”Betungande vardagskrav har fått livsglädjen att försvinna”

Båda jobbar mycket och livet som tvåbarnsfamilj handlar till stor del om att klara av ”vardagspusslet”. Varken tiden, ekonomin eller orken räcker till för att göra roliga saker och allting känns lite halvdant. Hur kan hon hitta livsglädjen igen? Liria Ortiz kommenterar.

Fråga:
Hej, jag är en tvåbarnsmamma som är strax över fyrtio och som känner mig allmänt less. Skulle behöva några råd om hur jag ska få tillbaka glädjen och gnistan i livet. På alla plan känns det lite halvdant och jag känner inte riktig glädje över någonting längre. Dock tror jag inte att jag har en renodlad depression.

Min situation är att jag är gift med en man, det tickar väl på även om de romantiska känslorna inte är riktigt på plats. Vårt liv består till stor del av vardagspusslet och praktiska saker som ska lösas med vårt hus till exempel. Våra barn är fortfarande ganska små och mycket intensiva, vi jobbar båda heltid samt pendlar till våra jobb och det är inte lätt att få ork till samvaro eller intimitet.

Vardagskraven är väldigt betungande upplever jag det som, och innebär att vi inte har mycket tid eller energi till att göra roliga saker. Vi har ingen familj på orten där vi bor som kan hjälpa oss med barnen utan drar lasset helt själva. Därtill har vi förköpt oss lite när det gäller huset; vi båda tjänar bra men har sällan råd att unna oss roliga grejer på grund av alla kostnader som huset medfört.

Jag som tidigare älskat att gå på teater, konserter, middagar, filmer och så vidare ser sådant som en viktig guldkant på tillvaron. Då vi har få barnvaktsmöjligheter får vi gå ut på varsitt håll, något som lätt leder till tjafs om orättvisa, vems ”tur” det är och så vidare. Jag har tagit upp familjerådgivning som ett förslag, men tyvärr vägrar min man detta då han inte tycker att det behövs.

För att få mer ork att göra roliga saker vore lösningen, som jag ser det, att gå ner i arbetstid – något vi inte har råd med. För att få mer pengar för att göra roliga saker kunde ju en annan lösning vara att försöka byta jobb till ett där jag tjänar ännu mer, en omställning jag inte har ork att göra och inte heller vill jag byta jobb då jag trivs rätt så bra. Alternativet är att sälja huset och skaffa ett billigare boende, men barnen har börjat få kompisar och rota sig i området. Känns som återvändsgränder överallt…

Min man är inte speciellt förstående inför mina känslor och jag kan egentligen inte prata med honom om detta. Han får mig att känna att jag är en gnällig person som ”aldrig är nöjd” och ofta tycker han att mina ”klagomål” över vårt liv mynnar ut i kritik mot honom (han har väldigt lätt att se saker som personlig kritik). Han är inte speciellt reflekterande lagd och även om vi i grunden gillar samma saker så är han nog rätt nöjd – i alla fall mer nöjd än vad jag är – med att sitta hemma och se på tv varje kväll.

Jag älskar mina barn och min man och är i grunden en positiv och lösningsorienterad person (tycker jag själv) och livet borde vara toppen. Misstänker att jag är långt ifrån ensam om att känna så här. Men, jag behöver verkligen tips för att känna att jag inte sitter fast, om hur jag får tillbaka genuin livsglädje och lite driv/personlig utveckling i livet igen.

Svar:
Hej! Visst är du en ”positiv och lösningsorienterad person”, du försöker hitta lösningar på ditt dilemma och du har skrivit det här brevet. Men ibland fastnar vi, trots våra försök att hitta vägar ut ur en besvärlig situation. Du vill komma bort från de betungande vardagskraven; de tynger ner dig. Samtidigt som du upplever att lösning efter lösning som du hittar visar sig inrymma så många hinder och svårigheter att du får ge upp dem, en efter en.

Så ensam som du är i dag med dina bekymmer ska du förstås inte behöva vara. Jag tror att det är ganska avgörande att du blir tagen mer på allvar av din man, det vill säga blir lyssnad till, och att ni försöker bli mer av ett ”vi”; som gemensamt gör något åt situationen.

Du känner dig trött och uppgiven inför de ”återvändsgränder” som du har hamnat i. Inom motivationspsykologin finns ett uttryck för det läge du är i, det ambivalenta stadiet. Detta innebär att du både vill ha en förändring och stanna där du är utan att det kostar något.

Du vill ha råd för att inte känna dig så fast. Men min utgångspunkt är att så länge du har valmöjlig­heter handlar det om vad du väljer att prioritera. Den grundläggande fråga du bör ställa till dig själv är den här: Vad är verkligen viktigt för mig i livet? Om du skulle få en livshotande sjukdom, vad skulle du välja att prioritera?

Alla ekonomiska beslut vi tar innebär att vi antingen vinner i vår livsglädje eller att vi begränsar den. Vi uppmärksammar inte att det är ett val vi gör. När vi köper det dyra huset, den dyra bilen eller att resa på utlandssemestrar väljer vi en livsstil som kan leda till att vi hamnar i en skuldfälla. Alla dessa saker kostar oss inte bara pengar. Vi betalar också ett annat pris: ekonomisk stress, oro och nedstämdhet, som i värsta fall kan ta bort vår livsglädje. Då kan vi inte heller njuta av det vi redan har.

Mitt råd är att du skaffar dig några rådgivare som är dina bollplank, och som hjälper dig att få nya perspektiv på det som pågår. Och att du börjar tänka friare och i andra banor än hittills. En viktig rådgivare för dig skulle vara en bankekonom, som utifrån sina erfarenheter och sin sakkunskap berättar för dig vad som är möjligt att göra och viktigt att tänka på.

I ett läge av grubblande är fakta viktiga, och nästan alltid ganska lugnande, ofta finns fler möjligheter än vad man själv har trott. Och vad säger du, finns det kanske ”rådgivare” även i din egen personliga krets som du kan resonera med? Jag tror att du har helt rätt när du skriver att du ”nog är långt ifrån ensam” om att ha bekymmer av detta slag. Poängen är att vrida och vända på ett problem tillsammans med andra, och höra deras berättelser om hur de hanterat situationer som påminner om ens egen.

Varför inte bjuda några vänner och bekanta på en fika och diskutera hur de ser på dessa frågor? Det kan vara ett sätt att vidga perspektivet, bli uppmuntrad och upptäcka lösningar som man ensam helt enkelt inte upptäckt, eller trott vara möjliga. Du vill inte känna att du sitter fast. För att nå dit måste du ta konkreta beslut som gör dig friare. Att få bort den känslan utan att göra något på beteendenivå är inte möjligt.

Så till din man som inte verkar ta situationen, och dig, på riktigt allvar. Du skriver att han sade nej till familjerådgivning. Mitt råd är att du går i familjerådgivning på egen hand. Det är faktiskt fullt möjligt. Ja, jag vet att du har ont om tid, men jag tror att det skulle vara värt ansträngningen för dig. Återigen kan man säga att det handlar om prioriteringar.

Med hjälp av en familjerådgivare kan du hitta sätt att tydliggöra saker och ting. Vad som är viktigt och vad som är oviktigt. Du skriver om detta, att ett materiellt sett enklare liv skulle ge plats för det som du tidigare älskat, gå på teater, konserter, middag filmer och så vidare.

Till sist några tankar om vad du kan göra i det korta perspektivet för att börja må bättre. Du kan inte just nu gå ner i arbetstid av ekonomiska skäl, skriver du. Kan det finnas andra alternativ som att börja arbeta hemifrån någon dag i veckan? Eller att omfördela din arbetstid så att du får en halvdag i veckan hemma som du kan göra till din egen tid? För att få tid att göra ”roliga grejer” som inte kostar pengar?

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 6

”Tänk om min dotter och jag inte hinner försonas innan jag dör”

Hon är snart 80 och sedan­ länge i konflikt med sin ­dotter, som är kritisk till hur mamman tagit hand om henne. Nu har dottern dragit sig undan, modern sörjer och är orolig för att de inte ska hinna försonas.
Psykolog Liria Ortiz ­kommenterar.

Fråga:
Min sorg över en långdragen konflikt med min dotter gör att jag har utvecklat en form av depression, eftersom jag inte kunnat hantera detta. Jag är änka, närmar mig 80 år. Konflikten blev uttalad för några år sedan.

Min dotter uttryckte sin besvikelse över hur jag inte är eller behandlar henne. Hon tyckte att jag behövde hjälp för min känslighet för att ta emot kritik. Fast vi aldrig haft en mycket nära relation blev jag förtvivlad och, tror jag, chockad över hennes ord, och grät i stället för att kunna argumentera och förklara mitt sätt och ­orsakerna bakom.

Min dotter gick med på att gå till en psykoterapeut med mig för att reda ut vad det handlade om. Efter tre gånger avbröt hon i ilska och gick. Då hade hon gett exempel på några avgörande händelser i ungdomen då jag och min man inte tagit hand om henne med tillräcklig omsorg, plus annat som jag sagt och gjort/inte gjort efter min mans död.

Hon frågade vid ett senare tillfälle om vi skulle försöka igen hos terapeuten, men då hade jag ingen ork eller styrka att gå och ta emot mer kritik. Jag har sedan själv gått för egen hjälp för att reda ut min tankar och skuldkänslor.

Jag har försökt tala med min ­dotter om vad vi ska göra och hur hon vill fortsätta. Jag har också skrivit ett brev och förklarat hur jag känner. Hon tycker att jag ­anklagar henne vilket jag inte vill och inte tycker att jag gör. Hon svarade att hon vill leva med sin familj. Jag har bett om ursäkt för det jag oavsiktligt orsakat henne. Då och nu.

Det handlar om att jag aldrig ”curlat” barnen. Jag har behandlat dem som jag själv blev uppfostrad, snällt och normalt och till att ta ansvar. Vi fick anpassa oss efter en bestämmande man/pappa som var en duktig och reko person men inte särskilt givmild eller lyssnande.

Vi träffas någon gång ibland alla i familjen och är normalt hyggliga tillsammans men min dotter ber mig aldrig att komma hem till henne längre. Jag bjuder dem ibland hem till mig. Ofta har ­dottern då något som gör att hon inte kommer. Hennes man säger ingenting.

Hennes barn har jag alltid haft mycket god kontakt med, liksom med mina andra barnbarn. Men tillfällena glesnar, alla blir påverkade och känner på sig att något är galet. Till de äldsta barnbarnen har jag sagt att jag älskar min dotter men att hon är besviken på mig.

Jag ringer sällan nu för tiden, sms:ar ibland och får då korta svar. Vi har båda känslomässiga blockeringar. Min ålder gör mig orolig för att vi inte ska hinna försonas.

Finns något råd, utöver dem jag fått från min psykolog? Dessa är att bjuda in henne med lång framförhållning, vänta ut henne, sköta om mig själv. Detta försöker jag. Jag har god kontakt med mina andra barn.

Svar:
Hej! Det är sorgligt hur det har blivit för dig och din dotter. När jag läste ditt brev blev jag också så imponerad av den klokhet och generositet som du visat i relation till din dotter under de här åren.
Du har försökt uppnå en försoning på det sätt som är möjligt för dig. Jag tycker att du ska tillåta dig att ge dig ett erkännande för detta.

Du har fått några råd av den ­psykolog som du träffar; att vänta ut din dotter och sköta om dig själv. Det framstår för mig som kloka råd, och jag får intrycket av ditt brev att de verkligen är till hjälp för dig. Som stöd, påminn dig gärna också om att du ­uppenbart är en person som är fullt möjligt att älska och uppskatta, dina andra barn och dina barnbarn gör det.

Du vill hinna försonas med din dotter innan det är för sent. Det är ditt dilemma, men för att bli sams så måste ni vara två för att lyckas. Så jag vill redan nu säga att du bör fundera på att det kanske inte går. Och då kvarstår som alternativ att du i stället fokuserar på att kunna acceptera detta, och välja att försonas med dig själv för att komma till ro.

Det finns oläkta sår i alla familjer, konflikter, som aldrig retts ut och händelser som alla undviker att tala om. De här såren för med sig så mycket av sorg och bitterhet, även mellan människor som egentligen skulle vilja varandra väl.

En metod för att hjälpa ­människor att kunna försonas har utvecklats av Stanforduniversitetet i USA, i det så kallade ”Forgiveness project (Förlåtelseprojektet). ­Metoden innehåller flera steg till försoning, men påpekar också att ibland når man inte fram till varandra.

I en studie om synen på vikten av försoning i familjer så fann forskarna att även om 94 procent av de tillfrågade tyckte att det var viktigt att kunna försonas, så var det bara 48 procent som hade försökt. Att inte försonas var för en del ett sätt att straffa den andre, och ibland fanns uppfattningen att det som hänt inte var möjligt att förlåta. Ett steg i metoden är därför att kunna försonas utan den andre. Kanske det är där du befinner dig?

Så här går det till: Det kan närmast beskrivas som en konflikthantering på egen hand. Skriv ett brev till din dotter, återigen, i vilket du berättar om din sorg över hur det är, och även besvikelse över hur du bemöts.

Men du postar inte brevet. Prata högt med din dotter om dina tankar och känslor, utan att hon är i rummet. Och om det passar dig, måla en bild av hur du känner.

Erfarenheten är att efter en tid så omvandlas på det här sättet sorgen till förståelse och försoning med en själv. Eller med andra ord, en försoning med det som varit och det som är. Andra sätt att beskriva det som händer är att man slutar vara så känslomässigt insnärjd i konflikten, och i stället tar lite distans.

Vad vi också vet är till hjälp är att försöka förstå vad som ligger bakom den andres skäl att inte vilja försonas, och att i nästa steg acceptera dem: ”Okej, så här tänker hon, det är faktiskt inget jag kan göra något åt, och jag har gjort vad jag kunnat för att försonas.” Man gör ett ”kognitivt bokslut”. Detta kan du också göra på egen hand. Det räcker med att så långt det går hitta en trolig förklaring till det som händer för att det ska bli möjligt att göra ett bokslut.

Det är mitt råd om vad du kan göra utöver det kloka som du redan gör. Försök att försonas med dig själv. När vi accepterar det vi inte kan ändra, blir vi friare att se det som är bra i våra liv.

Och till sist, min erfarenhet är att det är en myt att vi måste lämna vårt liv med allt uppklarat i relation till oss själva och till våra nära och kära. Det blir ett av dessa många orealistiska och omöjliga krav. Dessa myter om försoning med allt och alla i livets slutskede bidrar istället till att vi blir olyckliga. Många gör våld på sig själva för att anpassa sig till den myten. Du har redan skrivit till din dotter att du vill försonas utan att detta har hänt.

Så, försök acceptera att det har blivit på det här sättet, och den smärta som det ofrånkomligen innebär för dig. Samtidigt, ta hand om dig själv och dina andra nära relationer och njut av dem.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 14

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Tycker också det är oerhört sorgligt att läsa om er relation. Jag funderar på hur din dotter kommer ta det om du dör utan att ni försonas. Kanske utlöser det många skuldkänslor hos henne? Kan det vara en bra idé att skriva ett brev som efterlämnas till henne, där du skriver om hur mycket du älskar henne och att hon inte behöver ha skuldkänslor, eftersom du förstår. Visst, just nu är det DU som tydligen har skuldkänslor, men skulle du dö utan försoning kan det lätt bli dottern som får det.

H R, 13:48, 8 april 2016. Anmäl

Jagtycker det är så sorgligt att läsa om er relation. Jag tycker att det verkar som om även din dotter vill ha en närmare relation, eftersom hon varit villig att försöka bearbeta ert förflutna, men ni har inte varit i fas eller missuppfattat varandra. Skriv ett brev till henne med dina tankar, känslor och rädslor och posta det. Kanske ni har lättare att kommunicera så, eftersom det ger tid för eftertanke innan man svarar. Att visa din insändare kan vara en början. Jag önskar dig lycka till!

Cathrine Johansson, 12:56, 14 mars 2016. Anmäl