”Hur kan vi dela på boendet så att det blir bra för vår tvååring?”

De har separerat som goda vänner och båda är måna om att allt ska vara så bra som möjligt för barnet som snart fyller två år. Barnet verkar tryggt hos båda föräldrarna. Hur kan de på bästa sätt dela upp tiden mellan sig?

Fråga:

Undrar om du kanske kan ge oss lite råd. Min man och jag separerade i april och bestämde i slutet av maj att vi skulle skilja oss. Det finns inga aggressioner mellan oss utan vi är vänner, samarbetar bra och kan umgås ”som vanligt”. Tillsammans har vi ett barn som blir två i  höst. Barnet och jag har alltid varit väldigt nära och vi har en nära anknytning. Pappa har också en mycket bra anknytning men på ett annat sätt. Det är ett väldigt tryggt och högt älskat barn vars behov och mående vi är mycket måna om i detta.

Under sommaren har vi provat växelvis boende då pappan önskade halvtid. Barnet har haft tillgång till oss på 2+2+3-basis. Det har funkat helt okej, men vi har dock märkt att hen blir lite uppspelt vid överlämningarna och den första natten sover hen oroligt. Jag ammar och första natten är det väldigt mycket småammande hela natten. När hen är hos pappa vaknar hen också flera gånger första natten, pratar om amningen och hen saknar den och ”tar igen” det sen om det varit en tredagarshelg.

För pappans del får amningen gärna avslutas medan det för mig inte är något konstigt eller ett problem utan i alla förändringar har det känts som en trygghet för vårt barn att kunna lita på – att inte detta också ska förändras sam­tidigt som barnet börjat bo växelvis. Därför har jag inte haft en tanke på att ta bort amningen så länge vårt barn har behovet. Nu ska hen börja förskolan också, vilket blir ännu en stor förändring och dessutom separation. Hen samsover och får mycket trygghet hos båda. Hos pappa var det extra bra för deras anknytning.

Nyligen var jag och barnet iväg en vecka på egen hand och märkte då att hen sov så mycket lugnare efter bara 2–3 dagar, sov lugnt hela nätterna faktiskt. Inte så oroligt som det brukar vara med de täta bytena och jag funderar på om vi ska ändra schemat lite. Då kände jag starkt att jag gärna haft barnet hos mig fler nätter egentligen. Pappa vill vara mycket närvarande och kräver egentligen halvtid men kan vi göra det på något annat sätt ett tag för vårt barns bästa? Har du förslag på ett annat upplägg som vi kanske kan prova? Vi vill det som är bäst för vårt barn egentligen, oavsett vad vi själva vill.

Sjalmamma

Svar:

Hur tidigt kan barn börja bo växelvis? Den frågan debatteras livligt och kan leda till destruktiva konflikter mellan föräldrar. Oavsett hur man ordnar boende och vårdnad är just konflikter mellan föräldrar det som barn brukar fara mest illa av. Därom är forskarna eniga och därmed har du och barnets pappa lagt en god grund för att ert barn ska må bra. Förutom att ni samarbetar bra och kan umgås talar också barnets goda anknytning till er båda för detta. Ett kort svar skulle därför kunna vara att barnets oro i samband med växlingarna sannolikt är övergående, eftersom hen i övrigt får så mycket trygghet och kärlek av er båda.

Samtidigt undrar du vad som är bäst för ert barn just nu. Går det att ordna boendet på något annat vis än nuvarande modell? Ett alternativ skulle förstås vara att barnet sover mest hos dig och träffar pappa dagtid. Om denna fråga finns det många åsikter. Vissa hävdar bestämt att barn upp till tre år ska sova större delen av tiden hos den primära vårdnadshavaren, där barnet känner sig som tryggast. Andra menar tvärtom att barn redan tidigt bör få chansen att behålla och utveckla relationen till båda föräldrarna. Även bland forskare råder det delade meningar och beroende på vilken studie man läser får man olika svar. Eftersom många föräldrar undrar över detta ska jag redogöra kort om den aktuella forskningen.

Först vill jag fastslå att de flesta är överens om att barn över 4–5 år mår klart bättre av att bo växelvis jämfört med att främst bo hos ena föräldern. Däremot finns det forskare, ofta med anknytningsteori som utgångspunkt, som före­språkar att yngre barn till större delen ska bo hos ena föräldern (mamman). Jag skriver mamman eftersom den tidiga anknytningsforskningen nästan enbart handlade om relationen mellan mor och barn. Denna forskning har länge haft stort inflytande på samhällets uppfattning om vad som är bäst för barn efter separationer. Samtidigt har forskare inom anknytnings­teori på senare år allt mer betonat att det är viktigt för barn att ha en god anknytning till båda sina föräldrar. Vissa argumenterar dock för att barn ändå behöver ett stabilt boende de första åren, oavsett om det råkar vara hos mamman eller pappan. Förespråkarna brukar också peka på några studier som ger direkt belägg för att barn främst ska bo hos ena föräldern.

Forskare som har den motsatta uppfattningen brukar argumentera för att boende hos bara en förälder kan sabotera den viktiga anknytningen till den andre föräldern. Dessutom hävdar de att studierna som pekar på nackdelar med växelvis boende är för få och har för låg kvalitet. Det finns dessutom lika många studier som inte har funnit negativa effekter för små barn som bor växelvis. Det går där­emot att dra säkrare slutsatser om betydelsen av frånvarande fäder. Risken för att barn ska må dåligt ökar klart om pappan försvinner ur deras liv. Vidare har man sett att papporna oftare gör just det när barn främst bor hos mamman. Kort sagt menar förespråkarna för denna ståndpunkt att den sammanvägda risken för barn blir mind­re med tidigt växelvis boende.

Vilka forskare har rätt? Om man granskar argumenten och studierna pekar det mesta på att fördelarna med växelvis boende överväger. Det speglas också i nyligen publicerade sammanställningar av forskningen som avfärdar riskerna med växelvis boende för små barn. Även om konflikten inte är löst har forskare i olika läger också nyligen gjort ansträngningar för att närma sig varandra. De flesta kan nu enas om att barn bör bo hos båda föräldrarna, givet att de hade en god relation till båda föräldrarna före separationen.

I ert fall verkar det vara ganska klart att ert barn kommer att bo en stor del hos er båda. Frågan kanske snarare är hur ofta ni ska växla. Ett alternativ kan vara att växla till exempel varannan vecka, eftersom du upplevde att ert barn blev lugnare när det var en hel vecka hos dig. Om detta finns det inga direkta studier, men den vanliga rekommendationen för små barn är att växla ofta – varannan eller var tredje dag. Rekommendationen bygger återigen på anknytningsteori, som pekar på att små barn kan ha svårt att förstå och hantera längre separationer. Oavsett vad forskningen och experterna säger måste man som förälder alltid vara lyhörd för sitt eget barns signaler. Frågan är alltså hur oroligt ert barn blev efter den lugna veckan hos dig? Hur mycket vaknade hen och ville amma hemma hos pappa då?

Jag vill avsluta med att återknyta till mitt första korta svar: eftersom ert barn har en god relation till er båda spelar det nog mindre roll ­exakt hur ni väljer att ordna boendet. Jag tror att det viktigaste för ert barn är att ni fortsätter att samarbeta och respektera varandra, vilket du visar prov på i ditt brev. Det var befriande fritt från klander och anklagelser. För att återknyta till din avslutande mening om barnets bästa verkar ni alltså göra ett gott jobb.

Martin

Läs mer om forskningen i svaret på www.forster.se/referenser150928

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 8

Jag har valt bort social samvaro – nu är jag rädd för att bli ensam

Hon har trivts ganska bra med att vara för sig själv och med familjen. Men nu när barnen snart är vuxna, föräldrarna gamla och äkten­skapet skört känner hon ångest vid tanken på att bli helt ensam, och känner även skam över att inte ha vänner.

Fråga:

Jag är en vuxen kvinna, med utvecklande jobb som kräver mycket av mig, med man och tre barn som är på väg in i vuxenlivet. Jag drabbas allt oftare på senare tid av svåra tankar kring min brist på nära vänner, eller vänner överlag. Jag känner mig mycket ensam i detta men tänker att det nog snarare är ett allmänt problem som är ganska tabu i dag.
Jag har till och från under min vuxentillvaro känt mig ensam men också insett att jag trivs ganska bra på egen hand. Jag har tyckt att sociala sammanhang har varit lite jobbiga och påfrestande, jag har känt mig hemskt osäker och varit övertygad om att ingen tycker jag är intressant. Samtidigt är jag ingen tyst mus, utan pratar och syns i sociala sammanhang. På jobbet är samarbeten och många kontakter med andra i organisationen och utanför vanligt förekommande och inga problem för mig.
Men jag kan se att jag i mitt liv valt bort sociala sammanhang, eller så kanske jag har blivit bortvald. Kanske har jag inte lyckats hålla liv i kontakter som har funnits, varpå de dött ut efter ett tag, när man bytt jobb, slutat en utbildning, inte längre har barn i samma skola, och så vidare.

Jag hör ofta folk berätta om min närmaste vän si och så, tjejgänget som ska resa iväg tillsammans, gå ut och äta tillsammans, gamla klasskamrater som träffas regelbundet med mera. Jag ingår inte i några sådana sociala sammanhang. Jag har i dag ingen kontakt med människor som jag förut ingått i ett sammanhang med, exempelvis tidigare arbetskamrater, grannar och studiekamrater. Mina sociala kontakter utanför familjen utgörs således av jobbet.

Det senaste året har jag och min man haft en kris, funderingarna kring skilsmässa har funnits och diskuterats. Samtidigt är mina barn på väg ut och bort. Mina föräldrar är skröpliga och jag inser att det är en tidsfråga innan de går bort.

Jag har tänkt på hur min situation skulle se ut om jag var skild, om mina barn var utflyttade, om mina föräldrar var döda. På att då skulle ingen sakna mig utom min arbetsgivare, om något helt plötsligt hände mig. Det gör mig ledsen, och skamfylld. Ensamhet är stigmatiserande i dag. Jag har sett framför mig hur jag efter arbets­dagen går hem till ett tyst och ensamt hem, för att nästa dag gå till jobbet igen och först då prata med någon igen. Hur all min sociala interaktion en helg handlar om att prata med kassörskan i mataffären. Och hur detta skulle få mig att skämmas så mycket att jag inte skulle kunna berätta det för mina arbetskamrater på måndag morgon då alla ska berätta om vad de gjort i helgen.

Jag vet inte hur jag ska hantera detta, det fyller mig med ångest – samtidigt är det ju mycket märkligt att jag nu skulle börja ta kontakt med gamla bekanta och initiera att börja umgås. Eller hitta nya vänner, som kanske delar min upplevelse och mina svårigheter. Och hur gör man det egentligen – jag vet liksom inte ens hur man gör? Jag har tittat på olika appar och webbsidor för att kunna träffa nya personer, men känner mig mycket tveksam.

Vet egentligen inte alls hur någon skulle kunna hjälpa mig, eller egentligen med vad. Men jag funderar allt mer kring detta. Ibland känner jag mig inte alls ensam då jag är för mig själv. Och ibland kan jag känna mig som ensammast på jorden.

Ensam

Svar:

Det är modigt av dig att komma i kontakt med känslor som du skäms för, och våga ta itu med problemet genom att skriva till Insidan. Jag ska strax ge dig några råd om hur du kan bli bekant med andra, som jag hoppas kommer att kännas lite bekvämare för dig än kontaktsajter av olika slag.

Råden kommer att handla om hur du kan börja träffa människor i olika sociala sammanhang. Där människor träffas på ett självklart och anspråkslöst sätt. Idén är att du efter ett tag kommer att märka vilka av dem som du möter där som du vill bli närmare bekant med. Och ibland leder sådana sammanhang på ett överraskande enkelt sätt till att man blir vänner. Samtidigt vill jag börja med att resonera med dig om det du berättar om att du tycker ”att sociala sammanhang är lite jobbiga och påfrestande”.

Vi människor är ju olika i våra sätt att knyta an till andra. Utifrån det du berättar får jag en bild av dig som en mycket privat person, som har varit ganska nöjd med att ha en liten krets omkring dig. I stort sett din familj. Många trivs alldeles utmärkt med att ha det så. Inom psykologin talar man om olika stilar i sättet satt knyta an till andra. Vissa har ett spontant och okomplicerat sätt att knyta an. Det är de som ständigt knyter nya kontakter. De har ett stort antal vänner, och ännu fler bekanta. Andra är främmande för detta. Det jag talar om här handlar inte om blyghet eller brist på sociala färdigheter utan snarare om ett stort behov av ensamhet. I den vilar man, och i den känner man sig bekväm. Det utesluter varken familj, eller vänskap. Men man håller en viss distans till omgivningen.

Varför resonerar jag med dig om detta, undrar du kanske? Om du håller med mig om att detta är något som stämmer med hur du är som person, så tror jag att du måste ta hänsyn till det när du vill få bekanta. Möjligen är det så att dina spontana känslor och tankar när du närmar dig en person, även om du finner personen sympatiskt och intressant, kan göra att du börjar tveka. Du känner att det inte känns naturligt för dig. Du kanske får en diffus olustkänsla.

Händer detta så är mitt förslag att du påminner dig om att det är ditt gamla sätt att vilja ha distans till människor som kommit igång. Och besluta dig för att den här gången ska du göra precis tvärtom! Livet är i en ny fas nu. Din krets som består i första hand av din familj är på väg att tunnas ut. Du vill bygga något nytt. Så, när du vill dra dig undan, närma dig i stället! Blir du orolig, acceptera den känslan och låt den inte styra dig. Besluta dig för att vara fortsatt nyfiken på den andra i stället. Om du känner igen dig i det här, och du vill förstå detta ännu mer, så kan du hitta en hel del på nätet om detta. Använd sökordet anknytningsstilar.

Så till råden. Jag föreslår att du hittar sammanhang där du träffar människor som du gör saker tillsammans med. Det jag tänker på är till exempel att bli volontär i en hjälporganisation. Eller att engagera sig en lokal förening, som driver en fråga. Om du finner detta vettigt, fundera på vilken typ av förening som skulle passa dig att prova med. I de sammanhangen ligger fokus på det som man gör tillsammans. Då kan du närma dig personer som du vill bli bekant med på det lite långsamma sätt som passar dig bäst. När du kanske överväger vad du vill välja, så tänk gärna på den stora flyktingkris som pågår i Europa. I detta sammanhang finns förstås ett oerhört stort behov av volontärer och hjälp­insatser av olika slag.

Jag vill också ge dig rådet att ta kontakt med gamla bekanta. Om du gör det kommer du att märka att det är ganska många andra som tänkt precis den tanken, men tvekat och så har tiden gått. Det kan underlätta att bli vänner om man har en historia ihop. Ett första steg kan vara att du gör en historisk nätverkskarta. Rita en cirkel, du är i mitten, och skriv sedan in de bekanta och vänner som funnits som du kan tänka dig att träffa igen.

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 8

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Om man inte vill gå med i en förening och engagera sig i en specifik fråga så kan man gå på kurs/studiecirkel. Finn många olika, allt från matlagning till att måla, scrapbooka eller språk o mycket mer. Man träffar nya människor och man lär sig något nytt.

Bodil S, 21:16, 29 september 2015. Anmäl

Jag personligen skulle tycka det vore JÄTTEkul om en gammal bekant hörde av sig och förklarade att pga familjeliv, barnauppfostran etc rann kontakten ut, men att man alltid tyckt det var synd, och gärna skulle återuppta den nu. Skulle inte tycka det var konstigt alls! Det finns säkert fler som jag där ute. Du hör säkert relativt snabbt på dem ifall de är intresserade eller ej. Hur som helst, anta INTE att folk skulle tycka det var konstigt! De är kanske tom tacksamma, kanske i samma sits som du!

H R, 10:40, 21 september 2015. Anmäl

I själva verket är det alltså så att alla går och funderar på om de övriga uppfattar en som ointressant, medan ingen egentligen tänker på om någon annan är ointressant, eftersom alla är så upptagna med att känna sig osäkra i sig själva och fundera på hur de själva uppfattas av de andra. Lite tragikomiskt eller hur?! Tänk på detta nästa gång du känner att det känns jobbigt i sociala sammanhang, så får du genast perspektiv på det hela och tycker kanske att det är lättare att övervinna obehaget.

H R, 10:38, 21 september 2015. Anmäl

Jag har haft liknande tankar och började fråga runt i min bekantskapskrets om hur de känner när de träffar nya människor, eller när de befinner sig på fester o.dyl. Det visade sig att nästan alla, tystlåtna, blyga, introverterade, pratsamma, öppna, extroverterade, kände lite som du - "lite jbbigt, påfrestande, känt mig hemskt, varit övertygad om att ingen tycker jag är intressant" - enda skillnaden är att de pratsamma försöker släta över osäkerheten genom att prata på, de blyga blir tysta etc.

H R, 10:35, 21 september 2015. Anmäl

Skaffa en vovve! Finns inget bättre sällskap och du får massor med "hundbekanta", som kan bli fina vänner!!!

Frank Schreil, 07:15, 21 september 2015. Anmäl