Jag orkar inte vara stöd åt min deprimerade väninna

Hon är orolig för sin väninna som är deprimerad, och vill gärna hjälpa henne. Men hon har svårt att orka med umgänget på grund av väninnans dystra syn på livet och attityd mot andra människor. Vad kan hon göra? Psykologen Liria Ortiz ger råd.

Fråga: Jag skulle behöva tips på hur jag ska hantera en situation som uppstått i en vänskapsrelation, det gäller en vän till mig som är deprimerad. Hon har påbörjat antidepressiv medicinering och det verkar också som om hon går i något slags terapi, vilket så klart är jättebra. Än så länge kan dock i alla fall inte jag se någon större förändring vad det gäller hennes mående och det verkar inte som att hon gör det heller.

Mitt problem är hur hennes minst sagt dystra inställning till livet och hennes attityd gentemot människor i allmänhet gör det svårt för mig att umgås med henne. Vi har inte känt varandra jättelänge, ett par år, och under hela den tiden har hon haft en ganska vass utstrålning, rå humor och cynisk inställning till mycket. Det har så klart inte känts jättekul, men jag har liksom ”svalt” det för att jag kan se hennes stora hjärta och fina sidor som också finns där bredvid de lite mörkare. Till saken hör att jag ofta agerar som stöd och samtalspartner till flera av mina vänner när de mår dåligt och det brukar inte vara ett problem för mig. Hennes bristande välmående och hårda, och ibland till och med omogna, inställning till livet har lett till att jag hör av mig alltmer sällan. Helt enkelt för att jag inte orkar med att själv dras ned i hennes mörker.

Vi bor väldigt nära varandra, vilket gör att det känns ännu märkligare att jag inte hör av mig så ofta. Men jag går själv i terapi av olika anledningar och mår bättre nu än vad jag har gjort på länge. Det vill jag hålla fast vid, och det blir svårare när jag umgås med henne. Hon har på senaste tiden dessutom börjat bli spydig och vass även mot mig, och visar tydligt när hon blir irriterad på mig. Det tycker jag inte är okej och hade det varit en annan av mina kompisar så hade jag sagt ifrån.

Jag är verkligen orolig för henne för jag tror att hon mår (ännu) sämre än vad hon faktiskt visar och det gör mig både stressad och rädd. Jag känner att jag borde finnas där för henne och orkar inte det, vilket gör att jag känner mig som världens absolut sämsta vän. Men jag pallar det bara inte när det sker på bekostnad av mitt eget välmående. Vad ska jag göra? Väldigt tacksam för svar.

Orolig och trött vän

Svar: Tack för ditt angelägna brev. Du berättar om hur viktigt det kan kännas att stanna kvar och ge stöd till en nära person som har fått psykiska problem. Och hur svårt det också kan vara. Ett dilemma som jag är övertygad om att väldigt många känner igen sig i.

För det är så att en vän eller anhörig som är akut psykiskt sjuk kan vara gans­ka besvärlig att möta och ha omkring sig. Jag tror att det är viktigt att vi är ärliga med detta inför oss själva, och förhåller oss utifrån det. Din väninna är deprimerad, och vi vet från studier att ungefär hälften av alla deprimerade personer har irritation och ilska, och ibland starka känsloutbrott, som symtom – utöver nedstämdheten och oron. Depression är inte bara en normal grundstämning sänkt i botten, som vid sorg eller besvikelser, utan medför även en tillfällig förändring i sättet att vara och bete sig. Det är mycket troligt att din väninnas ”stora hjärta och fina sidor” kommer att återkomma så snart hennes depression börjar lätta.

Du är en lojal vän och jag anser att du gör helt rätt som värnar om ditt eget mående. I synnerhet som du själv är ganska skör nu. Din väninna verkar också vara väl omhändertagen av hälso- och sjukvården. Hon går i någon form av terapi, och är läkemedelsbehandlad. Vilket ofta är det behandlingsupplägg som är optimalt vid en depression. Att du inte ännu sett ”någon större förändring” kan kanske förklaras av att effekterna av behandling vid depression, både av psykoterapi och läkemedel, dröjer ett tag.

Du skrev: ”Men jag pallar det bara inte när det sker på bekostnad av mitt eget välmående. Vad ska jag göra?” Vad kan vara rimligt och lämpligt för dig att göra? Du vill ju hjälpa din väninna, som otvivelaktigt har det svårt, samtidigt som du vill ta hand om dig själv. Mitt första råd till dig är att sluta att vara ”samtalspartner” till din väninna, eller i varje fall att undvika det så långt det går. Sätt gränser och säg till när hon beter sig illa mot dig. Att må dåligt är inte en ursäkt för att behandla andra hur som helst. Om det går, prata med henne om att hon kanske känner sig lite övergiven och ensam nu när du mår bättre. Det viktigaste är att du hittar din egen balans mellan att vilja hjälpa henne och ta hand om dig själv.

Det finns en hel del annat du kan göra för att hjälpa henne i den mån du orkar och vill, som inte bara handlar om att lyssna. Det handlar om att göra saker tillsammans. Varför och med vilket syfte? Inom behandling av depression finns en allt mer ökad uppmärksamhet på livsstilens betydelse, både för att få en bättre livskvalitet under en pågående depression och för att behandla och förebygga depression.

Det finns en hel del din väninna kan göra som självhjälp för att hon ska må bättre, och mitt råd är att du hjälper henne att både komma i gång med detta och vidmakthålla det. Det handlar till exempel om att trots det motstånd som depression bidrar till ändå röra på sig, vara utomhus, och om att ge plats för saker som man brukar tycka om att göra, trots att lusten att göra det inte infinner sig spontant. Det här förhållningssättet kallas för beteendeaktivering och är i dag en mycket framgångsrik behandling vid depression.

Så här är teorin bakom behandlingen, som i mycket är en strategi för självhjälp: Karakteristiskt för depression är initiativlöshet, trötthet och tankar om att livet är trist och utan mening. Konsekvensen kan bli att man undviker att träffa vänner och slutar att göra saker som man tidigare roades av. Skälen är ofta tröttheten, men också negativa tankar som att ”jag blir bara till besvär” eller ”jag orkar inte med”. Undvikandet fungerar som en ond spiral. Det ger utrymme för ännu mer negativt grubblande, och livet blir mer eller mindre dränerat på positiva händelser.

Beteendeaktivering är att göra tvärtom, att välja att ha en aktiv hållning, och planera för och göra ”belönande” aktiviteter – även om man spontant känner ett motstånd. Detta utifrån kunskapen om att det inte går att vänta på att motivationen ska infinna sig, utan att man snarare ska bete sig utifrån hur man vill må. På beteendenivå handlar det om att börja ”tacka ja” igen, och återuppta sina intressen eller bara göra mer av det som man brukar tycka är kul.

Principerna för beteendeaktivering kan låta enkla, men det är förstås inte så lätt att göra saker som man inte spontant vill göra. Anledningen till detta är att belöningen inte alltid infinner sig direkt.

Det är här, tror jag, som du kommer in i bilden. Om du känner igen dig i det jag skriver, om din väninna har tydliga drag av undvikande, så kan det vara av stort värde att du hjälper henne att bryta sitt mönster av undvikande. Du vet kanske vad hon brukar tycka är roligt. Bjud in henne till att göra det. Erbjud dig att följa med. Föreslå annat, till exempel promenader. Fysisk aktivitet lindrar vid depression. Beteendeaktivering har två effekter, det ger bättre livskvalitet i stunden och på sikt minskar ofta de depressiva symtomen. Möjligen är det också så att det är lättare för dig att träffa och umgås med din väninna på det här lite mer aktiva och utåtriktade sättet, i ett mer positivt sammanhang.

Du skriver att du tror att ”hon mår sämre än hon visar”. Här vill jag berätta en sak för dig. Det är inte skadligt att prata om tankar på självmord med någon som har självmordstankar. Det ökar inte risken för att den som tänker på självmord verkligen kommer att försöka ta sitt liv. Men mitt råd till dig är att när det dyker upp, lyssna bara helt kort och respektfullt och föreslå sedan din väninna att prata om detta med sin läkare. Hon kan även vända sig till självmordsupplysningen.se som är en webbplats för personer som har självmordstankar.

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Det är inte särskilt lämpligt att vara amatörterapeut till sina vänner. Bättre att vara vän, reagera på beteenden, göra trevliga saker tillsammans och framför allt inte göra avkall på sitt eget mående. Att alltid ställa upp som stöd kan ibland kallas för medberoende och fyller ett behov hos den hjälpande som kan behöva granskas och omvärderas.

B I, 15:34, 30 mars 2015. Anmäl

Det är inte särskilt lämpligt att vara amatörterapeut till sina vänner. Bättre att vara vän, reagera på beteenden, göra trevliga saker tillsammans och framför allt inte göra avkall på sitt eget mående. Att alltid ställa upp som stöd kan ibland kallas för medberoende och fyller ett behov hos den hjälpande som kan behöva granskas och omvärderas.

B I, 15:34, 30 mars 2015. Anmäl

Hur ska mitt ex och jag lära oss att kommunicera bättre?

De är skilda och har ett barn tillsammans. Än så länge fungerar det bra för barnets del, men föräldrarna har svårt att kommunicera. De är väldigt olika, och det känns som om de talar olika språk, skriver pappan som upplever sitt ex som känslostyrd och impulsiv. Han är rädd för att den dåliga kommunikationen på sikt ska påverka barnet negativt. Psykolog Liria Ortiz kommenterar.

Fråga: Jag är separerad från mitt ex sedan ett antal år. Vi har ett barn tillsammans som växlar boende veckovis mellan oss och har gjort så sedan vår separation. Detta efter åtskilliga samarbetssamtal och en vända i rätten. Det som är (och möjligen alltid har varit) hennes och mitt problem är sättet vi kommunicerar på. Genom mitt yrke har jag gjort åtskilliga personlighetstester och jag hamnar ständigt i samma fack. Typiska beskrivningar av mig brukar vara rationell, logisk, lösningsinriktad, objektiv, analytisk och behärskad. Kort sagt kanske inte världens mest spännande man, men en klippa att hålla fast vid när det skakar.

Min relation till vårt barn är väldigt fin. I relation till mitt ex däremot känns det som om vi talar olika språk. Det känns fel att tala om henne när hon inte får säga sitt, men kortfattat uppfattar jag henne som väldigt känslostyrd och impulsiv. Möjligen var det just våra olikheter som drog oss till varandra initialt, men på sikt blev spänningarna för stora för oss att hantera. Våra olikheter kan ju i sig vara styrkor. Utmaningen för oss blir dock varje gång att förstå varandra när vi tolkar saker så olika.

För vårt barn tror jag inte att detta skapar några problem ännu. Jag ser där­emot att det på sikt kan ställa saker på sin spets om läget mellan oss föräldrar blir mer polariserat. Så hur gör man? Hur närmar man sig varandra när man är så fullständigt olika? Hur hittar man ett språk som båda förstår? Var finns den neutrala marken? Hur utnyttjar man bäst sina egenskaper i syfte att förstå den andre? Hur vårdar man bäst en omvårdnadsrelation gentemot barnet när kärleksrelationen föräldrarna emellan är över? Tacksam för några användbara verktyg.
Pappa

Svar: Du slutar ditt brev med några frågor som jag finner mycket kloka och insiktsfulla. Dina frågor har på ett koncist sätt hittat kärnan i ert dilemma och de svårigheter som ni har att hantera tillsammans. För visst har du helt rätt i att även om ni är skilda så har ni ändå en relation, den som föräldrar till ert barn. Du benämner det som en omvårdnadsrelation, och du vill ha verktyg för att kunna vårda den. Så låt oss börja där.

Den psykologiska forskningen har en del svar på vad som gör att ett barn mår bättre eller sämre efter att föräldrar skilt sig. Psykologen Martin Forster har skrivit om detta på Insidan. Det viktigaste, påpekar han, är att försöka hålla sams med den andra föräldern, och att i varje fall inte bråka inför barnet. Studier visar att öppna konflikter mellan föräldrarna är det som påverkar barnet mest. Men här finns en viktig skillnad att vara medveten om. Ett barn far inte illa av att föräldrar har olika åsikter om uppfostran eller behandlar barnet på olika sätt. Problem för barnet uppstår först när föräldrarna bråkar öppet om hur barnet ska uppfostras, och inte respekterar den andras sätt eller pratar illa om den andra. Det är en sak är att säga: ”ja, mamma och jag har olika rutiner när det gäller…” och en annat att säga ”din mamma gör fel…”. I det första fallet lär sig ett barn att det är okej att ha olika sätt att se på saker och ting. I det andra ifrågasätts den andra föräldern. Studier visar att barn i sådana situationer lätt känner olust, då de upplever en lojalitetskonflikt som de har svårt att hantera.

Du ska nu få tips om några verktyg för förhållningssätt och kommunikation som jag tror kan hjälpa dig att undvika att det blir ”för polariserat” er mellan. Det jag föreslår bygger på psykologisk forskning om hur vi kan undvika att utlösa motstånd hos en person som vi vill ska lyssna på oss. Om du vill läsa mera om detta rekommenderar jag min bok: ”När förändring är svårt. Att hantera motstånd med motiverande samtal” (Natur och kultur.).

Här är tipsen:
Det finns alltid plats för lite självrannsakan. Skriv ned en lista över allt du gör när du inte får som du vill. Ta med varenda ”kontrolltaktik” som du använder, även de mer pinsamma. Fråga dig vilka som fungerar. Möjligen blir svaret att det är få eller ingen. Allt vi gör pekar mot en och samma grundläggande sanning: Det enda vi någorlunda säkert kan styra över i vårt liv är vårt eget beteende.

Här står vi inför en paradox. Ju mer du avstår från krav och kontrollförsök, desto mer mottaglig blir förmodligen din tidigare hustru för det du vill få sagt och få gehör för. Självklart ska vi framföra det som är viktigt för oss men om vi gör det på ett respektfullt sätt, och med värme, är sannolikheten mycket större att andra lyssnar på oss. Det kallas att ha ett ändamålsenligt beteende, och är att ställa sig lite vid sidan av det som vi lätt gör, och som blir en återvändsgränd: Att prata med andra i termer av ”rätt och fel”, ”bör och bör inte” och ”rättvist och orättvist” brukar inte fungera. Det väcker den andras lust att argumentera emot och det blir ofta en ordduell istället.

Så gå inte in i den psykologiska dimman av ältande om hur det ”borde vara” utan agera utifrån vad som fungerar. Använd dig av kraften i att be helt vänligt. Hur låter då det? Ja, det handlar om att även i ett samtal som man förväntar sig ska vara besvärligt vara uppskattande och lyfta fram det som man ändå är överens om. Och använda formuleringar av det här slaget när man framför
sitt önskemål: ”Jag skulle verkligen uppskatta om…”, ”det skulle betyda mycket för mig…”.

Öppna även dina ögon för att du inte alltid kan få som du vill. Välj dina strider. Lista det som du kan bortse ifrån, det som du kan kompromissa om och det som är viktigt för dig. Du kommer förmodligen att märka att du, utifrån att du gjort detta tydligare för dig, lättare kan släppa taget om saker som du förut fastnade i.

Du och din före detta hustru har olika sätt att vara. Du uppfattar hennes impulsivitet som ett hinder. Ett sätt att överbrygga det kan vara att ni vid viktiga samtal kommer överens om en agenda för samtalet. Säg ungefär så här: ”Jag skulle vilja prata om x och y idag. Vad vill du ta upp?” En agenda av det slaget som båda blivit överens om är till hjälp för att ha någonting att hålla sig till, och att återvända till när samtalet börjar fara iväg. På detta sätt kan nog din strukturerande förmåga vara till hjälp för er båda.

Använd gärna sammanfattningar som ett kommunikativt verktyg. Sammanfatta det som din före detta hustru säger med formuleringar som: ”Om jag hör rätt så säger du att… och det här är viktigt för dig. Stämmer det?” Med sammanfattningar visar du att du aktivt lyssnar på henne och tar det till dig. När vi förstår att vi är lyssnade till blir vi lugnare.

Kom också ihåg att sammanfatta de känslor som du hör hos henne ”mellan orden” eller ser i hennes kroppsspråk. Som i exemplet ovan ”… och det här är viktigt för dig.” Möjligen är det så att ni har fastnat i ett mönster där du är den rationelle och hon den känslosamma. När du börjar visa att du anstränger dig för att ”se” även hennes känslor och hon förstår att de har nått dig kan det underlätta för henne att fokusera mer på sakfrågorna. Du behöver inte förstå varför hon känner som hon gör. Det viktigaste är att du ger feedback på att du har sett att hon känner på ett visst sätt.

Jag hoppas att du med hjälp av de här olika verktygen hittar ett bättre sätt att hantera era olikheter. Om hon undrar varför du har börjat prata annorlunda med henne, berätta då helt öppet att du vill använda ett annat sätt att kommunicera med henne för barnets skull.

Om du blir villrådig och frustrerad ibland så vänd dig gärna till någon av de föräldratelefoner som finns. Bland annat hos Bris och Mind. Där svarar personer med lång erfarenhet av det som ofta bekymrar föräldrar i relation till deras barn. Du får vara anonym om du vill.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 14

Vår 18-åriga dotter dricker och umgås i kriminella kretsar

Plötsligt har den 18-åriga dottern fått nya värderingar. Hon har blivit ”drogliberal”, hon blir mycket berusad, hon har bytt kompiskrets och umgås nu i miljöer med våld, kriminalitet, narkotika och rasism. När de oroliga föräldrarna kritiserar detta blir hon arg. Vad kan de göra? Psykolog Martin Forster kommenterar.

Fråga: Något har hänt och jag vet inte vad. Vår dotter, 18 år, har blivit drog­liberal. Och det väldigt snabbt. Vår dotter har varit väldigt skötsam och återhållsam med alkohol. Hon fyllde 18 och med det började festandet. Hon har varit ute före dess också. Vi har haft bestämda tider, vi har varit vakna när hon kom hem, vi har talat om våra familjers historia angående alkoholism. Men hon har skött sig och vi hade börjat pusta ut. Började kunna ha roligare samtal med henne.

Men för en månad sedan fick jag bara en känsla att allt inte stod rätt till. Jag kollade och hon var berusad, vansinnigt berusad, kunde inte ta hand om sig själv.

Morgonen därpå hade vi, min man och jag, ett allvarligt samtal med henne. Tydliga var vi. Jag pratade också om hur viktigt det är att kunna reda sig själv. Med tanke på allt som sker. Att vara så pass klar att man kan inse faran innan det är för sent. Att vi är oroliga och vill att hon ska var rädd om sig. Hon förstod.

Två veckor senare fick vi återigen hämta hem henne. Ja, två gånger kan man ju göra misstag. Så i helgen så hade vi åter en incident som inte var bra. Jag satte mig ned med vår dotter. Mitt mål var att inte bli arg, att få henne att prata. Vilket, kan jag bara säga, var svårt. Det hon sa är så långt ifrån våra värderingar, vår moraliska kompass, att jag fick bita mig själv i kinden för att inte skrika. Jag lyssnade och frågade, har jag uppfattat det här rätt? Hon blev mer och mer stressad. Hon gick på mig. Hon har aldrig svurit åt mig eller varit otrevlig. Men nu var det på gränsen. Jag var si och jag var så. Jag har gjort ditt och datt. Hon gjorde allt för att få mig att tappa fokus och humöret. Jag höll fast vid mitt. Mitt mål var att säga att det inte är okej att supa sig redlös. Det är inte okej att skita i skolan. I dag är jag bara förbannad. Jag undrar bara vad som har hänt. Hur har vår dotter kunnat byta fokus så snabbt? Varför har jag inte märkt något tidigare?

Hon har bytt sällskapskrets. Jag vet att hon nu umgås i miljöer där gränserna är utsuddade för rätt och fel. Det är rättssaker, misshandel, våldtäkt, rattfylla, narkotikabrott, rasism etcetera. Hon romantiserar och försvarar. Jag är arg för att hon är så vårdslös mot sig själv. Hon är inte rädd om sig. Visar inte sig själv respekt.

Ska jag slå mig till ro och låta tiden gå? Hon bor trots allt hemma så några rimliga gränser får det vara. Eller ska jag köra ut henne? Jag känner ju att hon är en ung vuxen. Tyvärr inte som jag tänkte det, men hon får göra sina egna misstag. Hon måste leva sitt liv. Jag får bara hoppas på att hon har fått med sig något här hemifrån.

Samtidigt tål jag inte att se hur hon håller på. Hon är vuxen men hur ska jag våga släppa henne?

Jag vill börja utveckla min relation till henne. Från att vara tonårsmamma till att bli en ungvuxen-mamma. Just nu känns det mest som om hon är som en strulig trettonåring. Och jag en trött mamma som inte orkar en till omgång tonårstrots. Jag har stigit upp tidigt och kört miltals, jag har varit nattvakt, jag har engagerat mig i hennes skolresor. Jag tycker att jag har gjort mitt nu.

Ja, jag är gift med hennes pappa. Han agerar ju också och vi står väldigt enade som föräldrar, men jag har fått bära mest med henne.
Orolig mamma

Svar: Tack för ditt brev och för att du tar upp detta ämne, som många kämpar med i dag. I takt med att bostadsmarknaden för unga har försämrats har det ju blivit vanligare att myndiga barn bor kvar hos föräldrarna. Brevet väcker många tankar och frågor, inte minst den undran du själv tar upp om varför dottern så plötsligt har förändrats. Att som artonåring dricka alkohol är normalt i meningen att många gör det, men det som väcker oro är förstås hur det sker och framför allt i vilket sällskap.

Just hennes nya bekanta är kanske det som får mig att fundera mest. Hur länge har hon träffat dem? Du nämner våld, våldtäkt och droger, så det låter ju inte som något vidare sällskap. Samtidigt får jag inte klart för mig hur omfattande problemen är. Det skulle kunna vara alltifrån ganska normalt till riktigt riskfyllt, beroende på hur involverad dottern är i problemen du nämner. Om er dotter vore under 18 år hade ni kunnat vända er till socialtjänsten för råd och hjälp. Det kan ni fortfarande, men eventuella insatser bygger på hennes frivilliga medverkan. Andra alternativ är ungdomsmottagningar, som även vänder sig till unga vuxna, eller alkoholmottagningar om hennes drickande skulle fortsätta på samma sätt. Även dessa alternativ kräver att er dotter själv vill ha hjälp. Jag kan inte bedöma hur allvarliga er dotters problem är och om det är aktuellt att söka hjälp någonstans.

Du undrar om ni ska kasta ut dottern och låta henne bo ensam. Det finns förstås lägen där föräldrar kan underhålla en dålig livsstil och utveckling om de låter vuxna barn bo hemma, men jag tror inte ni är där än. Jag uppfattar också att du mest av allt vill utveckla relationen till din dotter, snarare än att släppa henne vind för våg. Du vill förstås också att hon ska sluta bete sig riskfyllt och respektlöst mot sig själv, vilket jag gissar kan innebära att byta umgänge. Hur kan du hjälpa henne med detta utan att vara föräldern som bara säger nej?

En konflikt för många föräldrar till tonåringar, som också är tydlig i ditt brev, är att släppa taget samtidigt som man finns kvar. Om man ska ha en fungerande relation med sin tonåring gäller det att lösa denna konflikt. Problemet är ofta att man känner sig så rädd, sårad och besviken när tonåringen beter sig illa att man drar sig undan för mycket. Då känner sig tonåringen i sin tur sviken och det bildas en ond cirkel i relationen. Om ni ska lyckas komma vidare tror jag därför att det är viktigt att bearbeta den besvikelse du ger uttryck för i brevet. Jag fattar att det kan vara en stor utmaning när hon ger uttryck för saker som du uppfattar som fullständigt omoraliska eller destruktiva. Du behöver inte hålla med eller ursäkta henne, men hon måste känna att hon kan ta upp saker och uttrycka sin mening utan för mycket skam eller skuld.

Jag påstår inte att det är lätt att våga släppa taget och mer lyssna än förmana, särskilt som ni upplever att det som sker nu är värre och farligare än ett vanligt tonårsuppror. Samtidigt pekar både forskning och erfarenhet på att det är ännu viktigare för föräldrar att försöka förlåta och försonas med tonåringar som spårar ur på ett allvarligare sätt. Man har till exempel sett en positiv utveckling hos tonåringar som själva väljer att öppna sig och berätta om saker som händer utanför hemmet, jämfört med tonåringar där föräldrar försöker styra och kontrollera. Det hjälper heller inte att förmana eller påtala risker med tonåringars beteenden.

Mitt främsta råd är därför att ni i förs­ta hand försöker att lyssna och förstå er dotter när hon gör saker som oroar er eller gör er besvikna. Det är ansträngande att enbart bekräfta utan påpekanden och förmaningar, men det gäller att försöka göra det helt och hållet. Om man först lyssnar och sedan rundar av med några förmaningar saboteras ofta lusten att fortsätta prata och berätta. Förutom att detta sätt att kommunicera kan bidra till en bättre relation i stort, kan det också innebära att din dotter väljer att ta upp svårigheter och problem mer öppet.

Man kan tycka att jag låter er dotter komma undan med ett oacceptabelt beteende. Man måste väl, som du skriver, kunna ställa krav på en artonåring så länge hon bor hemma? Jag tycker också det och om er dotter är i färd med att göra något direkt destruktivt eller farligt bör ni förstås försöka stå på er och hindra henne. Samtidigt är frågan hur man får någon att respektera krav och följa uppmaningar när man inte är närvarande? Eftersom ni framför allt är bekymrade över saker som sker utanför hemmet vill jag påstå att er enda möjlighet till påverkan är att ha en så god och tillitsfull relation som möjligt. Jag hoppas att mitt svar kan bidra till det och att du med tiden kan få en mammaroll som är en medelväg mellan att kasta ut dottern och att vara morsa till en trettonåring.

www.forster.se/referenser150309 finns referenser till forskning som diskuteras i svaret.
Martin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 10

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

I mina öron låter det som om dottern har debuterat med droger och möjligen även en alkoholism, och den fanns tydligen i släkten. Föräldrarna kan få kunskap via Al-Anon, och ett tips är att studera utvecklingskurvan och se hur mkt de känner igen:

Lena Holfve (Webbsida), 14:22, 5 april 2015. Anmäl

Kim Gordon: Jag hoppas du bara är ute för att provocera. Själv har jag jobbat många år med kriminella och drogberoende unga människor och det är inte precis någon trygg och lycklig värld dom beskrivit.

B I, 08:48, 17 mars 2015. Anmäl

Det är ju helt klart modern som har problem. Vem romantiserar våldtäkter? Och moderns hysteriska syn på narkotika - hallå? Bättre att dottern röker på eller tar MDMA än att hon är redlöst berusad.

Kim Gordon, 23:51, 16 mars 2015. Anmäl

Lösningen är hur som helst inte att "slänga ut" dottern. Då kan du räkna med att hon flyttar hem till någon strulig herrbekant, en förstörd gymnasieutbildning, ökade problem med alkohol, droger och kriminallitet. Det är inte ett konstruktivt alternativ för en 18-åring. En 18-åring är närmre ett barn än en ung vuxen i mina ögon.

Angus Åhlén, 11:06, 15 mars 2015. Anmäl

Maria ungdom har säkert en del goda råd även till föräldrar. Dom har många års erfarenhet. "Lyssna och förstå?" Man måste också förstå hur den kriminella världen fungerar och hur unga män med charm och antisocial personlighetsstörning beter sig. Hoppas hon kommer undan med livet i behåll.

B I, 10:30, 11 mars 2015. Anmäl

Maria ungdom har säkert en del goda råd även till föräldrar. Dom har många års erfarenhet. "Lyssna och förstå?" Man måste också förstå hur den kriminella världen fungerar och hur unga män med charm och antisocial personlighetsstörning beter sig. Hoppas hon kommer undan med livet i behåll.

B I, 10:30, 11 mars 2015. Anmäl

Ursäkta rakheten men jag tycker det verkar som att det snarare är mamman som behöver stöttning. Inte för att jag med det vill förminska problemet, kan tänka mig att "släppa taget" till sina tonårsbarn kan vara nog så svårt. Men mamman behöver nog hitta en annan kanal för sin oro än att skälla på dottern.

Sofia Johansson, 22:21, 10 mars 2015. Anmäl

Ni och du som förälder kan ju alltid ta råd av en terapeut så att du orkar ha diskussionerna med din dotter och vara den lyssnande föräldern. Vad har dottern för intressen för övrigt- eller när hon var yngre- locka henne till att göra det hon tyckte var roligt förr. Lycka till!

Josefine Pettersson, 11:30, 9 mars 2015. Anmäl

Det låter som en kriminell miljö hon rör sig i och då är det väl polisen som ska underrättas om det finns skäl att anta att brottslig aktivitet försiggår. Bättre att få henne omhändertagen än våldtagen.

B I, 09:16, 9 mars 2015. Anmäl