Vad kan jag göra för min deprimerade pojkvän?

Hennes pojkvän är ”inte sig själv” längre. Han har gråtit och dragit sig undan, orkar inte prata och har plötsligt gjort slut genom sms. Han har tidigare varit ­nedstämd och flickvännen tror att han nu är djupt deprimerad. Hur ska hon kunna stötta honom och få honom att söka hjälp när han inte svarar på hennes kontaktförsök? ­Psykolog Liria Ortiz ger råd.

Fråga: Min pojkvän, eller som man nu kanske ska säga mitt ex, är djupt deprimerad och jag känner mig helt hjälplös.

Allt var hur bra som helst, vi var förlovade och kärleksfulla mot varandra. Självklart hade vi våra bråk också. Men för någon vecka sedan berättade han att hans vän försökt ta livet av sig (han berättade inte vem eller hur illa det var) och att min pojkvän då fått åka dit och till slut lyckats ”hjälpa”. Efter det blev min pojkvän helt konstig och började dra sig undan från mig. Tidigare skrev vi alltid gulliga saker till varandra och hade mycket sms-kontakt när vi inte pratade i telefon eller sågs.

När vi sågs så var han helt ”off” och det slutade med att han sa att han var tvungen att åka i väg och inte hade tid att ses (fast jag precis kommit hem efter att ha varit borta nästan två veckor). Jag blev såklart ledsen eftersom jag kände att han inte var sig själv.

Vi hördes inte mer förr­än på kvällen då han ringde mig och bara grät och grät (han har inte gråtit framför mig under hela vårt förhållande på ett och ett halvt år). Han fick inte fram något ord utan satt bara och grät i en halvtimme, och skrev sedan att han hellre skriver än pratar. Han berättade att han mår fruktansvärt dåligt och att han inte vet om han orkar med vårt förhållande just nu eftersom han inte orkar träffa mig utan bara vill göra allt han känner för.

Men där var inte jag inräknad. Han sa att han inte ville göra slut utan att han bara behövde tid. Jag tänkte att jag kan vänta på honom om han väljer att ta tag i sin depression men fick senare veta att han inte vet om han vill ha hjälp.

Jag vet att han har mått dåligt över sin barndom och att en depression har pågått under en lång tid, men trodde att det hade blivit bättre för honom. Helt plötsligt gör han slut genom sms (!) och vägrar förklara för mig varför, han säger bara att han inte orkar prata. Hela hans beteende är inte alls likt honom, så här skulle han aldrig göra.

Jag har försökt få kontakt med hans ­familj om att han behöver söka hjälp då han verkar vara i en väldig djup ­depression, eftersom han nu inte ­verkar bry sig om sig själv eller andra och inte alls är sig själv. Men jag vet inte om de tar det på allvar eftersom de inte sett några förändringar. Men han är en person som inte brukar berätta om han mår dåligt.

Vet inte om min förklaring kan beskriva exakt hur dåligt jag tror att han mår men jag undrar bara hur jag ska kunna få honom att söka hjälp när han inte svarar när jag skriver eller ringer … känner mig så hjälplös och orolig. Vi var för­lovade och har bott ihop tidigare, och jag vet att han inte bara skulle lämna mig så där om han mådde bra. Vad ska jag göra?
Bekymrad flickvän

Svar: Hej! Du är verkligen en lojal person, och du visar ett stort tålamod med din pojkvän. Som jag läser ditt brev så är det inte bara ett uttryck för din kärlek till ­honom, det handlar i hög grad även om dina tankar om att det som händer er nu kan vara ett inslag i en depression som har drabbat ­honom.

I detta kan du förstås ha helt rätt. En depression i ordets egentliga bemärkelse kan ha en djup effekt, inte bara på hur en person tänker och känner utan också på hur personen beter sig. Så att personen nästan inte längre känns igen. Du ­beskriver på flera ställen i ditt brev ­sådana händelser. Jag vill samtidigt ­påpeka att vi ju inte vet. Att din pojkvän mår dåligt och behöver hjälp, och ­troligen professionell sådan, låter upp­enbart, men om han har en depression eller någon annan form av psykisk ­ohälsa måste förstås bedömas av en ­läkare.

Låt oss ändå ha som en utgångspunkt, när vi nu resonerar om vad du kan göra för att hjälpa honom, att det möjligen är en depression som din pojkvän drabbats av. Kanske är det så att den långa period av nedstämdhet som du berättar om kan ha övergått i en egentlig depression. Vad säger du, kan det stämma?

Du verkar undra om en utlösande händelse kan ha varit hans möte med sin vän som försökte ta livet av sig. Så kan det vara. Det måste ha varit en påfrestande upplevelse för din pojkvän.

Även om orsakerna till en depression ofta kan vara flera och samverkande, som hög stress under en längre tid, eller förluster som man gjort, och ibland går det faktiskt inte att peka på något särskilt. Detta ­gäller särskilt om man har en historia av återkommande depressioner.

Du berättar om flera för dig svårförståeliga och rejält smärtsamma händelser er emellan under senaste tiden. Som att din pojkvän började dra sig undan dig, och sedan gjorde slut genom ett sms. Det som kan hända en deprimerad person är att man känner sig allt mer värdelös och inte värd andras kärlek ­eller vänskap, och därför drar sig tillbaka från personer som man älskar och tycker om. Energilösheten, som ofta finns, bidrar också till att man undviker att träffa personer som hittills har varit viktiga för en. Din pojkvän har sagt till dig att han ”inte orkar prata”. Det kan vara just ett uttryck för den uttalade trötthet som kan ingå i en depression.

Vad kan du då göra för att hjälpa ­honom? Jag tror faktiskt att du till stor del ska fortsätta att göra det du redan har gjort. Som att höra av dig till ­honom. Men kanske du tills vidare ska kontakta honom genom sms och mejl. Att ringa honom kan han kanske nu uppfatta som för krävande för honom.

Personer som varit deprimerade berättar ofta i efterhand hur värdefullt det var för dem att anhöriga hörde av sig, trots att de då inte kunde visa det.

Du kan erbjuda dig att följa med till ­läkare, och också boka en tid åt honom. Men be om lov först. För en deprimerad person kan även saker som normalt är enkla kännas svåra att klara av att göra. Om din pojkvän är deprimerad är det av stort värde om han får en bedömning och en behandling. Obehandlad kan en depression pågå länge. Men vid behandling, och det finns flera effektiva sådana, kan den akuta depressionen hävas.

Kan du få veta hur din pojkvän mår genom andra, för att kanske känna ­mindre oro för honom? Genom hans föräldrar, någon vän eller hans arbetsplats? Kring detta får du förstås avväga hur viktigt det samtidigt är att respektera hans integritet. Men visst är det rimligt att du på något sätt får veta hur han mår och vad som händer honom.

Det kan underlätta för dig att förstå och kunna samtala med din pojkvän om du vet mer om hur en depression kan upplevas. Så mitt sista råd är att du läser ­boken ”Ut ur mörkret”, en bok om depressioner av journalisten Miki Agerberg.

Han har själv genomgått en depression, och berättar i boken om sina egna och andras erfarenheter av depression och om hur tillståndet kan behandlas.

Du kan också kontakta självmordsupplysningen.se och chatta om detta. Ett annat alternativt är att ringa till den nationella hjälplinjen för psykisk hälsa, 020-220 060. Båda erbjuder stöd och vägledning både för närstående och den person som mår dåligt.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Jag tror Liria har rätt i att även om han inte kan visa att han uppskattar det just nu, så uppskattar han nog väldigt mycket om du sms:ar honom att du är där för honom när han vill och orkar; dvs att du kravlöst berättar för honom att du är en del av hans liv och som sagt finns där för honom närhelst han vill, kan, eller behöver. Ibland kanske du kan skicka ett enkelt "Kram!" så han vet du finns där utan så många ord. Att han inte är ensam. Och fortsätt försöka nå föräldrarna och andra nära...

H R, 10:09, 27 maj 2015. Anmäl

Hur ska jag bli kvitt min orimliga rädsla för att vara hemma ensam?

Hon är rädd när hon är ensam hemma, trots att hon vet att det inte finns spöken och att rädslan för inbrott är oproportionerlig. Men om och om igen ­kommer skräcken att någon ska befinna sig i lägenheten när hon vaknar. Hur ska hon bli fri från sin rädsla? Psykolog Liria Ortiz svarar.

Fråga: Jag är en 25-årig kvinna som känner mig glad, trygg och orädd som person och är på det stora hela mycket nöjd med mitt liv som det ser ut i dag. Jag har dock ett problem, nämligen att jag är väldigt rädd och orolig när jag är ensam hemma om kvällar och nätter. Jag är rädd för både inbrottstjuvar, galningar och ”spöken” (trots att jag inte ens anser mig tro på sistnämnda), och spelar ofta upp skräckfilmsscener i mitt inre om vad som skulle kunna hända om en människa eller ”ande” tog sig in i huset där jag bor. Jag hyr en lägenhet tillsammans med vänner, och så länge de är hemma eller jag vet att de ska komma hem ­känner jag mig trygg, men de gånger de är bortresta framkallar det mycket ­ångest hos mig. När jag är ensam känner jag ofta att rädslan tar överhanden så till den grad att jag många gånger inte vågar gå och lägga mig eller vaknar mitt i natten i panik för minsta lilla, ibland även inbillade, ljud. Jag går oftast omkring på helspänn hemma, letar efter ”tecken” på att något inte står rätt till (lyssnar efter ljud, inspekterar saker för att se om de flyttat sig, med mera).

Efter att ha varit ensam i huset en natt är jag helt slut dagen efter eftersom jag inte kunnat sova ordentligt. Mörker bidrar till min rädsla men att tända alla lampor hjälper inte mycket. Vad som skrämmer mig mycket är att jag inte kan överblicka hela lägenheten på en och samma gång, till exempel har jag ingen aning om vad som händer i vardagsrummet när jag befinner mig i sovrummet. En återkommande skräck är att jag ska vakna upp av att någon redan befinner sig i lägenheten eller, ännu värre, står böjd över mig i sovrummet.

Till saken hör att jag bor på en gata som kan vara väldigt skum om natten med mycket droger och bilstölder, och detta bidrar till min känsla av otrygghet. Men jag inser också att min rädsla inte står i proportion till den faktiska risken att någonting skulle hända. Dessutom har vi dubbla ytterdörrar och bor på andra våningen. Att jag är rädd för både fysiska människor och ”andar” ser jag också som ett tecken på att det jag är rädd för inte är förankrat i ”verkliga” faror utan baserar sig på någonting i mitt inre.

Jag har tidigare bott ensam och har aldrig haft problem med detta, dock har jag alltid bott i små lägenheter (lätta att överblicka) i trygga områden. De gånger jag varit ensam i mitt uppväxthem eller i större hus har jag känt liknande obehag som jag gör i dag.

I och med att mina lägenhetsvänner på senare tid varit mer bortresta än tidigare känner jag att rädslan börjar ta överhanden och kontrollera min vardag. Detta är jag inte är bekväm med alls, jag har alltid trivts bra i mitt eget sällskap och vill kunna fortsätta att njuta av att ha en stund för mig själv. Jag förstår inte riktigt vad min rädsla grundar sig i då jag på andra håll i livet känner mig väldigt trygg. Har heller aldrig varit med om någonting traumatiskt som skulle kunna ge mig en förklaring till varför jag känner som jag gör. Skulle vara oerhört tacksam för tips om hur jag kan resonera med mig själv för att komma vidare och bli fri!

Svar: Det är fler vuxna än vad vi kanske vill tro som är rädda för mörker, och inte bara när de är utomhus utan även hemma i bostaden. Rädda på ett sådant sätt att det blir ett påtagligt handikapp och begränsar vardagen. Ofta skäms man för detta och försöker på olika sätt att dölja det, och att lära sig leva med det. Problemet är att det inte sällan uppstår en spridningseffekt. Till mörkerrädslan läggs andra rädslor, som på olika sätt är möjliga att knyta till det utsatta läge man upplever sig vara i. I tillstånd av rädsla är vår hjärna hyperaktiv och utvecklar med stor kreativitet föreställningar om vad som möjligen kan finnas i mörkret, och så uppstår efter ett tag ännu fler saker som vi är rädda för. Möjligen är det även så för dig att din primära rädsla är för mörkret hemma i din bostad men att den med tiden har vidgats till att även omfatta ”inbrottstjuvar, galningar och spöken”. Men platsen för din rädsla är fortfarande din bostad. Där det hela förmodligen började. Så brukar det ofta vara.

Inom psykologin brukar man beskriva rädslor av det slag som du berättar om som fobiska rädslor. Det som kännetecknar dem är att man förnuftsmässigt inser fullt ut att de är överdrivna, eller till och med helt oförnuftiga. Problemet när man har en fobisk rädsla är att den kunskapen långt ifrån alltid ­hjälper. Det är tyvärr nästan aldrig möjligt att resonera sig ur den. Du frågar just om det, hur du skulle kunna resonera med dig själv för att slippa dina rädslor. Jag tror att det finns en bättre väg för dig att gå.

Men först vill jag stanna kvar ett tag vid din första fråga. Hur kan rädslor av detta slag över huvud taget uppstå? Och det är rimligt att du är förbryllad. Du skriver att du annars är ”en väldigt trygg” person, och du har aldrig varit med om något traumatiskt som du kanske skulle kunna acceptera som en förklaring. Fobiska rädslor behöver faktiskt inte ha någon uppenbar orsak. Vi människor har däremot en stor förmåga att få dem. Förklaringen finns i vår utvecklingshistoria, det som kallas evolutionen. Det har haft ett stort överlevnadsvärde för oss att kunna upptäcka och förutse möjliga hot. Vår hjärna är konstruerad för att uppfatta till exempel mörker som en risksituation, och oväntade ljud som något att oroa sig för. Men det som var rimligt att vara rädd för och undvika under vår tidiga utveckling, som mörkret på stäppen och i grottan, är i dag förstås inte längre samma hot. Men vår hjärna tenderar emellanåt att ändå uppfatta situationer av det slaget som hotfulla. Enkelt kan man säga att den över­reagerar, och väcker rädslor som vår mer civiliserade sida finner främmande och just oförnuftiga. Ibland kan det ha börjat i en period av påtaglig stress, eller vid en livsförändring som att flytta till en ny bostad som av olika skäl känns mindre trygg. Vilket kanske spelat en roll i ditt fall.

Kognitiv beteendeterapi – KBT – är en metod som har visat sig vara mycket effektiv mot rädslor av detta slag. Det grundläggande i metoden är att stanna kvar i rädslan. Inte lämna situationen, inte försöka kontrollera rädslan, utan låta rädslan finnas – det vill säga utsätta sig för den, och lära sig att den faktiskt lägger sig efter ett tag. Inom KBT kallas detta för exponering. I mycket handlar det om att lära om. För ofta är det så att rädslan och sättet att hantera den har blivit ett inlärt, närmast automatiserat, sätt att reagera. Att exponera sig för det man är så rädd för är förstås ganska tufft. Det måste därför göras väl för­berett och planerat, i små steg, och på ett kontrollerat sätt.

En första möjlighet är att du gör detta på egen hand men med rejält stöd av en självhjälpsmanual. Du hittar en sådan exempelvis i boken ”Fri från oro, ­ångest och fobier” av psyko­logerna ­Maria Farm Larsson och Håkan Wisung. Där finns en modell som kan hjälpa dig att steg för steg träna bort dina fobiska rädslor, och inte minst förslag på vad du kan göra för att underhålla dina nya färdigheter. Ett tips är att du hittar en person i din närhet som kan vara din ”coach” när du gör detta, som på olika sätt att kan peppa dig och ge dig feedback på dina framgångar. Det hjälper för att hålla motivationen vid liv och komma i mål!

Du kan också exponera dig för rädslan inom ramen för en psykoterapeutisk behandling utifrån KBT hos en legitimerad psykolog eller legitimerad psykoterapeut. Det handlar nästan alltid om båda korta behandlingar med påtagligt goda resultat. Enligt studier blir de flesta helt fria från sina fobiska rädslor.

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 6

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

... och försöker känna efter i detalj vad den kroppsdelen just nu känner. Fryser den, känns det lent mot den, hur mår den? Låter kanske lustigt, men så kopplar jag bort allt som har med rädslan att göra ifrån mitt sinne. Det lyckas - ibland!

H R, 17:07, 27 maj 2015. Anmäl

Jag har märkt att det är jättesvårt att bli överväldigad av rädsla om man tvingar sig att andas djupt och långsamt. Det är som att det är en fysisk omöjlighet att bli jätteräd när man andas djupt och långsamt, och tvärtom kan man lätt hetsa sig till ett tillstånd av rädsla bara genom att andas snabbt och kort och ytligt. Så prova att andas riktigt, riktigt lugnt och djupt när du känner att rädslan kommer.Ibland fokuserar jag också på en kroppsdel, t.ex. tån, och försöker känna efter i detalj...

H R, 17:05, 27 maj 2015. Anmäl

Känner delvis igen mig. Är inte rädd för mörker i sig eller något övernaturligt, eller på dag/kvällstid. Men oroar mig för tjuvar/galningar trots att lgh har bra dörr/lås och högt läge. Händer då och då att jag vaknar mitt i natten av något ljud och blir panikslagen och måste gå upp och leta igenom lägenheten. Växte upp i villa men skulle inte kunna tänka mig att bo i villa eller på nedre botten idag. Men det är hanterbart. Tror FS skulle ha nytta av att bo ensam för att vänja sig av med rädslan

Bengt Carlsson, 17:10, 21 maj 2015. Anmäl

Jag var mycket mörkrädd som barn och tonåring. I mitt fall berodde det på att jag ÄLSKADE att skrämma upp mig med spökhistorier och -filmer. Men sedan, ensam på natten, kom rädslan ikapp... Men ändå LÄRDE jag mig aldrig, kunde inte låta bli skräckhistorierna, för de gav mig en sådan ryslig kick! Sista gången jag var riktigt mörkrädd var jag 21 (minns det för att jag just hade fått mitt första förstahandskontrakt). Sedan ebbade det ut - jag fick väl annat att tänka på med jobb, man, barn o.s.v..

Marja-Leena Pettersson, 15:47, 18 maj 2015. Anmäl

En partner att sova med borde hjälpa

Angelica Nord, 11:05, 18 maj 2015. Anmäl

Vår sjuåring får utbrott och slåss – hur ska vi hantera det?

Den snart sjuårige sonen får sedan treårsåldern svåra vredesutbrott som blivit värre på senare tid. I skolan händer det varje dag. Han har svårt att glömma oförrätter och blir arg när andra gör fel. Men mellan utbrotten är han glad, trevlig och en bra kompis. Hur kan föräldrarna hjälpa honom? Ska utbrotten få ”konsekvenser”? Psykolog Martin Forster svarar.

Fråga: Min pojke, som fyller sju i sommar, har ett mycket klurigt beteende. Han är mycket lättretlig, lättfrustrerad, får ilskeutbrott och slåss samt skriker då ofta fula ord. Det har pågått sedan han var tre men eskalerat från fem till sexårsåldern, och nu i skolan är det dagligen.

Vi har möten, vi har kontakt med BUP (som vid första anblicken inte trodde att han har någon diagnos) och elevhälsan är på gång och skriver åtgärdsplan. Tycker väl att vi alla jobbar på så gott vi kan även om jag har fått offra nästan all energi på att få skolan med mig. Det fungerar bättre hemma än i skolan, däremot är han mer nonchalant, dryg och förhandlar om allt hemma, vilket hänt på senare tid och jag tror att det är åldersrelaterat (?).

Han är och var verbal tidigt. Han är stark fysiskt, sprallig, relativt smart som det verkar och gillar mat, äter gärna hela tiden (dock ej överviktig). Han har en otrolig fantasi, jobbar snabbt klart med uppgifter i skolan men tappar intresset fort. Sedan är det svårt att motivera honom till nästa aktivitet. Han har svårt att lämna upplevda oförrätter bakom sig. Leker gärna ”polis” och blir galen om andra exempelvis ljuger eller om det inte blir som vi sagt och så vidare. Mellan utbrotten är han glad, trevlig, en bra lekkompis, rolig, snäll, självständig, kramgo och empatisk. Den mest fantastiska pojken på jorden!

Allt är ”normalt” utom dessa utbrott. Ofta verkar han knappt komma ihåg varför han blev arg, om han inser det blir han nästan förvånad själv. Att bli så arg för en liten grej liksom. Både jag och hans pappa förbereder, förutser, pratar, umgås mycket med honom, går på möten med skolan och läser böcker (”Explosiva barn” av Ross Greene).
Jag tar gärna emot dina spontana tankar. Min största fundering som mamma just nu är hur jag ska möta honom efter dessa slag och sparkar, när han ligger blek och ledsen. Han får be om ursäkt så klart – men – vad säger man och ska hans beteende få någon konsekvens eller inte? Vilken i så fall? Vi ger ibland spelförbud i brist på idéer och det tar ju.

Kan detta ”växa” bort med mognad?

Svar: Tack för ditt brev. Jag kan förstå att du känner dig trött med tanke på hur mycket ni har omkring er just nu. Även om föräldrar förväntas hjälpa sina barn med svårigheter, blir jag imponerad över hur mycket tid och kraft du verkar lägga ner på att lösa problemen. Det låter bra att ni har kontakt med BUP och att elevhälsan håller på med en åtgärdsplan. De kan också ge bättre svar på era frågor än jag, då jag inte vet mer om er än innehållet i brevet. Jag vill ändå ge ett svar, eftersom du tar upp saker som många föräldrar undrar över. Om ni tycker att något av mina råd låter värda att följa rekommenderar jag att ni först diskuterar det med BUP eller elevhälsan.

Du skriver att du läst boken ”Explosiva barn” av Ross Greene. Ett perspektiv som han lyfter fram är att se konflikter som ett tillfälle att lära sig något. Vad Ross Greene föreslår är att först enbart bekräfta barnets känslor tills det har lugnat sig något. Därefter ta tillfället i  akt och ha en dialog om hur problemet kan lösas. Det kan låta självklart, men i praktiken blir det ofta tvärtom. Vuxna missar att bekräfta känslorna när barnen får utbrott och försöker själva lösa problemet genom uppmaningar eller tillrättavisningar utan dialog. Barn som regelbundet är med om det lär sig inte något annat än att ”jag är dum” eller att ”andra är dumma”. Det låter som om ni försöker följa Ross Greenes råd och hjälpa er son att förstå vad som händer – du skriver till exempel att han i efterhand kan bli förvånad över upprinnelsen till utbrottet när ni pratar om det. Jag tror att det är bra att fortsätta så och kanske göra det ännu mer.

Utgångspunkten för rådet att lära sig av konflikter är att barn som får utbrott saknar någon färdighet i att tänka konstruktivt under press. Utbrotten beror alltså inte på illvilja utan på att barnet inte kan göra på något annat sätt. Så kanske det kan vara för din son? När ilskan slår till kan han kanske inte se att den upplevda provokationen kanske inte var så farlig. Först när känslorna har lagt sig ser han klart. I detta perspektiv finns också ett svar på din fråga om konsekvenser. Om man utgår från att barn gör rätt om de bara kan, blir straff efter utbrott meningslösa och destruktiva. Barnet kommer inte att lära sig något om att reglera känslor eller att lösa problem av det.

Samtidigt förstår jag mycket väl din fråga och att ni tar till spelförbud ibland. Du skriver att det tar när ni gör det, men frågan är på vilket sätt det tar och om det löser problemen i längden. Barn med häftigt humör brukar inte kunna hejda sig och tänka på eventuella konsekvenser när de är mitt i  utbrottet. Konsekvenser eller straff brukar i regel bara ha en effekt om barnet är tillräckligt lugnt för att kunna reflektera över det. Om sonens utbrott skulle vara mer kalkylerade, snarare än känslo­mässiga, kanske han skulle kunna avstå från att slåss för att slippa någon konsekvens. Men även i sådana fall är det sällan en bra idé att använda straff. Även om det kan innebära tillfällig förändring brukar långsiktiga lösningar kräva helt andra saker, som att stärka relationer och att uppmuntra alternativ till att bete sig illa.

Jag vill också påstå att barn som får utbrott oftast drabbas av tillräckligt många konsekvenser helt naturligt. Andra blir arga på dem, andra kan dra sig undan och barnet kan känna skam eller skuld. Problemet är snarast att barnet drabbas för mycket av detta och hamnar i en ond spiral – det är ingen idé att göra gott när man har hela omgivningen emot sig. Då är det såklart olyckligt att addera ytterligare konsekvenser. Det jag avråder från är alltså att lägga till konsekvenser i efterhand, vilket jag kallar för ”straff”. Däremot är det viktigt att ingripa och hindra ett barn medan det slåss eller sparkas. Det kan innebära att man måste lyfta undan barnet eller hålla i det.

Vad ska ni säga efter utbrotten? Du skriver att han får be om ursäkt, vilket förstås är bra. Samtidigt bör man vara uppmärksam på några fallgropar när det gäller ursäkter. Barn kan ibland lära sig att säga förlåt bara för att slippa de krävande samtalen som följer på konflikterna. Det gäller alltså att inte pressa fram ett förlåt, och att kanske inte ens påminna barnet om att säga det. Det man vill uppmuntra är ju tvärtom att barnet spontant säger förlåt. En annan risk är att förlåtelsen och försoningen efter konflikter blir ett sätt att undvika problemen. Skammen och skulden efter ett utbrott kan göra att både barn och föräldrar snabbt vill döva smärtan. Tårar, kramar och försoning som sker i kölvattnet av konflikterna är förstås i  grunden bra, men den snabba smärtlindringen kan ibland ske på bekostnad av att diskutera eller lösa de grundläggande problemen. När din son ligger blek och ledsen tycker jag alltså att ni först ska försöka försonas med honom, vilket ni verkar göra. Poängen är att inte stanna där utan att, som sagt, försöka lära sig något av det som hände. Tänk igenom vad som föranledde utbrottet och om ni kan göra något åt det. Vad kan ni föräldrar göra? Vad kan sonen göra? Man kan förstås inte prata med barnet om detta efter varje konflikt, utan får passa på när det är bra förutsättningar för konstruktiva samtal.

Till sist vill jag svara på frågan om problemet kan växa bort. Ja, det kan det. Ungefär hälften av de som är bråkiga och får utbrott under barndomen har inte kvar problemen i tonåren. En ganska god chans alltså, men med den hjälp ni nu får och det engagemang ni visar blir chansen såklart mycket större.

www.forster.se/referenser150504 finns referenser till forskning om utbrott och konfliktlösning.

Martin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 15

Kommentarer (11)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 11

kalle svensson, du har rätt i att det är en brist. En brist på förståelse från omgivningen/ett antal nyckelpersoner i omgivningen någon gång i tiden, behöver inte vara enbart nutid det rör sig om. Sen skulle jag vilja be dig hålla dina lekmannateorier för dig själv, det är tack vare föräldrar som tänker som dig vi har bråkiga, stökiga, frustrerade, ledsna barn ifrån första början. Bråkiga barn är ledsna barn, fatta det. Ja jag är psykolog, så slipper du ställa den frågan också.

Marcus Andersson, 06:21, 9 maj 2015. Anmäl

Julia H: FS. skriver "Han är mycket lättretlig, lättfrustrerad, får ilskeutbrott och slåss samt skriker då ofta fula ord. Det har pågått sedan han var tre men eskalerat från fem till sexårsåldern, och nu i skolan är det dagligen." "Tycker väl att vi alla jobbar på så gott vi kan även om jag har fått offra nästan all energi på att få skolan med mig." Det framgår att det inte fungerar i skolan och att skolan inte orkar med barnet längre. Inte ett ord nämner FS om hur de andra barnen har det.

Enok Personne, 22:36, 8 maj 2015. Anmäl

Kära föräldrar med "explosiv" sjuåring! För det första: jag är så imponerad av er som har orken och viljan att göra det ni gör för er son. Jag tänkte dela med mig adressen till en hemsida, för informationen där hjälpte mig väldigt mycket i mitt yrke när jag behövde få tips om hur jag skulle kunna klara av vardagen på jobbet. Diagnos eller ej - men tipsen är bra (o mer info finns). http://psychcentral.com/blog/archives/2011/06/20/4-ways-to-manage-oppositional-defiant-disorder-in-children/

Anita Persson, 14:52, 6 maj 2015. Anmäl

kalle svensson och Enok P: Föräldrarna gör ju faktiskt vad de kan, har du inte läst vad fs skriver? Det finns en åtgärdsplan, man har kontaktat BUP osv, både skola och föräldrar jobbar med det här. Det finns inget som tyder på att barnet tillåts slåss och skrika utan att någon hindrar det.

Julia H, 13:27, 6 maj 2015. Anmäl

Att ta till våld är en brist, inte ett tecken på begåvning.

kalle svensson, 09:31, 6 maj 2015. Anmäl

FS skriver att barnet slåss och skriker fula ord. Hur många andra barn skall han få hinna skada, fysiskt och kanske mentalt innan föräldrarna förmås att gå med på en annan undervisningsform.

Enok Personne, 18:47, 5 maj 2015. Anmäl

Det låter som ett skolexempel på ett särbegåvat barn som krockar med skolan. Understimulans leder ofta till att dessa barn blir grymt frustrerade och till slut straffar ut sig. Med rätt stimulans och bemötande från lärare borde det här gå att lösa. Att straffa fram bra beteende hos särbegåvade är i princip omöjligt. Att resonera, stimulera och se över undervisningstakten kan däremot göra under. Skolornas kunskap om särbegåvning är mycket begränsad men det finns olika hemsidor och forum på nätet.

Adina Magnusson, 15:13, 5 maj 2015. Anmäl

Det är inte för mycket begärt att vi föräldrar även ska visa andra barn hänsyn. Det är inte bara våra egna barn som ska ha det bra.

kalle svensson, 18:39, 4 maj 2015. Anmäl

@ kalle svensson, 10:35, Nej det är inte märkligt. Dels då FS inte uttalar att han fysiskt ger sig på andra barn, vilket man kan ana att hon skulle då hon förefaller väldigt granskande och insiktsfull. Dels då hennes oro givet handlar om sonen.

Tjille Vips, 15:56, 4 maj 2015. Anmäl

Det är bekymmersamt att FS inte är orolig över hur detta drabbar andra barn. Hjälp till i skolan, han ska lyftas bort eller hållas i när han blir våldsam.

kalle svensson, 10:35, 4 maj 2015. Anmäl