”Hur ska jag göra för att sluta skuldbelägga min partner?”

Egentligen är förhållandet bra. Men hon har börjat skuldbelägga sin partner och hacka på honom, fast hon egentligen inte vill. Det sker framför allt när hon känner sig nere. Hon har också ett stort bekräftelsebehov och blir lätt svartsjuk. Liria Ortiz kommenterar.

Fråga:

Jag har varit tillsammans med min partner i drygt två år och han är femton år äldre än jag. Vi har i grunden en väldigt stabil relation med djup vänskap, mycket passion och få, kortvariga bråk.

Däremot har jag blivit bitter och börjar ofta skuldbelägga min partner. Det hela började med att mitt dåliga självförtroende fick törnar när jag fick kommentarer av gemensamma vänner om hur lycklig jag borde vara som har fått just honom, han är ju så trevlig och stilig och alla vill ha honom, ”han är för bra för dig”.

Tiden gick och jag blev lite sämre psykiskt och hamnade i en depression med återkommande panikattacker. De få gånger vi verkligen bråkat ordentligt så har jag fått panikattacker när jag insett att jag löper risk att förlora honom, vilket såklart skrämmer upp honom också! Jag har däremellan ett enormt bekräftelsebehov och blir ofta svartsjuk om han nämner ett ex (han är min första seriösa relation och nej, jag är inte hans första relation direkt).

Jag mår bättre psykiskt nu men när jag är nere så hamnar jag lätt i mönster där jag hackar på ­honom, överdriver och får honom att känna sig som en dålig människa (vilket han absolut inte är!)

När jag skriver detta så inser jag ju att det låter som om jag trycker ned honom för att må bättre själv – så att vi hamnar på samma nivå … Men jag vill verkligen inte behandla honom så! Hur ska jag göra för att sluta bete mig så? Hur ska jag stärka mig själv och lita på att han älskar mig lika mycket som han visar och säger att han gör?

Jag vill inte vara den partnern som gnäller och är elak, jag är ju i grunden en lättsam, varm och glad människa! Jag känner helt enkelt inte igen mig själv längre … Och hur gör jag för att inte få en attack så fort vi skriker på varandra?

Mitt missnöje förstör förhållandet

Svar:

Hej! Det är besvärligt för dig nu, och det verkar ha varit så under en ganska lång tid och det på flera olika sätt. Jag ska ge dig råd kring de olika svårigheter som du berättar om. Även om det möjligen är så att det som händer dig till del hänger ihop. Som du själv var inne på när du skrev signaturen i ditt brev till mig; om din benägenhet att vara missnöjd.

Men jag vill börja med något annat. Skälet är att du skriver att du ”helt enkelt inte känner igen (dig) själv längre”, och att du väljer ordet depression för att beskriva hur du mår. Även om du mår något bättre nu, så tror jag att det är klokt om du träffar en psykolog eller psykoterapeut för några utredande samtal om din psykiska hälsa. Det kan vara så att du har utvecklat det som kallas för en egentlig depression. Jag vill betona att det bara är en hypotes som jag har, men kanske ändå rimligt att titta närmare på.

Att i perioder vara i obalans, och känna sig ledsen och missnöjd, hör till livet. Men om det pågår under en längre period och är kopplat till känslor av missmod och uttalad självkritik kan det handla om en depression i genuin mening. Det vill säga något mer än vad vi menar när vi vardagligt säger att vi är deprimerade.

Vanligt vid depression är att man sällan känner sig glad, inte ens när man gör saker som man tidigare brukade gilla. Och att man inte bara är missnöjd med sig själv utan även med andra. Något som inte är så känt är att ett ganska framträdande symtom kan vara att man är mycket lättirriterad och kritisk till människor i sin omgivning. Du skriver att du lätt hamnar i ett mönster, där du hackar på din sambo. Trots att han är en bra människa.

Vi är olika sårbara för att bli deprimerade. En erfarenhet är att en person som funderar mycket över sina brister och på risken att bli lämnad, och har en dålig självkänsla, har en påtagligt större sårbarhet än en som har god självkänsla och är mer optimistisk.

Jag påstår inte att det som händer dig enbart behöver vara tecken på att du är deprimerad. Men jag tror som sagt att det vore värt att ta reda på om det är så, eftersom det då möjligen kan bidra till en del av dina andra bekymmer. Som din lättväckta ilska och ditt stora bekräftelsebehov. En depression kan göra att man allt mer tvivlar på sitt värde, och sin tillit till andra.

Du skriver också om att du på senaste tiden har återkommande ”panikattacker”. Sådana är vanliga vid depression, och är ett uttryck för den ångest som ofta finns som ett samtidigt inslag utöver nedstämdheten. Så illa som du har det nu ska du inte behöva ha det! För det finns lätt tillgänglig och effektiv behandling att få för depressiva besvär om det är det som hänt dig!

Om du vill gå vidare med detta så är det enklaste att du vänder dig till din vårdcentral; allmänläkare har stor erfarenhet av att utreda och behandla depression. Vill du på egen hand ta reda på mer om depression, besök gärna 1177 Vårdguiden.se.

Och så till din fråga om hur du kan ”stärka dig själv”, och bli mer av den ”lättsamma och glada människa”, som du i grunden är.

Det finns en hel del som du kan göra som egenvård, inte minst för att på sikt börja bli något lyckligare. Jag använder medvetet ordet lycklig, vilket kanske överraskar. Inom psykologin har vi länge varit fokuserade på negativa känslor och på hur de ska försvinna, eller hanteras. Men under de senaste åren har det skett en omfattande internationell forskning också om psykisk hälsa utifrån perspektivet om hur vi kan uppnå lycka som mänsklig upplevelse. Eller om man så vill, hur vi kan slippa att vara så missnöjda.

Ett ledande namn inom området är den amerikanska forskaren och psykologen Sonja Lyubomirsky. Hon har påvisat några verktyg i en självhjälpsmodell för att uppleva lycka. I mycket handlar det om att leta efter lyckan, kunna glädjas åt den när den finns där, men också kunna acceptera att den ofta är kort och inte underskatta den på grund av det.

Så här menar hon: lycka är ögonblickliga känslor av till exempel glädje, förtjusning, förnöjsamhet, frid, nyfikenhet, entusiasm, energi och stolthet. De är kortlivade, men därför inte betydelselösa. Och det är ofta det som vi inte inser. Föreställningen att lycka är ett stabilt tillstånd med frånvaro av olust är det som leder oss fel. Det är korta stunder av lycka som vi får, visar den internationella forskningen om lycka.

Poängen är att vara uppmärksam på de positiva känslor som vi upplever då och då under våra vanliga dagar; de tillfällen då vi har en känsla av att livet är generöst, och av att allt är möjligt. Det är när vi blir allt bättre på det som vi börjar få en växande tillit och energi, och blir mer motståndskraftiga mot negativa tankar.

Det är alltså en fråga om att lära sig både ett förhållningssätt och en färdighet. Mitt råd är att du prövar den självhjälpsmodell för lycka som Lyubomirsky utvecklat. Som ett sätt att ”stärka dig själv”. Du kan läsa om den i hennes bok ”Lyckans verktyg. En vetenskaplig guide till lycka”. I den beskrivs handfasta sätt som du kan prova, som att leva i nuet, hitta sina viktigaste mål, ta hand om kroppen, undvika grubblerier, och sluta jämföra sig med andra.

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 11

”Varför har vår tioåring en sådan negativ syn på det mesta i livet?”

Den tioårige sonen verkar oftast glad. Men när man frågar honom om vad han tycker om något lyfter han alltid fram det negativa, det är som om han söker efter fel och orättvisor. Hans mamma har svårt att acceptera hans missnöje och önskar att han kunde glädjas åt saker som är bra. Martin Forster ger råd.

Fråga:
Vår son är snart tio år. Han är oftast en glad kille vilket han visar genom att till exempel sjunga och dansa hemma. Han har många kompisar, idrottar och klarar sig bra i skolan. Jag uppfattar det som att han har ett gott självförtroende men med en tioårings osäkerhet ibland.

Min man och jag jobbar båda mycket hemifrån och finns ofta till hands för barnen. Vi månar om gemensamma måltider och så vidare och ser till att barnen har ”luft i schemat”. Jag är engagerad i min sons idrottande och stödjer honom med min närvaro och uppmuntran men sätter ingen press när det gäller resultat.

Det var lite bakgrund till vårt problem: Sonen har en väldigt negativ syn på tillvaron. I varje fall om man frågar honom. Hans spontana reaktion på en fråga är att svara med det som är orättvist eller negativt och när det gäller det mesta söker han felen först. Detta kan gälla precis allt, som maten, vårt hus, kläder, hur ett kalas var, presenter, träningar. Det vill säga många saker som man normalt sett gläds åt. Jag vill tillägga att vi inte skämmer bort våra barn med saker.

Det känns som om han tar vår fråga om hur något är som en uppmaning att leta efter det dåliga. Spontant upplever jag både sorg över att han inte kan glädjas åt saker och irritation över att han agerar bortskämt och funderingar över hur vi bidragit till det. När det gäller idrottsliga framgångar kan han glädjas med laget och vara stolt men egna prestationer nedvärderar han.

Det känns främst som att beteendet är riktat mot oss i familjen. I skolan uppfattar de honom som glad och okomplicerad.

Det är som min son trycker på en provokationsknapp hos mig med det här beteendet. Jag vill gärna hjälpa min son att förstå att han har en bra tillvaro och mycket att vara glad för. Jag har svårt att förstå och acceptera hans ständiga utspel av missnöje och orättvisa.
/Mamma

Svar:
Tack för ditt brev. Vad kan bakgrunden till sonens beteende vara? Svaret beror på en sak jag inte får full klarhet i när jag läser brevet: Hur missnöjd är er son egentligen? Han uttrycker sig negativt när ni frågar honom, men motsvarar det hur han faktiskt känner och tänker? Flera saker du skriver antyder att missnöjet framför allt uppstår i kommunikationen mellan er där hemma. Er son är oftast glad, dansar och sjunger. Han är aktiv, har kompisar och lärarna har inte noterat det ni upplever.

Om er son faktiskt känner sig så missnöjd som han säger, borde det märkas förutom just när ni frågar. Jag kommer att utgå ifrån denna tolkning och fokusera på er kommunikation i mitt svar. Även om jag har fel vill jag påstå att kommunikationen runt missnöjet ändå är viktig. Jag hoppas därför att ni kommer ha nytta av råden oavsett vad som ligger bakom sonens missnöjesyttringar.

Ditt brev innehåller flera detaljer som vittnar om att du är väl medveten om hur kommunikationen mellan er kan bidra till problemen. Du skriver till exempel att sonen uttrycker sig negativt just när ni frågar. Du skriver också att han verkar ta era frågor som en uppmaning till att leta efter något dåligt. Olika slags frågor väcker så klart olika saker hos den som svarar. En möjlig risk är att sonen uppfattar en förväntan om positiva svar, som han gör motstånd emot (”Visst var det kul på kalaset?”). En annan fallgrop är att ställa frågor som uppmanar till omdömen (”Hur var det på kalaset?”).

Forskning visar tydligt hur bedömningar (positiva och negativa) generellt bidrar till mer negativa tankar och känslor, medan ett mer neutralt betraktande bidrar till välmående. Det finns därför anledning att oftare ställa frågor som uppmuntrar till det (”Vad gjorde ni på kalaset?”).

Ett förslag är att ni försöker notera hur ofta er sons missnöje kommer just som reaktion på frågor och vad ni i så fall frågade. Ett experiment skulle också kunna vara att en period avstå från att ställa så många frågor. Blir er son lika negativ när det är han som tar initiativet i samtalen?

Jag vill betona att jag verkligen förstår dina reaktioner på sonens missnöje. Även om de exempel du tar upp handlar om vardagliga upplevelser, innebär det förstås en sorg om ens barn inte verkar känna glädje över dem. Likaså är det svårt att inte bli irriterad över utebliven tacksamhet när barnet uppenbarligen har anledning att vara tillfreds.

Samtidigt som reaktionerna är begripliga, finns det en risk att de bidrar till problemet. På senare år har man studerat hur pressen eller strävan att känna glädje eller tacksamhet kan leda till motsatsen. Det gäller i synnerhet om utrymmet för att känna missnöje är begränsat. Dessutom verkar personer som är lite mer pessimistiskt lagda, vilket din son kanske är, vara särskilt känsliga för omgivningens förväntningar om positiva känslor.

Ett uppenbart råd är därför att lägga band på de egna känslorna och låta sonen vara negativ, utan att försöka förändra hans känslor. En vanlig invändning mot den här typen av råd är att barn ändå genomskådar vad man egentligen känner. Det ligger något i den invändningen, men den bygger samtidigt på en förenkling av känslo­liv och relationer.

Givetvis ska man inte fullständigt lägga band på sina känslor, lika lite som man helt ocensurerat ska uttrycka precis allt man känner. Ofta finns det saker man säger och gör som man i efterhand ångrar. Rådet är därför att försöka bli medveten om detta och därmed bli bättre på att hejda sig i fortsättningen.

Eftersom barn ibland ändå uppfattar vad man känner kan det vara nödvändigt att också jobba med sina grundläggande värderingar och känslor. En väg kan vara att försöka vidga perspektiven. Att i samtal med andra och på egen hand försöka se mer till helheten (hur sonen mår i stort) och mindre till delarna (hur negativt han uttrycker sig här och nu).

Till sist ett råd som är relevant oavsett hur missnöjd er son är innerst inne. När ett barn uttrycker missnöje väcks ofta impulsen hos föräldrar att försöka få bort känslorna. Även om man intuitivt vill argumentera emot eller försöka muntra upp barnet, så leder det ofta fel. Det blir en dragkamp där barnet allt mer kämpar för rätten att få vara missnöjd, medan föräldrarna strävar åt andra hållet.

För att bryta sådana mönster räcker det sällan med att enbart försöka lägga band på sina egna reaktioner, som jag beskrev ovan. Man behöver också aktivt visa förståelse för barnets upplevelse och känslor (”Jag hör att du är missnöjd över matchen – berätta vad som hände”), utan att därmed ursäkta eventuella dåliga beteenden. Det är förstås svårt om man är irriterad och än svårare om man faktiskt inte tycker att barnets känslor är rimliga.

Den stora utmaningen med att bekräfta känslor brukar vara att faktiskt mena det man säger. Då kan det vara viktigt att påminna sig om det självklara – att alla faktiskt har rätt till sina egna upplevelser och känslor. Jag har också mött många föräldrar som genom att ta barnets perspektiv lyckats uttrycka sig mer genuint. Då inträffar det paradoxala: de negativa känslorna minskar så snart de får utrymme. Och även om de inte minskar, så blir det lättare att leva utan dragkampen.

På www.forster.se/referenser160411 finns referenser till forskning med anknytning till svaret.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 30

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Kanske kan man som förälder bli en smula överambitiös? Ibland kan väl saker få vara , utan att de behöver utvärderas eller recenseras? Grabben kanske behöver få ha sina upplevelser ifred ett tag. Om det nu är så att föräldrarna ofta frågar och vill ha feedback så kanske han uppfattar det som ett intrång, som att föräldrarna liksom försöker kontrollera hans göranden och låtanden? H Parland skrev i en dikt om"lite svalkande likgiltighet". Skulle inte det vara något att prova?

Lotta Larsson, 13:31, 17 april 2016. Anmäl

Både i frågan och svaret saknar jag lite information. Vad blir svaret när de frågar hur sonen mår? Viktigast av allt är ju ändå att man vill att ens barn ska må bra. Vad blir reaktionen när föräldrarna pratar med sonen med fantasi, humor, skämt, distans, lättsamhet osv? Vad blir reaktionen när de ger sonen kramar? tack och hej

Henrik Gustavsson, 12:52, 13 april 2016. Anmäl

”Min sambo pratar så mycket om saknaden efter exmaken”

De har varit ett par länge, men hon uttrycker fort­farande ofta saknad efter sin tidigare, avlidne man – inte minst på sociala medier.

Hennes partner har förståelse för hennes känslor, men sorgens uttryck gör att han känner sig mindre viktig i hennes liv. Samtidigt vill han inte vara missunnsam. Liria Ortiz kommenterar.

Fråga:
Hej, för cirka fem år sedan träffade jag en ny kvinna efter att jag varit separerad under ett antal år. Vi fattade tycke för varandra och började umgås, först som särbor och efter en tid även som sambor. Vi har nu bott ihop i fyra år. Så långt allt väl. Hon är änka sedan åtta år tillbaka.

Det som känns svårt i vårt för­hållande är att hon trots att hon har börjat om och valt att gå vidare, fortfarande ofta uttrycker sin saknad efter sin make. Det har jag förståelse för och en saknad ska kunna finnas kvar hela livet, jag vet eftersom jag själv gått igenom en stor och svår sorg. Det som blir svårt är vilka uttryck det tar.

Hon är ofta ute på sociala medier och skriver då ofta om detta. Hon lägger ut bilder på sig och sin avlidne make med ord som saknad, älskad och så vidare. Jag vill inte såra genom att ifrågasätta detta, men det tar hårt på mig och gör att jag känner mer och mer att jag inte betyder så mycket i hennes nya liv.

Samtidigt ger känslorna mig skuldkänslor och jag är rädd för att uppfattas som missunnsam. Därför har jag svårt för att ta upp detta.

Vore tacksam för ett råd om hur jag kan se på och hantera detta.
Sambon

Svar:
Hej! Du är mycket respektfull i ditt sätt mot din partner. Och du värnar verkligen om er relation. Det är mitt omedelbara intryck när jag läser ditt brev.

Som svar på din fråga om hur du ska se på det som pågår: Jag tror att du måste bli ännu ärligare om hur sårad du uppenbarligen är över hennes beteende – både inför dig själv och din sambo. Men kom samtidigt ihåg att ditt uttryckande om hur du känner inte är samma sak som att ifrågasätta hennes känslor.

Det är rimligt att du tvivlar på ditt värde och på vilken betydelse er relation har för din sambo, när hon så återkommande uttrycker sin saknad efter sin avlidne man. Särskilt i en situation där han har varit död i åtta år, och ni har varit tillsammans i fem år, varav fyra som sammanboende.

Du kanske tvekar när du läser detta, men jag uppfattar det som din sambo gör som känslomässig otrohet och av sådan far vi illa. Det rubbar vårt grundläggande behov av trygghet och att vara unika i en relation som vår partner förväntas ge oss. Nästan alla har vi ju någon form av otrygghet inom oss. I en relation har därför nästan alla ett stort behov av att vara den exklusiva personen för den andre. Detta gäller förstås bara om man inte valt att leva i en öppen relation.

Jag vill med detta säga att jag tycker att du har rätt att ha känslor av ledsnad och besvikelse, kanske också ilska, över det som pågår. Var inte för duktig! Lägg inte locket på!

Visst är det så att vi måste accep­tera att både vi själva och andra kan sakna och sörja tidigare relationer. Men det måste också finnas en gräns för vad vi ska godta. Var gränserna går är förstås individuellt, men utifrån ditt brev verkar det som du har nått din gräns.

Vad ska du då göra i förhållande till din sambo? Jag får intrycket att du inte fullt ut berättat om de känslor av att vara undanskuffad och mindre värd, som finns i ditt brev. Du har kanske som sagt varit ”för duktig” och hållit dig tillbaka. Eller är det så att du inte blivit tagen på allvar och lyssnad till? Det vet jag inte.

Men oavsett vilket, nu bör din sambo lyssna till dig, men du måste ta initiativet till att det kan ske. Det man inte får i en relation är det ens eget ansvar att försöka få.

Ett sätt för dig att berätta om hur du uppfattar situationen, och vad du vill ändra på, är att du använder dig av det som heter jag-budskap.

Du kan börja med att berätta hur du känner. Utgå ifrån dig själv och dina känslor. ”Jag känner …”. Berätta hur du vill att det blir, att du respekterar hennes känslor för före detta maken, men att du behöver att det från och med nu blir annorlunda. Du kan läsa mer om jag-budskap på nätet. De hjälper oss att kunna samtala även om det som är svårt utan att samtalen blir blockerade av kritik och motkritik.

Och vad kan du göra om din sambo inte vill eller kan förändra sitt beteende? Då kan det vara dags för dig att ta ställning till om du ska stanna eller gå. Även om jag inser att det kräver mycket av dig, både i känslomässig och i existentiell mening. Men först är mitt råd att du gör en ärlig granskning av hur er relation egentligen är.

Du skriver inget om hur du och din sambo har det. Mitt förslag är att du tittar närmare på det, på ett konkret och vardagligt sätt. Finns det värme och ömhet er emellan? Skrattar ni ihop? Har ni ett bra sexuellt liv tillsammans? Är hon din bästa vän? Litar ni på varandra? Är hon din förtrogna? Gör dig en bild på det här sammansatta sättet av hur ni har det ihop, och ställ dig sedan frågan om det är den här kvinnan som du vill fortsätta att leva tillsammans med.

Du kan göra det ännu mer konkret genom att tänka dig en linje, graderad från 0 till 10. Välj en siffra på linjen, som motsvarar hur nöjd du är med er relation. 0 står för inte alls, och 10 står för mycket nöjd. Ge dig efter det skälen till varför du valt din siffra, och vad som behöver förändras för att du ska komma till en något högre siffra.

En fälla som är vanlig i din situation är att fokus hamnar på den andre och dennes känslor. En reaktion kan vara att man är villig att ”göra vad som helst” för att hålla kvar relationen.

I det läget blir dilemmat inte bara att man tappar bort sig själv och sina behov, utan dessutom att man ställer sådana krav på sig själv att vara tolerant och förstående att de nästan blir omöjliga att leva upp till. Och så växer bara frustrationen.

Så det jag försöker säga dig är att fundera på följande: Vad behöver du i en relation? Hur vill du att det ska vara er emellan? Hur viktig är er relation för dig, och hur blir dina behov tillgodosedda?

Något som kan vara till hjälp för att ta ställning är att resonera om vilka värderingar vi har som människor. Att tydliggöra vad som är viktigt för oss i våra relationer och i livet är till hjälp på många sätt. Att komma i kontakt med våra egna värderingar underlättar för oss att göra det som är rätt och riktigt i livet. De gör att vi hävdar oss på ett rimligt sätt i förhållande till vår omgivning och i våra nära relationer. Vi behöver en kompass eller en inre övertygelse, som guidar oss i besvärliga lägen.

Mitt råd är att du tänker vidare på vad du vill ha i en relation, hur du kan se på relationen med din sambo, och vad du har rätt att förvänta dig. Detta kan du göra själv eller med någon klok person i din omgivning som du har förtroende för. Om det känns för utlämnande kan en möjlighet vara att du träffar en psykolog eller psykoterapeut några gånger i samma syfte.

Möjligen är det så att ni märker att ni båda måste vara öppna för att till stora delar ompröva er relation. Frågor kommer säkert att dyka upp om vad som behöver bli annorlunda, vad som är värt att behålla, vilka era styrkor och svagheter är, och hur ni vill förhålla er till dem.
Blir det knepigt, och börjar kännas vilset, så är mitt råd att ni fortsätter era samtal med en familjerådgivare. Sådana finns inom varje kommun. Och till slut vill jag uppmuntra dig: Psykologisk forskning visar tydligt att de par som håller ihop länge och som har det bra ihop, är de som är bra på att lyssna till varandra och visar varandra uppskattning.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 7

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Mkt bra och nyanserat svar Liria :-) Mkt bra och klok kommentar av Änka!

Margareta Noréus, 12:24, 6 april 2016. Anmäl

Är änka själv sen några år och min första tanke var att hon kanske har någon slags irrationella skuldkänslor gentemot förra mannen för att hon träffat en ny. Kanske känner sig splittrad, samtidigt som livet går vidare vill man bevara minnena. Kanske ofrånkomligt att man överidealiserar partnern som gått bort också. Men det är inte ok att göra som FS:s sambo. Hon behöver en rejäl tankeställare och kanske ett ultimatum faktiskt, för att själv komma vidare dessutom. FS är nog lite för förstående.

M K, 19:17, 5 april 2016. Anmäl