”Min son som bor hos sin pappa vill inte ha kontakt med mig”

För fem år sedan slutade tonårssonen, som bor hos pappan, att komma hem till sin mamma. Hon gör allt för att få kontakt med honom, men han hör aldrig av sig. Insidans psykolog Liria Ortiz kommenterar.

Fråga: Jag och min sons pappa skildes för cirka tio år sedan, när barnen var små. Jag fick umgänge med barnen tre helger och har alltid kämpat för att ha en god relation med barnen. Deras pappa har alltid varit bitter på mig för att jag lämnade honom och har sagt saker till barnen om mig och till deras omgivning. Saker som inte stämmer eller existerar.

Sonen slutade att komma till mig för cirka fem år sedan och jag vet inte varför. Dottern bor hos mig för att hon ville flytta till mig, och vi har en fin, normal relation. Jag har alltid visat och gett lika mycket kärlek och bekräftelse till båda barnen. Hela tiden har jag fortsatt visa min son att jag finns där genom kort och brev, sms, mms och presenter, jag har bakat kakor och skickat med min dotter. Jag har gått på skolavslutningar och utvecklingssamtal och så vidare. Jag vet att han tar emot sakerna och att han får mina sms. Men sonen hör aldrig av sig, varken i telefon eller på annat vis. Inte heller på födelsedagar eller på mors dag

Jag har skickat iväg ett sms där jag berättar att jag blir ledsen för att han inte hör av sig alls. Jag frågar dottern om de gör saker tillsammans som syskon när hon kommer till pappa. Men hon säger att han bara är på sitt rum och spelar datorspel. I dag är båda i tonåren.

Jag ger och ger men får inget tillbaka alls av sonen, det är en sorg i en mammas själ.

Svar: Ditt brev berättar om en erfarenhet som man vet att ganska många tonårsföräldrar har och som kan vara så smärtsam. Visst kan man som förälder till en tonåring tro att det till och från ska bli turbulent i relationen. Men att bli avvisad är riktigt tufft. Man räknar med att den nära relationen till barnen alltid ska finnas där och vara livet ut. Man betraktar den som unik och magisk, och man är känslomässigt mycket beroende av den.

Men ändå händer det som du berättar om, att ett tonårsbarn håller avstånd och närmast bryter relationen. Särskilt besvärligt som förälder blir det förstås när man inte får en förklaring. Ovissheten om vad som har hänt, och inte minst om saker och ting ska återgå till det normala igen, leder till mycket grubblande. Man grubblar också över sin egen roll i det som händer, och vad som är det bästa att göra för att få kontakt igen. Precis så som du berättar.

Låt mig säga på en gång att jag tycker att du har uppträtt som en respektfull och kärleksfull ­mamma. Du hör av dig till din son, visar din kärlek på ett handfast sätt, och du finns där i sammanhang som vi kan ana att din son räknar med att du ska finnas i – trots att din son sedan ganska länge inte visar dig någon tacksamhet eller intresse.
I mycket tror jag att det du gör också är det som du ska fortsätta att göra. Men frågan som väcks är hur länge du ska ha kraft att orka. En lösning tror jag är att du hittar sätt att rela­tivisera, och kanske en möjlig förklaring till det som händer er emellan.

Jag börjar med att resonera med dig om vad vi vet utifrån studier om hur barn kan reagera efter skilsmässor. Tonåringar, vars föräldrar skilde sig när de var barn, mår till största delen lika bra som jämnåriga vars föräldrar fortfarande är tillsammans. Det som har visat sig underlätta är att barnen får en rimlig förklaring till skilsmässan. Att förstå vad som sker gör det alltid lättare att hantera en svår situation. Det underlättar också om föräldrarna härbärgerar sina svåra känslor under och efter skilsmässan.

Besvärligare blir det som tonåring om det varit en skilsmässa med mycket konflikter, och när föräldrar fortsätter att upprätthålla konflikten. I den situationen kan tonåringen även ganska lång tid efter skilsmässan vara besviken över att den inträffade. De kan vara arga på en eller båda föräldrarna över den lojalitetskonflikt som de känner att de fortfarande dras in i.

Barn med de erfarenheterna kan under lång tid efter föräldrarnas skilsmässa vara upptagna med tankar om att de har skuld till att föräldrarna skilde sig. Och de kan känna sig ensamma med sina känslor och tankar kring skilsmässan. Det verkar som om det mest läkande som kan hända skilsmässobarn är att de får märka att föräldrarna fått det bättre efter skilsmässan, och mår bra.

Jag vet inte om detta till någon del kan vara din sons upplevelser, men ditt brev ger kanske ändå anledning att ha det som en möjlig hypotes. Jag kommer nu att be dig att fundera på några frågor som kanske kan underlätta för dig att förstå varför din son beter sig som han gör. Kan det vara så att han oroar sig för att det kan vara ett svek mot pappa att visa kärlek till dig? Är det möjligt att din son tycker synd om sin pappa och allierar sig med honom, och visar sin pappa sin lojalitet genom att hålla dig på avstånd? Vill han skydda dig ifrån att behöva möta hans känslor av ilska eller besvikelse som han bär på i förhållande till er båda, eller kanske särskilt dig? Kan han vara så osäker på vem av er som har rätt, du eller din före detta man, och hur han ska kunna prata om det, så att han väljer att hålla sig borta från dig? Kan han över huvud taget ha svårt att sätta ord på det som hänt, och sina känslor för dig, och därför dra sig undan?

Jag hoppas att dina svar på de här frågorna hjälper dig att avmystifiera det som händer, och ge dig kraft att fortsätta att orka vara så tålmodig som du är. Jag vill också påminna dig om den ganska vanliga erfarenheten att även om det känns nästan hopplöst, så kan ofta även till synes låsta lägen förändras efter en tid. Många föräldrar i din situation berättar att deras barn, som under lång tid inte accepterat att ha kontakt med dem, hör av sig när det gått ännu mer tid. Då har de av olika skäl ändrat sitt sätt att se på det som hänt, och fått ett annat perspektiv.

Jag undrar hur din sons pappa handskas med det som pågår. Kan han ha en medlande roll, och kanske själv uttrycka att det är rimligt att din son och du träffas mer? Är han redo för det tio år efter skilsmässan? Kanske inte utifrån sin roll som din före detta man, men utifrån sin roll som pappa? Jag vet ju inte hur möjligt det är för er att samarbeta om era barn. Men kanske det är värt ett försök från din sida? Möjligen kan man hävda att även om ni är skilda så har ni ändå en relation, den som gemensamma föräldrar till era barn. Om barnet får en budbärarroll mellan föräldrar som inte vill kommunicera försätts det i en situation där barnet får ansvar får något som ligger utanför dess förmåga.

Jag vill sluta med att återigen säga att du verkligen uppträder som en kärleksfull och tålmodig mamma. Fortsätt att höra av dig så som du gör. Påpeka gärna ännu mer i dina brev att du inte vill uppehålla dig vid det som har varit, men att du saknar din son. Och att du inte behöver något ställningstagande om vem som har gjort rätt eller fel. Jag tror att det klokaste du kan göra är att acceptera det du kan göra i dag, och påminna dig att det du gör utgår från dina värderingar om vad som är rätt och rimligt att göra som mamma. Kom också ihåg att din son kan ändra sig allt eftersom han mognar och livet ger honom nya erfarenheter. Men ta också hand om dig själv! För det är förstås så att du blir ledsen och trött ganska ofta. Var i sammanhang där du blir sedd och uppskattad. För att orka med besvärligheter i livet är det viktigt att vi har ett liv som är i balans.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 9