”Jag kan inte komma över att min man har varit otrogen”

De två hade det bra – trodde hon. Men för ett år sedan rämnade världen, när hon fick veta att hennes man haft ett långt, men då redan avslutat, förhållande med en annan kvinna. Han sa att han ångrade sig och de bestämde sig för att fortsätta tillsammans. Nu känns det som om hon inte längre vet vem han är, och hon omvärderar hela sitt liv. Hur kan hon gå vidare? Borde hon skiljas? Psykolog Liria Ortiz kommenterar.

Fråga: Jag och min man har levt ihop i drygt 20 år, sedan studietiden. Vi har barn som går på mellanstadiet. Jag har trott att vi haft en bra relation, visst har vi haft det tufft ibland (som när yngsta barnet hade kolik) men det har blivit bra. Vi har (trodde jag i alla fall) samma värderingar, samma humor och har det fortfarande oftast bra sexuellt. Min man har i vissa perioder drabbats av djupa depressioner, men också det har vi tagit oss igenom. Jag har litat på honom som man litar på sig själv. Så för ungefär ett år sedan rämnade världen. Jag fick av en slump se ett gammalt mejl och min man berättade att han under nästan ett års tid haft ett förhållande med en kollega. Det var redan slut när jag fick veta och han ville leva med mig.

Han säger att han ångrar sig och att allt handlade om spänning. Att vi var så unga när vi träffades att han kände sig lockad att få bli ”dejtad” igen, typ.

Jag älskar honom och var i chock och ville bara att det inte skulle ha hänt. Så vi bestämde oss för att fortsätta. Men det är inte så lätt. Jag borde ha kommit över det nu, men det har jag inte. Jag mår illa av att de fortfarande jobbar på samma ställe och får riktig ångest med kramp i bröstet när de har möten. Han säger att han gör allt för att minimera sin kontakt med henne, men att han inte kan byta jobb för han älskar sitt jobb och kan inte tänka sig att byta till ett sämre. Och något likvärdigt att söka har tydligen inte dykt upp under det år som gått. (Han vet att jag mår dåligt av att de jobbar ihop, men …).

Det känns som om jag inte längre vet vem han är, jag omvärderar hela mitt liv. Jag inser att man aldrig egentligen känner någon och det gör mig så olycklig och får mig att känna mig så ensam. Jag skäms för att min egen man inte ville ha mig, för att jag var så dum och inte förstod något. Jag känner mig rätt värdelös. När allt är som vanligt, särskilt under lite längre ledigheter när han inte är i närheten av henne, har vi det bra. Så bra att jag inte kan tänka mig att lämna honom. Jag älskar ju honom, jag känner mig hemma med honom, vi trivs ihop. Men när vardagen kommer mår jag så dåligt. Jag har så ont i bröstet, i magen. Jag har migrän nästan jämt. Jag känner mig overklig.

Hur gör man för att komma vidare? Hur orkar man bestämma om man bör skiljas när man faktiskt inte vill, för att man älskar sin man och det liv man byggt upp? Och förresten, när man är så trött att man inte ens orkar bestämma vilken mat man ska ha, hur ska man då orka bestämma livsavgörande saker?

Svar: Att få veta att ens partner har varit otrogen är chockartat. De tankar och känslor du berättar om är fullt rimliga och vad de flesta i din situation berättar om. Otrohet handlar om brutna löften och känslan av svek från den som förväntas stå en närmast. Det man tvingas inse är att trots att ens partner vet hur sårande en sexuell affär är, så har hen valt att bryta troheten och bli intim med en annan person. Det är mycket smärtsamt för de allra flesta av oss. Själva bedrägeriet – hemlighållandet och lögnerna – är nästan svårare för många att komma över än den sexuella aspekten av otroheten.

För det är så att otrohet berör djupt personliga delar av ens existens. Självkänslan får sig ofta en rejäl törn. Liksom vårt grundläggande behov av trygghet, som vår partner ofta förväntas erbjuda oss. Vi utgår helt enkelt ifrån att man kan lita på sin partner.

Nästan alla har någon form av otrygghet inom sig. Vid otrohet kan man uppleva väldigt starkt att ens grundtrygghet, som oftast relationen hittills har gett en, raseras. Den person som man haft som sin mest nära och kära visade sig kunna svika. En mångårig partner kan plötsligt upplevas som främmande. Visst är det så att par lägger olika vikt vid sexuell trohet i relationen, samtidigt som utgångspunkten för de allra flesta har varit att trohet är att få vara den ”sexuellt exklusiva” personen i den andras liv. Därför är det ett svek när någon i relationen har sex med någon annan. Du beskriver detta så tydligt i ditt brev. Att du ”inte längre vet vem han är” och att du känner dig ”så ensam”.

Ni har beslutat er för att fortsätta er relation. Ett viktigt skäl för dig är att du faktiskt älskar honom. Du nämner inget om omsorg om barn eller ekonomiska överväganden. Som jag ser det så har du tre utmaningar framför dig: att klara av att bearbeta och försona dig med det som skett, att återigen på sikt kunna känna tillit och förtroende för din man – eller att skiljas.

Du skriver att du ”borde ha kommit över detta nu”. Nej, det tror jag inte alls! Du har full rätt till dina känslor av vrede och sorg. Gå inte i fällan att lyssna på ord från din man eller dig själv av slaget: ”Det fanns skäl till att det hände, och nu ska vi ta det lugnt, och på ett vuxet sätt prata om hur vi ska göra. Nu ser vi framåt.” Detta är ett försök till undanmanöver från det som hände, från de starka känslor som jag tror du fortfarande har kring det som hänt.

Jag vet inte om det stämmer, men jag får intrycket att du inte fullt ut fått berätta om den besvikelse och den sorg du känner. Jag får intrycket att du har varit ”duktig” för tidigt och lagt locket på dina känslor. För mig finns det ett inslag av bagatellisering i formuleringar som att det bara handlade om spänning och om att dejta. Han är också ovillig att byta arbetsplats trots att du så tydligt far illa av att han träffar den andra kvinnan där. Jag tror att du behöver få vara en förorättad kvinna! Hans roll är att lyssna på dig, om det han utsatt dig för. Först då kan du känna att han förstår vad han gjort dig. Efter det, och det kommer ta sin tid, kan du kanske bli redo att bearbeta det som hänt och våga tro att tilliten till honom kan komma tillbaka – när du märker att han inte flyr undan och ursäktar sig utan lyssnar och respekterar dina känslor. Om det inte blir så bör du överväga skilsmässa, tycker jag.

Du skriver att du skäms för att din egen man inte ville ha dig. Detta verkar vara den centrala känslan för dig, det som gör mest ont. Otroheten handlar sällan om den som blir bedragen utan mest om den som är otrogen, om hens grad av mognad när det gäller att ta eget ansvar för sina känslor och behov, ärlighet … Problemet är att den som är otrogen lägger skulden på den andra för att kunna hantera sina egna skuldkänslor.

Min poäng är att om man inte får det man vill i relationen är det ens eget ansvar att försöka få det man vill ha, lämna relationen eller säga ärligt att man vill ha en öppen relation där man har andra partner samtidigt. Allt annat betraktar jag som att inte ta ansvar för sina egna handlingar.

Att återskapa tillit och förtroende i en relation efter en otrohet är något man gör tillsammans genom att man i första hand tar ansvaret för det som hände och i andra hand arbetar för relationen i nuet. Ni måste nog båda vara öppna för att delvis ompröva er relation. Vad kan behöva bli annorlunda? Vad är värt att behålla? Vilka är era svagheter, och hur kan ni tolerera dem? Vilka är er längtan och era behov, och hur kan ni hjälpa varandra att få dem uppfyllda?

Det finns en erfarenhet bland familjerådgivare att par som fortsätter tillsammans efter en otrohet ibland kommer stärkta ur det som hänt, om de lyckas hjälpa varandra att se det som är värt att bevara och också är öppna för att ompröva saker och ting.

Du undrar hur du ska orka bestämma dig för om du ska skiljas eller inte. Mitt råd till dig är att vänta med det beslutet. Det är alldeles för tidigt. Få ordning på dina känslor för honom först. Han måste ta ansvar och visa hur pass mycket han förstår och är beredd att arbeta för relationen med dig. Det kanske vara en idé att ni går i en parrådgivning. Sådan finns att få i kommunen där ni bor.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 11

Kommentarer (25)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 25

@ My: Det låter som ett teoretiskt svar, att du faktiskt inte varit i denna situation. Jag har alltid haft en klar åsikt om vad som skulle hända om min man var otrogen, men när detta nyligen faktiskt inträffade reagerade jag inte alls som jag trott att jag skulle göra.

Malin, 17:17, 2 mars 2015. Anmäl

Hur man hanterar otrohet är individuellt, men om du mår fysiskt dåligt i situationen måste något förändras i "reparationsarbetet". Jag kan bara gå till mig själv: Att min sambo skulle fortsätta jobba med personen som han bedrog mig med skulle göra mig sjuk också. För att inte göra våld på mig själv hade antingen han fått byta jobb eller vi flyttat isär, och det är inte ett ultimatum utan ett konstaterande för att rädda ens egen hälsa och orka vara en närvarande mamma åt barnen. But that's just me, alla ser olika på otrohet.

My, 09:17, 2 mars 2015. Anmäl

Förstår faktiskt inte varför FS skriver att hon skäms för att han inte ville ha henne. Hade han inte det och det varit allvar med kollegan hade han väl lämnat FS för länge sedan. Uppenbarligen var det inte grönare på andra sidan staketet, han ångrar sig och vill leva med FS och sexet har aldrig upphört. Tror nog att det är ganska få som lever ihop länge som aldrig blivit attraherad av någon annan och har man dessutom träffats tidigt och kanske inte haft så många andra är nog risken extra stor. Det är faktiskt mycket möjligt att det är som han säger, att det bara handlade om spänning och att han aldrig haft en tanke på att lämna FS. Det viktiga är att FS inser att det inte är fel på henne. Och om man tänker sig in i hans situation, att han tidigare haft nåt ihop med nån på jobbet som inte betyder något och dessutom är över, verkar det överdrivet att byta jobb. Om man verkligen vill träffa någon gör man det ändå oavsett var man jobbar, så det är inte mycket till lösning. Inte heller tror jag på att hålla på att älta och vara förorättad och ge honom dåligt samvete. Prata ut en gång för alla och ha tillförsikt till framtiden, om man känner så starkt att det vore fel att skiljas, vilket ju han också verkar göra. FS behöver fokusera på att han faktiskt valt henne, inte kollegan, och att det faktiskt är mänskligt och inget allvarligt brott, kunde kanske t.o.m. lika gärna hänt henne själv. Folk är olika, alla tar inte sånt så otroligt allvarligt, varken att vara utsatt eller vara otrogen själv, tycker inte FS ska göra det heller. Definitivt inte rusa iväg och skilja sig, låt det ta tid och kanske söka hjälp för depression under tiden.

Anonym, 00:03, 2 mars 2015. Anmäl

@Annan Nej, saken handlar om att inte fastna i tankar av typen "om bara x så skulle allt bli fantastiskt bra" när x dessutom är någon som man inte kan påverka själv. FS:s sista mening tyder på att hon är på väg in i en depression. Lösningen är inte att maken byter jobb. Om förlåtelsen villkoras med att han inte ska utsätta sig för frestelser så har hon inte förlåtit. Och att dessutom bygga förlåtelsen på något som ingen av dem kan påverka; arbetsmarknaden, är verkligen inte rätt väg att gå. Lösning för FS är att inse att maken inte är så fantastiskt som hon trodde. Jag tror inte henne när hon skriver att hon älskar honom. Jag tror att hon älskade den hon trodde att han var. Jag tror att FS skulle må bättre om hon tillät sig tänka att maken är ett svin.

JennyL, 13:35, 1 mars 2015. Anmäl

Ska man fortsätta leva ihop efter en otrohet så krävs det väldigt mycket från den som förlåter. Men det är ett val man gör. Jag har själv gjort det valet och fortsatt en relation med en man som gjort ett snedsteg men jag har också alltid sett väldigt pragmatiskt på saker. Jag kan förlåta, jag älskar honom och jag vill leva med honom idag. Men vad som händer imorgon har jag ingen aning om. Vi kanske inte är ihop om fem år men det hade vi kanske inte varit även om detta inte hade hänt, om ni förstår vad jag menar. Och den som BLIR förlåten ska inte heller leva i relationen av rädsla för att bli straffad för detta om och om igen. Där måste den som förlåter faktiskt bearbeta detta så att man inte hamnar i den situationen. Båda måste vara trygga med att man gått vidare. Jag har valt att ta tillbaka min man. Det var mitt val. Då ska inte han behöva vara rädd att jag ska ta upp detta om vi blir oense om vem som moppade golven senast eller vems tur det är att gå ut med hunden. Det är han faktiskt inte värd. Han vet vad han gjort och numera vet vi båda hur vi ska hantera problem som uppstår, utan att vända oss utåt och bort från varandra. Vi hade ett tufft första år efter att detta hände, men vi har det jättebra idag snart 7 år senare. Det går om man vill .Men är det för tufft är det inte rättvist vare sig mot sig själv eller mot sin partner.

Sanna, 10:27, 27 februari 2015. Anmäl

@JennyL: Jag har läst alla kommentarer igen, och hittar inte en enda som förespråkar omedelbar uppsägning och arbetslöshet. Det har du tolkat in själv. Det många däremot verkar anse är viktigt är att mannen visar sig villig att byta jobb. Tyvärr verkar han inte vara det. Och kommer förmodligen aldrig att bli. Det är det saken handlar om.

Annan, 20:37, 26 februari 2015. Anmäl

@Annan Jag har sett att FS skriver att mannen inte sökt något annat jobb. Men flera kommentatorer har skrivit att maken direkt borde lämna sitt jobb. Som om en arbetslös, otrogen jäkel skulle vara bättre än en otrogen jäkel som drar in pengar. Arbetslöshet brukar inte förbättra relationer, tvärtom kan det leda till separation även utan tidigare otrohet. "För att bevisa din kärlek till mig måste du göra dig ekonomiskt beroende av mig" tycker jag känns som ett mycket unket argument. Om en man krävt det av mig hade jag flytt illa kvickt. Jag tycker att FS ska fokusera på Lirias råd.

JennyL, 15:52, 26 februari 2015. Anmäl

@Jenny L: Så här skriver FS själv ang hennes önskemål att mannen ska byta jobb: "han älskar sitt jobb och kan inte tänka sig att byta till ett sämre". Det är alldeles tydligt att han inte ens SÖKT ett nytt jobb... Annars verkar ju killen ganska "driftig" - mån om sina egna känslor, lätt att ljuga i ett helt år, fortfarande bevaka sina rättigheter. Det är nog du Jenny, som är lite världsfrånvänd...

Annan, 14:02, 26 februari 2015. Anmäl

@Wunder: Jag citerar dig: " Hon säger att hon känner att han inte vill ha henne. Vad är det för trams. Klart han vill. Framgår ju tydligt." Detta är ett solklart exempel på hur du avfärdar FS känslor och upplevelse. För oss andra framgår det inte alls tydligt att FS man är särskilt ångerfull eller att han är någon att lita på. Vad är det du inte förstår?

GW, 13:55, 26 februari 2015. Anmäl

Jag försvarar inte otroheten men jag förstår inte er som säger att mannen ska byta jobb. Bara så där. Som om att få nytt jobb är det lättaste i världen. Mannen bör _söka_ nya jobb men att förvänta sig att han ska bli erbjuden en ny anställning efter att bara haft ett år på sig känns världsfrånvänt. Såvida inte FS försörjer maken och hans arbete mer är en hobby.

JennyL, 09:33, 26 februari 2015. Anmäl

Hur ska vi hjälpa vår son att inte bli ”överkörd” av andra barn?

Vid konflikter och meningsskiljaktig­heter med andra barn blir sonen, 2,5 år, alltid ”överkörd” när andra barn exempelvis tar saker ifrån honom. Han blir ledsen och upprörd, men står inte på sig. Hur kan föräldrarna hjälpa honom att göra det, men sam­tidigt uppmuntra hans vilja att dela med sig? Psykolog Martin Forster kommenterar.

Fråga: Vår son är nu drygt 2,5 år. Han är för det mesta mycket positiv och glad. Han pratar väldigt mycket och gärna (mycket mer än de flesta i hans ålder och omgivning) och leker intensivt med oss föräldrar, släkt och kusiner. När det kommer till andra vuxna är han också framåt, men när det gäller samspelet med vissa barn, ­ även dem som han känt ett bra tag genom förskolan, känns det som om han förvandlas till en passivt avvaktande betraktare.
Så länge det handlar om lugnare lekar med andra barn och det inte blir någon typ av konflikt fungerar det ofta bra. Jag uppfattar därför inte att han är generellt blyg eller osäker i kontakten med andra barn. Min oro handlar i stället om att han blir ”överkörd” så fort det blir någon liten konflikt eller meningsskiljaktighet, särskilt med barn som är bestämda eller fysiska.

Ända sedan min föräldraledighet, när vi var ute på lekplatser, har jag sett att andra barn ofta tar ifrån honom de saker han håller på med. När han var yngre verkade det inte bekomma honom så mycket, men nu blir han ofta ledsen och upprörd. De flesta barn verkar starkare och mer motoriskt utvecklade än han, så han har inget rent fysiskt att sätta emot. När jag är med i en sådan situation försöker jag dyka ned och ”medla” och vara så opartisk och rättvis som möjligt. Det innebär alltså att jag direkt säger till om min son skulle försöka ta någon annans leksak. Jag vill ju dock inte blanda mig i för mycket så det känns som en svår avvägning.

Om barnet som tagit en sak blir arg och/eller ledsen för att hen inte får behålla den så är min son snabbt framme och erbjuder hen saken. Slutresultatet blir alltså, även om någon försöker rätta till situationen, att min son blir av med saken han höll på med.

Jag vet att man inte ska projicera sina egna känslor på ett barns värld och att så här små barn knappast har förmåga att ta andras perspektiv, men om jag skulle översätta det till min värld och vuxna begrepp skulle det kännas hemskt att vara i en verklighet där man hela tiden blev ”bestulen” på de saker man höll på med utan att vara förmögen till motstånd, och där man även kände sig nödgad att lämna ifrån sig saker som man rättmätigt fått tillbaka för att lugna ”förövaren”.

Mina frågeställningar utifrån detta är: Hur ska vi bäst hantera situationer där andra barn tar saker från min son? Hur får jag min son att stå på sig – samtidigt som han givetvis ska behålla viljan att dela med sig ibland? Hur kan vi konstruktivt resonera med föräldrar till barn som tar dessa saker? De föräldrarna ser sällan något problem i ”stjälandet” utan säger saker som att ”barn är barn” … När jag träffar andra föräldrar med samma frågeställning uppstår oftast en intensiv igenkänning och diskussion, men sällan är det någon som har några bra ”lösningar”.

Svar: Tack för ditt brev och för att du tar upp detta viktiga ämne. Jag förstår verkligen att det är svårt att se sonen gång på gång bli överkörd av andra barn. Särskilt som det inte är givet om och hur ni ska ingripa i dessa situationer. Förvisso behöver det inte vara ett problem att ett barn får rollen att stå tillbaka mer än andra så länge barnet trivs med sin roll, men det verkar inte din son göra längre. Någon kanske påstår att ni oroar er i onödan, eftersom sonen fortfarande är så liten och mycket kan hända de närmaste åren. Det kan förstås stämma, men jag förstår att ni redan nu vill puffa honom i rätt riktning. Även om problemet kan försvinna av sig självt med tiden, så är detta något som drabbar er son nu.

Vissa barn är ängsliga i de flesta sociala situationer och behöver därmed bli bättre på att våga ta kontakt i allmänhet. För er son verkar dock osäkerheten vara begränsad till just konflikter eller meningsskiljaktigheter.

Mer specifikt brukar sådan osäkerhet handla om att känna oproportionellt obehag just för andras starka känslor. Din son undviker till varje pris att andra barn ska bli arga eller ledsna. Denna rädsla brukar i sin tur leda till att man gör avkall på egna behov, som när din son ger tillbaka en leksak för att lugna sin upprörda kamrat. Den konkreta utmaningen för din son är därmed att våga hävda sig eller säga ifrån, trots att ett annat barn reagerar negativt. Det är viktigt att lära sig detta både som barn och som vuxen, eftersom det är så tydligt förknippat med allmänt välmående.

Hur ska du lägga dig i när du ser att din son blir överkörd, om du ska göra det? Generellt brukar rådet vara att föräldrar bör undvika att ta över och lösa problemet åt barnet. I forskning om rädsla och osäkerhet betonas detta som särskilt viktigt – ju mer föräldrar uppmuntrar barn att självständigt hantera utmaningar, desto säkrare och tryggare blir barnen. Ett förslag är därför att du avvaktar och inte ingriper för snabbt, för att ge din son en chans att reda ut situationen själv. Klarar han inte det kan du försöka att ge stöd och lotsa honom till en lösning. Ibland kanske du kan medla mellan barnen och hjälpa dem med kompromisser, som exempelvis att turas om eller leka tillsammans med något. Med små barn måste vuxna förstås ibland ta över och lösa problemet åt barnen för att upprätthålla något slags rimlig rättvisa. Jag gissar att det är ungefär på detta sätt du brukar göra, men ofta kan man bli bättre på att ge stödet stegvis snarare än att ta över för snabbt.

Det råd jag just gav kanske inte hjälper ett dyft om det andra barnet börjar skrika och gråta. Hur bra du än har lotsat och medlat kanske din son genast ger med sig då. Hur kan du lära honom att stå på sig i det läget?

Det är svårt att förbereda en 2,5-åring på sådana situationer genom samtal och diskussioner. Det är också i regel svårt att ”träna” med rollekar, som man kan göra med äldre barn. Med små barn får man i mycket högre grad försöka passa på och visa hur de ska göra i verkliga situationer. Man får med andra ord förlita sig mer på mitt föregående råd – att lotsa och stötta i stunden.

När din son är på väg att ge tillbaka en leksak gäller det alltså att försöka hejda honom och visa att man ibland får stå ut med att andra blir ledsna. Jag gissar att du har prövat detta, men kanske har du mest försökt att förklara att han har rätt att göra som han själv vill? Ett alternativ kan vara att distrahera honom från det andra barnet genom att börja leka eller gå undan en bit.

Poängen är att hjälpa honom att fokusera på sig själv och leken, snarare än på det andra barnets behov. Om han klarar detta några gånger kanske han också märker att ilska och tårar inte varar så länge och inte är så farliga.

Du undrar också hur du kan ta upp detta med andra föräldrar. Jag vill påstå att det viktigaste inte är vad du säger till dessa föräldrar, utan hur du agerar i själva konflikten. Även om en förälder avfärdar problemet med att ”barn är barn” kan du välja att ingripa ändå. Om du lotsar, medlar och ibland själv tar tillbaka en leksak, visar du rent konkret för din son att hans behov också är viktiga. Om den andre föräldern reagerar negativt får du dessutom tillfälle att visa sonen hur man kan stå på sig på ett schysst sätt. Jag föreslår inte att du oavsett hur den andra föräldern reagerar utan vidare ska ingripa, utan uppmuntrar bara att du ser dessa situationer som tillfällen att kunna föregå med gott exempel. Att inte för lätt gå med på att ”barn är barn”.

Så här långt i svaret har utgångspunkten varit att din sons sätt att agera är ett problem. Det är förvisso rimligt med tanke på hur viktigt det är att kunna hävda sina egna behov, men jag vill ändå avsluta med ett annat perspektiv. I brevet framgår det att din son är lyhörd för andras behov och visar prov på empati när andra blir ledsna och arga. Han är kanske dålig på att hävda sig, men det kan åtminstone delvis bero på att han är särskilt lyhörd och empatisk för sin ålder. Och jag vill påstå att dessa förmågor är betydligt svårare att lära sig under uppväxten, jämfört med att säga nej.

www.forster.se/referenser150209 finns referenser till forskning.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

Det är klart att man som vuxen måste kunna ingripa! (Det är nödvändigt för att inte utveckla små bullies som brukar våld och egenmäktigt förfarande på andras bekostnad.) Säg ett tydligt och skarpt "Nej! Nu har Pelle/Lisa dockan/bilen!" omedelbart till den lilla som sliter leksaker ur händerna på din son - men självklart inte så skarpt att ungen börjar gråta pga. din röst. Om ungen gråter för att hen inte får "stjäla" så kan man t.ex. tala lugnande med parveln medan man gör hen uppmärksam på en ledig leksak. Empati är bra, men låt oss också vara verklighetsförankrade. Vill man förstöra sitt barns framtid så kan man göra som "Urpo Jääaro" i sin naiva välvillighet citerar här nedan: "...om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom.." Resonemanget förutsätter att skamkänslor då uppstår hos den som slår. Så ser inte verkligheten ut - vare sig bland barn i sandlådan eller i världspolitiken.

Verklig, 05:07, 3 mars 2015. Anmäl

Jag önskar också att mina föräldrar hade brytt sig om mig och velat lära mig detta. Jag blev mobbad från lekis och genom hela skoltiden, och faktiskt även på ett par sommarjobb som ung vuxen. Hade inga vänner, gick miste om hela min ungdom. Och jag tror faktiskt att just detta var orsaken - att jag fick komma in i att känna rädsla, att visa undergivenhet, redan på lekis. (När jag var två-och-ett-halvt träffade jag inga andra barn alls, inte förrän jag började på lekis vid fem, och det var naturligtvis inte heller bra.) När det gäller mina egna barn, så har de aldrig haft det problemet från början. De var - märkligt nog med tanke på mina problem - födda självsäkra och robusta!

Anonym nu, 15:11, 25 februari 2015. Anmäl

Det är inte säkert att detta får stora konsekvenser för din son. Och jag håller med om att det är viktigt med empati. MEN. Det är också viktigt att lära sig sitt egenvärde. Och här är föräldrar vägvisare. jag önskar att mina föräldrar hade kunnat/vågat stå upp för mig och min känslighet! Stellan Skarsgård sa en gång att hans föräldrar lärde honom att "Du är inte bättre än någon annan. Men inte sämre heller". Man går under om man är bara empatisk. Så till föräldrarna till pojken, jobba vidare med det här, ta era känslor på allvar. Vilket ni också verkar göra.

Johanna, 22:00, 19 februari 2015. Anmäl

Många bra svar både från psykologen och kommentatorerna. Det enda jag reagerar på att är att empati skulle vara av ondo. Det är det inte. Empatin skapar förutsättningar för goda relationer med sin partner, barn och vänner. Samtidigt behöver man sätta gränser för andra ibland för att må bra och detta behöver den lille sonen träna på. Han märker ju när han blir ledsen och med tiden lär han sig säga ifrån om han får stöd för det och tillåts reagera naturligt med sina känslor. Även jag tror att ett syskon eller flera är bra för att träna på relationer. Men småsyskon är ofta hemskt duktiga på att ta för sig, är min egen erfarenhet, så det gäller at föräldrarna ser detta och inte lägger allt ansvar på storsyskonet.

Nathalie, 20:50, 10 februari 2015. Anmäl

Din son behöver ett syskon. Någon att spegla sig i. Frågan du ställer har funnits sedan vi alla var barn och möte vår vår "överman". Jag kan inte linda in detta i någon curlinglinda. Det kommer att hända gång efter annan att någon tar din sons leksaker. Och någon kommer att gråta. Kanske är det din son eller någon annan. Sådant pågår i barnens värld . Du är vuxen. Kom i håg det. En dag tar han kommandot över situationen. Jag lovar dig. Är han så empatisk som han verkar, kommer han att bli en underbar typ som ingen kommer att sätta sig på. Tant Mittiprick

Anonym, 22:54, 9 februari 2015. Anmäl

Vilken bra fråga! Även ett insiktsfullt svar med många fina kommentarer! Jag har funderat mycket på det här när det gäller min tvååring som har ett liknande beteende. Det har gett mig skuldkänslor, då jag är ganska säker på att det är jag som lagt grunden till mycket, t.ex. insisterat på att hon ska dela med sig, men tidigare inte försvarat henne om något annat barn tagit saker från henne. Ett föräldraskap sätter fingret på så mycket i ens eget beteende, eller hur? En sak som funkat för oss är att vi lärt vår dotter att bestämt säga "Nej!" när någon tar något från henne och hon inte vill det. Vi lärde henne hemma och först som ett roligt rollspel, sätta upp handen som stopp och rynka ögonbrynen, men nu gör hon det själv mot andra barn. Jag tycker dock som psykologen att vi också ska komma ihåg att våra barns empatiska beteende inte bara är av ondo. Vi vill ju skapa medkännande individer och inte små giriga egoister. Än en gång tack för att du tog upp det här! Jag kan prata om det länge. Om du vill diskutera mer så har DN min emailadress.

Eva, 20:05, 9 februari 2015. Anmäl

Viktig fråga och bra svar av psykologen. Var stolt över att sonen är empatisk, men visa varje gång att hans behov är lika viktiga. Och det är nödvändigt att börja med det så tidigt som möjligt, för till skillnad från sign Tomas nedan, vet jag att det får konsekvenser i framtiden även som vuxen.

Anonym, 19:50, 9 februari 2015. Anmäl

Det tycks som om Sverige blivit ett alltmer okristligt land och börjat hylla det gammaltestamentliga. Öga för öga, tand för tand. Jag kan bara rekommendera ett stycke ur Bergspredikan: Matt.5:39-42 "Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig".

Urpo Jääaro, 16:36, 9 februari 2015. Anmäl

Barnet är 2,5 år, och verkar ha ett gott socialt nätverk.Han blir "överkörd" av större barn. Nu är föräldrarna upprörda, eftersom de helst hade sett att deras 2,5åring skulle bete sig dominant gentemot de andra barnen. Eftersom skillnaderna i utveckling är stor mellan en 2,5 åring och till exempel en 3 åring såväl verbalt och annars, så är det inte så konstigt att det blir så. Det är snarast den andre förälderns roll att uppfostra sitt barn i detta, och lära sitt barn något om besittning och äganderätt. Att ge bort en leksak så att någon annan kan leka med den är en god handling. Om det blir bråk, så kan man säga till barnen att de får leka med leksaken och var och en tar sin "tur". Om det inte fungerar, så får ingen av barnen leka med leksaken. Leksaken är inte "barnets" utan du som vuxen bestämmer över den. Psykologen i detta fallet verkar närmast Freudianskt implicera att undergivenhet i 2,5 års åldern måste hanteras, för att det annars kan leda till konsekvenser i vuxenlivet. Det tror inte jag. Det finns många år där emellan, När sonen under en längre tid har gått i förskola, kommer han att lära sig mer om hur man interagerar med andra barn, och själv kunna ge dig tips om hur du kan hantera konflikterna på lekplatsen.

Tomas, 11:13, 9 februari 2015. Anmäl

Bättre fly än fäkta, om man så fäktar bra. Strid kanske endast om det gäller livet. Visst du tenderar att bli marginaliserad om du inte tar till strid. Så ser tyvärr samhället ut. Men inte fan behöver man anpassa sig till det. Om alla flydde skulle Jorden vara en fredlig plats.

Mats Hansson (Webbsida), 10:26, 9 februari 2015. Anmäl

Min mamma beklagar sig men vill ändå inte ändra på någonting

Hennes åldrande mamma vill inte förändra sitt liv och till exempel flytta till en mindre och mer lättskött bostad. Allt ska vara som det alltid har varit. Samtidigt beklagar modern sig över hur jobbigt allt är, och låter missnöjet gå ut över barnen. Hur kan dottern tackla situationen? Psykolog Liria Ortiz kommenterar.

Fråga: Hur hanterar man en åldrande förälder? Ja, det kan låta som en fånig fråga men är i mitt fall mycket svårare än jag någonsin trott.

Min mamma, strax över 70, har alla möjligheter att leva ett bra liv men gör det inte utan väljer att fortfarande att ständigt styras av en väldig massa ”måsten” som också måste göras exakt på hennes sätt (som naturligtvis är både krångliga och tungrodda).

Problemet är ju då att hon inte orkar med alla dessa självpåtagna måsten utan ringer och beklagar sig över hur trött hon är, hur lång tid det tar och hur stressad hon är och så vidare. Men alla förslag om att köpa tjänster, hjälpmedel som underlättar, eller kanske till och med att byta boende till ett som är lite mindre och mer lättskött (hon bor väldigt stort och med en jättetomt), avvisas bestämt. Allt ska vara som det alltid har varit.

Det här gör ju att vi numera ryker ihop, titt som tätt, och att jag känner att hon mer och mer uppför sig som en tjurig tonåring än som en vuxen och klok kvinna. Det blir som en kamp mot väderkvarnar för hennes del, det vill säga mot all form av förändring.

I detta ligger att hon någonstans tycker att vi barn borde komma oftare (vi bor på annan ort) och hjälpa till med allt samtidigt som vi båda är mitt i livet med heltidsjobb, barn med mera, och att vi ska fortsätta att fira jul, påsk, midsommar och så vidare på hennes sätt. Samtidigt ligger ju en bitterhet och lurar under ytan hos henne för när vi, eller andra, reser utomlands eller gör andra roliga saker, så kommer det lätt lite sura kommentarer som gör att jag misstänker att hon någonstans inte är så nöjd med sitt val ändå.

När jag då är tydlig med att säga ”men du har ju valt själv” så blir hon sur. Jag är väl medveten om att hon har all rätt att leva sitt liv på sitt sätt, men problemet är ju att missnöjet och konsekvenserna av det valet spiller över på mig. Det gör mig oerhört ledsen att se alla de möjligheter som hon försakar i sin rigiditet och låsning, samtidigt som jag blir provocerad av bitterheten och offerkoftan som kommer på mer och mer.

Och jag blir också oroad för framtiden – för hur ska det gå den dagen då hon faktiskt är så illa tvungen att flytta? (Och den dagen är ju egentligen redan här, för hon har varken råd eller ork att sköta stället.) För hennes del känns det som att hon målat in sig i ett hörn där det bara är negativt med en eventuell framtida flytt och inte finns några positiva inslag som till exempel både mer pengar och ork att göra andra saker.
Så min fråga är helt enkelt – hur tacklar jag detta beteende utan att bli arg och låta mig provoceras, och samtidigt kunna leva mitt liv på mitt sätt?

Svar: Hej! Nej, din fråga är inte fånig. Din vilsenhet i hur du som dotter ska hantera din relation till din mamma är jag övertygad att många känner igen sig i. För dilemmat när man har en konflikt med en mycket nära person är att samtidigt som konflikten väcker mycket starka känslor så känns det oftast inte rimligt eller möjligt att helt dra sig ur relationen. Det verkar inte heller vara något som du överväger. Med detta som utgångspunkt så tror jag ändå att det finns en hel del du kan göra för att göra situationen mindre trist och svår för er båda. Låt mig också säga på en gång att helt och hållet kan du förmodligen inte sluta att bli arg och provocerad emellanåt. Men jag har några råd om hur du kanske kan fortsätta att försöka hjälpa din mamma att få ett mindre utsatt liv. Jag får intrycket att du trots din ilska fortfarande vill hjälpa till med det, men på ett sätt som inte behöver innebära att ni ”ryker ihop, titt som tätt”. Jag tror att det är möjligt.

Låt oss börja med hur du kanske kan få din mamma att tänka om, och inte vara så fixerad vid att allt ska förbli som det är och har varit.

Inom psykologin finns en del kunskap om hur vi kan motivera andra till en positiv förändring. På många sätt handlar det om att göra tvärtom mot det vi ofta gör, särskilt i nära relationer. Det man oftast gör är att försöka övertyga med argument och fakta. Även om det görs av omsorg och god vilja så utlöser det ofelbart en upplevelse hos den andre att vara utsatt för ett övertalningsförsök, med all rätt. Ju mer man argumenterar för sin sak, desto fler motargument, eller irriterad tystnad, möter man.

Om du känner igen dig i detta, så är mitt råd att du provar att göra tvärtom. En grundregel inom motivations­psykologin är nämligen att man ändrar uppfattning och förändrar sig när man hittar sina egna skäl. Att göra tvärtom kan till exempel vara att du ställer öppna frågor om eventuella fördelar med att flytta till ett mindre boende, eller med att fira högtider på ett enklare sätt. Där du bjuder in din mamma att själv börja fundera i den riktningen, i stället för att du ger argumenten. Ge henne tid, var optimist, och lita på att hon med tiden kan hitta skäl. Bara hon får formulera dem själv.

Nu är motivation ett ganska komplext fenomen. Den uppstår till stor del när man kan formulera fördelar med en förändring, och nackdelar med hur det är. Men att ta steget och göra förändringen är något annat. Det förutsätter att man någorlunda vet hur man ska göra förändringen, och tror sig klara av att göra den. Här finns kanske en svårighet för din mamma. ”Mitt hem är min borg” är ett uttryck som säger att ett hem som man bott i under många år inte bara är en bostad utan så mycket mer. Det är platsen där man känner sig trygg. Där har barnen vuxit upp, och släkt och vänner träffats. Kanske det är ett hem som man fått kämpa för att köpa och behålla. Att flytta kan kännas som om man förlorar sin trygghet och sina minnen. Möjligen är det så för din mamma. Att hon förnuftsmässigt vet allt det du säger samtidigt som sorgen vid tanken på att flytta styr henne mer. Att hålla kvar vid ”alla måsten” kan möjligen vara ett uttryck för samma behov av att knyta an till en tid när livet var aktivare och rikare än i dag. Kanske det kan underlätta om du ger din mamma utrymme att berätta om sina känslor och tankar kring att åldras, och lyssna på hennes oro och sorg. För att på det sättet hjälpa henne att förstå sig själv bättre, och upptäcka att det nog finns andra lösningar för henne än att närmast krampaktigt hålla kvar vid det gamla.

Men det är ju en balansgång, för även om du vill göra detta för att hjälpa din mamma, så är hon ju samtidigt en mamma som du behöver sätta gränser för. Mitt råd är att du formulerar några regler för ditt umgänge med din mamma. När du ska vara tillgänglig på telefon, vad ni inte ska prata om. Vad du inte hjälper till med. På vilka sätt du kommer att fira högtider. Gör detta gärna som en lista och var konkret. Resonera med din familj och bli överens. Håll dig sedan till dessa regler! Varje avsteg innebär en stor risk för att ni är tillbaka på ruta ett igen. Och få inte dåligt samvete för det du gör. Det är ju en gång så att föräldrar och barn ska leva egna liv. Man kan som vuxet barn bli arg och ledsen för hur ens föräldrar lever sitt liv, och sörja för deras skull, men man kan inte ta ansvar för eller kontrollera det de gör.

Jag hoppas att det på sikt blir bättre för din mamma och att du kan få se henna ha ett bättre liv. Hon är i det som kallas tredje åldern inom äldrepsykologin. Åren från slutet av sextioårsåldern och ett tiotal år framåt. En av de bästa perioderna i livet, säger många äldre i intervjustudier. Oftast är man frisk, man har mer av egen tid än någonsin eftersom man lämnat arbetslivet. Många vänner är fortfarande kvar i livet, och man har tid att träffas och göra saker tillsammans. Många har hygglig ekonomi.

Som biblioterapi kan du gärna läsa min bok ”Jag och min mamma, om att hantera en viktig relation”. Det är en självhjälpsbok om sätt att hantera en besvärlig relation med sin mamma. En annan bok som inriktar sig mer till professionella men som också kan vara till hjälp är ”Motiverande samtal. Praktisk handbok för äldreomsorg”.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (26)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 26

Det där med att köpa tjänster är inte alltid så lätt. Jag har själv tvingats köpa tjänster när jag var yngre och trots att jag gick via ett känt seriöst företag var det svårt att hitta människor att lita på som man vill släppa in i sitt hem. Sen undrar man ju hur rik den här gamla mamman är. Kvinnor som varit föräldralediga mycket och arbetat deltld mm som många i den äldre generationen har gjort har inte alltid så särskilt mycket i pension. Men du, Anonym, har rätt i att jag kanske inte borde dragit in mina tankar om ev demens i det här.

Maria, 21:42, 15 februari 2015. Anmäl

@Maria, det finns inget i frågan som tyder på att hon skulle vara dement, kanske därför "alla missar" detta. De flesta som är strax över 70 är aktiva och alerta, hon också uppenbarligen även om hon tar på sig för mycket. Istället för att motivera henne att flytta, det kanske inte är aktuellt de närmaste tjugo åren, motivera henne att köpa tjänster. Det kommer hon säkert att komma fram till själv är bästa lösningen, eftersom det verkar vara det enda tänkbara att bo kvar.

Anonym, 21:58, 10 februari 2015. Anmäl

... en sak till som jag glömde... Jag förstår dig Pissmyran från 7feb också."Mitt i prick" Som man bäddar får man ligga.

Maria, 21:54, 9 februari 2015. Anmäl

Till E, 23:43, 3 februari 2015. Jag utgår ifrån att det var ironi och i så fall tycker jag det var "mitt i prick". Underbart! En sak jag tycker alla missar är om det kan vara så att gamla mamman kanske håller på att bli lite dement. När min pappa dog tjatade alla på min mamma att hon borde flytta till ett bekvämare boende men mamma och jag var emot det. Det är INTE bra att flytta på äldre människor om de börjar bli lite gaggiga. En ny miljö kan göra dom ännu mer förvirrade. Det kan få svårt att hitta hem osv. Dessutom är det ofta dyrare förälder att flytta till ett mindre boende. Skattereglerna är så'na att det oftast är billigare att bo kvar.

Maria, 21:47, 9 februari 2015. Anmäl

Men det är ju precis som FS säger, hon har ju valt själv. Vill hon inte ta till sig råden är det hennes problem. Man måste sätta gränser även mot sina föräldrar och ställa upp med hjälp i mån av egen tid och lust utan att bli utbränd eller ha ständigt dåligt samvete. Och varför ska FS vara ledsen över mammans "försakade möjligheter"? Man väljer som sagt själv. Förmodligen skulle hon hitta annat att klaga på även om hon flyttade till mindre dessutom. Jag hade avslutat samtalen när klagandet drar igång helt enkelt. Självklart hjälper man sina föräldrar, men efter sina förutsättningar och gränser.

Anonym, 11:43, 8 februari 2015. Anmäl

Jag tycker att det är en förälders plikt att uppoffra sig för sina barn. Barnens plikt är sedan att i sin tur uppoffra sig för *sina* barn.

annan Camilla, 13:58, 7 februari 2015. Anmäl

Till er som tycker det är konstigt/tragiskt/hemskt att man som vuxet barn inte är beredd att göra allt för sina föräldrar vill jag bara säga: som man bäddar får man ligga. Självfallet hade jag ställt upp med allt för min mamma om jag hade haft den där idylliska barndomen ni beskriver, med en mor som gjorde allt för att barnen skulle växa upp älskade och omhändertagna. Men ni måste läsa ordentligt: alla föräldrar är inte så kloka och kärleksfulla som era egna, och det finns en stor gråzon med halvdåliga föräldrar innan det blir fråga om ren misshandel. Självfallet hade jag velat hjälpa mina föräldrar om vi haft en nära relation. Men nu råkar det vara så att de VALDE att ägna sommaren åt att rensa ogräs i ena hörnet av trädgården medan jag fick måla plank i den andra. De har alltså VALT BORT att spela spel, åka och bada, åka på picknick med mig för att istället VÄLJA att ha en perfekt trädgård och ett perfekt hus. Resultat: vi känner knappt varandra. Det är ingen fråga om hämnd, så ytlig är jag inte. Det är helt enkelt fråga om att mina föräldrar inte varit så intresserade av mig, med resultatet att vi inte känner varandra eller umgås. Varför skulle jag då ha plikt att hjälpa dem bibehålla sitt VALDA dysfunktionella mönster? Hellre satsar jag tiden på att umgås med mina barn. De bor visserligen inte i ett perfekt hus med en perfekt trädgård, men de är inte försummade. Barn behöver tid med sina föräldrar, och då menar jag tid för umgänge och inte för skuldkänslor.

Pissmyran, 10:54, 7 februari 2015. Anmäl

@Kurran: Tack för förtydligandet - nu ser jag det! Jag uppfattade först att det enbart handlade om ett stort geografiskt avstånd. Även jag kan idag hjälpa min "gamla mamma" med ett och annat - men jag låter det ske på mina egna villkor, eftersom min mamma aldrig kommer att bli nöjd, oavsett vad och hur mycket jag gör. Så har det varit hela livet, och när jag nu är i övre medelåldern har jag äntligen insett att min ytliga relation till min mamma till största delen handlar om min mammas bristande förmåga till empati (bland annat). Detta med att sätta "modern" på något slags piedestal har jag därför väldigt svårt för, oavsett hur mycket hon "uppoffrat sig".

Nej, 09:21, 7 februari 2015. Anmäl

Till Nej: Har du inte sett att jag skrev att relationerna med min mor aldrig var bra. Hon dog 95 år gammal för 8 år sedan. Men hon satte alltid sina barn framför sin egen bekvämlighet. Det var för mig självklart att hjälpa henne med det som jag kunde under hennes sista år. Barnbarnen hjälpte henne också med gräsklippning när de hemmavid. Att man ställer upp för sina föräldrar på ålderns höst är inte samma sak som att relationerna är konfliktfria men det får blåsa över och sedan stöttar man varandra som vanligt. Samma sak gäller mitt förhållande med nästa generation. Ibland blir det någon fnurra på tråden men den försvinner och sedan fortsätter vi att ha nöje av varandra. Det behöver inte vara någon idyll för att familjebanden ska fungera som ett klister inom familjen.

Kurran, 14:06, 6 februari 2015. Anmäl

@Anonym och Kurran: Gläds åt att ni haft en fin uppväxt och fortfarande har en god relation till era föräldrar! Tyvärr finns det många dysfunktionella familjer, t.ex. familjer där föräldrar styrt sina barn med hjälp av skuldbeläggande. Nej, vi ska inte ta något för givet - inte ens att föräldrar/mödrar "Arbetat hårt och offrat mycket för att man ska ha möjligheter och växa upp med kärlek." Anonym - du skriver "Jag antar att det är så jag är uppväxt och jag skulle inte byta bort det för en sekund emot era kyliga och distanserade relationer till era föräldrar." Tror du att vi som har kyliga föräldrar VILL ha det så? Att det kan finnas en distans mellan föräldrar och vuxna barn handlar inte alltid om att det är barnen som dragit sig undan.

Nej, 12:46, 6 februari 2015. Anmäl