Sviker jag mina barn om min flickvän får del i lägenheten?

Han är arbetslös och utan besparingar. Hans flickvän har mycket god ekonomi. Nu vill hon sälja sin villa, stå med på hans hyreskontrakt och skriva samboavtal. Är det rätt mot hans tonårsbarn, som inte går bra ihop med flickvännen?

Fråga:

Som arbetslös och frånskild man utan utbildning, utan egendom och utan besparingar, lyckades jag träffa en välutbildad välbeställd kvinna. Mina unga tonårsdöttrar går alls inte ihop med min nya livskamrat men vi delar bostad,­ min stora hyresrätt,­ sedan ett par år. Döttrarna bor hos oss varannan vecka. Det går ganska bra på det hela, även om alla flickornas svartsjuka är tärande. Jag känner mig aldrig riktigt tillräcklig, vilket förstås gnager.

Min flickvän vill sälja sin villa och flytta in för gott, men jag är tveksam till hur relationen till mina döttrar ska utvecklas. Och mitt livs investering i hyresrätten blir i ett slag halverad eftersom flickvännen kräver att få stå på kontraktet. Att hon dels har mycket god ekonomi från början men också kommer att bli mångmiljonär vid husförsäljningen anser hon inte hör till saken alls, ­hon är mycket tydlig med att vi ska skriva samboavtal. Då hon efterhand bytt ut i stort sett alla mina gamla möbler och inventarier och äger även dessa, undrar jag om jag är för naiv och dessutom sviker mina barn med tanke på deras möjligheter att få del i lägenheten i ett framtida byte.

Goda vänner har rått mig att ”sälja in” halva min hyresrätt åtminstone, vilket kan tyckas rättvist. Dock är det ju formellt olagligt. Andra vänner anser jag borde lämnat henne för länge sedan. Fast vi älskar varandra.
Rådvill

Svar:

Visst är det ett dilemma som du hamnat i. Du har olika intressen att väga in, och att ta hänsyn till – som också verkar till synes ganska oförenliga. För det första ditt eget. För det är så att en bostad är så mycket än bara platsen där man bor. Den representerar även trygghet och kontinuitet, och ganska ofta är den en del av ens identitet.

Att hamna i ett läge där det finns risk att kanske förlora sin bostad är något som förstås väcker stark oro, och som man vill undvika. För det andra dina döttrars; många föräldrar bekymrar sig i dag över hur deras barn ska kunna få ett rimligt boende i ett läge där det nästan överallt i Sverige är bostadsbrist och höga bopriser. Din hyresrätt kan vara ditt sätt att kunna hjälpa dem. Så det är förstås ett viktigt intresse för dig att inte förlora den möjligheten.

Samtidigt finns din kärlek till din flickvän, och även om ni bor ihop i din hyresrätt blir det något annat om ni gör din hyresrätt till er gemensamma bostad även i formell mening, särskilt om hon också säljer sin villa. En vanlig föreställning är ett sådant steg är ganska avgörande i en kärleksrelation; det är att visa att man både vill och tror att relationen ska vara länge, kanske för alltid.

Det är ungefär så här jag uppfattar ditt dilemma. Mitt första råd till dig är att du vänder dig till en jurist som kan ge dig besked om vad du riskerar ur ditt och dina döttrars perspektiv om du skriver på ett samboavtal. En jurist som du också kan resonera med om vad som är rätt och rimligt att göra och inte göra i din situation, utifrån juristens erfarenheter och kunskaper.

Med andra ord, gör det som är klokt i ett läge av motstridiga känslor, bli mycket saklig och ta reda på vilka de faktiska omständigheterna är.

Inom många förhållanden råder tystnad kring det som vi i vid mening kan kalla för plånboksfrågorna. Forskning av sociologen Charlott Nyman vid Umeå universitet visar att få par diskuterar ordentligt hur pengar och andra tillgångar ska fördelas på ett rättvist sätt, utan uppdelningen sker ganska oreflekterat. Omkring 70 procent av paren som Charlott Nyman intervjuade hade gemensam ekonomi, men nästan inga kunde förklara varför de valt den lösningen. Det fanns en ovilja att prata om ”ditt och mitt”. Eftersom det ansågs krocka med starka föreställningar i parförhållanden om kärlek och gemenskap.

Så här har du nog en utmaning. Om du väljer att ifrågasätta din fästmös önskan om samboavtal för hyressätten, och vill ha en annan, som du tycker rättvisare, lösning så kan du bli anklagad för att du väljer ”ekonomin framför kärleken”. Detta har sin grund i en av de stora myterna om kärleken – att den övervinner allt, att ekonomin är sekundär när man älskar varandra.

En annan snarlik myt är att om man pratar om ekonomin och ”dina och mina intressen” är det ett tecken på att man inte litar på den andra, och kanske till och med har tänkt tanken att skilja sig, inte nu, men i framtiden. Underförstått, att inte bry sig om sådana frågor är ett bevis på ”riktig” kärlek. Detta är en stor myt!

Min erfarenhet är att om villkoren för den gemensamma ekonomin av någon i paret upplevs som orättvis, så blir det förr eller senare ett påtagligt hinder i relationen. Och riskerar att göra slut på kärleken. Så mitt råd är att du tar ett steg tillbaka och tänker efter noga vilka av dina intressen kring hyresrätten som du inte vill släppa taget om, och som sagt, gärna efter att du fått rådgivning av en jurist. För att i nästa steg faktiskt se på din fästmö som en motpart, och bjuda in till ett förhandlade om hur ni ska hantera dina och dina döttrars gemensamma intressen, dina egna respektive hennes – och era gemensamma intressen som par. För de finns ju också!

Blir detta allt mer knepigt och att ni känner att ni inte kommer vidare, så kan ett alternativ vara att ni vänder er till familjerådgivarna i den kommun där ni bor.

Ungefär hälften av alla par bråkar om ekonomin ganska ofta, enligt en studie från 2015 av SBAB, den statliga bolånebanken. Ofta handlar det om vardagsekonomiska frågor, som fördelning av kostnader, särskilt om paren har ojämlika ekonomiska förutsättningar.

Hur man förhåller sig till pengar, och den andras och ens egna intressen, i en relation handlar inte bara om just det; det har lika mycket att göra med hur mycket vi bryr oss om den andra och om vår egen självrespekt. Vi måste inse att hur vi och vår partner hanterar den gemensamma ekonomin återspeglar hur kärleksfull relationen är.

Att hjälpa vår partner att kunna ha en hygglig ekonomi och bli ekonomiskt oberoende av oss är en tydlig kärlekshandling. Att vi själva i vår tur tar hand om vår egen ekonomi och värnar om vår ekonomiska handlingsfrihet är ett tecken på självrespekt. Här närmar vi oss ett annat problem som kan ställa till det i parrelationer. Vi tenderar att lita alltför mycket på vad vår partner säger. När vi borde vara lika uppmärksamma på vad vår partner gör på beteendenivå. Ett exempel: om en person säger att hen älskar oss men ber oss att ta stora lån och härigenom riskera vår ekonomiska framtid finns det anledning att undra om personen genuint älskar oss.

Jag har tyvärr sett många gånger i parrelationer att någon i paret inte lyssnar på de varningssignaler som hen trots allt ser och upplever. Jag uppfattar att du tycker att något inte stämmer längre i din fästmös beteende kring din hyreslägenhet. Jag vet inte om du håller med mig, men jag får intrycket att det är något som gör dig orolig kring det som pågår, kanske är du också besviken och arg.

Så bör ni gå skilda vägar? Nej, men bestäm dig för vilka villkor som är rätta och rimliga när det gäller din hyresrätt, och som du inte kan kompromissa om. Var tydlig och ärlig med detta. Försök sedan att hitta lösningar som kan ge plats både för dina och dina barns intressen och er kärleksrelation.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Skaffa en ny och gemensam bostad! Om dina barn inte kan eller vill flytta, får ni vuxna vänta, för alla tonåringar växer upp. Och lägg alla papper om ekonomi på bordet! Var inte för naiv, utan kräv öppenhet. Lever man ihop har man rätt till samma ekonomiska standard, även om inkomsterna är olika! Så diskutera ekonomi och andra villkor innan ni ev flyttar ihop. Fråga henne vad hon förväntar sig av dig, och förklara vad du förväntar dig av henne, i både smått och stort. Lycka till!

Gro Birkelund, 01:23, 22 oktober 2016. Anmäl

...fall. Har diu någon aning om hur hennes ekonomi ser ut? Huset är kanske belånat över skorstenen? Förälskade män beter sig som 13-åringar hela livet. Du måste sätta dina barn före kvinnan. I mina ögon är kvinnan egoistisk och har kanske en dold agenda som visar sig senare men då är du utan bostad för dig dig och dina barn. Vänd på det hela och ställ krav på henne: du vill vara ensam med dina barn när de är hos dig, du inte tänker skriva något samboavtal. Tycker hon om dig stannar hon ändå.

Sue Dibden, 20:20, 7 oktober 2016. Anmäl

Utan utbildning, arbete, besparingar och egendom: Hur kan du inbilla dig att förhållandet med denna kvinna ska hålla någon längre tid. Behåll din lägenhet för dig själv, ta det ansvar du har för dina barn och se tiden an med kvinnan. Varför öht låta henne bo hos dig när dina barn är där? Barnen behöver dig här och nu. Låt inte kvinnan bestämma över dig med krav, låt inte henne skaffa fler saker till ditt hem. Du är mer än lovligt naiv. Man får inget gratis och det gäller även i detta ...

Sue Dibden, 20:11, 7 oktober 2016. Anmäl

Om man ser rent praktiskt på problematiken så är det oftast inte bara att kräva att man ska få stå med på ett hyreskontrakt, många värdar anser att bara en person ska stå på kontraktet. Detta är inget som man bara kan kräva då många värdar vill förhindra svartkontrakt och olagliga byten. Nästa problematik är att en hyresrätt ärver man inte. Ville utveckla detta men utrymmet räcker inte till, tänk även på besittningsrätten.

Frk N, 16:03, 3 oktober 2016. Anmäl

”Min vuxna dotter verkar tycka att allt jag gör och säger är fel”

Hon älskar sin dotter, men känner att hon aldrig duger i dotterns ögon. Ibland känns det nästan som att de är rivaler. Hur ska hon göra för att de ska få en bättre relation?

Fråga:

Jag skulle så gärna vilja vara en tillräckligt bra mamma, men jag känner att jag aldrig räcker till för min äldsta, nu vuxna, dotter. Hon är en fantastisk yrkeskvinna, vacker, en vänlig själ, fixar allt och ställer upp och jag älskar henne men allt jag gör och säger verkar vara fel. Jag duger helt enkelt inte. Och ändå känner jag att det är ju jag som fostrat henne till att bli kritisk och granskande. Ibland känns det nästan som om vi vore rivaler. Men vad har vi att vara rivaler om?

Skulle vilja tala ut med henne, men känner mig för feg för en konfrontation. Har alltid varit rädd för konflikter. Jag skulle så gärna vilja ha en varm och innerlig relation med henne. Vad gör jag för att komma dit? Undrar en mamma som gjort så gott hon kunnat!
”Otillräcklig”

Svar:

Hej! Det är svårt för dig som det är nu i relationen till din dotter. Att känna att man inte duger i en nära och kär relation är mycket smärtsamt. Min första reflektion när jag läste ditt brev var att när ditt brev kommer att läsas i DN kommer så många mammor och döttrar att känna igen sig! Mamma- och dotterrelationen är speciell till sin karaktär. Den kan rymma närmast unika känslor av närhet och värme, av solidaritet och förståelse kvinnor emellan. Men även svårhanterliga rivalitetskonflikter och starka känslor av besvikelse och ilska.

Du undrar vad du kan göra för att få ”varm och innerlig relation” till din dotter. Jag ska strax ge dig några råd utifrån det som inom psykologin kallas för kommunikationsfärdigheter – något som kan låta ganska tekniskt, men som lite mer vardagligt uttryckt handlar om att använda annorlunda sätt att förhålla oss till varandra och samtala än de gängse. Sätt som gör att vi kan undvika de kommunikationsfällor som ställer till det för oss.
Men låt mig först resonera om varför ingen annan relation än den mellan dotter och mamma verkar kunna röra sig så mellan djup kärlek och stor ilska.

Det är en myt att mammor och döttrar inte är rivaler. Snarare är det tvärtom. En psykologisk iakttagelse är att det i relationen mellan mammor och döttrar ofta finns inbyggt en maktdimension, som kretsar kring att få varandras godkännande. För dottern handlar det om att få veta att hon duger. För mamman att hon är en god mamma.

Den amerikanska professorn i sociolingvistisk, Deborah Tannen, har analyserat samtal mellan mammor och döttrar och hittat flera särdrag hos dem. Hon har bland annat skrivit boken ”Den där kan du väl inte ha? Att förstå hur mödrar och döttrar samtalar”. Hennes slutsats är att inga andra samtalar som mor och dotter. Hon använder sig av begreppet metabudskap för att förklara varför det kan bli så komplicerade och laddade samtal. Hon menar att ett samtal mellan en mamma och hennes dotter inte bara är de ord som sägs just då, utan att det är summan av flera olika samtal, varav vissa ligger långt tillbaka i tiden, och av det som uppfattas finnas mellan orden.

Här är ett exempel: ”Men skulle det inte passa bättre med en enkel grönsallad till den här varmrätten?” Det kan verka som en oskyldig replik, men dottern eller mamman (beroende på vem som sagt repliken) kan uppfatta det som att hon får återigen får veta att ”jag vet bättre”. Och en oproportionerlig ilska eller ledsenhet uppstår, som för den andra framstår som både orättvis och förbryllande. En del mammor beskriver det i Deborah Tannens studier som att de känner att de balanserar som på en knivsegg i samtalen med sina döttrar.

Jag föreslår att du frågar dig om din dotter är en kritisk och felsökande person enbart i relation till dig. Om svaret är ja är det möjligen så att du och din dotter är indragna i ett maktspel.

Ett första steg kan då vara att du accepterar att det finns ett granskande av varandra i era möten, en rivalitet er emellan. Från din sida kretsar det kanske kring ”avvisa mig inte”, och från din dotter ”kritisera mig inte” eller vice versa. Titta lite närmare på det som händer. Hur ser rivaliteten ut? Jag vet inte om du känner igen dig i detta, men enligt min erfarenhet finns mellan mammor och döttrar närmast en upptagenhet kring frågan om likheter och olikheter dem emellan som kan utlösa känslor av rivalitet.

Det är som bekant så att det enda vi kan förändra är oss själva. Så, om vill du gå vidare i den här riktningen, fundera på vad din rivalitet och konkurrens med din dotter kanske består av för känslor och tankar. Vad du vill du rätta till hos din dotter; livsstil, värderingar, tycke och smak och annat kanske? Var ärlig mot dig själv, och tillåt dig att ge plats även för det som känns olustigt att behöva upptäcka.

Nästa steg kan vara att du aktivt väljer att ha acceptans för era olikheter, och härigenom slutar att säga och göra det som kanske triggar din dotter att känna att hon behöver försvara sig genom att vara kritisk till dig.

Det kan också vara så att din dotter mer överlag är en kritisk person, och att det provocerar dig. En färdighet du kanske kan ha nytta av i era samtal i sådana lägen är SOAL, ”stanna upp, observera, acceptera och låt gå” för att förebygga att det blir ett ställningskrig. Här är ett exempel på hur det kan låta när något den andra säger triggar en stark känsla:

Stanna upp: Vilken känsla har du, arg, ledsen, rädd eller vad, och hur känns det i kroppen?

Observera: Var kvar i känslan ett tag, och agera inte på den. Lär i stället känna den.

Acceptera: Tillåt dig att känna det du känner, men trassla inte in dig i känslan, säg dig att känslor bara är känslor, och påminn dig om att den kommer att minska ganska snart om du låter den vara.

Låt gå: Släpp känslan, låt den glida iväg, som ett moln på himlen, eller ett löv på vattnet, och rikta istället uppmärksamheten fullt ut på den andre och det hon pratar om.

Det som kan ge dig kraft och styrka att tillämpa SOAL är att du påminner dig om att du gör det här för att relationen är viktig för dig. Att detta kan leda till att du låter bli att gå i försvar när hon kritiserar dig, eller att du låter bli att kritisera henne. Detta kan leda till att ni närmar er varandra eftersom motsatsen till att känna sig kritiserad är att känna sig accepterad och detta är något vi alla behöver.

Du skriver att du skulle vilja ”tala ut” med din dotter, men att du är ”för feg för en konfrontation”. Ett sätt att kunna kommunicera utan att det behöver leda dit är att använda korfattade jag-budskap.

Det skulle kunna låta så här från dig: ”Jag blir bekymrad och lite ledsen när du kritiserar mig” (sätt ord på dina känslor). ”Jag förstår att det jag sa gjorde dig ledsen” (visa att du kan förstå och ta ditt ansvar för det som hände). ”Jag vill så gärna att våra samtal kan bli bättre” (var positiv). ”Vad kan jag göra för att lyckas med det?” (använd öppna frågor för att tillsammans kunna hitta lösningar).

Och ett sista förslag, varför inte prova att vara ännu mer bekräftande i förhållande till din dotter? Visa med ord och handlingar din uppskattning av henne, ge henne din odelade uppmärksamhet när hon efterfrågar den, ge henne glada överraskningar, och erbjud din hjälp utan att hon efterfrågat den. Eller med andra ord, öka trevlighetskvoten i era möten.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 18

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Som del i en komplicerad mamma-dotterrelation så skulle jag nog råda att vara försiktig även med "jag-budskapen"... Med den högen bagage man generellt har så kan även dessa trigga agg. Satt och föreställde mig att min mor använde de föreslagna meningarna mot mig, och min känsla blev just det... "mot mig". Särskilt "...vad kan jag göra för att lyckas med det" skulle få mig att gå i taket om det kom från mor min. Alla andra i hela världen skulle dock antagligen få ett konstruktivt svar :D.

annan Camilla, 13:57, 13 september 2016. Anmäl

Hur ska vi få vår lilla dotter att kunna knyta an till andra vuxna?

Hon är 1,5 år gammal och ska börja förskolan i höst. Men hon är mycket reserverad mot andra vuxna. Hon panikskriker, och går inte att trösta, så fort föräldrarna är borta en halv minut. Finns det några tips inför inskolningen?

Fråga: Jag skulle vilja ställa en fråga om vår dotter som är ett och ett halvt år. Hon är vårt andra barn, med en storebror som är fyra. Hon har inte börjat förskolan än, utan är fortfarande hemma med oss föräldrar. Vi har delat på föräldra­ledigheten och är, tror vi, stabila och närvarande föräldrar. Våra barn är glada, aktiva, friska, och verkar i familjen må väldigt bra.

Så till själva frågan: Vår dotter är oerhört reserverad mot främlingar (vuxna). Hon har varit det sedan fyra månaders ålder, och sedan dess har i princip inga andra vuxna kunnat röra henne utan att hon gråtit. När vi försökt diskutera det med bvc eller personalen på storebrors utmärkta förskola, där lillasyster ska börja, har vi bara fått höra att det växer bort, och att alla barn är så här.

Vi upplever dock en distinkt skillnad mot vårt äldre barn, som också varit reserverad, men som kunnat ta till sig nya vuxna som varit trygga och återkommande, och också mot andra blyga barn. Det här är inte blyghet som vi upplever det, hon interagerar gärna med andra vuxna om vi är närmare än de andra vuxna. Vi har naturligtvis försökt exponera henne för sociala situationer med våra vänner, utan att på något sätt tvinga på henne umgänge när hon signalerat att hon inte vill.

Nu, när hon är 18 månader, är det stört omöjligt att tänka sig att hon skulle kunna bli bytt på och få en måltid av en annan vuxen. Hon panikskriker och går inte att trösta om vi försvinner en halv minut (och är vi borta flera minuter eskalerar det snabbt och intensivt). Vi oroar oss för inskolningen på förskolan i höst.

Vi har fått kommentarer från förvånade vuxna i omgivningen om att detta antingen är för att vi är för mesiga som föräldrar och att det bara är att lämna henne, eller att det handlar om en otrygg alternativt för intensiv anknytning, kommentarer som sårar eftersom de träffar oss mitt i vår oro.

Vår dotter får gärna vara blyg, men både för hennes och vår skull skulle hon behöva kunna knyta an till någon/några få andra vuxna.

Svar: Jag förstår verkligen er oro, eftersom det finns få saker som är så plågsamma som att lämna ett förtvivlat barn. Samtidigt vill jag påstå att inskolning på förskolan ofta går bättre än man tror. Många barn som hemma visat stark oro över att skiljas från föräldrarna kan oväntat snabbt vänja sig och känna trygghet på förskolan, inte minst när föräldrarna känner förtroende för pedagogerna, vilket ni verkar göra.

På samma gång talar era erfarenheter av att försöka lämna er dotter till barnvakter eller andra vuxna emot min förhoppning. Det som ändå gör mig hoppfull är att många barn kan uttrycka stark förtvivlan över att lämna föräldrarnas famn, så länge föräldrarna finns i närheten. Det kan låta hjärtlöst, men det räcker sällan med några minuter för att ett barn ska hinna lugna ned sig och kunna finna trygghet hos andra.

Samtidigt kanske det är just den här reaktionen ni brukar få – att andra försöker lugna er och mellan raderna påstå att ni är överdrivet oroliga. Ni kan ju faktiskt ha rätt i er oro – er dotters rädsla för separationer kanske är allvarligare än hos ”normalängsliga” barn och den kommer kanske inte alls att ge med sig som den brukar.

Mitt första råd blir därför att återigen prata med pedagogerna inför inskolningen. Be dem att beskriva hur de brukar göra med barn som är mer rädda och förtvivlade än vanligt. Mitt nästa råd är att följa deras råd, givet att de inte verkar helt fel. Utgå från att det kan fungera, för det gör det som sagt ofta även med mycket oroliga barn. Jag ger det rådet eftersom barn uppfattar föräldrars oro, vilket förstås gör det svårare för barnet att känna trygghet med andra vuxna.

Det mest grundläggande för en bra inskolning är att pedagogerna är lyhörda och närvarande när de möter barnet. Det låter självklart, men ibland tycker jag att det kommer i skymundan för uppmaningar om att föräldrarna måste ”kapa bandet” och ”släppa taget”. Under inskolningen kan ni försöka uppfatta om ert barn verkar känna sig mer trygg med någon särskild av pedagogerna. Vissa förskolor använder sig av en ”anknytningsperson”. Diskutera hur de gör på er förskola och om det finns möjlighet att byta anknytningsperson ifall er dotter verkar ty sig mer till någon särskild.

Det finns också en diskussion om så kallad föräldraaktiv inskolning, vilket innebär att föräldrarna är med några hela dagar för att sedan lämna helt (men vara tillgängliga vid behov). Jag tycker att det finns flera fördelar med den föräldraaktiva inskolningen, givet att den genomförs på ett lyhört sätt. I traditionell inskolning är man kortare stunder på förskolan och föräldrarna ska gradvis dra sig undan alltmer. Upprepade små separationer kan väcka barnets osäkerhet. Det värsta för ett ängsligt barn är oförutsägbarhet – är mamma/pappa på väg att gå nu? Om föräldern i stället är med hela dagar får barnet en chans att utforska miljön och lära känna personal och barn i lugn och ro.

Har barnet verkligen hunnit bli tryggt med pedagogerna på bara ett par dagar? Om ni märker efter ett par dagar att det behövs mer tid tycker jag inte att det finns några hinder för att ni är där ytterligare några dagar. Men, när ni sedan ska lämna tror jag att det är bäst att göra ett tydligt avsked och att ni är borta ett par timmar.

Det vanliga rådet är att lämningen ska vara snabb och tydlig, eftersom barnets förtvivlan brukar förvärras av utdragna avsked. Hjärtat går förstås itu när man kallhamrat ska kliva ut genom grinden och lämna barnets tårar och skrik bakom sig. Finns det ingen gräns för hur ledset ett barn får bli? Här tycker jag att just lyhördheten är viktig, både hos pedagogen och hos föräldern.

Även om man ska försöka göra snabba och tydliga avsked, handlar det också om tajmning. Om avskedet blir för abrupt eller sker när barnet är helt ur balans blir det onödigt jobbigt. Sök därför givetvis upp en pedagog innan avskedet om ingen finns i närheten. Vänta med avskedet tills barnet är engagerat i någon aktivitet eller när pedagogen har fångat dess uppmärksamhet. Gör också avskedet till en ritual – kram och hejdå på samma sätt varje morgon.

Vad ska ni göra om er dotter fortsätter att vara förtvivlad på förskolan även efter inskolningen? I det långa perspektivet finns det anledning att vara hoppfull. I en aktuell studie följde man barn under flera år och såg att majoriteten av barn i er dotters ålder med stark separationsångest inte hade mer besvär än andra barn när de var 4–5 år. Och om problemen inte ger med sig av sig själva har kognitiv beteendeterapi visat sig hjälpa större delen av barn som deltar i behandlingen.

Jag vill avsluta med att ta upp det du skriver om anknytning. Det är viktigt med en trygg anknytning mellan föräldrar och barn, men beklagligt att detta ofta blir den dominerande förklaringen till att barn har svårt för att bli lämnade, eftersom sambandet inte är så starkt. Forskning om oro och rädsla hos barn pekar på att andra faktorer, som erfarenheter utanför familjen och medfödda egenskaper, har större betydelse. Exempelvis vet man att en del barn är mer avvaktande inför nya situationer från födseln, vilket gör det svårare med separationer.
Martin

Läs mer: På www.forster/referenser160905 kan du läsa mer om forskningen som diskuteras i svaret.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2