Anpassar vi maten för mycket efter vår dotters ätstörningar?

Den unga, vuxna dottern har ett ätstört beteende. Hur kan föräldrarna bäst stötta henne? Hjälper de henne när de anpassar sig efter henne när det gäller matinköp och matlagning, eller innebär det att de är medberoende?

Fråga: Min fråga gäller hur vi bäst kan hjälpa vår dotter att hantera sina ätstörningar. Hon bor kvar hemma trots att hon är över 20 år. Anledningen är att hon pluggar och vill undvika studielån, och att vi som föräldrar har möjlighet att ge henne denna goda start i livet. Det som komplicerar tillvaron, utöver det att vi är tre vuxna som ska försöka få ihop tillvaron till allas bästa, är att vår dotter har ett ätstört beteende. Det hela kan ha sin upprinnelse i att hon som barn var överviktig precis som hennes pappa var som barn. Pappa är sedan sena tonåren normalviktig. Jag själv skulle kunna väga några kilo mindre men prioriterar inte det framför god mat och lite extra gott till helgen.

Vi remitterades till läkare och fick hjälp av dietist när hon var barn. Jag vet inte om den hjälpen hjälpte vare sig henne eller oss. Jag tycker nog att vi redan hade, och har, både sunda matvanor och är en familj med en aktiv fritid.

Jag definierar vår dotter som en typiskt ”duktig flicka”. I gymnasiet började hon kämpa med sin vikt mer målinriktat, och på sina egna premisser. Det ledde till en viktminskning till något underviktig som hon är i dag. Nu till min fråga, hur hjälper vi henne bäst att hantera detta med mat och ätande?

Vår dotter är ”boss” i köket, och vi låter henne hållas. Hon styr med järnhand över matinköp och matlagning. Visst, vi hennes föräldrar äter ju annat än keso och tonfisk i vatten, men allt som lagas är baserat på lightprodukter. Det är ju något gott med detta för det är bra med nyttig mat, men ack så trist i längden. När det kommer till sötsaker som godis och kaffebröd så är det bannlyst hemma. Det får vi oftast smyga med om hon inte själv köper för att hon vill ha, för det vill hon ibland. Det är väl nu vi närmar oss min kärnfråga egentligen.

Hjälper vi henne genom att anpassa oss? När vi plockar undan eller låter bli att köpa frestelser för att hon inte ska hetsäta? Eller agerar vi medberoende? Jag kan tillägga att hon i dagsläget är något underviktig och att hon också är insiktsfull. Hon säger själv att det handlar om att hålla sitt inre kaos stången. Hon kämpar mot sina demoner, att inte vara tillräckligt smal och inte duga. Jag kan nog säga att både jag och hennes pappa har gjort vårt yttersta för att sätta hennes behov i centrum, gett all den kärlek och stöd vi någonsin kunnat. Hon går sedan ett år tillbaka hos en bra psykolog som hon tycker jättebra om. Men hur hjälper vi bäst?

Svar: Tack för ditt brev, där du tar upp en flera svåra och viktiga frågor. Jag vet inte hur allvarligt det du kallar för ätstört beteende har varit eller är, men det är välkänt att ätstörningar generellt innebär en stor belastning för familjen som helhet. Föräldrar och andra närstående riskerar att bli indragna och på olika sätt bidra till problemen, vilket är en farhåga du tar upp. Jag vill samtidigt understryka att inget i ditt brev tyder på att ni skulle ha gjort några allvarliga misstag eller fel, vilket jag återkommer till senare i svaret.

Mitt första råd till er är att fråga dottern om ni kan ta kontakt med hennes psykolog för att få svar på era frågor. En möjlighet är att ni träffar psykologen tillsammans med dottern för att diskutera hur ni ska förhålla er till problemet. Då har ni chans att få mycket bättre svar än vad jag kan ge.

Du tar upp frågan om medberoende, vilket innebär att närstående anpassar sig på ett sätt som i längden underlättar och förstärker en beroendeproblematik. Man vet att det förekommer i samband med ätstörningar och det är något man brukar ta upp i behandling och terapi. Det generella rådet är förstås att omgivningen ska sluta anpassa sig och därmed skapa förutsättningar för den drabbade att ta itu med problemen.

Ska ni alltså ställa fram chipsskålar och tvinga er dotter att hälla grädde i såsen? Nja, det gäller så klart att göra det på ett balanserat sätt, som kan liknas vid behandling av missbruk. Om någon exempelvis lider av alkoholmissbruk måste personen å ena sidan lära sig att motstå frestelser, som att hantera sina känslor och impulser i sammanhang där det förekommer alkohol. Å andra sidan bör personen på längre sikt inte utsätta sig för överdrivna frestelser, som att ständigt umgås med vänner som dricker mycket.

I ert fall kanske ni ska låta dottern styra över sitt eget ätande, samtidigt som ni utan att smyga tar fram den mat och de godsaker ni vill äta. I vilken mån ni ska rensa hemmet från frestelser beror också på var er dotter befinner sig i terapin. Återigen är det därför bra att få information från hennes psykolog. Kanske hon just nu behöver träna på att ta del av frestelser utan att hetsäta? Kanske är hon inte där än?

Sedan är frågan om er dotters mat­vanor är det stora problemet, eller om det snarare handlar om vilka krav hon rent allmänt ställer på sig själv? Höga krav, kontrollbehov och missnöje med utseende hänger ofta ihop med ätstörningar. I de flesta behandlingar ingår det därför i regel även arbete med dessa områden, vid sidan av att normalisera själva ätandet.

När det gäller barn och ungdomar är behandlingen ofta familjeterapi, där man jobbar mycket med just det du frågar om – hur kan föräldrar stötta barn på bästa sätt? Utgångspunkten i dessa terapier är bland annat att förändra det destruktiva samspel som kan uppstå i familjen. Som sagt är överdriven anpassning till barnets ätstörning ett exempel på detta, men det finns fler och kanske viktigare exempel.

Ett typiskt mönster är att föräldrar till barn med ätstörningar börjar utöva för mycket kontroll. Det gäller inte bara hur barnet äter utan brukar även omfatta andra områden, som skola, kamrater och fritid. Det hindrar barnet från att utveckla självständighet och tilltro till förmågan att leva sitt liv. Man har i forskning särskilt uppmärksammat de negativa effekterna av att föräldrar utövar indirekt kontroll, till exempel genom att uttrycka saker mellan raderna med skuld och skam som medel. Inget av detta framgår i ditt brev, men en möjlig koppling till rak kommunikation skulle kunna vara att ställa samma frågor direkt till er dotter som du tar upp i brevet. Vill hon att ni ska gömma godsaker?

Ett annat samspelsmönster som brukar lyftas fram är den känslomässiga kommunikationen. Det finns en tydlig koppling mellan ätstörningar hos barn och ett fientligt, kritiskt och överdrivet känslomässigt klimat i familjen. Ingen förälder vill förstås vara på det sättet, men den belastning en allvarlig ätstörning innebär gör att många kan hamna där ändå. Det är förstås också negativt om föräldrar själva har ett osunt förhållande till mat, vikt och utseende, i synnerhet om de uttrycker detta till barnet. Ni verkar inte alls vara i riskzonen för det, med tanke på hur du beskriver er attityd.

En sak som kanske är mer relevant för er är självkänsla. Du skriver om dotterns demoner och känslor av att inte duga. Det är vanligt att personer med ätstörningar klandrar och ogillar sig själva, i synnerhet kroppen och utseendet. Den naturliga impulsen som förälder är förstås att försöka övertyga sitt barn om motsatsen. Mitt råd brukar vara att minska de ansträngningarna – att argumentera mindre. Givetvis ska man säga att man inte håller med när barnet klandrar sig självt, men mer än att med ord övertyga barnet om dess värde måste man visa det i handling. Genom att finnas där. Genom att ge stöd. Genom att visa naturlig uppskattning och bekräftelse i vardagen. Genom att bekräfta både negativa och positiva känslor hos barnet. Genom att ta den plats man förtjänar och agera på ett sätt som visar att man själv har ett värde. Och genom att förlåta sig själv och andra för misstag och tillkortakommanden.

Även detta skriver du om i ditt brev – om hur ni stöttat er dotter genom åren. Kanske följer ni redan alla råd jag gett, men det är väl i så fall gott.

Martin

Läs mer om forskningen i svaret: www.forster.se/referenser150126

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (16)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 16

Föräldrarna beter sig ju som om de vore någon sorts inneboende hos den rättmätiga ägaren = dottern! Fast även inneboende får äta vad de vill, oavsett vad ägaren äter, så min liknelse är inte perfekt, men vad jag vill få sagt är att föräldrarna beter sig som om det vore dottern som ägde huset, och de själva får liksom vistas där på nåder. Nu vet vi ju inte om dottern gett signaler om att hon inte "tillåter" föräldrarna att använda grädde med hög fetthalt, eller om föräldrarna tassar på tå kring dottern för att de tror att det hjälper att låta henne leva i en bubbla... Men hur som helst är det uppenbarligen inte föräldrarnas hus längre, och föräldrarna smyger med mat som en tonåring som smyger med cigaretter. Omvända roller helt enkelt! Känner spontant att det är fel approach...

HR, 10:11, 6 februari 2015. Anmäl

Tack, Birger för din sakliga och kunniga kommentar!

Fyrabarnsmor, 16:29, 1 februari 2015. Anmäl

Att inte äta nog med fett är farligt för hjärnan. Det är viktigt att ni låter henne undervisas, finns jättebra böcker (Matrevolutionen är ett jättebra tips!) Så att både dottern samt hela familjen (eftersom att ni påverkar varandra), kan bli fria från myten om att fett är dåligt. Fett är livsnödvändigt, och att äta en lågfettskost där fettet istället bytts ut mot raffinerade kolhydrater är förödande för både hennes fysiska och psykiska hälsa!

Miranda, 14:20, 1 februari 2015. Anmäl

Hej, Som läkare och förälder till en dotter som haft anorexi har jag haft flera anledningar att skaffa mig kunskaper om anorexi. En viktig grundinställning vid behandling är att anorexi är en biologisk störning som sätter kroppens ordinarie aptitmekanism ut spel. Störningen leder till totalt rubbad aptitmekanism, vilket i sin tur kommer att styra vardagen i varje minut. Jag brukar säga att man kan likna en anorektikers situation vid den som vi alla skulle uppleva om vi först fick äta oss proppmätta på ett julbord, sen bli tvingade att äta lika mycket igen för att därefter få uppmaningen att fortsätta äta. En sådan situation skulle bli fruktansvärd och vi skulle göra allt för att komma ifrån den, allt ifrån att försöka smita till att försöka ljuga oss ur den. På samma sätt styr det mesta av en anorektikers tillvaro av tankarna på att undvika sådana hemska situationer, situationer som för oss andra är helt sedvanliga måltider och fika-pauser. Modern behandling av anorexi utgår från detta faktum att ätstörningen styr allt när den väl uppstått. Hunger är den primära drivkraften samtidigt som mättnadskänslan gör det vidrigt att äta. En svårlöst och självklart svårt ångestutlösande konflikt. Orsakerna till sjukdomen är i det läget mindre väsentliga. Åtstörningen måste brytas. Innan det är gjort är det inte meningsfullt att bedriva samtalsterapi eller försöka få svar på frågan "Varför tror du att du inte vill äta?" Den primära behandlingen idag går ut på att lära den drabbade att äta igen. Svälten måste brytas innan tankar och beteende åter kan bli konstruktiva. Det finns faktiskt inte något belägg i litteraturen för att personer som får anorexi har något gemensamt i psykologisk stressprofil eller att familjer där någon drabbas av anorexi har något gemensamt. Därför når man inte framgång i behandlingen av ätstörningen genom att primärt fokusera på de bakomliggande orsakerna, vilka hur som helst är svåra att bena ut. Välkänt är att anorexi har en stark genetisk komponent. Sannolikt är vissa personers aptitmekanism särskilt känslig för störning när kroppen utsätts för stress av olika slag. Den stressen behöver inte skilja sig från den som många andra upplever utan att få ätstörning. De flesta. delvis spekulativa, psykoanalytiska teorierna om ätstörningens orsaker har inte kunnat beläggas vetenskapligt. Att låta er dotter styra vardagens ätande etc. är kontraproduktivt. Hon kommer ständigt att använda den makten för att undvika matintag eller större måltidsmängder. Hon måste få motkrafter som ger henne tydliga riktlinjer för när och hur hon skall äta. Dessa riktlinjer får man inte kompromissa med. Bestäm att familjen skall ha fasta måltidstider och att alla MÅSTE hålla dem. För att komma dit måste ni nog dock ha professionell hjälp. Jag föreslår att ni eller er dotter kontaktar Anorexi-centrum eller Stockholm centrum för ätstörning. Där tas personer med ätstörningar omhand av multiprofessionella team. Den situation som ni beskriver motiverar väl sådan kontakt. Kontakt med enskild psykolog är troligen inte tillräckligt i er dotters fall. Med vänlig hälsning och önskan om lycka till! Birger Överläkare, socialmedicinare

Birger, 12:26, 1 februari 2015. Anmäl

Jag har en dotter med anorexia sedan 6 år. Om det fanns ett rätt eller fel i hur man som anhörig ska bete sig så skulle inte så många vara sjuka så länge. Vår dotter styrde oss hårt, och jag tror det fick henne att känna sig friskare än hon egentligen var. Hon flyttade hemifrån för att börja plugga, och gick ner sig rejält på kort tid. Men det ledde till att hon aktivt sökte vård själv. Tidigare var det alltid på vårt initiativ. Jag tror inte att en ätstörning blir bättre av att man anpassar sig, men för det mesta gör man ju så för att det blir konflikter annars. Och efter ett antal år inser man att konflikterna inte heller leder nånstans... Min enda önskan är att man forskar mer på den här sjukdomen.

Vinylmamma, 12:18, 31 januari 2015. Anmäl

En super intressant självbiografi om ätstörningar med inslag från närstående kom ut i bokhandeln i tisdags! Kenneths Marionett av Malin Lagerstedt! Läs den!

Ronja, 09:31, 29 januari 2015. Anmäl

Jag har läst igenom Martins svar och övriga kommentarer. Jag har precis som signaturen "syster" haft ätstörningar men min uppfattning om hur man ska bete sig mot dottern är helt annorlunda. Jag bodde också med mina föräldrar i tidiga 20-års åldern med ätstörningar. Att ge mig "tough love" hade bara gjort mig illa. Ett eget hem med eget ansvar på mat hade gjort mig ännu sjukare. Jag vet inte hur sjuk dottern i fråga är, men att prata om undervikt, stort kontrollbehov, demoner och hetsätningar låter mycket som en ätstörning. OCH jag med många andra blir experter på att dölja sjuka beteenden för föräldrar, så risken finns att hon är sjukare än föräldrarna tror. Jag skulle vilja råda föräldrarna att söka sig till en ätstörningsenhet för att se om hon har en ätstörning och passar in i ett behandlingsprogram där. Olika landsting har olika behandlingar. Att ha en ätstörning är så mycket större än att vara smal. Jag kan inte ens beskriva hur viktigt rätt hjälp är, och jag har aldrig hört talas om en person med ätsörning och bra självkänsla. Jag är tveksam till om föräldrar kan göra så mycket mer än att se till att sitt barn får rätt hjälp och stötta i den processen. Att som förälder försöka läka ett barn med ätstörning är lika svårt som att en förälder ska läka tumörer hos sina barn. Mina föräldrar kunde inte köpa hem godsaker under en lång period. Dottern försöker äta lite och kalorisnålt för att motsatsen skapar ångest. Att kontrollera maten är som en bekräftelse på att man duger och att man klarar något. Att tappa kontrollen är motsatsen. Detta är givetvis ett destruktivt beteende men det är ett sätt att klara av vardagen. För mig handlade så mycket om få hjälp att hitta ett nytt sätt att klara av vardagen på. Så länge dottern inte har ett alternativ till att klara av livet på är ju på ett vis "ätsörningen" hennes sätt. Att köpa hem lösviktgodis och så vidare gör att hon tappar sitt sätt och famlar i ångest. Inte bra. Hon behöver hjälp helt enkelt hjälp med att skaffa ett hälsosamt friskt beteende. Kanske kan man som förälder ha hälsosamma beteende själv när det gäller måltider. Att man som familj äter ihop och som förälder handlar, lagar, äter vanlig husmanskost (varken överdriver nyttigt eller onyttigt) och också försöker bjuda barnet på detta. Även om barnet vägrar äta, eller äter tonfisk på burk har man ändå visat på ett hälsosamt mönster. Detta kanske dock i dagsläget inte är möjligt om dottern är för dominant, jag vet inte. Att leva med en person som har ätstört beteende är svårt, jag förstår det. Men tro mig, det är svårare att vara person med ett ätstört beteende. Och det kan mycket väl vara så att hon är sjuk. Och är man sjuk behöver man vård.

frisk, 00:29, 29 januari 2015. Anmäl

Om dottern inte vill flytta hemifrån av ekonomiska skäl, kunde ju föräldrarna bidra till boendet, åtminstone ett tag. Jag misstänker tyvärr att det kan finnas andra orsaker till att dottern inte vill bo ensam, som ångest (som också har med ätstörningar att göra).

Cilla L., 13:01, 28 januari 2015. Anmäl

Reagerade också starkt på att ordet "trots" användes!

Julia, 10:23, 28 januari 2015. Anmäl

@116, 15:51 De flesta som studerar flyttar till någon form av studentboende under studietiden. Oftast för att de studerar på annan ort än deras föräldrar bor på. Det är alltså inte alls något konstigt med ordet trots används. Dessutom baseras ditt resonemang utifrån ett storstadsperspektiv. I mindre orter är det inte något större problem för ungdomar att få bostad, förutsatt att de har en fast inkomst. Tycker inte alls att ditt resonemang har någon som helst relevans för problematiken.

Ej stockholmare, 16:39, 27 januari 2015. Anmäl

Stressad, slutkörd och maken bara surar – ska jag skilja mig?

De bråkar sällan numera, men relationen är inte bra. Hon är stressad på jobbet och gör det mesta hemma, och börjar tröttna på det. Han vill inte prata om förhållandet utan ”tjurar” mest. För henne är de tre barnen viktigast av allt. Borde hon skilja sig? Psykolog Liria Ortiz ger råd.

Fråga:

Hej, jag lever i en relation sedan 20 år tillbaka. Vi träffades som tjugoåringar. De första åtta åren bråkade vi mycket. Jag mådde väldigt dåligt psykiskt då. Nu, tolv år senare, mår jag bättre och vi har tre underbara barn. Och bråkar sällan. Men min man är förändrad och säkert även jag. Jag vill ha ett lugnt liv och sätter barnen först. Själv hade jag en jättejobbig uppväxt med slag och övergrepp. Mina barn ska ha det bra. Det är jätteviktigt för mig.

Jag har mycket stress på jobbet och hemma. Jag får göra det mesta hemma. Och börjar väl tröttna. Jag tror att jag älskar honom men i dag är han inte den han var. Bara tjurig, och säger man något vänder han det till att det är synd om honom. Jag vet inte vad jag ska göra, han vägrar att gå och prata med någon.

Jag har också problem med vårt sexuella samliv. Min man vill ha sex jämt. Inte lätt med en trotsig fyraåring, en tioåring och en tonåring. Självklart vill jag ha sex men när jag själv vill. Men jag är nöjd om han bara finns här och vi är en familj. Vet inte om jag orkar längre. Är trött. Ska jag skilja mig?

Tveksam

Svar:

Hej! När man börjar tänka att det kanske vore bäst att skilja sig infinner sig nästan alltid mycket motstridiga känslor. Ofta en stark känsla av lättnad. Det finns en väg ut, och bort från allt det som irriterar och är trist. Men även en känsla av olust och oro för vad en skilsmässa ska innebära, för barnen och ekonomin, och för en själv.

Om man har levt länge med någon kan en vardag som ensam kännas svår att föreställa sig och kännas ganska skrämmande. Jag uppfattar din fråga om du ska skiljas eller inte som att du befinner dig ungefär där, i ett läge med stor osäkerhet. Samtidigt som du har blivit allt mer övertygad om att som det är nu kan det inte få fortsätta.

Jag kommer inte att svara på din fråga om du ska skilja dig eller inte. Det måste du så småningom göra själv. Men jag kommer att ge dig några råd som kanske kan hjälpa dig att komma fram till ett svar på din fråga. Ett svar som du kan känna är genomtänkt, och rimligt att börja handla utifrån. För det verkar vara så att det är mycket upp till dig att åstadkomma en förändring av ert äktenskap – eller att ta initiativet till att skiljas. Din man verkar vilja hålla era problem ifrån sig. Det är också möjligt att han inte delar din bild av hur mycket problem det finns i ert äktenskap.

Vad kan du då göra för att komma fram till ett svar på din fråga? Ett viktigt steg tror jag är att du börjar gå i familje­rådgivning. Sådan finns att få genom kommunen där du bor. Att din man inte är intresserad är inget hinder. Du kan gå för egen del. Familjerådgivning har utgångspunkten att man i en relation har fastnat i besvärliga mönster som man inte vet hur man ska bryta på egen hand. Kommunernas familjerådgivare berättar att ett av de vanligare skälen till konflikter i äktenskap är att arbetsfördelningen känns orättvis, eller att man har olika sexuella förväntningar och svårigheter att tala med varandra om detta. Ett annat vanligt problem är att man känner att man har vuxit ifrån varandra.

Familjerådgivning tror jag kan få två viktiga betydelser för dig. Den ena är att du får en möjlighet att ”få prata av dig” kring det som känns tungt, och bli förstådd och bekräftad. Det andra är att du kan börja sätta ord ännu mer på hur du tänker och känner inför ditt äktenskap. På gott och ont. Det professionella samtalet erbjuder, när det fungerar bra, en möjlighet att få berätta öppet i närvaro av en person som lyssnar utan avbryta och värdera. En person som i stället genom frågor och reflektioner hjälper till att göra de egna känslorna och tankarna tydligare. Det ger en möjlighet att börja sortera det som känns kaotiskt. Och börja se lösningar. Eller att sakligt inse vad som inte går att förändra, eller vad man inte längre kan acceptera.

Jag tror att det är precis den typ av samtal du behöver nu. Jag hoppas att du trots en krävande vardag som yrkesarbetande trebarnsmamma kan få plats för detta. Det handlar om cirka en till två timmar i veckan.

Så småningom är det förstås nödvändigt att din man accepterar att prata med dig om hur ni har det, och om vad ni ska göra. Åtminstone om ni ska fortsätta att leva ihop.
Du kan ta initiativet, och du kan visa din goda vilja och omsorg om ert äktenskap. Men det är förstås så att din man också måste svara på det du gör för att det ska vara meningsfullt för dig att fortsätta. Jag skulle vilja be dig att fundera på var dina gränser går. När får det vara nog för dig?

Jag vill också stanna ett ögonblick vid något som jag tror att du kanske oroar dig en del kring. Du skriver så kärnfullt och kärleksfullt att dina barn ska ha det bra. Och barns största oro är ofta att föräldrarna ska skilja sig. Men ändå är det så att psykologisk forskning visar att det är bättre för barnen att föräldrarna skiljer sig än att de lever olyckliga tillsammans.

Du skriver att du hade en svår uppväxt med ”slag och övergrepp”. Jag tror att du på många sätt är en stark person. Trots din bakgrund har du skaffat dig ett hyggligt liv med arbete och familj. Det har säkert krävt en hel del av dig. Jag vill ändå säga att om du skiljer dig så förbered dig på olika sätt. Vid en skilsmässa väcks lätt tidiga känslor av utsatthet och övergivenhet, särskilt om sådana erfarenheter finns i ens personliga historia. Du kan få flera praktiska råd om vad som kan vara klokt att tänka på för egen del, och för barnen, inför en separation och skilsmässa på www.1177.se

Det kommer ju att ta en tid innan du hittar en lösning på dina problem. Så du behöver nog ta hand om dig själv under en tid framöver. Inte minst för att få tid och kraft att tänka och känna efter vad du vill och behöver göra. Här är några råd som kanske kan vara till hjälp för detta:

Prata med någon vän som du har förtroende för om det som händer. Skriv gärna dagbok, där du noterar dina tankar och upplevelser. Det hjälper dig att få perspektiv och bearbeta det som händer dig.

Ge dig mer av egen tid. Det är tid som man fullt ut äger på egen hand. Jag inser att det inte är så lätt i en trebarns­familj. Men försök att schemalägga sådan tid någon gång då och då. Gör på den tiden något som du mår bra av. Som att träffa folk som gör dig på gott humör. Eller kanske du bara vill vara ensam ett tag. Bara någon timme i veckan av egen tid räcker för att göra skillnad.

Försök att bli avlastad hemma. Det verkar inte vara så möjligt att bli det av din man för tillfället, men kanske redan nu av dina äldsta barn. Du kanske exempelvis kan komma överens med dem om att ta hand om sina rum ännu mer, eller hjälpa till med inköp, eller något annat som en tioåring och en tonåring klarar. Berätta som det är, att du är trött och behöver avlastning. Barn i den åldern kan både förstå och vara medkännande.

Sätt en tidsram för hur länge du ska fundera över om du ska skiljas eller inte. Låt inte bara tiden gå. Kanske en rimlig tidsram kan vara sex till åtta veckor?
Ta väl hand om dig!

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

Ok, här kommer ett tips som är ren symptombehandling och inte alls behandlar de stora frågorna i ditt brev, men ett tips som har varit mycket effektivt i mitt äktenskap: schemalägg sex. Det kan vara svårt att få det att gå ihop med jobb och barn och hem och fritid, och då kan sex kännas som ett extra måste. För oss har det fungerat jättebra att ha en tid i veckan som är vikt till "mys" det vill säga kanske skumbad, massage, ligga i sängen och äta godis.....och om andan då faller på sex. (...och andan faller ofta på när man väl slappnar av lite tillsammans...) Jag tycker att svaret i spalten är rimligt. Lycka till och allt gott till dig och din familj!!

durgah, 14:53, 1 februari 2015. Anmäl

Kommer att tänka på en Woody Allen-film där hustrun säger "Han vill jämt ha sex, minst två gånger i veckan" och mannen som säger "Hon vill aldrig ha sex, högst två gånger i veckan". I övrigt håller jag med Annan och En annan om att väldigt många verkar leva i kärlekslösa förhållanden bara för att de ska få familj och "social status". Ok, om bägge parter är med på "överenskommelsen". Riktigt vidrigt när ena parten utnyttjar den andra och "spelar kärlek" för att få det han/hon vill ha.

GW, 08:38, 31 januari 2015. Anmäl

Är ju alltid svårt när man bara för höra en röst, min erfarenhet av liknande situationer ofta att den ena parten (oftast mannen) inte får göra saker för de görs på fel sätt, och då blir det inget istället.

Anonym, 02:50, 28 januari 2015. Anmäl

Re: Annan. Instämmer i det du skriver. Fler borde fråga sig varför de är gifta. Och vad är det för budskap man ger sina barn om vuxna relationer? "För barnens skull" måste vara en av de mest bärkraftiga livslögnerna.

En annan, 08:59, 24 januari 2015. Anmäl

Tycker i alla fall inte att Tveksam ska ställa upp på sex fö mannens skull. Det funkar inte så. Det blir som om man låter sig våldtas om man ligger fast man inte vill. Konstigt att psykologen inte nämnde något om deras sexliv...

Anonym, 23:01, 22 januari 2015. Anmäl

Ett typiskt exempel på ett äktenskap som bstår av två personer som bara ser till sina egna behov. De vill vara gifta för att det är tryggt, socialt accepterat, jobbigt att skilja sig, patetiskt att vara ensam. Och så favoritargumentet (som ryker så snart man träffar en ny) "för barnens skull". Inte ett ord om att de respekterar och älskar varandra... FS undrar om de ska skilja sig - jag tycker FS ska ställa sig frågan varför de är gifta.

Annan, 10:55, 22 januari 2015. Anmäl

Vilket traditionellt svar. Att man utgår från att mannen är sån idiot att han inte kan hjälpa till så att barnen istället måste göra det. De äldsta barnen. Jag är själv äldst och var tvungen att hjälpa till att ta hand om småsyskon för min pappa bara tjurade och gjorde inget, och mamma behövde få avlastning. Fortfarande känns det i mitt liv som allt är upp till mig, som barn ser man inte att hjälpa föräldern som en sak man gör (när det gäller avlastning) man känner av och förstår att det är för föräldrarnas dåliga relation. Jag tycker inte det ger en sån god grund att signalera att pappa gör inget alltså måste storebror/storasyster göra detta. Nej, begär hjälp av DIN MAN istället. Män är inga envisa robotar som man inte kan få avlastning av. Stephan-Mendel Enk menar ju att anledningen till att det finns pissoarer överallt är inte för att män är mer pissnödiga än kvinnor, utan det är det outtalade hotet att män måste få pissa när de vill (för män kan ju slåss och de har makt), annars skulle stan bada i gubbpiss, som om män är ouppfostrade hundar. Detta är samma sak: din man är tjurig han kommer aldrig hjälpa dig. Det är dålig syn på manlighet.

JM, 07:56, 22 januari 2015. Anmäl

Problemet känns som det vanligaste bland alla vänner och bekanta, utan att jag vill förminska det. Håller absolut med Anonym 9:22 och andra här att bägge måste anstränga sig i ett förhållande för att den andre ska må bra och trivas. Det är när man får känslan av att inte vara uppskattad mm som man vantrivs och räknar orättvisor eller bara tystnar och surar. Arbetsinsatsen måste nog också upplevas någorlunda jämn.

Anonym, 12:11, 20 januari 2015. Anmäl

Det är två saker jag tänker på när jag läser frågan. Det ena är att mannen har förändrats och blivit tjurig. Har han fått något problem som tynger honom? Finns det någon förtrolighet i relationen? Pratar de med varandra? Det andra är att kvinnan också har förändrats och mår bättre psykiskt idag. Hon verkar göra det mesta och klara det mesta nu. Men känner stress. Har rollerna blivit ombytta? Behövs inte mannen längre? Man kan ju växa ifrån varandra och kärleken kan ta slut. Men har man levt länge ihop och har barn tillsammans är det nog värt att försöka titta på vad som har hänt ändå. Och att försöka prata med varandra om det som har förändrats. Alla behöver känna sig behövda och alla behöver få stöd när det blir för mycket. Mitt råd till frågeställaren är att visa sin man att hon fortfarande behöver honom. Hon klarar inte allt själv. Detta förutsatt att hon vill fortsätta, så klart.

Nathalie, 21:27, 19 januari 2015. Anmäl

Spontant låter det inte som ett hopplöst fall, syn att rusa iväg och skilja sig. FS behöver avlösning, alla måste hjälpa till i hemmet efter förmåga. Skaffa barnvakt och åk iväg själva.

Anonym, 19:51, 19 januari 2015. Anmäl

Hur kan vi hjälpa vår son att kunna sysselsätta sig själv?

Den treårige sonen leker bra tillsammans med andra barn. Men han har svårt att leka för sig själv, och vill hela tiden ha föräldrarnas uppmärksamhet. När de inte har tid att sysselsätta honom ”busar” han genom att kasta saker, skrika och banka. Hur kan föräldrarna hjälpa honom att kunna sysselsätta sig själv ibland?

Fråga: Jag och min man har ett underbart barn på knappt tre och ett halvt år. Han är mycket verbal och social. Han leker bra tillsammans med andra barn – särskilt barn som är något äldre än han själv. Vi har dock ett problem som vi upplever växer, och det är att han i stort sett aldrig leker för sig själv längre än någon minut. Han vill stå i centrum och konstant ha vår uppmärksamhet. Detta är ju inte möjligt, och när vi inte har tid att sysselsätta honom påkallar han vår uppmärksamhet genom att kasta saker, skrika eller banka och slå på oss. Han gör det inte i vredesmod, utan mer ”på bus”.

Vi har försökt att inte ge honom så mycket negativ uppmärksamhet i samband med detta, samtidigt som vi känner att vi måste säga ifrån när han gör oss illa eller riskerar att göra det, exempelvis genom att kasta hårda leksaker. Vi försöker föreslå aktiviteter för honom – exempelvis lägga pussel eller bygga med lego, men han vill bara göra sådant om vi gör det tillsammans.

Det gör vi så klart gärna, men ibland måste vi ju också laga mat och fixa med sådant som vuxna gör. Hur kan vi hjälpa honom att komma i gång med att leka och sysselsätta sig själv? Vi blir både trötta och ledsna av detta.

Svar: Tack för ditt brev. Vilka föräldrar har inte blivit frustrerade över att deras barn har svårt att leka på egen hand? Antagligen ganska få, men er utmaning är större eftersom sonen gör mer än att bara tjata och gnälla. Det är svårt att undvika negativ uppmärksamhet när ett barn slår eller kastar hårda saker, även om det mest är på bus. Det vanliga rådet är att ni ihärdigt ska uppmärksamma hans ”bus” så lite som möjligt. Det gäller att visa honom att det inte lönar sig. Ni verkar dock redan följa detta råd och samtidigt vara kärleksfulla föräldrar som ger tillräckligt med uppmärksamhet i allmänhet. Jag ska därför ägna svaret åt din avslutande fråga: Hur kan man hjälpa ett barn att finna glädje i att (också) leka självständigt? Det är i regel också en bättre utgångspunkt än att fokusera på hur man ska handskas med buset.

Många föräldrar kan känna dåligt samvete när de försöker få sina barn att leka själva. Råd från allehanda barnexperter (mig själv inräknad) om att föräldrar ska vara närvarande och lyhörda kan säkert bidra till det. Självklart finns det, precis som du skriver, ingen möjlighet för föräldrar att ständigt vara med sina barn. Det är också viktigt att poängtera att syftet med självständig lek inte enbart är att föräldrar ska få en lugn stund. Det bidrar också till barns utveckling på vissa sätt som lek tillsammans med vuxna inte gör. Exempelvis kan barn lära sig att bli mer utforskande, kreativa och att klara av att fokusera på en uppgift utan att behöva stöd från vuxna.

Du skriver att ni brukar föreslå olika aktiviteter utan framgång. Generellt är det lättare att engagera barn i självständig lek om man gör leksaker och material tillgängliga snarare än att ge förslag. Har barnet väl börjat tacka nej till förslagen brukar det ofta vara kört. Det bör vara flera olika saker som barnet kan välja mellan och gärna saker som kan engagera under lite längre tid. Det kan exempelvis vara lådor med flera leksaker i som barnet kan utforska eller material för att pyssla, bygga eller måla. Det är naturligtvis bra att med jämna mellanrum rotera leksaker – kanske ha en låda i förrådet som man byter ut då och då. En särskild fördel med skapande lek är att barnet får möjlighet att visa upp vad det har gjort efter leken.

Ni kanske redan har försökt även detta utan framgång? Er son kanske genast vill att ni ska vara med och leka? Mitt förslag är att ni försöker se detta som något han behöver lära sig, där ni till en början inte kan räkna med att han kan klara att leka själv så långa stunder. Jag har ingen statistik på hur länge treåringar i allmänhet brukar leka själva, men en uppskattning jag har sett är 10–15 minuter. För att han ska börja lära sig detta är det bra att försöka etablera en rutin som blir tydlig för honom. Om ni exempelvis först leker tillsammans ungefär en kvart när ni kommer hem från förskolan, kan ni därefter säga att det är ”egenlek”. Om detta sker vid ungefär samma tidpunkt (när ni ska laga mat?) och på samma plats varje dag blir det lättare för honom. Välj en plats i närheten av er, eftersom barn engagerar sig mer i lek om vuxna är i samma rum. Även om ni inte hinner laga mat på 10 minuter är målet framför allt att han ska börja upptäcka att det också kan vara roligt att leka själv.

Det som krävs för att rutinen ska fungera är förstås att ni är konsekventa. Det betyder att ni får försöka avstyra hans försök att leka tillsammans med er medan egenleken pågår. Därmed inte sagt att ni fullständigt ska undvika att uppmärksamma eller prata med honom. Ni ska bara inte avbryta er egen aktivitet och börja leka tillsammans (eller börja argumentera för mycket). Ni måste också vara beredda på att faktiskt låta honom leka fritt med sakerna ni lagt fram. Det får bli stökigt, högljutt och kladdigt, så länge han inte uppenbart förstör saker eller beter sig våldsamt.

Vid sidan av den nya lekrutinen är det förstås också viktigt att tänka på hur ni samspelar i övrigt med er son. Det finns till exempel mycket forskning som handlar om hur barn rent generellt utvecklar självständighet som pekar på vikten av att vuxna ger lagom mycket stöd. Oavsett om man hjälper för mycket eller för lite tappar barnet egen motivation och ork. Det gäller alltså att förstå vilken nivå barnet befinner sig på och att anpassa stödet därefter. Man ska hjälpa barnet precis över tröskeln och sedan lämna över när man ser att det klarar sig självt. Ni gör säkert redan så, men konsten att hjälpa lagom mycket är något alla föräldrar kan utveckla. Om ni leker med lego tillsammans på det sättet är chansen större att han vill bygga själv nästa gång legolådan är framme.

Martin

www.forster.se/referenser150112 kan du läsa mer om forskningen som tas upp i svaret.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Liksom föregående kommentatorer vill jag gärna slå ett slag för begreppet "social delaktighet", dvs att ta in barnet i er egen verksamhet istället för att hänvisa honom till att leka med leksaker i sin egen lilla barnvärld. Det var den förkättrade Anna Wahlgren som förespråkade det i barnaboken, och jag tycker verkligen att hon hade en poäng där. Låt honom vara delaktig och hjälpa till. Efter väl förrättat varv kan han självmant gå iväg och syssla med något eget. Snart, alltför snart, vill han inte vara med er alls.

Fyrabarnsmor, 18:08, 14 januari 2015. Anmäl

Jag är inne på samma spår som Annapanna. Barn vill vara med sina föräldrar. Naturen har programmerat dem så för att de ska lära sig saker av de vuxna men också för att små barn inte är trygga om de är ensamma. Under lång tid levde vi ju i naturen med faror som hotade, så barnen måste hålla sig intill de vuxna för att överleva. Detta är instinktivt hos barn. Så mitt tips är att låta er son vara med er. Mina barn fick vara med i köket när vi lagade mat. Ibland blev det blött eller kladdigt, men vad gör det? Idag har jag två tonårsbarn som båda kan laga mat från grunden. Snart är sonen större och då vill han antagligen vara för sig själv mera. Särskilt om han har lekkamrater att ha kul med. När han blir tonåring stänger han antaglien dörren eller går hemifrån så att ni knappt ser röken av honom. Då kommer ni nog att sakna småbarnstiden. Ta vara på denna korta tid av närhet! Det är mitt råd.

Natalie, 18:54, 13 januari 2015. Anmäl

Ett tips som ni säkert har fått förut, men som jag delar ändå, är att försöka involvera honom i de vuxensaker ni gör. Det finns massvis med saker en treåring kan hjälpa till med när det gäller matlagning. Jag försöker ha med min 2,5-åring i matlagning och dukning, ser det som en investering :-) men ibland orkar jag inte heller, det är ju inte direkt avkopplande att ha en liten virvelvind med i köket. Min son har liksom er svårt att leka själv, men jag upplever att han växer av att få lov att vara med oss i vuxensakerna. Sen är det ju inte alltid det funkar rent praktiskt förstås, vissa saker kan barn inte vara med på och ibland orkar man som sagt inte heller, men i den mån man kan, så kan det ju vara värt att prova!

Annapanna, 14:57, 13 januari 2015. Anmäl

Hur kan jag få närstående att ta kontakt med min sjuke man?

Maken lider av en neurologisk sjukdom som bland annat gör det svårare för honom att kommunicera. Både syskon och en del vänner har ”försvunnit”, vilket gör honom ledsen. Hans fru känner både ilska och sorg. Hur kan hon ta upp detta med släkt och vänner på ett bra sätt, utan att förvärra situationen?

Fråga: Min make drabbades för cirka 15 år sedan av en neurologisk sjukdom som i dag har gjort honom rullstolsburen. Den kognitiva förmågan är något påverkad vilket visar sig i form av dåligt närminne och svårigheter att hänga med i animerade samtal och diskussioner, han behöver tid på sig för att framföra sina synpunkter och åsikter. Det ska dock påpekas att allt han säger och bidrar med vid samtal alltid är helt adekvat och relevant för det som avhandlas, men det tar som sagt tid och kräver tålamod av omgivningen, egenskaper som tyvärr börjar bli en bristvara i dag.

Min man har syskon, alla bor på relativt nära håll. Kontakten dem emellan har väl inte varit jättetät, men man har i alla fall hörts av över telefon och träffats någon/några gånger per år.

I början av min makes sjukdom sågs syskonen sporadiskt men efter ett tag avtog den kontakten mer och mer, i dag är den nära nog noll. Det här gör min man ledsen, men han säger inget och visar det inte öppet.

Kanske är han luttrad, han har redan varit med om det här några gånger tidigare, gamla ungdomsvänner som slutar höra av sig och ”glömmer bort” att inkludera honom i sammanhang där hans närvaro förmodligen varit självklar om inte hans sjukdom hindrat honom – eller dem.

Det ska tilläggas att min make har vuxna barn från ett tidigare äktenskap. De är alla upptagna av sitt liv men vet och förstår hur mycket han uppskattar ett samtal från dem emellanåt då de ringer för att höra hur det är – något jag alltså skulle önska att hans syskon kunde inse.

Jag har flera gånger varit på väg att skicka osande mejl till föremålen för min ilska (syskon och vänner som gömmer sig) men besinnat mig i sista stund – vad får mig att tro att jag har alla pusselbitar och förstår en situation rätt? Jag vill ju så gärna kunna vara ett stöd för min make men snubblar många gånger i stället på min egen ilska och sorg. Min makes syskon kan jag ju inte byta ut men kanske borde jag i alla fall försöka mig på en kontakt med dem och förklara hur ledsen min make blir när han hamnar utanför samt hur illa, på grund av hans sjukdom, det faktiskt är ställt med honom i dag.

Jag tänker inte låta bitterheten ta överhand utan vill försöka hitta ett förhållningssätt till de händelser som jag beskrivit utan att riskera bli osams med hela världen, men hur?

Svar: Hej! Du resonerar så insiktsfullt och sakligt om den besvärliga situation som ni är i! Trots er besvikelse på din mans syskon och andra har ni också varit mycket hänsynsfulla, och hållit era känslor av ”ilska och sorg” för er själva. Men det finns ju en baksida av detta som det verkar som om du och din man blivit allt mer uppmärksamma på.

Ditt brev har två teman som jag uppfattar det. Det ena är närmast moraliskt. Är det inte rätt och rimligt att finnas kvar, och höra av sig till en familjemedlem som har fått det svårt? Även om det inte är som förut att träffa personen, och personen förändrats på ett sätt som oroar och gör det svårt att träffas?

Förmodligen tycker de flesta intuitivt att det rätta är att ställa upp och vara till hands i en sådan situation. Samtidigt är det så att varje familj har sin historia på gott och ont, och ibland växer även syskon ifrån varandra med eller utan sjukdom. Visst kan det kännas rimligt att ställa vissa krav inom en familj, och er förväntan på din mans syskon är mycket måttliga skulle de flesta tycka. Det handlar om ett telefonsamtal då och då, och om att träffas någon gång emellanåt. Jag vet inte hur kontakten mellan dem har sett ut tidigare men detta påverkar säkert det som händer i dag.

Ibland drar anhöriga sig undan på grund av den smärta som väcks när man träffar en sjuk person och inte vet hur man ska hantera det. Därför vill jag väcka frågan om det kanske finns andra personer i er omgivning och i din mans historia som det också kan vara aktuellt att återknyta en kontakt med. Personer som kanske är villiga att träffa din man.

Det andra temat är hur du ändå ska prata med din mans syskon om er förväntan om att ni ska träffas oftare, på ett sätt som gör att de inte känner sig anklagade och kanske drar sig undan ännu mer. Det återkommer jag strax till.

Jag kommer också att lägga till ett tredje tema i mitt svar till dig, och det är ditt eget behov av stöd i din roll som anhörig till en handikappad make. Studier av anhörigrollen till svårt sjuka eller handikappade personer visar i korthet två saker, det ena är att det är en mycket slitsam roll med inslag av bland annat mycket trötthet och sorg. Ungefär som du skriver att du ofta känner. Det andra är att anhöriga tenderar att glömma bort, eller prioritera bort, sina egna behov och på det sättet får en sämre livskvalitet.

Låt mig också ha ett resonemang med dig om sätt som kanske kan underlätta för din man att hålla kontakt med sina syskon, och andra personer. Du skriver om det tålamod som krävs för att kunna prata med din man, då han behöver tid att formulera sig. För personer med någon variant av talsvårigheter eller afasi kan det ibland vara lättare att kommunicera genom mejl eller chatt än per telefon, och vid telefonsamtal kan en bildtelefon som till exempel Skype vara till hjälp. Många personer med kognitiva svårigheter beskriver också hur de vid exempelvis familjesammankomster är helt nöjda med att i första hand lyssna till andra, slippa direkta frågor och i stället själva få välja när de vill säga något. Möjligen kan det bli enklare och mer avslappnat för din man att träffa andra om ni kommit överens om något liknande som kan kompensera för din mans kommunikativa svårigheter.

Hur ska du då berätta för din mans syskon att din man saknar dem, och vill ha mer kontakt, på ett sådant sätt att det inte uppfattas som kritik? Eller som du själv skriver, utan att ”bli osams med hela världen”.

Mitt förslag är att du använder det sätt som kallas för jag-budskap. Tumreglerna vid jag-budskap är de här:

1. Be om lov att få prata om det svåra.
2. Utgå från dina egna tankar och känslor.
3. Säg bara det du sett eller hört.
4. Kritisera inte.
5. Ge ett förslag.
6. Låt den andre få svara på det du sagt.

Så här kanske det kan låta: ”Jag skulle vilja prata med dig om min mans längtan efter att få talas vid oftare, och också träffas då och då. Kan jag få göra det? Min man säger att han saknar dig. Han skulle uppskatta om du ringde honom då och då, och att ni ses emellanåt. Vad tänker du om det?”

Idén med jag-budskap är förebygga att besvärliga samtal utvecklas till gräl, och i stället ge plats för samtal som präglas av en lyssnande och resonerande stil. Där den andre inte behöver känna sig ifrågasatt och i underläge, vilket brukar väcka motstånd och behov av att försvara sig.

Så till din roll som anhörig. Du skriver så insiktsfullt om hur du ibland snubblar på din ”egen ilska och sorg” över vad din mans sjukdom gjort med er, när du egentligen bara vill vara till stöd för din man.

Rollen som anhörig till en svårt sjuk och handikappad person är att vara i en mycket utsatt situation. Så glöm inte bort dig själv! Ha någon att tala med om dina känslor. Ge dig egen tid. Ta emot all hjälp du kan få.

Träffa andra i samma situation. På många håll finns samtals- och stödgrupper för anhöriga. Du kan läsa mer om detta på sajten Vårdguiden och på Psykologiguiden som tillhör Psykologförbundet.

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Men, vill man ö.h.t. ha kontakt med dem som håller sig undan, vad får man ut av det? Många som råkat ut för tråkigheter uttrycker att det ofta varit oväntade personer som visat sig vara helt underbara i den situationen, medan andra som de räknat med betett sig på ett sätt som gjort att respekten för dem gått förlorad. Finns det inte möjlighet att träffa andra med samma sjukdom om han vill det? Man får söka sig till ljuset och bortse från dem som beter sig illa. Att han har en bra kontakt med barnen måste ju ändå betyda mest av allt och vara till stor glädje. Kanske kan de träffas lite oftare trots allt?

Anonym, 11:29, 10 januari 2015. Anmäl

Hej FS, Satsa på att ringa din mans kompisar istället. Bjud över dem på middag! Kompisarna är sannolikt rädda för hans sjukdom och drar sig undan. Vad gäller syskonen tycker jag att det inte är fel att skriva ett kortfattat mail i jag budskap, där du förklarar hur du upplever situationen och att du är besviken på dem och att du upplever det som att din man är det. Då har du iaf stått upp för dig (och honom) och sagt ditt. Sedan kanske du inte får någon respons, men då vet du att DU iaf har gjort det du kunnat. Kram JM

JM, 13:17, 7 januari 2015. Anmäl

Om ni inte redan har en logopedkontakt, rekommenderar jag det! Logopeden kan dels hjälpa till att underlätta för maken att kommunicera. Kanske behövs något hjälpmedel. En viktig uppgift är också just att stötta anhöriga i hur de kan anpassa sitt kommunikationssätt till personen med funktionsnedsättning.

Signe (Webbsida), 11:40, 6 januari 2015. Anmäl

Omgivningen kanske felaktigt tror att det finns outtalade krav på hjälp, synd om ett missförstånd hindrar dem från att ta kontakt. FS har väl rätt till avlastning utan att behöva be släkten om hjälp.

Anonym, 11:25, 6 januari 2015. Anmäl

När sjukdomar drabbar vår omgivning så ställer det ökade krav på oss. Men det visar också hur viktig den andre är. Och hur vår relation egentligen är. Men det är smärtsamt. Men jag tror inte att vi ska slinka undan smärtan. Det är en del av livet som utvecklar oss som människor. Men jag tror även att det blir tungt att umgås. Kanske finns det outtalade krav på hjälp osv. Det är svårt. Och blir lätt fel.

Ulrika, 08:59, 6 januari 2015. Anmäl

Klarar han att mejla och ta kontakt med dem han vill själv så är det nog en bra ide. Hans gamla rätta jag kommer kanske fram bättre och kan göra att de får bättre kontakt. Risken är väl att det får motsatt effekt om frun försöker påverka kontakten, oavsett hur hon uttrycker sig.

Anonym, 17:55, 5 januari 2015. Anmäl

Exakt samma situation uppstod i min familj. Min mor var oerhört stark och tog kontakt med två olika föreningar, De handikappades riksförbund och en förening för reumatiker. Det var tufft länge men sedan vände det, och de fick så många nya kontakter genom föreningarna och flera av dem utvecklades till jättefina vänner. Försök att se framåt och hitta nya vägar genom livet, lycka till!

Tommy, 12:58, 5 januari 2015. Anmäl

Exakt samma situation uppstod i min familj. Min mor var oerhört stark och tog kontakt med två olika föreningar, De handikappades riksförbund och en förening för reumatiker. Det var tufft länge men sedan vände det, och de fick så många nya kontakter genom föreningarna och flera av dem utvecklades till jättefina vänner. Försök att se framåt och hitta nya vägar genom livet, lycka till!

Tommy, 12:57, 5 januari 2015. Anmäl

Jag stod nyligen på andra sidan av ett sådant samtal - En man som blivit min fars bästa vän på senare år tog upp ett liknande problem. Farsan börjar bli gammal och framför allt kroppen men även minnet sviktar. Han blir isolerad, understimulerad och sover mest. Men enl vännen så skiner han upp och vaknar till när någon av oss anhöriga hör av oss. Till saken hör förmodligen att farsan aldrig, även före sjukdomarna, varit den sorten som lyfte luren. Sedan jag flyttade hemifrån för drygt 20 år sedan har han ringt mig ca 2-3 gånger och det har hänt då och då att han trots att han besökt den stad jag bor i avstått att höra av sig. Det känns inte fel att säga att vår minskade kontakt inte bara beror på oss som flyttat. Ändå har han alltid uppskattat att vi hör av oss eller kommer och hälsar på, det är bara det att han själv aldrig tagit kontakt. Hursomhelst - att vännen tog upp problemet känns bra. Han föreslog att vi anhöriga skulle lyfta telefonen ca 1 gång i veckan och det gör vi nu. Bra för alla inblandade.

Johannes Ek, 12:23, 5 januari 2015. Anmäl