Hur bryter man ”maktspelet” mellan tre 4-åriga flickor?

Hennes fyraåriga dotter och två kompisar på förskolan har börjat leka mycket till­sammans. Men nu ser mamma tendenser till mobbning och utfrysning mellan de tre flickorna. Det är särskilt en tjej som ”spelar ut” de andra mot varandra. Hur kan den gruppdynamiken brytas? Psykolog Martin Forster svarar.

Fråga:
Min dotter är fyra år och går i  förskola sedan två år tillbaka. Kompisarna i barngruppen har i princip varit desamma sedan småbarnsgruppen, och flera av dem bor på vår gata och vi ses ofta i lekparker på eftermiddagar och helger. På senare tid har min dotter börjat leka mycket med två andra flickor som är lika gamla, båda två bor i närheten och vi känner till föräldrarna och tycker de är trevliga. Mitt bekymmer är att jag tycker mig se tendenser till mobbningsbeteende mellan dessa fyraåringar, särskilt då de leker alla tre vilket är fallet på förskolan. Framför allt är det ett av barnen som ”spelar ut” någon av de övriga två, ofta rör det sig då om att inte få vara med i leken (”vi vill vara ifred i dag”) och om att utesluta (”du får inte komma hem till mig, det får bara X”), trista markeringar som pekar på att man inte duger.

Min dotter påverkas av detta och berättar närmast varje dag om att särskilt det ena barnet har sagt att hon är ”en dumskalle”, att hon inte fick vara med och så vidare. Ibland berättar hon med glädje i rösten att ”i dag sa Y att jag fick vara med!”. Jag blir mycket illa berörd, dels för att de är så små och kanske kommer att påverkas framöver, och dels för att detta verkar så svårt att bryta.

Givetvis har vi flera gånger pratat med personalen på för­skolan som säger att de känner till jargongen och jobbar kontinuerligt med kompisrelationer. Vi har även själva pratat med barnen liksom att jag ofta markerar när jag hör dem tjafsa. Trots detta fortsätter det hela dagligen.

Jag föreställer mig att situationen skapar en otrygghet i relations­byggande för barnen och vet inte vad jag ska göra för att hjälpa dem bort från detta trista maktspel.
Småbarnsmamman

Svar:
Tack för ditt brev. Jag tror att få saker gör så ont i hjärtat som när ens barn blir uteslutet. Det är lätt att känna sig maktlös när man inte är på plats och ständigt får höra om det i efterhand. Jag förstår också din oro över vad samspelet mellan flickorna kan leda till i längden. Vissa kanske skulle säga att sådana beteenden är normala bland fyraåringar och att det brukar vara övergående i den åldern. Att det bara är att ha lite is i magen. När jag läser din beskrivning tycker jag tvärtom att du gör rätt som reagerar. Även om det är vanligt att förskolebarn börjar experimentera med att utesluta varandra, så låter det lite mer avancerat i ert fall. Problemet är just när tillfälliga uteslutningar övergår till att bli ett mönster – i synnerhet om det främst drabbar ett enskilt barn.

Varför börjar barn utesluta andra redan på förskolan? Det kan ofta vara ett uttryck för att barn ännu inte har lärt sig att lösa konflikter på något bättre sätt. Det är lättare att hota med att någon inte får komma på kalaset än att förhandla och kompromissa. I  din dotters fall skulle konflikten till exempel kunna vara ett klassiskt triangeldrama. Flickan som utesluter vill kanske ha den andra kompisen för sig själv. En generell orsak till att barn börjar utesluta andra är att de tar efter föräldrar, lärare, syskon och kamrater. Man vet också att det ett barn ser på tv och film kan bidra.

Jag vill först diskutera vad förskolepersonalen kan göra. För i regel har förstås de som är på plats i  stunden större möjligheter att lösa problemet. Ett första steg är att ta reda på mer om hur de arbetar med kompisrelationerna. I det samtalet kanske det finns tillfälle att diskutera något av råden jag tar upp.
Förskolor försöker ofta arbeta förebyggande genom att ha samtal med barnen om hur man ska vara som kompis. Ju mer levande sådana samtal blir, desto bättre. Det kan till exempel handla om att se teater, ha rollspel eller att läsa och diskutera böcker. Men jag vill påstå att det mest avgörande är hur personalen agerar i stunden. De bör ingripa direkt när de märker att ett barn blir uteslutet. Ibland kan man höra att det är bra att avvakta och låta barn lösa konflikter på egen hand, men små barn löser sällan konflikter på ett konstruktivt sätt utan vägledning från vuxna.

När man ingriper ska man lotsa barnen fram till en lösning som alla accepterar. Ibland går det att ta en genväg och snabbt ge förslag på en roll i leken åt det uteslutna barnet – ”vad säger ni om att X sköter vattenkranen?”. Ibland måste pedagogen hitta lösningen tillsammans med barnen: ”Jag såg att X gärna ville vara med, men ni ville leka själva. Ni vet ju att vi leker tillsammans här på gården. Hur ska vi göra så att ni kan leka alla tre?”I diskussionen med barnen är det viktigt att låta båda uttrycka vad som hänt och vad de vill. Ibland kanske det finns ett giltigt skäl att säga nej till någon som vill vara med och leka. Ibland kanske det handlar om missförstånd. Det är också viktigt att utforska och bekräfta de känslor som kommer fram. Om vuxna visar empati lär sig barnen detsamma, vilket är avgörande för att få bukt med den här typen av problem.
Jag tror att mitt förslag kan låta väl tamt för många. Som förälder önskar man väl främst att personalen skäller ut barnet i fråga. Och ibland ska personalen förstås bara markera, som när någon kallas dumskalle. När ett barn inte får vara med brukar däremot för­maningar och markeringar oftast bli kontraproduktiva och leda till att uteslutandet fortsätter i det dolda. Samma sak kan gälla en regel om att alla alltid ska få vara med, i vart fall om den används på ett fyrkantigt sätt. Barnen lär sig då att utesluta på nya sätt som inte syns eller märks lika mycket.

Vad kan du göra själv åt detta? När du råkar se att det händer kan du förstås göra på samma sätt som jag föreslår att pedagogerna ska göra. Du kan också i förebyggande syfte förbereda din dotter på hur hon ska agera. Hon kanske behöver ­träna på att säga ifrån på ett tyd­ligare sätt? Eller kanske strunta i  Y när hon säger elaka saker? Eller vända sig till en pedagog för att få hjälp? Om du pratar med din dotter om sådana saker är det nödvändigt att utgå från en aktuell händelse. Råden får inte bli för omfattande eller abstrakta.

Är det så att problemet främst handlar om flickan du kallar Y, är frågan också om du ska prata med hennes föräldrar. Det är förstås delikat och inte säkert att de kan göra så mycket. Men det kan ändå vara värt ett försök och till exempel ta upp gruppdynamiken som ett gemensamt problem.

Om problemet inte upphör vill jag avslutningsvis ta upp en alternativ lösning. Den handlar om att skapa praktiska förutsättningar för att barnet ska kunna utveckla kompisrelationer. I ert fall tänker jag på att hitta alternativ till de två kompisar där dynamiken nu råkar vara så dålig. Till exempel att försöka hitta andra kompisar i grann­skapet, uppmuntra dottern att leka med andra barn på förskolan, be pedagogerna att para ihop dottern med andra barn, eller att börja med någon fritidsaktivitet för att få andra relationer och intryck. Ett mer drastiskt exempel är förstås att byta förskola.

Detta råd kan tyckas vara banalt, ”lek med någon annan då!”. Det är säkert ingen nyhet för dig, men jag vill ändå uppmuntra dig att tänka vidare. För faktum är att forskning pekar på att denna väg att påverka barns kompisrelationer – att skapa förutsättningar för dessa relationer – har klart större betydelse än att stötta och ge råd till barnet, eller att inrikta sig på samspelet mellan föräldern och barnet. Istället för att kämpa med X och Y, så är kanske Z helt enkelt bättre.

Martin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 16

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Ja det är ju en viktig lärdom för livet, att A och B:s vänskap inte betyder hela världen, kanske är Z mycket trevligare! Tänk om jag hade vetat det när jag var fjorton, Eller för den delen 25.

H R, 16:33, 4 december 2015. Anmäl

Om personalen säger att de arbetar med kompisrelationer fråga dem hur de arbetar med kompisrelationerna. Be dem beskriva och ge exempel. Det är inte acceptabelt att kalla någon dumskalle, då måste personalen säga ifrån.

Karl Svensson, 19:09, 1 december 2015. Anmäl

Du kanske själv kan bestämma med föräldrarna att på tisdag kommer x och hälsar på. Veckan därpå har ni y på besök en eftermiddag. Då styr du upp umgänget. De tre tillsammans verkar ju inte så lyckat, så varför kämpa på med det? Och som sagt bjud gärna hem andra barn också så blir det inte så koncentrerat kring dessa tre.

Karl Svensson, 09:22, 1 december 2015. Anmäl

Håller med Martin, kolla om det finns andra lekkamrater. Går man på förskolan hela dagen, hela veckan behövs ju inte hundratals kompisar hemma. Det är mobbning om man bjuder in en hel grupp utom ett par stycken, det bör man lyfta i skolan om sådan mobbning pågår. Däremot kan man inte rent allmänt kräva att ha tillgång till andras hem. Vi har tre barn, om varje barn tar med sig två kompisar har vi nio barn hemma. Det orkar jag inte efter en arbetsdag och kan inte ta ansvar för så många.

Karl Svensson, 09:19, 1 december 2015. Anmäl

”Hur ska jag orka leva med någon som så ofta mår väldigt dåligt?”

Hennes man är nedstämd i perioder och det senaste året har det blivit värre. Han orkar inte själv ta tag i sitt mående utan hon får försöka reda ut hans känslor, vilket tar mycket kraft. Han vill inte söka professionell hjälp. Hur kan hon motivera honom att göra det? Psykolog Liria Ortiz svarar.

Fråga:

Jag lever med en man sedan sex år och vi har ett barn på ett år tillsammans. Min sambo har haft svackor i sitt mående så länge jag har känt honom, och längre tillbaka också, sedan barndomen enligt honom själv. Under den tiden vi har varit ett par så har han haft några perioder då han har mått sämre. Då drar han sig undan känslomässigt och blir mentalt frånvarande. Jag märker att jag ”saknar” honom och känner mig ledsen, och när jag berättar det för honom så kommer det oftast fram att han mår dåligt och har gjort det i några dagar. Han tycker att det är väldigt jobbigt att prata om vad han känner. Jag däremot tycker att det är viktigt att reda ut saker, så jag brukar lirka och ställa frågor tills han berättar vad det är som tynger honom. Ofta handlar det om att han är besviken på sig själv, stressad över något som han uppfattar som ett misslyckande, till exempel på jobbet, eller om att han är ledsen över att livet går och han tycker att han inte åstadkommit tillräckligt. Då brukar han gråta och känna sig lättad efteråt. Det här mönstret har upprepats några gånger per år under den tiden vi har varit ett par. Men det senaste året har det blivit många fler jobbiga dagar och färre av de glada och energifyllda, det är vi båda överens om.

Jag menar inte att man alltid måste vara glad, absolut inte. Problemet för mig är att han inte själv kan ta tag i sitt mående utan bara går runt och ruvar på sina problem. Till slut blir han nästan som ett svart hål som suger åt sig min energi, och jag känner då att jag måste reda ut hans känslor. Detta tar mycket kraft och sedan vi fick barn så orkar jag inte på samma sätt. Dessutom upplever jag att det tär på vår relation att jag går in i någon slags terapeutroll.

Han tycker själv att detta är väldigt jobbigt. Samtidigt är han ganska uppgiven. På något sätt verkar han ha vant sig vid tanken på att han är en person som ofta mår dåligt och att han kommer att fortsätta vara det. Jag tror att han skulle behöva träffa en bra professionell person som kan hjälpa honom att reda ut vad som egentligen händer under dessa dippar och som han kan prata av sig hos. Han har vid ett par tillfällen försökt gå i terapi men har då träffat terapeuter som har uppmanat honom att tänka positivt (något förenklat), vilket inte alls han fungerat utan i stället fått honom att tappa förtroendet för all samtalsterapi.

Jag vet inte hur jag ska göra. I längden så kommer jag inte att stå ut med att leva med en person som ofta mår väldigt dåligt. Samtidigt har vi mycket bra tillsammans också och framför allt minns jag hur bra vi har haft det innan detta eskalerade. Han är också en fantastiskt bra pappa och jag vill förstås att vårt barn ska få växa upp med glada föräldrar som kan visa varandra kärlek. Ska jag fortsätta försöka motivera honom att söka hjälp? Hur hittar man i så fall en bra terapeut?

Svar:

Hej! Ja, jag tror att det klokaste du kan göra är att försöka motivera din man att söka professionell hjälp. Att du berättar för honom att du älskar honom samtidigt som du inte orkar vara hans ”terapeut”. Så besvärligt som det är nu ska ni inte behöva ha det, varken din man eller du.

En risk är att din man har en benägenhet till nedstämdhet och oro som kanske utvecklats till en depression. Är det så är psykoterapi det som rekommenderas som första behandling, endera kognitiv beteendeterapi (KBT) eller interpersonell psykoterapi (IPT). KBT handlar om hur psykiska svårigheter vidmakthålls av vissa tankemönster och inlärda beteenden, och hur de kan brytas. IPT fokuserar på relationerna till andra, hur de spelar roll för de besvär som man har, och hur de kan förbättras.

De allra flesta som lider av oro och nedstämdhet och som får rätt psykologisk behandling börjar må mycket bättre redan efter några veckor. Du skriver att det senaste året har det blivit ”många fler jobbiga dagar och färre av de glada och energifyllda”. Det kan nog tyvärr stämma med den erfarenhet som säger att om man är nedstämd och orolig under en längre tid och inte får behandling ökar risken för att besvären återkommer oftare och med större intensitet.

Första steget är förstås att din man träffar en legitimerad psykolog eller psykoterapeut för att reda ut på ett fördjupat sätt vad som är hans problem. Men hur ska du då kunna motivera honom att vilja göra detta? Utöver sin skepsis till behandling är din man också rejält uppgiven. Mitt råd är att du i jag-form berättar för din man hur du upplever er situation, på det ömsinta och respektfulla sätt som du gör i ditt brev, och avslutar med att säga: ”Jag skulle verkligen uppskatta om du sökte hjälp för dina svårigheter, jag tror att det skulle underlätta för oss på så många sätt.” Omsorgen om dig och er familj får bli det som motiverar honom i det läge som han är i nu, snarare än omsorg om honom själv.

Nästa steg blir att få tag i en psykoterapeut som kan passa din man, och varför inte göra detta till ett gemensamt projekt. I boken ”Jag tror att jag måste prata med någon” påpekar psykologen Jenny Rickardsson att det inte bara handlar om att välja en terapiform och att en person är legitimerad, utan också om att ta ställning till om exempelvis terapeutens kön är viktigt, eller om man vill att hen har särskild erfarenhet av det problem som är aktuellt. Fundera med andra ord ordentligt igenom vilka önskemål som din man har.

Kom också ihåg att det är helt rimligt att prova sig fram i möten med en psykoterapeut. Studier visar att det som i första hand avgör om en terapi blir framgångsrik eller inte är att man som klient får förtroende för terapeuten, och känner att teorier och metoder som denne använder är förståeliga och rimliga. Men ett tips, var inte alltför snabb med att döma terapeuten för att denne inte beter sig på det sätt som man är van vid från vanliga samtal. Psykoterapi innebär också att bli lite utmanad och få träna sig att göra och tänka annorlunda.

Här kan du hitta legitimerade psykoterapeuter som arbetar med kognitiv beteendeterapi:www.kbt.nu eller http://sfkbt-medlem.se

För interpersonell psykoterapi: http://interpersonellpsykoterapi.se

Ta dina egna behov på allvar. Gör tydligt för dig vad som ger dig energi och får dig på gott humör, och ge plats för det i vardagen.

Det är en svår roll att vara anhörig till en person med psykisk ohälsa. Du framstår för mig som mycket lojal och tålmodig, men du skriver också om hur mycket kraft det tar av dig, och att du i längden inte kommer att stå ut om det inte blir en förändring till det bättre. Mitt sista råd till dig är att du på olika sätt tar hand om dig själv. Ta dina egna behov på allvar. Gör tydligt för dig vad som ger dig energi och får dig på gott humör, och ge plats för det i vardagen. Var går dina gränser? Det behövs för att du ska orka ett tag till i avvaktan på att din man söker hjälp eller inte. Om han inte gör det är det viktigare att du funderar på var dina gränser går och vad du vill göra då. Många kommer att säga dig att du måste stanna hos din man. Att du måste vara lojal mot honom, men de personerna är inte du. Därför är min rekommendation att du utgår ifrån dig själv. Jag tror också att det är viktigt att du har någon klok person som du har förtroende för som du kan prata med om hur det är, och få stöd och råd av. Det finns hjälp att få för dig och ditt barn som anhöriga till en person med psykisk ohälsa.

Ring eller mejla http://www.1177.se för mer information.

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 5

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Jag tror knappast han blir hjälpt av att gå med i en sekt. "Positivt tänkande" är inte KBT, där handlar det snarare om realistiskt tänkande.

Sara Raring, 10:02, 5 december 2015. Anmäl

Jag kan rekommendera Baravara kursgård. Det kostar, men det är värt pengarna. Om han stött på "positivt tänkande" så låter det som om han redan varit hos KBT-terapeuter. För en del funkar det, men för andra behövs mer av den känslomässiga bearbetningen, och det är något man får på Baravara. Lycka till!

Adina Malveklint (Webbsida), 12:28, 18 november 2015. Anmäl

”Jag bär på en kronisk ångest och tycker så illa om mig själv”

Hon fungerar ”hyfsat” både socialt och på jobbet. Samtidigt har hon ständig ångest som ibland eskalerar, och hon ser ofta sig själv som värdelös och oduglig. Hur ska hon göra för må bättre och tycka bättre om sig själv? Psykolog Liria Ortiz ger råd.

Fråga:

Jag har under långa perioder i livet levt med mer eller mindre kronisk ångest. Jag fungerar hyfsat socialt och har ett heltidsarbete som också fungerar hyfsat bra. Jag är ambitiös och framåt samtidigt som jag är väldigt känslig. Gott självförtroende och dålig självkänsla med andra ord.

Jag är uppvuxen i en lite dysfunktionell familj. Fick grundbehoven tillfredsställda men det var dåligt med uppmuntran och yttre bekräftelser på kärlek från föräldrarna. Pappa utvecklade också alkoholism när jag var 10–12 år. Jag var också mobbad genom hela grundskolan. Det sätter naturligtvis sina spår.

Jag ”hanterade” det här genom att äta på tok för mycket och blev med tiden, ordentligt tjock. I 25-årsåldern så påbörjade jag en viktnedgång som resulterade i en period av anorexi och därefter bulimi. Jag har gått i psykodynamisk terapi och är numera frisk från de symtomen och normalviktig. Dock bär jag fortfarande omkring på ångesten. Den yttrar sig i fysisk, molande smärta i kroppen. Det känns som en spänning i samtliga muskler och värst i mellangärdet.

Ibland eskalerar det och jag får svårt att andas och jag gråter som om tårarna aldrig vill ta slut. Jag försöker tänka ”positivt”, att jag ändå klarar mig och fungerar i samhället trots det svåra som jag upplevt. Att jag fungerar är förstås väldigt, väldigt viktigt för mig. De symtom jag nu har är dels att jag tycker väldigt illa om mig själv (det går nästan inte en dag utan att jag talar om för mig själv hur värdelös och oduglig jag är), dels så har jag så smått börjat dricka lite för mycket. I alla fall i mina egna ögon. Det varierar men ungefär en halv till en flaska vin per vecka. Det oroar mig med tanke på mitt tidigare matmissbruk och även pappas alkoholism.

Jag var gift under några år men det sprack för snart 10 år sedan och jag har svårt att hitta en ny kärlek. Jag längtar så mycket efter det, och tror att om någon bara kunde älska mig så skulle jag må bättre men inser så enkelt är det förstås inte. Jag vill inte ta några ångestdämpande eller antidepressiva på grund av biverkningar. Jag gjorde det tidigare men biverkningarna var värre än orsaken till att jag tog medicinen.

Hur kan jag komma igenom det här? Jag vill må bättre, tycka bättre om mig själv (för jag inser ju att jag inte är den idiot som jag säger till mig själv att jag är) och gärna också hitta den där kärleken som jag längtar så mycket efter.

E

Svar:

Hej! Jag tror att ett bra sätt för dig att börja må bättre och ”komma igenom” dina ångestbesvär är att du ännu en gång går i psykoterapi. Psykologer och psykoterapeuter får ofta frågan när det kan vara rimligt att börja gå i psykoterapi, och här är några av de skäl som vi brukar nämna:

Man har ett eller flera bekymmer som begränsar tillvaron.

Trots att det har gått lång tid så har man svårt att acceptera något svårt som hänt en, och lägga det bakom sig.

Man gör saker för att minska sin oro eller nedstämdhet som kan vara riskabla på olika sätt, och som kan bli ännu ett problem.

Eller också har man bara tröttnat på ett livsproblem, det har funnits med en alldeles för länge. Man börjar känna och tänka att ”nu får det vara nog”.

Som jag läser ditt brev så är det flera av de här skälen som finns för dig. Du har ju dessutom visat dig vara en person som har en mycket god förmåga att tillgodogöra dig psykoterapi. Så mitt omedelbara råd till dig är du i ett första steg kontaktar en legitimerad psykolog eller legitimerad psykoterapeut för ett utredande samtal om dina ångestbesvär.

Det är vanligt vid låg självkänsla att man har en så kallad prestationsbaserad självkänsla. Möjligen är det så även för dig, och hur detta kanske spelar roll för din återkommande oro kan vara rimligt att kartlägga närmare. Liksom om dina ångestbesvär också har ett inslag av depression.

Det finns ett starkt samband mellan ångest och depression, framför allt om man haft ångest under en längre tid. Vid en lätt till måttlig depression kan man fungera socialt och praktiskt i sitt dagliga liv, trots att man mår rejält dåligt inom sig.

Att kartlägga problemet är viktigt för att hitta en inriktning på psykoterapin, och kunna välja den form av psykoterapi som har en dokumenterat bra effekt för just ditt problem. Ett lästips är att du läser boken ”Jag tror att jag måste prata med någon” av psykologen Jenny Rickardsson. Boken är en guide till psykoterapi, och har ett kapitel om att ”Hitta rätt i terapidjungeln”.

Samtidigt finns det en hel del du kan göra på egen hand för att hantera din oro och nedstämdhet. Studier visar om och om igen att regelbunden motion, till exempel snabba promenader, gympa eller jogging, är en hjälp för att hantera och minska ångest. Avslappningsövningar och mindfulness är andra bra metoder. Övningar i mindfulness finns att ladda ner från nätet.

Att sätta ord på sin oro genom att berätta om den för någon som man har förtroende för, eller genom att skriva om vad man känner, är ytterligare sätt. De gör ofta att man känner sig mindre insnärjd i ångesten och nedstämdheten, och känslomässigt kan frikoppla sig från upplevelserna.

Så till en annan fråga i ditt brev. Du oroar dig för dina alkoholvanor. Formellt är det så att du dricker mindre än den mängd per vecka som enligt studier kan vara riskabel för kvinnor. Samtidigt, och du får förstås avgöra om du finner detta vara ett rimligt råd, kan det kanske vara klokt om du väljer bort alkohol tills vidare. I en period av oro och nedstämdhet finns en förhöjd risk för att alkoholvanorna glider iväg.

Det kan underlätta för dig att ta steget att bli alkoholfri om du tittar närmare på dina alkoholvanor: Skriv ner när och i vilka situationer du dricker alkohol. Gör tydligt för dig vad du får ut av drickandet när det pågår. Vad är det du kommer ifrån efter ett eller två glas vin, eller vad är det du kommer till? Fråga dig sedan vad du skulle kunna göra i stället som inte alls har med alkohol att göra! För att få det som alkoholen ger dig. Kanske det kan vara en rask promenad, att gå på bio, eller att ringa en väninna och prata ett tag, eller bara acceptera känslan som du har och vänta på att den ska lägga sig. Idén är att om du lyfter ut alkoholen som lösning i ett visst läge, så kan det vara rimligt att lyfta in något annat.

Och så till din sista fråga. Du vill träffa någon. Att hitta kärleken som medelålders efter att man levt ensam ett tag är förstås lite speciellt. Det är att ge sig utanför sin komfortzon, och våga ta en del risker, vara beredd att släppa taget om ingrodda vanor. Å andra sidan har man ett försprång, man vet vilka misstag som man inte har lust eller tid att upprepa.

Men hur träffar man någon? Sveriges institut för opinionsundersökningar, Sifo, har faktiskt gjort en undersökning om detta. Det visade sig att det var ett fåtal som hittade en kärleksrelation som blev bestående på de sätt som man föreställer sig, som på arbetet, på krogen, på en kurs eller under en resa. Var tredje hade hittat sin partner genom vänner och bekanta, och nästan ytterligare en tredjedel genom nätdejtning. Så åtminstone statistiskt sett är det i din vänkrets och på nätet som du har de stora möjligheterna.

Och kanske det är som en klok person lär ha sagt, att kärleken bor där man minst tror det.

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 12

”Morgonstressen slutar i misär – hur kan jag bryta mönstret?”

Morgnarna blir alltid stressiga när barnen ska i väg till skola och förskola. Pappa börjar med lugna förmaningar, men de övergår alltför ofta i höjd röst och ibland i skrikande. Barnen blir upprörda och pappa känner sig misslyckad och ångerfull. Psykolog Martin Forster ger råd.

Fråga:
Jag är separerad och har två barn på fyra respektive sex år. De flesta morgnar då jag ska lämna dem på förskola respektive förskoleklass blir det förr eller senare stressigt tidsmässigt. Detta trots att det endast är barnens relativt sena samlingar som är ”deadlines” eftersom jag har ett flexibelt jobb. Två av oss tre är rejält morgontrötta så att gå upp tidigt tror jag inte på – dessutom infinner sig stressen typiskt sett när vi ”måste” gå inom 5–10 minuter men kanske har 15 minuters ”jobb” att göra (borsta tänderna, klä på oss) även om det görs i turbofart.

Ett tag dessförinnan har jag börjat mana barnen med bibehållet lugn – ”snälla hjälp till och klä på er nu annars kommer vi för sent” etcetera, men det funkar så där, särskilt med fyraåringen. Alltför ofta slutar det med att jag är superstressad, lugna förmaningar övergår till höjd röst, i värsta fall skrikande, så klart med negativ respons från barnen som blir upprörda, och morgonen slutar med misär där jag känner mig misslyckad och ångerfull.

Vi kommer oftast precis i tid eller något sent, och varje gång inser jag efteråt att det inte är värt det – det är faktiskt inte hela världen om man kommer sent, och inte värt kostnaden att jag blir osams med barnen. Samtidigt tycker jag inte det är sjyst mot barnen att de ska behöva känna sig så stressade, och åtminstone sexåringen bryr sig om att komma i tid och vill gärna göra det. Jag inser också så klart att det hela är helt och hållet mitt fel – det är jag som står för planeringen och tidshållningen, och också jag som inför stressmomentet och utbrotten av ilska.

Så frågan är: vad kan jag göra för att undvika detta mönster / ”stressfällan”?

Stressad pappa

Svar:
Tack för ditt brev och för de målande beskrivningarna av en vanlig morgon med barn. För vilka föräldrar känner inte igen sig? För ett och ett halvt år sedan skrev jag ett inlägg här om hur jag kämpade med exakt samma sak. Det råd jag gav mig själv var att förebygga stress snarare än att försöka behärska mig när stressen väl var ett faktum. Huvudpoängen var att förstå hela händelsekedjan som slutar med för lite tid på morgonen.

Min banala slutsats var att jag måste jobba mindre för att både hinna umgås med min familj och hinna lägga mig i tid.

Även om du påpekar att det inte är viktigast i världen att passa tider kommer jag att utgå ifrån att du faktiskt vill komma i tid, inte minst eftersom sexåringen också vill det. Du skriver att du inte tror på lösningen att stiga upp tidigare, eftersom stressen ändå infinner sig mot slutet av morgonrutinen.

Hur ser er händelsekedja ut? Varför har ni bara fem minuter på er att klara av de sista 15 minuternas bestyr? Ligger ni kvar i sängen för länge? Varför gör ni i så fall det? Du skriver att två av er är morgontrötta. Varför är ni det? Blir det trots allt lättare att stiga upp när ni kommer i säng lite tidigare? Varför lägger ni er i så fall oftast för sent?
Jag antyder att ni kanske ändå måste överväga att stiga upp tidigare, men att du först kanske måste skapa förutsättningar för att komma i säng i tid. Om den faktiska tiden det tar att bli klar på morgonen (inklusive protester vid tandborstning och påklädning) är längre än den tid ni brukar ha mellan uppstigning och avfärd finns det inte så många alternativ.

Så här långt har jag pekat på att sömnbrist leder till tidsbrist, som i sin tur leder till stress. Samtidigt finns det mycket forskning som visar att sömnbrist i sig bidrar till stress och dåligt humör. Det behöver man ju knappast forskning för att förstå, men det som allt fler studier visar är hur mycket sämre man kan må även om man bara tillfälligt sover för lite.

Om du sover för få timmar per natt är jag därför benägen att hålla med dig – då hjälper det inte att kliva upp tidigare på morgonen. Du kommer ändå att tappa humöret. Det hjälper heller inte planera mer, eftersom sömnbrist kraftigt försämrar förmågan att fokusera och fullfölja planer. Kort sagt: sov gott!

Men kanske har jag fel. Vissa är ju morgontrötta oavsett sömn­kvalitet. Kanhända sover ni tillräckligt och får det stressigt på slutet trots att ni egentligen har gott om tid på morgnarna. I så fall gäller det att förstå varför ni skjuter upp det som ska göras till sista minuten.

Då kanske svaret är mer planering och nya rutiner. Om morgonbestyren sker lite som det faller sig blir det mer utrymme för distraktion och lek. Har du någon uttalad plan för vad som ska ske på morgonen och i vilken ordning? Vet barnen om den planen? Ibland kan man som förälder tycka att man till förbannelse har tjatat om vad som behöver göras och att barnen därmed borde veta. Men problemet handlar sällan om att barnen inte vet eller förstår, utan om att man som förälder inte har varit tillräckligt konsekvent i att få rutinen på plats. Tjat om att barnen ska bli klara med allt innan de får leka hjälper föga, om barnen var och varannan morgon ändå sitter i pyjamasen och gräver i legolådan.

Om du vill införa nya morgonrutiner föreslår jag att du gör en plan tillsammans med barnen.

Rita gärna de olika stegen i planen och sätt upp påminnelser på lämpliga platser. När måste ni gå upp? När måste ni senast börja ta på ytterkläderna? När måste ni senast gå hemifrån? Att göra en noggrann plan tillsammans med barnen brukar vara en bra start för nya rutiner, men det avgörande är som sagt att du konsekvent lyckas få alla att följa dem. Det kräver förstås en hel del påminnelser och envishet, men det är lättare att behålla lugnet i en maktkamp som sker tidigare på morgonen jämfört med nuvarande slutruscher.

Jag vet inte om jag har gissat rätt i mitt svar. De möjliga förklaringar och lösningar jag har tagit upp kanske mer handlar om mina egna morgnar än om dina. Men jag hoppas att vi är tillräckligt lika för att det ska vara till någon hjälp. Sedan återstår att försöka behålla lugnet trots trötthet och stress. Du skriver att det kanske inte är hela världen att komma för sent och att det inte är barnens fel. Utmaningen är att försöka hejda sig själv och påminna sig om sådana saker just när adrenalinet rinner till. Inte för att ge upp ambitionen att komma i tid, men för att blidka ilskan något. Ilskan som skapar nya hinder i samma takt som man baxar barnet över det närmaste. Vägen till skolan blir ju som bekant längre med en grinig unge. Vi kan väl försöka komma ihåg det?

Martin

Referenser till forskning som nämns i svaret: www.forster.se/referenser151102

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 33

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Känner igen mig! (Antagligen en miljon andra föräldrar likaså.) För oss funkar det bättre när vi preppar så mycket som möjligt kvällen innan. Väskorna packade, kläder framlagda, osv. Och ett förstaprisklistermärke till det barn som blir färdigt först! (Tvåan i mål - vi har också 'bara' två får ett han också, i smyg) :-)

Sara Dodd, 21:18, 12 november 2015. Anmäl

Din 6 åring skäms förmodligen dagligen för att han inte är i tid. Jag lider med honom. Min mamma var alltid försenad, och därmed jag, när jag var barn. Han är utlämnad. Han kommer förmodligen aldrig att vara sen resten av sitt liv, när han bestämmer själv. Skärp dig för hans skull. Börja tidigare och strukturera dina morgnar. Gör det för barnens skull.

Kenneth Ferm, 06:54, 9 november 2015. Anmäl

Jag är också morgontrött, det är lika pest att gå upp 6.30 som 7.00 så varför inte gå upp den tidigare tiden och slippa stressen?

Karl Svensson, 19:13, 2 november 2015. Anmäl

Det här känner man igen sig i, intressant! Mitt råd är att försöka göra sig klar själv, först. Stressen uppstår när man försöker göra flera saker samtidigt: borsta sina egna tänder, klä på sig själv, packa sin väska, leta upp sin mobiltelefon och plånbok, plocka in frukostmat i kylen, etc. samtidigt som man jagar på barnen. Så gör dig själv helt klar. Och ta på dig ytterkläderna. Vänta vid dörren, säg "nu går jag" (lugn ton) -- då kommer de, och då räcker det med fem minuters marginal.

David Wästerfors, 10:07, 2 november 2015. Anmäl