Hur ska jag få pappa att acceptera min homosexualitet?

Hennes föräldrar hade svårt att acceptera hennes homosexualitet. Men nu har hon fin kontakt med hela familjen utom med sin pappa. Han tycker att homosexualitet är en ”sjukdom” och vägrar träffa sin dotters partner. Dessutom bestämmer han enväldigt att partnern inte får vara med på familjesammankomster. Hur ska hon hantera detta? Psykolog Liria Ortiz svarar.

Fråga: När jag berättade om min homosexualitet tog det fyra år innan jag var välkommen hem igen. Numera har jag fin kontakt med alla i familjen utom pappa. Han har inte träffat min fru och tycker att homosexualitet är en sjukdom som går att bota. Egentligen bryr jag mig inte om hans åsikter, alla har rätt att tycka vad man vill. Problemet är att han bestämmer å hela familjens vägnar att min fru inte får vara med på familjeaktiviteter, var vi än är någonstans. Detta trots att resten av familjen faktiskt vill umgås. Mina syskon är hemma relativt ofta och ett par gånger har jag åkt ensam bara för att få träffa hela familjen på en och samma gång. Andra gånger har jag valt bort festligheterna i protest.

När jag frågar hur de ser på situationen mumlar de om att jag vet hur pappa är, att han bestämmer i sitt eget hem och att vi andra får umgås på annat sätt i stället. Men han kontrollerar även saker som han i rimlighetens namn inte borde ha rätt till, som nu senast att min fru inte fick följa med på en utlandsresa. Dumheter, tyckte jag och bokade in oss båda med resultatet att pappa avbokade sin biljett och stannade hemma i tre veckor.

Jag älskar min fru mer än livet självt och vill inte vara utan henne under semesterveckor och högtider. Samtidigt vill jag återfå den fina relationen jag en gång hade med pappa. Han börjar närma sig 75-årsåldern och jag vet ärligt talat inte hur många år han har kvar i livet. Vad kan jag göra? Ska jag acceptera pappas krav och inte åka i sällskap med min fru? Är jag löjlig som blir ledsen över situationen? Är det fånigt, som mina syskon tycker, att jag tar illa upp? Jag förstår ju att det här med homosexualitet är en het potatis som alla inte tycker är okej, men det är trots allt min familj det handlar om.
Fru och dotter

Svar: Hej! Det är en sorglig berättelse som du delar med oss. Som påminner oss om att toleransen för homosexualitet i familjer ibland är lägre än vad vi gärna vill tro. Det är en sak att acceptera homosexualitet på håll. När det kommer till den egna familjen så blir det ofta svårare. Vilket kärleksfullt tålamod du har visat din familj under de här åren! Det värmer att läsa att du och din fru numera är accepterade av dina syskon, och att ni umgås. Men din pappa vägrar tyvärr fortfarande att acceptera din homosexualitet. Nej, du är inte löjlig som blir ledsen över din pappas beteende. För mig framstår du som en generös person som tålmodigt försöker få honom att förstå dig och acceptera dig som den person som du faktiskt är.

Tyvärr är din erfarenhet inte så ovanlig. Det är ganska vanligt i dag med tolerans för homosexualitet när det finns utanför familjen. Men det kan vara väsentligt svårare som förälder att acceptera att ens barn är homosexuell. Det är så mycket som föräldrar tar för givet när det handlar om deras barn, och de har drömmar och förhoppningar. Att få veta att ens barn är homosexuellt väcker ofta starka reaktioner – av oro för hur ens barns liv ska bli, men också av olust inför en livsstil som man känner sig främmande för. Sanningen är att de flesta föräldrar som befinner sig i den här situationen tvingas inse att de är mindre bekväma med det som händer än vad de trodde att de skulle vara. Ofta väcks starka känslor av oro för att ens barn kan bli trakasserat och få ett olyckligt liv. Det brukar också finnas osäkerhet om hur omgivningen ska reagera. Ofta tar det lång tid för en förälder att acceptera barnets homosexualitet. Föräldrar i föreningen ”Stolta föräldrar till homosexuella barn” berättar om den första chocken, och att det var en lång process – ofta under flera år – av besvikelse, sorg och ibland skam, innan de accepterade och blev stolta föräldrar igen.

Din pappas dilemma kanske är att saker och ting inte blivit som han tänkt sig. En del föräldrar har föreställningen att deras barn ska vara mer eller mindre en kopia av dem själva. För många raseras den föreställningen när det visar sig att deras barn har en annorlunda personlighet, eller sexuell läggning, än de själva. För det är inte bara ett homosexuellt barn som behöver kämpa med att få ihop sin självbild. Även barnets föräldrar kastas in i en ny livssituation och blir en avvikande minoritet, som ”föräldrar till ett homosexuellt barn”. Beroende på de värderingar och den livsstil som man har kan det ibland vara en svår situation att acceptera, som det verkar vara för din pappa. Du skriver att dina syskon tycker att det är fånigt att du tar illa upp. Men jag vill ändå undra om de kan bli till hjälp för dig. Kan något av dina syskon bli din allierade och säga att det är dags att hela familjen får umgås? På ett respektfullt och undrande sätt, som ändå gör tydligt att dina syskon börjar tycka att det inte är rimligt som det är. För mig framstår du som ganska ensam i dina försök att få din pappa att ändra sig. Behöver det verkligen fortsätta så? Som du så klokt skriver så är det trots allt er familj som det handlar om, och resten av familjen umgås med er.

Visst är det så att vägen till acceptans är lång för vissa föräldrar. Ganska lite är känt om vad som gör att vissa föräldrar har lättare att acceptera homosexualitet hos sina barn än andra. Psykologen Anna Danielsson har skrivit en examensuppsats vid Stockholms universitet med titeln ”Mattias är bög” om föräldrars upplevelser av att ha ett barn som är homosexuellt. Läs den gärna. Det finns alltså ganska lite forskning om hur föräldrar reagerar, men det verkar finnas några typiska mönster. Få föräldrar ”förskjuter” sina barn eller vägrar att träffa dem. Men vägen till acceptans är ändå ofta lång, och man når dit via stadier som ilska, sorg och undvikande. Den första reaktionen verkar nästan alltid vara en oro för hur barnets liv ska bli. Att barnet ska stöta på mycket fördomar och få ett ensamt och utsatt liv.

För några av föräldrarna i Anna Danielssons intervjustudie tog det flera år innan de kunde börja prata om det i familjen, och känna sig bekväma med det. Många föräldrar berättade om en känsla av förändring över tid i sin förmåga och vilja att acceptera sitt barns homosexualitet. De märkte gradvis att det inte längre kändes så komplicerat, och att det efter hand blev möjligt acceptera och bli bekväm med barnets sexuella läggning – trots att de hade reagerat med starka känslor av ilska och frustration när de först fick veta. En del forskare beskriver ett förlopp hos föräldrar som en parallell till den komma ut-process som den homosexuella ofta genomgått. Så utifrån de här erfarenheterna kanske det finns en möjlighet att din pappa med tiden kan bli mer accepterande och börja närma sig dig igen. Lite beroende förstås på hur han är som människa. Visst är det ett dilemma att tiden går och din pappa redan är 75 år. Och det är tydligt i ditt brev att du saknar honom.

Så känn efter och fundera på vad som kan vara det bästa för dig på kort och lång sikt. Är det att acceptera att det är som det är? Eller är det att inte acceptera att du inte ska få umgås med familjen tillsammans med din fru? Se då gärna till att dina syskon är införstådda med det, och kanske kan vara till stöd. Ett tredje alternativ kan vara att du pratar med honom om hur det känns för dig, och att du skulle vilja bli accepterad som du är, att du saknar honom. Ni har ju haft en fin relation, så kanske även han bakom sin avvisande uppfattning faktiskt saknar dig. Välj det alternativ som passar dig bäst.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Håller helt med Jenny. Låt din pappa avboka nästa gång också, till slut tröttnar han förhoppningsvis på att alltid bli ensam kvar hemma och tar ett första steg till att delta tillsammans med din fru. Om han inte gör det är det faktiskt främst hans förlust - även om det gör ont även i dig. Annars blir det att du beter dig lite som en medberoende och främjar och stöttar hans homofobi genom att ltillåta att den funkar så smidigt i vardagen som den gör just nu (förutom på semestern då).

H R, 11:25, 29 april 2015. Anmäl

Nej, du är inte löjlig. Det är din pappa som är löjlig! Din fru är din närmaste familj nu. Om han inte vill bjuda er så är det bara att säga "ok, då kommer vi inte". Vid resan gjorde ni helt rätt. Det är pappan som är tjurig och barnslig och då är det han som får avstå det trevliga. Föräldrar ska inte lägga sig i vem vuxna barn väljer till partner (såvida det inte finns misstankar om misshandel). Det gäller homosexuella såväl som bi- och heterosexuella.

Jenny Löwerot, 09:42, 29 april 2015. Anmäl

Svaret utgår ifrån ståndpunkten att pappan har fel och gör fel, och att det är HAN som bör ändra sig. Detta är förstås den rådande PK-ståndpunkten i Sverige och några andra västländer just i år. Men jag hävdar bestämt, att man måste ha rätt att tycka att homosexualitet är fel, man måste ha rätt att vägra gå på homobröllop, man måste ha rätt att vägra låta ett homopar passa ens barn, och man måste ha rätt att vägra låta ett homosexuellt par sova över i samma sovrum i ens hus. O.s.v..

Marja-Leena Pettersson, 15:54, 28 april 2015. Anmäl

Att ingen har velat få barn med mig har urholkat min självkänsla

Det tog lång tid för henne att hitta kärleken. Han hade redan barn, och ville inte ha fler. Hon accepterade, men det kändes länge svårt. Nu, åtta år senare, väcks tvivlet fortfarande ibland – särskilt när hon hör om andra som får barn och barnbarn. Borde hon försöka hitta en man som vill få barn med henne innan det definitivt är för sent? Psykolog Liria Ortiz kommenterar.

Fråga: Först när jag var 39 år träffade jag någon jag tyckte om, som tyckte om mig tillbaka. Aldrig tidigare hade jag haft en partner. När det nu äntligen hände var det ett stort beslut för mig att ta när det visade sig att han, som hade två tonårssöner, inte ville ha fler barn. Han var väldigt tydlig med det hela tiden och det blev upp till mig att fatta beslutet: stanna eller gå. Jag stannade och efter de första två, tre åren har det blivit lättare, men det är fortfarande svårt.

I dag, till exempel, har jag fått reda på att en kollega, lika gammal som jag, ska bli pappa igen.

Samtidigt hatar jag när tvivlet väcks igen. Varje gång jag något så när kommer till ro med mitt beslut att stanna i och vara tacksam för relationen, händer något som får mig att undra. Varje gång undrar jag vad det gör för självkänslan att ge upp drömmen om barn. Jag undrar om jag sviker mig själv som inte lämnade/lämnar den här mannen och åtminstone försöker finna någon som ändå skulle vilja försöka. Nu är jag snart 47. Det är egentligen för sent. Ändå undrar jag om jag för att inte svika mig själv helt borde … ja, göra något annat än att bara ge upp. Men har man varit singel större delen av livet vet man att det inte är alla förunnat att finna kärleken. Jag tror inte att det kommer att hända mig igen.

Alltså är det någon typ av provrörs-historia som ska till om jag skulle ha en chans till barn och då är vi tillbaka i det som gjorde att jag inte försökte det under alla år innan jag äntligen träffade min partner: jag hade inte självförtroende nog. Om jag inte ens kunde träffa någon som jag tyckte om som tyckte om mig, skulle jag då utsätta ett barn för mig? Och när mannen som nu äntligen säger sig älska mig inte vill försöka få barn med mig trots att han vet hur mycket jag vill det, ja, inte stärker det självkänslan.

Ska jag ens stanna i relationen? Jag blir inte klok på vad jag ska göra, hur jag ska komma loss ur det här, hur jag ska kunna må bättre. Oftast är jag så tacksam för kärleken jag äntligen fick. Och jag kan leva med att jag inte har barn. Alla har sitt, sorger drabbar, ingen får allt. Men samtidigt mår jag så dåligt. Kanske mer för att jag inte försökt nog än för att jag inga barn har. Eller, mest är det nog för att jag känner mig mindre älskad och värd för att ingen någonsin velat försöka få barn med mig.

Jag blir också en väldigt otrevlig person av det här. Jag ser på föräldrarna i ”Lyxfällan”, eller i riktiga livet, de som härjar, svär, super, röker, verkar korkade, slösar sina pengar … och undrar varför de blev valda av någon till att ha barn och inte jag – och hur trevlig är jag då, som tänker och dömer så? Jag är rädd för om min partner får barnbarn. Jag har sagt till honom att den dagen blir vi särbo igen, jag skaffar en husbil och ger mig ut i världen. Samtidigt vill jag ju inte vara ogin och missunna honom den lyckan. Jag försöker trösta mig med att världen inte behöver fler människor och försöker låtsas att jag valt detta av en massa goda skäl. Eftersom jag inte kämpade mer valde jag väl?

Jag skulle må fint om jag slapp höra om och se människor få barn och barnbarn … Jag blir generad och vill gömma mig, eftersom jag står utanför det som alla tar så för givet, min självkänsla får plats i en fingerborg. Men jag kan ju inte leva i en bubbla. Jag måste lära mig hantera detta, men hur? Egentligen mår jag bra, det är bara när något händer, som det här barnbeskedet i dag, som det blir jobbigt ett tag.

Svar: När något inträffar som påminner dig om din ofrivilliga barnlöshet väcks mycket starka känslor hos dig. Av sorg alldeles tydligt. Men som jag läser ditt brev även av en vilsenhet. Om vad du ska göra av ditt liv. När du påminns om att din barnlöshet verkar du närmast invaderas av motstridiga känslor och tankar. Du skriver ärligt och insiktsfullt om detta: ”Nu är jag snart 47. Det är egentligen för sent. Ändå undrar jag om jag inte för att svika mig själv borde … Jag är rädd för att min partner får barnbarn … samtidigt vill jag inte vara ogin.” . Att vara ambivalent på det sättet är att hamna i ett utsatt läge. Det innebär ofta ett utdraget grubblande och ältande, i försöken att lösa upp den inre konflikt som pågår. Jag vet inte om det gäller för dig, men inte sällan blir det också en ensam kamp. Partner och vänner har ofta tröttnat på att lyssna, och ibland skäms man för sina tankar och känslor.

Du skriver inte om hur ofta detta händer dig, men jag kan ana att det är ganska ofta. Normen att skaffa barn är stark i vårt samhälle. Du skriver om hur en dålig självkänsla också tränger sig på när du påminns om din barnlöshet: ingen ville ha en relation med mig förrän jag var 39 år. Det gör det förstås ännu svårare för dig. Känslor av otillräcklighet, närmast skam, är svåra att ha, och kan också göra oss ogenerösa mot andra, och ganska självupptagna. Kanske är det som händer dig när du skriver att du blir ”en väldigt otrevlig person av det här”.

Mitt råd till dig är att börja gå i psyko­terapi. Jag tror att det är dags. Skälen kan vara flera. Du får fundera på vilka du känner igen dig i. Ett skäl kan vara att man har ett bekymmer som begränsar tillvaron, och som gör att man undviker situationer som man tycker att man borde delta i eller klara av. Eller att man under lång tid besvärats av något, som man inte blir fri ifrån. Ofta ett tecken på att man behöver professionell hjälp. Ett annat skäl kan vara att man oroar sig för att göra destruktiva saker för att döva sin olust eller ångest. Eller att man bara har tröttnat på problematiska tankar och känslor som funnits under en lång tid. Man vill förstå sina reaktioner bättre, och förändra dem, så att man inte återkommande behöver hamna i situationer när man inte mår så bra.

Om du väljer att börja gå i psykoterapi, så är det viktigt att det är en kompetent terapeut som du hamnar hos. Enklaste sättet att garantera dig detta är att du väljer att gå hos en legitimerad psykolog eller legitimerad psykoterapeut. Det finns många olika inriktningar av psykoterapier. Ett tips är att du läser boken ”Jag tror att jag måste prata med någon” av psykologen Jenny Rickardsson.
Vad kan du då göra på egen hand för att må bättre? Jag tror att det här kan hjälpa dig:

Informera dig om hur det kan gå till att bli mamma i din ålder. Är det för sent eller inte? Vilka är riskerna? Vad kommer det att kräva av dig? Vad innebär det att vara tonårsmamma i 60-årsåldern? Skaffa dig fakta. Det kan nog göra att du kan resonera lite lugnare med dig själv i lägen när frågan tränger sig på. Eller lägga frågan åt sidan.

Av samma skäl tror jag att det är klokt om du sorterar och gör tydligt för dig de fördelar och nackdelar som du ser med att stanna i din relation, även när det innebär att ni inte får barn ihop. Du skriver till exempel att du oftast är så tacksam för kärleken du äntligen fick. Skriv gärna ned hur du tänker och känner. Det gör det lättare att få en överblick.

Och med det här rådet kommer jag kanske att utmana dig en del: Kanske du ska fråga dig så förutsättningslöst du kan på vilket sätt det är viktigt för dig att föda ett barn. Vad kommer det att förändra, vad kommer du att få som inte finns i dag, och finns det kanske andra vägar att få det? Och är det möjligt för dig att vända på perspektivet och betrakta de barnbarn som kanske kommer som era gemensamma trots allt? Som dina bonusbarnbarn?

Träna gärna på att vara ännu mer medvetet närvarande i det som är bra i ditt liv. Som vänner, arbete och intressen. Och vad du gör, och är, som du är nöjd med. Det kan hjälpa dig att bromsa dina självkritiska tankar när de tränger sig på, och få en mer balanserad bild av vad livet erbjuder dig i dag.

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Vidare måste jag inflika att hon är långt ifrån ensam över att grubbla över, varför dåliga människor alltid hittar partners och får barn (ofta många barn med flera partners dessutom...). Medan fina, bra, vettiga och ordentliga människor, som kunnat bli trofasta partners och ansvarsfulla föräldrar, så ofta får gå genom livet ensamma och oälskade. Ingen vet. Det har inte ens med utseendet att göra! Kanske var det lättare förr när man kunde viga sig åt ett kall och tänka: "det är Guds vilja"...

Marja-Leena Pettersson, 20:33, 21 april 2015. Anmäl

Det är för sent för FS att få barn, och hennes absolut bästa strategi är att bygga upp relationen med styvsönerna. Hon HAR ju en familj där, med mannen hon älskar, om hon bara öppnar upp för det!

Marja-Leena Pettersson, 20:27, 21 april 2015. Anmäl

Ska jag ”försvara” pappan när han sviker vår dotter?

Dottern bor växelvis hos mamma och pappa. Konflikterna mellan föräldrarna är många, men båda har ett gott förhållande till flickan. Nu har hon själv börjat prata om att pappa lovar en massa saker som han inte håller. Hur ska mamman förhålla sig? Ska hon ”försvara” pappan och förneka dotterns upplevelser? Eller ska hon hålla med och kanske försämra flickans relation till sin far? Psykolog Martin Forster ger råd.

Fråga: Jag är mamma till en tioårig dotter som sedan många år bor växelvis hos sin pappa och mig. Relationen mellan hennes far och mig har varit väldigt ojämn, från ganska bra till mycket dålig. Jag har alltid försökt hålla vår gemensamma dotter ovetande om våra konflikter och tror att jag till största delen lyckats med detta.

Det sista året har varit fyllt av konflikter mellan honom och mig, vilket jag tycker är väldigt konstigt, egentligen, eftersom relationer vanligtvis bör bli bättre och mer konstruktiva och inte tvärtom. Jag känner mig totalt ”slut” på denne man och känner att om jag aldrig mer behövde träffa honom vore det bara befriande. Allt fungerar när vi är överens men otrevligheterna haglar från honom när vi är oense. Tilläggas bör att jag alltid har känt mig okej med hur han behandlar vår dotter, han älskar henne enormt mycket.

Nu till mitt problem. Vår dotter försöker jag självklart prata mycket med och hålla nära. Hon har på sista tiden börjat säga saker om sin pappa som jag inte vet hur jag ska hantera. Han lovar jämt saker som de ska göra, köpa eller hitta på. De ska åka till olika ställen på semester, nästa helg ska de bada, gå på bio, restaurang etcetera. Hon säger till mig att hon vet att det inte kommer att bli av. Jag föreslog att hon skulle säga det till sin pappa, som bara försvarade sig och sade att det inte var sant.

Tycker det är svårt att veta hur jag ska hantera det här, att försvara honom är ju både att förneka hennes upplevelse och osant. Hon är så pass stor att verkligheten inte kan friseras längre, hon ser, förstår och tolkar ju själv numera. Samtidigt vill jag försöka dämpa fallet och yttra något till hans fördel.

Ska jag ”lägga mig i” det här och försöka prata med honom om hur hon känner? Det jag absolut vill undvika är att han känner sig sviken av henne och också låter henne veta det. Eller ska jag prata på ett mer ärligt och öppet sätt med henne?
Rådvill

Svar: Tack för ditt brev. Även om problemet du tar upp är vanligare när föräldrar har separerat, förekommer det så klart i alla slags familjer: Vad kan man göra när den andre föräldern beter sig illa? Hur gör man det utan att barnet ska komma i kläm? Ett generellt svar är att sluta bråka. Jag vill inleda med det lite enfaldiga rådet, eftersom man vet att konflikter mellan föräldrar leder till så mycket problem för barnen. Även om man i stunden tycker att barnet drabbas hårt av något som den andre föräldern gör, kan alltså konflikter som uppstår runt detta vara ännu värre. Du verkar vara medveten om detta. Jag påminner bara eftersom det är lätt att förlora perspektivet när ilskan rinner till: Vad hjälper barnet bäst i längden?

Jag vill därför spontant avråda från att ta upp det aktuella problemet direkt med pappan. Han ville inte lyssna när dottern tog upp frågan och jag misstänker att han är än mindre intresserad när budskapet kommer från dig. Negativ feedback fungerar sällan om man inte har en god relation. Dessutom finns risken som du själv tar upp, att han skulle känna sig sviken av dottern.

Samtidigt får ju dotterns upplevelser inte förnekas, som du skriver. Jag förstår verkligen hur smärtsamt det måste vara att möta hennes besvikelse och att du vill dämpa fallet genom att lyfta fram goda sidor hos pappan. Jag tror dock att du kan vara ett ännu bättre stöd om du avstår från att försöka kompensera på det sättet. Jag tycker tvärtom att du ska bekräfta just det hon uttrycker besvikelse över. ”Jag förstår att du blev ledsen när det inte blev någon bio. Det var dåligt gjort.” I stunden kan det kännas som om man förstärker smärtan när man sätter ord på den, men samtidigt får känslan ta plats.

Du kanske ser en risk med att bekräfta på detta sätt och påstå att pappan gör fel. Blir det inte som att tala illa om honom inför dottern? Kan det inte bidra till att hon hamnar i lojalitetskonflikt eller tar avstånd från honom? Du undviker dessa risker genom att skilja på sak och person – att hela tiden prata om vad han har gjort, inte hur han är. Att man ska prata om dåliga handlingar i stället för att klandra hela personen är bekant för de flesta, men svårt i praktiken. Även när man tror att man pratar om någons handlingar kan budskapet bli ett annat. Små och ord och bisatser (”typiskt honom”), tonfall och kroppsspråk gör stor skillnad. Några andra exempel på indirekt kritik är att bli besviken eller tappa intresset när barnet pratar om den andre föräldern, att använda namnet på föräldern istället för att säga ”mamma” eller ”pappa”, eller att be barnet att hålla saker hemligt för den andre föräldern. Kritik kan också ske delvis omedvetet, vilket man såg i en studie där föräldrarna förvisso upplevde att de talade illa om varand­ra, men barnen upplevde det i ännu högre grad.

För att undvika dessa fällor kan en bra tumregel vara att låta din dotter leda dig i samtalet – bekräfta bara det hon säger utan att lägga till någon egen värdering. Om det är hon som börjar ifrågasätta pappan som person, kan du också hjälpa henne att sortera. Inte genom att lyfta fram pappas goda sidor, men genom att sätta ord på handlingen. Säger hon att han är en svikare, kan du säga att det han gjorde var ett svek. Säger hon att han alltid sviker henne, kan du säga att han har gjort det många gånger den senaste tiden. På det här sättet tycker jag att du ska vara mer öppen och ärlig mot din dotter, vilket du undrar på slutet. Däremot ska du som sagt inte vara öppen med allt som du tänker om hennes pappa.

Att skilja mellan sak och person är viktigt i alla relationer, men kanske särskilt viktigt när man pratar med ett barn om en förälder. Hur usel en förälder än är, har barnet och föräldern alltid en förbindelse. Det är också just personlig kritik mot den andre föräldern som kan leda till lojalitetskonflikter. Då kan barnet känna sig tvingat att ta ställning. I värsta fall kan det bidra till att barnet tar avstånd från en av föräldrarna.
Din dotter kan förstås fortsätta att själv ta upp problemet med sin pappa. Jag känner mig samtidigt tveksam till att uppmuntra det för mycket, eftersom det gav så dålig utdelning. Förutom risken att hon bli avfärdad igen kan hon också börja känna ett eget ansvar för ett problem som egentligen handlar om pappan. En möjlighet kan vara att hon inte tar upp problemet i allmänhet, utan försöker ställa krav just när pappan lovar saker. Till exempel skulle hon kunna be honom att bli konkret – när, var och hur ska det ske? Som sagt måste du vara uppmärksam på att detta inte bara leder till för stort ansvars­tagande och ytterligare besvikelser.

Du skriver att pappan är okej med dottern och älskar henne enormt mycket. Jag tolkar därför brevet som att sveken är ett avgränsat problem. Om jag har fel och det faktiskt dominerar umgänget med pappan hamnar saken i ett annat ljus. För det finns förstås en gräns där man måste ta upp problem direkt med den andre föräldern. Även om det inte leder till någon lösning kan det vara viktigt för att ge barnet upprättelse – att visa i handling att man inte accepterar det som sker. Givetvis finns fortfarande alla risker och nackdelar med att förvärra konflikten, så det bör ske så diplomatiskt som möjligt. Om du känner behov av att göra något men inte lyckas på egen hand, rekommenderar jag att du tar kontakt med socialtjänsten som kan erbjuda samtal med både föräldrar och barn.

Jag hoppas att min första tolkning var rätt – att besvikelserna utgör undantag i dotterns och pappans relation. I så fall finns det gott hopp om att du kan stötta henne i att skilja mellan det och resten av pappa.

Martin

www.forster.se/aprilreferenser kan man läsa mer om forskningen som tas upp i svaret.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Min mamma försvarade alltid min pappa - säkerligen med de bästa avsikter, men det innebar att jag lärde mig att jag alltid måste ha överseende med svek, att alltid försöka förstå och acceptera svek, och förlåta. Jag lärde mig aldrig att näe, jag är faktiskt värd att inte bli sviken, det där var faktiskt fel gjort mot mig! Med följden att jag senare i vuxenlivet låtit folk köra över mig och svika mig utan att säga ifrån eller sätta gränser. Tog lång tid som vuxen att lära mig bryta mönstret!

H R, 11:17, 29 april 2015. Anmäl