”Tänk om min dotter och jag inte hinner försonas innan jag dör”

Hon är snart 80 och sedan­ länge i konflikt med sin ­dotter, som är kritisk till hur mamman tagit hand om henne. Nu har dottern dragit sig undan, modern sörjer och är orolig för att de inte ska hinna försonas.
Psykolog Liria Ortiz ­kommenterar.

Fråga:
Min sorg över en långdragen konflikt med min dotter gör att jag har utvecklat en form av depression, eftersom jag inte kunnat hantera detta. Jag är änka, närmar mig 80 år. Konflikten blev uttalad för några år sedan.

Min dotter uttryckte sin besvikelse över hur jag inte är eller behandlar henne. Hon tyckte att jag behövde hjälp för min känslighet för att ta emot kritik. Fast vi aldrig haft en mycket nära relation blev jag förtvivlad och, tror jag, chockad över hennes ord, och grät i stället för att kunna argumentera och förklara mitt sätt och ­orsakerna bakom.

Min dotter gick med på att gå till en psykoterapeut med mig för att reda ut vad det handlade om. Efter tre gånger avbröt hon i ilska och gick. Då hade hon gett exempel på några avgörande händelser i ungdomen då jag och min man inte tagit hand om henne med tillräcklig omsorg, plus annat som jag sagt och gjort/inte gjort efter min mans död.

Hon frågade vid ett senare tillfälle om vi skulle försöka igen hos terapeuten, men då hade jag ingen ork eller styrka att gå och ta emot mer kritik. Jag har sedan själv gått för egen hjälp för att reda ut min tankar och skuldkänslor.

Jag har försökt tala med min ­dotter om vad vi ska göra och hur hon vill fortsätta. Jag har också skrivit ett brev och förklarat hur jag känner. Hon tycker att jag ­anklagar henne vilket jag inte vill och inte tycker att jag gör. Hon svarade att hon vill leva med sin familj. Jag har bett om ursäkt för det jag oavsiktligt orsakat henne. Då och nu.

Det handlar om att jag aldrig ”curlat” barnen. Jag har behandlat dem som jag själv blev uppfostrad, snällt och normalt och till att ta ansvar. Vi fick anpassa oss efter en bestämmande man/pappa som var en duktig och reko person men inte särskilt givmild eller lyssnande.

Vi träffas någon gång ibland alla i familjen och är normalt hyggliga tillsammans men min dotter ber mig aldrig att komma hem till henne längre. Jag bjuder dem ibland hem till mig. Ofta har ­dottern då något som gör att hon inte kommer. Hennes man säger ingenting.

Hennes barn har jag alltid haft mycket god kontakt med, liksom med mina andra barnbarn. Men tillfällena glesnar, alla blir påverkade och känner på sig att något är galet. Till de äldsta barnbarnen har jag sagt att jag älskar min dotter men att hon är besviken på mig.

Jag ringer sällan nu för tiden, sms:ar ibland och får då korta svar. Vi har båda känslomässiga blockeringar. Min ålder gör mig orolig för att vi inte ska hinna försonas.

Finns något råd, utöver dem jag fått från min psykolog? Dessa är att bjuda in henne med lång framförhållning, vänta ut henne, sköta om mig själv. Detta försöker jag. Jag har god kontakt med mina andra barn.

Svar:
Hej! Det är sorgligt hur det har blivit för dig och din dotter. När jag läste ditt brev blev jag också så imponerad av den klokhet och generositet som du visat i relation till din dotter under de här åren.
Du har försökt uppnå en försoning på det sätt som är möjligt för dig. Jag tycker att du ska tillåta dig att ge dig ett erkännande för detta.

Du har fått några råd av den ­psykolog som du träffar; att vänta ut din dotter och sköta om dig själv. Det framstår för mig som kloka råd, och jag får intrycket av ditt brev att de verkligen är till hjälp för dig. Som stöd, påminn dig gärna också om att du ­uppenbart är en person som är fullt möjligt att älska och uppskatta, dina andra barn och dina barnbarn gör det.

Du vill hinna försonas med din dotter innan det är för sent. Det är ditt dilemma, men för att bli sams så måste ni vara två för att lyckas. Så jag vill redan nu säga att du bör fundera på att det kanske inte går. Och då kvarstår som alternativ att du i stället fokuserar på att kunna acceptera detta, och välja att försonas med dig själv för att komma till ro.

Det finns oläkta sår i alla familjer, konflikter, som aldrig retts ut och händelser som alla undviker att tala om. De här såren för med sig så mycket av sorg och bitterhet, även mellan människor som egentligen skulle vilja varandra väl.

En metod för att hjälpa ­människor att kunna försonas har utvecklats av Stanforduniversitetet i USA, i det så kallade ”Forgiveness project (Förlåtelseprojektet). ­Metoden innehåller flera steg till försoning, men påpekar också att ibland når man inte fram till varandra.

I en studie om synen på vikten av försoning i familjer så fann forskarna att även om 94 procent av de tillfrågade tyckte att det var viktigt att kunna försonas, så var det bara 48 procent som hade försökt. Att inte försonas var för en del ett sätt att straffa den andre, och ibland fanns uppfattningen att det som hänt inte var möjligt att förlåta. Ett steg i metoden är därför att kunna försonas utan den andre. Kanske det är där du befinner dig?

Så här går det till: Det kan närmast beskrivas som en konflikthantering på egen hand. Skriv ett brev till din dotter, återigen, i vilket du berättar om din sorg över hur det är, och även besvikelse över hur du bemöts.

Men du postar inte brevet. Prata högt med din dotter om dina tankar och känslor, utan att hon är i rummet. Och om det passar dig, måla en bild av hur du känner.

Erfarenheten är att efter en tid så omvandlas på det här sättet sorgen till förståelse och försoning med en själv. Eller med andra ord, en försoning med det som varit och det som är. Andra sätt att beskriva det som händer är att man slutar vara så känslomässigt insnärjd i konflikten, och i stället tar lite distans.

Vad vi också vet är till hjälp är att försöka förstå vad som ligger bakom den andres skäl att inte vilja försonas, och att i nästa steg acceptera dem: ”Okej, så här tänker hon, det är faktiskt inget jag kan göra något åt, och jag har gjort vad jag kunnat för att försonas.” Man gör ett ”kognitivt bokslut”. Detta kan du också göra på egen hand. Det räcker med att så långt det går hitta en trolig förklaring till det som händer för att det ska bli möjligt att göra ett bokslut.

Det är mitt råd om vad du kan göra utöver det kloka som du redan gör. Försök att försonas med dig själv. När vi accepterar det vi inte kan ändra, blir vi friare att se det som är bra i våra liv.

Och till sist, min erfarenhet är att det är en myt att vi måste lämna vårt liv med allt uppklarat i relation till oss själva och till våra nära och kära. Det blir ett av dessa många orealistiska och omöjliga krav. Dessa myter om försoning med allt och alla i livets slutskede bidrar istället till att vi blir olyckliga. Många gör våld på sig själva för att anpassa sig till den myten. Du har redan skrivit till din dotter att du vill försonas utan att detta har hänt.

Så, försök acceptera att det har blivit på det här sättet, och den smärta som det ofrånkomligen innebär för dig. Samtidigt, ta hand om dig själv och dina andra nära relationer och njut av dem.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 14

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Tycker också det är oerhört sorgligt att läsa om er relation. Jag funderar på hur din dotter kommer ta det om du dör utan att ni försonas. Kanske utlöser det många skuldkänslor hos henne? Kan det vara en bra idé att skriva ett brev som efterlämnas till henne, där du skriver om hur mycket du älskar henne och att hon inte behöver ha skuldkänslor, eftersom du förstår. Visst, just nu är det DU som tydligen har skuldkänslor, men skulle du dö utan försoning kan det lätt bli dottern som får det.

H R, 13:48, 8 april 2016. Anmäl

Jagtycker det är så sorgligt att läsa om er relation. Jag tycker att det verkar som om även din dotter vill ha en närmare relation, eftersom hon varit villig att försöka bearbeta ert förflutna, men ni har inte varit i fas eller missuppfattat varandra. Skriv ett brev till henne med dina tankar, känslor och rädslor och posta det. Kanske ni har lättare att kommunicera så, eftersom det ger tid för eftertanke innan man svarar. Att visa din insändare kan vara en början. Jag önskar dig lycka till!

Cathrine Johansson, 12:56, 14 mars 2016. Anmäl

”Jag är rädd för att min farfars sorg ska gå över i depression”

Hennes farmor gick bort efter kort tids sjukdom. Nu är hon orolig för hur farfar ska klara av sorgen och ensamheten. Hur kan hon stötta honom på ett bra sätt? Psykolog Liria Ortiz svarar.

Fråga:

Jag skulle behöva råd angående hur jag kan hjälpa min farfar. Min farmor gick plötsligt bort efter en väldigt kort tids sjukdom. Detta kom som en chock för alla i släkten men speciellt orolig är jag nu för min farfar som är ensam kvar.

De var gifta sedan unga år och han var inte alls förberedd på att plötsligt bli lämnad ensam. Han har ändå hanterat det hela bättre än vad jag föreställde mig. Men jag är rädd för att den värsta sorgen, saknaden och framför allt ensamheten kommer att drabba honom snart – nu när den första tiden, då han har varit omgiven av släkt och vänner och till stora delar fokuserat på begravning och liknande saker, snart är slut.

Jag vill försöka hjälpa honom så mycket som jag kan och kommer förhoppningsvis att ha tid att tillbringa mycket tid med honom i vår. Jag kommer såklart att prata med honom om vilken typ av stöd han vill ha av oss, men är ändå orolig. Jag har själv gått igenom depressioner och även om sorg självklart är en del av livet som inte går att undvika är jag rädd för att han kommer att bli deprimerad. Jag vet att han led av depression i unga år men eftersom vården inte såg ut som i dag så fick han ingen vård för det.

Så jag undrar om du kan ge några råd om hur jag ska stötta honom. Ibland kan det vara svårt att veta själv vad man behöver för typ av stöd. Finns det något man kan tänka på för att förebygga depressioner hos äldre och undvika att sorg går över i mer långvarig depression?

Svar:

Hej! Vilken fin sondotter du är! Du visar verkligen omsorg, och empati med den förlust som drabbat din farfar. Jag vill berätta för dig om depression hos äldre som inte alltid visar sig på samma sätt som hos unga och medelålders, och vad du kanske med tanke på det ska vara särskilt uppmärksam på.

Det är en stor och svår förändring i din farfars liv att ha blivit änkling efter ett så långt äktenskap. En förlust av det slaget kan vara mycket smärtsam, och bli början på en livskris. Oro och nedstämdhet, men också rädsla och ilska, är vanliga känslor under den första tiden. Samtidigt som vår förmåga att komma igenom kriser och få tillbaka tilliten till livet oftast är större än vad vi själva och vår omgivning är benägna att tro.

Det är viktigt att vi inte bara ser sorgen utan också styrkor hos den drabbade. Även de starkaste känslor ebbar ut efter ett tag, och efter ytterligare ett tag är man tillbaka i vardagen. Studier visar att så är förloppet för de flesta. Vi männi- skor verkar till vår natur vara ganska starka och ha en förmåga att på egen hand reparera oss själva känslomässigt.

Kanske är det så att din farfar har en viss sårbarhet för att bli deprimerad. Hans depressiva period som ung är förstås något att väga in som en riskfaktor. Men det kanske är så att han har lärt sig att hantera sin sårbarhet för depression under årens gång.

Å andra sidan vet vi att äldre personer oftare drabbas av depressioner än befolkningen i övrigt. Ensamhet och dålig hälsa verkar spela en stor roll, men också att den åldrade hjärnan verkar ha något mindre marginaler att hantera de utmaningar som livet som äldre ibland innebär.

Du undrar hur du kan hjälpa din farfar att förebygga att naturlig sorg övergår i depression. Det kan vara till stöd för honom att du är uppmärksam på tidiga tecken på att han kanske har blivit eller är på väg att bli deprimerad. Tecknen på depression hos äldre skiljer sig till del från hur det ser ut hos yngre personer. Äldre kan vara deprimerade utan att verka vara påtagligt oroliga och nedstämda, eller på andra sätt motsvara den typiska bilden vid depression, som att till exempel ha sömnproblem och aptitförlust. Även om de här symtomen förstås kan finnas.

I stället kan det som märks hos äldre vara att de är irriterade, på ett sätt som omgivningen inte är van vid, och berättar om en stark trötthet och kanske också om smärta från olika delar av kroppen. De här något annorlunda symtomen gör att depressioner hos äldre ibland missas.

Om din farfar allt efter hand börjar återhämta sig, vara mindre ledsen och börjar återuppta sitt vardagliga liv, så gläd dig åt det. Och det är kanske ändå det troligaste förloppet. Men blir det inte så, om han är olycklig och kanske också visar symtom på depression, så är mitt råd att du berättar för honom vad du ser och varsamt föreslår honom att träffa sin läkare för att få resonera om vad som händer och få hjälp. Du kan också uppmuntra honom att ta reda på mer om depression och äldre, till exempel på Vårdguiden på nätet.

Det krävs ofta särskild kompetens för att behandla depression hos äldre. Antidepressiva mediciner fungerar sämre på äldre samtidigt som biverkningarna blir fler. Kognitiv beteendeterapi är den behandlingsmetod som är mest effektiv vid behandling av depression, och som även förebygger återfall. Men tyvärr finns det en benägenhet att inte vilja erbjuda psykoterapi till äldre personer.

Vad kan då din farfar göra på egen hand för att hand om sig i det här läget? För att förebygga att ensamheten kanske blir ett stort problem för honom? Några grundläggande saker är att hålla sig fysiskt i god form och få tillräckligt med sömn, motion och mat. Regelbundna tider och rutiner har också visat sig viktigt. Allt detta kan beskrivas som att det skapar ramar och trygghet i det nya och svåra läget som man hamnat i. Men det finns också ny och intressant forskning om vad som verkar vara till särskild hjälp för äldre.

Ett sådant fynd är att när ensamma äldre fick datorer, och lärde sig mejla och umgås på sociala medier, så minskade det påtagligt ensamhetskänslorna. Något annat som har visat sig vara av stort värde är att få uppleva att andra bryr sig om vad man kan och att få bidra. Äldre som deltar i sammanhang där deras erfarenheter och kunskaper efterfrågas, eller som arbetar som volontärer, känner sig betydligt mindre ensamma än andra äldre som också bor ensamma.

Vi får ofta höra att äldre som blivit ensamma behöver ha tät kontakt med sina barn och barnbarn. Så enkelt är det faktiskt inte. I en stor europeisk studie frågade man äldre hur ofta de träffade sin familj. I Italien var det 71 procent som hade daglig kontakt, i Grekland 65 procent, och i Spanien 61 procent. I Sverige var det 32 procent. Tvärt­emot vad man kunde tro visade det sig att andelen äldre som kände sig ensamma ökade ju längre söderut i Europa man kom.

Hur ofta man träffar sin familj verkar alltså inte vara avgörande. Det har visat sig att kontakt med barnen förstås inte är betydelselös, men att vännerna generellt sett är viktigare. Vänner som man delar livsstil, värderingar och intressen med.

Kanske är detta också något som du kan göra din farfar uppmärksam på, och stötta honom att ge plats för. Även om det förstås är din farfar som ska avgöra om detta stämmer i hans fall.

En annan sak som du kan göra är att ge honom uppmärksamhet när han mår bra och inte bara när han mår dåligt. Be honom att berätta om sitt liv, och sina minnen eller något annat meningsfullt för honom. Har du inte så mycket tid att träffas så kan du ringa, eller till exempel använda Skype en stund då och då.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Min mamma beklagar sig men vill ändå inte ändra på någonting

Hennes åldrande mamma vill inte förändra sitt liv och till exempel flytta till en mindre och mer lättskött bostad. Allt ska vara som det alltid har varit. Samtidigt beklagar modern sig över hur jobbigt allt är, och låter missnöjet gå ut över barnen. Hur kan dottern tackla situationen? Psykolog Liria Ortiz kommenterar.

Fråga: Hur hanterar man en åldrande förälder? Ja, det kan låta som en fånig fråga men är i mitt fall mycket svårare än jag någonsin trott.

Min mamma, strax över 70, har alla möjligheter att leva ett bra liv men gör det inte utan väljer att fortfarande att ständigt styras av en väldig massa ”måsten” som också måste göras exakt på hennes sätt (som naturligtvis är både krångliga och tungrodda).

Problemet är ju då att hon inte orkar med alla dessa självpåtagna måsten utan ringer och beklagar sig över hur trött hon är, hur lång tid det tar och hur stressad hon är och så vidare. Men alla förslag om att köpa tjänster, hjälpmedel som underlättar, eller kanske till och med att byta boende till ett som är lite mindre och mer lättskött (hon bor väldigt stort och med en jättetomt), avvisas bestämt. Allt ska vara som det alltid har varit.

Det här gör ju att vi numera ryker ihop, titt som tätt, och att jag känner att hon mer och mer uppför sig som en tjurig tonåring än som en vuxen och klok kvinna. Det blir som en kamp mot väderkvarnar för hennes del, det vill säga mot all form av förändring.

I detta ligger att hon någonstans tycker att vi barn borde komma oftare (vi bor på annan ort) och hjälpa till med allt samtidigt som vi båda är mitt i livet med heltidsjobb, barn med mera, och att vi ska fortsätta att fira jul, påsk, midsommar och så vidare på hennes sätt. Samtidigt ligger ju en bitterhet och lurar under ytan hos henne för när vi, eller andra, reser utomlands eller gör andra roliga saker, så kommer det lätt lite sura kommentarer som gör att jag misstänker att hon någonstans inte är så nöjd med sitt val ändå.

När jag då är tydlig med att säga ”men du har ju valt själv” så blir hon sur. Jag är väl medveten om att hon har all rätt att leva sitt liv på sitt sätt, men problemet är ju att missnöjet och konsekvenserna av det valet spiller över på mig. Det gör mig oerhört ledsen att se alla de möjligheter som hon försakar i sin rigiditet och låsning, samtidigt som jag blir provocerad av bitterheten och offerkoftan som kommer på mer och mer.

Och jag blir också oroad för framtiden – för hur ska det gå den dagen då hon faktiskt är så illa tvungen att flytta? (Och den dagen är ju egentligen redan här, för hon har varken råd eller ork att sköta stället.) För hennes del känns det som att hon målat in sig i ett hörn där det bara är negativt med en eventuell framtida flytt och inte finns några positiva inslag som till exempel både mer pengar och ork att göra andra saker.
Så min fråga är helt enkelt – hur tacklar jag detta beteende utan att bli arg och låta mig provoceras, och samtidigt kunna leva mitt liv på mitt sätt?

Svar: Hej! Nej, din fråga är inte fånig. Din vilsenhet i hur du som dotter ska hantera din relation till din mamma är jag övertygad att många känner igen sig i. För dilemmat när man har en konflikt med en mycket nära person är att samtidigt som konflikten väcker mycket starka känslor så känns det oftast inte rimligt eller möjligt att helt dra sig ur relationen. Det verkar inte heller vara något som du överväger. Med detta som utgångspunkt så tror jag ändå att det finns en hel del du kan göra för att göra situationen mindre trist och svår för er båda. Låt mig också säga på en gång att helt och hållet kan du förmodligen inte sluta att bli arg och provocerad emellanåt. Men jag har några råd om hur du kanske kan fortsätta att försöka hjälpa din mamma att få ett mindre utsatt liv. Jag får intrycket att du trots din ilska fortfarande vill hjälpa till med det, men på ett sätt som inte behöver innebära att ni ”ryker ihop, titt som tätt”. Jag tror att det är möjligt.

Låt oss börja med hur du kanske kan få din mamma att tänka om, och inte vara så fixerad vid att allt ska förbli som det är och har varit.

Inom psykologin finns en del kunskap om hur vi kan motivera andra till en positiv förändring. På många sätt handlar det om att göra tvärtom mot det vi ofta gör, särskilt i nära relationer. Det man oftast gör är att försöka övertyga med argument och fakta. Även om det görs av omsorg och god vilja så utlöser det ofelbart en upplevelse hos den andre att vara utsatt för ett övertalningsförsök, med all rätt. Ju mer man argumenterar för sin sak, desto fler motargument, eller irriterad tystnad, möter man.

Om du känner igen dig i detta, så är mitt råd att du provar att göra tvärtom. En grundregel inom motivations­psykologin är nämligen att man ändrar uppfattning och förändrar sig när man hittar sina egna skäl. Att göra tvärtom kan till exempel vara att du ställer öppna frågor om eventuella fördelar med att flytta till ett mindre boende, eller med att fira högtider på ett enklare sätt. Där du bjuder in din mamma att själv börja fundera i den riktningen, i stället för att du ger argumenten. Ge henne tid, var optimist, och lita på att hon med tiden kan hitta skäl. Bara hon får formulera dem själv.

Nu är motivation ett ganska komplext fenomen. Den uppstår till stor del när man kan formulera fördelar med en förändring, och nackdelar med hur det är. Men att ta steget och göra förändringen är något annat. Det förutsätter att man någorlunda vet hur man ska göra förändringen, och tror sig klara av att göra den. Här finns kanske en svårighet för din mamma. ”Mitt hem är min borg” är ett uttryck som säger att ett hem som man bott i under många år inte bara är en bostad utan så mycket mer. Det är platsen där man känner sig trygg. Där har barnen vuxit upp, och släkt och vänner träffats. Kanske det är ett hem som man fått kämpa för att köpa och behålla. Att flytta kan kännas som om man förlorar sin trygghet och sina minnen. Möjligen är det så för din mamma. Att hon förnuftsmässigt vet allt det du säger samtidigt som sorgen vid tanken på att flytta styr henne mer. Att hålla kvar vid ”alla måsten” kan möjligen vara ett uttryck för samma behov av att knyta an till en tid när livet var aktivare och rikare än i dag. Kanske det kan underlätta om du ger din mamma utrymme att berätta om sina känslor och tankar kring att åldras, och lyssna på hennes oro och sorg. För att på det sättet hjälpa henne att förstå sig själv bättre, och upptäcka att det nog finns andra lösningar för henne än att närmast krampaktigt hålla kvar vid det gamla.

Men det är ju en balansgång, för även om du vill göra detta för att hjälpa din mamma, så är hon ju samtidigt en mamma som du behöver sätta gränser för. Mitt råd är att du formulerar några regler för ditt umgänge med din mamma. När du ska vara tillgänglig på telefon, vad ni inte ska prata om. Vad du inte hjälper till med. På vilka sätt du kommer att fira högtider. Gör detta gärna som en lista och var konkret. Resonera med din familj och bli överens. Håll dig sedan till dessa regler! Varje avsteg innebär en stor risk för att ni är tillbaka på ruta ett igen. Och få inte dåligt samvete för det du gör. Det är ju en gång så att föräldrar och barn ska leva egna liv. Man kan som vuxet barn bli arg och ledsen för hur ens föräldrar lever sitt liv, och sörja för deras skull, men man kan inte ta ansvar för eller kontrollera det de gör.

Jag hoppas att det på sikt blir bättre för din mamma och att du kan få se henna ha ett bättre liv. Hon är i det som kallas tredje åldern inom äldrepsykologin. Åren från slutet av sextioårsåldern och ett tiotal år framåt. En av de bästa perioderna i livet, säger många äldre i intervjustudier. Oftast är man frisk, man har mer av egen tid än någonsin eftersom man lämnat arbetslivet. Många vänner är fortfarande kvar i livet, och man har tid att träffas och göra saker tillsammans. Många har hygglig ekonomi.

Som biblioterapi kan du gärna läsa min bok ”Jag och min mamma, om att hantera en viktig relation”. Det är en självhjälpsbok om sätt att hantera en besvärlig relation med sin mamma. En annan bok som inriktar sig mer till professionella men som också kan vara till hjälp är ”Motiverande samtal. Praktisk handbok för äldreomsorg”.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (26)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 26

Det där med att köpa tjänster är inte alltid så lätt. Jag har själv tvingats köpa tjänster när jag var yngre och trots att jag gick via ett känt seriöst företag var det svårt att hitta människor att lita på som man vill släppa in i sitt hem. Sen undrar man ju hur rik den här gamla mamman är. Kvinnor som varit föräldralediga mycket och arbetat deltld mm som många i den äldre generationen har gjort har inte alltid så särskilt mycket i pension. Men du, Anonym, har rätt i att jag kanske inte borde dragit in mina tankar om ev demens i det här.

Maria, 21:42, 15 februari 2015. Anmäl

@Maria, det finns inget i frågan som tyder på att hon skulle vara dement, kanske därför "alla missar" detta. De flesta som är strax över 70 är aktiva och alerta, hon också uppenbarligen även om hon tar på sig för mycket. Istället för att motivera henne att flytta, det kanske inte är aktuellt de närmaste tjugo åren, motivera henne att köpa tjänster. Det kommer hon säkert att komma fram till själv är bästa lösningen, eftersom det verkar vara det enda tänkbara att bo kvar.

Anonym, 21:58, 10 februari 2015. Anmäl

... en sak till som jag glömde... Jag förstår dig Pissmyran från 7feb också."Mitt i prick" Som man bäddar får man ligga.

Maria, 21:54, 9 februari 2015. Anmäl

Till E, 23:43, 3 februari 2015. Jag utgår ifrån att det var ironi och i så fall tycker jag det var "mitt i prick". Underbart! En sak jag tycker alla missar är om det kan vara så att gamla mamman kanske håller på att bli lite dement. När min pappa dog tjatade alla på min mamma att hon borde flytta till ett bekvämare boende men mamma och jag var emot det. Det är INTE bra att flytta på äldre människor om de börjar bli lite gaggiga. En ny miljö kan göra dom ännu mer förvirrade. Det kan få svårt att hitta hem osv. Dessutom är det ofta dyrare förälder att flytta till ett mindre boende. Skattereglerna är så'na att det oftast är billigare att bo kvar.

Maria, 21:47, 9 februari 2015. Anmäl

Men det är ju precis som FS säger, hon har ju valt själv. Vill hon inte ta till sig råden är det hennes problem. Man måste sätta gränser även mot sina föräldrar och ställa upp med hjälp i mån av egen tid och lust utan att bli utbränd eller ha ständigt dåligt samvete. Och varför ska FS vara ledsen över mammans "försakade möjligheter"? Man väljer som sagt själv. Förmodligen skulle hon hitta annat att klaga på även om hon flyttade till mindre dessutom. Jag hade avslutat samtalen när klagandet drar igång helt enkelt. Självklart hjälper man sina föräldrar, men efter sina förutsättningar och gränser.

Anonym, 11:43, 8 februari 2015. Anmäl

Jag tycker att det är en förälders plikt att uppoffra sig för sina barn. Barnens plikt är sedan att i sin tur uppoffra sig för *sina* barn.

annan Camilla, 13:58, 7 februari 2015. Anmäl

Till er som tycker det är konstigt/tragiskt/hemskt att man som vuxet barn inte är beredd att göra allt för sina föräldrar vill jag bara säga: som man bäddar får man ligga. Självfallet hade jag ställt upp med allt för min mamma om jag hade haft den där idylliska barndomen ni beskriver, med en mor som gjorde allt för att barnen skulle växa upp älskade och omhändertagna. Men ni måste läsa ordentligt: alla föräldrar är inte så kloka och kärleksfulla som era egna, och det finns en stor gråzon med halvdåliga föräldrar innan det blir fråga om ren misshandel. Självfallet hade jag velat hjälpa mina föräldrar om vi haft en nära relation. Men nu råkar det vara så att de VALDE att ägna sommaren åt att rensa ogräs i ena hörnet av trädgården medan jag fick måla plank i den andra. De har alltså VALT BORT att spela spel, åka och bada, åka på picknick med mig för att istället VÄLJA att ha en perfekt trädgård och ett perfekt hus. Resultat: vi känner knappt varandra. Det är ingen fråga om hämnd, så ytlig är jag inte. Det är helt enkelt fråga om att mina föräldrar inte varit så intresserade av mig, med resultatet att vi inte känner varandra eller umgås. Varför skulle jag då ha plikt att hjälpa dem bibehålla sitt VALDA dysfunktionella mönster? Hellre satsar jag tiden på att umgås med mina barn. De bor visserligen inte i ett perfekt hus med en perfekt trädgård, men de är inte försummade. Barn behöver tid med sina föräldrar, och då menar jag tid för umgänge och inte för skuldkänslor.

Pissmyran, 10:54, 7 februari 2015. Anmäl

@Kurran: Tack för förtydligandet - nu ser jag det! Jag uppfattade först att det enbart handlade om ett stort geografiskt avstånd. Även jag kan idag hjälpa min "gamla mamma" med ett och annat - men jag låter det ske på mina egna villkor, eftersom min mamma aldrig kommer att bli nöjd, oavsett vad och hur mycket jag gör. Så har det varit hela livet, och när jag nu är i övre medelåldern har jag äntligen insett att min ytliga relation till min mamma till största delen handlar om min mammas bristande förmåga till empati (bland annat). Detta med att sätta "modern" på något slags piedestal har jag därför väldigt svårt för, oavsett hur mycket hon "uppoffrat sig".

Nej, 09:21, 7 februari 2015. Anmäl

Till Nej: Har du inte sett att jag skrev att relationerna med min mor aldrig var bra. Hon dog 95 år gammal för 8 år sedan. Men hon satte alltid sina barn framför sin egen bekvämlighet. Det var för mig självklart att hjälpa henne med det som jag kunde under hennes sista år. Barnbarnen hjälpte henne också med gräsklippning när de hemmavid. Att man ställer upp för sina föräldrar på ålderns höst är inte samma sak som att relationerna är konfliktfria men det får blåsa över och sedan stöttar man varandra som vanligt. Samma sak gäller mitt förhållande med nästa generation. Ibland blir det någon fnurra på tråden men den försvinner och sedan fortsätter vi att ha nöje av varandra. Det behöver inte vara någon idyll för att familjebanden ska fungera som ett klister inom familjen.

Kurran, 14:06, 6 februari 2015. Anmäl

@Anonym och Kurran: Gläds åt att ni haft en fin uppväxt och fortfarande har en god relation till era föräldrar! Tyvärr finns det många dysfunktionella familjer, t.ex. familjer där föräldrar styrt sina barn med hjälp av skuldbeläggande. Nej, vi ska inte ta något för givet - inte ens att föräldrar/mödrar "Arbetat hårt och offrat mycket för att man ska ha möjligheter och växa upp med kärlek." Anonym - du skriver "Jag antar att det är så jag är uppväxt och jag skulle inte byta bort det för en sekund emot era kyliga och distanserade relationer till era föräldrar." Tror du att vi som har kyliga föräldrar VILL ha det så? Att det kan finnas en distans mellan föräldrar och vuxna barn handlar inte alltid om att det är barnen som dragit sig undan.

Nej, 12:46, 6 februari 2015. Anmäl

”Pappa är lättkränkt och blir rasande för bagateller”

Pappan, som nu är drygt 70 år, har alltid haft problem med sitt humör. Men nu har det blivit allt värre. Han är lättkränkt och blir rasande för bagateller, och ältar sina upplevelser av att ha blivit illa behandlad genom livet. Mamman och de vuxna barnen lider och vet inte hur de ska hantera situationen. Psykolog Liria Ortiz kommenterar och ger råd.

Fråga: Hej! Jag skriver för att kunna få lite insikter och hjälp kring hur jag ska kunna stötta min mamma och mitt syskon som är de som råkar mest illa ut, känns det som. Min pappa, drygt 70 år gammal, har egentligen under hela sitt liv (så vitt jag vet) haft problem med sitt humör. Under vår uppväxt minns jag många episoder med omotiverade utskällningar av personal i besökskassor när han upplevde sig felaktigt behandlad, eller helt enkelt när något inte stämde.

När man ställer honom mot väggen om varför han är på så dåligt humör hela tiden, upprepar han att han upplever sig som felaktigt behandlad. Han går gärna tillbaka 20-30 år och drar upp saker som han upplever har hänt, och vad olika människor har sagt och gjort mot honom.

Allt detta har vi så att säga lärt oss att acceptera genom åren, trots att det har inneburit ganska många otrevliga stunder. Jag tror att mina föräldrar i alla fall har haft ett helt okej äktenskap i vardagen. Pappa har många bra sidor, han är väldigt snäll och har faktiskt ett hjärta av guld och vill oss barn väl, vilket gör att det är extra jobbigt att se det som händer nu. Sedan han gick i pension för några år sedan har hans humör blivit värre och värre. Det yttrar sig inte främst som raseriutbrott, utan i form av att han spänner sig så att han faktiskt skakar ibland och munnen blir som ett streck. Han kan ta sina händer och köra in naglarna i vad som finns tillgängligt, ofta hans glasögon. Detta kan hända helt utan synbar anledning, som när någon i ett sällskap säger något som han inte håller med om, eller när någon i ett tv-program har en åsikt som avviker från hans. Om vi till exempel sitter och spelar ett sällskapsspel (han är aldrig med), blir han ofta irriterad, spänner sig och lämnar rummet.

Vi andra i familjen har många gånger försökt att prata med honom om hans beteende. Jag upplever det tyvärr dock som att det är absolut omöjligt att nå fram till honom genom att resonera om det. Själv har jag familj och egna barn och står liksom lite vid sidan om numera, men för min mamma och mitt syskon, som ofta är hemma hos föräldrarna, är det desto jobbigare, och jag ser på mamma hur jobbigt hon tycker att det är. Hon är uppvuxen i en ganska traditionell miljö och ser inte skilsmässa som ett alternativ, utan säger själv att det bara är att härda ut. Pappa betyder trots allt väldigt mycket för henne, och hon vill mer än något annat hjälpa honom att hitta balans i livet, men ingen av oss vet hur det ska gå till. Han slår bakut så fort någon form av hjälp kommer på tal, eftersom han alltid upplever sig själv som offret.

Jag vill vara ett så bra stöd för mamma som möjligt i detta, men har slut på idéer. Ibland har jag försökt att sätta hårt mot hårt, något som mamma absolut inte är förmögen att göra, men det slår bara tillbaka till slut.

Orolig son

Svar: Hej! Jag imponeras av ditt nyanserade och ömsinta sätt att berätta om din pappa. Trots att din pappa beter sig på det sättet som du beskriver så ser du också hans goda sidor. Han verkar ha drag av självupptagenhet och lättväckt ilska, som han agerar ut utan större hänsyn till sin omgivning. Jag anar mellan raderna att du och de övriga i familjen fått stå ut med ganska mycket, och att ni hållit tillbaka och har behövt anpassa er på sätt som inte alltid känts rimligt. För mig framstår din pappa som en familjens diva. Snäll oftast, och med en god vilja visserligen, men en diva.

Jag undrar hur ni andra i familjen mår. Mitt första råd är att ni träffar en familjerådgivare och får möjlighet att berätta hur ni har det och har haft det. Det finns kanske en del som ni behöver hjälp att läka. Och ett lika viktigt fokus är nog att hitta sätt att kunna förhålla er till din pappas ilska, som är till hjälp och skyddande för er.  Professionella familjerådgivare finns hos kommunen där ni bor. Hela familjen behöver inte delta om man inte vill det.

Låt mig också ge min syn på din pappa utifrån min erfarenhet som klinisk psykolog. Med reservation för att jag har en ganska begränsad information om din pappa. Möjligen är det så att din pappa har en sårbarhet som innebär att han är mycket lättkränkt. Det skulle kunna ha sin bakgrund i hans egen historia och kanske i en genetisk sårbarhet. Ilska av den explosiva och intensiva karaktär som din pappa verkar ha är ibland ett särdrag som fäster sig med tiden om man inte lär sig att hantera sin ilska. Ett inslag i lättkränktheten kan också vara ett ältande av upplevda oförrätter, ungefär så som du berättar. Precis som du beskriver är det tyvärr så att det här sättet att bete sig blir ganska stabilt över åren om man inte söker hjälp, och om omgivningen anpassar sig till personen som verkar ha varit fallet i din familj. Många lär sig sätt att hantera sin lättväckta ilska och sin tendens att anklaga sin omgivning, så att relationerna till andra fungerar smidigare med åren. Men problemet är ju förstås att din pappa inte verkar vara redo till att göra detta. Och när det är så blir min rekommendation att ni själva ska förändra ert förhållningsätt och beteende när din far får sina vredesutbrott. Men jag återkommer till det.

Först en kommentar till det du berättar att det har blivit allt värre med din pappas humör. Det finns en risk att din pappa är deprimerad. När man blir äldre blir man mer mottaglig för depressioner. Det kan bero på olika saker, som att man får en ökad känslighet i hjärnan, eller har brist på viktiga fettsyror, vitamin B12 och folsyra. Depression, särskilt hos äldre män, kan visa sig genom aggressivitet. Att bli äldre är också att ibland göra förluster – av arbetet, som för många var en viktig del, kanske den viktigaste, i ens identitet. Av kroppen som stark, frisk och snygg. Vad säger du, stämmer detta med hur din pappa kan uppleva det att ha blivit äldre?

Depressioner är vanligare hos äldre personer än vad man ofta vill tro. Tyvärr är det vanligt att man inte söker hjälp eller berättar för anhöriga. Man vet kanske inte att man har en depression eller så skäms man. Mitt råd är att du funderar på vad du kanske känner igen av detta hos din pappa, och även hör med dina syskon och mamma om vad de kanske har iakttagit. Är det så att din pappa kan vara deprimerad så försök motivera honom att träffa en läkare för ett samtal och bedömning. Du skriver: ”Det yttrar sig inte främst som raseriutbrott, utan i form av att han spänner sig så att han faktiskt skakar ibland och munnen blir som ett streck. Han kan ta sina händer och köra in naglarna i vad som finns tillgängligt, ofta hans glasögon.” Din pappa verkar kämpa så gott han kan med att hålla tillbaka sin ilska så att den inte drabbar er. Så kanske kan detta vara en motiverande faktor för honom. Distriktsläkare har stor erfarenhet av att möta och hjälpa deprimerade personer. Det finns olika behandlingar – bland annat läkemedel, interpersonell- och kognitiv beteendeterapi. Behandlingsresultaten är mycket goda.

Du skriver att du vill ”sätta hårt mot hårt”. Men att din mamma inte klarar av det, och att det ”slår tillbaka till slut”. Jag tror att du fångar något väsentligt när du noterat det. En person med stor kapacitet för ilska vinner nästan alltid. Andra som är mer behärskade och aggressionshämmade på det sätt som de flesta är, hamnar ofrånkomligen i ett underläge.

Vad kan ni konkret göra när din pappa får vredesutbrott? Bemöt utbrott med tystnad och tillbakadragande. Lämna situationen och invänta att ilskvågen lägger sig, som den gör ganska snart om den inte underhålls genom att omgivningen argumenterar emot, försöker rätta till eller visar med sitt kroppsspråk hur provocerad den är.

Är det inte fegt att göra så? Ska man inte sätta en gräns?

Mitt resonemang är följande: Sätta en gräns genom att argumentera emot kan man göra om det ger resultat. Men i din pappas fall är det mindre troligt. Så mitt råd är att ni värnar om ert välbefinnande genom att sätta en annan typ av gränser som skyddar er och inte utsätter er mer än absolut nödvänligt för hans ilska. Bli tysta inför ilskan. Går därifrån.

Säg till honom i ett lugnt ögonblick att det är så ni kommer att göra i framtiden. Att ni uppskattar honom för hans goda sidor samtidigt som att ni berörs illa av hans utbrott. Och att ni återkommer till honom när han är lugn igen, och sin vanliga hyggliga person. Detta har inte bara funktionen att skydda er från hans ilska, utan också att belöna de goda sidorna hos honom och låta ilskan vara förenad med en del förluster för honom. Det kan bli lärosituationer för honom, och på sikt leda till att han blir motiverad och vågar söka hjälp för sin ilska.

Varma hälsningar och ta väl hand om dig!
Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (19)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 19

Har själv varit mannen i frågan och kanske så förblir om andra får bestämma, nä fytusan, bättre än så tycker jag vi män är. Efter egen och andra mäns erfarenheter tycker jag att vår ilska är ett utryck av hur besvikna och ledsna vi är just då, som någon skrev vi har "marginaliserats" efter hand som barnen växer upp. Föresten, är det någon som hört att "jag ska tacka min pappa"? Samhället som vi lever i har bidraget med att båda kan leva ensamma, man behöver inte vara en lycklig familj med både upp och nergångar. Hur tror man att "den lyckliga familjen" ska få finnas kvar? Det här är inget nytt, vi är inte dom första som levat, men har vi lärt något av historien som vi lär ut idag till våra barn genom att vara föräldrar? Efter 2 äktenskap, från början med en vilja att delta och vilja vara där med mina värderingar och lekfullhet mot familjen och samtidigt vara en förebild för barnen. Men tyvärr så efter åren går, allieras modern med barnen och det blev i båda fallen 3 mot 1, var blev stunderna tillsammans av, stunderna av kärlek och mys, man undrar!? I båda fallen har jag inte känt igen mig själv till slut, ignorerad, marginaliserad, beslut och planerings utesluten från mina egna familjer, hm.....inte konstigt att man blir besviken, förbannad och ilsken, och den andra "sidan" står som fågelholkar och undrar vad som är fel fast man har berättat hur man känner, tyvärr tror jag att den andra sidan har lika svårt att ändra sig som vi "ilskna" har. Ja jag kan fortsätta diskutera den här frågan, men jag är varken deprimerad eller något annat, jag är en helt vanlig person "man" som vill väl efter alla år och som har gett mej den på att ha ett bra förhållande till mina 5 barnbarn på det sättet som jag vet jag är, glad, påhittig, kärleksfull, det är väl ändå de som räknas till sist. Må väl och ha en trevlig sommar /rr

Ilsken 54 åring, 15:37, 20 juli 2014. Anmäl

Lyssna inte på dessa kommentarer, man skäms ju. Umgås inte med din pappa? Ta vara på livet? Och vem fan är du?

LE, 13:55, 16 juli 2014. Anmäl

Minska ner umgänget med er pappa till minimum. Jag tror inte att det finns något hopp om förändring så det bästa är att inte utsätta sig för dessa utbrott. Var vänlig i umgänget men dra er tillbaka och gå inte in i diskutioner . Tänk på att er liv också är tidsbegränsat och gör då saker som ni mår bra av.

Anonym, 09:38, 13 juli 2014. Anmäl

Jag ryser varje gång psykologer mfl enbart pratar om psykologiska faktorer eller tom nämner pharma som en lösning. Steg 1 måste alltid vara att utreda matallergi typ celiac/leaky gut eller laktosallergi. Tillsammans måste hormonNIVÅER och hormonBALANS utredas. Inte så konstigt att äldre känner sig konstiga då många hormoner kanske bara produceras till 10% jämfört med ungdomens dagar. Tar man mediciner, tex statiner, så minskar hormonproduktionen, så medicinbruk kan ge allvarliga konsekvenser. Läkare fattar normalt inte detta, ex man skriver ut statiner som leder till depresion, då skriver man ut anti-depprseiva och så rullar det på. Kolla in en författare som heter Julia Ross. Lätt daglig motion bör ingå i omställningen. Lätt att bli alltför stillasittande som pensionär.

H.S., 19:54, 5 juli 2014. Anmäl

Låter som en kopia av min pappa. Han är visserligen något yngre än pappan i brevet, men beteendet är detsamma. Under alla år har familjen fått utstå hans plötsliga raseriutbrott . Flera gånger har han skällt ut mig offentligt, hotat familjen och stormat ut ur huset för struntsaker. Tydligen hade han en rätt domderande mamma, vilket han sällan är sen att nämna då vi försöker prata om hans utbrott. Hans jobbiga uppväxt har kommit att bli en ursäkt genom åren och ibland är det som att han tycker vi ska vara glada för att han inte är som sin mamma (som att vi skulle stå i någon tacksamhetsskuld för att han skulle kunna vara ännu jobbigare?!) Detta blir nästan en dubbel kränkning då han, trots allt lidande han åsamkat oss, konstant ser sig själv som offret. Därtill är det mycket mer han har gjort, främst mot min mamma, och nu har det gått så långt att jag längre inte vet hur jag ska hantera min pappa. Ska jag ta avstånd från honom? Eller kanske bara ställa han mot väggen en gång för alla? Jag tycker svaret på det stora hela är bra, men jag vänder mig mot att man ska bli tyst inför ilskan - varför då? Då legitimerar man den ju bara.

Anonym, 17:27, 3 juli 2014. Anmäl

Oj, det låter som min svärmor. Jag har också backat och inte tyckt det varit min sak att ta konflikten. Skönt att läsa att rådet är att backa och att fler gjort det. Intressant att läsa kommentarerna om att det kan vara pannlobsdemens. För det har jag misstänkt. Denna gränslöshet och totala frånvaro av självinsikt. Men det känns som jag sviker svärfar och min man. Min man är enda barnet.

asta, 03:08, 3 juli 2014. Anmäl

På äldre dagar när man inte upprätthåller sig med ständigt arbete och har mer tid för sig själv, märker nog de flesta att något fattas i livet. Många upplever att de har velat ha något av sitt liv, men kan inte komma ihåg vad det var. De kan känna att de inte har levat så som de innerst inne ville. Man kan jämföra det som en film där man har varit huvudkaraktären och skådespelat efter manus skriven av andra. År efter år har man slösat tid på allt annat än att vara sitt äkta jag. Detta kan orsaka väldigt mycket smärta. Personen känner förtvivlan och vet inte hur man ska hantera situationen, vilket ofta leder till att man riktar iskan utåt. Det som var och en kan/bör göra är att observera sitt eget tillstånd och rensa sinnet från allt skräp som man har lärt sig, och börja lyssna på sitt äkta inre istället för sina inlärda yttre viljor. Det är inte lätt och det går inte fort, men det går. Mitt tips är en bok som jag läst och den heter: Alkuajatus-urtanken-livet lilla handbok...den hjälper mig i alla fall.

Danne, 22:22, 2 juli 2014. Anmäl

Låter som min pappa, även han 40-talist. Håll er borta under hans utbrott, är mitt råd. När ilskan gått över kanske han förstår hur illa han gjort er, och vad han själv missat. Men chansen att det inträffar tror jag är större ju yngre dessa ilskna egocentrerade personer är. Kanske kan det hjälpa att se till att hans blodsocker hålls på jämn nivå, så som man gör med barn.

Lina, 18:11, 2 juli 2014. Anmäl

Inlägget visar på en generande ensidig syn på händelseförlopp och orsak till beteende. Ibland önskar man att denna typ av "råd" inte förekom lösryckt ur sitt sammanhang där alla berörda parter kan komma till tals. Grova förenklingar gör att människor antingen får "vatten på sin kvarn" och driver motpart ännu längre ut periferin. Eller får allmänt för generella och sterotypa råd som inte leder till något konkret stöd för någon. Man cementerar med Lirias syn dessutom ett onyanserat genusperspektiv om vem som ytligt sett alltid verkar vara boven i dramat. Nyansera gärna råden om att även de som "klagar" kanske ska se sig själva utifrån hur de egentligen beter sig. Hur flexibla är de i sin syn på sin far i exemplet ovan? Möter de honom på respektfullt och inbjudande sätt kring det som kanske intresserar honom? Bjuder de in honom i "samtalet"? Eller har mor och barn skapat en egen liten grupp mot honom där han successivt (över åren ??) har marginaliserats?

Robert, 01:56, 2 juli 2014. Anmäl

Denna beskrivning känner jag mycket väl igen från min egen familj. Den som får ta smällen är ju i första hand min mor som måste leva med min far varje dag, hans vredesutbrott, uppdämda ilska och frustration över samhällsutvecklingen. Det hela är tragiskt. Min äldre bror har slutat ha kontakt med honom och talar bara med modern. Själv försöker jag fortfarande ha kontakt men det blir svårare och svårare. Pensionen kan uppenbarligen bli ett helvete för vissa människor,snarare än en befrielse då man ska försöka ta igen förlorad tid. Jag hoppas att kvinnan till mannen som beskrivs i artikeln kan separera från honom innan det är för sent, och tror inte att det egentligen går att göra något annat konstruktivt med relationen. Problemen har tydligen funnits där hela tiden men har blivit värre med åren.

Anonym, 22:10, 1 juli 2014. Anmäl

”Vi skäms över hur mormor beter sig”

Fråga: Hej Liria,

Jag skriver till dig angående min mormor. Jag har läst många av Insidans svar och tyckt att råden varit bra. Jag tillbringade många sommarlov hos min mormor. Innan hon blev sjuk minns jag henne som en stark, snäll och pysslig människa. Som barnbarn fick jag all uppmärksamhet och kärlek. Min mormor sitter sedan några år efter en stroke i rullstol med ena sidan förlamad.

Stroken gjorde min mormor deprimerad och hon började klaga på allt och alla. På den tiden bodde hon långt ifrån min mamma. Efter några år ledsnade hon på hemtjänsten och krävde att få komma till ett äldreboende. Då upptäcktes att hon utnyttjats ekonomiskt av en person som stått henne nära och det blev dramatiskt. Tyvärr var det inte första gången något sådant hänt henne.

Vi försökte hälsa på henne så ofta vi kunde och ringa henne men tyvärr kände hon sig mycket ensam. Hon var väldigt jobbig för personalen med en mycket otrevlig attityd, och snodde saker. Hon ansåg att personalen var där för att vara hennes betjänter och ställde höga krav på exakt hur hon ville ha allt. Hon klagade över hur hon vantrivdes och inte ville vara där. Dessutom var hon speciellt otrevlig mot mörkhyade personer på grund av deras hudfärg och kallade dem för olämpliga namn. Och klagade på dem om allt. Allt detta skedde också framför oss och vi fick stå där och skämmas för hennes beteende. Jag och min mamma sa lugnt och bestämt att vi inte tyckte att detta beteende var okej och att hon måste sluta – detta var hennes hem nu.

Vår ambition var förstås att flytta upp henne till ett boende närmare oss så att vi kunde hjälpa henne och hälsa på henne oftare. Med mycket hjälp från det nya boendet, och en tråkig men tyvärr läglig demensdiagnos, lyckades vi. Det första hon sa när vi kom dit var: ”Det var bättre på förra stället”. Nu bor hon 20 minuter ifrån oss och vi hälsar på henne så ofta vi kan. Hon kommer inte alltid ihåg att vi varit där och ringer ofta och tjatar på oss. Men, och detta är varför jag skriver, hon beter sig mycket illa mot personalen och de andra boende. De andra boende är i mycket sämre skick än hon. Mormors demens har inte gått jättelångt ännu och hon äter bromsmedicin. Detta hindrar inte henne från att vara nedvärderande mot andra boende och säga fula ord till dem, och vara elak mot den hårt arbetande personalen. Hon kallar mörkhyade personer för olämpliga namn på grund av deras hudfärg.

Jag förstår inte vad hon tror att hon kan uppnå. Jag och mamma försöker lugnt och bestämt prata med henne. Vi försöker gång på gång att ge henne damtidningar och föreslå saker hon kan göra så att det inte blir så tråkigt om dagarna men hon säger nej till allt. Jag vet inte om hon förstår, men hon blir mest ledsen och vill att jag ska förlåta henne. Hon har länge sagt att det vore bättre om hon var död. Jag osäker på hur allvarligt hon menar det, men jag för lite känslan ibland att om hon kunde så kanske. Jag och min mamma och personalen försöker prata med henne för att förändra hennes beteende. Jag och min mamma tycker inte det är jättekul att åka dit för att sedan stå där och skämmas medan hon förstör vårt och hennes anseende. Jag vet inte vad vi skulle göra om de säger att de inte orkar mer och hon blir utslängd från boendet.

Har du några råd?

Ledsen

Svar: Hej ledsen!

Du berättar om ett dilemma som jag tror att många känner igen sig i. Att en nära och kär person förändras av sjukdom, ibland på ett sätt som gör att personen knappt känns igen. Man känner sig alltmer främmande inför personen. Olust och till och med rädsla infinner sig. Liksom skamkänslor. Där det hittills bara har funnits kärlek och vänskap. Anhöriga till personer med demens berättar om att de stannar kvar av kärlek och lojalitet, men hur den personlighetsförändring som inträffar vid demenssjukdom gör relationen allt svårare att vara i.
Jag imponeras av den omsorg och lojalitet du visar din mormor. Trots att hon faktiskt nu är ganska svår att älska, som hon är i dag.

Din berättelse, som är så empatisk med henne, ger bakgrunden till ditt stora tålamod, som jag läser den. Din mormor har det svårt som äldre. Hon blev rullstolsburen efter en stroke och blev ekonomiskt utnyttjad av en närstående person när hon var som mest utsatt och svag. Och nu är din mormor i de första stadierna av demenssjukdom. Man är då klar nog att märka sina växande svårigheter med minne och språk, och oroar sig för vad som väntar samtidigt som man själv inte noterar de egna personlighetsförändringarna.
Din mormor är förmodligen på flera sätt hjärnskadad, och det kan till stor del förklara hennes beteende. Mitt första råd till dig är att tillämpa acceptans kring detta. Acceptera att det finns hjälp hon kan få som kan lindra hennes handikapp, men att din mormor troligen inte kan ”förändras” på något avgörande sätt, eller återigen bli den ”snälla” person som hon en gång var. Vid stroke uppstår en syrebrist i någon del i hjärnan. Hjärncellerna i det området dör. Vilka besvär man får efter stroke är olika beroende på vilken del av hjärnan som har skadats. Personlighetsförändring kan vara en konsekvens.  Demenssjukdom finns av olika slag. Men gemensamt är att de påverkar personligheten och det sociala beteendet först. Vanliga symtom är att man blir mer inbunden och mindre engagerad. Något beroende på vilken demenssjukdom som är aktuell kan man också förlora känslan för vad som anses lämpligt att säga och göra i olika sociala situationer. Kanske det kan underlätta för dig om du inte betraktar din mormor som besvärlig, som en nejsägare och en fördomsfull person, utan som en av hjärnskador förändrad och handikappad person.

Du oroar dig för att din mormor ska bli ”utslängd” från äldreboendet för att de inte kommer att orka med hennes beteende. Därför är mitt andra råd till dig att du berättar för din mormors kontaktperson eller patientansvariga sjuksköterska om din oro. Med stor sannolikhet kommer du att få höra att de är fullt införstådda med att din mormor beter sig som hon gör för att hon är sjuk, och kanske också för att hon är ledsen och vilsen i den nya situation som hon har hamnat i. Det är en del av det professionella bemötandet hos personal inom äldrevården att förstå hur en demenssjukdom visar sig, och förhålla sig sakligt och tolerant till detta. Du ska nog också fråga om hur uppmärksam man är på din mormors självmordstankar. Ibland kan läkemedelsbehandling vara en hjälp hos äldre som är nedstämda eller deprimerade.

Som anhörig kan man behöva stöd och råd. Mitt sista råd är att du kontaktar Demensförbundet, www.demensforbundet.se eller Alzheimerföreningen, www.alzheimerföreningen.se. Hör dig för om stödgrupper och information som kan vara dig till hjälp. Du kan också läsa en bok som heter ”Motiverande samtal. Praktisk handbok för äldreomsorgen” publicerat av förlaget Gothia Fortbildning. Där har jag och min författarkollega skrivit om hur man kan bemöta bland annat personer med demens.

Varma hälsningar!
Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (26)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 26

[...] ska vi väl inte vara sämre. Ett vuxet barnbarn skriver i ett brev till Dagens Nyheters psykolog Liria Ortiz om hur hon skäms över sin mormor. Mormor har nämligen fel värdegrund. Efter en stroke sitter mormor sedan några år i rullstol [...]

Söndagskrönika: Angiverisamhället « Snaphanen (Webbsida), 00:35, 27 april 2014. Anmäl

Hej FS, känner verkligen igen mig i detta. Jag var ung anhörig till min (mycket gamla) pappa som fick vaskulär demens, och minns att det var både svårt att se personlighetsförändringen och pinsamt när han slängde ur sig socialt oacceptabla saker till personalen. Jag håller helt med alla som har skrivit att personalen förstår. Oroa dig inte för det. Jag håller också med om rådet att sluta försöka tala din mormor tillrätta, det kommer inte att ge resultat. Det jag vill tillägga till alla tidigare bra kommentarer är några tankar om vad du faktiskt kan göra. Se stunden med mormor som hennes stund, och försök göra den så fin som möjligt för henne. Du avlastar personalen genom att finnas där för mormor, och viktigast av allt, du hjälper mormor. De tidiga faserna av demens/alzheimers är helt fruktansvärda och deprimerande för den som drabbas, värre än de senare faserna när den sjuke inte förstår själva att han/hon är sjuk. Så det finaste du kan göra för henne är att vara där och bara försöka göra stunden med dig så bra som möjligt. Om det handlar om att lyssna på klagomål utan att tillrättavisa, så gör det. Och om det är möjligt att fokusera på annat - ta en promenad i rullstolen, ta med kakor som hon älskar, titta på någon bild eller trasa sönder någon tidning ihop om hon gillar det - så gör det. Tiden kommer att gå och hon kommer inte längre att vara friskast på boendet, men tills dess så bara försök göra hennes dagar bättre de stunder som du är där. Slutligen, en god relation till personalen är guld värd. Om du uppskattar dem så säg det, om du oroar dig så säg det, osv. Lycka till med allt, och glöm inte att vara snäll mot dig själv.

Klara, 08:31, 23 april 2014. Anmäl

Många har skrivit uppmuntrande ord och de har helt rätt! sug i dig dem! Jag har jobbat på äldreboende och alla är helt införstådda med att sjukdomen är som den där. Det som dock tyvärr förekom var att patienter var fel och/eller övermedicinerade. Kan vara värt att ta upp det med behandlande läkaren, men det är ju ingen garanti för att det blir bättre. Din mormor har inget ansvar för sina handlingar men som personal kan man andå bli sårad, av ex rasistiska uttalanden eller andra elakheter. Jag uppskattade när de anhöriga förstod att det tär på ens ork och kraft och visade uppskattning för det arbete man gör. Men be om ursäkt för sjukdomen behöver man inte göra. Någon skrev här tidigare om att förklara hur personen var innan sjukdomen, det tycker jag är ett fint sätt att visa respekt för ens anhörig utan att för den skull släta över.

Emma, 16:47, 16 april 2014. Anmäl

personalen vet ju hur det är man vet ju många gamla blir som din mormor dom kan ju inte hjälpa om dom är dementa

marianne hallin, 17:32, 13 april 2014. Anmäl

Det är ingen mening att skämmas - varför ska ni skämmas???? Er mormor har en demenssjukdom och det är mer regel än undantag att sjukdomen ger ett förändrat beteende hos den sjuke. Personalen är van att hantera dementa så för dem är detta inget konstigt. Ni kan vara rätt säkra på att personalen inte tar er mormors utfall och nycker personligt. Er mormor rår inte för sitt beteende och det går inte att vrida klockan tillbaka och tro att hon ska bli frisk från demensen, tyvärr så är livet inte så enkelt att våra nära och kära förblir som de var som yngre. Vi har själva dementa föräldrar som släppt alla spärrar och beter sig illa mot oss och de blir bara värre och värre med åren, men det är en del av livet, detta att bli gammal och skröplig och inte vara sig lik längre.

Syskon med samma bekymmer, 14:15, 13 april 2014. Anmäl

Personalen förstår garanterat vad hennes demensdiagnos innebär och att hennes beteende är ett symtom på sjukdomen. Det ni kan göra är att berätta för personalen om hur hon var innan hon blev sjuk, att ni förstår att det måste vara påfrestande för dem att få höra hennes otrevligheter och att ni uppskattar deras tålamod och hårda arbete med mormor. Det kommer inte att förändra hennes beteende, men ni slipper skämmas inför personalen, och kanske hjälper det dem att ha ännu lite mer tålamod och fortsätta behandla mormor väl i alla lägen trots skitstormen.

Sara, 23:55, 12 april 2014. Anmäl

Visst kan det finnas en och annan släkting man skäms över, men inte i ett sånt här fall när det handlar om sjukdom.

TSK, 16:37, 10 april 2014. Anmäl

Värdefullt svar från Stina 14:45, stor igenkänningsfaktor och svaret skulle lugna mig om jag var i FS:s situation.

Hannah, 14:24, 10 april 2014. Anmäl

@j-vlar 17:20. många försöker ta hand om dementa anhöriga i hemmet, men ibland blir det en övermäktig uppgift och den demente mår bäst av att ha människor som orkar omkring sig, vilket anhöriga inte alltid gör till slut hur gärna de än vill.

Anonym, 17:46, 9 april 2014. Anmäl

Jag instämmer med övriga om att det är normalt för demenssjuka och att personalen bör känna till och förstå problemen. Just detta att hon hittills är mindre sjuk än övriga och beter sig illa mot dem känner jag igen från när jag själv jobbade på demensboende. De som var friskast talade ofta illa om övriga. Antagligen var det ett försök att känna sig bättre själv - de andra är i alla fall sämre/har det värre. Ett högst mänskligt och förståeligt om än tråkigt beteende, som man kan se i många varianter ute i samhället även bland folk som inte har demenssjukdom, och med demensen släpper vissa tabun och spärrar. Naturligtvis kommer hon inte att bli utkastad från boendet oavsett hur hon beter sig, när det finns ett biståndsbeslut på att hon behöver särskilt boende. Det enda man kan göra är att byta bord i matsalen eller liknande för att parera vissa konfrontationer. De anhöriga behöver inte ta på sig ansvar för att ändra mormoderns beteende vilket antagligen är lönlöst. Jag instämmer med psykologens råd och uppmuntran.

Stina, 14:45, 9 april 2014. Anmäl

Hur hjälper jag mamma att slippa sitt samlartvång?

Foto: Scanpix.

Mamman har hela livet varit en ”samlare” och nu är det värre än någonsin i hennes hem. Dottern har tagit ansvar för städning och ordning i 35 år och orkar inte längre. Hur kan hon hjälpa sin mamma? Psykologen Liria Ortiz ger råd.

Fråga:

Det här gäller min härliga mamma som är en social och kulturellt begåvad kvinna som är mysig att umgås med så länge man inte är hemma hos henne. Hon kan inte slänga en sak och jag har smärtsamt insett att hon är en manisk samlare/hoarder.

Så länge jag kan minnas har det varit stökigt hemma hos mina föräldrar. I bokhyllan låg allting huller om buller, precis som ovanpå möbler och i byråar och i garderober. Båda mina föräldrar är röriga, men det är min mamma som inte kan slänga saker. Pappa kastade i smyg påsar med kvitton, strumpor, gamla papper. Om han blev påkommen blev mamma arg. Själv skämdes jag alltid för mitt hem och drog mig för att ta hem kompisar. När jag var större var det jag som städade. En svår uppgift då alla förvaringsutrymmen är proppfulla med bra att ha-saker och skräp. Det var jobbigt. Jag skämdes ofta, även inför mormor och farmor.

Senast jag var hemma hos henne var där så mycket saker och hon har börjat använda golvet för förvaring av sina saker. Det har blivit stigar i lägenheten där hon kan gå. Man kan inte längre stänga dörrarna eller sitta i möblerna. Min mamma har haft det mycket tufft med allvarliga sjukdomar och jag gissar att skilsmässan knäckte henne och samlandet slog ut i full blom. Och jag känner precis som när jag var liten att allt ansvar för hennes städning/ordning ligger på mig, själv tar hon det inte. Jag känner så, men jag vägrar acceptera det. Jag inser att min och tidigare pappas ”hjälp” bara underlättat för hennes samlande så att det inte märks utåt. Vi har väl i viss mån varit ”medberoende”. Jag har denna vecka sett till att hon får städhjälp av kommunen. Nu försöker jag få professionell hjälp för henne. Jag har burit denna ansvarsbörda i 35 år.

Jag kan inte göra något mer, det hjälper inte att jag kommer hem och röjer. Efter några månader är det fullt igen. Men jag vet inte vart jag ska vända mig. Mamma behöver färdtjänst för de få gånger hon måste ut. Finns det stödförening? Finns KBT-terapeuter som gör hembesök? Efter år av sjukfrånvaro är pensionen skral. Kan man få hjälp ekonomiskt? Jag skeppar gärna in en del, men inte heller jag är gjord av pengar. Men det här måste få ett slut.

Anonym
Svar:

Hej och tack för ditt brev. Du imponerar. Du har tålmodigt funnits där under alla år som ett stöd för din mamma. Jag tycker att du är på rätt spår när du resonerar om att det är dags för din mamma att få professionell hjälp. Hennes samlande har varierat i styrka över tiden, skriver du. Ibland har det varit en ”acceptabel röra” i bostaden, men i perioder har det varit en ”katastrof”. Och nu verkar det vara mer besvärligt och okontrollerbart än någonsin för din mamma!

Det är nog möjligt att du har rätt i att din mamma lider av det som kallas samlartvång eller patologiskt samlande. Även om det förstås inte är möjligt för mig att sätta någon diagnos enbart ut­ifrån det du berättar om i ditt brev. Samlartvång är ingen egen diagnos. Den ingår i det som benämns tvångssyndrom, som består av tvångstankar och tvångshandlingar, eller endera. Vid samlartvång är man rädd att råka slänga något viktigt eller något som kan behövas längre fram. Man undviker nästan helt att slänga saker, eller gör det efter ett noggrant övervägande, och med lång fördröjning och stark olust.

Samlartvång är en så kallad ångeststörning. Samlandet är ett beteende som i stunden lindrar ångest och oro. Det du iakttagit, att din mammas samlande har ökat märkbart efter hennes skilsmässa och svåra sjukdom, kan kanske förstås utifrån detta sätt att se på funktionen av samlandet. Ofta inser man själv det orimliga i det man gör och att samlandet ställer till det på många olika sätt, exempelvis i relation till grannar och familj. Man skäms och isolerar sig. Men ändå känner man att man måste utföra handlingarna. Ibland kan patologiskt samlande vara ett inslag i demens- och psykossjukdomar, och då är insikten om orimligheten i beteendet sämre eller ingen alls.

Du undrar om det finns professionell hjälp att få för din mamma, och om det inte behöver bli så kostsamt. Och mitt svar är ett ja på din första fråga och försiktigt ja på din andra. Det finns hjälp för din mamma att få i den offentliga vården. Även om hon i någon mån behöver ha turen på sin sida för att fullt ut få den effektiva och evidensbaserade behandling som finns att få.

Din mamma behöver någon professionell person att samtala med om det som pågår, och hon behöver få en utredning gjord och en möjlig diagnos. Det är den som öppnar för behandling. Såväl primärvården som en psykiatrisk mottagning kan erbjuda detta första steg.
Om diagnosen samlartvång visar sig vara aktuell är de behandlingar som har bäst forskningsstöd kognitiv beteendeterapi och antidepressiva läkemedel. De läkemedlen har också en ångestreducerande effekt. I många fall behövs en kombination av båda behandlingarna.
Mitt försiktiga ja till att det kanske inte behöver bli så kostsamt för din mamma utgår ifrån att det i dag blir allt vanligare med KBT-kompetens inom den offentliga vården. Men saknas den där din mamma bor så det blir förstås mer bekymmersamt.

Ja, det finns en ideell stödförening för personer som har tvångssyndrom, eller OCD – obsessive compulsive disorder, som är den engelska benämningen för tvångssyndrom, och deras anhöriga. Den heter Ananke. På deras hemsida med adressen www.ocdforbundet.se finns artiklar om tvångssyndrom, ett diskussionsforum, personliga berättelser och adresser till lokala föreningar och stödgrupper.

Ett annat problem som du har att hantera är att motivera din mamma att söka hjälp. Det verkar som om din mamma under alla de här åren inte har övervägt eller sökt professionell hjälp. Du nämner i varje fall inget om det. Så det är förmodligen ett stort steg för henne att göra det. Vad kan du då göra för att få henne intresserad av detta, hjälpa henne att våga och börja ta ett eget ansvar?

Det du inte ska göra är att försöka övertala henne. Det skulle troligen bara få henne att känna sig ifrågasatt och kanske till och med rädd. Risken är då att din mamma börjar försvara sig genom att minimera och bagatellisera det som händer henne. Ni skulle inte komma vidare i samtalet utan det skulle tystna eller sluta i gräl.

En framkomligare väg är att försiktigt fråga efter vad din mamma upplever som besvärligt med sitt samlande. Och om hon kanske skulle kunna kontrollera det bättre. Hjälp henne att hitta sina egna skäl till att göra en förändring! Be om lov att få samtala om detta. Möjligen säger din mamma nej den första gången eller de första gångerna du frågar. Men om du på ett respektfullt och tålmodigt sätt återkommer, så är möjligheten stor att hon uppfattar din omsorg, men också att du inte tränger dig på. Då kan det bli tryggare för henne att berätta om det som är svårt, och som hon förmodligen vill ha hjälp med.

Väck även din mammas hopp om att förändring är möjlig. Att bli motiverad handlar till stor del om att få en ökad tilltro till att det finns hjälp att få och till att man har förmåga att förändras. Be om lov att få berätta om samlartvång och hur det behandlas. Sammanställ information om detta och erbjud henne att läsa. Om din mamma använder nätet kan du tipsa om Anankes hemsida. Visa optimism om din mammas förmåga att lyckas. Var generös med att lyfta fram hennes andra sidor, som hennes charm och begåvning, som jag får intryck av ditt brev att hon har mycket av. Du skriver om din mamma som en ”härlig kvinna”. Det gör det lättare för din mamma att fortsätta samtala om sina svårigheter om era samtal också ger plats för henne att få vara den ”mysiga” mamma som hon också uppenbart är.

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Det är nog bäst (allmänt sett, inte nödvändigtvis just för frågeställaren) att få en god kontakt med samlaren i fråga, dvs *inte* med problemet som ärende. Efter ett längre tid när man etablerat ett förtroende kan man försiktigt ta upp frågan - utan någon som helst press! Har man tur så vill personen ha hjälp. Det är nog också viktigt att inte vänta för länge, ju äldre man blir desto mindre ork har man att ändra sig.

Thomas, 18:09, 6 mars 2013. Anmäl

Mycket angeläget ämne och vad jag förstår så är många av dessa personer fungerande utåt och detta blir deras hemlighet. Man kan ju föreställa sig vilken ångest det innebär. Jag har en ung person i min närhet som inte släpper in några förutom en person i sin lägenhet numera. Det är fullständigt kaos och går inte heller att påtvinga hjälp.

Hyrestanten (Webbsida), 16:23, 3 mars 2013. Anmäl

Jag känner också igen mig totalt. Har föräldrar i samma situation. Svårt att få hjälp.

S, 16:49, 27 februari 2013. Anmäl

Känner igen ALLT i denna fråga. Tack för att den togs upp i ljuset!

ÅK, 18:00, 25 februari 2013. Anmäl

En familjehemlighet som skaver

FRÅGA:

Hej,

Jag är en kvinna i trettioårsåldern och jag väntar mitt första barn. Tankar på familj och släkt kommer till mig allt oftare och på djupet – alltså min egen bakgrund, orsaker till att jag finns, och varför jag är den jag är. Min mamma är andra barnet och min mormor var sladdbarn i en stor barnaskara. Min mormor föddes i en frireligiös familj, så var det ju ofta på landet på den tiden, och hon blev gravid som 16- åring med en lika ung kille, som dessutom drack och spelade.

Min mormor var nog lite av en rebell då mot sina föräldrar och sin familj, hon fick ytterligare två barn med honom, där min mamma alltså var det andra i ordningen. De här barnen har haft ett helvete som små, och alla haft problem med alkohol och depression under hela livet – det är ett faktum, även om det inte är något min mamma någonsin vill eller kan tala om. Jag vet inte mycket om hennes barndom, har bara fått veta på omvägar, antydningsvis, att den innehöll mycket alkohol och att min riktige morfar misshandlade min mormor, att de inte hade någon mat på bordet och så vidare.

Jag tänker ändå att de fick tre barn tillsammans och hade ett ganska långt äktenskap. Jag tänker på att det var ett långt liv, där mycket måste ha hänt. När de skildes träffade min mormor en ny man som var hennes förste mans raka motsats, han hade ett välbetalt jobb, var belevad och kulturellt och intellektuellt intresserad, och min mormors liv fick en helt ny vändning. Min mamma och hennes syskon var då i tidiga tonår.

Nu är min biologiske morfar död sedan några år. Min mamma gick på hans begravning, men hon berättade ingenting om honom då heller. Vad som är svårt tycker jag, och vad jag grubblar över, är min mammas sorg över att hennes barndom liksom är helt försvunnen. Hon måste sörja det så mycket. Min mormor behandlar dessa många år som om de inte finns. Jag undrar vad det var som hände?

Misshandel, har jag förstått, alkoholmissbruk… men sveket mot min mamma känns så mycket större nu eftersom mormor aldrig talat med henne om detta, aldrig tar tag i det, aldrig talar med mig eller mina systrar, om det som är min och vår bakgrund och historia. Om man frågar henne eller bara undrar hur hennes graviditeter var så låtsas hon som om det regnar.

Min mamma är så arg på henne, under ytan. Det är hemskt att se. Mormor är gammal nu, hon pratar bara om att hon skall dö, att hon hoppas hinna se mitt barn, och så vidare. Ältande. Luftmos. Det är som att treva i luft, eller springa i lera. Det gör mig lite tokig att hon håller denna hemlighet för sig själv. Hon är otroligt självcentrerad och energistjälande som människa, det har hon alltid varit. Det gör mig ont om min mamma, som alltid tagit hand om mormor och sina syskon i situationer som man inte vet något om…

När mormor gifte om sig fick hon ett nytt barn med sin nye man. Denna min mammas halvbror vet ingenting om min mammas barndom och fick såklart en helt annan uppväxt än de. Det gör det också svårt med förståelsen mellan dem.

Hur skall man hantera sådant här? När historia och bakgrund döljs för en, trots att man vill veta? När någon inte kommunicerar? Vad skall man göra? Och när tiden rinner ut.

SVAR:

Hej!

Det är ju väldigt frustrerande med en skavande familjehemlighet som sopas under mattan. Jag förstår därför att du vill göra något åt det. Innan du gör det tror jag att det kan vara bra att fundera över några saker. Först och främst undrar jag vad du vill uppnå. Du skriver i slutet av brevet att du vill veta mer om din mors och mormors historia. Samtidigt beskriver du hur din mor lider i relationen till din mormor och syskonen. Vill du främst få reda på mer för din egen skull, eller vill du främst hjälpa din mor? Dessa mål behöver förstås inte stå i konflikt med varandra, men jag tror det är bra att klargöra vad som är viktigast för dig.

Om du framförallt vill få reda på mer för din egen skull, så är frågan hur du kan förmå din mor till det. Jag skriver mor, eftersom det verkar vara svårare med mormor. Och med din mor är det väl heller inte samma tidsbrist? Har du frågat din mor rakt på sak om hennes uppväxt? Har du ställt följdfrågor om hon viker undan? Du skriver att hon varken vill eller kan prata om det, men har du försökt att ställa raka frågor om det?

I någon mening har din mor rätt att behålla smärtsamma upplevelser för sig själv. Samtidigt kan man tycka att föräldrar har en skyldighet att reda ut och berätta om saker som påverkar familjen i nutid. I ett samtal med din mor tror jag därför det är värdefullt om du försöker formulera hur du mår – vad är konsekvenserna för dig av att inte känna till familjehistorien? Om din mamma ändå inte vill berätta, så får du kanske acceptera det. Det går inte att tvinga ur någon en berättelse. Däremot tycker jag att du kan ställa tuffare krav på saker som direkt rör er två. Om du tror att er aktuella relation påverkas negativt av historien, så får du fokusera på det. Hur vill du att din mamma ska förändra sig här och nu?

Om ditt mål framförallt är att hjälpa din mamma, så är väl den naturliga vägen att fråga henne hur. Du har säkert redan gjort det, men ibland måste man vara envis för att någon ska ta emot hjälp. Din mamma kan behöva hjälp på traven för att våga närma sig de smärtsamma minnena. Var tydlig med att du upplever att hon lider och att ditt mål bara är att hjälpa henne. Det kan ju vara så att hon skulle må bättre av att berätta om historien, men det är inte säkert. Hon kanske fördrar andra sätt att hantera situationen. Testa egna tankar och tolkningar du har och se hur hon tar emot dem. Exempelvis ”Jag tycker det verkar som om du är så arg på mormor under ytan. Du verkar må så dåligt av det. Har jag rätt?” eller ”Jag vet ju att du inte hade en lätt barndom, men jag märker inte att du sörjer det i dag. Du pratar aldrig om det. Om du vill berätta, så vill jag gärna lyssna.”

Oavsett vad din mor tänker eller hur hon reagerar när du närmar dig ämnet, så tror jag det är viktigt att våga tala klarspråk. Du skriver exempelvis att din mormor inte vill prata om sina graviditeter. Det fick mig att fundera över hur raka frågor du har ställt till din mamma och mormor. Har du frågat dem rakt ut om alkoholism och misshandel? Det är förstås inte lätt att klampa på med känsliga frågor, om någon över huvud taget inte vill prata om det förgångna. Samtidigt kan det krävas, eftersom familjehemligheter ofta bevaras genom att alla inblandade tassar på tå. Välj ett tillfälle utan möjlighet till flykt. Försök att få en stund med din mamma där ni riskerar att inte bli störda och har tillräckligt med tid för att prata – till exempel på en gemensam resa.

Till sist vill jag påminna om hur viktigt det är att ta emot en smärtsam berättelse på ett bra sätt. En vanlig orsak till tystnad är rädsla för hur omgivningen ska reagera. Det jag skrev tidigare om att ställa raka frågor måste varvas med att vänta in, bekräfta och visa förståelse för den som talar. Du uttrycker tydligt empati för din mamma och verkar vilja möta henne. Det är bra förutsättningar för att lyssna.

Jag hoppas att du och din mamma kan närma er det förflutna på ett sätt som gagnar er båda.

Vänliga hälsningar

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 12

Ibland när det är svårt att prata om saker jkan det vara enklare att skriva ett brev. Skriv ett brev till din mamma, förklara dina känslor och att du hoppas få ett svar från henne (i brevform). För några år sedan hade jag en dålig relation till min mor och skrev ett brev till henne, hon svarade brevledes och på det sättet hittade vi tillbaks till varandra.

CS, 10:21, 17 juni 2011. Anmäl

Ifall FS verkligen mår dåligt av allt det outtalade - jag menar må dåligt på sådant sätt att det starkt påverkat hennes barndom och hennes nuvarande, vuxna liv också - då tycker jag nog att det är dags för en pratstund, även om det är jobbigt för mamma och mormor att ta upp det gamla igen. Men om FS egentligen bara är mest nyfiken eller helt enkelt intresserad, ja då tycker jag FS ska respektera att mamma och mormor bestämt sig för att inte prata om saken. De kan ha många orsaker till detta, några möjligheter nämns av de andra kommentatorerna här nedan.

HR, 21:14, 3 juni 2011. Anmäl

Jag tycker inte man har rätt att begära att mamma och mormor ska berätta. De vill kanske ha det för sig själv. Åren har gått och det gamla är inte så viktigt längre, inget de tänker på. Jag skulle troligen tänka så om jag var i den situationen. Nej, klampa inte in i gammalt elände om de inte själva tar upp det.

Lisa, 15:59, 3 juni 2011. Anmäl

Kommer fran en helyllefamilj i jamforelse med min man. I hans familj finns sjalvmord, psykisk sjukdom, alkohol och narkotika missbruk, incest (valdtackt mot barn) och misshandel i hemmet. Min man ar familjens vita far (och gullegris) men jag oroar mig anda lite for att hans familj ska influera vara kommande barn negativt. Om vi alla arbetar med vara kanslor kan vi komma over det sociala och psykologiska arvet. kanske..

maria, 06:45, 1 juni 2011. Anmäl

Min situation är liknande, men det är jag som är dotter. Min uppväxt, till mina tidigare tonår, innehöll både alkoholism och misshandel. Jag skulle vilja säga om detta att ta emot. Ett skäl till att det kan vara svårt att berätta om det är andras reaktioner. Om människor reagerar väldigt starkt på det man berättar, blir chockade, tycker synd om en, tycker att föräldrarna är monster eller känslokalla och inte kan förstå att man har kvar relationen med dem, då kan det vara väldigt svårt att berätta. Man vill inte vara ett offer och livet har ju löst sig ändå, man är så mycket annat än sin uppväxt. Därför kan det vara bra att försöka att inte lägga så mycket av sin egna värderingar i det man får höra. Även om det kan vara ganska hemska saker så kan det ha varit vardag och om inte normalt så ändå den verklighet man befann sig i. Och den vardagen innehöll säkerligen mycket annat också, glädje, kärlek. Precis som du var inne på så levde de tillsammans i ganska många år.

M, 08:28, 30 maj 2011. Anmäl

Min mamma-idag död- var äldsta barnet i en familj med en avgudad lillasyster. Allt min moster sa och gjorde var alltid så mycket mer värt än min mammas röst. På ålderns höst fick hon afasi och jag tror det delvis kan hänga ihop med att hon aldrig sa till sin mamma (min mormor) om hur hon kände i hjärtat. Min moster la helt beslag på "sin" mamma och ansåg att hon var så mycket klokare och visste bättre än mamma..En gång sa jag själv åt mormor vad jag såg och hörde men det nonchalerades . Idag finns inte ens en grav att gå till och tänka på mormor och morfar. Den graven la min moster beslag på för att begrava sin egen man och deras namn togs bort.

Bestulen på mormor, 01:29, 29 maj 2011. Anmäl

Jag förstår ditt behov av att få veta; har själv en mamma (och hade en mormor) som kunnat ventilera allt, sorger, glädje och hemska minnen. Är nu ingift i en familj där man lagt locket på om en familjetragedi som hände för 35 år sedan. Bägge vuxna barnen mår dåligt (den ene är min man) och jag tror det är mycket viktigt att våga ta upp problemen. Inga problem kan tigas ihjäl och försvinna av sig själv, det kommer alltid att finnas med en. Då är det bättre att bearbeta det så man kan gå vidare i fred med sig själv. Jag tror din mamma behöver en pratstund lika mycket som du. Lycka till och sköt om dig!

Susanne, 18:33, 26 maj 2011. Anmäl

Ingen släkt eller familj har väl enbart änglar i gardeoberna utan där finns en del skam och otäckerheter man helst velat glömma och förtiga. Jag har berättat för barn och syskonbarn om en del 'hemligheter' från min barndom. Om sådant vi barn då inte skulle höra för vi inte skulle förstå. Men idag begriper vi ju och kan stötta de unga vuxna med att fylla ut tomrum i historien eller räta ut levande ?-tecken. Rekommenderar därför alla intresserade att läsa både frågorna och svaren mellan en ung blivande mamma och DNs bägge psykologer.

Agneta Åhrberg (Webbsida), 13:52, 26 maj 2011. Anmäl

Jag är i en liknande situation, med den skillnaden att alla de som skulle kunna upplysa mig om händelser i det förgångna redan är döda. Det finns alltså ingen som kan berätta och jag känner mig helt historielös - det finns inget att föra vidare till mina framtida barn. Med lite mer information om vad mina föräldrar gått igenom i sina liv kanske jag ahde kunnat förstå dem bättre och ha en bättre relation till dem medan de levde.

Elena, 09:58, 26 maj 2011. Anmäl

Lustigt, jag skulle säga det omvända jämfört med kommentarerna nedan. Vi har inget annat i livet än de relationer som vi föds in i och som vi skapar. Då angår vi alla varandra, och det blir fruktansvärt ytligt om ingen intresserar sig för hur andra formats av sina livserfarenheter. Jag har "turen" att ha en ganska osentimental förälder med en lite svår barndom, så hen berättar rätt torrt om hur det var om jag frågar. Det har hjälpt mig att acceptera hens personlighet och svårigheter med att uttrycka känslor mm. Det hjälper mig även att relatera detta till mina barn så att de kan känna sig trygga i våra relationer. Annars hade jag nog burit på en liknande ilska som frågeställarens mor, vilket barnen känner av direkt.

KL, 09:21, 26 maj 2011. Anmäl

Äktenskapsproblem i 60-års åldern

Fråga

Jag är gift med en man sedan mer än 30 år tillbaka, vi är båda i 60-års åldern. Vi kommer från olika kulturer men har haft en stark relation byggd på passion och djup kärlek. Vårt liv är bra på många sätt, två vuxna barn med egna liv, god ekonomi, och vi har onekligen ett stabilt liv tillsammans. Men under de sista två åren har min man mer och mer dragit sig undan, eller snarare funnit en aktivitet som exkluderar mig, modellflygning. Det här har blivit en allt uppslukande hobby, allt kretsar kring det här, oftast är han tillsammans med en granne och de drar iväg i många timmar under helger och kvällar. När han sen är hemma är han så trött jämt, och ser mest på TV. Jag har försökt att vi ska kombinera våra intressen, jag tycker om att vara i naturen till exempel eller besöka intressanta platser och museer, men det är svårt att få ihop det hela med modellflygning, eftersom det ska vara på speciella ställen och oftast inte erbjuder något av det jag söker.

Till och med vårt gemensamma umgänge med goda vänner sen många år tillbaka blir svårt att hålla uppe med den här nästan maniska hobbyn, de tycker han är tröttsam helt enkelt. Jag vill verkligen inte skiljas, men jag tycker situationen känns ohållbar. Jag har ett eget aktivt liv, med vänner, stimulerande jobb, reser själv och så vidare. men jag vill ju naturligtvis som alla andra känna mig älskad och ha en nära relation med min man också. Helt enkelt känner jag mig avvisad, som ett hinder i vägen för att han ska kunna utöva sin hobby. Jag söker inga enkla lösningar men några råd om hur jag ska hantera mitt liv i den här fasen.

Signatur Utlandssvensk

SVAR

Hej Utlandssvensk, tack för ditt brev. Du och din man har haft ett långt, och bra äktenskap med både passion och djup kärlek, men senaste två åren har det förändrats. Din man har börjat dra sig undan allt mer.

Ditt brev väcker förstås frågor om hur er relation är, och om modellflygningen kan ses som hönan eller ägget i ert problem i symbolisk mening. Kan din mans ”uppslukande hobby” förstås som ett uttryck för något annat än ett genuint intresse för modellflygning?  Hände något mellan er för några år sedan, som gjorde att din man ville dra sig undan, eller gjorde du det? Vad säger du? Var uppmärksam på att det inte behöver vara en enskild eller tydlig händelse som förklarar detta utan att det kan vara en konsekvens av att er relation på ett stillsamt men ändå märkbart sätt blivit allt mer oengagerad. Det är ju inte ovanligt som du säkert sett i din omgivning att par ibland upphör att visa varandra uppskattning. Man gör inte längre trevliga saker tillsammans på det sätt som man gjorde i början av relationen och man har utvecklats på ett olikartat sätt. Man börjar känna sig ointresserad av den andre, och kanske till och med uppfattar honom eller henne som en främmande person. Ibland handlar det om att man visserligen älskar varandra men man tar sin partner för given. Fundera gärna om det är något av det här som stämmer på er eller om det finns andra orsaker som har bidragit till att ni har glidit ifrån varandra.

Ni behöver förstås sätta er ner och prata med varandra om det som händer! Ni kan göra det på egen hand, eller ni kan välja, kanske efter ett tag om ni anar att det skulle underlätta, att gå i familjerådgivning. En annan möjlighet är att du själv börjar med att ha en samtalskontakt för att reda ut dina egna känslor och tankar.

När vi i en relation ska ta upp en laddad fråga med den andre kan det vara en hjälp att ha ett bra sätt att kommunicera. Här är ett tips: Berätta om det du ska ta upp helt kort. Uttryck dig på ett positivt sätt och anklaga inte. Berätta om dina känslor. Visa att du vill se saken också utifrån din mans perspektiv och uttala din förståelse. Acceptera en del i ansvaret för hur det har blivit. Erbjud ett sätt efter bästa förmåga som kan hjälpa er att få det bättre. Och så här kanske det skulle kunna sägas:

Jag skulle vilja att vi träffar vänner varannan lördag kväll, och att vi tar en långpromenad varje söndag kväll. Jag vet att du är mycket engagerad i din modellflygning samtidigt som jag känner mig övergiven av dig och saknar dig. Jag har tänkt en del, och tror mig förstått att jag kanske inte på senare år inte visat dig hur viktig du är för mig. Vad säger du, skulle vi kunna prova att göra den här förändringen, eller något likande som du vill föreslå, från och med nästa vecka.

Hitta gärna dina egna formuleringar, det som är viktigast är att du utgår ifrån dina egna känslor, föreslår en kompromiss och visar att du är intresserad av din man.

Ett annat inslag i en bättre kommunikation kan vara att du tar initiativet till att visa uppmärksamhet genom att ge plats för små kärlekshandlingar eller trevliga möten i vardagen. Sättet kallas Daglig påminnelse om att vara trevlig eller kärleksfull. Det är en färdighet för att förbättra vardagen ihop. Det upplevs av många som prövar det som ett överraskande verksamt sätt att börja knyta an till varandra igen. Så här går det till: Det handlar om att göra små, positiva saker för den andre, och att ha som mål att göra någon sådan sak varje dag. Det kan till exempel vara att visa uppskattning, säga en komplimang, erbjuda hjälp eller att inleda ett samtal om något som intresserar den andra och ge sin fulla uppmärksamhet. Mitt förslag är att du gör en lista över sådana saker som skulle passa dig att göra, och som du vet skulle uppskattas av din man. Välj sedan, om du finner det här möjligt, att prova dig fram med olika sätt som passar dig och din partner.

Om han inte ger någon positiv respons på dina försök att knyta an till varandra igen kan det vara dags att fundera på hur du vill gå vidare med ditt liv med eller utan honom.

Varma hälsningar och lycka till.
Liria

Till Lirias hemsida

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Börjar farmor bli dement?

Fråga: Min farmor på 81 år har de senaste tio åren blivit alltmer krävande att umgås med och att förstå sig på. Hon har alltid haft svårt att passa tider och dykt upp någon timme senare än avtalat. Nu tackar hon gärna ja till inbjudningar till dop, julfirande och liknande men alltid upprepar sig samma sak; hon ringer någon timme i förväg och avbokar, alternativt dyker hon inte upp och avbokar inte heller. När jag och hennes övriga barn och barnbarn någon enstaka gång hälsar på henne spontant får vi inte komma innanför dörren utan vi pratar bara en liten stund i dörrspringan för att sedan åka igen.

Hon har i tilltagande grad börjat bete sig ohövligt mot familjemedlemmar när vi någon gång träffar henne. Hon kan till exempel säga att någon blivit rund eller kommentera en tonårings kraftiga acne. Hon är svår att älska, eller ens tycka om, när hon gör så här. Jag märker att hon livas upp av att träffa oss, då berättar hon ”roliga” historier, berättar om sina grannar och så vidare, men det är som att hon sedan, när hon sitter i sitt hus ensam, inte kan komma ihåg hur väl hon mår när hon träffar andra människor. Då tycker hon bara att det är jobbigt och omständligt. Hon tittar väldigt mycket på teve och tackar ibland nej till att träffas för att hon då skulle missa ett avsnitt av någon såpa hon följer.

Hon pratar varje gång vi ses om att hennes liv inte blev som hon tänkt sig; en halvfärdig sjuksköterskeutbildning längtar hon tillbaka till och ser med avsky tillbaks på livet som bondhustru. Hon längtar efter en dotter för hon fick ”bara” tre söner. Hon tror att hon skulle ha umgåtts mer med sin familj om hon hade haft en dotter och ser inte att hennes svärdöttrar anstränger sig för att få henne delaktig i familjeangelägenheter.

Hon har inget, vad jag vet, umgänge förutom sina två hundar som hon älskar. Hon har dock tappat förmågan att sköta dem, de kissar och bajsar inomhus och hon skyler högarna med tidningspapper. Alla försök vi gör för att hjälpa henne avspisas direkt. Vi har erbjudit oss att städa hos henne eller hyra in en firma att städa om hon inte vill att vi ska göra det. Vi bjuder henne till våra hem, men hon kommer aldrig. Mina två barn på ett respektive tre år har hon träffat någon enstaka gång.

Jag vill hjälpa, men hur? Vad är det som händer med farmor? Har hon drabbats av någon form av demens?

Lisa (barnbarn)

Svar: Din farmor är 81 år och har de senaste tio åren blivit så svår att umgås med. Du undrar om hon blivit dement.

Hjärnan åldras precis som resten av kroppen och det är vanligt att försämringar sker av den intellektuella förmågan med allt högre ålder. Svårigheten är att kunna konstatera vad som är normalt eller inte när man blir gammal. I gränslandet mellan det normala och det inte normala diagnostiseras tillståndet ”mild cognitive impairment” (MCI), som den engelska termen lyder, eller på svenska ”lindrig kognitiv störning” eller ”mild glömska”. Med kognitiv menas då funktioner som har med minne, tänkande, språkhantering, problemlösning, uppmärksamhet med mera att göra – det vill säga olika intellektuella förmågor.

Personer med MCI presterar sämre och annorlunda än tidigare i det dagliga livet, men de är inte dementa. Man vet dock att många som senare i livet insjuknat i Alzheimers sjukdom har passerat detta stadium.

MCI som klinisk diagnos bygger på att personen i fråga har klara minnesstörningar, har svårt att hitta, har sänkt uppmärksamhet och att orden kan haka upp sig. Trots dessa handikapp klarar de sin tillvaro hjälpligt – men inte alls som tidigare.

Vad din farmor lider av är omöjligt att svara på utan en noggrann, professionell utredning vid en minnesmottagning. Diagnosen bygger på klinisk observation, radiologi, blodprover, olika neuropsykologiska tester – det vill säga en utredning som mycket liknar den man gör vid Alzheimers sjukdom, eftersom MCI kan vara ett förstadium.

Den bästa hjälp som du kan göra är att få en utredning till stånd. Då får du dels svar på dina frågor, dels kontakt med och stöd från kunnig personal, vilket inte minst din farmor kan behöva inför framtiden.

Lycka till!

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (15)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 15

jag tycker att din Mormor har all rätt att bete sej ohövligt hon e gammal som gatan, och har lust att säga folk sanningen rakt i ansiktet på er. I juletider blir folk värre än de brukar vara i vanliga fall. är man 81 och inte har lust att ta hand om huset och inte har lust att polera sitt tal och tänker ofta på vilket skitsnack som ska gå, när hon ligger begravd. Då tar jag Er mormors parti. <br/>Hon är en elak liten satkärring. jag frågar mej idag om jag vill bo kvar i Sverige när jag ser hur man ifrågarsätter de äldres rättigheter till Sex Drugs and Rock´nRoll på ålderdomshemmet, där man spelar dragspel och med Tore skogmans tjotjim och inget annat.

Facebookanvändare, 16:35, 22 december 2009. Anmäl

Vad ska man egentligen med en frågespalt till om experten inte kan svara, borde väl åtminstone kunna komma med en hypotes utifrån det underlag som föreligger. Låter hundarna kissa och bajsa inomhus och skyler högarna med tidningspapper - jisses, det låter verkligen illa! Bostaden förstörs men risken är också stor att hundarna lider om de inte kommer ut.

Tobbe, 21:01, 21 december 2009. Anmäl

Om "leva på egna villkor" och "säga ifrån till tjocka släkten" innebär att man låter sina husdjur bajsa i ens hem utan att göra något åt det så tackar jag faktiskt nej. Skulle det vara befriande för en person att ha det så? Att en person låter sitt hem förfalla till sådant snusk tycker jag indikerar att hon behöver att hennes myndighet tas ifrån henne, för hennes egen skull. Hon skulle förmodligen själv inte vilja ha det så om hon fick distans till vad som händer och vad hon egentligen gör. Det gäller oavsett ålder. Inte som permanent lösning nödvändigtvis, men att någon med bestämdhet talar om för henne att man inte kan ha det så. Att hon vill ha distans till sin släkt är en annan sak, och helt upp till henne själv.

Becca, 18:14, 21 december 2009. Anmäl

Har liknande situation med en äldre släkting. Senaste halvåret har hon tappat sin tidskänsla, är alltid sen, har inte riktigt koll på mattider eller läkartider, har börjat ha slarvigt hemma, har tappat omdömet vad gäller alkoholintag, struntar i att doktorn säger att hon inte bör köra bil och kör trots att hon vet att hon utgör en risk för andra. Vad det än är som är orsaken, begynnande demens eller mindre blodproppar, så är min släktings förändrade omdöme och tidsuppfattning jobbig för henne själv att hantera och jobbig för familjen att finna ett förhållningssätt till. Se till att din farmor gör en läkarkoll, t ex skiktröntgen för att kolla upp möjliga proppar i hjärnan, alzheimers är inte det enda man kan råka ut för när man åldras. Om hon är deprimerad kanske det inte är det primära problemet, det har sannolikt hänt något fysiskt med din farmor och hon kommer att behöva hjälp så småningom.

Astrid, 04:02, 21 december 2009. Anmäl

rubriken "Börjar farmor bli dement?" är obehaglig. Det är inledningsfasen i en process då en människas myndighet tas ifrån henne, när de som anses ha högre myndighet börjar tvivla på individens rätt att få leva ett liv på egna villkor

Anders, 21:00, 20 december 2009. Anmäl

Kan det inte bara vara så att gumman äntligen vågar slå näven i bordet och säga ifrån till tjocka släkten. <br/>undrar <br/>sjuttioplus

Lillemor Ohlsson, 07:50, 20 december 2009. Anmäl

Ohövlig? Svårt att passa tider? Kan inte sköta sitt hem? <br/>Farmor har blivit tonåring alltså!!

Hasse, 23:22, 19 december 2009. Anmäl

Jag tycker hur som helst att de låter som om hon skulle behöva hemtjänst när hon nu inte klarar att sköta huset. Visst att det kan vara svårt att få gamla att ta emot hjälpen men det är personalen vana vid. De kan dessutom ofta se vad för slags hjälp hon behöver och om det är sjukvård så kan de ringa dit en distriktssköterska.

viktor, 18:45, 19 december 2009. Anmäl

Skona dem, härskande herrar! skrev en turkisk poet, må vara inte om dem som kognitivt skulle utredas av team i Sverige. <br/>Team - endera profitdrivande med "kötiderna" som underlag för att plocka landstingen på pengar. <br/>-eller enligt samma kö-principer fungerande team på storsjukhusen, med den skillnaden att deras "engagerade" personal utreder timtals med Trivial Pursuit som intelligenstest, och sig själva som mått för normalitet. Arbetsterapeuter som behöver tröstas när de glömt ta med sig råvaror, och snickeripersonal med raster, då hela den "öppna förskolan" skall sluta hamra och banka, och veta hut!. Efter ca 60 dagar vägdes och mättes (!) slutligen föremålet för utredningen. Så låt farmor summera sina sorger och glädjeämnen hos och tillsammans med er där hemma tillsvidare...

Claire B. Kaustell, 15:59, 19 december 2009. Anmäl

Jag är inte direkt någon expert men depression är ocskå en tänkbar diagnos. Förväxlas ofta med demens på äldre dagar, har jag hört...

Ingen Expert, 11:53, 19 december 2009. Anmäl

Riskerar även jag att bli dement?

Fråga: Jag är en kvinna på 35+. Min mormor fick en demensdiagnos de sista åren av sitt liv när hon var kring de åttio. Min mamma som är 70+ ska på en minnesutredning framöver men redan nu kan vi anhöriga klart se att något är fel. Hennes närminne sviktar, hon är osäker och vill gärna fråga om sådant hon klarade själv förut, hon springer dagarna i ända runt och letar efter saker hon förlagt i hemmet och så vidare.

Min pappa är helt klar i huvudet.

Förutom mormor (som är min biologiska mormor som mamma fick kontakt med på äldre dar) vet vi inget om tidigare generationer, förutom deras namn. Ingen av mina föräldrar har vuxit upp med sina biologiska föräldrar så jag kan inte säga om det fanns eventuella sjukdomar bland förfäderna.

Men med tanke på det jag sett av mammas och mormors liv och beteende undrar jag om jag kommer att bli snurrig när jag blir gammal, om det ligger ärftlighet i det hela? Eller kan jag klara mig, måste det inte slå in i varje generation? Kan jag ha fått merparten av pappas goda gener (han är alltså inte snurrig) så att jag klarar mig därigenom?

Anonym

Svar: Demens är ett samlingsbegrepp för ett syndrom (samling av symtom), som berör minnet, intellektet, personligheten och den praktiska och viljemässiga förmågan hos en individ. Praktiskt taget vilken sjukdom som helst, som drabbar hjärnan och där hjärnans celler dör inom kritiska områden kan utveckla ett demenssyndrom.

Alzheimers sjukdom är den vanligaste av alla demenssjukdomar. Den går ännu inte att bota (men symtomen kan lindras) och ärftlig disposition är en riskfaktor.

Den näst vanligaste demensformen är kärldemens (vaskulär demens). Det handlar då om sjukliga förändringar i hjärnans blodkärl och cirkulation, som orsakar att nervcellerna dör eller förtvinar, till exempel efter en blödning eller en propp i hjärnan. Blanddiagnoser av båda formerna är också vanliga.

För att kunna svara på frågan om arv måste man veta vilken diagnos som föreligger. Om det handlar om Alzheimer är arvet en riskfaktor bland många andra (kön, ålder, Downs syndrom är andra). Vid Alzheimers sjukdom förekommer ett protein – apolipoprotein (ApoE) – som finns i olika varianter och som bestäms av varje människas genetiska kod. ApoE4 medverkar vid bildandet av amyloid, som vid Alzheimers bildas i abnorma mängder och som skadar och bryter ned hjärnans celler. Varianten ApoE4 har en välkänd koppling till ökad risk för Alzheimer.

Vid ärftlighetsgång, då vi antar att mormor och mor är bärare av ApoE4, medan far inte är det, föreligger sålunda halverad risk för Alzheimers sjukdom. Detta ska jämföras med det starka sambandet mellan den speciella genetiska kombinationen ApoE4/E4, då individen (barnet) fått E4 från såväl mor som far.

Via ett enkelt blodprov på en minnesmottagning kan man testa om man är särskilt sårbar ärftlighetsmässigt eller inte. Men man bör veta att många personer med sårbarhetsgenen ApoE4 ändå aldrig drabbas av Alzheimer. Det finns så många komplicerade samband till en demensutveckling, där hög ålder är den vanligaste riskfaktorn.

Från aktuell forskning vet vi att kombinationen regelbunden motion (30 minuter/dag) och så kallad medelhavskost rik på olja, fisk, grönsaker och frukt minskar risken för både kärldemens och Alzheimer – även om man skulle bära på ApoE4.

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Lev nu! Tids nog kommer ålderskrämporna och du kan ju drabbas av något helt annat än någon åldersdemens men man kan ju inte gå och oroa sig för allt som kan hända i värsta eller näst värsta fall. En biltur på 50 mil är nog den värsta risken man kan utsätta sig för men få ställer bilen för det.

Kurran, 18:24, 1 december 2009. Anmäl

Jag har för mig att det där med aluminium och Alzheimer var baserat på ett eventuellt samband med relativt hög halt av aluminium i dricksvattnet och förekomsten av Alzheimer i samma område. <br/>Kan det stämma ?

i, 17:21, 1 december 2009. Anmäl

Jag har tidigare hört att aluminiumjoner (som man får i sig t.ex. genom mat tillagad i aluminiumkärl som rörts om med skrapande metallbestick) ökar risken för alzheimer. Hur stor risk är det? Finns det något dokumenterat?

MF, 11:28, 1 december 2009. Anmäl