”Jag skäms inför andra för att min man är så självupptagen”

Hennes man är mycket ­utåtriktad, hon själv mer ­introvert och de kompletterar varandra bra. Men i ­sociala sammanhang uppträder han så självupptaget, och hon är rädd att vännerna kommer att dra sig undan. Hur kan hon prata med sin man utan att såra honom?

Fråga:

Jag och min man är väldigt olika, och många ser nog oss som ett ganska omaka par. Han är väldigt utåtriktad, jag är ganska introvert. Han är en person som har lätt att få kontakt med människor och har många ytliga vänner, jag har få nära och så vidare. Våra olikheter är en av anledningarna till att vi för det mesta fungerar bra ihop och många gånger kompletterar vi varandra. Vi pratar ofta om våra olikheter och då gör vi det med värme och humor.

Problemet är att när vi umgås med andra, speciellt med mina vänner och min familj, så är han ganska självupptagen. Han berättar ingående om vad han/vi haft för oss den senaste tiden och ­frågar väldigt sällan andra om deras liv, jobb, familj, semester och så vidare. Han har ett roligt jobb och reser mycket och ibland tror jag att han förutsätter att han är den enda som har något att berätta.
Under en middag med en nära släkting till mig som är socialsekreterare berättade han exempelvis i  detalj om ett socialt problem som han inte rimligtvis kan veta så mycket om, tills min släkting något otåligt talade om för honom att han har fel. Liknande situationer har uppstått många gånger. Han saknar ödmjukhet inför sådant han inte vet och kan, och är mer intresserad av att höra sin egen röst än att få reda på hur det faktiskt ligger till.

Första gången han träffade mina föräldrar berättade han ingående om sitt jobb utan att fråga något om deras. Han avbryter ofta andra och är väldigt fokuserad på att ”vinna” diskussioner istället för att ta del av någon annans åsikt. Ofta försöker jag hindra honom från att prata för mycket om vad han/vi gjort eller om sig själv. Jag försöker ställa många frågor till andra runt bordet för att han ska få mindre utrymme att sitta och prata om sig själv. Ibland har jag sagt till honom inför hela middagssällskapet att nu räcker det med vår semester, nu vill jag gärna höra om någon annans, men budskapet går sällan fram.
Ibland har jag försökt prata med honom efter en middagsbjudning och tagit några exempel på när jag tycker att han borde ha låtit andra komma fram i stället för att bara prata själv, men då avfärdar han det med att alla tyckte att hans historia var rolig eller så skämtar han bara bort det.

Det är ju inte rätt av mig att vilja ändra på honom. Jag måste ju acceptera honom som han är. Samtidigt önskar jag att han kunde visa lite mer intresse för andra. Jag är rädd att mina vänner inte kommer att vilja umgås med oss på grund av detta, jag ser att de ibland tycker att han är jobbig, eller för att vi inte blir inbjudna till middagar hos andra för att han tar så mycket plats.
Hur kan jag prata med honom om detta utan att såra honom? Jag vill ju inte ändra på honom som person, jag önskar bara att han kunde visa lite mer intresse för andra.

M

Svar: 

Du skriver att ni är ”väldigt olika” som personligheter, och ändå är det tydligt att ni gillar varandra mycket. Det verkar i grunden finnas en kärleksfull tolerans er emellan för era olikheter, och inte bara det utan också uppskattning och attraktion. Så läser jag ditt brev.

Er erfarenhet är inte ovanlig. Den introverta tilltalas ofta av, och ­söker sig till, den extroverta, och vice versa. Som introvert partner uppskattar man gärna de extro­verta dragen hos den andre, den sociala nyfikenheten och företagsamheten som man själv inte alltid har, och möjligheten att vara i bakgrunden i sociala sammanhang. En roll som man finner ganska bekväm. Den extroverta i relationen får å andra sidan det utrymme och den uppmärksamhet i umgänget som personen helt enkelt mår bra av. Så det är utgångsläget, du vill inte ”ändra på” din man som person, utan på ”det självupptagna” i speciella situationer. Inom psykologin kallas detta för preferens respektive beteende.

Mycket talar för att vi föds med vissa drag. Ett av dem är läggningen för att vara introverta eller extroverta. En människas läggning eller preferens kan beskrivas som hens hemmaplan, som man ganska automatiskt dras till och väljer. Våra personlighetsdrag är också hyggligt stabila livet igenom. Men man kan öva upp sin motsatta sida, om vi nu håller oss till motsatsparet extrovert-introvert. Även om det aldrig blir den sida som man föredrar. Man kan med andra ord välja ett beteende som ligger utanför den preferens som man har. Det kräver förstås både motivation och träning, och att man blir belönad av omgivningen när man använder det.

Mitt förslag är att du använder dig av en modell i tre steg. Steg 1 är att du motiverar din man till att använda ett sätt där han är mer lyssnande och ger mer plats för andra. Steg 2 är att du hjälper honom att förstå hur det ska gå till på beteendenivå, och steg 3 är att du uppmuntrar honom när han använder det nya beteendet. Så att det vidmakthålls, och inte bara blir något tillfälligt.
Jag vet inte om du håller med mig, men ett dilemma är att din man utifrån sina egna erfarenheter inte är så motiverad att ändra på sitt sätt. Som sagt, han trivs med att vara i centrum. Det är hans preferens. Hittills har han också skämtat bort dina försök att ifrågasätta hur han ibland uppträder. Så din utmaning är att bli tagen på allvar när du berättar att du blir generad över hans beteende, och hitta det som kan motivera honom. Jag tror att det kan vara hans omsorg om dig. Berätta därför i jag-form, i ett bra och lugnt ögonblick er emellan, om hur du upplever det som händer. Börja med att be om lov: ”Jag vill prata med dig om ditt sätt att bete dig ibland…”, och berätta sedan bara det du har sett och hört, och om dina tankar och känslor i situationen: ”Jag blir generad och…”.
Kritisera honom inte utan prata om dina upplevelser. För att sedan sikta framåt och åstadkomma en förändring lägger du till vad du vill att din man ska göra: ”Jag vill att du slutar göra så, och i stället blir mer lyssnande på andra… Jag skulle verkligen uppskatta om du ändrar dig.”

Steg 2, efter att din man uttalat att han är villig att ändra sig, är att ni tillsammans hittar de sätt som är till hjälp för honom. Kom ihåg att din man i den här situationen kan känna sig ganska vilsen. Nu ska han prova något som ligger utanför hans hemmaplan. Här är några tips: Man kan ställa frågor, kommentera de svar man får, och visa uppskattning av andras sätt att resonera eller av vad de gjort i olika sammanhang. Det här är samtalsfärdigheter som gör att man uppfattas som en lyssnande person. Vilket faktiskt, enligt vad vi vet, är mer uppskattat i sociala sammanhang än att vara mycket verbal och underhållande.
Det tredje steget är att du, när du märker att din man använder sig av detta nya sätt att kommunicera, tydligt visar att du uppskattar hans ansträngning. Kommentera det du ser och hör av det nya beteendet. Gör det flitigt. Men på ett konkret sätt så att ditt beröm känns äkta för honom och har det som kallas för ett instruktionsvärde: ”Märkte du hur uppskattad du blev när du ställde fler frågor om vad hon upplevt, och uttryckte att du fann det hon berättade intressant?” Uppskattning och guidning på detta sätt kan hjälpa din man att vilja vidmakthålla det nya beteendet och bli ännu bättre på det allt eftersom.

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 6

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Moi X, vad tråkigt att det bara finns en anmälknapp att klicka på och ingen gilla-knapp.

H R, 18:15, 2 november 2015. Anmäl

Alternativt: säg till mannen "Du pratar för mycket och lyssnar för lite. Folk gillar inte det. Du gör bort dig, baby."

Moi X, 22:33, 31 oktober 2015. Anmäl

Liria skriver att man ska tala i jag-termer: Jag känner mig generad, jag upplever... Jag tycker tredje person känns bättre? Att FS känner sig generad kan ju FS faktiskt jobba med själv. Det är FS problem. Däremot att andra inte känner sig lyssnade på, att andra upplever... det är väl DET som bör diskuteras? Man kan ändå använda Jag, förstås: Jag upplevde att Maria inte fick berätta om sin semester; jag upplevde att hon tyckte det var tråkigt att du inte visade intresse för att lyssna på henne...

H R, 08:56, 31 oktober 2015. Anmäl

Jag förstår att FS lider. Tala med din man i vänlig och förstående ton. Det kan hjälpa. Själv känner jag många, speciellt män, som tar plats. Det kan bli ganska kul när bara män träffas och två, tre stycket är vana att hålla låda och ingen ger sig. Tinnitus.

Kenneth Ferm, 06:33, 23 oktober 2015. Anmäl

Haha, det låter som en beskrivning av mig och min man. Jag har sakta men säkert fått honom att förstå att det inte är av en händelse vi begåvats med två öron och en mun. Vi hade lyckligtvis andra i bekantskapskretsen som uppträdde på samma sätt så det var lätt att hitta exempel. Jag var mycket saklig, tog upp exempel och lät honom komma på alternativ. Jag är utbildare i Motiverande Intervju och det kanske underlättade.

B I, 11:24, 22 oktober 2015. Anmäl