”Hur ska jag hantera den svåra oron för mitt vuxna barn?”

I många år fick hon kämpa för rätt hjälp för sitt barn som har flera diagnoser. Det var tunga år, men nu har det börjat gå mycket bättre för barnet som i dag är en ung vuxen. Men som mamma blir hon fortfarande mycket orolig när något inte verkar bra, och hon kan ju inte längre ”gripa in” som förr. Liria Ortiz kommenterar.

Fråga:

Min fråga rör en ny situation för mig som förälder till ett barn med flera diagnoser (bland annat adhd). Barnet är nu i 20-årsåldern och har precis flyttat hemifrån, något vi båda sett fram emot efter ganska tunga år med många konflikter.

Mitt barn har länge haft mycket problem med ångest, inlärningssvårigheter som resulterat i avbrutna studier, medicinering, med mera. Sedan mellanstadieåldern, då jag insåg att något var fel, har jag fått kämpa för att utredningar och rätt diagnoser. Jag har haft många kontakter med skolor, biståndshandläggare, Bup och liknande. Vi har fått hjälp men inte tillräckligt mycket och ofta med fel utgångspunkt (fel diagnos), vilket har resulterat i depression, utbrott av ilska och frustration hos mitt barn. Detta har präglat mycket av tiden hemma.

Det har inte bara varit elände de senaste åren. Det har börjat gå mycket bättre för barnet, som har utvecklats till en klok och bra person och som har lyckats slutföra en yrkesutbildning och på egen hand har skaffat jobb inom sin profession. Jag är stolt över det. Allt borde vara frid och fröjd. Men jag kan inte släppa oron.

Den mesta kontakten sker via nätet, om jag ringer är det sällan jag får svar. Barnet orkar inte prata. Däremot blir jag uppringd när något är på tok, när mitt barn har försovit sig och är på väg till jobbet, vid problem med medicinering och liknande. Jag får alarmerande signaler om hur mitt barn har det, som sätter i gång hela mitt stressystem. Jag mår fruktansvärt dåligt och får katastroftankar om att mitt barn ska gå under, förlora lägenhet, jobb och dras ned av problem, helt enkelt.

Det är detta jag behöver hjälp med att hantera. Jag behöver värja mig, helt enkelt därför att jag inte kan följa mitt vanliga mönster och agera som tidigare. Att alltid kunna rycka ut och göra något har varit min ångestlindring. Mitt barn är myndigt och vill inte heller ha min hjälp, utom kanske när det gäller rent praktiska saker, låna ut pengar, skjutsa eller liknande. För det mesta är det inte ens meningen att jag ska göra något utom att lyssna och hålla med.

Jag vet allt det där intellektuellt och jag inser att jag måste släppa taget, annars går jag under i oro och stress. Men hur ska jag göra? Jag har varit så stark genom åren, men har ofta sömnproblem och märker att min stresskänslighet har ökat. Förra året var jag i kontakt med sjukvården efter en begynnande depression, som utlöstes av en mindre händelse på jobbet. Jag fick medicinering och kuratorskontakt men slutade snart med båda då jag mådde bättre.

För mig har det utåt sett gått väldigt bra. Jag har byggt upp tillvaron på nytt och har ett bra liv. Nu när mitt hem är bara mitt borde jag kunna koppla av och fullt ut leva det liv jag vill. Men jag är närmast förlamad av oro för mitt barn. Jag gråter ofta och tänker att jag nog inte får en lugn stund förrän jag är död. Inte så att jag har självmordsplaner, men jag tycker ofta att livet känns ganska meningslöst.

”Pippi” (världens starkaste tjej, eller …?)

Svar:
Hej! Vilken fin mamma du är! Du ska definitivt vara stolt över ditt barn och över dig själv. Du berättar också om hur höga krav det kan ställas på föräldrar till barn med funktionsskillnader. Förutom den särskilda hjälp som ditt barn har behövt, så har du också fått kämpa med omvärlden och för att få det stöd som hen har haft rätt till. Du beskriver också det som kan hända när man som förälder har den här erfarenheten. Att man fastnar i ett ”arbetsläge, även när saker har börjat ordna upp sig. Detta sliter, och kan närmast jämföras med att vara under en konstant stress.

Överväg först om du fortfarande är deprimerad och borde återuppta kontakten med den läkare eller/och kurator som du träffade. Intensiteten i din oro, och innehållet i den är det som får mig att tänka i den riktningen. Vi vet att det finns ett tydligt samband mellan depression och stress som pågått länge. Särskilt gäller detta stress som man känner att man inte kan påverka. Men förluster av olika slag kan också spela roll, och nu tänker jag på att ditt barn precis har flyttat hemifrån. Det är en mycket stor förändring för en förälder. De allra flesta som råkar ut för en depression och får rätt behandling börjar må bättre redan efter några veckor.

Du beskriver ditt barn som en ”klok och bra person, som har lyckats slutföra en yrkesutbildning, och på egen hand har skaffat jobb inom sin profession”. Varför inte stanna kvar ännu mera vid detta? Gör tydligt att du vill kommunicera inte i första hand om problem utan även om det roliga som händer hen (och dig).

Att lyssna efter ditt barns styrkor, och ge hen plats att få berätta om dem, är ett sätt att få hen att alltmer kunna se sig själv i ett positivt ljus. Och förmodligen bli ännu mer intresserad av att höra av sig till dig. Jag tror att det också kan minska din oro på sikt när bilden av ditt barn blir mer balanserad. Du kan läsa mer om detta i boken ”Motiverande samtal vid autism och adhd”, som jag och Anna Sjölund har skrivit.

Vad ska du börja göra för att reda ut ditt liv? Börja med att söka hjälp. Det är du värd! Jag kommer att föreslå några färdigheter som du kan använda för att akut hantera dina katastroftankar, när ditt barn hör av sig om problem. Du kan välja dem som passar dig bäst.

En färdighet för att inte bli insnärjd i ångestdrivande tankar är att påminna sig om att tankar bara är tankar, och känslor bara är känslor, och att de långt ifrån beskriver hur det egentligen är. Säg till dig själv när ångesten kommer att ”nu tänker jag en tanke om att allt går åt skogen” och ”nu har jag en känsla av rädsla”. Märker du det som händer? När vi beskriver våra tankar och känslor på detta sätt – som fenomen inom oss – så hamnar de på ett avstånd, och vi får tid och utrymme att värdera dem som rimliga eller inte. Det kallas för att ”frikoppla sig” från skrämmande och påträngande tankar.

Du kan också använda dig av kognitiva strategier som stödjande självprat, det vill säga korta, gärna slagkraftiga uttryck som underlättar för dig att bromsa oros­tankarna. Här ett exempel utifrån ditt brev: ”Det är ingen kris på gång. Hen vill bara prata av sig ett tag!” Eller när du tänker något i stil med: ”Nu när mitt hem är bara mitt borde jag kunna koppla av och fullt ut leva det liv jag vill” Kan du tänka i stället: ”Ok. Men nu är det som det är. Vad kan jag göra för att öka mitt välbefinnande bara en liten stund just nu? Dricka en kopp te medan jag lyssnar på min favoritmusik i tio minuter?”

Ett annat sätt är att använda en metafor. Många tycker att det är effektivt att ”tänka” i bilder. Se inom dig, när oron börjar komma, hur det är din ”känslohjärna” längst in i hjärnan som har kommit i gång och som vill styra och ställa med dig. Säg nej till känslohjärnan och välj i stället att förflytta dig till dina pannlober som är platsen för din förmåga till eftertanke och problemlösning.

Ett ytterligare sätt att använda metaforer är att betrakta din katastrofkänsla som en havsvåg som har rullat in, stigit hastigt, men som vågor gör, strax sjunker undan. Se dig som en surfare som surfar på vågen, och vet att det snart klingar ångesten av. Vetskapen om att ångest uppträder på det här sättet, och en allt bättre förmåga med tiden att surfa på ångesten, gör det lättare att inte bli så överväldigad av den.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 18

”Ska vi bejaka pojkars vilja att ha klänning fast de kan bli retade?”

Nyligen skrev en mamma på sajten DN Åsikt om hur hennes son blev retad när han hade flickkläder. Här skriver en farmor vars barnbarn varit med om samma sak. Hur ska man göra – bejaka killarnas rätt att ha klänning, eller säga nej för att skydda dem? Martin Forster svarar.

Fråga: Jag är en farmor som har en fråga om mitt barnbarn. Läste i DN ett inlägg där en mamma bad människor att inte ösa sina fördomar över hennes barn. Anledningen var att hennes son, fyra år gammal, hade önskat sig en prinsessklänning men när pojken fick den på sin födelsedag så ratades den. Anledningen var att några barn hade sagt att killar inte ska ha tjejkläder.
Ett av mina barnbarn har haft en liknande upplevelse – han hade klänning några gånger på förskolan men slutade då han blev retad!
Ska vi bejaka pojkars rätt att ha klänning? Ska personalen på förskolan ”kämpa” för denna rätt? Ska föräldrar säga ”nej” när pojkar vill ha klänning på förskolan/skolan? Ska vi vara ärliga mot barn och säga som det är, att alla gillar inte killar med klänning?

Farmor

Svar: Tack för ditt brev. Om jag börjar med din andra fråga kan jag göra det enkelt för mig. Personal på förskolan är enligt lag skyldig att främja barns rätt till likabehandling, där den rätten till exempel omfattar barn som bryter mot könsnormer. Hur föräldrar ska agera tycker jag också är klart – de ska stödja barns önskan att ha kläder som kan uppfattas som könsöverskridande. Det är min åsikt och jag tror att de flesta håller med mig.
Över tiotusen läsare har tyckt till om debattinlägget på DN Åsikt som du refererade till. Nästan tre fjärdedelar höll med skribenten om att vuxna måste kämpa mot fördomar och ge barn möjlighet att uttrycka sig som de vill. Även om läsarna som har röstat inte utgör ett representativt urval av Sveriges befolkning, ger resultatet ändå en fingervisning om vad folk tycker.
Samtidigt betyder det att ganska många inte håller med mamman som skrev inlägget, vilket jag tror är grunden till problemet. Så länge inte en överväldigande majoritet av vuxna (och därmed barn) accepterar barns rätt att uttrycka sig könsöverskridande, kommer pojkar med klänning på förskolan att bli utsatta för påtryckningar och kränkningar. Lösningen är alltså ett (långsamt) arbete för att förändra attityderna i samhället.
Att påstå att samhället måste arbeta för ökad tolerans är lätt, men det blir svårare om jag som förälder erfar att min son blir mobbad för att han bär klänning. Jag har full förståelse för föräldrar som i det läget föreslår andra kläder för att skydda sitt barn. Samtidigt är det just denna rädsla som vidmakthåller fördomarna.

Det korta svaret är som sagt att man ska stödja och acceptera barnets val. Gör ingen stor sak av det. Lägg fram olika kläder som kan vara både typiska pojkkläder och flickkläder, som barnet får välja mellan.

Jag vill börja med några förslag på hur man kan argumentera med vuxna som anser att pojkar inte ska ha klänning. Till att börja med finns det tydligt stöd för barns rätt att bryta mot könsnormer i FN:s barnkonvention, liksom i svensk lagstiftning.
Det handlar om att könsidentitet och könsuttryck är något som varierar både bland barn och vuxna – det är inte så svartvitt att alla antingen är pojke, flicka, man eller kvinna. Motståndare till det påståendet hävdar ofta att det är vuxna (och kulturen) som påverkar barn till att bryta mot det naturliga, snarare än att barn själva väljer det.

Frågan är då hur mycket alla andra barn påverkas till att välja det ”naturliga”? Ett exempel är studier som visar att barn oftare bryter mot könsnormer när de är ensamma i ett rum, men så fort andra barn är närvarande börjar de bete sig mer som förväntat. Barn påverkas alltid av sin omgivning och det är vuxnas skyldighet att så långt det går låta barnet uttrycka sig själv och sin egen vilja.
Dessutom kan man ifrågasätta att könsidentitet och uttryck i så hög grad skulle kunna formas av omgivningen. Ett exempel är den minoritet av befolkningen som faktiskt är födda i fel kropp, vilket man kan känna redan i förskolan. Det handlar inte om att de är ”förvirrade” eller har blivit påverkade att känna så. Det finns tvärtom ett tydligt stöd i forskningen för biologiska förklaringar.

Även om de allra flesta pojkar som vill ha klänning på förskolan bara vill det en period, så kan man alltså inte förutsätta att det gäller alla. Att hindra sådana barn från att bära klänning blir därmed samma sak som att hindra en typisk flicka från detsamma. Eller som att uppmana ett rullstolsburet barn att lämna rullstolen hemma, för att inte väcka anstöt eller riskera att bli trakasserat.

Så till frågan om hur man ska agera som förälder när ens pojke vill ha klänning. Jag skriver hela tiden pojke eftersom frågan handlade om det. Problemet finns dessutom inte alls i samma utsträckning för flickor – det är mycket mer accepterat att vara ”pojkflicka” än att vara ”flickpojke”. Det korta svaret är som sagt att man ska stödja och acceptera barnets val. Gör ingen stor sak av det. Lägg fram olika kläder som kan vara både typiska pojkkläder och flickkläder, som barnet får välja mellan. Tänk också på vad som förmedlas mellan raderna. Om pojken uttrycker förtjusning över en fin klänning bör man vara lika bekräftande som om det gällde ett par byxor.
Det avgörande är att man som förälder verkligen visar att man accepterar barnets sätt att uttrycka sig. Då grundlägger man barnets självkänsla och stärker förmågan att stå emot omgivningens fördomar generellt.
Av det skälet tycker jag heller inte att man ska varna barnet för att omgivningen kan reagera negativt. Det är onödigt att överföra den rädslan och förväntan innan man vet hur kompisarna på förskolan kommer att reagera.
Forskning visar också att för barn i allmänhet så innebär press från omgivningen på att bete sig enligt en förväntad könsnorm att barnet mår sämre. Om en sådan press finns på förskolan finns det alltså all anledning för föräldrar att inte bidra till ytterligare press.

Sedan räcker det så klart ofta inte med stöttande föräldrar för att barn ska kunna stå emot reaktionerna. Både ditt barnbarn och pojken i DN-inlägget slutade ju tvärt med klänning. I det läget är det viktigt att återigen vara lyhörd för vad barnet vill. Det man kan göra är att lyssna och bekräfta barnets känslor utan att försöka övertala pojken om att ändra sig. Fortsätt bara att göra alla val tillgängliga.
Däremot kan man förstås sätta press på förskolan om det behövs. Kontakta förskolepersonalen för att få mer information och begära att de agerar. De är som sagt skyldiga både att förebygga problem av det här slaget, men också att vidta åtgärder när det väl uppstår. Även om förskolan lever upp till den skyldigheten är det förstås inte säkert att det räcker. Samtidigt finns det stöd för att skolmiljöer där personalen arbetar kontinuerligt med att lyfta fram och bejaka mångfald innebär större möjligheter för barn att exempelvis bryta mot könsnormer. Vidare ska personalen agera direkt när de ser minsta tecken på att någon behandlas illa på grund av könsöverskridande beteenden. Det är just den snabba reaktionen hos personalen som är avgörande.

Nu har jag lyft fram många argument för att låta pojkar bära klänning. Har de som inte höll med mamman i DN-artikeln alltså helt fel? Frågan är varför de inte höll med. Ett argument som skulle kunna vara giltigt är att man som förälder inte alltför ihärdigt ska bejaka eller kämpa för en pojkes rätt att bära klänning, eftersom han då snarast kan uppleva en press att göra just det. Kärnan i den här frågan är som sagt att föräldrar och andra vuxna ska låta barn få utforska och finna sin egen identitet, vad den än må vara.

Martin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 15

Kommentarer (21)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 21

Man känner väl till sin förskola- om där är öppen stämning & pojkar klär sig i klänning när de vill utan att bli retade ska man så klart låta sin pojke prova på det om han vill.Om det däremot aldrig sker så kan man kanske ana att han kommer bli retad, utpekad etc., & fråga sig om man verkligen vill att ens barn ska uppleva den sortens mobbing redan i den åldern. Då kan man väl istället diskutera med ledningen hur man kan förändra stämningen INNAN man skickar sitt barn in i en mobbningssituation.

H R, 11:32, 8 januari 2016. Anmäl

Det som är så underbart med barn i förskoleålder är deras fantasi. Mina barn går på förskola och där finns det flera pojkar som klär sig i klänningar. Oftast är det en del av deras lekar och uttryck för deras fantasi. Låt dom vara sig själva. Barn är små individer. Det går inte att "ändra" vem dom är. Det blir så fel när vuxna tror att man kan styra vem barn är. Om dom inte gör någon annan illa varför inte fira att dom blivit så fina individer som kan tänka fritt?

Victoria Larsson, 09:32, 7 januari 2016. Anmäl

Tack, Viktor Stamyr! Kunde inte hålla med dig mer!

H R, 22:54, 6 januari 2016. Anmäl

... "människan alltid har haft ett behov att ogilla annorlunda människor". Det hade nästan inte förvånat mig om något hade försökt med den i Nürnberg. Om inte alla böjer sig frivilligt inför en norm, bortsett från normer (lagar) om att inte skada andra människor, hur kan vi då påstå att den normen är så "naturlig"? Det är som att påstå att människan har ett behov att vara högerhänt, eftersom den största majoriteten av alla människor är högerhänta.

Viktor Stamyr, 07:18, 6 januari 2016. Anmäl

... typiskt maskulint. Precis som alla människor är olika, gillar alla människor olika. Det handlar inte om att man ska underkasta sig någons alla drömmar om hur en "man" ska vara. Det handlar om att två personer ska anpassa sig efter varandra, och inte för resten av samhällets normer. Och det där att människan alltid har haft ett behov av att könen ska uttryckas på olika sätt: Bevisligen böjer sig inte alla människor efter det behovet. Det argumentet är som att försvara rasism för att...

Viktor Stamyr, 07:12, 6 januari 2016. Anmäl

I äldre ålder började mycket riktigt hänga mer med tjejer. Jag vet inte vad du menar med andra förtecken, men om du menar att man ser tjejer som potentiella partners så kan jag säga att så inte var fallet för mig (och många andra killar). Jag tyckte bara att de var bättre vänner. I en tidigare kommentar sa du också att man skulle uppfostra killar "maskulint" för att de skulle klara sig bättre i konkurrensen om kvinnorna. Jag hoppas att du inser att långt ifrån alla kvinnor gillar det som är...

Viktor Stamyr, 07:04, 6 januari 2016. Anmäl

Först och främst kan en "feminin" kille mycket väl umgås med "maskulina" killar. Och om nu en "feminin" kille inte skulle passa in i ett gäng av "maskulina" killar, då får han hitta andra vänner. Om dessa vänner är killar, tjejer eller båda spelar ingen roll. Även om jag inte var särskilt "feminin" (med mer progressiva mått) som yngre så hade jag inget som helst intresse av sporter, eller att vara någon macho figur. Så jag hängde med ett gäng killar som var likadana, och det skapade inga problem

Viktor Stamyr, 06:56, 6 januari 2016. Anmäl

Och angående att umgås med killar så skrev jag inte att det skulle hjälpa dem i karriären, utan jag tänker på det normala umgänget killar emellan på skolgården, på fotbolls- och brännbollsplanen, när de går till simhallen och utmanar varandra att hoppa från trampolinen, när de går ut i gäng på krogen och dricker öl o.s.v.. En feminin ung man platsar inte där. Självklart börjar man att umgås mer med det motsatta könet i en viss ålder, men detta umgänge har då helt andra förtecken.

Marja-Leena Pettersson, 13:03, 5 januari 2016. Anmäl

...ändrar inte på det. Det viktiga är att människan alltid har känt ett behov att ha OLIKA typer av kläder för könen, så inom den egna kulturen har det aldrig rått någon tvekan om vad som är kvinnlig och vad som är manlig klädsel. Vare sig den manliga klädseln varit bonjour och hög hatt eller penisfordral, och vare sig den kvinnliga i samma kultur varit krinolin eller bastkjol o bara bröst.

Marja-Leena Pettersson, 12:58, 5 januari 2016. Anmäl

Viktor Stamyr: Nu är du ute och cyklar. Det var mode i överklassen mot slutet av 1800-talet att små gossar skulle vara som små änglar i långt hår och klänningsliknande plagg. Men detta var ju bara de första två åren, sedan fick de kortbyxor. Nästa steg var när de fick långbyxor, och vid det laget var det definitivt ingen normal mor som önskade att hennes son skulle vara änglalik mera. Könsrollerna är biologiskt betingade, och att det har varit modernt med olika typer av plagg genom tiderna...

Marja-Leena Pettersson, 12:56, 5 januari 2016. Anmäl