”Borde jag skaffa barn fast 
jag egentligen inte vill det?”

Hon är i en ålder där många blir föräldrar. Men hon vill inte ha barn, hon vill vara fri. Andra har svårt att förstå detta. Och hennes sambo vill gärna ha barn. Hon känner sig ensam i sin känsla, och undrar om det är något fel på henne. Borde hon skaffa barn, trots allt, för sambons skull? Psykolog Liria Ortiz kommenterar.

Fråga: Jag är en kvinna i 30-årsåldern. Alla mina vänner i samma ålder skaffar barn men jag känner ingen längtan efter barn, jag vill vara fri. Så långt inget fel, men detta leder ändå till två olika problem för mig.  För det första känner jag att det är något fel på mig som inte vill och för det andra vill min sambo gärna ha barn. Jag gillar att leva ett aktivt liv och ägnar min fritid åt träning, skidåkning och friluftsliv.  Jag har ett bra jobb som jag gillar och vill ägna tid åt, speciellt som jag är relativt nyutbildad och har mycket att lära mig. Jag älskar mitt liv som det är i dag, jag är fri att göra det jag vill.

Jag är i en ålder och livsfas då många väljer att bli föräldrar. Varje vecka (känns det som), berättar vänner till mig att de ska bli föräldrar och mitt Facebookflöde svämmar över av bebisbilder. Jättekul för dem såklart. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka ”Va? Vad gör ni? Vi som har det så bra och så kul? Ska ni krångla till allt nu?” Jag känner mig ensam i den här känslan. Jag kan inte prata om min önskan att ha ett liv utan barn eftersom det såklart enligt dem är det bästa om hänt dem att få barn (att säga något annat är ju dessutom supertabu även om man skulle känna så).

Som kvinna i min ålder i ett fast förhållande får jag ofta frågan både från dem jag känner och folk jag inte känner om det inte är dags snart. Jag brukar oftast säga som det är, att jag hittills aldrig har velat ha barn. Då kommenterar folk ofta att de tycker jag är egoistisk, vilket sårar mig. Jag funderar också på det moraliska kring det här, att sätta ett barn till världen när man inte är sugen på föräldrarollen.

Min sambo vill gärna ha barn. Vi har pratat om detta många gånger och jag har alltid varit tydlig med min ståndpunkt. Samtidigt vill jag inte förvägra honom något han önskar sig så mycket.  Jag vet också att risken finns att han väljer att gå för att få barn med någon annan, något som gör mig ambivalent i mitt beslut.  Ibland tänker jag att jag ska gå med på det för hans skull, jag kommer antagligen att tycka att det är fantastiskt om det väl sker för det verkar ju alla andra tycka.

Men det känns märkligt att göra en så stor förändring i både mitt och i andras liv, när jag egentligen inte vill.  Kan man som kvinna vara en ”förälder nummer två” (som faktiskt är ganska vanligt att pappor är) och mindre engagerad i sitt barn? Vad händer om mitt eventuella barn skulle få reda på att jag som utgångspunkt inte ville bli mamma? Jag vet att min man skulle bli en fantastisk pappa.

Svar: Hej! Tack för att du berättar om ditt dilemma, det är modigt av dig. Jag tror att många brottas med liknande frågor men man vågar inte prata om det för att inte betraktas som egoistisk. Det finns två frågor som särskilt träder fram för mig i ditt brev. Den ena är om det är fel på dig som inte vill ha barn, och den andra är hur du ska förhålla dig till risken att din sambo lämnar dig om du fortsätter att säga nej till att få barn tillsammans.

Låt oss börja med den första frågan. Nej, det är förstås inget fel på dig för du inte vill ha barn. Men du utmanar den vanligaste uppfattningen i frågan, fertilitetsnormen. Den säger att det är barn som ger livet mening och att det först när ett par har barn tillsammans som de är en ”familj”. Lägg märke till att det är en norm och ingen sanning. Du visar stor integritet när du väljer att inte ge efter för det sociala tryck som den normen innebär. Det trycket kan förstås kännas extra påtagligt i det läge som du är i, med enligt mångas sätt att se på saken perfekta förutsättningar för att bli mamma.

Jag ska utifrån min erfarenhet som psykolog berätta lite om hur andra kvinnor i din situation har resonerat och valt att förhålla sig till att bli mamma eller inte.

Det finns studier av det som kallas frivillig barnlöshet. Det går inte att utifrån dem generalisera om varför vissa väljer att inte skaffa barn. Men ofta handlar det om ett behov av frihet och att man är nöjd med det liv man lever.  Många uppgav också att de ville slippa föräldrarollen för att den verkade både tuff och fylld av uppoffringar. Framförallt var det livet med småbarn som man inte var intresserad av. Gemensamt för alla var att de blev starkt ifrågasatta när de uttalade att de inte ville ha barn. En del beskrev det som att de inte ens blev riktigt trodda. Många undvek därför att säga ”nej, jag vill inte ha barn” för att slippa diskussionen. De valde att istället säga ”Nej, tyvärr”. Då slapp de motivera sig, eftersom omgivningen tolkade svaret som att det handlade om infertilitet, vilket uppfattas som ett känsligt område som man helst undviker. Du kan läsa mer i boken ”Frivillig barnlöshet” av forskarna Kristina Engwall och Helena Peterson.

Blir vi då lyckligare av att ha barn? Den amerikanska lyckoforskaren Sonja Lyubomirsky har faktiskt utrett detta, och hennes svar är detta: Ja, oftast, men det beror också i hög grad på vilken förälder och vilket barn som man talar om. Värst var det enligt föräldrarna under småbarnsåren och under tonåren.

Men majoriteten av föräldrarna i hennes studier påstod ändå i efterhand att det var värt det, trots allt.

En felkälla, enligt några kritiker, kan vara att det mer eller mindre är tabubelagt att säga att ens barn inte var värt allt slit.

Många kvinnor i din situation tycker att det är svårt att få stöd av omgivningen när de tar beslutet att inte få barn, eller överväger det. Ett sätt att hjälpa sig själv kan vara att acceptera att vi nästan alltid är ganska ensamma med oss själva när vi ska fatta svåra beslut. Det viktiga är kanske att vi i efterhand kan konstatera att ”detta valde jag själv och det är vad jag vill”. Ett annat sätt kan vara att du tar beslutet för ett år i taget.

Ett råd utifrån detta: Gör dina tankar och känslor kring att få barn eller inte ännu tydligare för dig. Använd papper och penna. Utgå från två kolumner, ”att få barn” och ”att inte få barn”. Skriv i respektive kolumn hur du tänker och känner. Använd gärna underrubriker som ”min vardag”, ”min ekonomi” och ”min relation till min sambo”. Att göra så kanske kan underlätta för dig att få en tydligare bild av hur du ser på detta, och underlätta för dig att fatta ditt beslut. Ofta upplever man att oron och vilsenheten lägger sig när man på det här sättet öppet kartlägger sitt utgångsläge. Det blir ofta uppenbart vad som är rimligt och rätt att göra, utifrån situationen.
Ska du bli mamma för din sambos skull, men nöja dig med att vara ”förälder nummer två”?  Många kommer att uppleva att när barnet väl är där så älskar man det och förstår inte hur man kunde känna annorlunda innan, och kliver in en föräldraroll fullt ut. Men det har också hänt några av mina patienter att de fortfarande inte har velat göra det.

Samtidigt framkom att det under ytan funnits en föreställning om att den ofrivilliga föräldern skulle vilja vara förälder på alla sätt och vis när barnet väl hade fötts. När detta inte hände kände sig partnern besviken och närmast lurad, trots det den andra sagt tydligt från början hur det låg till. För den ofrivillige föräldern blev det i det läget ännu mer svårt, nästan omöjligt, att prata om bristande lust att vara förälder.

Mitt råd är att du och din sambo inte släpper taget om den här frågan för lätt utan pratar om era förväntningar men också rädslor inför att vara föräldrar eller ett par utan barn. Var ärliga och rygga inte för att säga även det som utmanar och känns obekvämt att säga.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 14

Kommentarer (18)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 18

Du skall självklart inte skaffa barn om du verkligen inte vill skaffa barn. Om du känner dig kluven, som jag gjorde, så finns det saker man kan fundera över: Antal barn - med ett barn kan ni fortsätta med (ej gemensamma) hobbies om ni har disciplin nog. Amning - det enda som egentligen håller just mammor hemma i början är amningen. Fundera över att pumpa (inte alla kan det, dock), tilläggsmata eller bara flaskmata.

Alex H, 12:49, 6 juli 2015. Anmäl

Skaffa inte barn om du inte vill och var tydlig med din partner om att det är något du verkligen inte vill. Jag vet inte hur tydlig du varit men jag menar verkligen inte ens ett litet kanske om utifall att utan bara nej och aldrig någonsin. Har du varit det minsta mindre tydlig så råder jag dig att ta upp det en nivå till så han verkligen vet. Jo man kan vara "andraförälder" som kvinna men i en tid då många män försöker förbättra sina relationer och inte vara andraföräldern, varför?

Elin Hagberg, 13:01, 2 juli 2015. Anmäl

En dag kanske ni gör slut oavsett och så sitter din partner där utan barn, - fastän att anledningen till att han aldrig fick barn försvunnit för länge sen... Om era önskningar är lika starka men motsatta, är det tyvärr rättvisast mot dig själv och mot din partner att vara ärlig och göra slut.

H R, 09:08, 27 juni 2015. Anmäl

strunta i normer, strunta i vad andra säger, svara "det kommer du inte förstå" till dem som frågar varför. de kommer säkert känna sig lite dumma i stället. för lev absolut inte med någon som önskar något så pass stort av dig, statistiken visar i alla fall inte på 100% lyckliga familjer. en dag kommer ni kanske göra slut oavsett och så sitter man där med ett barn som man inte känner igen sig i och inte kan gå vidare med en annan person med för de kanske inte vill ha "extra" barn. leta vidare!

Anna V. S., 15:02, 25 juni 2015. Anmäl

Finns ingen garanti att inte bli ensam för att man får barn. Många av våra äldre får aldrig ett besök på ålderns höst, fast de har barn. Jag har varit i samma sits som du. Idag är jag oerhört glad att jag gick på min egen känsla, att inte få barn. FS vi finns på FB också, sök på barnfri. Här finns stöd och råd att få från oss som har gjort samma val. :)

Katja Eriksson, 14:06, 25 juni 2015. Anmäl

... Och man ska inte skaffa barn bara för att slippa känna sig ensam som gammal. Det är inte heller rätt. Jag tror man kan komma långt genom att ha bra band till syskonbarn eller liknande. Vill man ha friheten - skaffa inte barn (eller husdjur för den delen).

Emma Mjuk, 14:31, 21 juni 2015. Anmäl

Har väninnor med samma uppfattning - en avklarade det med pojkvännen direkt när de dejtade, och nu flera år efter har de båda samma uppfattning och är lyckliga. Den andre, avklarade det inte med sin man, som väldigt gärna vill ha barn, och hon drar och drar på det för att slippa - har man i ett förhållande olika önskan, så tror jag att förhållandet alltid kommer att lida - vems önskan man än väljer att följa. Väljer man att skaffa barn, så tycker jag att det är orättvist mot barnet.

Emma Mjuk, 14:29, 21 juni 2015. Anmäl

@Marja-Leena: det är precis sådana kommentarer jag fått i hela mitt liv (jag är 50), och alltid funnit störande, förolämpande och mästrande. Barn är ingen garanti mot en ensam ålderdom. För övrigt, frihet, festande, karriär etc inget att göra med att välja bort barn (varför tror alltid folk att det har med sådana världsliga saker att göra?). Det är helt enkelt så att det finns dom av oss som helt enkelt inte vill ha barn. Punkt.

Ewa Bergwall, 08:49, 17 juni 2015. Anmäl

Så skaffa inte barn om du inte är beredd att gå in för det till 100 procent, för barnets skull. Det är skillnad på hur ett barn ser på sin mamma o pappa o det är värre att känna att en mamma inte riktigt bryr sig. Hur jämställt vi än vill att det ska vara.

Petra Petrasson, 08:56, 16 juni 2015. Anmäl

FS jag förstår dig så väl. Själv ville jag inte ha barn med gick ändå med på det för min sambos skull när jag närmade mig 40. Har aldrig ångrat mig men hade förmodligen varit lika lycklig utan barn. Om man älskar frihet så är barn inte det optimala, man får ett helt annat liv med ett barn som är beroende av en. Och tro inte att du i ett förhållande kan vara "förälder nummer två", det är inget ditt barn kommer förstå och acceptera när det ser hur närvarade alla andra barns mammor är.

Petra Petrasson, 08:26, 16 juni 2015. Anmäl

”Mina döttrar vill bara sitta inomhus och titta på amerikanska tv-serier”

Döttrarna bor hos sin mamma varannan vecka. När de är där vill de aldrig gå ut på aktiviteter, utan ­sitter mest och tittar på tv-serier. Mamma har själv hälsoproblem och har svårt att ­aktivera döttrarna fast hon försöker – de vill inte. Samtidigt skulle de alla må bättre av att röra sig lite mer, tror mamma. Hur ska hon kunna förändra situationen? Psykolog Martin ­Forster svarar.

Fråga: Jag är en ensamstående mamma med två döttrar som bor varannan vecka hos mig. Barnen är 15 och nio år. Mitt problem är att de mest sitter och tittar på amerikanska komediserier när de är hemma hos mig. Jag försöker att aktivera dem, men det blir mest inomhusaktiviteter. Jag tror att de och jag själv skulle må bra av att komma ut och få röra på sig. Det yngsta barnet anser jag dessutom egentligen är för ung för att titta på amerikanska komediserier. Vad har hon för utbyte av tv-serier för vuxna? När de var yngre var de ofta ute.

Jag lider av psykiska problem, har ofta ont i kroppen och har svårt att sova ibland, vilket gör att jag inte orkar ­aktivera dem, eller mig, i synnerhet som jag möter på så starkt motstånd när jag föreslår att vi ska gå ut. Jag går regelbundet i samtal och på läkarbesök för att rå på mina psykiska besvär, så i den änden kan jag inte börja. Att börja med att gå ut på kortare promenader är ­heller inget lockande. Jag tror att både de och jag själv vill ha lite mer spänning. Fast jag har försökt att locka ut dem på kortare promenader ändå, eftersom jag förstår att jag måste börja någonstans. Jag har dock misslyckats allt som oftast även med det. Någon gång har det hänt att vi gått ut och spelat fotboll, men det kräver att några kompisar eller andra vuxna hänger på.

Vi har ett naturreservat i närheten och jag skulle gärna ta dem med ut på picknick och/eller långpromenad för att upptäcka naturen där, men de vill inte. Det tycks som om vi lever i en mental och känslomässig sörja vi inte kan ta oss ur. Det är inget fel med att se på tv-serier, men det är ju hela tiden! Vad ska jag göra?

Svar: Tack för ditt brev. Jag tror att många precis som du önskar att deras barn skulle vara ute mer i ­stället för att fastna framför en skärm. Det är lätt att bli ­stressad som förälder när man läser om hur viktigt det är med fysisk aktivitet ­eller om man börjar jämföra sig med ­andra som verkar vara mycket mer ­aktiva. Jag tycker att man ofta kan ­behöva backa några steg och reflektera när man känner behov av en livsstils­förändring. Ibland springer behovet ur ideal, som att ”barn ska ha många aktiviteter – helst utomhus”. I dag är sådana livsstilsideal synligare än förr både i tradi­tionella och sociala medier, vilket förstås ökar möjligheter till jämförelser och missmod. Jag försöker inte förminska problemet du tar upp och givetvis finns det barn som behöver bli mer ­aktiva. Min poäng är bara att man bör vara vaksam på att en önskan om förändring faktiskt bottnar i egna värderingar och inte stressas fram av överdrivna eller ouppnåeliga samhällsideal. Är dina döttrar faktiskt mer passiva än sina kamrater? Lider de själva av detta, eller är det framför allt du som tycker att det känns dåligt – och i så fall varför?

I resten av svaret utgår jag ändå ifrån att både du och dina döttrar faktiskt ­skulle må bra av att bli mer aktiva. Du tar också upp egna besvär som hindrar dig. Jag förstår därför att orken tryter när du möter motstånd från döttrarna. Även utan egna svårigheter är det kämpigt att på egen hand förändra vanor i en familj. Varaktiga lösningar på problem kräver i regel dialog och delaktighet, inte minst när det gäller tonåringar. Jag kommer därför att fokusera på hur ni kan ­angripa problemet tillsammans, snarare än som en kamp du ska föra själv.

Det första steget till förändring ­brukar vara att klargöra själva problemet. Vilka baksidor ser du med nuvarande vanor? Vad ser dina döttrar? Försök att diskutera på ett neutralt sätt där målet framför allt är att få dina döttrar att reflektera. Tycker de själva att detta är ett problem? Vill de själva förändra något? Kan de se några fördelar med att byta vanor, även om de inte ser problem med nuvarande livsstil? Hur skulle de vilja att kvällar och helger såg ut om de kunde önska helt fritt? Jag gissar att du redan har försökt prata med dem om dessa ­saker, men ofta kan sådana samtal mynna ut i ensidigt tjat. Den stora utmaningen är att enbart lyssna och bekräfta svaren utan att försöka påverka eller förändra. Ur sådana samtal kan man väcka barns egen motivation till förändring. Det är förstås också viktigt att välja ett bra tillfälle för samtal.

När man väl har klargjort hur alla ser på problemet är nästa steg just att diskutera förslag till förändringar. Vad kan vi göra tillsammans på kvällar och helger, förutom att titta på tv? Låt döttrarna börja och skriv ner alla förslag de kan komma på, oavsett om de är realistiska. Ingen får ifrågasätta någon annans förslag än. Först när ingen av er har fler idéer får ni diskutera vad ni tycker om förslagen och försöka enas om något.

Det kan ju hända att dina döttrar inte alls upplever problemet som du ser. Det är då man som förälder måste bita sig i tungan för att inte börja argumentera, tjata och försöka övertyga. Visa i stället att du respekterar deras inställning och konstatera att ni tycker olika. Det hindrar inte att ni kan finna kompromisser som alla åtminstone kan gå med på att pröva. Det kan också vara bra att klargöra motiven bakom ett förslag. Är det den fysiska aktiviteten du vill åt? Eller är det att ni ska göra mer saker tillsammans? Om man är tydlig med sina motiv brukar det bli lättare att finna kompromisser och gemensamma lösningar.

Vad gör du om dina döttrar trots försök till dialog vägrar att gå med på någon förändring? Det ingår förstås i föräldraskapet att ha vissa gränser. Det finns ett läge där du kan behöva slå fast en ram för diskussionen, till exempel hur många timmar de får titta på tv. ­Sedan får de större frihet i att bestämma vad ni kan göra istället.

Du skriver att ingen av er egentligen gillar promenader och att du söker mer spänning. Hur ska ni kunna komma på något som är tillräckligt spännande för alla som du också ska orka med? Ofta stupar försök till nya aktiviteter på att trösklarna känns för höga. Därför brukar det vara bra att försöka bygga på sådant som redan pågår: Vad gör de hos sin pappa? Vad gjorde de förut? Vad gör deras vänner? Tänk på det när ni försöker komma på saker ni kan göra tillsammans. Tänk också på att börja med ett litet steg – en mindre aktivitet som inte kräver alltför mycket. Chansen att en förändring blir av ökar förstås också om aktiviteten involverar andra. Skulle ni kunna göra sådant mer? Vill alla det? Går det att boka något mer regelbundet med andra?

Hur får man en ny rutin att hålla i längden, hur gör man en aktivitet till en vana? Det vanligaste misstaget är att man tappar modet och ger upp för första hindret. När en planerad aktivitet inte blir av gäller det att genast ta upp frågan igen. Ta en diskussion med döttrarna om när ni ska göra ett nytt försök. Vad måste ni göra annorlunda för att det ska bli av nästa gång? En idé är också att rutinmässigt ha samtal då ni både diskuterar vad som inte har fungerat tidigare och gör en plan för kommande vecka.

Det är också viktigt att tänka på miljön och sammanhanget när man försöker ändra vanor. Om ni exempelvis bestämmer att ni ska träffas direkt efter skolan utan att passera hemmet, finns inte soffan där och frestar. Ett annat exempel är att flytta tv:n till ett mindre bekvämt ställe i hemmet.

Till sist vill jag ta upp ett problem du skriver om, som kanske också kan vara en möjlighet. Det är svårt att uppmana barn att vara aktiva utan att vara det själv. Du skriver om dina egna problem som du får behandling för, och att du inte kan börja i den änden. Menar du att du inte kan bli mer aktiv själv innan du har löst dina egna problem? I så fall vill jag uppmuntra dig att pröva den mot­satta tanken och diskutera den med din läkare: Om du blir mer aktiv tillsammans med dina döttrar, så kanske det kan bidra till lösningen på dina egna problem. Det handlar inte om att utnyttja döttrarna för att du ska må bra, utan om att ni alla ska trivas som familj.
Martin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 9

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

Jag tror inte att de kommer att hålla vanan uppe, om de bara gör den själva. Det måste vara någon organiserad aktivitet. Testa ridskolan, det brukar tjejer gilla och många mammor och döttrar går där tillsammans! (Förutsätter att man har råd förstås.) Annars scouterna, kyrkan eller någon frikyrka (man måste inte vara troende för att gå på kyrkans aktiviteter, och det är billigt eller rentav gratis). Dans? Gympa? Sång? Teater?

Marja-Leena Pettersson, 07:41, 17 juni 2015. Anmäl

Det är inte särskilt spännande att gå på promenader med sina föräldrar, så det tvivlar jag kommer få något genombrott. Men testa andra billiga aktiviteter som att gå på badhus och bibliotek. Laga mat och baka tillsammans. Gå och handla. Diska tillsammans. Sen kanske FS skulle må bra av att sluta föreslå och övertala och istället bara bestämma. Att ha bestämt en aktivitet i förväg kan göra det lättare både för FS och barnen. Och om de tjurar; dra säkringen för tvn.

Erika Nilsson, 08:19, 9 juni 2015. Anmäl

Men om vi vänder på det då. Mamma kanske ska sitta med flickorna vid TVn och tillsammans se de program de tittar på? Göra det riktigt mysigt i soffan och bara umgår med kramar och närkontakt. Ett TV program manar oftast fram samtal om vad som händer på skärmen. Flickorna kanske är aktiva hos pappan och vill välja TV hos mamma. Saras förslag kostar massor med pengar och kanske ett fordon. Kanske mamma inte har råd med det men kan baka en plåt med muffins att äta vid TV.

Carin Ferm, 10:34, 8 juni 2015. Anmäl

Varför inte låta dem välja något som de faktiskt själva tycker är kul. Börja med ridning eller någon annan sport, spela instrument. Bara gå på promenad med mamma, inte många 15-åringar gillar sånt. I den åldern är ju alla föräldrar pinsamma dessutom. Varför inte bara spela kubb eller cykla och bada tillsammans, ute eller i något äventyrsbad? Åk på utflykt till en annan stad och gör nåt kul. Om inte den äldsta vill, ta med bara den yngsta. Den äldsta vill säkert hellre hänga med kompisar.

Sara J, 20:15, 5 juni 2015. Anmäl

Bra tanke H R, men det förutsätter ju också att det är en tv-apparat de tittar på. Tanken slog mig inte ens, jag tar för givet att de tittar på Netflix i sin Ipad, eller liknande. Och det är inte lika lätt att slänga ut (särskilt eftersom många skolelever har fått en Ipad genom undervisningen). Det man kan göra då är bara att begränsa skärmtiden, själva prylen kan man inte göra sig av med.

Julia Andersson, 02:35, 5 juni 2015. Anmäl

Att inte ha TV känns för många som att skära av sig ena armen, det är helt enkelt oföreställbart för många. Men som med allt annat, sockerberoende till exempel, handlar det bara om en vana som är svår att bryta, men som KAN brytas, och belöningen kan bli enorm, i form av ett mycket, mycket berikat vardagsliv.

H R, 14:39, 3 juni 2015. Anmäl

3) så småningom köper du en ny TV (eller hämtar den gamla från källaren) men först när ni upptäckt nya aktiviteter tillsammans och hittat alternativ till TV-tittandet. Det fina är att ni blir tvingade att hitta på aktiviteter tillsammans. Ingen tvingar eller övertalar de andra, utan alla är delaktiga och intresserade av att hitta en intressant aktivitet - eftersom alternativet att sitta och fånstirra inte längre finns.

H R, 14:37, 3 juni 2015. Anmäl

2) .. andra saker att göra än att titta på TV varje kväll efter jobbet, men det krävdes först att TV:n inte fanns där. Vad skulle hända om du slängde ut TV:n? Om du sa att den gått sönder och att du letade efter en ny. Oj, letandet tar längre tid än du räknade med...men under tiden kanske ni har - som Ann skriver nedan - bakat pepparkakor, trätt armband, provat att spela bowling tillsammans... och jaaa, visst kommer du hitta en ny TV, du letar ju bara efter den rätta! Så småningom köper du en ny

H R, 14:33, 3 juni 2015. Anmäl

1) Jag har inte haft någon TV de senaste 6 åren. Alla jag känner tycker jag är helt tokig, men det struntar jag i. Jag upptäckte att när TV:n inte fanns där blev jag mycket rastlös och hade ingen aning om vad jag skulle hitta på, men då där inte fanns någon TV att sätta sig framför började jag fundera på vad jag skulle kunna göra. De funderingarna kunde ta en halvtimma, en timma, men eftersom där inte fanns någon TV kunde jag inte ge upp och sätta mig framför den. Till slut började jag komma på

H R, 14:30, 3 juni 2015. Anmäl

Testa att pyssla hemma först.. Är ju tokmysigt att trä armband, måla äggkoppar, teckna en veckomeny med bilder och recept eller bara koka knäck eller baka pepparkakor. Sen kan ni ju börja röra er utåt.. Går nog lättare om ni kommit igång med nåt roligt först :) Lycka till!

ann Sutherland, 11:37, 2 juni 2015. Anmäl