inför närhet, som du skriver om, är det ganska många som igenkänner sig i.
Utifrån den psykologiska teorin om anknytning så är det möjligt att ge konkreta förklaringar till ofrivillig ensamhet, och erbjuda lösningar som gör det möjligt att bryta det mönster som upprätthåller den. Så låt mig säga på en gång att det är fullt möjligt att du kan lära dig sätt att våga stanna kvar när du träffar någon som du är intresserad av, och låta ett spännande möte utvecklas till kanske kärlek.

Jag ska strax berätta vad du kan göra för att komma dit. Men först vill jag resonera ett tag med dig utifrån den så kallade anknytnings­teorin. Som möjligen kan ge dig svar på din undran inför att du ”fattar ju allt … men ändå går det inte.”
Anknytningsteorin säger att vi endera har ett tryggt sätt att närma oss andra, eller ett otryggt sätt. Människor som tillhör den trygga gruppen tycker att det är relativt enkelt att komma nära andra människor. De oroar sig inte för att bli övergivna, eller för att andra kommer för nära, och har sällan behov av att dra sig undan. Den otrygga gruppen har också vissa kännetecken i sina sätt att relatera till andra. Möjligen är det så att du delvis tillhör den grupp av otrygga som enligt teorin kännetecknas av undvikande.
Människor i den här gruppen är ofta mycket uppskattade. Man är social, bra på att ta folk. Men ibland får man höra att man nästan är ”för perfekt”. Man uppfattas som svår att komma inpå livet. Dilemmat är att man inte tycker om att bli beroende av andra, och ogärna ser att någon annan är beroende av en själv.

Ensamheten upplever man dubbelt. Ofta finns en saknad efter närhet. Men ensamheten upplevs även som en vila jämfört med de krav som ställs till exempel i en kärleksrelation. Faktiska eller upplevda krav på närhet kan utlösa stark oro, och känsla av att vara fångad och instängd i något som man inte är beredd till. Vad säger du, handlar dina panikattacker om detta?
Hur blir det då på det här sättet ibland? Enligt anknytningsteorin tenderar de sätt att knyta an till andra som vi lärt oss tidigt att finnas kvar i vuxen ålder, som känslominnen eller mentala bilder. Dessa styr vårt beteende på ett närmast automatiserat sätt. Det verkar som om intellektuellt resonerande inte riktigt biter på känslominnen av det här slaget.

Frågan är nu vad du kan göra. Det handlar faktiskt mycket om att göra tvärtom mot vad du gjort hittills. Utgångspunkten är att det är dina handlingar som avgör hur ditt liv gestaltar sig. Vi kan gräva i vårt förflutna och försöka reda ut orsaker till hur det blivit. Men viktigare är nog att välja att göra saker som leder oss dit vi vill komma. Så mitt råd är att du fokuserar på vad du kan göra på beteendenivå för att hjälpa dig att komma vidare.
Jag tror att du kan ha stor nytta av att gå i psykoterapi. Mitt andra råd är att du träffar en legitimerad psykolog eller legitimerad psykoterapeut som arbetar med anknytningsteorin för att få en fördjupad bedömning av ditt problem, och få veta mer om hur och vilken psykoterapi som kan vara till hjälp för dig för att ”våga träffa någon”.

Men det finns också en hel del som du kan göra på egen hand. Ett verktyg du kan prova att använda är ”gör tvärtom-metoden”. I boken ”Hemligheten” av psykologen Egil Linge och journalisten Dan Josefsson finns detta och flera andra självhjälpsverktyg beskrivna. Läs gärna den boken. Verktyget ”gör tvärtom-metoden” innebär att du utmanar dig själv och gör tvärtom mot vad du känner som rimligt och säkert i möten där du blir intresserad av någon, eller någon visar intresse för dig. Oavsett vad du känner och vad du tänker, så stannar du kvar. Du lyssnar inte på vad dina inlärda tankar och känslor säger dig att göra, som att lämna eller avvisa. Det är då som du får uppleva att det är möjligt för dig att hantera situationen på ett annat sätt än du är van vid. Gör detta stegvis. Gå inte för hastigt fram. Ha respekt för din tendens till panikångest. Men samtidigt, det är när du har gjort tvärtom, trots den oro du kände, som du har vunnit en seger, och börjar ta kommando över ditt liv!

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Jag kanske missuppfattade boken Hemligheten men jag gjorde tvärtom för första gången efter att ha läst den och då gick det åt skogen! Jag struntade i varningssignalerna när jag återigen fick kontakt med en ny man och fortsatte träffa honom. Han utnyttjade mig för sex och behandlade mig som en leksak. Och nej vi var inte tonåringar, han var över 40 år. Det kanske var så tjejerna tjejerna kände som "Anonym" hade GJORT SLUT med. Typiskt för såna män verkar vara att de inte har något dåligt samvete när de har LEKT färdigt med tjejerna.

A, 15:27, 30 december 2014. Anmäl

Jag hade liknande problem när jag var yngre. Det som hjälpte mig var att jag helt enkelt började vara 100% ärlig med tjejer jag träffade, berättade att jag kanske inte ville bygga en framtid eller ens "vara tillsammans". Med vissa funkade det, andra lämnade mig, men det var ju då till det bästa för oss båda. Det hände iofs att någon blev arg när jag "gjorde slut" efter ett par månader trots att jag varit glasklar med var jag stod från början. Men, jag mådde inte dåligt av detta då jag visste att jag varit ärlig.

Anonym, 17:19, 22 december 2014. Anmäl

Vilken viktig insändare och vilket fantastiskt sympatiskt och hjälpande svar :) Kul att läsa och väldigt skönt att höra att man faktiskt kan lära sig att älska!

CE, 16:36, 22 december 2014. Anmäl

Hej! Om man simmar runt i livets hav och inte törs gå upp på någon ö och stanna till så missar man rätt mycket.Det ger större erfarenhet att prova att leva med människor. Det ger mer än att bara syssla med sig själv, man blir lycklig och kan ägna sig åt yrke vänner och får energi av att ha en partner. om man aldrig vågar så får man inget heller.

Carina, 14:02, 22 december 2014. Anmäl

”Hur kan jag motivera min son att göra läxorna?”

Den trettonårige sonen går i en skola med höga krav och mycket läxor. Han hänger med på lektionerna, men läxorna blir inte gjorda och nu riskerar han att halka efter. När hans mamma försöker få honom att göra läxorna blir det konflikt, sonen blir arg och ledsen och det blir dålig stämning. Hur kan hon hjälpa honom att bli mer motiverad att göra hemuppgifterna?

Fråga: Jag vill fråga om ett problem som gått från att vara ett irritationsmoment till att verkligen oroa mig. Min son som är 13 år går i en skola med ganska höga krav, kanske lite för höga kan jag tycka. Eleverna förväntas klara mycket på egen hand och får väldigt mycket läxor. Min son har inga problem med att hänga med på lektionerna än så länge, men läxorna blir inte gjorda vilket vi också fått höra på utvecklingssamtal. Nu riskerar han att börja halka efter rejält.

När jag försöker få honom att göra läxorna blir det ofta konflikt. Ibland försöker han komma undan genom att säga att de redan är klara eller att han inte hade några. När vi väl jobbar med läxorna blir det mycket protester och han blir både arg och ledsen när han gör fel eller när jag försöker förklara saker för honom. Jag blir dessvärre också irriterad eftersom det känns som om han inte ens försöker och bara lämpar över allt ansvar på mig eller lärarna. Det slutar ofta med dålig stämning och med att inga läxor alls blir gjorda.

Jag vet inte riktigt varför det är så stort motstånd för honom att göra läxor. Han kan skjuta upp saker han ska göra i det oändliga och samtidigt som han säger att han inte bryr sig om hur det går i skolan tror jag att han har ganska höga krav på sig själv. Han har också alltid haft svårt för att fokusera på en sak i taget.

Hur kan jag peppa min son och hur mycket ska jag pusha?
Tacksam för svar

Svar: Tack för ditt brev. Du är på intet sätt ensam om att uppleva hemläxor som en återkommande huvudvärk. En aktuell svensk undersökning visade att en majoritet av svenska skolbarn var stressade över just läxor och prov. Dessutom tar det mycket tid från familjelivet och leder ofta till bråk och konflikter. Frågan är om de pedagogiska vinsterna med att ha hemläxor väger upp den tid och kraft det tar. Om man tittar på den samlade forskningen är det inte givet att länder eller skolor med många läxor har elever som presterar bättre.

Samtidigt kan du inte bara strunta i att sonen vägrar göra läxor. Även om elever i skolor som har många läxor kanske inte lär sig så mycket mer än andra, råkar din son gå i en skola som har höga krav. I en sådan skola kan elever helt enkelt behöva lära sig en del saker hemma för att klara prov och bedömningar. Om undervisningen framöver kommer att vila än mer på hemläxor kan dina farhågor därmed vara berättigade. Även om orsakerna till att barn vägrar göra hemläxor kan variera är bristande motivation något som ofta bidrar. Jag uppfattar att det även är så i ert fall. Frågan är alltså inte om, utan hur du kan motivera din son till att göra hemläxor.

Till att börja med vill jag uppmuntra dig till att fokusera på hur sonen jobbar med hemläxor snarare än hur mycket han gör det. I den forskning jag nämnde har man nämligen visat att tiden en elev ägnar åt läxläsning betyder mycket mindre än engagemanget och upplevelsen av läxläsningen. Du bör alltså hellre sikta på lite mindre arbete under trevligare former. Jag vet att många konflikter runt hemläxor handlar om krav på att barnen ska jobba ett visst antal sidor i boken.

Vad kan du då göra för att din son ska känna mer engagemang och glädje när han jobbar med läxor? Mitt förslag är att du börjar med att försöka komma överens med honom om hur ni kan göra. Välj ett tillfälle när han är på gott humör och inte har just en trave läxor hängande över sig. När, var och hur skulle han vilja jobba med läxor? Hur vill han att du ska hjälpa till? Vad vill han att du inte ska göra eller säga? Poängen är att ställa öppna frågor och ge honom mycket inflytande. Det är nämligen tydligt att motivation och engagemang ökar ju mer barn upplever att de har frihet att styra över skolarbetet. Inför samtalet med sonen kan det kanske också vara bra att ha en dialog med skolan om vilka krav de ställer och vad de tycker att han bör prioritera.

När ni sedan börjar jobba med en läxa finns det några saker du kan tänka på. För det första bör du fokusera på meningen och målet med den aktuella läxan. Vad är det han ska lära sig? Vad har man för nytta av det? Du ska förstås inte börja föreläsa om det utan prata med honom om vad han tycker. Man vet nämligen att ju mer föräldrar får barn att fokusera på själva ämnet, snarare än på prestationen eller resultatet, desto större bli motivationen och arbetsglädjen. Andra sätt att väcka sonens engagemang för en läxa kan vara att visa eget intresse för ämnet i fråga eller att försöka koppla läxan till något han är intresserad av. Poängen är att verklig motivation bygger på intresse för att lära sig något snarare än att enbart se pluggandet som ett medel för att klara provet eller få godkända betyg. Jag tror att de flesta föräldrar är medvetna om detta, men när det blir motstånd hamnar man lätt i diskussioner om konsekvenser. Då gäller det att försöka skifta fokus till själva ämnet igen.

Det kan förstås hända att din son inte ser någon poäng alls med läxan i fråga, eller helt enkelt inte vill. En lömsk fälla är att börja argumentera och försöka övertyga ett barn i det läget. Bekräfta i stället att det kan kännas meningslöst och tråkigt. Visa förståelse för att han blir arg och frustrerad när det blir fel. Om du visar empati för hans negativa känslor ökar chansen att han orkar försöka igen. I samma anda är det bra att undvika kravfyllda uttryck som ”du måste”, ”om du inte” eller ”annars”. Sådan kommunikation gör lätt att barnet tappar sin egen eventuella motivation och istället börjar protestera mot den upplevda pressen.

Du beskriver hur sonen blir arg när han gör fel och hur det kan leda till att läxläsningen avbryts. Jag förstår verkligen hur frustrerande det kan bli i sådana situationer, men jag vill uppmuntra dig att försöka lägga band på känslorna. Det finns flera studier som visar hur viktigt det är att föräldrar visar positiva känslor och är stödjande i samband med läxläsning, inte minst när något blir fel.

Därmed inte sagt att man ska försöka skyla över misstag och muntra upp barnet med glada tillrop. När barn gör fel, vet man att de både lär sig mer och mår bättre av att föräldrar backar till misstaget och varsamt hjälper dem att förstå vad som blev fel. I längden blir fel och misstag heller inte lika laddade om man visar att man kan prata om dem, även om det kanske inte går att göra just när känslorna svallar.

Till sist vill jag ge ett tips om en metod som ibland används för att hjälpa barn som har svårt med koncentration och uthållighet. De får använda ett slags läxdagbok där de före arbetet med en läxa till exempel noterar vad de ska plugga, hur länge de tänker sitta och hur de mår. När de är klara får de notera hur mycket de har gjort, vad de har lärt sig och återigen hur de mår. Genom dagboken blir barnet mer medvetet om hur det jobbar, vilket leder till bättre självdisciplin.

Finns det inte en risk att sonen fullständigt struntar i läxorna om du skulle börja kommunicera på det sätt jag föreslår? Det kan förstås inte uteslutas, men samtidigt verkar det inte fungera särskilt bra att ställa krav heller. Och faktum är att man i studie efter studie visar att föräldrar och lärare som stödjer frihet och självständighet hos barn når mycket längre än vuxna som försöker utöva kontroll. Barnen blir mer motiverade, mår bättre och presterar dessutom bättre. Det är kanske inte så förvånande om man byter perspektiv. Hur känns det om chefen säger att man måste göra en tråkig uppgift, att det får konsekvenser om den inte blir gjord och sedan kommer in stup i kvarten för att kolla att man jobbar?
Martin

Gå till www.forster.se/referenser141215 för att läsa mer om forskningen i svaret.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 4

Kommentarer (20)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 20

Det är väl bara att ta en tour i någon nedgången förort och peka på vad som händer om man inte gör sina läxor. Utforska den gemene svenskens liv och bedövningsvanor. Lära sig om alla samhällstyngande låtsasyrken eller något riktigt arbete som är fysiskt tungt och psykiskt monotont men där man själv är utbytbar och görs av med när man är förverkad. Vad vill herrn göra med sitt liv?

LOffe Löjs Labansson, 18:34, 29 december 2014. Anmäl

Det skulle vara bättre att byta skola. Skolor utan hemläxa funkar bättre. Hälsningar!

Juan Estocolmo, 14:13, 29 december 2014. Anmäl

Dra in veckopeng och lördagsgodis tills bättring sker. Låter hårt, men funkar i 99 fall av 100. Dessutom klargör det att det finns ett samband mellan handling och konsekvens. (kolla att killen inte är ordblind först!)

Annan, 20:01, 27 december 2014. Anmäl

Man far inte glomma att motivation ar inte nagot man kan ge någon annan. Det ar en inre attityd. Som foralder kan man forsoka åstadkomma omständigheter dar ett barn kan hitta sin inre motivation. I min sons fall gav jag helt upp nar han var 15. Han var sa otrevlig och uppstudsig. Han fick utlopp for sina talanger genom idrott - och har faktiskt olympiska medaljer. Nu doktorerar han. Det basta vi gjorde var att understödja hans idrott och lata honom ta konsekvenserna i skolan. Sa småningom tog han vad han lart sig av idrott och gav sig pa studierna. Nu vet jag att inte alla ar som han men man ska inte glomma att tonåren ar en brakdel av livet.

Kristina W., 23:34, 21 december 2014. Anmäl

Som förälder till tre tonårsbarn i olika åldrar, och just med en 15-årig son som vi upplever uppvisar samma tendenser till viss det - att vara omotiverad att göra läxor, hänger med bra i skolan, men vill hellre göra annat som att spela fotboll, spela datorspel etc. Han har en tendens att göra det han måste, men endast just det han måste, dvs så lite som möjligt, för att bara klara sig igenom uppgifterna., så skulle jag vilja påstå att det gäller att hitta nyckeln till vad det är som hindar lärandet och att göra skolarbetet. Alla människor är olika och har olika lätt för att lära sig saker och ting - på skolans vis. Våra barn har haft helt olika förusättningar för att klara skolarbetet, de har alla gått på en Montessoriskola med höga krav, och de är olika som individer. Var medveten om att skolan idag inte är anpassad efter elevernas föråga, eller intelligens, för att lära på olika sätt, utan elever förväntas i de flesta fall anpassa sig efter skolans sätt att lära ut. Man pratar normal om 7 olika intelligenser, vilket symboliserar styrkor man har; Lingvistisk, logisk-matematisk, musikalisk, kroppslig-kinestetisk, spatial, interpersonell och intrapersonell (http://www.tryggabarn.nu/4-ar/barns-utveckling/de-sju-intelligenserna http://kreativpedagogik.nu/multipla-intelligenser-howard-gardner) Att anpassa sättet att lära in ett ämne utifrån din sons dominerande intelligenser kan vara en utmaning, men kommer att underlätta både för honom och för dig. Titta också på hur din som bäst lär sig genom sina sinnen; kinestetiskt, visuellt eller audiotivt. Anpassa lärandet efter detta. Om han exv är kinestetisk och visuell, så ta fram läxorna och få ut och gå och rör på er samtidigt, använd bilderna i läxmaterialet (eller hitta egna) och för en diskussion utifrån detta. (Det finns många bra gratistester på detta på internet) Det gäller som sagt att hitta en upplösande nyckeln till att komma igång, göra det roligt (eller åtminstone tolerabelt) så att det i alla fall blir bra resultat i läxarbetet. Det är inte alls säkert att det handlar om motivation, även om det är lättare att skapa motivation för lärande genom att knyta ihop skolarbetet med annat lärande, exv genom att dra paralleller med fotboll, musikinstrument eller datorprogram, om detta är något som din son gillar mycket. Det kan helt enkelt vara relaterat till teknik, process eller metodik. Det som var den förlösande knuten i vårt fall, med vår son, var att han upplevde att det blev så mycket arbete, så att han inte kunde sortera och prioritera. Han förväntades av skolan att klara detta själv. Men när vi gick igenom alla läxor och inlämningar och i en kalender skrev in när de hade deadline, planerade hur lång tid borde ta att göra uppgifterna eller plugga innan för proven, och stakade ut i kalendern när man senast måste påbörja arbetet, samt vilket arbete han måste prioritera först, så var detta den förlösande faktorn för vår son. Han tilläts dessutom inte sitta i sitt rum och plugga, med tillgång till dator, Xbox, mobiltelefon och annan elektronik som kunde stjäla hans uppmärksamhet, utan han skulle sitta i ett gemensamt utrymme i hemmet där vi föräldrar också befann oss, så att han hade omedelbar tillgång till oss vuxna som kunde hjälpa till. Jag skulle vilja säga att du definitivt ska ställa krav på din son. Det finns krav på oss alla, vare sig vi går i skolan eller jobbar, eller är egenföretagare och måste skapa vinster eller tjäna pengar för uppehälle. Det är aldrig för sent eller för tidigt att det ställs krav på en person, men det som är viktigt är att det finns möjlighet att påverka, att man känner att man har viss kontroll över sin egen situation och sitt eget liv. När man själv har kontroll att påverka är det inte längre krav - då är det ansvar. Se till att det är din sons ansvar att göra och färdigställa läxor och skolarbete, och var också tydlig med att du som förälder finns tillgänglig i alla lägen för att hjälpa till om det skulle behövas. Att finnas till kräver tid, engagemang och kärlek. Om du lyckas hitta den förlösande knuten så kommer du inte bara att se din som klara av skolarbete och läxor bättre. Du kommer dessutom se att han kommer att lysa upp och tycka det är roligare, samt att ni kommer få en mycket bättre relation. Lycka till!

Michael (Coach inom personlig utveckling), 10:08, 21 december 2014. Anmäl

Om Martin Forster har rätt i att läxor inte förbättrar studieresultaten är det väl bara att strunta i att göra dem? Smart av sonen i så fall. I annat fall kanske det är så att den unge mannen skulle passa bättre i en skola med lägre krav på eleverna. Om han inte drömmer om toppbetyg och elitutbildningar så låt honom känna att det räcker att han blir godkänd så han kan ta den plats i samhällsstegen som motsvarar hans förväntningar på livet.

efter plugget, 16:14, 20 december 2014. Anmäl

Herregud, mina föräldrar frågade aldrig om jag hade läxor. Sådant fick man ta ansvar för själv per nödvändighet och tog man inte ansvar så fick man själv stå för konsekvenserna, utan att föräldrarna någonsin blandades in.

Själv, 13:50, 19 december 2014. Anmäl

Jag har en son i 6-an som har lätt för sig att lära i skolan men kort tålamod och uthållighet så läxor kan bli ett problem. Jag är lite nervös inför 7an. Eftersom han lätt blir stressad försöker vi skapa lugn runt detta, tex göra läxorna i god tid så vi kan dela upp i korta pass, plus alltid under trevliga former och ej sent på kvällen eftersom han dessutom då har ännu sämre tålamod. Ofta tömmer vi bordet i köket, slår av alla ljud och tv mm och alla syskon sitter ihop och gör nån läxa medan jag tex fixar och lagar mat. Man kan tända ljus och ha nåt snack och bestämma sig för att bara göra litegrann av läxan. En otålig person klarar ofta inte att se hela berget av arbete framför sig, man kan hjälpa genom att visa att man gör lite i taget, och sen kommer man i mål. Med tiden tänker jag att han ser detta och inte stressar upp sig längre. Vi använder inga mutor, tonar ner betygens roll, men de får beröm och presenter varje terminsslut för att de tagit ansvar för läxorna.

trebarnsmor, 15:08, 18 december 2014. Anmäl

FS: Din son är helt normal, jag tror de flesta föräldrar upplever den situation du beskriver. Från egen erfarenhet av tonårsbarn kan jag ge ett par tips: 1. Hyr in privatlärare för läxläsning i tex. matte. ungdomarna blir mycket mer fokuserade med en utomstående lärare och man slipper konflikter. Det finns säkert fler föräldrar i klassen som är intresserade så att ni kan dela på kostnaden. 2. Mutor fungerar alltid. Utlova hög ersättning för de betyg du vill att sonen ska uppnå och ingen ersättning för lägre betyg 3. Tjat kombinerat med stöttning krävs alltid. Håll koll på schema för prov och inlämningar så att du kan hjälpa sonen att planera studierna. 4. Koncentrationssvårigheter kan bero på ADHD. Ibland kan det visa sig först på högstadiet/gymnasiet.En eventuell diagnos och medicinering gör stor skillnad.

Tonårsmamma, 10:42, 18 december 2014. Anmäl

Hade självt som barn och ungdom väldigt lätt för skolan, i skolan, men hade omöjligt att göra läxor eller plugga inför prov vilket drog ned resultaten. Inte ens med goda intentioner blev läxor och annan hemläsning av. Blev också sur och irriterad när mina föräldrar försökte förmå mig att göra dem. Som vuxen har jag blivit diagnosticerad med ADHD, och har fortfarande problem med prokrastinering. Har väldigt lätt för upptgifter i "nuet" (som att vara på en lektion) men väldigt svårt att komma igång med uppgifter på egen hand. Kanske har dina son också ADHD? Eller ADD? Som ADHD utan hyperaktivitet. Har han problem med känsloreglering även annars? Kan vara en rätt tydlig indikator.

Anonym, 00:24, 18 december 2014. Anmäl

Min vän luktar illa – vad kan jag säga utan att såra för mycket?

En god vän sköter inte sin hygien och luktar så illa att omgivningen reagerar. Hur ska man agera för att hjälpa utan att såra? undrar dagens brevskrivare. Psykolog Liria Ortiz ger råd.

Fråga: Jag har en god vän som jag ofta umgås med. Vi har känt varandra länge och tycker om att vara i varandras sällskap. Problemet som har eskalerat genom åren är att vännen inte sköter sin hygien och väldigt ofta luktar riktigt illa. Inte bara lite armsvett utan hela kroppen verkligen stinker.

Jag vet att detta inte har att göra med hens ”personliga doft” utan att det är smuts då detta syns på kroppen och kläderna. Jag har inte velat säga något, då det finns många omständigheter som jag tror kan ligga till grund för det här, och för att jag fått känslan av att det är ett känsligt ämne för hen. Men nu har det börjat bli ohållbart och jag ser hur människor på till exempel tunnelbanan rynkar på näsan och flyttar sig en bit ifrån och att mina barn inte vill krama eller sitta i hens knä.

Jag har en tanke om att det hela handlar om att hen inte har fått lära sig det grundläggande i hygien och ”socialt beteende”.

Hen blev föräldralös tidigt och har vuxit upp i olika fosterhem för att vid 16 års ålder flytta hemifrån och fått ta hand om sig själv. Det är även mycket annat som ”saknas” i uppfostran, till exempel har vi blivit avvisade från en restaurang för att hen pratat alldeles för högt och inte ätit enligt normalt bordsskick.

Jag har absolut inga höga krav på hur man ”bör” bete sig och är absolut ingen stjärna i ämnet själv. Men nu har det gått för långt och det känns inte hanterbart längre. Jag har till och med börjat föreslå aktiviteter som innebär att vi måste duscha, till exempel att motionssimma, bara för att få hen att tvätta sig innan vi ska gå ut och äta. Hur kan jag tänka kring saker som dessa, bör jag säga något och hur i så fall?

Svar: Hej, och tack för ditt brev. Du tar upp ett problem som jag är övertygad om att många berörs av, och funderar på hur de ska hitta en lösning. Hur förhåller man sig till en person som man tycker om och som man inte vill såra när denna luktar illa, och det är uppenbart att det förklaras av att personen inte sköter sin hygien?

Som människor vill vi fly det illaluktande. Det har haft ett överlevnadsvärde för oss. Men ibland härdar vi ut. För vårt instinktiva beteende kolliderar i dessa lägen med vår medvetna vilja att visa social hänsyn och inte såra en människa.

Visst kan vi dra slutsatsen att den som luktar illa bara inte sköter sig, och bli irriterade och kanske vara på väg att säga till. Men det finns utrymme även för andra tolkningar. Att den andra är oförmögen att sköta sin hygien. Kanske är personen i kris, psykiskt sjuk eller hemlös, även om det inte syns på ytan. Det håller oss tillbaka, och vi håller tyst och drar oss undan istället.

Detta är tyvärr också hur vi ganska ofta förhåller oss till en vän eller arbetskamrat, som luktar illa. Vi säger inget, börjar undvika personen, och i sämsta fall klagar vi över personen när denna inte är med. Annat som utlöser samma beteenden hos oss kan vara dålig andedräkt, säregna beteenden (som att prata högt, eller berätta sexistiska skämt) och udda klädsel.

Låt mig säga på en gång att jag uppskattar ditt förhållningssätt mycket. Din lojalitet, din vilja att förstå, och att du börjar tycka att det är dags att säga något på grund av omsorg om din vän. Ja, jag tycker att du ska ”säga något”, och jag ska strax ge ditt ett förslag på hur du kan göra det. Men låt mig först resonera med dig om hur det kan bli så att en person inte sköter sin hygien. Något som för de flesta av oss är något grundläggande och naturligt.

Du kan säkert ha rätt i att din väns utsatthet som barn och tonåring kan ha satt djupa spår i hens sätt att vara. Vi vet att det mycket är i samspel med en förälder, eller någon annan viktig vuxen, som vi lär oss de sociala färdigheter som vi behöver för att lyckas och må väl i vuxenlivet. Men i din väns liv verkar den närhet och den kontinuitet till vuxna som behövs för att detta ska inträffa ha saknats.

Du skriver inte om hur din vän lever i dag som vuxen. Har hen inom andra områden i livet lyckats kompensera för sin svåra uppväxt? Har hen ett bra liv, med vänner utöver dig, ett arbete som hen trivs med, och en kärleksrelation?

Om livet är besvärligt för hen inom flera områden kan det vara rimligt att betrakta hens svårigheter med hygien och även bordsskick i ett större sammanhang. Inom psykologin är det känt att brister i anknytning till förälder eller någon annan vuxen kan ge psykisk ohälsa av olika slag som vuxen, och brister i förmågan att svara upp mot vuxenlivets krav. I detta finns förstås ett stort lidande.

Är det så här för din vän så är mitt råd att du föreslår hen att söka hjälp. Ett alternativ är psykoterapi. I en psykoterapi kan man få hjälp att pröva nya sätt att resonera om de ”sanningar” som påverkar en, ifrågasätta deras giltighet, och att ändra sina beteenden. Det kan vara dyrt om man går privat, men ibland finns möjlighet att få psykoterapi inom hälso- och sjukvården.

Ibland finns ett samband mellan dålig självkänsla och att inte ta hand om sig själv. Möjligen kan det spela en roll för din vän. Självkänsla är den grundinställning som vi har till oss själva. Att ha upplevt sig älskad och sedd är till exempel viktiga faktorer för att utveckla en bra självkänsla. Det verkar som om det krävs att vi har en någorlunda bra självkänsla för att vi ska vara uppmärksamma och känsliga för andras omdömen och uppskattning, och bete oss på ett socialt accepterat sätt, och värna om våra relationer, privat och på arbetet.

Att ha känt sig sviken i nära relationer som barn och ung, särskilt dem som man var beroende av när man växte upp, kan kanske också spela roll. Svek gör att man kan få svårt att lita på och relatera till människor. På beteendenivå kan det visa sig på två motsatta sätt, ett överdriven beroende av andra, eller dess motsats, en överdriven självupptagenhet och närmast likgiltighet för andras reaktioner. Samtidigt finns ofta, som följd av den låga tilliten till andra människor, ett inslag av nedstämdhet som inte släpper taget om en. Den kan visa sig i bristande energi och svårigheter att ha hand om vardagen. Saker som att städa hemma, eller sköta sin hygien, kan kännas krävande och emellanåt som något som man ”bara inte orkar med”.

Så till vad du ska säga. När man vill hjälpa en annan vuxen gäller vissa grundläggande saker. Först: att våga fråga. Sedan att ge sig tid att lyssna, ge stöd och vara till hands ett tag. När du vågar fråga så använd dig gärna av reglerna för jag-budskap:

1. Berätta bara vad du sett och verkligen vet. Inga gissningar, och inte vad du hört av andra.
2. Berätta bara vad hen gjort i olika situationer där du varit med. Tala inte om egenskaper, bara konkreta beteenden.
3. Berätta bara vad beteendet har för konsekvenser för dig. Bara om dina egna tankar och känslor, inte om hur andra kanske kan påverkas.
4. Erbjud dig att prata om det som du tagit upp.

Så här kanske det kan låta: ”Kan jag prata med dig om något som oroar mig? När vi träffades förra gången luktade du lite illa. Din skjorta var smutsig. Det är andra gången den här månaden som du är ovårdad och luktar illa när vi träffas. Jag berörs så illa av detta, av den dåliga lukten och av att du inte tar hand om dig. Du är min vän, därför säger jag det här. Vad tänker du när jag berättar detta? Hur kan jag kanske vara till hjälp?”

Blir din vän arg, och försvinner, så påminn dig om att du har visat mod, vågat utmana ett tabu, inte för din skull enbart, utan på grund av omsorg om din vän och er vänskap. Men det som jag hoppas händer, och all erfarenhet talar för det, är att ditt samtal blir en vändpunkt och början till ett bättre liv för din vän.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

Fine article http://pnck92x2.com

CarltonEr (Webbsida), 22:06, 24 december 2014. Anmäl

Våga vara rak mot din vän - det vinner alla på. Var saklig. Om du tror att personen behöver råd eller information om hur hen ska göra för att sköta sin hygien, be om lov först att ge dessa. I så fall kan det vara läge att berätta t ex att de flesta har sina rutiner kring hygien, kanske duschar man varje morgon, kanske har man en tröja på sig i max två dagar. ibland kan det vara bra att poängtera att man tar upp ämnet av omtanke, att man bryr sig om personen. Att gå vägar runt det hela genom att exempelvis förslå att gå till simhallen är en mkt kortsiktig lösning. Kanske kan du höra med personen om hen har tillgång till det som troligtvis behövs, tvål, schampo, tvättmedel, deo. Du tar upp det här jobbiga ämnet för att du verkligen bryr dig om din vän och troligtvis kommer du att känna dig stärkt efter att du väl har vågat, oavsett hur din vän reagerar.

Lilla jag, 22:03, 12 december 2014. Anmäl

Anonym 15:42, spelar det någon roll för problemlösningen i detta fall vilket kön personen har om denne luktar illa? Inget polemiserande, jag undrar bara eftersom du läser massa gånger och sen skriver hit att du tror det är en man...

Hanna, 16:09, 10 december 2014. Anmäl

Jag tror att det är en kille det handlar om i texten. Jag vet inte riktigt vad det är som får mig att tro det, men ordet "hen" fick mig att verkligen börja tänka till om vilket kön personen har. Läste två gånger och har verkligen den bestämda känslan av att det är en man. Nu ska jag läsa en tredje gång och försöka koncentrera mig på sakfrågan.

Anonym, 15:42, 10 december 2014. Anmäl

Vi får väl förmoda att FS känner sin vän så pass bra att hen vet att vännen inte lider av några luktframkallande sjukdomar som gör att man "börjar lukta illa en timme efter dusch". (Om det nu finns sådana sjukdomar...) Simple Life har sakfel i att rakning under armarna tar bort lukt. Det är visserligen (enligt mig) estetiskt, men luktmässigt förflyttar sig svettlukten bara till kläderna i stället för att stanna i hårbusken. Hoppas FS tar mod till sig att prata med sin vän. På den samlade beskrivingen låter det dock som att problemet är större än att det kan lösas med tvål och tandtråd.

Annan, 07:19, 10 december 2014. Anmäl

Mycket långsökt psykologiserande här. Om problemet verkligen är att han eller hon inte sköter hygienen borde det vara ganska lätt avhjälpt. Att gå till simhallen tillsammans som FS skriver själv, är väl en bra ide. Eller bara prata om att du själv måste duscha eller byta kläder för att du tycker att DU stinker (även om det inte är så). Den här personen kanske har problem med tanke på restaurangbesöket, men att någon luktar illa behöver verkligen inte betyda att det handlar om varken bristande hygien eller psykisk sjukdom. En del människor gör det trots noggrann hygien och börjar lukta illa bara någon timme efter dusch. Kan vara fysiskt sjukdomstillstånd eller man kanske har mycket slaggprodukter i kroppen. Kan vara svårt att göra något åt om man inte fått någon förklaring till vad det beror på och förmodligen lider personen som har det så mer än omgivningen. Ta upp det försiktigt och säg att du bara vill vara omtänksam och att det kanske är något han borde söka för. Då har du gjort vad du kunnat.

TSK, 17:16, 8 december 2014. Anmäl

Tvål, tandtråd och rakning under armar: Tvål kan man både tvätta kroppen med och handtvätta kläder med. Tandtråd tar bort det mesta av ruttnande mat mellan tänderna. Att raka sig under armarna (oavsett kön) åtminstone en gång i månaden, kanske hellre varannan eller rentav varje vecka, är ett tips för att minska lukten därifrån, om man har bristfälliga möjligheter att hålla sig ren (t.ex. om man är hemlös). Dessutom fungerar antiperspirant på håriga buskar under armarna betydligt sämre. Ge lätta, vänliga men bestämda order i hurtfrisk ton! "Jag tycker du går hem och tar en dusch så går jag och beställer bla, bla, så ses vi senare klockan åtta på bla, bla.!", "Sätt på dig en ren t-shirt så byter jag hemma hos mig under tiden, så se vi i porten klockan sju!", "Du duschar och jag fixar käket!" osv.

Simple Life, 12:35, 8 december 2014. Anmäl

”Hur kan jag hjälpa min sjuåring att bli lugnare?”

Sjuåringen är en livlig pojke som ofta ”låter mycket”. Han är för det mesta glad, men är också känslosam och blir lätt ledsen eller arg. Han har egentligen inga större problem, men hans mamma vill ha råd om hur hon ibland ska kunna lugna ner sonen – och hålla sig själv lugn, så att hon kan ge honom det stöd han behöver.

Fråga: Jag skriver för att jag har en pojke, nyss fyllda sju år, som har mycket energi och känslor. Han har svårt att sitta stilla om det inte är något intressant som han kan fokusera på. Det låter som drag som en normal sjuåring har. Det är bara det att jag som mamma blir så trött i huvudet av detta. Han sjunger ofta, gärna högt och samma text om och om igen.

Han är oftast glad, men är en känslosam person och blir lätt ledsen eller arg. Han har en två år yngre bror som är rätt busig och de leker gärna, men ofta blir det rätt högljutt.

Jag skriver för att jag som mamma vill få tips för att lugna ned min son och även för att hålla mig själv lugn. Jag orkar framför allt inte med ljud­volymen. Vi har gått coping-kurs och jag tycker verkligen att den var bra. Det hjälper att fokusera på det positiva och så. Men kan jag få min pojke lite lugnare?

Han kan koncentrera sig om det är tillräckligt intressant, gärna med tv-spel eller faktaprogram på tv. Han trivs bra i skolan och har bra med vänner. Han kämpar med läsningen, sitter och vänder sig i stolen och grejar med händerna, blir ledsen eller arg när det inte går bra att forma orden. Men han håller ut om han har sällskap.

Jag känner att han är en pojke som behöver mycket stöd och jag vill gärna vara det stödet. Men om inte mitt humör klarar hans rörighet och höga ljudnivå är det inte så lätt.
Tacksam för råd

Svar: Tack för ditt fina brev. Du sätter fingret på något viktigt i din kärleksfulla beskrivning av sonen. Han mår bra, har kompisar, trivs i skolan och verkar inte vara bråkigare än barn i allmänhet. Enda problemet är att han kan bli för högljudd och intensiv.

Jag tror att man kan förbise och förklara bort detta problem ibland – ett barn som bara är livligt gör ju inget ont. Eller: så länge det inte hindrar honom från att hänga med i skolan eller i relationer till kamrater är det ingen fara.

Men problemet med för mycket spring i benen är att det med tiden kan leda till andra problem. När omgivningen inte orkar längre börjar de reagera irriterat eller tappar humöret fullständigt. En till synes ganska oskyldig livlighet kan därmed bli grund för återkommande motsättningar och konflikter. Eller, precis som du skriver i ditt brev, hur ska du orka vara det stöd du vill vara?

Hur kan du lugna ned din son? Vissa förskolor och skolor har på senare år börjat med yoga, avslappningsövningar, mindfulness och massage på schemat. Många upplever att det bidrar till en lugnare stämning på flera sätt. Men stämmer det? Det finns en del forskning som tyder på att barnen bland annat blir lugnare och mindre överaktiva, men studierna är ganska små, visar inte på dramatiska effekter och håller varierad kvalitet.

Det är alltså osäkert hur mycket hjälp detta skulle innebära för er, men kan vara värt ett försök.

En annan sak som du kan göra är förstås att försöka skapa så goda förutsättningar som möjligt för fler lugna stunder i vardagen. Det gör du säkert redan, men det brukar vara värdefullt att noga tänka igenom vilka omständigheter som gör att problemen lättar eller tilltar.

Gör lite dagboksanteckningar och notera hur sömn, kost, olika aktiviteter, sällskap, miljöer eller leksaker påverkar sonen (och dig). Poängen är att leta efter mönster och försöka att skapa goda rutiner. Du kanske blir medveten om att det är vissa situationer som brukar bli särskilt påfrestande. Vad kan du i så fall göra för att underlätta i just dessa situationer?

Sedan återst år frågan vad du ska göra i stunden, när han stojar och hojtar som värst. Det är ofta svårt att finna på råd när man står mitt i stormen. Särskilt om det händer när han leker med sin bror eller kompisar, eftersom barnen förstås trissar upp varandra.

Det finns också baksidor med att försöka dämpa i stunden, även när man gör det på ett lugnt sätt. Risken är att man lägger lock på glädjen och entusiasmen, fast man egentligen bara vill sänka tempot eller volymen. Och har man tappat humöret lurar det dåliga samvetet runt hörnet: ”Varför röt jag till så hårt när han bara stojade och faktiskt inte gjorde någon skada?”

Jag menar inte att du aldrig ska försöka be honom att lugna sig, men mina förs­ta råd om att förebygga brukar ge mer. Det som också brukar vara fruktbart är förstås att jobba med sig själv och sin egen förmåga att stå ut med kaos. Vad kan du göra för att lugna ner dig själv?

Precis som man har prövat att hjälpa barn att finna lugn med hjälp av mindfulness eller liknande insatser, har man gjort det med föräldrar i flera studier. Ibland har enbart föräldrarna varit aktiva och ibland har både barn och föräldrar fått genomföra parallella övningar. Återigen handlar det om ganska få studier av varierad kvalitet, men med lovande resultat.

Ett alternativ är alltså att du prövar mindfulness eller liknande tillsammans med sonen. Det finns flera böcker och appar med övningar både för barn och vuxna.

Samtidigt finns det kanske en poäng med att du börjar göra det själv. Mind- fulness för föräldrar går framför allt ut på att hjälpa dem att acceptera och förhålla sig till omständigheter som inte går att förändra. Att släppa kampen som handlar om att förändra barnet och i stället fokusera på hur man själv kan förhålla sig. Jag gissar att du har tänkt i dessa banor, att döma av hur du formulerar dig i ditt brev, men ofta krävs det övning för att kunna acceptera och luta sig tillbaka när det väl gäller.

Jag tror att det kan vara bra om du försöker sortera bland situationerna som blir påfrestande. Finns det situationer då du kan avstå helt från att ingripa, där det är möjligt att låta stojandet pågå? Där ingen kommer till skada (utom dina trumhinnor)? Det är bra tillfällen för övning – att skifta fokus från oljudet till potatisskalningen eller vad du nu håller på med. Gör något aktivt om du för tillfället är sysslolös, och lämna rummet om det är nödvändigt att ta en paus.

När du däremot måste ingripa, som till exempel när det blir slagsmål mellan bröderna, är det förstås svårare att behålla lugnet och försöka acceptera läget. I de situationerna gissar jag att du, förutom att försöka acceptera, också får öva på att dämpa dig själv. Till exempel på att sänka din röst, att ha ett lugnare kroppsspråk och att använda färre ord.

Du nämner att ljudvolymen är en av de största utmaningarna. Jag vill därför avsluta med ett löjligt råd: öronproppar. Det funkar inte i alla lägen, men jag har träffat flera föräldrar som ändå har använt det. Om du till exempel ska laga mat en halvtimme kanske du kan sänka volymen den stunden.

Samtidigt kan det vara fel väg om du vill jobba med att acceptera oljud och stök. Om man gör allt för att dämpa oljudet kan man bli alltför upptagen av det. Ungefär som när man hör en mygga i sovrummet som man till varje pris måste utplåna innan man kan komma till ro. Då gäller det att dra ur öronpropparna och bara försöka vara i kaoset. En beskare men kanske starkare medicin.
Martin

Referenser till forskning som nämns i svaret: www.forster.se/referenser141201

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (32)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 32

Har Psykologen hört talas om det som heter ute-lek? Funkar på livliga barn (och hundvalpar) på det sättet att de blir naturligt fysiskt trötta. Utvecklar koordination, muskler och är allmänt nyttigt för både barn och vuxna.

Leif Lindau, 09:24, 28 december 2014. Anmäl

Sluta upp med att curla och börja att uppfostra barnet i stället! Uppfostrade barn beter sig inte som vildar hela tiden. Det finns ett litet ord på tre bokstäver som barn måste få lära sig att vuxna säger och det är ordet NEJ.Barn som får härja fritt utan seriösa tillsägelser (som SKA ge någon form av konsekvens om det inte tar till sig och lyssnar), beter sig tyvärr som ociviliserade vildar. Än värre blir det när de växer upp till oregerliga drägg som vandaliserar sin omgivning. Så - som förälder HAR man ett ansvar att fostra sitt barn så att det växer upp till en seriös människa och inte till en vild babian. Så- släpp mobilen, klösbrädan, facebook, twitter och annat trams en stund och ta rollen som förälder i stället.

Anonym, 13:58, 26 december 2014. Anmäl

Håller med alla som säger att man löser detta genom uppfostring! Min sexåring var likadan men tydlig uppfostran har löst det. Visa att du är allvarlig och tala kort och tydligt. Jag vill dessutom uppmana alla andra föräldrar att göra likadant så inte era barn förstör skolmiljön för alla andra barn! Jag ser tyvärr tydliga exempel på vår skola. Det är vi föräldrar som har ansvaret för att våra barn lär sig något. För att lärarna i skolan ska ha en chans att lära ut något måste vi uppfostra våra barn! Skolan finns där som extra hjälp att lära barnen saker men ansvaret att våra barn lär sig något och klarar sig i livet är ju faktiskt vårt eget ansvar även det! Hoppas fler ser världen på detta sätt!

Tvåbarnsfarsa, 17:03, 19 december 2014. Anmäl

Barnets beteende är ju helt normalt för en sjuårig kille, inte ADHD eller annan bokstavskombination!. Det som INTE är är normalt är förälderns rädsla att vara just förälder och sätta gränser. Vad är problemet, be dom först vänligt att lugna ner sig, sedan skarpare och funkar inte det så sätt dom i var sitt rum till dom lugnar ner sig. Funkar bra hemma hos oss.

Adam, 22:45, 17 december 2014. Anmäl

Engagera dig i hans sång och lek, sjung sånger med honom, lek med honom i hans lekar, skratta åt dem och med honom, ställ frågor, krama honom massor!

Lina, 08:03, 12 december 2014. Anmäl

Läs : "Would You Teach a Fish to Climb a Tree?" Det är inget fel på din son.

isrik, 23:15, 11 december 2014. Anmäl

Självklart ADHD problem. Var inte rädd för att söka hjälp.

MSW, 21:53, 10 december 2014. Anmäl

Självklart ADHD problem. Sök hjälp istället för att bagatellisera.

MSW, 21:52, 10 december 2014. Anmäl

Till Kurran: vill bara säga att det kan vara nog sâ farligt att inte utreda om sitt barn har ADHD som att vilja utreda för hastigt. Jag har själv ADHD och mânga barn med den diagnosen är inte bara mer rastlösa och alerta pâ allt som händer is sin omgivning. De är dessutom i mânga fall väldigt känsliga för nyanser och undertoner i omgivningens sätt att kommunicera med dem. Alltsâ behöver inte en förälder säga till barnet hur jobbigt deras beteende är, det har barnet själv fattat för länge sen. ADHD diagnos betyder inte nödvändigtvis att känna sig stämplad som nâgon som är "fel" eller att ta medicin. Om man istället söker pâ de fantastiska amerikanska föreningssajter och blogger frân ADHD diagnoserade vuxna sâ finns det mânga självtest, mer konkret information om ADHD i vardagen, skillnaden mellan pojkar och flickor och kvinnor och män. Och framför allt fantastiska tips om kost, motion, verktyg för att kunna läsa läxor, komma ihâg saker lättare, komma över "skjuta upp till morgondagen" problem, osv. Ibland kan den bästa gâvan man ger till sina barn vara att ta hjälp utifrân för att hjälpa de tidigt i livet att lära känna sig själva och öva pâ att förenkla sin tillvaro. Kunskap ger ocksâ bättre förstâelse för vad barnet faktiskt klarar av eller inte klarar av och ger en uppfostringsstil som är baserad pâ en faktuell verklighet och inte som "man borde vara". När jag fick min diagnos vid 40 ârs âlder, grät min mamma en skvätt och sa: Tänk om vi hade vetat det här när du var barn, sâ mycket skäll och tjat du hade sluppit! Det är sââââ skönt att fâ en förklaring till varför man funkar som man gör istället för att alltid behöva mâ dâligt över att man är "fel". Och det är ovärderligt att ha föräldrar som förstâr och stödjer en i den ständiga kampen för att skaffa sig de rätta vertygen som ger ett bra liv! Till FS vill jag rekommendera de följande sajterna: http://www.additudemag.com/adhd-guide/self-tests.html http://www.addvance.com/help/parents/index.html

Lotta, 13:28, 10 december 2014. Anmäl

Känner också igen mig i detta. För mina killar har två saker hjälpt. Från att den lille bara var något år gammal har ET stor studsmatta utomhus gjort honom lugn och mycket fysisk aktivitet överhuvudtaget. En annan sak är att iaktta när volym stegras och det eg är ett rop på uppmärksamhet. Jag brukade gå in i leken och svara emot (vara fiende etc) och samtidigt "möta" honom, för att sen dra mig tillbaka igen. Då återgick leken till mer lugna proportioner. Nu är han 7 år och betydligt lugnare än förut. Har försökt fått in olika fysiska inslag i vardagen. Många killar verkar behöva mycket fysisk aktivitet , såsom gympa, orientering, tennis som min kille håller på med. Mamma Assan

Anonym, 20:17, 6 december 2014. Anmäl