”Min sjuåriga dotter gråter varje morgon när vi skiljs åt”

Sjuåringen är glad och pigg och har många kompisar. Men hon har fått så svårt att skiljas från sin mamma och är riktigt ledsen varje morgon. Det tär på hela familjen. Hur kan föräldrarna hjälpa henne? Psykolog Martin Forster kommenterar.

Fråga:
Vi är en familj med tre flickor, två tonåringar och en som snart är åtta år. Yngsta dottern är en glad och pigg tjej. Hon har det bra i skolan och har många kompisar. Sedan ungefär ett halvår tillbaka har hon fått väldigt jobbigt med att jag går hemifrån på morgnarna. Hon är riktigt ledsen varje morgon, ibland har oron börjat så smått redan på kvällen.

Hennes egen förklaring till att hon är ledsen är att hon saknar mig (mamma). Vi har försökt att ta det lugnt på morgnarna, och tänkt att det går över. Men det har inte gått över och det är ganska jobbigt att hon måste börja varje dag med att vara ledsen. I första hand jobbigt för henne själv, men det tär också på pappa som lämnar henne på skolan (då har det värsta oftast gått över) och på mig som måste lämna henne gråtande varje morgon.

Resten av skoldagen brukar fungera bra, enligt läraren.

Hon klarar fint att vara borta hos kompisar, hon har till och med sovit över några gånger och det har gått jättebra. Om jag ska vara borta på något en stund på helgen kan hon bli lite ledsen men inte som på skolmorgnarna. Hur ska vi hjälpa henne att hantera de här känslorna?
Orolig mamma

Svar:
Tack för ditt brev. Jag förstår verkligen att det här tär på er. Även om både ni och er dotter vet att tårarna torkar när hon väl kommer till skolan, är det smärtsamt att behöva genomlida det varje morgon. Många barn som har separationsångest behöver steg för steg utmana sig själva att vara borta från sina föräldrar i allt längre perioder, vilket för de flesta leder till att oron minskar över tid. Er dotter tar dock redan steg, samma stora steg varje dag utan att det blir bättre. Vad kan det bero på? Jag vill ta upp tre möjliga förklaringar till det.

Till att börja med är det vanligt att separationsångest blossar upp när det sker någon slags förändring i ett barns liv. Du skriver att problemet har funnits i ett halvår, vilket innebär att det uppstod i samband med att dottern började ettan. Jag gissar att detta medförde en del förändringar för henne, som till exempel ny lärare, nya klasskamrater och högre krav. Kanske handlar separationsångesten om att skolan känns otrygg eller krävande på något vis?

Läraren säger att allt går bra, men många barn kan klara sig bra i skolan och ändå känna stress över krav och utmaningar där. Då är det vanligt att de söker mer trygghet hos sina föräldrar. Ett råd är därför att prata med läraren igen, även om ni redan fått höra att allt går bra. Be läraren att vara uppmärksam på om det trots allt finns situationer då er dotter verkar orolig eller tillbakadragen. Prata sedan med er dotter om detta, för att få hennes perspektiv.

En annan möjlig förklaring till de jobbiga avskeden är att er dotter är ”för trygg” med dig. Kan man vara för trygg? Nej, men om det är på bekostnad av att också kunna söka trygghet hos andra vuxna blir det sårbart. När man är sju år och just har börjat ettan är det till exempel viktigt för de flesta barn att känna sig trygga med läraren och andra vuxna på skolan. Den relationen ska bära tills man kommer hem och träffar sina föräldrar igen.

Behöver barn verkligen en sådan slags relation till sin lärare? Räcker det inte med att känna trygghet hemma? Traditionellt har man inom psykologin betonat betydelsen av en trygg anknytning i relationen mellan mamman och barnet. På senare år har dock forskning visat – det kanske självklara – att barn mår bra av att knyta an till flera vuxna (inklusive pappan!). Därför är det bra att pappa lämnar dottern på skolan, då det blir ett tillfälle då han får vara tryggheten.

Jag vet inte hur relationen ser ut mellan dotter och pappa, men det skulle kunna vara en poäng att de gör fler saker på tu man hand. Likaså kan det vara bra att försöka stärka relationen mellan er dotter och hennes lärare.

Även om allt går bra i skolan och er dotter inte mår direkt dåligt där, finns chansen att avskeden på morgnarna blir lättare om det finns en trygg famn som möter henne på skolan. Prata med läraren om detta om ni tror att det ligger något i denna förklaring. Försök också att göra er dotter delaktig och komma med förslag på hur hon skulle vilja ha det på skolan. Vad kan hon göra om hon börjar längta efter dig i skolan?

En tredje möjlig förklaring till separationsångest är det som sker vid själva avskedet. Ibland kan sättet att försöka lugna och trösta inför avsked oavsiktligt bidra till mer oro. Börja med att fundera på om det finns något som utmärker de situationer som blir särskilt jobbiga, eller tvärtom, särskilt lugna. Hur kommunicerar ni då?

Den typiska fällan är att avskeden blir för utdragna och därmed plågsamma. En annan vanlig fälla är att föräldrar i alltför hög utsträckning försöker försäkra barnet om att allt kommer att gå bra. Om föräldern försöker övertyga och möta varje invändning eller farhåga barnet har med motargument fastnar man i en dans som förstärker oron. Utmaningen är att svara en gång och sedan uppmuntra barnet att stänga dörren eller lägga på luren. Mellan raderna säger man då att det faktiskt inte finns någon anledning till oro och att man tror att barnet klarar utmaningen. Till slut kommer barnet att tro det själv.

Återigen är det bra att involvera er dotter i diskussionen. Har hon några idéer om hur avskeden skulle kunna bli mindre jobbiga? När ni pratar med er dotter kan det förstås hända att hon kommer med mindre lyckade förslag, som till exempel att hon ska ringa till dig när som helst från skolan. I så fall kan det vara bättre att ge halvfärdiga förslag som hon kan välja mellan eller utveckla vidare.

Jag vill avsluta med att ta upp ytterligare en sak som kan leda till separationsångest. För vissa barn handlar problemet om att relationen till föräldrarna inte är tillräckligt trygg och nära. Om ett barn inte riktigt känner tillit i relationen till föräldrarna är det inte så konstigt om oron slår till vid avsked. I sådana fall är lösningen förstås i första hand att stärka relationen.

Jag tror inte att detta gäller er. Utgångspunkt i svaret är att ni har en nära och trygg relation. Jag tror det eftersom hon verkar må bra i allmänhet, förutom att hon blir ledsen just när du lämnar henne. Den längtan hon beskriver handlar nog inte heller enbart om att hon söker trygghet hos dig. Det är också ett uttryck för hennes kärlek, som kommer att finnas kvar även den dag då oron ger med sig.

På www.forster.se/referenser160229 finns referenser till forskning som diskuteras i svaret.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 5

”Hur ska vi kunna hjälpa min syster att ta tag i sitt eget liv?”

De är båda vuxna nu, men hennes syster tar fortfarande aldrig själv tag i något i sitt liv. Familjen måste hjälpa till med allt och får rycka ut och ställa till rätta när något går snett. Hur ska de gå vidare? Liria Ortiz kommenterar.

Fråga:
Jag har en syster som jag inte vet hur jag ska hjälpa. Vi är båda i mitten av 20-åren. Min syster har inga vänner, och har en deltidsanställning som hon inte trivs med. Problemet är egentligen att hon aldrig har behövt kämpa för någonting, ända sen vi var små så har jag varit det syskon som fått ta allt ansvar.

Sedan vi har blivit vuxna har detta beteende fortsatt, men det fungerar inte i det verkliga livet. Hon försöker aldrig aktivt att ta tag i någonting själv. Hon har ingen självinsikt vilket gör det jättesvårt för mig och mamma att hjälpa henne. Hon går till någon form av psykolog/samtalsterapeut, men när vi pratar med henne om vad de diskuterar så verkar hon mest prata om min mammas problem och inte om sina egna.

Vi hjälper henne självklart alltid med allt. Vi har hamnat i ett läge då vi är rådvilla, vi vet verkligen inte hur vi ska lösa det här. Hur ska vi gå vidare? Vi har hamnat i ett ekorrhjul där vi hela tiden får städa upp efter henne och ta konsekvenserna. När hon inte vill jobba på sitt jobb, hjälper vi henne med nytt, när hon inte klarar hyran så hittar vi en hyresgäst. Vi fattar självfallet att detta inte fungerar. Men vad ska vi göra?

Orolig syster

Svar:
Hej! Vad lojala ni är med din syster, du och din mamma! Och visst är det rimligt att ni tänker att det inte kan fortsätta så här, varken för er eller för din syster. Ni är med all rätt trötta på situationen, och en oro verkar finnas hos er för att ni samtidigt gör din syster en otjänst. På något sätt måste din syster börja ta mer ansvar om hon ska få ett självständigt och bra liv.

Kärnfrågan är vad som hindrar henne. Jag har två tankar om detta och jag ska ge dig råd utifrån båda.

Min ena tanke är att din syster utvecklat vad man väl närmast kan beskriva som en inlärd hjälplöshet. Ett beteende som återspeglar den rollfördelning som verkar ha funnits i er familj sedan ni var små.

Min andra tanke är att det är mer komplext än så, att din syster kanske har känslomässiga och kognitiva svårigheter som till största delen förklarar de beteendemönster som ni ser inträffa om och om igen.

Låt oss börja där, med vad som kanske är din systers svårigheter. Vissa människor utvecklar just mönster av upplevelser, känslor och beteenden som påtagligt avviker från det förväntade och accepterade i den miljö som personen finns. Det handlar inte om psykisk sjukdom utan om ett sätt att vara som person. Ofta är man sårbar för påfrestningar, och har i perioder stora besvär med ångest och nedstämdhet. Vanligt är att det annorlunda sätt att bete sig som man har, även om det kan te sig ganska olika, ändå har det gemensamt att det leder till påtagliga svårigheter i studier, i arbetslivet, och i relationer till andra.

Ett dilemma är att personen själv vanligen inte har insikt om sitt annorlunda sätt utan uppfattar omgivningens reaktioner som orättvisa. En person med de här svårigheterna kan ha svårt att reflektera över sig själv i relation till andra.

Jag tycker mig se inslag av detta i din berättelse om din syster. Vad säger du själv? Jag tror att det är rimligt att din syster utreds på ett gediget sätt för sina svårigheter, med tanke på att de har pågått länge och verkligen begränsar hennes liv.

I vilken mån detta har gjorts före hennes pågående psykologkontakt inleddes framgår inte av ditt brev. Men utifrån det intryck som du har fått av kontaktens innehåll blir jag ganska undrande kring detta. För när det gäller funktionssvårigheter av det slag som din syster kanske har finns tydliga och effektiva psykoterapier, men det förutsätter som sagt en gedigen utredning, så att en anpassad behandling kan väljas.

Det kan vara så att din syster i första hand har kognitiva svårigheter inom det område som kallas exekutiva funktioner. Som kan innebära att man har svårt att fullfölja en plan för att nå ett mål, att lära sig av erfarenheter, och över huvud taget att planera och organisera. Svårigheter av det här slaget brukar beskrivas som neuropsykiatriska.

Ytterligare en orsak till din systers beteende kan vara det som kallas för uppskjutarbeteende, eller för prokrastinering. Alla vi människor skjuter upp saker som vi borde göra. Vid prokrastinering är det ett varaktigt beteendemönster, ett återkommande problem med att komma till skott, som ställer till det för personen och gör omgivningen både irriterad, arg och förbryllad.

Även när det gäller de här möjliga orsakerna rekommenderar jag starkt att en utredning görs, för att få veta om din syster har problem av detta slag så att hon i så fall kan få en anpassad hjälp.

Ett sätt att prata med din syster om detta, och motivera henne att söka hjälp, kan vara att du använder dig av metoden jag-budskap, ett bra sätt när man vill hjälpa en annan vuxen. Det kan låta ungefär så här: ”Jag ser att du …” (berätta bara det du verkligen vet, och om specifika situationer). ”Det ledde till …” (berätta enbart vad hon gjorde i situationen, prata inte om egenskaper eller sätt etiketter, bara om konkreta beteenden). ”Det gör mig orolig för dig …” (berätta hur du upplever det som händer).

För att sikta framåt, och försöka åstadkomma en förändring, avsluta med att säga: ”Jag vill att du söker hjälp. Vad säger du om det?” Betona att din syster är viktig för dig, och att du är beredd att hjälpa till (vilket ju den här gången är tänkt som en tillfällig insats). En läkare eller psykolog, gärna med kompetens inom dessa områden, kan erbjuda en utredning av det slag som din syster kan behöva.

Låt oss nu också resonera om min andra tanke, att det kanske är frågan om inlärd hjälplöshet som din syster har utvecklat. Jag vill samtidigt betona att det ena inte utesluter det andra.

Ofta har man dubbla känslor i mötet med en anhörig som inte tar ansvar och inte uppträder vuxet. Man både älskar och tycker synd om, samtidigt som man är arg och ledsen, och känner sig maktlös. Och frågan väcks ju om vilka rättigheter och skyldigheter man har i förhållande till en vuxen anhörig.

Studier om samtalsmetoden ”motiverande samtal” har kommit fram till att motivation till förändring måste komma inifrån personen själv. Att påtala och trycka på fungerar inte på lång sikt. Utifrån det har jag några råd till dig: Släpp taget steg för steg. Gör tydligt vad ni vill hjälpa till med, och vad ni inte vill hjälpa till med. Gör era gränser tydliga för er själva och för din syster. Beskriv detta konkret. Gör en lista. Och var konsekventa med att hålla er till den.

Om du vill läsa mer om hur man kan göra detta läs gärna boken ”Motiverande samtal vid autism och adhd” (Natur och Kultur). Erfarenheter säger att det är först när en person märker att omgivningen förändrar förhållningssätt som det blir tydligt för personen att ansvaret finns hos henne själv.

Och gör detta steg för steg. Din syster måste också få en chans att lära om. När det uppstår problem, hjälp henne att hitta lösningar, men låt henne använda sig av dem själv och uppmuntra henne när hon gör det. Introducera henne för färdigheten att göra vecko­scheman, där hon lägger ut dag för dag vad hon ska göra för att komma i mål med något som är viktigt för henne att lyckas med.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 14

”Jag är rädd för att min farfars sorg ska gå över i depression”

Hennes farmor gick bort efter kort tids sjukdom. Nu är hon orolig för hur farfar ska klara av sorgen och ensamheten. Hur kan hon stötta honom på ett bra sätt? Psykolog Liria Ortiz svarar.

Fråga:

Jag skulle behöva råd angående hur jag kan hjälpa min farfar. Min farmor gick plötsligt bort efter en väldigt kort tids sjukdom. Detta kom som en chock för alla i släkten men speciellt orolig är jag nu för min farfar som är ensam kvar.

De var gifta sedan unga år och han var inte alls förberedd på att plötsligt bli lämnad ensam. Han har ändå hanterat det hela bättre än vad jag föreställde mig. Men jag är rädd för att den värsta sorgen, saknaden och framför allt ensamheten kommer att drabba honom snart – nu när den första tiden, då han har varit omgiven av släkt och vänner och till stora delar fokuserat på begravning och liknande saker, snart är slut.

Jag vill försöka hjälpa honom så mycket som jag kan och kommer förhoppningsvis att ha tid att tillbringa mycket tid med honom i vår. Jag kommer såklart att prata med honom om vilken typ av stöd han vill ha av oss, men är ändå orolig. Jag har själv gått igenom depressioner och även om sorg självklart är en del av livet som inte går att undvika är jag rädd för att han kommer att bli deprimerad. Jag vet att han led av depression i unga år men eftersom vården inte såg ut som i dag så fick han ingen vård för det.

Så jag undrar om du kan ge några råd om hur jag ska stötta honom. Ibland kan det vara svårt att veta själv vad man behöver för typ av stöd. Finns det något man kan tänka på för att förebygga depressioner hos äldre och undvika att sorg går över i mer långvarig depression?

Svar:

Hej! Vilken fin sondotter du är! Du visar verkligen omsorg, och empati med den förlust som drabbat din farfar. Jag vill berätta för dig om depression hos äldre som inte alltid visar sig på samma sätt som hos unga och medelålders, och vad du kanske med tanke på det ska vara särskilt uppmärksam på.

Det är en stor och svår förändring i din farfars liv att ha blivit änkling efter ett så långt äktenskap. En förlust av det slaget kan vara mycket smärtsam, och bli början på en livskris. Oro och nedstämdhet, men också rädsla och ilska, är vanliga känslor under den första tiden. Samtidigt som vår förmåga att komma igenom kriser och få tillbaka tilliten till livet oftast är större än vad vi själva och vår omgivning är benägna att tro.

Det är viktigt att vi inte bara ser sorgen utan också styrkor hos den drabbade. Även de starkaste känslor ebbar ut efter ett tag, och efter ytterligare ett tag är man tillbaka i vardagen. Studier visar att så är förloppet för de flesta. Vi männi- skor verkar till vår natur vara ganska starka och ha en förmåga att på egen hand reparera oss själva känslomässigt.

Kanske är det så att din farfar har en viss sårbarhet för att bli deprimerad. Hans depressiva period som ung är förstås något att väga in som en riskfaktor. Men det kanske är så att han har lärt sig att hantera sin sårbarhet för depression under årens gång.

Å andra sidan vet vi att äldre personer oftare drabbas av depressioner än befolkningen i övrigt. Ensamhet och dålig hälsa verkar spela en stor roll, men också att den åldrade hjärnan verkar ha något mindre marginaler att hantera de utmaningar som livet som äldre ibland innebär.

Du undrar hur du kan hjälpa din farfar att förebygga att naturlig sorg övergår i depression. Det kan vara till stöd för honom att du är uppmärksam på tidiga tecken på att han kanske har blivit eller är på väg att bli deprimerad. Tecknen på depression hos äldre skiljer sig till del från hur det ser ut hos yngre personer. Äldre kan vara deprimerade utan att verka vara påtagligt oroliga och nedstämda, eller på andra sätt motsvara den typiska bilden vid depression, som att till exempel ha sömnproblem och aptitförlust. Även om de här symtomen förstås kan finnas.

I stället kan det som märks hos äldre vara att de är irriterade, på ett sätt som omgivningen inte är van vid, och berättar om en stark trötthet och kanske också om smärta från olika delar av kroppen. De här något annorlunda symtomen gör att depressioner hos äldre ibland missas.

Om din farfar allt efter hand börjar återhämta sig, vara mindre ledsen och börjar återuppta sitt vardagliga liv, så gläd dig åt det. Och det är kanske ändå det troligaste förloppet. Men blir det inte så, om han är olycklig och kanske också visar symtom på depression, så är mitt råd att du berättar för honom vad du ser och varsamt föreslår honom att träffa sin läkare för att få resonera om vad som händer och få hjälp. Du kan också uppmuntra honom att ta reda på mer om depression och äldre, till exempel på Vårdguiden på nätet.

Det krävs ofta särskild kompetens för att behandla depression hos äldre. Antidepressiva mediciner fungerar sämre på äldre samtidigt som biverkningarna blir fler. Kognitiv beteendeterapi är den behandlingsmetod som är mest effektiv vid behandling av depression, och som även förebygger återfall. Men tyvärr finns det en benägenhet att inte vilja erbjuda psykoterapi till äldre personer.

Vad kan då din farfar göra på egen hand för att hand om sig i det här läget? För att förebygga att ensamheten kanske blir ett stort problem för honom? Några grundläggande saker är att hålla sig fysiskt i god form och få tillräckligt med sömn, motion och mat. Regelbundna tider och rutiner har också visat sig viktigt. Allt detta kan beskrivas som att det skapar ramar och trygghet i det nya och svåra läget som man hamnat i. Men det finns också ny och intressant forskning om vad som verkar vara till särskild hjälp för äldre.

Ett sådant fynd är att när ensamma äldre fick datorer, och lärde sig mejla och umgås på sociala medier, så minskade det påtagligt ensamhetskänslorna. Något annat som har visat sig vara av stort värde är att få uppleva att andra bryr sig om vad man kan och att få bidra. Äldre som deltar i sammanhang där deras erfarenheter och kunskaper efterfrågas, eller som arbetar som volontärer, känner sig betydligt mindre ensamma än andra äldre som också bor ensamma.

Vi får ofta höra att äldre som blivit ensamma behöver ha tät kontakt med sina barn och barnbarn. Så enkelt är det faktiskt inte. I en stor europeisk studie frågade man äldre hur ofta de träffade sin familj. I Italien var det 71 procent som hade daglig kontakt, i Grekland 65 procent, och i Spanien 61 procent. I Sverige var det 32 procent. Tvärt­emot vad man kunde tro visade det sig att andelen äldre som kände sig ensamma ökade ju längre söderut i Europa man kom.

Hur ofta man träffar sin familj verkar alltså inte vara avgörande. Det har visat sig att kontakt med barnen förstås inte är betydelselös, men att vännerna generellt sett är viktigare. Vänner som man delar livsstil, värderingar och intressen med.

Kanske är detta också något som du kan göra din farfar uppmärksam på, och stötta honom att ge plats för. Även om det förstås är din farfar som ska avgöra om detta stämmer i hans fall.

En annan sak som du kan göra är att ge honom uppmärksamhet när han mår bra och inte bara när han mår dåligt. Be honom att berätta om sitt liv, och sina minnen eller något annat meningsfullt för honom. Har du inte så mycket tid att träffas så kan du ringa, eller till exempel använda Skype en stund då och då.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2