”Jag bär på en kronisk ångest och tycker så illa om mig själv”

Hon fungerar ”hyfsat” både socialt och på jobbet. Samtidigt har hon ständig ångest som ibland eskalerar, och hon ser ofta sig själv som värdelös och oduglig. Hur ska hon göra för må bättre och tycka bättre om sig själv? Psykolog Liria Ortiz ger råd.

Fråga:

Jag har under långa perioder i livet levt med mer eller mindre kronisk ångest. Jag fungerar hyfsat socialt och har ett heltidsarbete som också fungerar hyfsat bra. Jag är ambitiös och framåt samtidigt som jag är väldigt känslig. Gott självförtroende och dålig självkänsla med andra ord.

Jag är uppvuxen i en lite dysfunktionell familj. Fick grundbehoven tillfredsställda men det var dåligt med uppmuntran och yttre bekräftelser på kärlek från föräldrarna. Pappa utvecklade också alkoholism när jag var 10–12 år. Jag var också mobbad genom hela grundskolan. Det sätter naturligtvis sina spår.

Jag ”hanterade” det här genom att äta på tok för mycket och blev med tiden, ordentligt tjock. I 25-årsåldern så påbörjade jag en viktnedgång som resulterade i en period av anorexi och därefter bulimi. Jag har gått i psykodynamisk terapi och är numera frisk från de symtomen och normalviktig. Dock bär jag fortfarande omkring på ångesten. Den yttrar sig i fysisk, molande smärta i kroppen. Det känns som en spänning i samtliga muskler och värst i mellangärdet.

Ibland eskalerar det och jag får svårt att andas och jag gråter som om tårarna aldrig vill ta slut. Jag försöker tänka ”positivt”, att jag ändå klarar mig och fungerar i samhället trots det svåra som jag upplevt. Att jag fungerar är förstås väldigt, väldigt viktigt för mig. De symtom jag nu har är dels att jag tycker väldigt illa om mig själv (det går nästan inte en dag utan att jag talar om för mig själv hur värdelös och oduglig jag är), dels så har jag så smått börjat dricka lite för mycket. I alla fall i mina egna ögon. Det varierar men ungefär en halv till en flaska vin per vecka. Det oroar mig med tanke på mitt tidigare matmissbruk och även pappas alkoholism.

Jag var gift under några år men det sprack för snart 10 år sedan och jag har svårt att hitta en ny kärlek. Jag längtar så mycket efter det, och tror att om någon bara kunde älska mig så skulle jag må bättre men inser så enkelt är det förstås inte. Jag vill inte ta några ångestdämpande eller antidepressiva på grund av biverkningar. Jag gjorde det tidigare men biverkningarna var värre än orsaken till att jag tog medicinen.

Hur kan jag komma igenom det här? Jag vill må bättre, tycka bättre om mig själv (för jag inser ju att jag inte är den idiot som jag säger till mig själv att jag är) och gärna också hitta den där kärleken som jag längtar så mycket efter.

E

Svar:

Hej! Jag tror att ett bra sätt för dig att börja må bättre och ”komma igenom” dina ångestbesvär är att du ännu en gång går i psykoterapi. Psykologer och psykoterapeuter får ofta frågan när det kan vara rimligt att börja gå i psykoterapi, och här är några av de skäl som vi brukar nämna:

Man har ett eller flera bekymmer som begränsar tillvaron.

Trots att det har gått lång tid så har man svårt att acceptera något svårt som hänt en, och lägga det bakom sig.

Man gör saker för att minska sin oro eller nedstämdhet som kan vara riskabla på olika sätt, och som kan bli ännu ett problem.

Eller också har man bara tröttnat på ett livsproblem, det har funnits med en alldeles för länge. Man börjar känna och tänka att ”nu får det vara nog”.

Som jag läser ditt brev så är det flera av de här skälen som finns för dig. Du har ju dessutom visat dig vara en person som har en mycket god förmåga att tillgodogöra dig psykoterapi. Så mitt omedelbara råd till dig är du i ett första steg kontaktar en legitimerad psykolog eller legitimerad psykoterapeut för ett utredande samtal om dina ångestbesvär.

Det är vanligt vid låg självkänsla att man har en så kallad prestationsbaserad självkänsla. Möjligen är det så även för dig, och hur detta kanske spelar roll för din återkommande oro kan vara rimligt att kartlägga närmare. Liksom om dina ångestbesvär också har ett inslag av depression.

Det finns ett starkt samband mellan ångest och depression, framför allt om man haft ångest under en längre tid. Vid en lätt till måttlig depression kan man fungera socialt och praktiskt i sitt dagliga liv, trots att man mår rejält dåligt inom sig.

Att kartlägga problemet är viktigt för att hitta en inriktning på psykoterapin, och kunna välja den form av psykoterapi som har en dokumenterat bra effekt för just ditt problem. Ett lästips är att du läser boken ”Jag tror att jag måste prata med någon” av psykologen Jenny Rickardsson. Boken är en guide till psykoterapi, och har ett kapitel om att ”Hitta rätt i terapidjungeln”.

Samtidigt finns det en hel del du kan göra på egen hand för att hantera din oro och nedstämdhet. Studier visar om och om igen att regelbunden motion, till exempel snabba promenader, gympa eller jogging, är en hjälp för att hantera och minska ångest. Avslappningsövningar och mindfulness är andra bra metoder. Övningar i mindfulness finns att ladda ner från nätet.

Att sätta ord på sin oro genom att berätta om den för någon som man har förtroende för, eller genom att skriva om vad man känner, är ytterligare sätt. De gör ofta att man känner sig mindre insnärjd i ångesten och nedstämdheten, och känslomässigt kan frikoppla sig från upplevelserna.

Så till en annan fråga i ditt brev. Du oroar dig för dina alkoholvanor. Formellt är det så att du dricker mindre än den mängd per vecka som enligt studier kan vara riskabel för kvinnor. Samtidigt, och du får förstås avgöra om du finner detta vara ett rimligt råd, kan det kanske vara klokt om du väljer bort alkohol tills vidare. I en period av oro och nedstämdhet finns en förhöjd risk för att alkoholvanorna glider iväg.

Det kan underlätta för dig att ta steget att bli alkoholfri om du tittar närmare på dina alkoholvanor: Skriv ner när och i vilka situationer du dricker alkohol. Gör tydligt för dig vad du får ut av drickandet när det pågår. Vad är det du kommer ifrån efter ett eller två glas vin, eller vad är det du kommer till? Fråga dig sedan vad du skulle kunna göra i stället som inte alls har med alkohol att göra! För att få det som alkoholen ger dig. Kanske det kan vara en rask promenad, att gå på bio, eller att ringa en väninna och prata ett tag, eller bara acceptera känslan som du har och vänta på att den ska lägga sig. Idén är att om du lyfter ut alkoholen som lösning i ett visst läge, så kan det vara rimligt att lyfta in något annat.

Och så till din sista fråga. Du vill träffa någon. Att hitta kärleken som medelålders efter att man levt ensam ett tag är förstås lite speciellt. Det är att ge sig utanför sin komfortzon, och våga ta en del risker, vara beredd att släppa taget om ingrodda vanor. Å andra sidan har man ett försprång, man vet vilka misstag som man inte har lust eller tid att upprepa.

Men hur träffar man någon? Sveriges institut för opinionsundersökningar, Sifo, har faktiskt gjort en undersökning om detta. Det visade sig att det var ett fåtal som hittade en kärleksrelation som blev bestående på de sätt som man föreställer sig, som på arbetet, på krogen, på en kurs eller under en resa. Var tredje hade hittat sin partner genom vänner och bekanta, och nästan ytterligare en tredjedel genom nätdejtning. Så åtminstone statistiskt sett är det i din vänkrets och på nätet som du har de stora möjligheterna.

Och kanske det är som en klok person lär ha sagt, att kärleken bor där man minst tror det.

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 12

”Måste min släkting sluta dricka helt?”

Släktingen har ändrat sitt sätt att dricka alkohol till att bli mer försiktig och måttlig, och det går bra. Men nu anser en närstående att släktingen måste bli helnykter. Måste man sluta helt om man tidigare har druckit för mycket? Och hur ska man egentligen göra med alkohol när det är barn med, är det bäst att undvika det helt och hållet?

Fråga: Vi har en släkting som druckit mycket i många är. Han är drygt 40 år och har nog haft vidlyftiga alkoholvanor sedan han gjorde lumpen. Det har aldrig gått överstyr egentligen, han har alltid skött sig och arbetat hårt, och han är en älskad pappa till tonårsbarn. Jätteduktig i sitt yrke, har ett ordnat liv, men för ett halvår sedan beslöt han sig för att börja dricka måttligt, och det verkar gå jättebra. Vi är nog alla lite lättade. Han har aldrig misskött sig, och det är nog ingen som sett honom onykter på stan, men vi har förstås oroat oss ibland i familjen för var det skulle sluta. Han har druckit mycket. Vi andra i familjen och släkten är ganska försiktiga med spriten får man nog säga, så han har avvikit ganska mycket.

Det som hänt nu är att en honom närstående säger att det inte räcker med att han dricker mindre. Han måste bli helt nykter. Det här kommer inte att hålla på sikt är personens uppfattning, och om det här grälar de, och det är flera i familjen som blivit indragna i det här. Jag tycker det är jätteledsamt för vår släktings skull, som ju ansträngt sig så, och som jag ser det bör det vara hans rätt att avgöra vad som fungerar för honom, och hittills har det ju fungerat jättebra. Jag märker också att han är piggare än på många år. Han var flitig förut också men nu är hans släktens ”fixare” och uppskattad ännu mer av alla.

Min släkting berättar inte så mycket om varför han efter alla år ändrar sitt sätt att dricka, men det verkar som om det handlar om hans hälsa, inte om att något allvarligt hänt, i trafiken eller på hans jobb. Hur ska vi hantera det här? Är det nödvändigt att bli helt nykter om man har druckit mycket? Jag har aldrig sett min släkting som alkoholist! Man ska väl stötta en person som gör en förändring till det bättre, inte kritisera honom, eller?

Och så en annan fråga, som hänger ihop med den första. Jag såg filmen ”Mig äger ingen” för ett tag sedan. En fantastiskt bra film, tycker jag, och där finns en scen när männen i familjen och släkten dricker sig ordentligt fulla på en släktmiddag, och barnen är med. Man ser hur rädda de blir. Att det är fel tycker nog nästan alla, men jag har efter filmen funderat mycket på om vuxna borde undvika att dricka sprit över huvud taget när barn är med. Och vill man göra det kanske det är något man får göra när barnen gått och lagt sig. Jag utgår nog ganska mycket från vad jag själv upplevde som barn när mina föräldrar och släktingar drack, även om det var måttligt så kändes det otryggt när de vuxna blev ”konstiga”. Tänker jag galet, och hur tar man upp det? Risken är väl att man blir jätte­impopulär, det är ju nästan norm i dag att barnen ska vara med de vuxna i alla sammanhang!

Besvärad yngre släkting

Svar: Vilken livsstilsförändring som din släkting har lyckats med! Mellan raderna i ditt brev tycker jag mig ana hur imponerad du är, och vilken respekt du känner för det han gör. Liksom en lättnad, för hans och er skull. Mitt raka svar på din fråga om man alltid måste bli nykter om man har alkoholproblem är nej, det behöver man inte. Ibland är nykterhet det bästa alternativet, men det är långt ifrån det enda alternativet. Alkoholproblem finns på en skala från riskabla alkoholvanor till svårt alkoholberoende med flera stadier däremellan. Utifrån var en person befinner sig på den här skalan finns det utifrån erfarenhet och studier flera olika sätt att hantera situationen.

Men jag börjar med att svara på din fråga gällande om och hur vuxna ska dricka alkohol när barn finns med. Du har verkligen rätt i att det är en både svår och laddad fråga. För mig rymmer den ett barnperspektiv på alkohol. Som inte bara handlar om föräldrar som har alkoholproblem utan även normalkonsumerande föräldrar, och det perspektivet är man nog alltid inte så uppmärksam på. Att barn i familjer med alkoholproblem mår dåligt och vill att föräldrarna ska sluta dricka tycker vi är rätt och riktigt och är empatiska med. Men att barn kan tycka illa om, och må dåligt av, även måttliga alkoholvanor hos föräldrar och andra vuxna är svårare att ta till sig.

De flesta vuxna och särskilt föräldrar som inte har problem med alkohol undviker förstås att dricka sig berusade i närvaron av barn. Dilemmat är att intervjustudier med barn visar att barn inte tycker om den förändring som sker med vuxna redan efter att de har druckit en måttlig mängd alkohol. Den vuxne kanske anser sig bli avspänd och skojig men för barnen framstår den vuxne som flamsig och oberäknelig, ibland rentav som farlig. Barnen berättar hur de har skrämts av de vuxnas högljudda röster, och om otryggheten de känt när föräldrarna och andra vuxna inte känns igen, och inte verkar bry sig så mycket om dem. Barn är mycket lyhörda för föräldrars och andra viktiga vuxnas ansikts­uttryck och känsloreaktioner, och oroar sig lätt om de förändras på ett sätt som inte känns igen eller kan förstås. För normalkonsumenten av alkohol finns tydliga effekter av alkohol på beteendet redan efter två glas vin. Barn har rimligen rätt att bli respekterade för de känslorna. Det är mitt barn­psykologiska perspektiv i valet mellan barnens och vuxnas behov. Barn ska inte behöva uppleva alkoholpåverkade föräldrar eller andra vuxna, inte ens om de är nära vänner eller släktingar. Särskilt som småbarnsförälder tycker jag man ska fundera på vilka alkohol­vanor som finns omkring barnen och hur de påverkar deras välbefinnande, och vad som kanske behöver förändras. En viktig aspekt på frågan är att barn, inte bara småbarn, behöver vaksamma föräldrar och vuxna omkring sig. Det händer ständigt saker med barn. Alkohol, även i måttliga mängder, gör oss mindre uppmärksamma, försämrar vår uppfattnings- och reaktionsförmåga och gör oss klumpigare.

Många anser att på samma sätt som vi är punktnyktra i trafiken och på arbetet oavsett våra alkoholvanor annars, kan det vara rimligt att vara punktnykter i närvaro av åtminstone små barn. Som förälder ska man också tidigt ta ställning till vilka förebilder man vill att barnen, och även tonåringar, ska få möta under uppväxten när det gäller sätt att umgås med alkohol. Det gamla ordspråket gäller här: Barn gör inte som vi säger, utan det som de ser att vi gör.

Så svaret på din fråga är du inte alls tänker galet om detta. Utan på ett insiktsfullt och empatiskt sätt. Läs gärna boken ”Lyssna på barnet” av journalisten Hillevi Wahl. Kanske du i nästa steg kan föreslå släkt och vänner att ni har ett alkoholfritt umgänge så länge barnen är med. Jag tror att du kommer att få mer stöd och uppskattning för ditt initiativ än du tror.

Så till din släkting som numera dricker måttligt efter att ha ”druckit mycket”. Mitt råd är att ni stöttar honom fullt ut i hans val, visar det ofta i uppskattande kommentarar, och gläds med honom. Från motivationspsykologin vet vi att om man blir respekterad för det sätt som man valt att göra en livsstilsförändring på, och inte styrd och ställd med av andra, så ökar det påtagligt möjligheten att lyckas. Alkoholproblem är inte samma sak som alkoholberoende. Den svartvita synen har inte stöd i forskningen i dag. Vid riskbruk av alkohol, och lindrigt beroende, som kanske är din morbrors dilemma, så är att återgå till ett måttligt drickande det som de flesta väljer, lyckas med och trivs med. Majoriteten lyckas dessutom göra detta på egen hand och utan behandling. Ring gärna Alkolhollinjen, 020 84 44 48, en stödlinje för riskbrukare och anhöriga, om du vill veta mera om detta.

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

För övrigt anser jag att synen på alkoholism som sjukdom är trams. Visst kan det vara oerhört tufft att sluta, men det är ändå ett val man kan göra om man bara är nog motiverad. MS, AIDS eller liknande kan man inte välja bort, det är sjukdomar. Att kalla alkoholism för sjukdom skapar bara ursäkter för den som inte orkar ta tag i sitt liv.

Anonym, 20:08, 22 april 2014. Anmäl

Jag tycker det är glädjande att se denna nyanserade syn. Allför ofta är det bara helnykterfanatikerna som får höras. Jag vet av egen erfarenhet att det går att gå från mycket hög till mycket låg konsumtion utan yttre hjälp. Jag drack under flera år varje dag, till jag en dag bara tröttnade på att vara full/bakfull. Jag slutade då dricka helt en kortare period för att sen öka till typ en utekväll i kvartalet och nästan aldrig hemma. Det har ny gått nio år med nya nivån, utan "återfall".

Anonym, 20:04, 22 april 2014. Anmäl

Jag tror att det finns en gradskala i alkoholism för det finns det i alla andra beroenden och sjukdomar. Men debatten är snedvriden. I sverige debatteras bara att de med alkoholproblem (och andra missbruk) måste tvärsluta när det kanske inte är rätt väg för alla. Jag tror att vissa kan dra ner till en mer normal konsumtion ( eller gärna något under normal konsumtion för de måste nog alltid tänka en gång extra om de ska ta den där ölen eller inte) medan vissa andra kan definitivt inte dra ner det till en mer normal konsumtion utan bör sluta helt. Man måste kunna göra en individuell bedömmning för det gör man i alla andra sjukdomssituationer. Och ja de som konsumerar alkohol till den grad att det är bortom deras kontroll lider av en sjukdomssituation.

Jonas, 06:47, 18 april 2014. Anmäl

Härligt att höra om släkt som bryr sig om varandras och umgås för att man verkar vilja det genuint.Tycker att det var ett väldigt bra svar som Liria gav angående barnperspektivet.Under hela min uppväxt hade min pappa ett missbruk och mamma var medberoende. Som barn är man helt maktlös.Har som tonåring och vuxen själv druckit mycket och definitivt haft ett riskbruk.Som tur är utvecklade jag inte alkoholism och började ändra på mitt drickande i 30 års åldern. Med mitt bagage i åtanke så skulle jag aldrig kunna utsätta eventuella framtida barn för alkohol av mig eller min man. Det är ingen lätt hållning att ha i dagens samhälle, det ska drickas, även på barnens födelsedagar tydligen, som i min systers familjs fall.Även om det aldrig urartar så hugger det i hjärtat när jag ser barnen titta på oss med stora ögon när vi skålar. Far och morföräldrar lär barnen att skåla med sin dryck. Jag håller dock tyst då det inte är min sak att lägga mig i när jag är i någon annans hem - men jag förvånas över att min syster väljer att agera så med tanke på vår historia.

pappas flicka, 18:17, 17 april 2014. Anmäl

Jag tänkte, precis som Jennie och Prillan, att kanske har den närstående som beskrivs vilja ha den manlige anhörige helt nykter varit med om och sett saker som du inte vet om. Kanske finns där saker som förklarar dennes "kritik". Låter ju toppen om du kan stötta och vara positiv, det är säkert något som behövs, men ha också förståelse för de som inte kan vara det. De har säkerligen sina skäl. Det är oerhört jobbigt att leva med någon som man hela tiden oroar sig för, och all den tid tillsammans jag gått miste om med min anhörig är en stor sorg. Min anhörig är idag spik nykter och jag är så glad för det. Jag tror inte att jag hade kunnat slappna av på samma sätt om denne "druckit med måtta". Men det är ju var och ens val, oavsett en är i riskzon, alkoholist eller ingetdera. (Inte för att jag förstår varför folk tvunget ska dricka).

o, 13:30, 17 april 2014. Anmäl

Jag håller helt och fullt med Prillan. Jag har själv växt upp med en pappa som på all sin lediga tid hade en ölburk vid fåtöljen. Ingen förutom närmaste familjen visste detta. På fester var han ofta bland de mest onyktra men sågs om en rolig person att vara med. Om man inte levt nära en person som är beroende av alkohol kan man inte veta hur ont det gör och hur mycket relationerna tar skada. Det tär på en att vara med en person som alltid är påverkad, alltid lite eller mycket frånvarande. Det tog 28 år av mitt liv innan han till slut efter en del dramatik valde att bli nykter. Den frid jag känner idag, 6 år senare är obeskrivlig men jag vågar inte ta den för given.

Jennie, 11:24, 17 april 2014. Anmäl

Är man alkoholist så är den enda hållbara lösningen att hålla sig helt nykter resten av livet. Släktingen verkar dock långt ifrån att vara alkoholist och om han då av egen vilja minskar sitt drickande så är det vackert så. Om släktingen lyckas hålla sin nya låga alkoholkonsumtion så anser jag att det är ett bevis på att han inte har alkoholproblem. Så låt honom hållas så länge denna situation kvarstår.

Nykter alkoholist, 10:32, 17 april 2014. Anmäl

Kanske är det så att ni andra, även om ni är familj, inte vet allt om hans alkoholvanor. Jag levde ihop med en man som var alkoholist, men det var bara jag som fick se hur han drack en flaska whiskey eller en bag in box i princip dagligen efter jobbet, det var bara jag som fick ruska liv i honom och hälla i honom starkt kaffe för att han skulle ta sig till jobbet. För de allra flesta andra verkade det som att han helt enkelt var en festglad person som tyckte mycket om alkohol. Det var också anledningen utåt sett när han "la om sina vanor", det hade blivit lite mycket på några fester sa han till alla som var intresserade. Och jag fick höra från alla håll och kanter att jag förstorade problemet eftersom jag inte såg några andra alternativ än ett nyktert liv. Han, med stöd av alla i sin omgivning, återgick till sina gamla vanor efter ca ett år med ett lugnare alkoholintag. Då lämnade jag, det sista jag hörde om honom var att han fått fängelse för grov rattfylla och har stora problem med alkoholen. Så ett tips är att inte bara lyssna på din morbrors argument och tycka att han är så himla duktig som nu dricker måttligt, lyssna även till den närstående som vill att han ska sluta dricka. För kanske har du inte hela bilden, glöm inte att alkoholister är otroligt manipulativa så när omgivningen märker att de är just alkoholister har det gått otroligt långt!

Prillan, 10:21, 17 april 2014. Anmäl

”Ska vi dricka fast barnen är med?”

Fråga:

Våra nära släktingar, som vi tillbringar en del av semestern med, är underbara människor. De är väldigt omhändertagande både i förhållande till mig och min man, och särskilt till våra barn. Det som bekymrar mig är att de dricker en hel del alkohol. De jobbar hårt, och när de kan tillåta sig att vara lediga verkar deras hållning vara att de verkligen ”släpper taget”, och det är väl bra på många sätt, men ett inslag i detta är de dricker alkohol varje dag, och ibland ganska mycket, särskilt på kvällarna.

Ingen av dem blir direkt berusad, men visst märks det att de har druckit – även om det är på ett trevligt och ”socialt” sätt.  Det känns ändå fel när det är så ofta. Förra sommaren hörde jag en annan släkting säga att hon inte skulle dricka alls, när de var där, vilket var en annan vecka än vår, och så blir det i år också, då hon ansåg att det var viktigt att någon var nykter om något skulle hända, med tanke på barnen. Hennes kommentar verkar ha fastnat hos mig. Det är kanske så vi också både tänka och göra som föräldrar.

Barnen är med oss ganska länge på sommarkvällarna. De är ju skol- och dagislediga, och vi vill att barnen ska få vara med oss vuxna, även på middagar och fester, och få umgås över generationsgränserna. Men det innebär att de även får se oss vuxna bli om inte berusade så i varje fall påverkade. Jag undrar ibland hur barnen upplever oss. Jag har försökt fråga vårt äldsta barn, i tidig skolålder, men har egentligen inte fått något svar. Det ska sägas att min man och jag dricker mycket måttligare, men det är svårt ibland att säga nej till det där tredje glaset, när alkoholen spelar så stor roll i umgänget.

Borde vi prata om detta i familjen?

Tacksam för några kloka råd.

Bekymrad mamma

Svar:

Hej, du frågar om vuxna ska dricka alkohol när barn är med. Det är en angelägen fråga, som du ställer, och den är nog särskilt aktuell för många föräldrar nu under sommaren. Vi dricker som mest under våra lediga sommarveckor. Generösa alkoholvanor hör för många sommaren till, och innebär njutning och avkoppling. Även om de flesta barn inte har föräldrar eller släktingar med alkoholproblem så stöter nog många barn på berusade vuxna just under sommaren.

Det är inte en enkel fråga som du ställer. För mig rymmer den ett barnperspektiv på alkohol, som inte bara handlar om föräldrar som har alkoholproblem utan även normalkonsumerande föräldrar, och det perspektivet är man nog alltid inte så uppmärksamma på. Att barn i familjer med alkoholproblem mår dåligt och vill att föräldrarna ska sluta dricka tycker vi är rätt och riktigt och är empatiska med. Men att barn kan tycka illa om och må dåligt av måttliga alkoholvanor hos föräldrar, och andra vuxna som de träffar, är svårare att ta till sig.

De flesta vuxna och särskilt föräldrar som inte har problem med alkohol undviker förstås att dricka sig berusade i närvaron av barn, även om det kan finnas en viss tolerans för detta vid särskilda tillfällen, som till exempel vid de stora helgerna. Dilemmat är att intervjustudier med barn visar att barn inte tycker om den förändring som sker med vuxna redan efter att de har druckit en måttlig mängd alkohol. Den vuxne kanske anser sig bli avspänd och skojig men för barnen framstår den vuxne som flamsig och oberäknelig, ibland rentav som farlig. Barnen berättar hur de har skrämts av de vuxnas högljudda röster, och om otryggheten de känt när föräldrarna och andra vuxna inte känns igen, och inte verkar bry sig så mycket om dem. Barn är mycket lyhörda för föräldrars och andra viktiga vuxnas ansiktsuttryck och känsloreaktioner, och oroar sig lätt om de förändras på ett sätt som inte känns igen eller kan förstås. För normalkonsumenten av alkohol finns tydliga effekter av alkohol på beteendet redan efter till exempel ett eller två glas vin.

Mitt svar på din fråga, och nu utgår jag från ett barnpsykologiskt perspektiv, är att barn har rätt att bli respekterade för de känslorna. De ska inte behöva uppleva alkoholpåverkade föräldrar eller andra vuxna, inte ens om de är nära vänner eller släktingar. Precis som du har börjat göra så finns det nog skäl som förälder, och särskilt som småbarnsförälder, att fundera på vilka alkoholvanor som finns omkring barnen och hur de påverkar deras välbefinnande, och vad som kanske behöver förändras.  En viktig aspekt på frågan är att småbarn behöver vaksamma föräldrar och vuxna omkring sig. Det händer ju saker ständigt med små barn. Alkohol, även i måttliga mängder, gör oss mindre uppmärksamma, försämrar vår uppfattnings- och reaktionsförmåga, och gör oss klumpigare. Som förälder ska man nog också tidigt ta ställning till vilka förebilder man vill att barnen ska få möta under uppväxten när det gäller sätt att umgås med alkohol. Det gamla ordspråket gäller här: barn gör inte som vi säger, utan  det som de ser att vi gör.

Hur ska du då göra nu i sommar med ert umgänge med dina släktingar? Jag kommer att ge dig några råd utifrån det jag berättat om så här långt. Jag vet ju inte om du fullt ut håller med mig om det jag skriver, men de råd som du får har varit hjälpsamma för andra föräldrar i din situation.

• Börja med att berätta för din man om dina tankar och om det här svaret som du har fått. Ni kan också tillsammans läsa boken ”Lyssna på barnet”! av journalisten och småbarnsföräldern Hillevi Wahl, som handlar om hur små barn reagerar med oro på vuxna som dricker alkohol, och även om det är i måttliga mängder.

• Föreslå din man att ni utifrån era barns behov ska välja att ha ett alkoholfritt umgänge med släktingarna så längre barnen är med på dagarna och kvällarna. Det är förstås viktigt att ni blir överens om detta innan ni går vidare.

• Berätta för dina släktingar hur ni tänker och vad ni beslutat er för. Kritisera inte och skuldbelägg inte. Säg det som det är, att ni inte varit så uppmärksamma på detta tidigare, men att ni nu tänkt om, och anser att på det här sättet blir det bättre för barnen. Betona att ni förstås ska fortsätta att umgås men att det får ske på ett annat sätt de timmar som barnen också är med. Avdramatisera det som ni vill ska hända, men var samtidigt tydliga och raka.

• Kom överens om att även under sommaren hålla fast vid barnens invanda rutiner. Natta som vanligt, och ha den överenskommelsen er emellan att den av er som gör det ska inte ska dricka alkohol under kvällen.

• Ta inte med er barnen på middagar och fester, där du vet att det kommer att drickas alkohol i större mängder. Om ni vill gå, ordna en barnvakt.

• Föreslå era släktingar att göra mer saker på dagarna och kvällarna som inte är relaterade till alkohol.

Du kan också ringa till Alkohollinjen på telefon 020 84 44 48. Där får man svar per telefon på frågor och funderingar om alkohol både för egen del och för sina närstående. Samtalen är kostnadsfria och den som ringer kan vara anonym.

Varma hälsningar.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (40)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 40

Har läst lie vad andra kommenterat och har väl lite blandade åsikter om det hela. Att vuxna inte ska kunna dricka alkohol framför barn är ganska löjeväckande med tanke på hur vår kultur och vårt samhälle ser ut. Förr eller senare introduceras barnen för alkohol och vad man som förälder kan göra är att lära ut ett sunt förhållningsätt. En sund hållning är dock inte att dricka varje dag under ens semester...

Lundabo, 19:17, 27 juli 2012. Anmäl

Ett par glas vin då och då spelar väl ingen roll. Stackars barn som växer upp med skygglappar för allt. Mina föräldrar drack en del och jag har blandande minnen av festligheterna, ibland var det kul att delta och ibland blev de stökigt. MEN det är som med resten av livet, upp och ner. Barn som bara får se gullsidan av livet växer upp och kan inte hantera vanliga nedgångar i livet. Krisar för minsta lilla och måste söka hjälp.

Anonym, 13:20, 26 juli 2012. Anmäl

Observantes: Det kanske inte är samma föräldrar som ondgör sig över drickande inför barn som tar med sig sina barn på restaurang? Förädrar tycker och gör faktiskt olika. Bara för att det finns många småbarn på restauranger betyder inte det att alla tar med sin barn dit.

Misan, 13:28, 24 juli 2012. Anmäl

Att kräva nykterhet av vuxna släktingar är att kränka deras integritet. Det man kan göra är att hålla sig undan som barnfamilj och det är ju inte så roligt eller bra för barnen heller. Nej, så länge folk kan sköta sig ska man inte göra alkohol till så stor sak, annars blir det bara desto mer spännande.

Marion, 23:34, 23 juli 2012. Anmäl

BRA fråga, orolig mamma och BRA svar Liria. F.ö. vet jag inte var kommentarerna om moralpaniken i Sverige kommer ifrån - jag som bott utomlands ett par år upplever när jag kommer hem om sommaren att det dricks ohejdat och till höger och vänster - alla måste "unna sig" hela tiden, vara lössläppta, världsvana, kontinentala i sina dryckesvanor. Varje helg, varje utegång, varje middag, vart firande. Hitta några andra sätt att släppa loss och koppla av om sommaren - NÅT alternativ måste det ju finnas...

Man kan ha roligt utan sprit men det är dumt att chansa?, 20:23, 20 juli 2012. Anmäl

Vilka hycklare vissa är! Oh så förfärligt för stackars barnen att se alkohol, ojså skadligt. Ta INTE med skrikiga ungar till restauranger då. Eller är alkoholen som serveras där alkoholfri? Varenda restaurang i Stockholm är fylld med småbarn. Kanske kan man, som man så gärna gör i Sverige, förbjuda detta?

Observantes, 18:17, 20 juli 2012. Anmäl

Menar du verkligen att alla vuxna dricker? Det är ju direkt oansvarigt. Vad tror du händer om det sker en olycka och ni akut måste till sjukhus? Dessutom har det supande du beskriver gått långt över gränsen, att "släppa taget" flera gånger i veckan är inte normalt alls. Och det är ju självklart att det är skrämmande för barnen att vara bland påverkade vuxna - tillbringa lite tid nykter med fulla personer så ser du själv att det är inte kul alls, och det är värre för barn!

Ckarion, 20:23, 18 juli 2012. Anmäl

Varför göra ett problem av det om det nu bara är lite vinsippande till maten och ev på kvällarna under semestern? Barn är inte gjorda av glas. Ibland blir moralpaniken löjlig.

Pelle, 20:19, 18 juli 2012. Anmäl

Mina föräldrar drack väldigt sig sällan fulla, men vid de få tillfällen det skedde tyckte jag det var oerhört roligt. Min strikta och stränga pappa visade upp en annan sida, en som skrattade och var glad. Hans vän berättade historier om pappa i ungdomen som kunde ge mig en bild av att pappa faktiskt varit ung en gång. Det var spännande eftersom pappa aldrig berättade något om ungdomen. Men... förutsättningen för att man ska få en positiv upplevelse som barn är ju att ingen vuxen beter sig jobbigt när de dricker. Exempelvis blir sentimentala och börjar gråta, par som alltid börjar bråka eller tjafsa när de druckit, vuxna som börjar med överdriven kroppskontakt med barnet utöver det vanliga, börjar bete sig oansvarigt genom att dra igång motorsåg eller dylikt utan full kroppskontroll eller att man alla vuxna "glömmer bort barnet" när alkoholen flödar. Tycker också Tummelisa har en poäng, om vissa gånger med alkohol upplevs som läskiga så kan all kontakt med alkohol bli läskig för barnen. Men att helt ta bort alkoholen från barns vardag ser jag inte som en nödvändighet rent generellt. Vuxna som dricker städat och umgås på ett trevligt sätt tror jag väldigt sällan är skadligt. Men man måste givetvis vara oerhört lyhörd för hur varje barn är och på hur de vuxna beter sig när de blir fulla.

Mysen, 17:54, 17 juli 2012. Anmäl

Min väninna är stenhård, ingen alkohol i hemmet, ingen får dricka minsta alkohol, någonsin. Hennes son är nu på gränsen till alkoholist då hans nyfikenhet måste stillas.

Anonym, 10:40, 17 juli 2012. Anmäl

”Min mamma förnekar sitt alkoholproblem ”

Fråga:

Hej, för 15 år sedan skiljdes mina föräldrar, det var en mycket uppslitande skiljsmässa med flera polisanmälningar och rättsprocesser om pengar och vårdnad, och min mamma förändrades väldigt mycket psykiskt. Hon blev ytterst paranoid, allt var svart eller vitt, och hon fick som vi upplevde det schizofrena drag där hon bytte mellan att vara en kärleksfull och snäll mamma, till att vara hotfull, hatisk, ”bytte röst” och blev även aggressiv ibland – men hon verkade aldrig minnas något av det efteråt, det blev som två extremfall. Trots att hon till och med slog mig en kväll, så fanns det inte ett spår av det morgonen därpå, och jag och mina 2 yngre syskon har lärt oss läsa henne väldigt bra. När hon inte var sådan betedde hon sig som världens bästa mamma, och kunde och kan lätt få vem som helst att tycka om henne. Men går man emot henne så byter hon tvärtom.

Hon ringde personer som hon ansåg vara emot henne oavsett tid på dygnet, var hotfull och fick flera polisanmälningar mot sig. Det verkade även vara incidenter på hennes jobb, och hon blev därför arbetslös och är det fortfarande. Hon har inte legat på latsidan för det, utan byggde om huset mycket i början och pluggade sedan ett par år. Hennes beteende blev då bättre, och man kunde till och med nämna min pappas namn i hennes närhet och hon kunde se honom på håll. Efter kursen var hon arbetslös igen, och har ”roat” sig med att dokumentera allt runt jobbsökandet till absurdum eftersom de är emot henne, arbetsförmedling får verkligen det som de vill ha och mer – extrema rapporter ofta på över 15 sidor med all dokumentation.

Någonstans där började hon även få problem med alkoholen, vilket verkar trigga hennes gamla beteende. Hon gör det ”snyggt” och bara från middagstid och visar det aldrig utåt och skulle aldrig erkänna det, men jag skulle klart kalla henne alkoholist. Hon har börjat ringa hotfulla samtal till bekanta som hon inte pratat med på tio år mitt i natten, men kommer inte

ihåg det utan tror att telefonbolaget är emot henne eftersom de har skickat telefonräkningar på tusentals kronor, och hon tänker ta det upp i rätten om hon behöver. Det hade kunnat vara alkoholen, men det liknar alltför väl hennes gamla mönster.

Hennes familj har mer eller mindre förskjutit henne på grund av hennes beteende, och hon är väldigt arg på dem. Mormor och morfar är gamla och sjuka nu, men enligt pappa så verkar det finnas någon form av psykisk instabilitet även hos dem. Hon är mycket ensam.

Vi försökte tidigt prata med henne som att söka någon att prata med, men detta gör henne ytterst arg. Till slut har vi gett upp för att kunna få ha kvar vår mamma som mamma. Jag är vuxen nu och bor 3 timmars bilfärd bort och studerar, mina syskon bor ännu längre bort, och det går att ha en (mycket) bra relation med henne om man inte går emot hennes resonemang och inte svarar i telefon efter klockan 17. Men hon mår verkligen inte bra, och jag vet inte hur hon ska kunna få hjälp när hon inte själv vet hur hon handlar eller vill veta av någon form av samtalshjälp. Jag har en förhoppning om att det ska bli bättre om hon lyckas hitta ett arbete (hon identifierar sig mycket med sin profession och skulle aldrig kunna tänka sig något annat), men åren går. Hur kan hon få hjälp?

Bekymrad dotter

Svar:

Hej Bekymrad dotter, du har en mamma som verkar ha psykiska problem, och som under de senaste åren även har fått problem med alkohol. Troligen finns det ett samband. Jag vill först säga att du imponerar med det tålamod och den omsorg du visar din mamma.

Det är knepigt på många sätt att vara anhörig till en förälder, ett barn eller ett syskon som dricker för mycket eller har psykiska besvär. Våra känslor är så ambivalenta. Vi kan både älska personen samtidigt som vi blir så besvikna och arga på det som personen ställer till med och utsätter oss för. Ofta känner vi oss maktlösa inför alla svårigheter som personen konfronteras med. Jag förmodar att du känner igen i de här erfarenheterna. Ditt brev väcker många grundläggande frågor om vilket ansvar vi har för varandra, vem som är skyldig till vad, och vad en anhörig kan och behöver göra.

Din mamma är en sårbar person, och det verkar som hon kanske alltid har varit det. Det finns drag hos din mamma, som hon träder fram i ditt brev, som har som särdrag att de är oberättigat misstänksamma. De upplever omgivningen som fientlig och svekfull, och de är lättkränkta. De kan ha relationer till andra, men på sina villkor. Misstänksamheten leder till ständiga konflikter med omgivningen. De här är personer som uppfattas som besvärliga av andra, och som ofta misslyckas i arbetslivet, och de blir allt ensammare med tiden. Omgivningen orkar inte med dem. I detta som händer finns samtidigt ett stort lidande hos dessa personer men de kan oftast inte se sin roll i det som händer dem. Psykoterapi med inriktning på stöd och social färdighetsträning, kan hjälpa om personen är motiverad till en förändring för sin egen del. Det är förmodligen svårt, och det kanske överhuvudtaget inte är möjligt, att göra din mamma intresserad av hjälp. Det kommer under alla omständigheter att bli rejält påfrestande för dig att ta upp frågan, men jag ska ändå ge dig ett förslag om hur du skulle kunna göra. Jag gör det lite längre fram i mitt svar till dig.

Din mammas alkoholproblem kan nog förstås utifrån hennes sårbarhet och den utsatta situation som hon befann och befinner sig idag. Bakom den aggressivitet och avvisande, som ni möter hos henne, finns förmodligen mycket upplevd ensamhet och livsångest. Att dricka alkohol kan ha blivit hennes sätt att få distans till de känslorna. För alkoholproblem finns idag både stor tillgång till hjälp och bra sådan. Dilemmat återigen är väl att göra din mamma intresserad. Ett sätt att bli mer motiverad kan vara att ringa anonym till Alkohollinjen,

020 84 44 48, och resonera med rådgivarna där. De använder metoden motiverande samtal. Ett annat sätt är att ta upp frågan med sin husläkare. På www.alkoholhjälpen finns råd och tips för både anhöriga och den som dricker.

Hur kan du hitta ett sätt att ta upp problemen med din mamma? Var rak men inte menande, antydande eller omskrivande. Det kommer att fungera dåligt med din mamma och hennes misstänksamhet. Undvik uttryck som ”Du måste” och ”Du borde” de brukar väcka motstånd.

Ett sätt att prata om hennes problem är att du använder dig av det som kallas jag-budskap. Det innebär att du utgår från dina egna känslor, tankar och behov, istället för att säga något om din mammas brister. Med ett jag-budskap behöver du inte utlösa din mammas motstånd, och det är bra, då ett uttalat inslag hos din mamma verkar vara hennes lättkränkthet. Du kan på det sättet kanske undvika hennes motattacker. Så här kan du prova att uttrycka dig istället:
Jag blir ledsen/ besviken/bekymrad när du… (Beskriv dina känslor)
Jag skulle vilja att du… (Be om en konkret förändring)
Jag skulle bli glad/lugn/trygg om du… (Beskriv på ett positivt sätt hur du skulle känna om din mamma gjorde en förändring)
Vad tänker du om det här? (Lämna över ordet till din mamma)

Du kan läsa mer om detta och andra handfasta råd till anhöriga i manualen Anhörig till spelberoende. Författare är psykologen Maria Nordell. Du kan ladda ner manualen kostnadsfritt på http://www.fhi.se/PageFiles/3327/r200536spelberoendemanual0510.pdf Manualen är mycket läsvärd även för de som har anhöriga som ha andra problem än problem med spel om pengar.

Låt mig avsluta med att säga även detta till dig. Vi kan älska våra anhöriga och försöka hjälpa dem med deras problem. Vi kan känna sorg när de inte vill ta emot vår hjälp. Självklart ska vi ta ansvar för varandra men vi måste också acceptera att det finns gränser för vad vi orkar med och vad som är rimligt att kräva av en anhörig. Var går dina gränser när det gäller din mamma? Det kan smärtsamt att behöva inse att en sådan gräns finns men ibland kan sorgen över detta lindras om man får prata om detta, och dela de tankarna med någon annan. Ett alternativ för dig ska kanske vara att du träffar en familjerådgivare för egen del eller att du deltar i en grupp för anhöriga. Du behöver ta hand om dig själv och dina känslor.

En kram.

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

Hej dottern till mamman, hoppas att du läser det här! Jag tror i motsats till Liria inte att din mamma är sårbar,hon verkar höra till den dominanta typen, alltså att hon är superbra på att ta hand om sig själv.. Jag blir också förvånad när ett proffs avslutar med möjligheten att strunta i en person, det finns ju alltid anledningar tilll varför saker är som de är och alla människor har något de är förundransvärt bra på . Din mamma verkar vara en riktigt bra ledare tillexempel,. en sak som jag vet kommer hjälpa är att läsa lite här, http://www.scribd.com/doc/64139433/Renee-Baron-and-Elizabeth-Wagele-The-Enneagram-Made-Easy Bläddra till typ nr 8!! Det handlar om personlighetstyper, alla kan må bra- då är det svårare att skilja dem ifrån varandra,men alla kan må sämre, och då kan man få ångest för det man fruktar mest. Jag tror din mammas stora fruktan är att bli kontrollerad av andra, därför är hennes största motivation att klara sig själv-och det är hon bra på,-hon kan jobba väldigt hårt!! Här är mer djupgående text som är lika viktig att veta. http://www.enneagraminstitute.com/TypeEight.asp http://www.enneagraminstitute.com/TypeEightOverview.asp Varma kramar!

enneagram 8, 09:56, 5 juli 2012. Anmäl

Som frågeställaren beskriver mamman så är hon ohjälplig. Dvs dottern kan inte hjälpa eller förändra mamman. I stället ska hon skydda sig själv genom att begränsa kontakten med mamman. Mamman har uppenbarligen en sinnessjukdom av något slag och situationen kommer inte att förbättras innan hon behandlas för den - oavsett om det görs för att hon får självinsikt eller för att hon tvångsintas på psyk.

i, 07:44, 27 juni 2012. Anmäl

Det bästa jag kan säga är att du tar hand om dig själv. När jag gick i en grupp och lärde mig hur man lever med en alkolist och en person som försöker kontrolera alkolisten. Jag lärde mig då vid vid 25 års åldern att man kan faktiskt skilja sig från sina föräldrar om dom inte ändrar sig. Samma sak som att ha en god vän som gör ens liv ett helvete. Har man då kvar den vänskapen, jag tror inte det. Blir din Mamma bättre, såklart att du vill ha henne i ditt liv. Men, sätt vissa gränser. Det är OK.

Marianne, 22:19, 26 juni 2012. Anmäl

En svår situation. Men en sak är jag säker på och det är att ingen kan sluta dricka om denne inte vill sluta dricka. Man måste nå sin personliga botten när det bara finns en utväg och det är att söka hjälp.

Bo, 12:42, 26 juni 2012. Anmäl

Hej "Orolig dotter". Tycker det är konstigt att Liria inte sagt något om att din mor verka ha någon psykisk sjukdom. Din mor kanske behöver medicin? Sjukdomen kanske triggades igång av skilsmässan, men kanske alltid funnits där. Tänker efter, hur var det innan skilsmässan? Jag tror din mamma behöver proffessionell hjälp och då menar jag läkare, inte endast terapi som Liria föreslår. Ta hand om dig själv och ta inte på dig äldsta-syskonets börda, utveckla dig själv, låt dina syskon göra något också! Konstigt att Liria inte ens nämner dina syskon. Ni syskon kan väl gå ihop tillsammans? Ha ett sorts "intervention" och be din mamma söka hjälp? kram, du har bara ett liv. Ta till vara på det!!

jm, 07:32, 25 juni 2012. Anmäl

Det kan låta hårt, men man väljer inte sina föräldrar. Klart det är jobbigt med en familjemedlem som mår dåligt, men glöm inte att tänka på dig själv. Gör ett försök att nå fram, men om det tar för mycket energi ska du inte bränna ut dig själv. Det blir ingen lyckligare av.

AV, 11:50, 23 juni 2012. Anmäl

Hej! Jag har också vuxit upp med en mamma som blev alkoholist efter en påfrestande och utdragen skiljsmässa. Inte alkoholist som i A-lagare-som-sitter-på-bänken-utanför-systemet-alkoholist, utan en "snygg" alkoholist som gick till jobbet och skötte alla sysslor varje dag. Jag fick som tolvåring lära mig att jag hade två mammor, en mamma innan klockan 19 och en mamma efter klockan 19. Jag kämpade, på ett barns vis, att hjälpa henne vilket resulterade i 10 års djup olycka som verkligen har satt sina spår i mig. Idag inser jag att jag inte kan förändra någon annan än mig själv. Jag är 25 år och har inte längre kontakt med min mamma sedan två år tillbaka och mår faktiskt bättre än jag har gjort sedan tidig barndom. Tillslut behöver man välja att ta hand om sig själv och dra en gräns. Kram till dig

A, 11:45, 23 juni 2012. Anmäl

Hej Liria! Jag känner igen en del av det du berättar från min mamma och hennes beteende mot sina närmaste. Under många år kämpade jag med att försöka att ha en rimlig relation till henne. Till slut slutade jag att ha med henne att göra, priset blev för högt. När jag i samtalskontakt berättat om hennes sätt att vara hat jag förstått att hon hade borderline och att det ofta är mycket svårt och kostsamt att ha med dem att göra speciellt som familjemedlem. Fundera på hur du vill ha det. Det kan vara att bryta som är det bästa i din situation. Tänker på Dig.

Nita, 16:53, 22 juni 2012. Anmäl

En familjehemlighet som skaver

FRÅGA:

Hej,

Jag är en kvinna i trettioårsåldern och jag väntar mitt första barn. Tankar på familj och släkt kommer till mig allt oftare och på djupet – alltså min egen bakgrund, orsaker till att jag finns, och varför jag är den jag är. Min mamma är andra barnet och min mormor var sladdbarn i en stor barnaskara. Min mormor föddes i en frireligiös familj, så var det ju ofta på landet på den tiden, och hon blev gravid som 16- åring med en lika ung kille, som dessutom drack och spelade.

Min mormor var nog lite av en rebell då mot sina föräldrar och sin familj, hon fick ytterligare två barn med honom, där min mamma alltså var det andra i ordningen. De här barnen har haft ett helvete som små, och alla haft problem med alkohol och depression under hela livet – det är ett faktum, även om det inte är något min mamma någonsin vill eller kan tala om. Jag vet inte mycket om hennes barndom, har bara fått veta på omvägar, antydningsvis, att den innehöll mycket alkohol och att min riktige morfar misshandlade min mormor, att de inte hade någon mat på bordet och så vidare.

Jag tänker ändå att de fick tre barn tillsammans och hade ett ganska långt äktenskap. Jag tänker på att det var ett långt liv, där mycket måste ha hänt. När de skildes träffade min mormor en ny man som var hennes förste mans raka motsats, han hade ett välbetalt jobb, var belevad och kulturellt och intellektuellt intresserad, och min mormors liv fick en helt ny vändning. Min mamma och hennes syskon var då i tidiga tonår.

Nu är min biologiske morfar död sedan några år. Min mamma gick på hans begravning, men hon berättade ingenting om honom då heller. Vad som är svårt tycker jag, och vad jag grubblar över, är min mammas sorg över att hennes barndom liksom är helt försvunnen. Hon måste sörja det så mycket. Min mormor behandlar dessa många år som om de inte finns. Jag undrar vad det var som hände?

Misshandel, har jag förstått, alkoholmissbruk… men sveket mot min mamma känns så mycket större nu eftersom mormor aldrig talat med henne om detta, aldrig tar tag i det, aldrig talar med mig eller mina systrar, om det som är min och vår bakgrund och historia. Om man frågar henne eller bara undrar hur hennes graviditeter var så låtsas hon som om det regnar.

Min mamma är så arg på henne, under ytan. Det är hemskt att se. Mormor är gammal nu, hon pratar bara om att hon skall dö, att hon hoppas hinna se mitt barn, och så vidare. Ältande. Luftmos. Det är som att treva i luft, eller springa i lera. Det gör mig lite tokig att hon håller denna hemlighet för sig själv. Hon är otroligt självcentrerad och energistjälande som människa, det har hon alltid varit. Det gör mig ont om min mamma, som alltid tagit hand om mormor och sina syskon i situationer som man inte vet något om…

När mormor gifte om sig fick hon ett nytt barn med sin nye man. Denna min mammas halvbror vet ingenting om min mammas barndom och fick såklart en helt annan uppväxt än de. Det gör det också svårt med förståelsen mellan dem.

Hur skall man hantera sådant här? När historia och bakgrund döljs för en, trots att man vill veta? När någon inte kommunicerar? Vad skall man göra? Och när tiden rinner ut.

SVAR:

Hej!

Det är ju väldigt frustrerande med en skavande familjehemlighet som sopas under mattan. Jag förstår därför att du vill göra något åt det. Innan du gör det tror jag att det kan vara bra att fundera över några saker. Först och främst undrar jag vad du vill uppnå. Du skriver i slutet av brevet att du vill veta mer om din mors och mormors historia. Samtidigt beskriver du hur din mor lider i relationen till din mormor och syskonen. Vill du främst få reda på mer för din egen skull, eller vill du främst hjälpa din mor? Dessa mål behöver förstås inte stå i konflikt med varandra, men jag tror det är bra att klargöra vad som är viktigast för dig.

Om du framförallt vill få reda på mer för din egen skull, så är frågan hur du kan förmå din mor till det. Jag skriver mor, eftersom det verkar vara svårare med mormor. Och med din mor är det väl heller inte samma tidsbrist? Har du frågat din mor rakt på sak om hennes uppväxt? Har du ställt följdfrågor om hon viker undan? Du skriver att hon varken vill eller kan prata om det, men har du försökt att ställa raka frågor om det?

I någon mening har din mor rätt att behålla smärtsamma upplevelser för sig själv. Samtidigt kan man tycka att föräldrar har en skyldighet att reda ut och berätta om saker som påverkar familjen i nutid. I ett samtal med din mor tror jag därför det är värdefullt om du försöker formulera hur du mår – vad är konsekvenserna för dig av att inte känna till familjehistorien? Om din mamma ändå inte vill berätta, så får du kanske acceptera det. Det går inte att tvinga ur någon en berättelse. Däremot tycker jag att du kan ställa tuffare krav på saker som direkt rör er två. Om du tror att er aktuella relation påverkas negativt av historien, så får du fokusera på det. Hur vill du att din mamma ska förändra sig här och nu?

Om ditt mål framförallt är att hjälpa din mamma, så är väl den naturliga vägen att fråga henne hur. Du har säkert redan gjort det, men ibland måste man vara envis för att någon ska ta emot hjälp. Din mamma kan behöva hjälp på traven för att våga närma sig de smärtsamma minnena. Var tydlig med att du upplever att hon lider och att ditt mål bara är att hjälpa henne. Det kan ju vara så att hon skulle må bättre av att berätta om historien, men det är inte säkert. Hon kanske fördrar andra sätt att hantera situationen. Testa egna tankar och tolkningar du har och se hur hon tar emot dem. Exempelvis ”Jag tycker det verkar som om du är så arg på mormor under ytan. Du verkar må så dåligt av det. Har jag rätt?” eller ”Jag vet ju att du inte hade en lätt barndom, men jag märker inte att du sörjer det i dag. Du pratar aldrig om det. Om du vill berätta, så vill jag gärna lyssna.”

Oavsett vad din mor tänker eller hur hon reagerar när du närmar dig ämnet, så tror jag det är viktigt att våga tala klarspråk. Du skriver exempelvis att din mormor inte vill prata om sina graviditeter. Det fick mig att fundera över hur raka frågor du har ställt till din mamma och mormor. Har du frågat dem rakt ut om alkoholism och misshandel? Det är förstås inte lätt att klampa på med känsliga frågor, om någon över huvud taget inte vill prata om det förgångna. Samtidigt kan det krävas, eftersom familjehemligheter ofta bevaras genom att alla inblandade tassar på tå. Välj ett tillfälle utan möjlighet till flykt. Försök att få en stund med din mamma där ni riskerar att inte bli störda och har tillräckligt med tid för att prata – till exempel på en gemensam resa.

Till sist vill jag påminna om hur viktigt det är att ta emot en smärtsam berättelse på ett bra sätt. En vanlig orsak till tystnad är rädsla för hur omgivningen ska reagera. Det jag skrev tidigare om att ställa raka frågor måste varvas med att vänta in, bekräfta och visa förståelse för den som talar. Du uttrycker tydligt empati för din mamma och verkar vilja möta henne. Det är bra förutsättningar för att lyssna.

Jag hoppas att du och din mamma kan närma er det förflutna på ett sätt som gagnar er båda.

Vänliga hälsningar

Martin

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 12

Ibland när det är svårt att prata om saker jkan det vara enklare att skriva ett brev. Skriv ett brev till din mamma, förklara dina känslor och att du hoppas få ett svar från henne (i brevform). För några år sedan hade jag en dålig relation till min mor och skrev ett brev till henne, hon svarade brevledes och på det sättet hittade vi tillbaks till varandra.

CS, 10:21, 17 juni 2011. Anmäl

Ifall FS verkligen mår dåligt av allt det outtalade - jag menar må dåligt på sådant sätt att det starkt påverkat hennes barndom och hennes nuvarande, vuxna liv också - då tycker jag nog att det är dags för en pratstund, även om det är jobbigt för mamma och mormor att ta upp det gamla igen. Men om FS egentligen bara är mest nyfiken eller helt enkelt intresserad, ja då tycker jag FS ska respektera att mamma och mormor bestämt sig för att inte prata om saken. De kan ha många orsaker till detta, några möjligheter nämns av de andra kommentatorerna här nedan.

HR, 21:14, 3 juni 2011. Anmäl

Jag tycker inte man har rätt att begära att mamma och mormor ska berätta. De vill kanske ha det för sig själv. Åren har gått och det gamla är inte så viktigt längre, inget de tänker på. Jag skulle troligen tänka så om jag var i den situationen. Nej, klampa inte in i gammalt elände om de inte själva tar upp det.

Lisa, 15:59, 3 juni 2011. Anmäl

Kommer fran en helyllefamilj i jamforelse med min man. I hans familj finns sjalvmord, psykisk sjukdom, alkohol och narkotika missbruk, incest (valdtackt mot barn) och misshandel i hemmet. Min man ar familjens vita far (och gullegris) men jag oroar mig anda lite for att hans familj ska influera vara kommande barn negativt. Om vi alla arbetar med vara kanslor kan vi komma over det sociala och psykologiska arvet. kanske..

maria, 06:45, 1 juni 2011. Anmäl

Min situation är liknande, men det är jag som är dotter. Min uppväxt, till mina tidigare tonår, innehöll både alkoholism och misshandel. Jag skulle vilja säga om detta att ta emot. Ett skäl till att det kan vara svårt att berätta om det är andras reaktioner. Om människor reagerar väldigt starkt på det man berättar, blir chockade, tycker synd om en, tycker att föräldrarna är monster eller känslokalla och inte kan förstå att man har kvar relationen med dem, då kan det vara väldigt svårt att berätta. Man vill inte vara ett offer och livet har ju löst sig ändå, man är så mycket annat än sin uppväxt. Därför kan det vara bra att försöka att inte lägga så mycket av sin egna värderingar i det man får höra. Även om det kan vara ganska hemska saker så kan det ha varit vardag och om inte normalt så ändå den verklighet man befann sig i. Och den vardagen innehöll säkerligen mycket annat också, glädje, kärlek. Precis som du var inne på så levde de tillsammans i ganska många år.

M, 08:28, 30 maj 2011. Anmäl

Min mamma-idag död- var äldsta barnet i en familj med en avgudad lillasyster. Allt min moster sa och gjorde var alltid så mycket mer värt än min mammas röst. På ålderns höst fick hon afasi och jag tror det delvis kan hänga ihop med att hon aldrig sa till sin mamma (min mormor) om hur hon kände i hjärtat. Min moster la helt beslag på "sin" mamma och ansåg att hon var så mycket klokare och visste bättre än mamma..En gång sa jag själv åt mormor vad jag såg och hörde men det nonchalerades . Idag finns inte ens en grav att gå till och tänka på mormor och morfar. Den graven la min moster beslag på för att begrava sin egen man och deras namn togs bort.

Bestulen på mormor, 01:29, 29 maj 2011. Anmäl

Jag förstår ditt behov av att få veta; har själv en mamma (och hade en mormor) som kunnat ventilera allt, sorger, glädje och hemska minnen. Är nu ingift i en familj där man lagt locket på om en familjetragedi som hände för 35 år sedan. Bägge vuxna barnen mår dåligt (den ene är min man) och jag tror det är mycket viktigt att våga ta upp problemen. Inga problem kan tigas ihjäl och försvinna av sig själv, det kommer alltid att finnas med en. Då är det bättre att bearbeta det så man kan gå vidare i fred med sig själv. Jag tror din mamma behöver en pratstund lika mycket som du. Lycka till och sköt om dig!

Susanne, 18:33, 26 maj 2011. Anmäl

Ingen släkt eller familj har väl enbart änglar i gardeoberna utan där finns en del skam och otäckerheter man helst velat glömma och förtiga. Jag har berättat för barn och syskonbarn om en del 'hemligheter' från min barndom. Om sådant vi barn då inte skulle höra för vi inte skulle förstå. Men idag begriper vi ju och kan stötta de unga vuxna med att fylla ut tomrum i historien eller räta ut levande ?-tecken. Rekommenderar därför alla intresserade att läsa både frågorna och svaren mellan en ung blivande mamma och DNs bägge psykologer.

Agneta Åhrberg (Webbsida), 13:52, 26 maj 2011. Anmäl

Jag är i en liknande situation, med den skillnaden att alla de som skulle kunna upplysa mig om händelser i det förgångna redan är döda. Det finns alltså ingen som kan berätta och jag känner mig helt historielös - det finns inget att föra vidare till mina framtida barn. Med lite mer information om vad mina föräldrar gått igenom i sina liv kanske jag ahde kunnat förstå dem bättre och ha en bättre relation till dem medan de levde.

Elena, 09:58, 26 maj 2011. Anmäl

Lustigt, jag skulle säga det omvända jämfört med kommentarerna nedan. Vi har inget annat i livet än de relationer som vi föds in i och som vi skapar. Då angår vi alla varandra, och det blir fruktansvärt ytligt om ingen intresserar sig för hur andra formats av sina livserfarenheter. Jag har "turen" att ha en ganska osentimental förälder med en lite svår barndom, så hen berättar rätt torrt om hur det var om jag frågar. Det har hjälpt mig att acceptera hens personlighet och svårigheter med att uttrycka känslor mm. Det hjälper mig även att relatera detta till mina barn så att de kan känna sig trygga i våra relationer. Annars hade jag nog burit på en liknande ilska som frågeställarens mor, vilket barnen känner av direkt.

KL, 09:21, 26 maj 2011. Anmäl

”Alkoholen gör mig social – och störig”

Fråga: Jag är en relativt ung kille som känner att min relation till alkohol är minst sagt problematisk och att den har negativa konsekvenser för mitt liv inte bara då jag dricker.

Sedan min ganska tidiga alkoholdebut har jag aldrig varit den som har spottat i glaset. En stor del av mitt umgänge med vänner har kretsat kring festande. Måttlöshet är ordet jag skulle använda för att beskriva min relation till alkoholen. Jag mår inte dåligt i veckorna när jag inte dricker och det kan gå flera helger utan att jag dricker numera, men mitt beteende när jag dricker är det stora problemet.

Det är som att det inte finns någon botten i mig, efter att ha nått en viss kritisk punkt så måste jag bara fortsätta dricka tills jag däckar. Jag minns nästan aldrig hur kvällarna slutar och det ger mig en enorm ångest. Helgens slut och början av veckan brukar jag hålla mig undan från resten av världen och stänga av telefonen/vägra svara av rädsla eller ångest.

När jag väl är full så blir jag först väldigt social och rolig. Jag upplever det som att jag är i mitt esse – som den person jag önskar att jag vore. Är lite blyg annars.

När jag dricker blir jag mer och mer högljudd och tappar omdömet undan för undan. Kommer på mig själv med att ljuga, avslöja saker jag fått veta i förtroende och prata en jävla massa strunt. Jag flirtar ganska öppet med kvinnor, trots att jag har flickvän, och söker uppskattning hos andra. Jag har vid flera tillfällen varit otrogen och mått otroligt dåligt av det efteråt. Jag hamnar också ofta i bråk med okända män (en knuff på ett dansgolv kan räcka) och blir taskig och säger störiga saker till min flickvän. Jag säger en massa saker om vårat förhållande, som att jag känner mig osynlig och inte sedd, vilket jag inte håller med om i nyktert tillstånd.

Jag kan även bli enormt ledsen över saker som hänt i min barndom (som inte var speciellt trygg) och gråta och på så sätt ställa till ett drama. Vid vissa tillfällen så har jag på fyllan lekt med tanken på att ta mitt liv.

Jag känner inte igen den person jag blir när jag dricker – men det är ju jag och jag har svårt att få det att gå ihop. Varför blir jag så annorlunda och omdömeslös och elak och patetisk?

Jag har gått på ett AA-möte en gång men kunde inte identifiera mig med  
de andra där och ej heller med den kristna stämningen.

Vad ska jag göra? Alkoholen känns så dum men jag tycker om känslan av att vara smart rolig och intressant när jag dricker bara lite. Och jag älskar krogliv och glada vänners sällskap. Vad är det som lockas ur mig när jag dricker?

Rådvill

Svar: Hej Rådvill. Du är ambivalent till dina alkoholvanor. Du uppskattar alkoholen, den gör dig socialt roligare och våghalsigare, men du har svårt att begränsa ditt drickande, och när du blir påverkad över en viss gräns blir du förändrad på ett sätt som skrämmer dig.
 
Alkoholen har våra hjärnor som målorgan, och utifrån detta kan det du beskriver nog förstås och få en förklaring. Dina erfarenheter är på många sätt allmängiltiga, samtidigt som det du upplever när du dricker förmodligen visar på en sårbarhet för alkohol. Jag återkommer till det.
 
Hjärnan har inget skydd mot alkohol. Den har inte samma förmåga som levern eller magsäcken att bryta ned alkohol. När alkoholen når hjärnan bedövar den stegvis delar av hjärnan och påverkar en mängd signalsubstanser. En stor oreda uppstår, som till del är vad vi vill få ut av alkoholen, och till andra delar är oönskade biverkningar.
 
Något förenklat är förloppet i hjärnan detta, när vi dricker alkohol i växande mängder:

1. När alkoholen först når hjärnan är det hjärnbarken som påverkas, som minskar i aktivitet. Hjärnbarken styr vår tidsuppfattning och vår benägenhet att kritiskt granska oss själva. När alkoholen börjar bedöva hjärnbarken hamnar vi i en tidsbubbla, framtiden bleknar bort, och gårdagens pinsamheter är glömda. Vi blir också mindre självkritiska, vi vågar mer, blir mer pratsamma och tar risker.

Detta är den sida av alkoholen som många uppskattar, och som för normalkonsumenten uppstår efter andra till tredje glaset vin (eller motsvarande). Du berättar att du som är lite blyg annars blir i ditt esse och blir som den person som jag önskar att jag vore.
 
2. Om vi fortsätter att dricka, och får promilletal omkring en promille, når alkoholeffekterna mellanhjärnan, och våra känslor tar över. Mellanhjärnan är en äldre del av hjärnan, och kallas ibland för däggdjurshjärnan. Den är platsen för våra lust- och olustkänslor. Alkoholen gör oss nu sentimentala. Vi blir ”flockvarelser” och börjar krama personer i vår omgivning, och berättar saker i förtroende till personer som vi inte känner. Samtidigt är vi självcentrerade och vår empatiska förmåga minskar. Vi blir impulsstyrda, känslor snarare än tankar styr oss, och vi blir sexuellt risktagande, mellanhjärnan styr parningsbeteendet hos oss däggdjur.

Du skriver hur du flirtar öppet och avslöjar saker som du fått veta i förtroende. Du har även vid flera tillfällen varit otrogen, när du varit full. Det är i det här stadiet av alkoholpåverkan i hjärnan som vi gör saker som vi ångrar dagarna efter.
 
3. Dricker vi ännu mer, och blir ordentlig berusade, når alkoholen den äldsta och minst utvecklade delen av hjärnan, reptilhjärnan, som styr våra reflexer och vårt kamp- och flyktbeteende. Nu är allt svart eller vitt. Vi är grälbenägna och har en lättväckt aggressivitet. Vårt rationella tänkande är inte tillängligt för oss längre.

Du berättar om din aggressivitet, när du är ordentlig påverkad och hur du hamnar i slagsmål men okända män efter en knuff, och att du också bråkar med din flickvän. Du blir också enormt ledsen över saker i din barndom.
 
Du förbryllas över ditt beteende när du dricker och har svårt att få ihop det med den person du är när du inte är påverkad av alkohol. Jag hoppas att den här beskrivningen av alkoholens ganska specifika och dramatiska effekter på hjärnan kan ge dig en förståelse för vad som händer dig. Och det som jag beskrivit så här långt är som sagt mycket allmängiltigt. Alkohol finns nästan alltid med som bakomliggande faktor till våld och relationsproblem.
 
Du berättar om en annan sak som bekymrar dig. Du har erfarenheten att du när du druckit ett tag känner att du måste fortsätta dricka. Du berättar även om en tidig alkoholdebut och det verkar som om du nu druckit mycket och intensivt under en längre tid. Utifrån din historia finns det en risk att du har en medfödd genetisk sårbarhet för att utveckla alkoholproblem, och att du i dag har tecken på ett tidigt alkoholberoende. Mitt råd är att du söker hjälp, återigen, för dina alkoholproblem. Ta gärna kontakt med den lokala beroendevården där du bor, och resonera om vilken förändring av dina alkoholvanor som skulle passa dig, och vilket stöd du kan få.
 
Vill du läsa mer om alkohol är ett bra alternativ boken ”Om alkohol” av Ola Lauritzson (som bland annat beskriver alkoholens effekter i hjärnan). Du kan även besöka hemsidan www.alkoholhjalpen.se.
 
Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (28)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 28

Ta med dig en viss mängd och tacka nej till att bli bjuden.

Anders, 09:42, 4 mars 2010. Anmäl

...T.ex. varför inte träna upp dig och extraknäcka som dörrvakt! :)

Nynykter odiagnosticerad, 10:26, 24 januari 2010. Anmäl

Antingen så funkar gränssättningar, eller så funkar de inte. Ett liv utan alkohol är inte alls tråkigt! Det jobbigaste är i början - helt enkelt alla kompisar som bara vill dricka och/eller umgås med folk som dricker - och såna har man många om man är/varit sån själv. <br/>Men ganska snart efter alkostopp så märker man vilka de riktiga vännerna är, att de andra inte är nåt att ha och man hittar nya. <br/>Starta ett par fritidsintressen, gärna idrott - där är det många som sällan festar. T.ex. varför int

Nynykter odiagnosticerad, 10:25, 24 januari 2010. Anmäl

Tack Rådvill och Peter för denna mycket intressanta artikel och även till er som kommenterat. Jag kände igen mig till 100%. Är 36 år. För min egen del så tar jag tag i detta på 3 sätt: Dels att gå hem tidigt på utekvällar, mellan klockan 11 och 1 på natten. . Sen undviker jag starksprit i högsta möjliga mån, speciellt om det kommer att bli en helkväll. Slutligen ser jag till att inte ha speciellt mycket alkoholdrycker hemma. Har varit "tvungen" att köpa folkisar en del helger och det var bra:)

Alkoholist, 14:51, 20 januari 2010. Anmäl

Jag tror att när man dricker utan botten (då och då) är det inte nödvändigtvis ett tecken på alkoholism utan att man har behov av släppa kontrollen, lämna sin verklighet en stund - något som är ganska mänskligt. Det är så klart bättre att uppnå detta genom tuffa fysiska eller intellektuella utmaningar men det känns som många i vårt samhälle (inkl. mig själv) sällan känner sig utmanade eller obekväma på ett utvecklande sätt. Jag är lika fantasilös som de flesta och träffar mina kompisar nästan enbart på barer. Många barer spelar väldigt hög musik (mindre prat = mer försäljning?) Men man är på barer för att prata - de har varit en historisk knutpunkt för människor att umgås och delar idéer och erfarenheter. Om vi uppmuntrar sådana barer samt försöker umgås på olika sätt och olika tider (inte enbart fre-lörkväll) skulle det kanske hjälpa med alkoholbalansen i livet. Alkoholen i sig är inte problemet, utan de situationer vi skapar själva runt konsumtionen.

steve, 11:35, 11 januari 2010. Anmäl

Jag tror inte att allt kan relateras till AA och liknande sekter,jag tror heller inte att du är kapabel att kommentera liknande fall,det finns bara ett svar vartannat glas vatten!

alkohol, 23:07, 3 januari 2010. Anmäl

Rutantutan och Hanna beskriver den enklaste lösningen, det är "bara" att sätta en gräns som funkar för en själv och sen hålla stenhårt på den. Om det trots gräns ändå skiter sig var och varannan gång så blir det till att leva nyktert resten av livet. Hur kul är det? Nä just det, håll gränsen då!

Andreas, 17:08, 3 januari 2010. Anmäl

Jag känner också igen mig i din berättelse. Min lösning blev AA. Jag valde att se bort från vad som skiljer oss åt och inrikta mig på likheterna. Talet om gud kan också hantera efter eget huvud. Gör ett försök till. Kanske större tur med nästa AA-grupp. Det finns en lösning. Det är så härligt att leva nyktert. Lycka till.

Kurt, 21:52, 2 januari 2010. Anmäl

Rådvill, snälla sök hjälp innan du låter alkoholen förstöra ännu mer för dig. Sådana här problem är ofta svåra att få bukt med på egen hand. AA är inte rätt för alla, det finns många bra alternativ. Den lokala beroendemottagningen eller till och med vårdcentralen kan hjälpa dig, det finns andra bra instanser också. Sjukvårdsrådgivningen kan tipsa om vart du kan vända dig på just din ort. Om det skär sig med personkemin - ge inte upp, sök vidare efter hjälp som passar dig. Det är det bästa du kan göra för dig själv.

Hermina, 17:40, 2 januari 2010. Anmäl

Jag känner igen mig i det mesta. Som tur är blir jag aldrig bråkig. <br/>Ångest är ordet. <br/>Det som gör mig mest ledsen är att man tex berättar saker man fått höra i förtroende. Jag vill verkligen vara en bra vän, men jag har upptäckt att många vänner inte ser mig så. <br/>En insikt jag tror mig har kommit till är man ofta går ut på barer/klubbar bara för att. Jag kan ha jättekul vid speciella tillfällen men oftast är det helt enkelt inte min arena. <br/>Så man står där och känner wtf.. Man har inte kul. Muskien är så hög att man inte kan prata. Så man super. Och man får inte kul för det så man fortsätter. Då slutar det alltid på samma sätt, och det är alltid dyrt och sällan kul. <br/>När man är 21 och ska göra nåt med vänner blir det ofast klubb. <br/>Det ska jag försöka ändra på..

.., 13:59, 2 januari 2010. Anmäl

Vad är det för skillnad på riskbruk och missbruk?

Fråga: Hej Peter! Sedan du rett ut begreppen riskbruk, missbruk och beroende i SVT:s serie ”Kysst av spriten” har jag funderat en del. Vad är det för vits och mening med att dela in alkoholproblematik i mer än två delar?
 
En del skulle kunna vara ”riskbruk” eller ”högkonsumtion” för att definiera de som INTE är beroende. Övriga skulle kunna vara ”beroende”. Termen ”missbruk” är väl egentligen ointressant? Graden av beroende är väl egentligen ointressant? Det är som graviditet – antingen är man det – eller inte.
 
Vattendelaren i den här problematiken är väl att man som riskbrukare klarar av att dämpa sitt drickande och också kan återfå en alkoholkonsumtion som inte ger oönskade konsekvenser för den som dricker och dennes anhöriga.
 
En beroende klarar inte detta  – utan får avhålla sig från alkohol och får finna sinnesron och lindra ångesten på annat sätt än på kemisk väg.  Vore tacksam om du kan utveckla din syn på nyttan av att definiera problematik på mer än två sätt.

Nemo

Svar: Hej Nemo. Det stämmer att vi inom hälso- och sjukvården gärna använder tre kategorier, missbruk, beroende och riskbruk, när vi beskriver allvarlighetsgraden av alkoholproblem. Låt mig berätta hur vi tänker och hur de tre begreppen kanske ändå kan vara till nytta.   

Begreppet riskbruk är ingen formell diagnos på samma sätt som missbruk och beroende, utan används för att beskriva alkoholvanor som enligt erfarenhet och befolkningsstudier innebär en risk för ohälsa och växande alkoholproblem på sikt om de fortsätter.   

Riskbruk är att man dricker ofta och mycket, eller intensivt. En tumregel är att man har riskabla alkoholvanor om man regelbundet dricker mer än 14 glas vin (eller motsvarande) per vecka som man och mer än 8 glas vin som kvinna, eller om man två gånger i månaden eller oftare dricker sig berusad. Uppskattningsvis femton till tjugo procent av svenskarna har riskabla alkoholvanor, främst i form av berusningsdrickande. Bland unga män och kvinnor är andelen riskbrukare högre, upp till trettio respektive tjugo procent.   

Att alkoholvanorna är riskabla är något som de flesta blir uppmärksam på först i samband med en hälsoundersökning eller ett rutinbesök inom hälso- och sjukvården, när frågor ställs av läkaren eller sjuksköterskan om alkoholvanorna, oftast tillsammans med andra frågor om faktorer i livsstilen som kan innebära hälsorisker.

Riskbruk som begrepp ger oss en möjlighet att beskriva och samtala om alkoholvanor som för tillfället har måttliga eller ibland inga negativa konsekvenser, men som på sikt kan innebära mer påtaglig ohälsa. Man brukar också ge råd om måttligare alkoholvanor i förebyggande syfte. Riskbrukare som ändrar sina alkoholvanor och börjar dricka mindre brukar efter ett par veckor märka ganska rejäla hälsovinster som bättre sömn, minskad vikt och ökad stresstålighet.   

Missbruk av alkohol beskriver alkoholvanor som pågått en tid och som har lett till återkommande problem i relation till omgivningen. En annan benämning är skadligt bruk av alkohol. Missbruket kan uppkomma under någon fas i livet då man ”festar” eller i en viss situation, till exempel under en separation. Att missbruka alkohol innebär många nackdelar och risker, både socialt och hälsomässigt. Utöver att göra bort sig på arbetet eller hemma kan man råka ut för olyckor. Om missbruket fortsätter en längre tid kan det gå över i ett beroende.

Missbruket skapar även nya problem, som bidrar till att vidmakthålla drickandet, det blir ett sätt för flykt och tröst. Ändå är missbruk en mindre allvarlig diagnos än beroende. Den som missbrukar alkohol kan sluta dricka eller övergå till måttligt drickande utan större svårigheter. Ofta sker detta av sig själv när situationen förändras. I några fall behövs hjälp, om inte annat för att inse att man dricker på ett skadligt sätt. Ibland behöver man hjälp med bakomliggande problem. Missbruk är oftast en episod i livet, som inte återkommer, och som man bryter på egen hand eller med hjälp av familjen eller vänner.
   
Precis som du påpekar Nemo, så är beroende allvarligare. Det är ett kroniskt tillstånd, och inte som missbruket en kort och tillfällig episod. Den som blivit alkoholberoende har fått ett förändrat sätt att reagera på alkohol i hjärnans belöningssystem, och har ett lättväckt sug och en kontrollförlust vid försök att dricka. För att få kontroll över tillvaron igen vid ett alkoholberoende måste man helt avstå från alkohol och leva helnyktert under lång tid, kanske för resten av livet, och inte bara det, också hitta sätt att trivas med en nykter livsstil. Det är ofta är en stor livsomställning som kräver uthållighet och mycket stöd.   

Diagnoser ska inte användas för att sätta etiketter på människor, det är viktigt, men de kan vara till nytta för att beskriva vad som har hänt och utifrån det erbjuda råd och förslag om vad som kan vara realistiskt och bäst att göra i den uppkomna situationen.
 
Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Vill tacka för en enkel och bra respins på frågan. Skulle vilja föra in ett svar på frågeställningen från Nemo som dock inte riktigt besvarades. <br/>Vad det gäller beroende och varför det är nödvändigt att även prata om nivåer av beroende så finns det flera anledningar att ta reda på var man befinner sig. En av dessa anledningar är att åtgärdens karaktär behöver stå i relation till den nivå av beroende jag befinner mig i. Annars kommer jag inte att känna igen mig i beskrivningarna som förs fram där

Peter Nordlöw, 10:29, 26 februari 2010. Anmäl

Olika, skiftande former av negativ hjärn-stress är grunden till alla alkoholproblem. <br/>En människa som i grund och botten upplever sig som älskad och respekterad kan inte dricka sig till ett beroende.

Hjorth, 16:55, 9 december 2009. Anmäl

Tack för klargörandet. Väldigt intressant att läsa.

Ylva, 13:04, 7 december 2009. Anmäl

”Vår vän vägrar ta emot vård”

Fråga: Vi hade under helgen besök av vänner, det är ett par som står både min man och mig själv nära sedan flera år tillbaka. Vi har inte sett dem på nästan ett år. Vi vet sedan tidigare att mannen i fråga har ett alkoholmissbruk men vi har aldrig riktigt vetat i vilken utsträckning. Vi har dock länge varit oroliga, men hans fru har alltid försökt dölja hans beroende och inte velat ”släppa in oss”.
 
När våra vänner kom hem till oss blev både jag och min man chockade över att se hur alkoholen brutit ned vår vän, han var ett skal av den man han en gång varit. Själv beskrev han den senaste tiden som ”tuff” men att det snart skulle bli bättre då de köpt ett nytt hus som de ska flytta in i.

Under lördagen drack han ingenting och drabbades av darrningar, svettades och var orolig och kunde inte sitta still. Under kvällen blev han sedan konstig och frånvarande och jag blev orolig för att han var allvarligt sjuk. En liten stund senare fick han ett epilepsianfall, hans fru fick utföra första hjälpen då han slutade andas under en lång stund. Ambulansen kom mitt i natten, vår bebis vaknade och allt blev bara ett enda stort kaos.

Han är nu inlagd på sjukhus och får behandling för sina abstinensbesvär. Läkaren som har hand om honom sa att hans lever är i så dåligt skick att han måste sluta dricka på en gång, annars kommer han inte att klara sig.

I dag skulle han bli utskriven från sjukhuset och han blev erbjuden vård på en avdelning för patienter med missbruksproblematik, han behövde bara packa sin tandborste och åka dit. Där skulle han kunna stanna och de skulle båda få stöd tills han kan åka hem. Hans fru är medberoende, vill inte inse fakta utan säger att de kan klara sig själva. Tillsammans bestämde de att de inte ville ha mer vård, att de i stället ville åka hem till oss och vila tills det blir dags för hemresa om några dagar.
 
Hela situationen har upprört både mig och min man, vad som hände under natten då vår vän blev sjuk var oerhört traumatiserande. Att se vår vän så nedbruten samtidigt som han vägrar vidare utredning – trots att han bedyrar att han nu ska ändra sig och sluta dricka – är något vi inte kan hantera. Han motiverade det med att han helt enkelt inte gillar sjukhus, att de skulle klara sig bättre själva.

Min man sa att antingen får vår vän acceptera den vård som erbjuds, eller så får han ta in på ett hotell. Vi orkar inte längre stå och se på när han tar livet av sig själv. Vi har ett litet barn hemma och kan helt enkelt inte hantera situationen mer. Vad skulle hända om han får ytterligare epileptiska anfall?

Vi hade hoppats att ett sådant ultimatum skulle få vår vän att söka vidare vård, men han sa bara åt min man att åka hem och packa deras väskor och lämna dem på sjukhuset så att de kunde hitta annat boende.

De är oerhört besvikna på oss nu, och tolkade det som att vi ville säga upp vänskapen.

När min man lämnade väskorna på sjukhuset försökte han förklara att vi är fruktansvärt oroliga och att vi bara vill att de ska få hjälp. Svaret han fick var att de skulle få hjälp hemma, av personer som de kunde kalla riktiga vänner.
 
Mitt hjärta har brustit för att våra vänner befinner sig i denna svåra situation, att vi inte kan hjälpa, att de inte vill bli hjälpta och för att vi dessutom utmålas som svikare. Jag har förlorat en av mina bästa väninnor. Min känsla av maktlöshet är total. Gjorde vi fel? Borde vi ha låtit honom komma hem till oss och ”vila”, ställt upp för dem? De är ju trots allt i behov av någon som bryr sig. Jag känner mig ömsom arg och ömsom ledsen. Hur kan de resonera så här? Hade vi kunnat hantera situationen bättre? Jag vill tillägga att vår vän bara är 45 år gammal och hans fru 34.
 
Eva

Svar: Hej Eva. Du berättar mycket konkret och öppet om hur det är att stå nära någon som dricker för mycket och vad det innebär att känna en stor osäkerhet om vad som är rätt att göra. Du berättar också om sorgen över att förlora en vän, som ibland blir resultatet av att man sätter en gräns – vilket samtidigt kan vara det enda rätta att göra.

Låt mig direkt säga att jag tror att ni gjorde det som var rimligt att göra i situationen, och som förmodligen på sikt kan bli till hjälp för er vän och hans hustru.

Jag resonerar så här: Ni hjälper er vän och hans hustru att reagera på hans alkoholvanor och föreslår också en förändring. Samtidigt finns det en gräns för vad ni kan göra.
Det är vanligt att vänner till personer med alkoholproblem klandrar sig själva på olika sätt och har tankar som ”om jag bara inte varit så passiv (eller så sträng) hade det aldrig gått så här långt”. Som vän tar man ibland över ansvaret och försöker på alla sätt att rätta till och ”skydda” den alkoholberoende mot konsekvenserna av drickandet. Att göra så är helt förståeligt: Vi känner omsorg om våra vänner och vill hjälpa dem i en svår situation. Erfarenheten är tyvärr att effekten blir den motsatta, det ökar den beroendes möjligheter att fortsätta att dricka.

Enligt mitt sätt att uppfatta det som hände gjorde ni tvärtom, vilket visar på mod, klokskap och äkta omsorg.   
Du och din man är omtumlade och upprörda över det ni såg hända, hur er vän och hans hustru resonerade om hans alkoholproblem och hur de vägrade att ta emot den hjälp som de erbjöds. Så här kanske man kan förstå det beteendet: Förnekelse är en vägran att acceptera eller ta itu med en svår och besvärlig yttre situation. Förnekelse är en försvarsreaktion som kan vara adekvat. Den ger oss den tid som vi ibland behöver för att för att kunna acceptera och hantera besvärande fakta och dåliga nyheter.   

Men förnekelse kan också hindra oss från att ärligt resonera med vår omgivning om allvarliga saker och be om hjälp och behandling. Det kan gälla rökaren som förnekar de skadliga effekterna av rökning, kvinnan som bagatelliserar inslagen av misshandel i sitt förhållande eller personen som är beroende av alkohol, som er vän, som hävdar att ”han bara behöver vila upp sig”.

Ett sätt att förstå förnekande är att påminna oss om att vi människor vill skydda oss från självanklagelser, skam och skuldkänslor. Människor med uttalat dålig självbild har särskilt stort motstånd mot att lyssna till kritik och acceptera hur situationen är. De orkar ofta ”inte se problemet i ögonen”. Detta kan visa sig i extrema former av förnekande, där omgivningen, precis som ni, undrar om personen verkligen tror på det han säger.   

En person kan också ha en lång historia av påverkningsförsök från anhöriga och vänner med sig i bagaget och kan göra att rollen som förnekande närmast är inlärd. När omgivningen frågar blir det som att trycka på en knapp och ur personen kommer en ström av välformulerade förnekanden, förklaringar och motargument.   

En anhörig, som din väninna, kan också förneka problemet – av lojalitet, av rädsla för vad som ska hända med förhållandet eller av skam för att ha valt en partner som andra tycks se ner på och som man inte kan hjälpa.
Kanske du och din man vill höra av er till era vänner. Ett sätt att samtala med en person och en anhörig som är i förnekande är att beskriva problemet i Jag-termer och be om en konkret beteendeförändring, samtidigt som man visar att man förstår den andres svåra situation. Ett exempel: ”Vi förstår att det inte är lätt…”, ”Vi skulle vilja berätta vad vi ser händer med d
ig nu…”,” Vi skulle bli så lättade om du…”, Säg gärna till om vi kan hjälpa till och hur”.

 
Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (21)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 21

@xavi: Om fler säger nej till människor som lever destruktivt och egoistiskt (missbruk är egoism) och vägrar underlätta vägen till botten så skulle vi inte ha så stora problem. Eget ansvar, alltid, har man tagit beslutet att supa så får man stå för det. Att dra med sig så många som möjligt på vägen ner i träsket är fruktansvärt egoistisk. Fram för mera gränser för människor som fortsätter utnyttja varje människa i deras närhet för att kunna fortsätta försöra sitt liv. Och andras. För oss som har fått nog betyder det alltid en sorg att säga nej. Men sorg tillhör livet.

Ellen, 15:52, 8 januari 2010. Anmäl

@xavi: Du verkar inte ha speciellt stor insikt i hur beroende fungerar. Eller vid närmare eftertanke verkar du inte ha speciellt stor insikt i hur människor fungerar. Att vid barnuppfostran ständigt bemöta varje begäran om vad som helst är inte speciellt konstruktivt, och detsamma gäller även senare i livet. Att man ibland måste vara "hård" innebär inte att man är hjärtlös, men motsatsen (att alltid ge efter) innebär förmodligen att man är en ganska vek person som inte bara är en fara för sig själv utan även för sin omgivning i långa loppet.

Ms realitycheck, 18:57, 2 januari 2010. Anmäl

"vi är så oroliga" tycks i detta fall vara en omskrivning för "vi vill inte ge dig det du ber oss om". Att omedelbart när man inser vännens allvarliga situation ens vägra ett par dagars samvaro är fullständigt hjärtlöst. Den gamla vanliga reaktionen när livet inte längre bara är fest och glädje,, problemen ska sjukvård och myndigheter ta hand om......ni är troligen typen som snäser av tiggare utanför systembolaget också. När allt kommer omkring klarar sig denne man troligen bäst om ni håller er borta, tänk så, så känns det lättare för er i alla fall.

xavi, 16:49, 31 december 2009. Anmäl

Jag hade en morbror som tog självmord p.g.a depression för två år sen. Några månader innan tog han kontakt med min mormor och en annan morbror. De gav inte honom någon riktig stöd, och höll tyst om problemen. Jag tror att det ökade osäkerheten och känslan av skammen som min morbror kände. Till slut tog han livet av sig. Sex månader senare fick jag veta om det. Efteråt så tycker jag att min mormor och morbror hade svikit honom och oss andra. <br/>Nu har jag lärt mig att det är viktigt att osäkerheten kring problem tas bort. Det är viktigt att personen känner stöd och kärlek. Det är viktigt att personen får veta att det är okej att ha ett problem men att man ska göra något åt det. Det är viktigt att man stödjer aktivt och inte bara säger till en gång och ger all ansvar till personen som kanske känner sig maktlös i sitt missbruk eller depression. <br/>Jag vet inte hur väl ni känner era vänner, men mitt tips är att kontakta deras familj och vänner. Berätta vad som har hänt, och ge inte upp.

KH, 13:34, 13 december 2009. Anmäl

Precis som någon skrev tidigare så kanske de kommer att tacka er i framtiden, eller kanske inte. Ni ska tacka er själva för att ni har sunt förnutf och ÄKTA empati. Det är skillnad på empati och sympati. Jag tycker att ni är fantastiska och rakryggade. Jag har haft alkoholister runt omkring mig och jag tar inte skit från nå av dem. Jag anser att de är själviska, manipulativa, elaka och totalt utan ansvarskänsla. Jag är innerligt trött på alla omkring dem som ljuger, mörkar, slätar över, handlar ut, vårdar och hjälper. Det är ju en sjukdom, hävdas det, och då ska den behandlas av läkare. Ingen skulle ju drömma om att försöka behandla någon för cancer - så varför försöka bota en alkis? Jag är väldigt krass när det gäller alkisarna - dra inte in mig i misären och SÖK HJÄLP. Annars får de sköta sig om de vill ha mig kvar. Få av oss skulle ju acceptera att någon satt bland våra barn och injicerade heroin - Jag accepterar inte fylleri som jag jämställer med knarkande. <br/>Ni är bra människor. B

Ellen, 10:10, 11 december 2009. Anmäl

En möjlighet är att anmäla till socialnämnden och/eller uppmuntra läkaren att anmäla att den här mannen behöver tvångsvård enligt LVM. Sådan vård ska en missbrukare få om han/hon verkligen är på väg att förstöra sitt liv, och så verkar det ju vara i detta fall (både i socialt och fysiskt hänseende).

Jonas, 21:03, 7 december 2009. Anmäl

Nu klantade jag mig och postade igen på grund av trötthet om någon undrar varför jag dubbelpostat, det var mitt eget fel men inget jag gjorde med flit.

Facebookanvändare, 03:46, 3 december 2009. Anmäl

Det är klart de är sura, har de jobbat hårt i många år med förnekelse och bländning av omvärlden, sen vägrar ni helt sonika att köpa deras fantasier och bli medberoende. <br/>Snyggt jobbat! <br/>För om mannen hade kunnat sluta dricka på egen hand hade han gjort det för länge sedan. Med hjälp av min egna ytliga medicinska kunskaper och rikslänkarnas hemsida kan jag säga att när levern pajar (levern är ganska tålig) och man får epileptiska anfall har det gått långt. <br/>Även om deras ord naturligtvis sårade, gjorde ni de enda rätta men svåra, ni visade att ni bryr er mer om hans hälsa än om de blir upprörda. Hade ni låtit dem stanna under de förutsättningarna hade de bara fått bekräftelse på att det inte var så farligt och han visst kan reda det själv när det snarare verkar som han är på god väg att supa ihjäl sig. Jag hoppas att er vän kan få insikt om att han behöver hjälp innan det är för sent och att de båda inser att bara vill deras bästa och gjorde dem en tjänst.

Facebookanvändare, 03:36, 3 december 2009. Anmäl

Det är klart de är sura, har de jobbat hårt i många år med förnekelse och bländning av omvärlden, sen vägrar ni helt sonika att köpa deras fantasier och bli medberoende. <br/>Snyggt jobbat! <br/>För om mannen hade kunnat sluta dricka på egen hand hade han gjort det för länge sedan. Med hjälp av min egna ytliga medicinska kunskaper och rikslänkarnas hemsida kan jag säga att när levern pajar (levern är ganska tålig) och man får epileptiska anfall har det gått långt. <br/>Även om deras ord naturligtvis sårade, gjorde ni de enda rätta men svåra, ni visade att ni bryr er mer om hans hälsa än om de blir upprörda. Hade ni låtit dem stanna under de förutsättningarna hade de bara fått bekräftelse på att det inte var så farligt och han visst kan reda det själv när det snarare verkar som han är på god väg att supa ihjäl sig. Jag hoppas att er vän kan få insikt om att han behöver hjälp innan det är för sent och att de båda inser att bara vill deras bästa och gjorde dem en tjänst.

Facebookanvändare, 21:39, 2 december 2009. Anmäl

Alkisen har gjort sitt val, om hans fru dessutom inte är mer klarsynt får han/de stå sitt kast.

Albert, 13:49, 30 november 2009. Anmäl

”Min sambo dricker vin för att klara deadlines”

Fråga: Jag har en fråga angående min sambo. Vi träffades som studenter i tjugoårsåldern. Vi levde studentliv med allt vad det innebar av fester och dylikt. Redan då lade jag märke till att han kunde dricka så att han blev helt redlös ibland. Han blev kul, livet lekte och upptågen var många – tills han somnade. Ganska många studenter som levde så där utflippat.

Att han blev så full mynnade ut i många bråk från min sida – jag blev arg (också berusad, men inte så) och kunde hälla vatten på honom när han somnat och allt möjligt. Stormigt och kul då kanske, men inte nu. Nu är vi en familj, vi har två barn tillsammans. Vi dricker vin till maten ibland på helgerna, men oftast i ganska måttliga mängder. Jag tycker inte om att bli berusad längre och tycker att bakfylla är slöseri med tid helt enkelt. Min sambo dricker för det mesta ganska måttligt, men så ibland blir det för mycket. Han blir lite svamlig och somnar sedan oftast.

Det som oroar mig är att han har överfört ”det myckna drickandet” till ibland (ungefär en gång i månaden) när han ska jobba hemma och har en viktig deadline på något. För att känna sig kreativ och orka med att jobba på kvällen/natten dricker han vin, oftast en hel flaska. Och det kan ju sluta lite hur som helst. Ibland får han radera rejält i sitt arbete dagen efter, ibland har han skickat jobbmejl som han bittert ångrar. Men ofta tycker han att det blir bra!

Sist somnade han på golvet i barnens rum när han var klar, som tur var är de för små för att förstå varför pappa somnade just där! Jag orkade ju inte lyfta honom.

Jag känner mig orolig, det känns inte hållbart att använda alkohol som ”kreativitetshöjare” eller för att motivera sig själv att arbeta. Vi har pratat om det, och han tycker själv att det är lite pinsamt och säger efteråt när det redan hänt att ”självklart är det inte bra”. Men så händer det i alla fall ibland. Det är som att han inte hör den där varningsklockan – som borde stoppa honom – när han har druckit halva flaskan (och jag redan har gått och lagt mig). Då tycker han att allt han presterar är ”outstanding” – vilket för mig är lätt patetiskt.

Therese

Svar: Hej Therese. Att alkohol fungerar som ett hjälpmedel för kreativitet är en vanlig föreställning. Historien är full av författare, poeter, musiker och konstnärer som haft ett intensivt förhållande till alkohol, och utifrån detta har myten uppstått om alkohol som en förlösare av originalitet och kreativitet. Konstnärer och författare som uttalar sig om alkoholens roll i sitt skapande är kritiska till den föreställningen. De betonar att skrivande, målande och komponerade kräver en uppmärksamhet och kritiskt omdöme som utesluter alkohol och kräver nykterhet. Men myten lever, och lockar många att prova, och erfarenheterna blir nästan alltid de som din man beskriver; det man utfört påverkad av alkohol håller inte måttet, när man granskar det i efterhand.

Vad säger dagens hjärnforskning om detta ämne? Ja, en del talar för att alkohol i små mängder, i storleksordningen 1- 2 glas vin eller motsvarande, kan underlätta för en person att bli kreativ och få originella idéer. Alkohol hämmar aktiviteten i pannloberna, som är platsen för vårt kritiska och granskade förhållningssätt till oss själva, och kan på det sättet göra oss något friare i vårt sätt att tänka, när vi står inför en uppgift som ska utföras. Dilemmat är att en samtidig effekt är att vår förmåga att överblicka och analysera försämras. Även om vår originalitet under påverkan av alkohol ökar något, är risken att såväl lösningarna som själva utförandet blir sämre, och ibland riktigt dåligt. Det finns en hel del skrivet om detta, som du och din sambo kanske kan läsa och resonera om tillsammans, bland annat av psykologen och kreativitetsforskaren Torsten Nordlander vid Karlstads Universitet och av författaren Per Olof Enquist i hans senaste självbiografiska roman ”Ett annat liv”.

Du kanske inte håller med mig om detta, men mitt intryck är att din sambo kanske har tidiga tecken på ett alkoholberoende. Det som talar för det är att din man ibland verkar ha svårt att begränsa sin alkoholkonsumtion, din irritation och besvikelse över hans alkoholvanor, och att han fortsätter att dricka som hittills trots en del trista konsekvenser.

Besök gärna hemsidan www.alkoholhjalpen.se och bilda dig en uppfattning om det du iakttar hos din sambo kan vara tecken på ett alkoholberoende. Kanske behöver du också någon klok person i din omgivning att rådgöra med för att kunna se klarare vad som håller på att hända? För professionellt stöd finns familjerådgivning i varje kommun, där ges ofta möjlighet även till individuella samtal.

www.alkoholhjalpen.se finns även råd om hur man kan börja samtala om alkohol på ett sätt som minskar risken för irritation och motargumentation hos den anhörige – och i stället hitta möjligheter som kan leda till förändring.

Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (48)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 48

Herregud, man blir mörkrädd... Att dricka en flaska vin vid ett tillfälle en gång i månaden - det är väl ingenting! Svenskar borde slappna av lite, sluta att ha en så fanatisk bild av vad som är rätt och fel. Lär av de mer avslappnade europeiska grannarna - hade någon i Storbritannien, Frankrike, Italien eller Spanien ens höjt på ögonbrynen över konsumtionen av en flaska vin? Bor själv utomlands och det är vanligt att folk här dricker ett glas vin till lunchen under jobbveckan. Gissa vad, de flesta företag är ändå betydligt mer lönsamma än de flesta svenska!!!

Ivy, 15:02, 2 december 2009. Anmäl

Ja milde tid, hälla vatten på någon - inte undra på att mannen väljer att sova i barnens rum! <br/>Men hade jag någon vuxen i min närhet som blev rejält berusad av 3-4 glas vin skulle jag be denne genast kontakta läkare, för detta är inte normalt.

Lena58, 17:31, 24 november 2009. Anmäl

"Att han blev så full mynnade ut i många bråk från min sida - jag blev arg (också berusad, men inte så) och kunde hälla vatten på honom när han somnat och allt möjligt." <br/><br/>Nå, det kunde vara värre tydligen. Att det tack och lov var den pådrivande och av alkoholen humörmässigt mest negativt påverkade som lyckades hålla sig senare är ju bra trots allt. <br/>De som upplevt motsatsen tar lite lätt på trötta pappa kanske, men problemet verkar ändå mer harm och lättlöst. Gör upp en vinranson i förväg för kreativiteten, jag använder det själv och ett par glas fungerar faktiskt medan fler bara sänker kurvan och koncentrationen igen. Det finns även speciella vinkylar med mängd och tidslås och annat om man (han) inte kan hålla disciplinen när kreativiteten släpps fri. ;) <br/>Lycka till, det är inte för sent. Det är först när ungarna kommer upp i åren lite, runt 6-8 antar jag som de kommer att riskera påverkas verkligt negativt även av den trötta pappan.

Gunnar, 18:13, 22 november 2009. Anmäl

"Att han blev så full mynnade ut i många bråk från min sida - jag blev arg (också berusad, men inte så) och kunde hälla vatten på honom när han somnat och allt möjligt." <br/><br/>Nå, det kunde vara värre tydligen. Att det tack och lov var den pådrivande och av alkoholen humörmässigt mest negativt påverkade som lyckades hålla sig senare är ju bra trots allt. <br/>De som upplevt motsatsen tar lite lätt på trötta pappa kanske, men problemet verkar ändå mer harm och lättlöst. Gör upp en vinranson i förväg för kreativiteten, jag använder det själv och ett par glas fungerar faktiskt medan fler bara sänker kurvan och koncentrationen igen. Det finns även speciella vinkylar med mängd och tidslås och annat om man (han) inte kan hålla disciplinen när kreativiteten släpps fri. ;) <br/>Lycka till, det är inte för sent. Det är först när ungarna kommer upp i åren lite, runt 6-8 antar jag som de kommer att riskera påverkas verkligt negativt även av den trötta pappan.

Gunnar, 15:51, 22 november 2009. Anmäl

@HS. Hon skriver även "Men ofta tycker han att det blir bra!" Och läser man i början av brevet skriver hon också "Att han blev så full mynnade ut i många bråk från min sida - jag blev arg och kunde hälla vatten på honom när han somnat och allt möjligt." Om min sambo hade haft en så labil historia skulle jag också lägga mig hos barnen för att slippa kränkande bestraffningar för att man inte delar hennes åsikter om vad som är rätt och fel. Så han kanske missbrukar vin men hon är en makt-missbrukare...Sen står det faktiskt inte att han däckade utan att "sist somnade han på golvet i barnens rum". Tänk om han la sig där av egen fri vilja och inte för att han var redlös? Min poäng är att vi inte vet hur mannen (som nu i detta forum av många har 'blivit' missbrukare och tom. alkoholist) ser på saken. Vi gissar ju bara en massa saker baserat på en andrahandskälla eller i alla fall en persons subjektiva uppfattning om en annan människa. Hon är ju påverkad av hur hon 'anser' att saker ska vara.

Frej, 20:58, 20 november 2009. Anmäl

RE Sulan & Frej. "Utan tvivel bevisat att han är missbrumare" samt "inte vet med all säkerhet om han har ett missbrukare". Jo det tycker jag att vi vet, och jag grundar inte det på frågeställarens eventuella uppfattning om mängder, hur ofta eller liknande. Man måste skilja på beroende och missbruk, det går att missbruka utan att vara beroende. Alltså, ett beroende kan jag inte veta med säkerhet att han har. Vad består då missbruket i, ett missbruk är när ditt, i det här fallet alkoholbruk, får negativa konsekvenser. Även om vi lämnar frågeställarens åsikt vid sidan så tycker ju inte sambon dagen efter själv att gårdagens mailande alla gånger var så bra. Tvärt om så medger han att "det är lite pinsamt". Om vi förutsätter att inte frågeställaren ljuger så är det således en negativ konsekvens av drickandet. Ett missbruk. Vidare ingen människa, hoppas jag, är stolt över att somna på golvet i sina barns rum, på grund av att man är onykter, en negativ konsekvens således. Ett missbruk.

HS, 16:38, 20 november 2009. Anmäl

@HS. Du säger att "Det är aldrig någon annans fel att någon dricker. Däremot är det en vanlig "förklaring" som missbrukaren ger." Var har du fått utom tvivel bevisat att mannen är missbrukare? Det jag skrev öppnar upp för att det kanske är kvinnan som är neurotisk och överdriver situationen. Vad vet vi? En fjäder gör ingen höna. Sen är det faktiskt visst så att andras beteende kan utlösa goda och dåliga beteenden hos dig. Läs om Stanley Millgrams experiment (Psykologisk teori). Sen är det kanske ingens fel i termer av rätt och fel. Men att ett beteende kan skapa ett annat beteende är rätt.

Sulan, 16:05, 20 november 2009. Anmäl

@HS. Min utgångspunkt: låt oss antar att mannen inte är missbrukare men vill kunna dricka sig berusad ibland. Trots det tycks det finnas ett konsensus i att det generellt sett är mer "fel" att dricka alkohol om din partner inte vill att du ska det än vad det är "fel" att din partner tar sig rätten att bestämma över ditt liv. Alltså: Det är lustigt att folk tycker att rätten att kräva nykterhet är större än individens frihet att själv välja sina dryckesvanor. Jag anser att kvinnan rent filosofiskt inte kan kräva något av mannen men att hon eventuellt kan efterfråga förändring varpå mannen själv får avgöra. Sedan får hon ev. välja en ny man som passar hennes ideal bättre. PS: berusning i olika former har funnits i alla tider och kulturer. Berusning är väl i sig inte fel men frågan är snarare var han kan tillåtas uppnå det utan att skada andra. OM han har ett missbruk hoppas jag att han gör något åt det. Men det vet vi faktiskt inte med all säkerhet att han har.

Frej, 15:53, 20 november 2009. Anmäl

@Sulan. Det är aldrig någon annans fel att någon dricker. Däremot är det en vanlig "förklaring" som missbrukaren ger. <br/>@Frej. Det här har förvisso inte alls med frågan att göra men jag blir ändå nyfiken på vilket sätt konsensus har med "dricka sig så packad som han vill" och så är det hans rätt" att göra?

HS, 14:42, 20 november 2009. Anmäl

Hej Therese. Jag hoppas att det löser sig mellan er i denna fråga. Jag funderar lite på om hans drickande kanske är en reaktion på att du håller honom lite hårt? Han gillar ju att festa och ta några glas. Med familj, krävande jobb och en partner som inte är så tillåtande kan det bli kvävande för honom. Kanske dricker han för att göra lite revolt mot allt det ordnade i er tillvaro? Dessutom kanske han somnar hos barnen för att han vet att han får skit om han kryper ner bredvid dig? Du har ju som sagt tidigare straffat honom med vattenhinkar och annat. Ge honom lite utrymme att vara sig själv. Ta ETT glas med honom eller underlätta så att han kan gå ut med vänner. Om du gör det så ska du se att han kommer att sköta sig bättre. Om du fortsätter att försöka kontrollera honom och förändra honom kan du komma att förlora honom helt. Är det bättre?

Sulan, 12:57, 20 november 2009. Anmäl

Blir personer med adhd lättare alkoholberoende?

Fråga: Hej. Jag undrar om personer med adhd alternativt add eller liknande diagnos har lättare för att bli beroende av alkohol? Jag undrar också om dessa personer påverkas annorlunda av alkohol på något sätt?

Orolig sambo

Svar: Hej. Du ställer en mycket relevant fråga om hur en person som har adhd ska förhålla sig till alkohol och vilka särskilda risker som finns om man har denna funktionsnedsättning.

Vi vet att risken för att få alkoholproblem är förhöjd om man har adhd, cirka var femte person med allvarliga alkoholproblem uppskattas i dag ha diagnosen. En person med adhd kan uppleva att han eller hon fungerar bättre, eller snarare normalt – ”som andra” – när han eller hon dricker alkohol. Alkoholen används som självmedicinering. I en sådan situation är det lätt att välja att dricka dagligen, och ganska snart kan förloppet bli, på grund av tolerans för alkoholens effekter och ett växande beroende av alkoholen, att man dricker i allt större mängder och på ett alltmer problematiskt sätt.

På hemsidan för riksförbundet Attention, en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som adhd, Aspergers syndrom, Tourettes syndrom och ocd, www.attention-riks.se, kan du läsa mer om detta.

Något att också vara uppmärksam på är att impulsivitet och låg tolerans för stress – som ju ofta är problem som en person med adhd kämpar med – även är riskfaktorer för att utveckla alkoholproblem. Erfarenheter säger att impulsiviteten vid adhd ökar risken för ett oplanerat och intensivt drickande, ett drickande som upplevs som svårthanterligt och som ibland leder till besvärliga sociala konsekvenser.

Personal som arbetar vid mottagningar som behandlar personer med adhd rekommenderar ofta alkoholfrihet eller mycket måttliga alkoholvanor till sina patienter. De berättar att deras patienter har erfarenheten att medicineringen vid adhd fungerar sämre vid hög och regelbunden alkoholanvändning.

För att sammanfatta, vid adhd kan det vara rimligt utifrån vad vi vet i dag att ha försiktiga alkoholvanor. Att ha ett allsidigt stöd och få en behandling för den funktionsnedsättning som man har, är samtidigt förstås väl så viktigt för att problem med alkohol inte ska behöva inträffa.

Bästa hälsningar,

Peter Wirbing, beteendevetare och alkoholbehandlare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Jag tycker att vissa element runt adhd påminner mycket om maskerad låg självkänsla, eventuellt med ett inslag av lättsårad manlighet.

Patia, 00:22, 4 november 2009. Anmäl

Jag drack också mer i sociala sammanhang förr. Men med medicin behövs det inte på samma sätt, och bland det mest fantastiska är alla dessa samtal jag haft. Första sommaren med medicin var jag på många fester och hade fängslande samtal med människor jag förmodligen aldrig ens lagt märke till eller brytt mig om. Istället för det mekaniska bollandet och lämliga med torra fraser som jag lärt mig att simulera under åren blev det på riktigt. Jag lyssnade och lyssnade. Det jag hörde gick ända in i mig och satte fart inuti mig. Jag hade reflektioner och frågor. Jag blev nyfiken. Samtalen flöt på utan några som helst ansträngningar eller medvetna tekniker. Det är kanske detta med att komma närmare andra människor som är det allra största i min förändring. Både genom samtal och genom att kunna läsa skönlitteratur.

Andreas, 02:57, 23 oktober 2009. Anmäl

Har också fått diagnos ADHD på gamla dagar, har dock inte känt något behov av medicinering eftersom jag hade redan utvecklat strategi för att hantera det. Men innan jag fick ordning på det söp jag som en äkta viking framför allt i sällskap eftersom jag klarar inte riktigt av vanlig artig konversation - jag blir snabbt uttråkad med sådant. Så det blev sprit och andra dumheter istället. För min del handlade aldrig om självmedicinering; det var istället ett sätt att avreagera mig. Jag avreagerar mig på andra sätt nu; galna möjligtvis men inte farliga eller korkade som förr. Finns mer att skriva men nu ska jag hitta på annat istället :)

Jonno, 20:49, 22 oktober 2009. Anmäl

Jag är 37 år och diagnosticerades med ADHD för knappt två år sedan och tar dagligen medicin (metylfenidat). Jag kan bidra med mina egna erfarenheter. Utan medicin påverkas jag av alkohol som förut och blir mest dåsig, men med medicin påverkas jag mer som de flesta andra och blir pratsam och social. Jag har aldrig varit särskilt attraherad av alkohol eller droger, och ännu mindre med medicin. Jag känner mig helt enkelt "helt rätt" och "i balans" och vill inte rubba det. Jag tror därför att rätt medicin för ADHD dramatiskt minskar risken för alkohol- och drogmissbruk.

Andreas, 10:54, 22 oktober 2009. Anmäl

Hej, <br/>Peter, tack för ett helt underbart balanserat och kunnigt svar inkl. stor portion respektfullt tänkande/bemötande. Det respektfull bemötandet hoppas jag verkligen att alla medmänniskor här i tillvaron tar intryck av och låter komma ut i handling.

Betzy, 11:36, 21 oktober 2009. Anmäl