”Egentligen har jag ett bra liv – varför är jag så sällan nöjd?”

Hon har på det stora hela ett bra liv, men ändå är hon oftast missnöjd. Samtidigt får hon skuldkänslor för att hon inte är nöjd. Hur ska hon hitta mer ro och stabilitet i sitt liv? Liria Ortiz kommenterar.

Fråga:
Jag är en 35-årig kvinna som på många sätt lever ett bra liv. Jag har en fin familj, vänner, ett bra jobb och god ekonomi. Visst skulle vissa saker kunna vara bättre – jag lever till exempel som ensamstående men skulle gärna ha en partner, och alla mina vänskapsförhållanden är inte okomplicerade – men på det stora hela har jag det bra. Ändå är jag sällan nöjd.

Jag har exempelvis haft flera längre relationer som jag nu, många år senare, tycker att jag avslutade lite väl lättvindigt. Jag kan också se att jag nästan aldrig varit helt nöjd i mitt yrkesliv, trots att det utifrån sett hittills har varit relativt framgångsrikt. Jag tror att jag på sätt och vis har för höga förväntningar.

Nu har jag ett nytt jobb där jag först trivdes mycket bra, men där jag på sistone har börjat känna mig missnöjd. Det finns skäl till det, eftersom arbetsuppgifterna är mindre kvalificerade än vad jag blivit utlovad. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna en trötthet – om jag skulle byta jobb, skulle jag verkligen bli mer nöjd då?

Jag tror att det delvis var samma känsla som bidrog till att jag stannade lite för länge i min senaste relation. Å ena sidan har jag lätt att bli missnöjd, å andra sidan leder det till att jag skuldbelägger och tvivlar på mig själv. Jag kan se att denna egenskap är en del av den jag är och också något som bidragit till att jag har upplevt mer än jag annars skulle ha gjort. Samtidigt skulle jag gärna hitta ett sätt att hantera den så att jag kunde uppleva lite mer ro och stabilitet i mitt liv.
Missnöjd

Svar:
Hej! Ditt brev väcker många tankar hos mig. Ditt dilemma, och ditt sätt att resonera, tycker jag i hög grad knyter an till en växande uppmärksamhet inom psykologin på frågor som handlar om hur vi kan lära oss att vara lyckligare, och ha mer av medkänsla med oss själva.

Det här till stor del nya och spännande området inom psykologin kallas för positiv psykologi. Och rör även något så grundläggande som hur vi kan få uppleva en känsla av mening i tillvaron.

Jag kommer att berätta om några tankar från positiv psykologi, som jag tror kan vara till hjälp för dig. Om vår benägenhet att fastna i missnöje med oss själva och skuldbelägga oss, och hur vi kan förebygga detta genom att lära oss att uppfatta det som händer på ett annorlunda sätt. Men också om vår benägenhet att inte uppskatta, eller ens uppfatta, de ögonblick av lycka som vardagen rymmer. Vi får se vad som väcker genklang hos dig, och som du kanske vill lära dig mer om. Jag kommer därför att ge dig flera lästips.

Du kommer också att få olika verktyg inom positiv psykologi, som du kan använda på egen hand. Positiv psykologi med dess olika grenar är numera en väl beprövad och beforskad psykoterapeutisk metod.

Låt oss börja med begreppet självmedkänsla. Det är ett relativt nytt begrepp. På engelska heter det ”self-compassion”. Kristin Neff, professor i psykologi vid University of Texas och forskare inom området, påpekar att människor tenderar att döma sig själva hårdare än de dömer sin omgivning. Vilket riskerar att leda till att man återkommande har självkritiska tankar och sällan får möjlighet att känna sig riktigt nöjd med sig själv – trots att omgivningen betraktar en som duktig, kanske till och med som framgångsrik. Ungefär som jag uppfattar att det är för dig.

Självmedkänsla, betonar Kristin Neff, handlar inte om att tycka synd om sig själv, utan om att kunna bemöta sig själv med empati, och det är något som vi kan lära oss.

Psykoterapimetoden utifrån begreppet ”self-compassion” heter Compassion focused therapy, cft, och helt nyligen kom en bok på svenska om metoden av psykoterapeuterna Petra Söderholm och Helena Fogelberg: ”Compassion. Medkänsla med dig själv och andra.” Ett tema i boken är bland annat att vi måste hitta sätt att kunna stå på vår egen sida när vi utmanas, att veta var våra gränser går och att kunna säga nej till överkrav, från andra och oss själva.

Här en övning som du kan prova, som kommer från Kristin Neff för att öka självmedkänslan: Tänk dig att något har hänt som väcker dina självkritiska tankar. 1. Påminn dig själv om att detta är så mänskligt. 2. Visa dig själv vänlighet.

Säg till dig själv: Det som hänt är en del av livet. Alla gör vi misstag. Alla känner sig missnöjda med sig själva då och då. Jag är inte ensam om att känna mig otillräcklig. Alla kämpar med sitt. Fråga dig: Hur brukar jag bemöta en nära person eller en uppskattad kollega som anklagar sig själv för ett tillkortakommande, och närmast ältar det? Ha samma stöttande inställning till dig själv. Lägg händerna på bröstet, och säg till dig själv: ”Må jag vara vänlig mot mig själv, och ha tålamod med mig själv.”

Och så lite om att kunna känna sig lycklig, som i mer vardagsnära ord kan beskrivas som att vara tillfreds, eller som du uttrycker det; att känna ro. Här har under senare tid skett en omfattande forskning, ett ledande namn inom området är den amerikanska psykologen Sonja Lyubomirsky.

Hennes definition av lycka är ett ”förnöjsamt liv”. Hon konstaterar att de flesta tänker att sådant som yrkesframgångar, gott om pengar och att vara kär, är viktiga för lycka. Men studier visar tydligt att så är det faktiskt inte. Visst blir vi lyckliga av allt detta, men bara för stunden. Någon långvarig lycka skapar de inte.

Förklaringen är ett fenomen som kallas hedonistisk adaption. Vi människor har en tydlig tendens att överraskande snabbt vänja oss vid nya saker i våra liv; när man väl vant sig får man inte längre ut lika mycket lycka av det längre.

En bättre strategi, enligt Sonja Lyubomirsky, är att uppmärksamma och ta vara på de korta ögonblick av förnöjsamhet som vardagen nästan alltid ändå erbjuder, och hålla kvar de ögonblicken ett tag. Det är frekvensen av ögonblick av lycka som får oss att må bra, inte styrkan på dem. Och lycka i den här meningen upplever vi också när vi gör saker för andra; visar uppskattning, uttrycker tacksamhet, gör snälla saker och förlåter. Vill du läsa mer om detta så rekommenderar jag boken ”Lyckans verktyg” av Sonja Lyubomirsky, en av de mest sålda handböckerna i positiv psykologi.

Något annat som jag också vill uppmärksamma dig på är att mycket tyder på att det som har störst inverkan på vårt subjektiva välbefinnande är när vi upplever en känsla av mening i tillvaron, vad den grundar sig i på är inte lika viktigt. Inom metoden act, Acceptance and commitment therapy, fokuseras på vad som är meningsskapande för oss, och på att vi upplever meningsfullhet när vi känner att vi ingår i ett större sammanhang och bidrar till något som vi uppfattar som rätt och riktigt utifrån våra värderingar. Det hjälper oss också att kunna acceptera det negativa som ibland ofrånkomligen händer oss.

Kanske skulle du känna mer av ”ro och stabilitet” om du hittade något utanför dig själv, som du vill bidra till och ägna dig åt. Läkaren och psykoterapeuten Russ Harris har skrivit en bok om detta, ”Lyckofällan”, som beskriver ett nytt sätt att se på lycka, på tankar och känslor, samt hur man kan uppnå tillfredsställelse med sitt liv genom att lära sig att leva mer meningsfullt.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 35

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Jag känner igen mig i ”Missnöjds” frustration och förvirring. ”Ska jag tolka mitt missnöje som ett tecken på att jag ska gå vidare eller handlar det om ett mönster som ska brytas?”. För egen del handlar det om det senare. Ett mönster där prestationer har varit ett sätt att bevisa min rätt att få tillhöra. När man upplever att man måste GÖRA för att kunna VARA är det svårt att känna sig nöjd, vare sig man står still eller springer. Jag skriver mer om detta på min blogg Bli mera du. Välkommen dit.

Marie Bengtsson (Webbsida), 14:47, 1 juni 2016. Anmäl

Strängt taget beskriver frågeställaren tillståndet i samhället i stort, just nu. Sverige har nästan aldrig haft det så bra, men ändå är det som om domedagen vore här. Jag tror att många människor i den rika delen av världen faktiskt har nått den punkt då de inte längre kan uppskatta och njuta av framgångar. Välståndet och välfärden gjorde dem aldrig lyckliga, och nu börjar insikten om det göra dem förtvivlade.

Kap Kennedy, 11:01, 31 maj 2016. Anmäl

”Är jag självisk som inte vill vara så länge i min mans hemland?”

Hennes man drömmer om att de ska flytta till hans hemland. Men hon har aldrig velat det. Nu ska familjen snart tillbringa en längre tid där, men hon vill egentligen inte vara borta hemifrån så länge. Hur kan hon säga det utan att såra honom?

Fråga:

Jag är gift med en underbar man från ett annat land. Han flyttade till Sverige för min skull, men han har trots snart sju år här ändå hemlängtan. Han drömmer om att flytta till sitt hemland och pratar ofta om det. Jag vill inte bo där och har aldrig sagt att jag vill flytta dit med honom.

Innan barnen kom åkte jag till honom och bodde där ett tag, jag lärde mig språket och kulturen. Vi har varit där med våra barn under föräldraledigheter också. Innan barnen kom var det okej att vara där. Men det var jobbigt för mig de gånger vi varit där med barnen. Första gången mådde jag väldigt dåligt på grund av att man lever mycket mer instängt och begränsat i hans hemland. Även om jag älskar hans familj, landet och folk där så vill jag inte vara där mer än kortare perioder, helst en till två månader. Men jag skulle kunna tänka mig sex månader också för hans och barnens skull.

Snart ska vi åka dit för en väldigt lång period. Jag har lyckats ta tjänstledigt från jobbet och vi har sagt upp barnens förskoleplatser. Jag vill egentligen inte vara borta så länge, men jag vågar inte säga det till honom för jag vill inte såra hans känslor. Dessutom känner jag det som om han ”offrat” sig, gett upp familj, karriär och så vidare för att flytta till mitt land, och då är den period vi ska vara borta ingenting i jämförelse.

Jag oroar mig för att han ska få svårt att komma tillbaka in på arbetsmarknaden när vi kommer tillbaka till Sverige. Han har nyligen lyckats få in en fot på arbetsmarknaden och då åker vi bort. Det är ett ganska tufft ansvar som vilar på mina axlar, att vara den som har fast jobb och inkomst. Så har det varit under hela småbarnsperioden och det sliter på mig. Det har varit bättre det senaste året då han haft jobb. Han har mått bättre när han har jobbat och samtidigt är det skönt att han har haft en fast inkomst.

Han har haft svårt att komma in på arbetsmarknaden trots att han är både smart, social och högutbildad, men nu när det äntligen lossnat ska vi åka bort en lång period och då kommer han kanske att vara tvungen att starta om från början när vi kommer hem.

Jag försöker vara positiv till resan. Men jag får ont i magen när jag tänker på hur länge vi ska vara borta. Det är svårt att kontrollera mina känslor. Jag är väldigt hemkär. Samtidigt vill jag gå honom till mötes, och dessutom ge våra barn en chans att lära känna sin andra kultur och sitt andra språk helt och fullt. Men för mig skulle det räcka att vara borta ett halvår.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det känns inte bra att dölja mina känslor för min livskamrat. Vi brukar prata om det mesta, men jag tror att han kommer att bli sårad och ledsen om jag säger nu att jag inte vill åka. Jag har ju varit med på den här planen i flera år. Men nu när det närmar sig så känner jag ett motstånd mot att vara borta så länge och jag vet inte hur jag ska komma över det.

Jag visste ju när vi gifte oss och skaffade barn att det inte skulle bli helt enkelt. Men vårt liv är ändå så fint ihop och jag vill inte förstöra det vi har genom att vara självisk och säga att jag vill stanna hemma. Jag vill hellre försöka se möjligheterna med resan. Men samtidigt har jag lärt mig att man inte ska gå emot sina känslor alltför mycket. Jag vet inte hur jag ska tänka.

Svar:

Hej! Du har förstås rätt i att det är fullt rimligt att du berättar för din man om din oro inför resan. För din egen skull – du måste känna dig mycket ensam med din oro – och för din mans skull. Det går ju inte att utesluta att han kan tänka om, bara han får veta hur du tänker och känner.

Jag vill inte heller utesluta att även din man kanske känner en viss tveksamhet. I en situation när man uppfattas som den som tagit initiativet till något, och är den som har störst intresse av det som ska ske, kan det vara svårt att berätta om en växande tveksamhet. Du berättar ju om en hel del omständigheter som borde kunna göra även din man oroad inför vad er långa vistelse i hans hemland kan innebära.

När saker och ting verkligen ska ske, och inte ”bara är drömmar”, så brukar en verklighetsförankrad osäkerhet ofta dyka upp även hos den mest målinriktade. Jag får en bild av er som två hyggliga och kärleksfulla personer där ingen hittills vågat ta initiativet till att prata om er möjligen ömsesidiga tveksamhet inför hur rimlig resan är. Du av oro för att såra din man, och han möjligen för att det känns svårt att backa.

Oavsett vilket är det förstås din fulla rätt att berätta att du inte vill vara borta så länge, och att bli lyssnad till. Det kan låta som en plattityd, men sanningen är ju att ett äktenskap handlar om ett ömsesidigt givande och tagande. Du har dessutom flera sakliga skäl till din oro. Om det var svårt för honom att få arbete i Sverige kommer det inte att bli lättare med långa perioder utomlands. Det är du som måste ta initiativet till ett uppriktigt samtal, och det ganska raskt, när det fortfarande finns tid att ordna till saker och ting.

Första steget bör vara att du gör tydligt för dig själv vad du faktiskt vill, vad du kan kompromissa om, och vad som inte är förhandlingsbart. Du ger ett exempel på en möjlig kompromiss i ditt brev, att det för dig ”skulle räcka med att vara borta ett halvår”. Sätt dig gärna med papper och penna. Skriv ned dina tankar om detta. Och varför inte skaffa dig ett ”bollplank” när du gör detta? En klok vän, eller en annan person i din krets som du litar på.

Nästa steg kan vara att du säger till din man att du vill samtala om er resa. Gör det enkelt, utgå från dig själv, berätta om din oro. Kritisera inte, och säg att du vill att din man lyssnar på dina skäl till att du blivit allt mer tveksam till att vara borta så länge, och att du vill hitta en lösning som ni helst båda kan acceptera.

Erbjud sedan din man att ni tillsammans tittar närmare på både fördelar och nackdelar med att vara borta länge. Du börjar, och din man bara lyssnar. Låt din man fortsätta, och nu lyssnar du.

Sista steget, som är början till att försöka komma till en gemensam lösning, är att ni ställer er frågan: Vad innebär det här för oss?

Berätta vad du kan kompromissa om. Fråga din man vad han kan kompromissa om. Börja problem­lösa kring det som dykt upp som nackdelar. Sträva efter att bli ett team som jobbar ihop för att komma fram till något bra för er båda.

Om ni bestämmer er för att vara långa perioder i din mans hemland, ta reda på vilka lagar gäller där för dig som kvinna och vilken rätt du har till dina barn. Utrikesdepartementet erbjuder information på sin hemsida.

Jag är optimistisk när det gäller era möjligheter att komma överens. Men skulle det inte bli så måste du ta ställning till var din gräns går för vad du vill delta i. I det läget är mitt råd att ni vänder er till familje­rådgivningen i kommunen där ni bor.

Den kritiska frågan för andra i din situation har varit om man kan fortsätta att vara tillsammans när man vill olika saker.

Det kan finnas ett annat, och för tillfället vilande, bekymmer er emellan som ni förr eller senare måste hantera. Och det är att du inte vill bo permanent i din mans hemland, men din man ”drömmer om det” och pratar ofta om det. Även det här måste ni ganska snart reda ut med varandra.

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Maria Mendez, ja, men nu handlar det om en invandrare som helt frivilligt har flyttat till Sverige och gift sig med en svensk kvinna. Och då bör han också visa förståelse för hur hans fru tänker. Hon kanske kommer att känna sig kränkt om hon måste anpassa sig efter vad som gäller i ett annat land. Förståelsen bör vara ömsesidig. Antingen hittar de en kompromiss eller så måste de gå skilda vägar.

Natalia Zinovjeva, 12:31, 19 maj 2016. Anmäl

Tänk pà dina barn och deras framtida liv och möjligheter i Sverige jämfört med detta land. Tänk pà deras fysiska och sociala välmàende, tillgàng till utbildning, bra sjukvàrd, jobb och inte minst frihet och trygghet och rätt att leva som de vill. Lyssna pà din magkänsla. Lita till din intuition. Var uppriktig mot dig själv och det liv du vill leva. Denna enorma förändring ska göras enbart om du är övertygad och för att du vill - inte för att du är rädd för att sàra eller ràdd för ngt annat

Annica Centonze, 13:32, 18 maj 2016. Anmäl

Det låter som rådgivaren som svarat på brevet inte riktigt förstår hur annorlunda ofta vi invandrare tänker, och hur annorlunda kulturerna är. Tex så kan "problemlösning" i form av "familjerådgivningen" uppfattas som en stor kränkning för män från tex Iran eller Turkiet. Även män i mitt hemland faktskt, skulle reagera så.

Maria Mendez, 13:56, 16 maj 2016. Anmäl

Oj, vad många frågor det här väcker. Exakt hur lång tid är en "väldigt lång period"? Tydligen längre än sex månader men innebär det ett år, två år eller fem år? Hon oroar sig för hans möjligheter att komma tillbaka på den svenska arbetsmarknaden senare, men försörjningen i makens hemland är uppenbarligen inte aktuellt som problem. Ska han jobba men inte hon? Yrkesarbetar kanske inte kvinnor där? Om de inte ens lyckas prata med varandra om dessa saker kan det ju bara sluta illa.

Kap Kennedy, 13:39, 16 maj 2016. Anmäl

”Hur kan vi få sexåringen att flamsa mindre och lyssna mer?”

Den sexårige sonen är aktiv och intensiv. Han kommer ofta in i en särskild sinnesstämning där han ”flamsar”, som föräldrarna kallar det, och hans yngre bror rycks med. Föräldrarna har försökt hantera det på olika sätt, men nu är de uppgivna och trötta. Psykolog Martin ­Forster kommenterar.

Fråga:

Vi har tre barn mellan ett och sex år. Sexåringen har hela sitt liv varit mycket aktiv med massor av spring i benen som vi försökt kanalisera in i konstruktiva aktiviteter bestående av framför allt utelek av alla de slag, med ökande inslag av sporter. Förutom springet i benen så finns en intensitet hos honom som ligger mer på det psykologiska planet. Vi hade under en period funderingar omkring adhd men har avskrivit det då han sitter länge med fullständig koncentration exempelvis när vi läser för honom. Intensiteten är lite svår att beskriva. Vi kallar det för att han flamsar. Han kan omöjligt sitta still, snor runt och upp och ned, fnissar oavbrutet, pratar med hög röst, viftar omkull saker och råkar slå till folk i närheten, gör diverse enerverande ljud. Och lyssnar icke på vad vi föräldrar (eller någon annan vuxen) säger. När han inte flamsar så lyssnar han, men det är som att han går in i en särskild sinnesstämning med skygglappar och öronproppar när han flamsar. Detta är numera ett problem på hemmaplan. I förskoleklassen sköter han sig bra.

Femåringen är en levnadsglad unge som gärna hänger på i flamset. Men han lyssnar på ett helt annat sätt och håller det hela på en lugnare nivå än sexåringen. De drar dock i gång varandra.

Vi har försökt jobba runt detta på olika sätt, verkligen ansträngt oss för att hitta bra lösningar och vara konsekventa och tydliga. Det har fått bli ungefär så här: Tydliga och få regler, så att det inte blir tillsägelser precis hela tiden. Flams är tillåtet dels utomhus, dels inomhus men inte under måltider eller sista 30–60 minuterna före läggning. Vi håller låg profil, uppmuntrar inte skoj och bus (vilket verkligen är jättetråkigt). Vi påminner lugnt och kortfattat i de situationer när det ändå flamsas då det inte är tillåtet. Därefter säger vi till skarpare. Sedan har vi provat olika konsekvenser när det ändå inte fungerar, till exempel gick vi ett tag ut med sexåringen på bron en stund för att lugna ned stämningen. Vi har försökt ignorera det hela, vi har infört belöningssystem för att motivera till lugn kring matbordet och på kvällen och så vidare. Vi tyckte nog att det hade blivit bra mycket bättre, men det är fortfarande ett stort problem.

Vi är uppgivna nu och utan fler idéer. Vi vill ha ett mysigt och härligt familjeliv där vi kan vara glada och hitta på saker tillsammans och njuta av tillvaron, men vi är fast i flamsträsket där vi ofta tvingas välja mellan att acceptera flamsandet (som kan vara så illa att vi vuxna inte kan prata med varandra, att lillasyster blir skrämd, att vi gör oss illa på sexåringen som flaxar okontrollerat, och som är så intensivt och psykiskt utmattande att vi tappar lusten till det mesta), eller att försöka bli av med det på något sätt.

Hjälp oss med tips om hur vi kan hantera flamsandet på ett bättre sätt, och hur vi kan få barnen att lyssna utan att höja rösten när de är i ett flams-stim.

Svar:

Tack för ditt brev. Som förälder blev jag lite trött bara av att läsa det, eftersom du ger en så målande beskrivning av hur en förväntat harmoniskt kväll mynnar ut i kaos. Jag kan garantera att vi är många som känner igen oss. Jag gissar därför att andra kan avfärda ert problem med att barn är barn. Givet­vis kan en del föräldrar behöva sänka sina förväntningar på familjelivet och barnen, men jag uppfattar inte att ni har för höga krav. Tvärtom verkar ni ha ansträngt er för att acceptera läget.

Varför blir era killar så flamsiga trots alla ansträngningar? Självklart har barnens personlighet betydelse, men jag vill fokusera på andra möjliga orsaker – saker som ni faktiskt kan påverka. Till att börja med är det viktigt att reflektera över grundläggande saker som sömn och kost. Det beteende du beskriver låter som ett trött, hungrigt och kanske utmattat barn. Ni har säkert tänkt på detta, men ta ett varv till och försök att se mönster. Varierar problemet beroende på dessa faktorer? Finns det anledning att lägga barnen tidigare? Runt tio timmars sömn är rekommendationen för en sexåring. Har ni testat att ge ett extra mellanmål eller att ge mat tidigare?

Du skriver att er sexåring sportar och är ute mycket – blir det bättre de dagar han rört på sig? Eller har han kanske för mycket aktiviteter? Finns det någon aktivitet och miljö där han kan koppla av? Till sist – hur mycket skärmtid har han och när stänger han av skärmarna för kvällen?

Vid sidan av dessa grundläggande villkor för att barn ska kunna vara lugna och harmoniska, så har förstås samspel och kommunikation i familjen betydelse. Du skriver att ni har försökt att ge flamsandet så lite uppmärksamhet som möjligt. Jag tycker det låter vettigt och det har också blivit bättre. Så varför blir det inte helt bra? En vanlig fallgrop är att barn och föräldrar har olika bilder av vad som är okej. Det är svårt att dra gränsen mellan acceptabelt skojande och flamsande som stör. Det kanske är glasklart för era barn, men diskutera annars igen och ge många exempel på både skoj och flams.

Ni kan förstås också anstränga er ännu mer för att ge mindre uppmärksamhet åt flamsandet, vässa poängsystemet mer och vara ännu lugnare när ni säger ifrån. Frågan är bara hur långt ni kan nå den vägen, inte minst med tanke på att pojkarna kan trissa upp varandra. Jag tror att det kan vara en poäng att fokusera mer på samspelet vid sidan av måltider och läggningar.

Du påpekar hur tråkigt det blir att hålla låg profil och avstå från skoj och bus med barnen. Kanske ni ska göra tvärtom – när det inte är måltider eller läggning prövar ni att fullständigt ge er hän åt flamsa på barnens villkor. Inte hela tiden förstås, men någon gång varje dag kan ni testa att hänga på. Jag ser flera syften med det. Dels visar ni att flams och bus är roligt i vissa sammanhang, dels brukar en stunds gemenskap och glädje minska risken för konflikter och problem i nästa stund. Om barnen har fått busa fritt med er innan middagen är chansen större att de lyssnar när ni ber dem vara lugna vid bordet.

Oavsett vilka problem eller konflikter som finns i en familj, brukar det vara fruktbart att avsätta tid för umgänge och lek. Även när föräldrar redan tillbringar mycket tid med barnen brukar det vara meningsfullt att försöka utöka den tiden något – och framför allt att man som förälder försöker vara fullständigt närvarande i umgänget.

Jag vill avslutningsvis återknyta till inledningen, där jag konstaterade att ni verkar vara bra på att acceptera att det blir en del flams med en fem- och sexåring som har mycket spring i benen. Jag har samtidigt mött många föräldrar som i ivern att lösa ett problem tappar perspektivet. Det blir en dragkamp där barnen uppfattar att föräldrarna ständigt är missnöjda, vilket i sin tur väcker motstånd hos barnen. Min poäng är inte att ni ska acceptera flamset eller att förminska det problemet, men att ni bör försöka undvika att hamna i en dragkamp. I längden kan den bli ett värre problem eller faktiskt bidra till mer flams. Om ni känner att ni hamnat där, försök att höja blicken och se de goda stunder ni haft och påminn er om de fina sidor barnen har. Då kan det vara lättare att släppa taget och att acceptera att just den här kvällen blir ett fullständigt kaos där ingen får en syl i vädret. Det kanske till och med är lika bra att flamsa med.

Martin Forster

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 24

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Åh, vad jag känner igen mig. I allt. FS skriver att de tänkt på adhd men sedan tänkt att det inte kan vara det eftersom barnet kan koncentrera sig ibland. Bra att veta kan vara att barn med adhd inte behöver sakna förmåga att koncentrera sig. Adhd eller inte - för oss har det hjälpt att läsa på kring metoder som föräldrar till barn med adhd använder. Att se flamset som ett tecken på trötthet som kan förebyggas eller avhjälpas just som trötthet har också varit en hjälp för oss.

Helena R, 18:53, 14 maj 2016. Anmäl

”Varför tar min mamma alltid parti för andra och inte för mig?”

Hon är vuxen och har flyttat hemifrån, men känner sig fortfarande sårad av sin mammas sätt att alltid ta andras parti och göra sin dotter till ”syndabock”. Psykolog Liria Ortiz kommenterar.

Fråga:

Hej! Jag har ett problem som besvärar mig. Så länge jag kan minnas har min mor vänt sig emot mig i alla meningsskiljaktigheter som kommit i min väg. Om en kompis behandlat mig orätt och vi blir osams tar min mor kompisens parti, trots att det är mig hon borde försvara. Hon kan exempelvis säga att jag ska finna mig i kompisens krav och inte bråka utan i stället vara en bra kompis.

Nyligen, när min lärare gav mig underkänt på ett prov och det senare visade sig att jag fått underkänt på otillräckliga grunder, tog min mor lärarens parti och sa att jag borde skriva bättre och längre svar på frågorna, så att läraren blir nöjd. Dessutom sa hon att jag inte skulle framföra klagomål till högre instans för att ”du ska inte göra läraren arg”.

Jag gjorde det ändå och rektorn i skolan sa att läraren agerat fel och skulle ta tag i saken, men min mor tycker fortfarande att läraren hade skäl att ge mig underkänt trots att hon inte ens sett mitt prov.

När mina syskon varit osams med sina kompisar eller om en lärare behandlat dem orätt (vilket har hänt) har min mor inte tvekat att försvara dem. Jag vågar inte berätta något för min mor, inte ens något riktigt litet, ty jag vet att hon alltid hittar på sätt att skylla på mig eller på annat sätt se negativt på saken så att jag blir ledsen.

Jag har upprepade gånger sagt till henne att det inte är trevligt att hon alltid gör mig till syndabock i allting, men hon tar inte åt sig utan fortsätter bara. Jag har sagt förlåt till henne för alla gånger jag har brusat upp mot henne, men hon säger aldrig förlåt för att hon skyllt på mig utan giltig orsak.

Jag är inget litet barn längre. Jag är 21 år och bor i eget hem (min familj bor i ett annat land och jag själv studerar i Sverige), men ändå kommer jag inte ifrån det här. Jag vet inte vad jag ska göra, ty min mors sätt är väldigt sårande och bidrar inte till att bygga upp mitt raserade självförtroende det minsta.

Förutom att hon alltid tar andras parti i konflikter, har hon ett ständigt behov av att kontrollera vad jag gör. Om jag någon gång försummar att genast svara på hennes meddelanden så skickar hon nya meddelanden hela tiden tills jag har en hög olästa meddelanden.

Jag kan inte vara ifrån telefonen ens en kort stund om det råkar sig så att hon ringer just då. Hur ska jag hantera detta och vad är det som fått min mor att vända sig mot mig och göra mig till syndabock i allting?

Svar:

Hej! Du berättar om något som många kvinnor känner igen: den komplicerade relationen mellan mor och dotter, och hur den rymmer starka känslor. På gott och ont. Dilemmat är ofta de motstridiga känslor som finns i dotter- mamma relationen.

För samtidigt som en dotter kan vara urtrött på relationen, upplevs den som viktig och är fylld av förväntningar och lojaliteter. Så mycket att det inte känns möjligt att släppa taget om relationen och ”bara gå”. Relationsproblem mellan mamma och dotter är nästan alltid en utdragen historia, en energitjuv, och något som man lätt blir insnärjd i och upptagen med.

För att ge dig en bakgrund till det jag kommer att föreslå för dig kommer jag att berätta om en undersökning som jag gjort om vuxna barns relation till sina mammor. Jag bjöd in vuxna, både män och kvinnor, att berätta anonymt. Svaren finns återgivna i den bok som jag skrev efteråt, ”Jag och min mamma – att hantera en viktig relation”.

En viktig orsak till ilska och besvikelse från de vuxna barnen i relationen till deras mammor visade sig vara handla om myter om hur en mamma borde vara, och om hur relationen borde fungera! Myter som säger att en mamma alltid älskar sitt barn, inte ljuger, alltid sätter sitt barn först, är att lita på, och alltid tröstar.

De flesta mammor lever hyggligt upp till de föreställningarna, om än inte varje dag. Men sanningen är också att en del klarar det sämre, vissa nästan inte alls. Du har säkert läst eller hört om de vuxna barn till kända mammor som under de senaste åren skrivit om hur deras mammor inte alls levt upp till myten om den goda mamman.

Du frågar vad det är som får din mamma att bete sig som hon gör. För det klart att det sårar dig; det är smärtsamt när en förälder inte försvarar en, och inte är stödjande, generös eller ger trygghet.

Det finns en del erfarenhet om säger att mammor uppträder olika i förhållande till sina olika barn, utifrån hur lik eller olik barnet som mamman känner sig, eller utifrån i vilken ordning i syskonskaran som barnet är fött. Äldsta barnet behandlas till exempel ofta ganska olika än sina yngre syskon.

Möjligen spelar något av detta roll för att dina syskon behandlas annorlunda än du. Men troligast är det att du inte kommer att få veta hur det kommer sig att din mamma beter sig som hon gör, eftersom hon inte vill förklara sig.

Jag tror att det kan vara till större hjälp för dig att acceptera att din mamma kommer att förbli som hon är, och inte fundera så mycket över varför hon beter sig som hon gör. Din mammas sätt att vara mot dig har pågått så länge, så jag tror inte att du ska förvänta dig att hon kommer att ändra sig på något avgörande sätt. Och dina försök att få henne att lyssna på dig har ju tyvärr inte fungerat, du skriver att ”hon tar inte åt sig utan fortsätter bara”.

Mitt råd till dig blir därför att acceptera att din mamma ”är som hon är”, även om förstås är smärtsamt. Men också att du ska påminna dig om att det som händer inte är ditt fel. Det behöver inte heller handla om elakhet från din mamma utan snarare oförmåga.

När vi kan acceptera saker som inte går att ändra på känner vi ofta en stor lättnad. Vi slutar att älta hur det borde vara, och slutar att vara så insnärjda i det som irriterar eller gör oss ledsna. Jag tror att om du kan tillämpa acceptans på detta sätt kan du ”komma ifrån det här” som upptar dig så mycket trots att du bor i ett eget hem och i ett annat land.

Det handlar inte om att du behöver bryta med din mamma. Utan om att få en saklig distans till henne, att frikoppla dig från henne: utifrån att du accepterat att ”hon är som hon är”. Och fokusera på det du har nu, det som gör dig glad och nöjd med dig själv, i det vuxna liv som du börjat. En bok som kan vara till hjälp är: ”Sluta grubbla, börja leva” av Steven Hayes och Spencer Smith.

När det gäller din mammas kontrollbeteende med ”meddelanden hela tiden”, när du inte svarar omedelbart, är mitt råd det här. Besluta dig för en regel för hur du vill kommunicera med henne. Till exempel att du svarar när det passar dig, men inom 24 timmar.

Viktigt är att du konsekvent håller dig till din regel. I början kommer din mamma förmodligen att fortsätta sitt gamla beteende, och kanske intensivare än vanligt, men all erfarenhet säger att efter ett tag så kommer hon, när du är uthållig och konsekvent, att anpassa sig.

Du skriver att din mammas sätt har raserat ditt självförtroende. En väg att hjälpa dig att må bättre är att du påminner dig om vad du har uppnått, nu som vuxen, och vad hos dig som dina vänner (och du själv) uppskattar som goda egenskaper och bra sätt att bete sig på. Med andra ord, egenvårda ditt självförtroende!

Liria Ortiz

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 11

Kommentarer (11)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 11

När ens närstående undermedvetet ägnar de sig åt att förstöra vårt självförtroende, men utåt säger att de bara vill härda oss inför livet. Vad de gör är att vänja oss vid att orättvisor begås mot oss och de vill få oss att känna oss maktlösa (tom förlamade) att kunna göra något åt det. För att hantera dessa personer ska man skära i deras möjligheter att kritisera en, inte acceptera deras tolkning utan hävda din rätt. Så småningom kan kanske beteendet brytas eller ändras. Det tog 40 år för mig.

Eva Eriksson, 11:45, 17 maj 2016. Anmäl

Låter som att FS problem är att hon bor utomlands och att mamman är rädd för att hon ska råka illa ut. Låter också som att FS kanske har lätt att hamna i konflikter - inte bara med mamman, samtidigt söker hen ständigt moderns gillande. Här måste nog FS lära sig att välja. Hävda sin rätt att inte svara på varje sms, sitta beredd om telefonen skulle ringa - och samtidigt strunta i mammans ständiga tyckande.

Anna N, 13:34, 16 maj 2016. Anmäl

Jenny Löwerot, visst kan det vara så illa som FS beskriver, jag "försvarar" inte mamman, jag föreslår däremot att de tar hjälp utifrån för att få hjälp att kommunicera och förstå varandra bättre eftersom det låter som om de inte lyssnar på varandra. Mamman kanske är lika ledsen över att relationen är dålig, kanske orolig över FS också som verkar må dåligt. Inte konstigt om hon hör av sig överdrivet ofta i så fall om dottern bor långt bort. Säkert jobbigt, men knappast läbbigt om det är så.

M K, 19:10, 9 maj 2016. Anmäl

Väldigt mycket försvarande av mamman här. Om mamman vill så väl så borde hon inte behandla syskonen olika och hon borde kunna erkänna när hon haft fel, som i exemplet med provet. Jag tycker inte om föräldrar som daltar och jämnt håller med sina barn men att konstant göra det motsatta är inte bättre. Kontrollbehovet är också läbbigt, även om det handlar om missriktad omtänksamhet. Hade det varit en partner som betett sig så hade man direkt misstänkt våld i relationen. Lirias råd om det är bra.

Jenny Löwerot, 11:07, 9 maj 2016. Anmäl

Två personer som inte kan kommunicera, föräldern som bara vill alla sina barn allt gott, men som översätts till något annat av mottagaren, som också verkar ha väldigt dålig självkänsla, trots en bra uppväxtmiljö. Om då föräldern är mer lik sina andra barn blir det ju automatiskt en bättre kommunikation med dem, som kanske skapar avundsjuka och en ond cirkel. Trots att föräldern älskar alla barnen lika mycket. Varför inte börja med att gå till en familjeterapeut för att reda ut vad som är vad.

M K, 14:57, 6 maj 2016. Anmäl

Att FS skulle bryta med sina föräldrar, vad är det för (icke-)råd, skulle hon verkligen må bättre av det? Visst, det finns definitivt dåliga föräldrar, men det som får mig att undra i det här fallet är att mamman beskrivs som en bättre mamma i förhållandet till syskonen. Hon säger aldrig förlåt, kan det vara så att hon handlat i välvilja och blir missförstådd? Blir väldigt konstigt om hon då skulle säga förlåt. Det här låter väldigt likt relationen mellan en förälder och en ung vuxen i minnärhet

M K, 14:39, 6 maj 2016. Anmäl

Bra råd att sluta längta efter hur din mor borde vara och istället acceptera henne som hon är. Men Liria betonar inte tillräckligt att du aldrig behöver acceptera det hon säger som sanning, eller hennes beteende som okej. Du kan och bör ta rejält avstånd från din mor, sätta ner foten, sätta gränser. Hon beter sig gränslöst mot dig, och det kunde hon göra när du var barn, men nu är du vuxen; nu kan hon bara det så länge du tillåter det. Sluta tillåta det! Bryt med henne ett tag- ifall du behöver!

H R, 13:08, 4 maj 2016. Anmäl

Tycker tyvärr att det här var ett mindre bra svar från Liria. Du behöver minst lika mycket hjälp med att sätta gränser. En sajt som tar upp den här problematiken är captainawkward.com, där man kan söka på termer som "boundaries", "the art of saying no", "parents", "manipulation" osv. Den här posten innehåller en bra diskussion om relationen mellan mammor och döttrar, även om det inte matchar precis: https://captainawkward.com/2014/06/04/583-the-worry-wyvern-and-the-dragon-of-disappointment/

Nsu Affect, 13:18, 3 maj 2016. Anmäl

Forts. Menar inte att FS inte skulle ha tolkningsföreträde, men så onödigt om det är så att man missförstår varandra. Jag hade nog försökt reda ut med hjälp av en terapeut.

M K, 19:30, 2 maj 2016. Anmäl

Familjeterapi för att kommunicera bättre kanske vore en ide? Kan det vara så att FS misstolkar det mamman gör och säger? Mamman kanske bara vill visa på ett annat sätt att se på det hela när det gäller konflikt med kompisar, behöver inte betyda att hon inte tar FS:s parti. När det gäller studierna så kanske det är hennes sätt att peppa för att FS ska lyckas riktigt bra. Synd om det är välvilja och FS inte tolkar det så. Att hon ringer ofta kanske är engagemang i stället för kontrollbehov?

M K, 19:20, 2 maj 2016. Anmäl