”Min mans samlande har gjort hela huset till en sopstation”

Hennes man har alltid haft svårt för att slänga saker, men sedan han gick i pension har det blivit värre. Saker ligger överallt, och det är omöjligt att prata med honom om det. När hon försöker röja blir det bråk. Vad ska hon göra?

Fråga:

Jag lever i en sopstation! Vad gör jag? Min mans samlande har under senaste åren förvandlat hela övervåningen och källaren till veritabla sopstationer. Hela huset har blivit belamrat. Allting ligger huller om buller. I byråer, i garderober, och sedan en tid även på golven och på allt fler möbler. Detta hus som egentligen är ett fint gammalt femtiotalshus. Jag försöker hålla i ordning och städa, men blir då anklagad för att ha städmani. Inte en pinal i hans samlingar får röras.

Min man har alltid haft svårt att slänga saker, men efter att han gick i pension, som var svårt för honom, har allt samlande bara eskalerat.

Ibland bara röjer jag, trots allt bråk som det leder till, men det blir bara en tillfällig lättnad för efter bara några veckor är det lika överfullt med saker igen!

Jag skäms för mitt hem. Jag bjuder inte hem någon. Det gör att jag aldrig blir hembjuden till någon och får jag väl en inbjudan slätar jag över den för jag vet ju att jag inte kan bjuda igen.

Det är totalt omöjligt att ta upp detta med min man. Ingen av mina förmaningar eller böner tar han på allvar. Jag är helt slut. Så vad kan jag göra? Kan man få hjälp av någon? Bör min man få psykologisk hjälp? Fungerar det?

Jag älskar honom men situationen sliter oerhört på oss båda!
E

Svar:

Hej! Det kan vara så att din man har utvecklat ett tillstånd som kallas för samlarsyndrom. Det är förstås inte möjligt att diagnostisera din mans beteende utifrån ditt brev, och det är inte heller vad vi psykologer erbjuder här på Insidan. Men det skulle underlätta för din man om han kunde tänka sig att träffa en läkare eller psykolog för att berätta om det som pågår, och få utrett om han kanske har diagnosen samlarsyndrom – och i så fall utifrån det få den hjälp som kan erbjudas honom. Både i form av psykologisk behandling och hjälp från socialtjänsten.

Men jag anar av ditt brev att din man inte är så självklart intresserad av det. Jag ska strax ge dig några råd om hur du kanske ändå kan motivera din man att vilja träffa en läkare eller en psykolog.

Samlarsyndrom beskrivs som ett överdrivet (patologiskt) samlande av saker, och svårigheter att göra sig med sakerna på grund av ett upplevt starkt behov att behålla dem, och uttalat obehag förknippat med att göra sig av med sakerna. Detta resulterar i det som du beskriver; att hemmet blir allt mer stökigt och överhopat. Och det är inte ett ovanligt problem, omkring 150.000 svenskar har problem med överdrivet samlande.

Samtidigt ska sägas att detta med att samla på saker är något vi människor gärna gör. Studier visar att 70 procent av barn och 30 procent av vuxna har någon samling. Ur evolutionsbiologiskt perspektiv är det troligen så att det har haft ett överlevnadsvärde att spara på mat och verktyg för att öka chanserna till överlevnad. Men det finns en avgörande skillnad mellan en samlares samling och samlandet hos en person som har ett samlarsyndrom. Samlaren har ordning och reda på sin samling, medan den med ett samlarsyndrom har det hopsamlade helt eller delvis i en stor oordning, och samlandet fortgår även när hemmet blir allt svårare att leva i på grund av detta.

Samlingarna består ofta av kläder, tidningar, böcker, kvitton, och förpackningar som utifrån sett framstår som ganska värdelösa och onyttiga. En del personer med ett överdrivet samlande berättar trots det om en ”kick” när de skaffar nya saker.

Samlarens dilemma tycks vara att hen har påtagliga svårigheter med att besluta sig för om sakerna ska slängas eller behållas, och inte så sällan en stark känslomässig anknytning till sakerna. Vilket sammantaget leder till ett undvikande beteende, överväganden då och då om att trots allt kanske kasta saker skjuts på framtiden. Konsekvenserna när beteendet har pågått en längre tid och blir allt mer gränslöst är ofta ganska allvarliga. Social isolering och konflikter i familjen, som du berättar om, och ibland även vräkningar.

Ibland kan överdrivet samlande både utlösas och förstärkas av en depression, eller av en debuterande demens. Det är tyvärr ovanligt att överdrivna eller patologiska samlare självmant söker hjälp. Oftast är det så att andra i familjen ber om hjälp när situationen blir allt mer besvärlig. Eller att det är en hyresvärd eller hemtjänsten som upptäcker problemet och agerar.

Men vad kan du då göra? Det första problem som du har att hantera är att motivera din man att söka hjälp. Det verkar som om din man under alla de här åren inte har övervägt det. Du nämner i varje fall inget om det. Så det är förmodligen ett stort steg för honom att göra det.

Vad kan du då göra för att få honom intresserad av det? Det du inte ska göra är att försöka övertala honom. Det skulle troligen bara få honom att känna sig ifrågasatt och kanske till och med rädd. Risken är då att han börjar försvara sig genom att minimera och bagatellisera det som händer. Den vägen har du också provat flera gånger utan framgång.

En framkomligare väg är att försiktigt fråga efter vad din man kanske ändå upplever som besvärligt med sitt samlande: Att relationen mellan er blir sämre? Att han ser att du blir olyckligare? Att vänner inte kommer hem till er längre? Annat som du tycker kan vara motiverande för honom? Och att fråga om han kanske skulle vilja kunna kontrollera sitt samlande bättre.

Hjälp honom att hitta sina egna skäl till att göra en förändring! Be om lov att få samtala om detta. Möjligen säger din man nej den första gången eller de första gångerna du frågar. Men om du på ett respektfullt och tålmodigt sätt återkommer, så är möjligheten stor att han uppfattar din omsorg. Då kan det bli möjligare för honom att berätta om det som är svårt, och som han kanske vill ha hjälp med.

Ett tips är att närma sig frågan genom att resonera utifrån att det i första hand handlar om att få en säkrare och bekvämare hemmiljö för er än att enbart rensa bort saker. Kanske du också ska undra lite försiktigt om din man efter sin pension känner sig nedstämd och orolig, och om han själv tror att det spelar in.

Väck också din mans hopp om att förändring är möjlig. Att bli motiverad handlar till stor del om att få en ökad tilltro till att det finns hjälp att få. Det finns numera en psykologisk behandling, kognitiv beteendeterapi (kbt ), som utvärderats på ett vetenskapligt sätt och som gett lovande resultat vid samlarsyndrom. En majoritet av personerna blev förbättrade av behandlingen (70 procent), och 24 procent blev mycket förbättrade. Mitt råd är att du tar reda på vilka legitimerade psykologer eller legitimerade psykoterapeuter med kbt-inriktning som finns där ni bor, och som har erfarenhet av att utreda och behandla samlarsyndrom. Kontaktuppgifter finns på www.kbt.nu och på www.sfkbt.se.

Ta reda på mer om samlar­syndrom, kanske du ska träffa en psykolog och informera dig och sedan berätta för din man, och väcka hans hopp om att hjälp finns om han vill?

Om din man så småningom vill börja sortera och rensa ut saker, så kan socialtjänsten ofta också erbjuda boendestöd för hjälp med sortering och borttransport av saker.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

För din egen skull måste du ta itu med den sociala biten- att bli av med det sociala umgänget kan knäcka vem som helst. Fundera på att "gå ut" med detta som du hittills ansett vara privat, att alltså berätta för dina vänner om samlingsmanin som pågår därhemma, berätta att du gärna vill bjuda tillbaka, men att det blivit praktiskt omöjligt, berätta att du saknar umgänget och behöver det - så blir du bjuden igen, och kan som gendrag istället ta med vänner på bio, på picknick, promenad, utställning

H R, 12:11, 23 november 2016. Anmäl

Till problemet hör förmodligen att "samlarsyndrom" inte är så värst väletablerat som diagnosticerbar åkomma i det allmänna medvetandet. Särskilt för män i den beskrivna åldersgruppen har det väl snarast alltid betraktats som ett ideal att kröna sin livsgärning med en ordentlig samling. Om man läser gubbtidskrifter som Nostalgia och liknande skrivs det regelrätta hyllningsreportage om tokar som belamrar sina hem med rostiga burkar eller värre. Hur göra sjukdomsinsikt av sådant?

Kap Kennedy, 16:12, 31 oktober 2016. Anmäl

Mina vänner sprider hat på nätet – hur kan jag bäst påverka dem?

Hon har en vän och en släkting som sprider hatiska inlägg i sociala medier, mot exempelvis andra folkgrupper. Om hon bara klipper kontakten kan de här personerna bli än mer isolerade och hatiska, resonerar hon. Vad kan hon göra i stället?

Fråga: Jag har ett problem som jag kanske delar med andra, min vän är ett nättroll. Egentligen är det min mans barndomsvän, som jag inte känner särskilt väl, men är vän med på Facebook, som skriver de mest hemska saker på sin Facebooksida. Mest är det hat mot flyktingpolitiken och muslimer generellt, men också politiker och polisen. Han verkar väldigt arg. Ingen ”gillar” dessa inlägg, men när han någon gång ibland lägger ut något annat, som en bild på en hund, brukar jag trycka ”gilla” så att han ska bli uppmuntrad att dela sådant i stället.

När jag har träffat honom vid ett fåtal tillfällen är han väldigt trevlig och deltar på ett balanserat och trevligt sätt i diskussioner.

Jag vet att han är lite av en enstöring som lever ensam och har kämpat med sociala relationer, och jag är väldigt rädd att en ”offentlig” konfrontation eller konflikt kan göra så att han blir ännu argare, eller drar sig undan och bara umgås med folk på nätet med samma åsikter.

Jag ser att han ”gillar” och delar artiklar från extrema eller hatfulla gruppers hemsidor. Hade vi bott i samma stad hade jag nog försökt träffa honom och umgås med honom utan att diskutera politik och religion, för att uppmuntra positiv social kontakt och kanske prata om det som är jobbigt i hans liv. Min man och hans vänner verkar mest tycka att han är komisk och en kuf som det är bäst att undvika.

En släkting till mig gör samma saker. Delar de mest absurda artiklar om andra folkgrupper. När någon konfronterat honom i kommentarsfältet går han ut med långa haranger och får medhåll från en massa likasinnade. Andra i min familj har kort och gott klippt kontakten på Facebook. När man möter honom är han social och trevlig. Under ytan tror jag att han har dåligt självförtroende.

Jag tror att det måste finnas någonting positivt jag kan göra, för om dessa människor isoleras därför att de beter sig konstigt så kanske de till slut gör något dumt?
Tusen tack för svar

Svar: Hej! Du berättar om dina erfarenheter av det som är ett växande samhällsproblem, näthatet och nätmobbingen. Något som berör allt fler av oss, både som drabbade och som åskådare.

Jag kanske utmanar dig nu, men jag vill snarare beskriva personer som dem du berättar om som näthatare och nätmobbare än som nättroll. Ordet nättroll tycker jag är alltför överslätande, och avser också ursprungligen personer som på internetforum vill provocera fram känslomässiga inlägg och desinformera.

Låt mig på en gång säga att mitt råd till dig är att du säger att du vet att de ägnar sig åt näthat och nätmobbning, och att du finner det förkastligt. Om du gör detta innebär det möjligen att du utsätter dig för en del obehag, och för risken att de inte vill träffa dig. Du skriver att du oroar dig för att din mans vän och din släkting ska bli ännu mer isolerade om du säger ifrån, och göra något dumt. Men är det inte egentligen så att det du oroar dig för redan har hänt?

Oavsett om det är så ser jag det som en tankefälla att tänka på det sättet. Och som ett exempel på det som Stefan Einhorn benämner som ”falsk snällhet” i sin bok ”Konsten att vara snäll”, i den meningen att det handlar om en ovilja att säga ifrån. Äkta snällhet är att ha modet att stå upp för det som är rätt, hävdar han, och att säga emot vid orättvisa och ondska. Som näthat och nätmobbing faktiskt är exempel på.

Du har säkert läst om tragedin med den 32-åriga Tiziana Cantone, som tog livet av sig efter att hon blev trakasserad på internetforum efter att en privat sexvideo med henne lagts ut på nätet. DN:s ledarskribent Erik Helmerson skrev ett inlägg om den händelsen, där han resonerar om några av drivkrafterna bakom mobbningen av Tiziana Cantone, som njutningen i att se någon förnedras och självrättfärdigheten som egenskap.

Erik Helmersons slutsats är att vi alla bör ta moralisk ställning till vilket beteende vi ska ha på nätet, och jag vill lägga till: Hur vi ska förhålla oss till folk i vår omgivning som vi förstår hatar och mobbar på internet och sociala medier.

Jag ska strax fortsätta att resonera med dig ännu mer om varför det kan vara bra och till och med nödvändigt att i vissa lägen stå upp för det som är rätt. Men jag vill först nämna ett par saker som jag tycker hör till sammanhanget. En del hävdar att yttrandefriheten innebär att alla medborgare har rätt att fritt uttrycka sig, bland annat på nätet. Det stämmer inte. En laglig gräns dras vid hets mot folkgrupp, man får inte hota människor med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etiskt ursprung, trosbekännelse, eller sexuell läggning.

Ibland blir ett beteende tydligare om man sätter det i ett moraliskt och etiskt perspektiv. I Stefan Einhorns senare bok ”De nya dödssynderna” beskrivs en brett upplagd svensk attitydundersökning i vilken man fann att de klassiska dödssynderna verkar ha ersatts av nya dödssynder som de flesta av oss fördömer och vill ta ställning emot. De var i stigande ordning girighet, främlingsfientlighet, trångsynthet, översitteri, hänsynslöshet, hat, och som den allra sämsta egenskapen, falskhet. Det vill säga beteenden som ryms inom det som kallas näthat och nätmobbning.

Vad innebär det då att säga ifrån när man möter hat och mobbning? Att inte agera och säga ifrån, påpekar Einhorn, kan vantolkas som en form av snällhet. Men verklig snällhet är snarare att göra det som vi tror är långsiktigt bra för en person. Som till exempel att säga till utifrån tanken att det kan få personen att tänka efter, och kanske ändra beteende. Även om det i det korta perspektivet kan te sig hjärtlöst. Ibland får vi helt enkelt vara övertygade om att det vi gör till slut ändå får goda konsekvenser. Men visst kräver det en viss grad av mod.

En annan fälla kan vara det som Einhorn benämner ”nånannanismen”. Det innebär att vi säger oss att det inte är mitt ansvar, det är någon annans ansvar att påpeka och säga till. Den hållningen innebär en risk för att ingen till slut tar ansvar för att hävda vissa grundläggande principer i möten med ondska. Å andra sidan vet vi, att när det görs, kan det få människor att tänka efter, och ändra sina beteenden.
Det sägs ibland att det enda som vi har möjlighet att ändra på är oss själva. Det stämmer inte alltid. Vi människor lär oss av goda föredömen. Ju fler av oss som säger ifrån – i det sociala livet, i skolan, på arbetsplatser, och på nätet – desto fler goda ringar uppstår på vattnet.

Visst är det så att ytterst är det din mans vän och din släkting som måste vilja ändra på sitt beteende, och vara villiga att lägga ner det arbete som krävs. Men ett nödvändigt första steg är att de börjar bli bekymrade över det beteende som de har. Vår förmåga att bagatellisera och rationalisera kring våra egna beteenden, som vi ändå anar är felaktiga, är stor. Vändpunkten är ofta att någon helt enkelt säger ifrån. Särskilt om det är någon som man uppskattar och har förtroende för.

Mitt råd till dig är därför att fundera på att du kanske ska ta på dig den rollen, trots att det känns obehagligt, utifrån dina värderingar om vad som är rätt och rimligt. Och faktiskt även av omsorg om din mans vän och släkting, och om andra som kan drabbas.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Att personer som uttrycker extrema och hatiska åsikter håller på att isolera sig är egentligen en felaktig lägesuppfattning. Vad de tvärtom oftast försöker göra är att finna en gemenskap med andra som tycker likadant. I verkliga livet funkar det inte, men på internet och i de sociala mediernas fantasivärld finns sådana gemenskaper inom räckhåll. Det är därför som dessa personer kan bete sig som "Dr Jekyll och Mr Hyde", och till synes enkelt glida i och ur de olika rollerna.

Kap Kennedy, 11:12, 21 oktober 2016. Anmäl

Bråk mellan syskon är vanligt – men oroar många föräldrar

Bråk – speciellt då bråk mellan syskon – är det som föräldrar frågar oftast om. Och det är nästan alltid mammorna som hör av sig. Psykolog Martin Forster har hittills svarat på över hundra frågor från Insidans läsare. I dag gör han en återblick.

Jag har svarat på läsarfrågor i DN sedan 2010 och nyligen skrev jag det hundrade svaret. När jag insåg det kände jag behov av överblick och sammanhang, eftersom jag i regel har svårt att komma ihåg vad jag skrev för en månad sedan. Därför kommer jag inte att svara på någon läsarfråga denna gång. I stället vill jag göra en återblick för att blottlägga mönster i läsarnas frågor genom åren.

Det förekommer ofta rapporter i medier om hur den psykiska ohälsan har ökat bland barn och unga på senare år. Även om det behövs mer forskning för att helt säkert kunna påstå det, pekar all tillgänglig statistik på att den negativa utvecklingen stämmer. Det är samtidigt viktigt att poängtera att det främst gäller tonåringar. Bland barn har läget i statistiken inte förändrats nämnvärt de senaste 20–30 åren.

Vilka problem upplever då de föräldrar som skrivit till mig?

Till att börja med är det tydligt att det är mammor som frågar – endast en minoritet av frågorna kommer från pappor. Om man ser familjelivet som ett teamwork finns det fortfarande en del kvar att göra när det gäller föräldraskap, där även allmän statistik bekräftar att mammorna ägnar mest tid åt barnen. Det finns inte så mycket forskning om hur ett jämställt föräldraskap påverkar barnen, men det finns studier som visar att relationen mellan föräldrar fungerar bättre i jämställda par, vilket indirekt påverkar barnen.

Ett annat intressant mönster i frågorna är att en klar majoritet av dem handlar om barn – inte tonåringar. Det är förstås vanligt att föräldrar inte har samma insyn i äldre barns problem, eftersom livet utanför familjen blir viktigare för tonåringar. Samtidigt visar allmän statistik att det är fler tonåringar än barn som mår dåligt, så kanske tonårsföräldrar i allmänhet skulle behöva vara mer involverade. Frågan är bara hur?

Det hör ju tonåren till att slå sig fri och kanske ta avstånd från föräldrar. Utmaningen är att släppa taget utan att helt förlora kontakten. Som en mamma vars dotter plötsligt börjat dricka alkohol och umgås i fel kretsar skriver: ”Jag undrar bara vad som har hänt. Hur har vår dotter kunnat byta fokus så snabbt? Varför har jag inte märkt något tidigare?”

Det vanligaste problemet som föräldrar har tagit upp är utan konkurrens konflikter och bråk. Nästan hälften av alla frågor jag får handlar om det. Det stämmer med statistik från Barn- och ungdomspsykiatrin där bråkighet också är en vanlig anledning till att söka hjälp.

Flera frågor handlar om det man kan förvänta sig, det vill säga ett barn med hett temperament som får våldsamma utbrott. Ännu fler handlar dock om konflikter i samspelet som inte nödvändigtvis blir våldsamma. Som till exempel en 9-åring som plötsligt blivit vresig och bara vill vara med kompisar, eller en brådmogen 8-åring som vill bestämma lika mycket som de vuxna. I flera fall kan man ana hur roller i familjen har låst sig och barnet som upplevs problematiskt har blivit syndabock.

Jag tycker ofta det är lättare att ge råd om utbrott jämfört med dessa mer komplexa relationskonflikter, som kan präglas av mer indirekt kommunikation. När budskap förmedlas mellan raderna ökar risken för skuld- och skamkänslor som kan bli svåra att reda ut.

Men den allra vanligaste konfliktfrågan jag får rör syskonrelationer. Det är ett brett spektrum med problem, från konkurrens mellan syskon till syskonbråk som övergått i regelrätt misshandel. Det är inte så konstigt att många frågor handlar om detta med tanke på hur vanligt det är att syskon bråkar.

I en studie fann man till exempel att barn i förskoleåldern i snitt bråkade åtta gånger i timmen.

Det finns inte så mycket forskning som handlar om hur föräldrar ska lösa problem med syskonbråk, kanske för att det betraktas som normalt. Den forskning som finns pekar dock på att föräldrar varken bör vara passiva (i hopp om att syskonen löser konflikterna själva), eller bli domare och försöka skipa rättvisa. Snarare gäller det att vara en medlare som kan lära barnen att ta varandras perspektiv och uppmuntra dem att själva finna kompromisser.

Det näst vanligaste problemet som kommer upp i frågorna, efter konflikter, är oro och rädslor av olika slag. Även detta stämmer med den allmänna statistiken om barns problem.

Många frågor handlar om separationsångest, som till exempel barn som inte vill lämnas på förskolan eller äldre barn som måste sova i föräldrarnas säng. Exempel på annan slags oro är 9-åringen som är rädd för döden, 13-åringen som oroar sig för Ebola och 3-åringen som inte vågar stå upp för sig själv mot kamrater.

Förutom att man som förälder måste vara lyhörd och försöka förstå vad barnets oro handlar om, brukar det vara avgörande att barnet får utmana rädslan gradvis. Men ibland vägrar barn att ta minsta steg och ofta leder sådana maktkamper till irritation och konflikter. Det är i sådana lägen som professionell hjälp kan behövas, när rädslan eller oron håller i sig och begränsar barnets möjligheter.

På tredje plats, efter konflikter och oro, kommer kamratproblem. Till exempel har jag fått frågor om en 7-åring som drar sig undan och tänker på sina gamla vänner, en 16-åring som alltid sitter hemma utan vänner och en 4-åring som blir utfryst på förskolan.

Kamratproblem är ju ingen dia­gnos som förekommer i statistiken, men är nog ett av de problem som känns tyngst för både barn och föräldrar. Dessutom är det ofta svårt att särskilja problem med kamrater från andra problem, som oro och nedstämdhet. En möjlig förklaring till att jag fått så få frågor om nedstämdhet är att det oftast märks i tonåren. Man vet samtidigt att problem som ensamhet och utfrysning under uppväxten innebär en risk för senare nedstämdhet. Som förälder känner man sig ofta maktlös inför barns kamratproblem, eftersom man har så lite inflytande över vad som sker utanför hemmet. Det kan också kännas tungt om man upplever att barnet saknar nödvändiga sociala färdigheter. Givetvis kan man behöva lära barn grunder i socialt samspel, men i regel brukar det vara mer fruktbart att låta barnet vara som det är och i stället försöka finna andra miljöer och sammanhang som ger möjlighet till nya vänner.

Den sista kategorin av problem jag vill ta upp är separerade föräldrar, som jag får en hel del frågor om. Det behöver förstås inte vara något problem i sig att föräldrar är skilda. Svensk forskning visar att barn till separerade föräldrar inte mår nämnvärt sämre än barn i övrigt, givet att barnet har god kontakt med båda föräldrarna (växelvis boende) och att föräldrarna har ett gott samarbete. Det som däremot är tydligt är hur destruktiva konflikter mellan föräldrar (skilda eller inte) påverkar barn negativt. Det är värt att göra avkall på ganska mycket för att upprätthålla en god relation föräldrar emellan.

Det går förstås att dra flera slutsatser av denna återblick, men för mig framstår en sak som särskilt tydlig. Även om problemen på ytan kan verka handla om barnets svårigheter och brister, framgår det påfallande ofta i berättelserna att hela familjen påverkar och påverkas på olika sätt. Att problem inte förekommer i ett vakuum kan vara bra att komma ihåg när man läser statistik om diagnoser och psykisk ohälsa hos barn.
Martin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 8