Fråga Insidans experter har flyttat

Bloggen ”Fråga Insidans experter” har flyttat. Frågorna och svaren kommer du framöver att hitta här:

http://www.dn.se/om/fraga-insidan/

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

”Jag grubblar över om livet skulle vara bättre någon annanstans”

Ska familjen stanna i stor­staden eller flytta till en mindre­ ort? Blir livet bättre för barnen om de flyttar, eller är det kanske tvärtom? Ständiga grubblerier över vilket beslut de ska fatta tar mycket kraft.

Fråga:

Hej! Jag skriver för att få råd om hur jag ska förhålla mig till vad som för mig är en existentiell fråga, som tar mycket kraft och tid i anspråk. Det handlar om var vi i vår familj har vår framtid, var vi vill bo och se våra barn växa upp: i storstaden eller närmare naturen (i en stad i Norrland i vårt fall). Jag grubblar mycket över detta och känner mig ibland skamsen över att se det som ”jobbigt” i en tid när så många tvingas på flykt från hus och hem – de har knappast ett val.

Vi bor för närvarande i lägenhet i en stor stad och lever fullt tillfredsställande liv med arbete, vänner och familj på nära håll. Sedan vi fick tre barn i rask takt har dock våra prioriteringar och syn på framtiden ändrats. Vill vi att de ska växa upp med den ökade stress och press det innebär att leva i en stor stad, bo (förhållandevis) trångt, vara inomhus en stor del av året och se på tv, kanske inte få uppleva friluftsliv och natur som vi gjorde när vi var små?

Detsamma gäller oss vuxna. Vad för slags liv vill vi se tillbaka på om fyrtio år – ett liv närmare naturen i ett lägre tempo, kanske med större materiell välfärd (vi har råd att bo större utanför stan)? Eller en chans att förverkliga oss själva i våra karriärer, leva med ett stort utbud av kultur och mångfald, ­gemenskapen i det stora kontaktnät vi redan har här i stan?

Om vi flyttar kommer vi att få närhet till delar av familjen, medan de flesta (som är barnvakter nu) inte kommer att finnas tillgängliga. Vi har en handfull vänner i den stad vi funderar på att flytta till, men inte mycket mer. Vi skulle behöva bygga upp nya kontaktnät och hoppas på att få bli insläppta i nya umgängeskretsar. Jag, som är väldigt social, är rädd att jag skulle bli uttråkad av att inte känna tillräckligt mycket folk.

Våra farhågor kring att flytta kretsar även kring frågor som trygghet och gemenskap. Kommer vi, som är normbrytare på vissa sätt, att kunna finna oss till rätta på en mindre ort? Fördomen är ju att det är svårare att ”sticka ut” på mindre orter. Kommer detta att drabba våra barn, som där vi bor nu inte upplever sig annorlunda? Här finns det många andra som också avviker från ”den vita hetero-kärn­familjsnormen med biologiska barn” i samma kvarter. Vi skulle helst av allt vilja fatta ett beslut som vi kan leva med en tid och slippa den här ständiga frågan som gnager i huvudet: skulle mitt liv vara bättre någon annanstans?

Jag önskar att jag kunde fatta ett beslut och nöja mig med det och slippa den här ambivalensen. Har du några råd kring hur vi kan komma närmare svaren på våra frågor? Vi har prövat att göra plus- och minuslistor och det gav vissa nya insikter. Vad finns det för andra metoder eller förhållningssätt som kan hjälpa oss?
”Gräset grönare på andra sidan?”

Svar:

Hej! Det är helt rimligt att fråga sig emellanåt om det kanske trots allt är ”grönare på andra sidan”. Vi människor strävar nästan alltid efter att få det bättre. Inom evolutionspsykologin beskrivs det som ett grundläggande karaktärsdrag hos oss människor, som förklarar våra framsteg. Och ett sätt att få det bättre är ibland att vi flyttar på oss.

Statistiska centralbyrån beskriver att det finns några typiska flyttmönster för oss svenskar, som just handlar om denna strävan att få det bättre. I åldrarna 19 till 23 år flyttar många ungdomar till en universitets- eller högskoleort för att studera. I åldrarna 24 till 28 år går flyttströmmen från universitets- och högskoleorten till stor­städerna, och i åldrarna strax över 30 år flyttar många barnfamiljer ut till förortskommunerna. Och precis som för er verkar ett viktigt skäl i den åldern vara att hitta en bra boendemiljö för barnen.

Det var faktiskt bara under den så kallade ”gröna vågen” under 1970-talet som befolkningen minskade i storstäderna. Sedan några år ökar den igen. Trots att vi flyttar allt mer så bor de flesta, omkring 75 procent, kvar i det län där de är födda, eller återvänder dit.

Du frågar om jag har något råd om ett ”förhållningssätt” som kan vara till hjälp för er. Jag tolkar det som att du frågar om det finns andra sätt att tänka, än på att flytta, för att bli mer nöjda mer era liv. Jag tror det. Jag ska strax resonera med dig om vad psykologin säger om vad som gör oss tillfreds med våra liv utifrån den så kallade lyckoforskningen.

Men låt mig först svara på din fråga om ni som ”normbrytare” kan få svårigheter på en mindre ort. Du nämner inte på vilka sätt som ni är normbrytare, men generellt sett är min erfarenhet att det tyvärr kan bli så. Även om det förstås finns undantag. Er oro för att ”sticka ut” och hur det kan påverka barnen bör ni ta på allvar. Kanske en lösning kan vara att ni testar under en tid att bo i den stad som ni överväger att flytta till. Och får erfarenheter som visar om er oro är berättigad eller inte, innan ni tar ett beslut.

Möjligen kan ni också fundera på uttrycket ”gräv där du står” när det gäller er ambition att barnen ska få uppleva friluftsliv och natur på det sätt som ni gjorde som barn. Exempel på att ”gräva där ni står” kan vara att ni hyr eller lånar ett fritidshus, eller hittar olika friluftsaktiviteter som erbjuds barn på ett organiserat sätt där ni bor, allt ifrån scouterna till sommarkollo.

Och så till frågan om det finns ett annat sätt att förhålla sig till dilemmat om huruvida det är ”grönare på andra sidan” än att överväga att flytta dit. I lyckoforskningen kan man se vilka faktorer som rent statistiskt gör oss lyckliga, och det finns faktiskt ingenting som tyder på att bättre materiell välfärd eller högre grad av personligt självförverkligande gör oss lyckligare. Visst känner man till en början en lyckokänsla när sådana förändringar inträffar. Men ganska snart är upplevelsen av ”lycka” tillbaka på samma nivå som innan.

Detta förklaras av ett fenomen som kallas för habitueringseffekten, det vill säga att man helt enkelt vänjer sig vid det som man har uppnått. När vi tänker över hur vi ska leva våra liv är detta viktigt att ta hänsyn till, säger lyckoforskningen. Annars är risken att vi ständigt längtar efter något annat än det vi har, och jagar efter en lycka som vi aldrig når fram till.

Det stämmer att vi mår bra av kärlek, vänskap, arbete och en aktiv fritid. Men lyckoforskningen utmanar faktiskt begreppet lycka. Och säger, lite drastiskt uttryckt, att livet egentligen inte går ut på att vara lycklig utan på att det ska vara meningsfullt. Det verkar som om vi först då upplever en genuin livskvalitet.

Vad är då meningsfullhet? Utöver kärlek, vänskap och arbete är det att vara en del i ett större sammanhang. Att höja blicken och inte vara så upptagen med att få det bra för egen räkning, att lägga tid och pengar på att hjälpa andra eller vara engagerad i en fråga som inte handlar om eget intresse, verkar ha särskilt positiva lyckoeffekter på oss människor.

Fundera gärna på om ett bättre liv för er kanske inte handlar så mycket om var ni bor utan om hur vardagen ser ut. Du nämnde rotlöshet som en känsla du har. Det finns tyvärr inga garantier för att den känslan försvinner av att byta bostadsort. Det låter för mig som om du längtar efter något som ger dig en känsla av tillhörighet. Om det är så kan den känslan guida dig till ett meningsfullt liv för dig. Ett lästips, om detta väckt ditt intresse, är boken ”Lyckofällan” av den australiensiska läkaren och psykoterapeuten Russ Harris.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Både frågan och svaret andas tungt Stockholmsperspektiv, skulle jag vilja säga. Som sagt, det framgår inte hur "normbrytande" frågeställarna är, eller hur liten den norrländska staden är, men ganska mycket har faktiskt hänt på området. I många avseenden är det nog lättare idag att komma in i gemenskapen på mindre orter än större, även om man är lite annorlunda. Det man dock inte kan förvänta sig att snabbt hitta en gemenskap som är annorlunda på samma sätt som en själv.

Kap Kennedy, 16:13, 30 november 2016. Anmäl

Mina vänner sprider hat på nätet – hur kan jag bäst påverka dem?

Hon har en vän och en släkting som sprider hatiska inlägg i sociala medier, mot exempelvis andra folkgrupper. Om hon bara klipper kontakten kan de här personerna bli än mer isolerade och hatiska, resonerar hon. Vad kan hon göra i stället?

Fråga: Jag har ett problem som jag kanske delar med andra, min vän är ett nättroll. Egentligen är det min mans barndomsvän, som jag inte känner särskilt väl, men är vän med på Facebook, som skriver de mest hemska saker på sin Facebooksida. Mest är det hat mot flyktingpolitiken och muslimer generellt, men också politiker och polisen. Han verkar väldigt arg. Ingen ”gillar” dessa inlägg, men när han någon gång ibland lägger ut något annat, som en bild på en hund, brukar jag trycka ”gilla” så att han ska bli uppmuntrad att dela sådant i stället.

När jag har träffat honom vid ett fåtal tillfällen är han väldigt trevlig och deltar på ett balanserat och trevligt sätt i diskussioner.

Jag vet att han är lite av en enstöring som lever ensam och har kämpat med sociala relationer, och jag är väldigt rädd att en ”offentlig” konfrontation eller konflikt kan göra så att han blir ännu argare, eller drar sig undan och bara umgås med folk på nätet med samma åsikter.

Jag ser att han ”gillar” och delar artiklar från extrema eller hatfulla gruppers hemsidor. Hade vi bott i samma stad hade jag nog försökt träffa honom och umgås med honom utan att diskutera politik och religion, för att uppmuntra positiv social kontakt och kanske prata om det som är jobbigt i hans liv. Min man och hans vänner verkar mest tycka att han är komisk och en kuf som det är bäst att undvika.

En släkting till mig gör samma saker. Delar de mest absurda artiklar om andra folkgrupper. När någon konfronterat honom i kommentarsfältet går han ut med långa haranger och får medhåll från en massa likasinnade. Andra i min familj har kort och gott klippt kontakten på Facebook. När man möter honom är han social och trevlig. Under ytan tror jag att han har dåligt självförtroende.

Jag tror att det måste finnas någonting positivt jag kan göra, för om dessa människor isoleras därför att de beter sig konstigt så kanske de till slut gör något dumt?
Tusen tack för svar

Svar: Hej! Du berättar om dina erfarenheter av det som är ett växande samhällsproblem, näthatet och nätmobbingen. Något som berör allt fler av oss, både som drabbade och som åskådare.

Jag kanske utmanar dig nu, men jag vill snarare beskriva personer som dem du berättar om som näthatare och nätmobbare än som nättroll. Ordet nättroll tycker jag är alltför överslätande, och avser också ursprungligen personer som på internetforum vill provocera fram känslomässiga inlägg och desinformera.

Låt mig på en gång säga att mitt råd till dig är att du säger att du vet att de ägnar sig åt näthat och nätmobbning, och att du finner det förkastligt. Om du gör detta innebär det möjligen att du utsätter dig för en del obehag, och för risken att de inte vill träffa dig. Du skriver att du oroar dig för att din mans vän och din släkting ska bli ännu mer isolerade om du säger ifrån, och göra något dumt. Men är det inte egentligen så att det du oroar dig för redan har hänt?

Oavsett om det är så ser jag det som en tankefälla att tänka på det sättet. Och som ett exempel på det som Stefan Einhorn benämner som ”falsk snällhet” i sin bok ”Konsten att vara snäll”, i den meningen att det handlar om en ovilja att säga ifrån. Äkta snällhet är att ha modet att stå upp för det som är rätt, hävdar han, och att säga emot vid orättvisa och ondska. Som näthat och nätmobbing faktiskt är exempel på.

Du har säkert läst om tragedin med den 32-åriga Tiziana Cantone, som tog livet av sig efter att hon blev trakasserad på internetforum efter att en privat sexvideo med henne lagts ut på nätet. DN:s ledarskribent Erik Helmerson skrev ett inlägg om den händelsen, där han resonerar om några av drivkrafterna bakom mobbningen av Tiziana Cantone, som njutningen i att se någon förnedras och självrättfärdigheten som egenskap.

Erik Helmersons slutsats är att vi alla bör ta moralisk ställning till vilket beteende vi ska ha på nätet, och jag vill lägga till: Hur vi ska förhålla oss till folk i vår omgivning som vi förstår hatar och mobbar på internet och sociala medier.

Jag ska strax fortsätta att resonera med dig ännu mer om varför det kan vara bra och till och med nödvändigt att i vissa lägen stå upp för det som är rätt. Men jag vill först nämna ett par saker som jag tycker hör till sammanhanget. En del hävdar att yttrandefriheten innebär att alla medborgare har rätt att fritt uttrycka sig, bland annat på nätet. Det stämmer inte. En laglig gräns dras vid hets mot folkgrupp, man får inte hota människor med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etiskt ursprung, trosbekännelse, eller sexuell läggning.

Ibland blir ett beteende tydligare om man sätter det i ett moraliskt och etiskt perspektiv. I Stefan Einhorns senare bok ”De nya dödssynderna” beskrivs en brett upplagd svensk attitydundersökning i vilken man fann att de klassiska dödssynderna verkar ha ersatts av nya dödssynder som de flesta av oss fördömer och vill ta ställning emot. De var i stigande ordning girighet, främlingsfientlighet, trångsynthet, översitteri, hänsynslöshet, hat, och som den allra sämsta egenskapen, falskhet. Det vill säga beteenden som ryms inom det som kallas näthat och nätmobbning.

Vad innebär det då att säga ifrån när man möter hat och mobbning? Att inte agera och säga ifrån, påpekar Einhorn, kan vantolkas som en form av snällhet. Men verklig snällhet är snarare att göra det som vi tror är långsiktigt bra för en person. Som till exempel att säga till utifrån tanken att det kan få personen att tänka efter, och kanske ändra beteende. Även om det i det korta perspektivet kan te sig hjärtlöst. Ibland får vi helt enkelt vara övertygade om att det vi gör till slut ändå får goda konsekvenser. Men visst kräver det en viss grad av mod.

En annan fälla kan vara det som Einhorn benämner ”nånannanismen”. Det innebär att vi säger oss att det inte är mitt ansvar, det är någon annans ansvar att påpeka och säga till. Den hållningen innebär en risk för att ingen till slut tar ansvar för att hävda vissa grundläggande principer i möten med ondska. Å andra sidan vet vi, att när det görs, kan det få människor att tänka efter, och ändra sina beteenden.
Det sägs ibland att det enda som vi har möjlighet att ändra på är oss själva. Det stämmer inte alltid. Vi människor lär oss av goda föredömen. Ju fler av oss som säger ifrån – i det sociala livet, i skolan, på arbetsplatser, och på nätet – desto fler goda ringar uppstår på vattnet.

Visst är det så att ytterst är det din mans vän och din släkting som måste vilja ändra på sitt beteende, och vara villiga att lägga ner det arbete som krävs. Men ett nödvändigt första steg är att de börjar bli bekymrade över det beteende som de har. Vår förmåga att bagatellisera och rationalisera kring våra egna beteenden, som vi ändå anar är felaktiga, är stor. Vändpunkten är ofta att någon helt enkelt säger ifrån. Särskilt om det är någon som man uppskattar och har förtroende för.

Mitt råd till dig är därför att fundera på att du kanske ska ta på dig den rollen, trots att det känns obehagligt, utifrån dina värderingar om vad som är rätt och rimligt. Och faktiskt även av omsorg om din mans vän och släkting, och om andra som kan drabbas.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Att personer som uttrycker extrema och hatiska åsikter håller på att isolera sig är egentligen en felaktig lägesuppfattning. Vad de tvärtom oftast försöker göra är att finna en gemenskap med andra som tycker likadant. I verkliga livet funkar det inte, men på internet och i de sociala mediernas fantasivärld finns sådana gemenskaper inom räckhåll. Det är därför som dessa personer kan bete sig som "Dr Jekyll och Mr Hyde", och till synes enkelt glida i och ur de olika rollerna.

Kap Kennedy, 11:12, 21 oktober 2016. Anmäl

”Hur ska jag göra för att sluta skuldbelägga min partner?”

Egentligen är förhållandet bra. Men hon har börjat skuldbelägga sin partner och hacka på honom, fast hon egentligen inte vill. Det sker framför allt när hon känner sig nere. Hon har också ett stort bekräftelsebehov och blir lätt svartsjuk. Liria Ortiz kommenterar.

Fråga:

Jag har varit tillsammans med min partner i drygt två år och han är femton år äldre än jag. Vi har i grunden en väldigt stabil relation med djup vänskap, mycket passion och få, kortvariga bråk.

Däremot har jag blivit bitter och börjar ofta skuldbelägga min partner. Det hela började med att mitt dåliga självförtroende fick törnar när jag fick kommentarer av gemensamma vänner om hur lycklig jag borde vara som har fått just honom, han är ju så trevlig och stilig och alla vill ha honom, ”han är för bra för dig”.

Tiden gick och jag blev lite sämre psykiskt och hamnade i en depression med återkommande panikattacker. De få gånger vi verkligen bråkat ordentligt så har jag fått panikattacker när jag insett att jag löper risk att förlora honom, vilket såklart skrämmer upp honom också! Jag har däremellan ett enormt bekräftelsebehov och blir ofta svartsjuk om han nämner ett ex (han är min första seriösa relation och nej, jag är inte hans första relation direkt).

Jag mår bättre psykiskt nu men när jag är nere så hamnar jag lätt i mönster där jag hackar på ­honom, överdriver och får honom att känna sig som en dålig människa (vilket han absolut inte är!)

När jag skriver detta så inser jag ju att det låter som om jag trycker ned honom för att må bättre själv – så att vi hamnar på samma nivå … Men jag vill verkligen inte behandla honom så! Hur ska jag göra för att sluta bete mig så? Hur ska jag stärka mig själv och lita på att han älskar mig lika mycket som han visar och säger att han gör?

Jag vill inte vara den partnern som gnäller och är elak, jag är ju i grunden en lättsam, varm och glad människa! Jag känner helt enkelt inte igen mig själv längre … Och hur gör jag för att inte få en attack så fort vi skriker på varandra?

Mitt missnöje förstör förhållandet

Svar:

Hej! Det är besvärligt för dig nu, och det verkar ha varit så under en ganska lång tid och det på flera olika sätt. Jag ska ge dig råd kring de olika svårigheter som du berättar om. Även om det möjligen är så att det som händer dig till del hänger ihop. Som du själv var inne på när du skrev signaturen i ditt brev till mig; om din benägenhet att vara missnöjd.

Men jag vill börja med något annat. Skälet är att du skriver att du ”helt enkelt inte känner igen (dig) själv längre”, och att du väljer ordet depression för att beskriva hur du mår. Även om du mår något bättre nu, så tror jag att det är klokt om du träffar en psykolog eller psykoterapeut för några utredande samtal om din psykiska hälsa. Det kan vara så att du har utvecklat det som kallas för en egentlig depression. Jag vill betona att det bara är en hypotes som jag har, men kanske ändå rimligt att titta närmare på.

Att i perioder vara i obalans, och känna sig ledsen och missnöjd, hör till livet. Men om det pågår under en längre period och är kopplat till känslor av missmod och uttalad självkritik kan det handla om en depression i genuin mening. Det vill säga något mer än vad vi menar när vi vardagligt säger att vi är deprimerade.

Vanligt vid depression är att man sällan känner sig glad, inte ens när man gör saker som man tidigare brukade gilla. Och att man inte bara är missnöjd med sig själv utan även med andra. Något som inte är så känt är att ett ganska framträdande symtom kan vara att man är mycket lättirriterad och kritisk till människor i sin omgivning. Du skriver att du lätt hamnar i ett mönster, där du hackar på din sambo. Trots att han är en bra människa.

Vi är olika sårbara för att bli deprimerade. En erfarenhet är att en person som funderar mycket över sina brister och på risken att bli lämnad, och har en dålig självkänsla, har en påtagligt större sårbarhet än en som har god självkänsla och är mer optimistisk.

Jag påstår inte att det som händer dig enbart behöver vara tecken på att du är deprimerad. Men jag tror som sagt att det vore värt att ta reda på om det är så, eftersom det då möjligen kan bidra till en del av dina andra bekymmer. Som din lättväckta ilska och ditt stora bekräftelsebehov. En depression kan göra att man allt mer tvivlar på sitt värde, och sin tillit till andra.

Du skriver också om att du på senaste tiden har återkommande ”panikattacker”. Sådana är vanliga vid depression, och är ett uttryck för den ångest som ofta finns som ett samtidigt inslag utöver nedstämdheten. Så illa som du har det nu ska du inte behöva ha det! För det finns lätt tillgänglig och effektiv behandling att få för depressiva besvär om det är det som hänt dig!

Om du vill gå vidare med detta så är det enklaste att du vänder dig till din vårdcentral; allmänläkare har stor erfarenhet av att utreda och behandla depression. Vill du på egen hand ta reda på mer om depression, besök gärna 1177 Vårdguiden.se.

Och så till din fråga om hur du kan ”stärka dig själv”, och bli mer av den ”lättsamma och glada människa”, som du i grunden är.

Det finns en hel del som du kan göra som egenvård, inte minst för att på sikt börja bli något lyckligare. Jag använder medvetet ordet lycklig, vilket kanske överraskar. Inom psykologin har vi länge varit fokuserade på negativa känslor och på hur de ska försvinna, eller hanteras. Men under de senaste åren har det skett en omfattande internationell forskning också om psykisk hälsa utifrån perspektivet om hur vi kan uppnå lycka som mänsklig upplevelse. Eller om man så vill, hur vi kan slippa att vara så missnöjda.

Ett ledande namn inom området är den amerikanska forskaren och psykologen Sonja Lyubomirsky. Hon har påvisat några verktyg i en självhjälpsmodell för att uppleva lycka. I mycket handlar det om att leta efter lyckan, kunna glädjas åt den när den finns där, men också kunna acceptera att den ofta är kort och inte underskatta den på grund av det.

Så här menar hon: lycka är ögonblickliga känslor av till exempel glädje, förtjusning, förnöjsamhet, frid, nyfikenhet, entusiasm, energi och stolthet. De är kortlivade, men därför inte betydelselösa. Och det är ofta det som vi inte inser. Föreställningen att lycka är ett stabilt tillstånd med frånvaro av olust är det som leder oss fel. Det är korta stunder av lycka som vi får, visar den internationella forskningen om lycka.

Poängen är att vara uppmärksam på de positiva känslor som vi upplever då och då under våra vanliga dagar; de tillfällen då vi har en känsla av att livet är generöst, och av att allt är möjligt. Det är när vi blir allt bättre på det som vi börjar få en växande tillit och energi, och blir mer motståndskraftiga mot negativa tankar.

Det är alltså en fråga om att lära sig både ett förhållningssätt och en färdighet. Mitt råd är att du prövar den självhjälpsmodell för lycka som Lyubomirsky utvecklat. Som ett sätt att ”stärka dig själv”. Du kan läsa om den i hennes bok ”Lyckans verktyg. En vetenskaplig guide till lycka”. I den beskrivs handfasta sätt som du kan prova, som att leva i nuet, hitta sina viktigaste mål, ta hand om kroppen, undvika grubblerier, och sluta jämföra sig med andra.

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 11

”Betungande vardagskrav har fått livsglädjen att försvinna”

Båda jobbar mycket och livet som tvåbarnsfamilj handlar till stor del om att klara av ”vardagspusslet”. Varken tiden, ekonomin eller orken räcker till för att göra roliga saker och allting känns lite halvdant. Hur kan hon hitta livsglädjen igen? Liria Ortiz kommenterar.

Fråga:
Hej, jag är en tvåbarnsmamma som är strax över fyrtio och som känner mig allmänt less. Skulle behöva några råd om hur jag ska få tillbaka glädjen och gnistan i livet. På alla plan känns det lite halvdant och jag känner inte riktig glädje över någonting längre. Dock tror jag inte att jag har en renodlad depression.

Min situation är att jag är gift med en man, det tickar väl på även om de romantiska känslorna inte är riktigt på plats. Vårt liv består till stor del av vardagspusslet och praktiska saker som ska lösas med vårt hus till exempel. Våra barn är fortfarande ganska små och mycket intensiva, vi jobbar båda heltid samt pendlar till våra jobb och det är inte lätt att få ork till samvaro eller intimitet.

Vardagskraven är väldigt betungande upplever jag det som, och innebär att vi inte har mycket tid eller energi till att göra roliga saker. Vi har ingen familj på orten där vi bor som kan hjälpa oss med barnen utan drar lasset helt själva. Därtill har vi förköpt oss lite när det gäller huset; vi båda tjänar bra men har sällan råd att unna oss roliga grejer på grund av alla kostnader som huset medfört.

Jag som tidigare älskat att gå på teater, konserter, middagar, filmer och så vidare ser sådant som en viktig guldkant på tillvaron. Då vi har få barnvaktsmöjligheter får vi gå ut på varsitt håll, något som lätt leder till tjafs om orättvisa, vems ”tur” det är och så vidare. Jag har tagit upp familjerådgivning som ett förslag, men tyvärr vägrar min man detta då han inte tycker att det behövs.

För att få mer ork att göra roliga saker vore lösningen, som jag ser det, att gå ner i arbetstid – något vi inte har råd med. För att få mer pengar för att göra roliga saker kunde ju en annan lösning vara att försöka byta jobb till ett där jag tjänar ännu mer, en omställning jag inte har ork att göra och inte heller vill jag byta jobb då jag trivs rätt så bra. Alternativet är att sälja huset och skaffa ett billigare boende, men barnen har börjat få kompisar och rota sig i området. Känns som återvändsgränder överallt…

Min man är inte speciellt förstående inför mina känslor och jag kan egentligen inte prata med honom om detta. Han får mig att känna att jag är en gnällig person som ”aldrig är nöjd” och ofta tycker han att mina ”klagomål” över vårt liv mynnar ut i kritik mot honom (han har väldigt lätt att se saker som personlig kritik). Han är inte speciellt reflekterande lagd och även om vi i grunden gillar samma saker så är han nog rätt nöjd – i alla fall mer nöjd än vad jag är – med att sitta hemma och se på tv varje kväll.

Jag älskar mina barn och min man och är i grunden en positiv och lösningsorienterad person (tycker jag själv) och livet borde vara toppen. Misstänker att jag är långt ifrån ensam om att känna så här. Men, jag behöver verkligen tips för att känna att jag inte sitter fast, om hur jag får tillbaka genuin livsglädje och lite driv/personlig utveckling i livet igen.

Svar:
Hej! Visst är du en ”positiv och lösningsorienterad person”, du försöker hitta lösningar på ditt dilemma och du har skrivit det här brevet. Men ibland fastnar vi, trots våra försök att hitta vägar ut ur en besvärlig situation. Du vill komma bort från de betungande vardagskraven; de tynger ner dig. Samtidigt som du upplever att lösning efter lösning som du hittar visar sig inrymma så många hinder och svårigheter att du får ge upp dem, en efter en.

Så ensam som du är i dag med dina bekymmer ska du förstås inte behöva vara. Jag tror att det är ganska avgörande att du blir tagen mer på allvar av din man, det vill säga blir lyssnad till, och att ni försöker bli mer av ett ”vi”; som gemensamt gör något åt situationen.

Du känner dig trött och uppgiven inför de ”återvändsgränder” som du har hamnat i. Inom motivationspsykologin finns ett uttryck för det läge du är i, det ambivalenta stadiet. Detta innebär att du både vill ha en förändring och stanna där du är utan att det kostar något.

Du vill ha råd för att inte känna dig så fast. Men min utgångspunkt är att så länge du har valmöjlig­heter handlar det om vad du väljer att prioritera. Den grundläggande fråga du bör ställa till dig själv är den här: Vad är verkligen viktigt för mig i livet? Om du skulle få en livshotande sjukdom, vad skulle du välja att prioritera?

Alla ekonomiska beslut vi tar innebär att vi antingen vinner i vår livsglädje eller att vi begränsar den. Vi uppmärksammar inte att det är ett val vi gör. När vi köper det dyra huset, den dyra bilen eller att resa på utlandssemestrar väljer vi en livsstil som kan leda till att vi hamnar i en skuldfälla. Alla dessa saker kostar oss inte bara pengar. Vi betalar också ett annat pris: ekonomisk stress, oro och nedstämdhet, som i värsta fall kan ta bort vår livsglädje. Då kan vi inte heller njuta av det vi redan har.

Mitt råd är att du skaffar dig några rådgivare som är dina bollplank, och som hjälper dig att få nya perspektiv på det som pågår. Och att du börjar tänka friare och i andra banor än hittills. En viktig rådgivare för dig skulle vara en bankekonom, som utifrån sina erfarenheter och sin sakkunskap berättar för dig vad som är möjligt att göra och viktigt att tänka på.

I ett läge av grubblande är fakta viktiga, och nästan alltid ganska lugnande, ofta finns fler möjligheter än vad man själv har trott. Och vad säger du, finns det kanske ”rådgivare” även i din egen personliga krets som du kan resonera med? Jag tror att du har helt rätt när du skriver att du ”nog är långt ifrån ensam” om att ha bekymmer av detta slag. Poängen är att vrida och vända på ett problem tillsammans med andra, och höra deras berättelser om hur de hanterat situationer som påminner om ens egen.

Varför inte bjuda några vänner och bekanta på en fika och diskutera hur de ser på dessa frågor? Det kan vara ett sätt att vidga perspektivet, bli uppmuntrad och upptäcka lösningar som man ensam helt enkelt inte upptäckt, eller trott vara möjliga. Du vill inte känna att du sitter fast. För att nå dit måste du ta konkreta beslut som gör dig friare. Att få bort den känslan utan att göra något på beteendenivå är inte möjligt.

Så till din man som inte verkar ta situationen, och dig, på riktigt allvar. Du skriver att han sade nej till familjerådgivning. Mitt råd är att du går i familjerådgivning på egen hand. Det är faktiskt fullt möjligt. Ja, jag vet att du har ont om tid, men jag tror att det skulle vara värt ansträngningen för dig. Återigen kan man säga att det handlar om prioriteringar.

Med hjälp av en familjerådgivare kan du hitta sätt att tydliggöra saker och ting. Vad som är viktigt och vad som är oviktigt. Du skriver om detta, att ett materiellt sett enklare liv skulle ge plats för det som du tidigare älskat, gå på teater, konserter, middag filmer och så vidare.

Till sist några tankar om vad du kan göra i det korta perspektivet för att börja må bättre. Du kan inte just nu gå ner i arbetstid av ekonomiska skäl, skriver du. Kan det finnas andra alternativ som att börja arbeta hemifrån någon dag i veckan? Eller att omfördela din arbetstid så att du får en halvdag i veckan hemma som du kan göra till din egen tid? För att få tid att göra ”roliga grejer” som inte kostar pengar?

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 6

Jag orkar inte vara stöd åt min deprimerade väninna

Hon är orolig för sin väninna som är deprimerad, och vill gärna hjälpa henne. Men hon har svårt att orka med umgänget på grund av väninnans dystra syn på livet och attityd mot andra människor. Vad kan hon göra? Psykologen Liria Ortiz ger råd.

Fråga: Jag skulle behöva tips på hur jag ska hantera en situation som uppstått i en vänskapsrelation, det gäller en vän till mig som är deprimerad. Hon har påbörjat antidepressiv medicinering och det verkar också som om hon går i något slags terapi, vilket så klart är jättebra. Än så länge kan dock i alla fall inte jag se någon större förändring vad det gäller hennes mående och det verkar inte som att hon gör det heller.

Mitt problem är hur hennes minst sagt dystra inställning till livet och hennes attityd gentemot människor i allmänhet gör det svårt för mig att umgås med henne. Vi har inte känt varandra jättelänge, ett par år, och under hela den tiden har hon haft en ganska vass utstrålning, rå humor och cynisk inställning till mycket. Det har så klart inte känts jättekul, men jag har liksom ”svalt” det för att jag kan se hennes stora hjärta och fina sidor som också finns där bredvid de lite mörkare. Till saken hör att jag ofta agerar som stöd och samtalspartner till flera av mina vänner när de mår dåligt och det brukar inte vara ett problem för mig. Hennes bristande välmående och hårda, och ibland till och med omogna, inställning till livet har lett till att jag hör av mig alltmer sällan. Helt enkelt för att jag inte orkar med att själv dras ned i hennes mörker.

Vi bor väldigt nära varandra, vilket gör att det känns ännu märkligare att jag inte hör av mig så ofta. Men jag går själv i terapi av olika anledningar och mår bättre nu än vad jag har gjort på länge. Det vill jag hålla fast vid, och det blir svårare när jag umgås med henne. Hon har på senaste tiden dessutom börjat bli spydig och vass även mot mig, och visar tydligt när hon blir irriterad på mig. Det tycker jag inte är okej och hade det varit en annan av mina kompisar så hade jag sagt ifrån.

Jag är verkligen orolig för henne för jag tror att hon mår (ännu) sämre än vad hon faktiskt visar och det gör mig både stressad och rädd. Jag känner att jag borde finnas där för henne och orkar inte det, vilket gör att jag känner mig som världens absolut sämsta vän. Men jag pallar det bara inte när det sker på bekostnad av mitt eget välmående. Vad ska jag göra? Väldigt tacksam för svar.

Orolig och trött vän

Svar: Tack för ditt angelägna brev. Du berättar om hur viktigt det kan kännas att stanna kvar och ge stöd till en nära person som har fått psykiska problem. Och hur svårt det också kan vara. Ett dilemma som jag är övertygad om att väldigt många känner igen sig i.

För det är så att en vän eller anhörig som är akut psykiskt sjuk kan vara gans­ka besvärlig att möta och ha omkring sig. Jag tror att det är viktigt att vi är ärliga med detta inför oss själva, och förhåller oss utifrån det. Din väninna är deprimerad, och vi vet från studier att ungefär hälften av alla deprimerade personer har irritation och ilska, och ibland starka känsloutbrott, som symtom – utöver nedstämdheten och oron. Depression är inte bara en normal grundstämning sänkt i botten, som vid sorg eller besvikelser, utan medför även en tillfällig förändring i sättet att vara och bete sig. Det är mycket troligt att din väninnas ”stora hjärta och fina sidor” kommer att återkomma så snart hennes depression börjar lätta.

Du är en lojal vän och jag anser att du gör helt rätt som värnar om ditt eget mående. I synnerhet som du själv är ganska skör nu. Din väninna verkar också vara väl omhändertagen av hälso- och sjukvården. Hon går i någon form av terapi, och är läkemedelsbehandlad. Vilket ofta är det behandlingsupplägg som är optimalt vid en depression. Att du inte ännu sett ”någon större förändring” kan kanske förklaras av att effekterna av behandling vid depression, både av psykoterapi och läkemedel, dröjer ett tag.

Du skrev: ”Men jag pallar det bara inte när det sker på bekostnad av mitt eget välmående. Vad ska jag göra?” Vad kan vara rimligt och lämpligt för dig att göra? Du vill ju hjälpa din väninna, som otvivelaktigt har det svårt, samtidigt som du vill ta hand om dig själv. Mitt första råd till dig är att sluta att vara ”samtalspartner” till din väninna, eller i varje fall att undvika det så långt det går. Sätt gränser och säg till när hon beter sig illa mot dig. Att må dåligt är inte en ursäkt för att behandla andra hur som helst. Om det går, prata med henne om att hon kanske känner sig lite övergiven och ensam nu när du mår bättre. Det viktigaste är att du hittar din egen balans mellan att vilja hjälpa henne och ta hand om dig själv.

Det finns en hel del annat du kan göra för att hjälpa henne i den mån du orkar och vill, som inte bara handlar om att lyssna. Det handlar om att göra saker tillsammans. Varför och med vilket syfte? Inom behandling av depression finns en allt mer ökad uppmärksamhet på livsstilens betydelse, både för att få en bättre livskvalitet under en pågående depression och för att behandla och förebygga depression.

Det finns en hel del din väninna kan göra som självhjälp för att hon ska må bättre, och mitt råd är att du hjälper henne att både komma i gång med detta och vidmakthålla det. Det handlar till exempel om att trots det motstånd som depression bidrar till ändå röra på sig, vara utomhus, och om att ge plats för saker som man brukar tycka om att göra, trots att lusten att göra det inte infinner sig spontant. Det här förhållningssättet kallas för beteendeaktivering och är i dag en mycket framgångsrik behandling vid depression.

Så här är teorin bakom behandlingen, som i mycket är en strategi för självhjälp: Karakteristiskt för depression är initiativlöshet, trötthet och tankar om att livet är trist och utan mening. Konsekvensen kan bli att man undviker att träffa vänner och slutar att göra saker som man tidigare roades av. Skälen är ofta tröttheten, men också negativa tankar som att ”jag blir bara till besvär” eller ”jag orkar inte med”. Undvikandet fungerar som en ond spiral. Det ger utrymme för ännu mer negativt grubblande, och livet blir mer eller mindre dränerat på positiva händelser.

Beteendeaktivering är att göra tvärtom, att välja att ha en aktiv hållning, och planera för och göra ”belönande” aktiviteter – även om man spontant känner ett motstånd. Detta utifrån kunskapen om att det inte går att vänta på att motivationen ska infinna sig, utan att man snarare ska bete sig utifrån hur man vill må. På beteendenivå handlar det om att börja ”tacka ja” igen, och återuppta sina intressen eller bara göra mer av det som man brukar tycka är kul.

Principerna för beteendeaktivering kan låta enkla, men det är förstås inte så lätt att göra saker som man inte spontant vill göra. Anledningen till detta är att belöningen inte alltid infinner sig direkt.

Det är här, tror jag, som du kommer in i bilden. Om du känner igen dig i det jag skriver, om din väninna har tydliga drag av undvikande, så kan det vara av stort värde att du hjälper henne att bryta sitt mönster av undvikande. Du vet kanske vad hon brukar tycka är roligt. Bjud in henne till att göra det. Erbjud dig att följa med. Föreslå annat, till exempel promenader. Fysisk aktivitet lindrar vid depression. Beteendeaktivering har två effekter, det ger bättre livskvalitet i stunden och på sikt minskar ofta de depressiva symtomen. Möjligen är det också så att det är lättare för dig att träffa och umgås med din väninna på det här lite mer aktiva och utåtriktade sättet, i ett mer positivt sammanhang.

Du skriver att du tror att ”hon mår sämre än hon visar”. Här vill jag berätta en sak för dig. Det är inte skadligt att prata om tankar på självmord med någon som har självmordstankar. Det ökar inte risken för att den som tänker på självmord verkligen kommer att försöka ta sitt liv. Men mitt råd till dig är att när det dyker upp, lyssna bara helt kort och respektfullt och föreslå sedan din väninna att prata om detta med sin läkare. Hon kan även vända sig till självmordsupplysningen.se som är en webbplats för personer som har självmordstankar.

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Det är inte särskilt lämpligt att vara amatörterapeut till sina vänner. Bättre att vara vän, reagera på beteenden, göra trevliga saker tillsammans och framför allt inte göra avkall på sitt eget mående. Att alltid ställa upp som stöd kan ibland kallas för medberoende och fyller ett behov hos den hjälpande som kan behöva granskas och omvärderas.

B I, 15:34, 30 mars 2015. Anmäl

Det är inte särskilt lämpligt att vara amatörterapeut till sina vänner. Bättre att vara vän, reagera på beteenden, göra trevliga saker tillsammans och framför allt inte göra avkall på sitt eget mående. Att alltid ställa upp som stöd kan ibland kallas för medberoende och fyller ett behov hos den hjälpande som kan behöva granskas och omvärderas.

B I, 15:34, 30 mars 2015. Anmäl

Min vän luktar illa – vad kan jag säga utan att såra för mycket?

En god vän sköter inte sin hygien och luktar så illa att omgivningen reagerar. Hur ska man agera för att hjälpa utan att såra? undrar dagens brevskrivare. Psykolog Liria Ortiz ger råd.

Fråga: Jag har en god vän som jag ofta umgås med. Vi har känt varandra länge och tycker om att vara i varandras sällskap. Problemet som har eskalerat genom åren är att vännen inte sköter sin hygien och väldigt ofta luktar riktigt illa. Inte bara lite armsvett utan hela kroppen verkligen stinker.

Jag vet att detta inte har att göra med hens ”personliga doft” utan att det är smuts då detta syns på kroppen och kläderna. Jag har inte velat säga något, då det finns många omständigheter som jag tror kan ligga till grund för det här, och för att jag fått känslan av att det är ett känsligt ämne för hen. Men nu har det börjat bli ohållbart och jag ser hur människor på till exempel tunnelbanan rynkar på näsan och flyttar sig en bit ifrån och att mina barn inte vill krama eller sitta i hens knä.

Jag har en tanke om att det hela handlar om att hen inte har fått lära sig det grundläggande i hygien och ”socialt beteende”.

Hen blev föräldralös tidigt och har vuxit upp i olika fosterhem för att vid 16 års ålder flytta hemifrån och fått ta hand om sig själv. Det är även mycket annat som ”saknas” i uppfostran, till exempel har vi blivit avvisade från en restaurang för att hen pratat alldeles för högt och inte ätit enligt normalt bordsskick.

Jag har absolut inga höga krav på hur man ”bör” bete sig och är absolut ingen stjärna i ämnet själv. Men nu har det gått för långt och det känns inte hanterbart längre. Jag har till och med börjat föreslå aktiviteter som innebär att vi måste duscha, till exempel att motionssimma, bara för att få hen att tvätta sig innan vi ska gå ut och äta. Hur kan jag tänka kring saker som dessa, bör jag säga något och hur i så fall?

Svar: Hej, och tack för ditt brev. Du tar upp ett problem som jag är övertygad om att många berörs av, och funderar på hur de ska hitta en lösning. Hur förhåller man sig till en person som man tycker om och som man inte vill såra när denna luktar illa, och det är uppenbart att det förklaras av att personen inte sköter sin hygien?

Som människor vill vi fly det illaluktande. Det har haft ett överlevnadsvärde för oss. Men ibland härdar vi ut. För vårt instinktiva beteende kolliderar i dessa lägen med vår medvetna vilja att visa social hänsyn och inte såra en människa.

Visst kan vi dra slutsatsen att den som luktar illa bara inte sköter sig, och bli irriterade och kanske vara på väg att säga till. Men det finns utrymme även för andra tolkningar. Att den andra är oförmögen att sköta sin hygien. Kanske är personen i kris, psykiskt sjuk eller hemlös, även om det inte syns på ytan. Det håller oss tillbaka, och vi håller tyst och drar oss undan istället.

Detta är tyvärr också hur vi ganska ofta förhåller oss till en vän eller arbetskamrat, som luktar illa. Vi säger inget, börjar undvika personen, och i sämsta fall klagar vi över personen när denna inte är med. Annat som utlöser samma beteenden hos oss kan vara dålig andedräkt, säregna beteenden (som att prata högt, eller berätta sexistiska skämt) och udda klädsel.

Låt mig säga på en gång att jag uppskattar ditt förhållningssätt mycket. Din lojalitet, din vilja att förstå, och att du börjar tycka att det är dags att säga något på grund av omsorg om din vän. Ja, jag tycker att du ska ”säga något”, och jag ska strax ge ditt ett förslag på hur du kan göra det. Men låt mig först resonera med dig om hur det kan bli så att en person inte sköter sin hygien. Något som för de flesta av oss är något grundläggande och naturligt.

Du kan säkert ha rätt i att din väns utsatthet som barn och tonåring kan ha satt djupa spår i hens sätt att vara. Vi vet att det mycket är i samspel med en förälder, eller någon annan viktig vuxen, som vi lär oss de sociala färdigheter som vi behöver för att lyckas och må väl i vuxenlivet. Men i din väns liv verkar den närhet och den kontinuitet till vuxna som behövs för att detta ska inträffa ha saknats.

Du skriver inte om hur din vän lever i dag som vuxen. Har hen inom andra områden i livet lyckats kompensera för sin svåra uppväxt? Har hen ett bra liv, med vänner utöver dig, ett arbete som hen trivs med, och en kärleksrelation?

Om livet är besvärligt för hen inom flera områden kan det vara rimligt att betrakta hens svårigheter med hygien och även bordsskick i ett större sammanhang. Inom psykologin är det känt att brister i anknytning till förälder eller någon annan vuxen kan ge psykisk ohälsa av olika slag som vuxen, och brister i förmågan att svara upp mot vuxenlivets krav. I detta finns förstås ett stort lidande.

Är det så här för din vän så är mitt råd att du föreslår hen att söka hjälp. Ett alternativ är psykoterapi. I en psykoterapi kan man få hjälp att pröva nya sätt att resonera om de ”sanningar” som påverkar en, ifrågasätta deras giltighet, och att ändra sina beteenden. Det kan vara dyrt om man går privat, men ibland finns möjlighet att få psykoterapi inom hälso- och sjukvården.

Ibland finns ett samband mellan dålig självkänsla och att inte ta hand om sig själv. Möjligen kan det spela en roll för din vän. Självkänsla är den grundinställning som vi har till oss själva. Att ha upplevt sig älskad och sedd är till exempel viktiga faktorer för att utveckla en bra självkänsla. Det verkar som om det krävs att vi har en någorlunda bra självkänsla för att vi ska vara uppmärksamma och känsliga för andras omdömen och uppskattning, och bete oss på ett socialt accepterat sätt, och värna om våra relationer, privat och på arbetet.

Att ha känt sig sviken i nära relationer som barn och ung, särskilt dem som man var beroende av när man växte upp, kan kanske också spela roll. Svek gör att man kan få svårt att lita på och relatera till människor. På beteendenivå kan det visa sig på två motsatta sätt, ett överdriven beroende av andra, eller dess motsats, en överdriven självupptagenhet och närmast likgiltighet för andras reaktioner. Samtidigt finns ofta, som följd av den låga tilliten till andra människor, ett inslag av nedstämdhet som inte släpper taget om en. Den kan visa sig i bristande energi och svårigheter att ha hand om vardagen. Saker som att städa hemma, eller sköta sin hygien, kan kännas krävande och emellanåt som något som man ”bara inte orkar med”.

Så till vad du ska säga. När man vill hjälpa en annan vuxen gäller vissa grundläggande saker. Först: att våga fråga. Sedan att ge sig tid att lyssna, ge stöd och vara till hands ett tag. När du vågar fråga så använd dig gärna av reglerna för jag-budskap:

1. Berätta bara vad du sett och verkligen vet. Inga gissningar, och inte vad du hört av andra.
2. Berätta bara vad hen gjort i olika situationer där du varit med. Tala inte om egenskaper, bara konkreta beteenden.
3. Berätta bara vad beteendet har för konsekvenser för dig. Bara om dina egna tankar och känslor, inte om hur andra kanske kan påverkas.
4. Erbjud dig att prata om det som du tagit upp.

Så här kanske det kan låta: ”Kan jag prata med dig om något som oroar mig? När vi träffades förra gången luktade du lite illa. Din skjorta var smutsig. Det är andra gången den här månaden som du är ovårdad och luktar illa när vi träffas. Jag berörs så illa av detta, av den dåliga lukten och av att du inte tar hand om dig. Du är min vän, därför säger jag det här. Vad tänker du när jag berättar detta? Hur kan jag kanske vara till hjälp?”

Blir din vän arg, och försvinner, så påminn dig om att du har visat mod, vågat utmana ett tabu, inte för din skull enbart, utan på grund av omsorg om din vän och er vänskap. Men det som jag hoppas händer, och all erfarenhet talar för det, är att ditt samtal blir en vändpunkt och början till ett bättre liv för din vän.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

Fine article http://pnck92x2.com

CarltonEr (Webbsida), 22:06, 24 december 2014. Anmäl

Våga vara rak mot din vän - det vinner alla på. Var saklig. Om du tror att personen behöver råd eller information om hur hen ska göra för att sköta sin hygien, be om lov först att ge dessa. I så fall kan det vara läge att berätta t ex att de flesta har sina rutiner kring hygien, kanske duschar man varje morgon, kanske har man en tröja på sig i max två dagar. ibland kan det vara bra att poängtera att man tar upp ämnet av omtanke, att man bryr sig om personen. Att gå vägar runt det hela genom att exempelvis förslå att gå till simhallen är en mkt kortsiktig lösning. Kanske kan du höra med personen om hen har tillgång till det som troligtvis behövs, tvål, schampo, tvättmedel, deo. Du tar upp det här jobbiga ämnet för att du verkligen bryr dig om din vän och troligtvis kommer du att känna dig stärkt efter att du väl har vågat, oavsett hur din vän reagerar.

Lilla jag, 22:03, 12 december 2014. Anmäl

Anonym 15:42, spelar det någon roll för problemlösningen i detta fall vilket kön personen har om denne luktar illa? Inget polemiserande, jag undrar bara eftersom du läser massa gånger och sen skriver hit att du tror det är en man...

Hanna, 16:09, 10 december 2014. Anmäl

Jag tror att det är en kille det handlar om i texten. Jag vet inte riktigt vad det är som får mig att tro det, men ordet "hen" fick mig att verkligen börja tänka till om vilket kön personen har. Läste två gånger och har verkligen den bestämda känslan av att det är en man. Nu ska jag läsa en tredje gång och försöka koncentrera mig på sakfrågan.

Anonym, 15:42, 10 december 2014. Anmäl

Vi får väl förmoda att FS känner sin vän så pass bra att hen vet att vännen inte lider av några luktframkallande sjukdomar som gör att man "börjar lukta illa en timme efter dusch". (Om det nu finns sådana sjukdomar...) Simple Life har sakfel i att rakning under armarna tar bort lukt. Det är visserligen (enligt mig) estetiskt, men luktmässigt förflyttar sig svettlukten bara till kläderna i stället för att stanna i hårbusken. Hoppas FS tar mod till sig att prata med sin vän. På den samlade beskrivingen låter det dock som att problemet är större än att det kan lösas med tvål och tandtråd.

Annan, 07:19, 10 december 2014. Anmäl

Mycket långsökt psykologiserande här. Om problemet verkligen är att han eller hon inte sköter hygienen borde det vara ganska lätt avhjälpt. Att gå till simhallen tillsammans som FS skriver själv, är väl en bra ide. Eller bara prata om att du själv måste duscha eller byta kläder för att du tycker att DU stinker (även om det inte är så). Den här personen kanske har problem med tanke på restaurangbesöket, men att någon luktar illa behöver verkligen inte betyda att det handlar om varken bristande hygien eller psykisk sjukdom. En del människor gör det trots noggrann hygien och börjar lukta illa bara någon timme efter dusch. Kan vara fysiskt sjukdomstillstånd eller man kanske har mycket slaggprodukter i kroppen. Kan vara svårt att göra något åt om man inte fått någon förklaring till vad det beror på och förmodligen lider personen som har det så mer än omgivningen. Ta upp det försiktigt och säg att du bara vill vara omtänksam och att det kanske är något han borde söka för. Då har du gjort vad du kunnat.

TSK, 17:16, 8 december 2014. Anmäl

Tvål, tandtråd och rakning under armar: Tvål kan man både tvätta kroppen med och handtvätta kläder med. Tandtråd tar bort det mesta av ruttnande mat mellan tänderna. Att raka sig under armarna (oavsett kön) åtminstone en gång i månaden, kanske hellre varannan eller rentav varje vecka, är ett tips för att minska lukten därifrån, om man har bristfälliga möjligheter att hålla sig ren (t.ex. om man är hemlös). Dessutom fungerar antiperspirant på håriga buskar under armarna betydligt sämre. Ge lätta, vänliga men bestämda order i hurtfrisk ton! "Jag tycker du går hem och tar en dusch så går jag och beställer bla, bla, så ses vi senare klockan åtta på bla, bla.!", "Sätt på dig en ren t-shirt så byter jag hemma hos mig under tiden, så se vi i porten klockan sju!", "Du duschar och jag fixar käket!" osv.

Simple Life, 12:35, 8 december 2014. Anmäl

Jag får aldrig några riktigt nära vänner – vad gör jag för fel?

Hur blir man egentligen nära vän med någon som man är bekant med? Alla verkar så upptagna, de har mycket på gång och har redan många andra vänner. De säger att de gärna vill träffas men sedan blir det ändå inget, skriver veckans frågeställare. Gör hon något fel? Psykolog Liria Ortiz svarar.

Fråga: Jag tycker att det är svårt att bli nära vän med vänner. Att bli bekant är inget problem, men sedan kan det av olika anledningar ta stopp.

I gymnasiet hade jag bara ett par kompisar. Den ena idrottade i samma förening som jag och någon annan gick i en annan klass. Min idrottande kompis var jag nog egentligen bara kompis med för att vi idrottade i samma förening. Annars hade vi nog inte varit kompisar. I gymnasiet gick mycket av tiden förstås åt till att plugga och tiden som blev över lade jag på idrott. Så jag hade det väl ganska bra ändå, men någon riktigt bra vän hade jag inte. Senare på universitetet läste jag enstaka kurser och hittade faktiskt några tjejer att umgås med. Men vi umgicks inte jättemycket på fritiden. Alla bodde utspridda så vi träffades ändå bara ganska sporadiskt. Idrottskompisarna hade slutat för flera år sedan och jag med i princip. Tiden gick mest åt till studier.

När jag var 26–27 började jag jobba och där hittade jag några trevliga tjejer som jag faktiskt blev lite närmare vän med skulle jag säga. Kanske var det faktiskt första gången som jag kände att några var schysta och gillade mig. Vi umgicks på fritiden och tränade tillsammans ibland. Sedan gick det tio år med småbarn och jag släppte mina vänner som jag hade, för de bodde ganska utspritt och det fanns inte så mycket tid till annat. Nu när barnen börjar bli större känner jag en längtan efter att kunna umgås med vänner utanför familjen igen. Nu har jag kanske Facebook att tacka för att jag hittat ett par av mina gamla vänner igen och även hittat några nya.

För ett par år sedan blev jag lite inblandad i en väns familjetragedi. Jag hjälpte henne sedan en del innan hon flyttade tillbaka till sin hemort.

Jag kände direkt att jag måste kolla så att hon mådde okej eftersom hon bodde så nära. Dessutom var hon en väldigt trevlig person, så det kändes inte konstigt. I ett sådant här ”krisläge” upptäckte, eller trodde i alla fall, jag att vi blev nära vänner. Vi hade intressanta diskussioner och barnen lekte tillsammans en del. Det kändes som att hon mådde ganska okej efter några månader. Jag förklarade att jag verkligen gillade henne och hon sa samma sak till mig. Då som nu var det ändå mest jag som försökte hålla kontakten och jag blir väldigt osäker på om jag ska låta bli att höra av mig. Hon verkar ha så mycket annat på gång, och andra vänner, att jag ibland känner mig helt överflödig.

I början tyckte jag att det var sorgligt, men nu har jag vant mig. Hon hälsade dock på mig i somras och då drev jag nog på det hela lite. När jag ibland driver på vänskaper så blir jag också lite osäker. Jag vill ju att det ska vara ömsesidigt och inte bara komma från mig. Men jag har lärt mig mycket genom den här vänskapen och det tycker jag är positivt. Jag känner att det nu är mycket lättare att hitta vänner än tidigare. Och jag märkte att när man är väldigt öppen så blir det mycket lättare.

Jag har även hittat andra som jag verkligen gillar, men jag vet inte riktigt hur jag ska gå till väga. Många verkar så himla upptagna. De säger att de gärna träffas när jag hör av mig, men det är alltid jag som får ta initiativet (känns det som). Jag bjuder in dem, jag sms:ar, jag ringer. Om de säger att de vill träffas så har de sedan sällan tid när det kommer till kritan och en del har ju uppenbarligen en massa andra vänner. Jag har egentligen inte mer tid än de, men jag säger aldrig det för jag tycker att det ger ett intryck av att man kanske inte är intresserad. Men jag kanske borde göra det?

Vad gör jag för fel? Känner ibland att någon kan vara så jätteintresserad av mig i början och säga att ”åh, vi måste träffas oftare” Sedan händer inget? Då försöker jag ta initiativet och då har personerna redan tröttnat, känns det som. Det känns som om det är en jättekonkurrens och som om man måste vara jättemycket på hugget och driftig för att hitta vänner. Är man för avvaktade blir det inget. För mig är det inte viktigt med 1000 ytliga vänner. Jag vill hellre ha två tre nära vänner som jag kan lita på och som jag inte känner att jag ”stör”.
Förvirrad

Svar: Hej, och tack för din angelägna fråga. För du berättar om något som jag tror är ett dilemma för många av oss. Bristen på tid för att träffa de vänner vi har, men också för att lära känna personer vi uppskattar och vill lära känna ännu mer, kanske bli vänner med. En del hävdar att bristen på egen tid närmast är något som karakteriserar vår vardag. I det ständiga livspusslande som vi behöver ägna oss åt väljer vi bort saker trots att de är angelägna för oss, och fast vi vet att de gör oss gott – som att träffa vänner.

Du undrar om du ”gör något fel”. Nej, jag tror inte det. Det handlar snarare om att förutsättningarna som du har är en rejäl utmaning. Nära vänskap tar ju tid att utveckla, och behöver uppmärksamhet och kontinuitet som inte är så lätt att få plats för i en krävande vardag. Du fångar det så väl när du skriver att ”det känns som om det är en jättekonkurrens och man måste vara jättemycket på hugget”.

Två norska forskare, Birgitte Lange och Marit Slagsvod, har studerat hur vuxen vänskap uppstår och upplevs på gott och ont. En av deras slutsatser ligger nära din. Nära vänner kan man inte ha mer än två eller tre. Har man för många vänner är man en halvgod vän med många, och inte god vän med någon. Nära vänskap kräver tid. De resonerar vidare om detta utifrån ett fenomen som de kallar ”väntyranni”. Det målas upp en bild i offentligheten, i medier och tv-serier, av att nära vänskap uppstår enkelt och finns överallt, till exempelvis med grannar, arbetskamrater och träningskompisar. Forskarna menar att detta skapar en förväntan kring vänskap som är långt ifrån hur verkligheten ser ut för de allra flesta.

Vad kan du då göra för att underlätta för dig? Du vill ha två till tre nära vänner som du kan lita på, och som du känner att du inte stör när du hör av dig!

För det första, jag tror att du får tillämpa acceptans – för även om du gör allt rätt, så kommer ganska många att förbli bara bekanta. Inte för att du är för ”drivande” eller ointressant utan för att de inte hinner med vänskap eller behöver mera av detta. Kom ihåg det när du blir besviken. Anklaga dig inte, utan konstatera detta och leta vidare. Och här tror jag att det är viktigt att du väljer mer selektivt vilka du ska närma dig. Utifrån psykologisk forskning vet vi att vi lättare blir vänner om vi känner en likhet i vårt sätt att vara och i våra uppfattningar om saker och ting. Vänskap uppstår också lättare när vi gör saker tillsammans och detta gäller alla, inte bara män. Din första nära vänskap med kompisen som du idrottade ihop med är ett bra exempel på detta. Fundera på vilka personer i din omgivning som du kanske ska närma dig särskilt, utifrån detta resonemang om när förutsättningarna för nära vänskap verkar vara som bäst.

Vill du läsa mer om vänskap mellan kvinnor i vuxen ålder så finns en bok om detta av författaren Åsa Moberg. Den heter ”Väninnorna och jag”, och är en varm bok om kvinnlig vänskap. Hon skriver om vänskap som en relation där man får prata rakt och prestigelöst, om hur vänskap kanske är vår viktigaste relationsform och om hur den uppstår och ibland upphör.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

Jag håller med Annan, många verkar tro att vänskap ägnar man sig åt när man inte har något annat för sig - typ, måndag gymmet, tisdag fritidsintresset, onsdag vadvetjag - istället för att integrera vännen i måndagens gym, tisdagens fritidsintresse eller onsdagens vadvetjag. Väntar man tills man inte har något annat åtagande blir det väldigt sällan, plus att man då inte får gemensamma upplevelser, och det är ju just de gemensamma upplevelserna som cementerar en djupare vänskap. Tror också att många låter vänskapen rinna ut i sanden till fördel för pojkvän eller senare make/barn, vilket många säkerligen efter en tid ångrar, inte minst när det blir skilsmässa eller barnen helt enkelt äldre. Nej, nyckeln är att integrera vännerna i det liv man har, inte att försöka hitta tid för dem "vid sidan" av livet så att säga. Men hur man ska få upp folks ögon för detta är något jag inte kan svara på. En del (få) upptäcker det kanske med tiden, när de blir äldre. Kanske att man helt öppenhjärtat kan prata om det med dem man tror sig ha en vänskapsgnista med - fattar de inte alls så passade de kanske ändå inte så bra som vänner till dig. Sen är det också så att jättemånga människor är "socialt inaktiva" redan innan de skaffar partner och barn. Med detta menar jag att de gärna hänger på när någon föreslår något, gärna går på en middag eller fest när de bjuds, men mycket sällan själva tar initiativ till en gemensam aktivitet (det kan bero på rädsla att bli avvisad, osäkerhet på om man är "duktig" nog på bjudningar och mycket mer). Jag har med tiden lärt mig vilka som var mindre intresserade av vänskap med mig, och vilka som inte menar något ont alls utan bara är "socialt inaktiva" på det sätt som jag beskrev - de sistnämnda har jag bestämt mig för att acceptera som de är och med glädje bjuda in eller föreslå aktiviteter eftersom vi trivs när vi möts, utan att vänta mig att de är lika aktiva med förslag tillbaka. De är helt enkelt såna, och det viktiga är att båda känner att man har utbyte av mötet oavsett vem som tog initiativet. Det krävs lite generositet och dessutom lite självsäkerhet för att klara att upprätthålla en sån vänskap, för man blir ju lätt orolig att vännen inte är så intresserad. Och ibland förväxlar man sådana trots allt goda vänner med folk som faktiskt inte ÄR intresserade, det kan vara svårt att avgöra, i alla fall i början. Hur som helst så ska du aldrig, aldrig tro att du gör "fel" -att du är för på, eller för lite på etc- för du är bra som du är! Och din bästa vän kommer vara den som tycker du är bra som du är, inte den som du var tvungen att försöka vara mindre eller mer på för att den skulle acceptera dig.

HR, 17:30, 1 december 2014. Anmäl

Ett problem är att många verkar tro att vänskap kan odlas när man inte har något annat för sig (familj, idrott, fritidsintressen, jobb etc). Först när vi inser att vänskapsrelationer är lika viktiga i våra liv (och oftast mer hållbara) som romantikska kärleksrelationer, kommer vi att få uppleva glädjen i äkta och djup vänskap. Några har förstått, det flesta inte...

Annan, 07:47, 13 november 2014. Anmäl

Åsa Moberg berättar om boken i TV-programmet "En bok, en författare" som finns på UR hemsida. Det var ett intressant program! Såg också att det finns något som heter Brevvänsförmedlingen.

TV-tittare, 19:44, 12 november 2014. Anmäl

Jag känner igen problemet men kan också ingjuta lite hopp. Under småbarnsåren och i samband med flyttar tappade jag kontakten med så got som alla mina vänner, och upplevde att det blev svårare och svårare att träffa nya. Särskilt som jag market att jag själv blev mer selektiv med vilka jag hade lust att umgås med. Tidigare hade det räckt med att man hade något gemensamt, t ex småbarn, men nu blev det viktigare med gemensamma värderingar och intressen. Jag tyckte det var tråkigt men försökte förlika mig med tanken på att jag ändå var lyckligt lottad som hade bra relationer med min man, min familj och min släkt. Jag hade väl i princip gett upp tanken på att hitta någon ny riktig väninna, när jag plötsligt, i mogen ålder, fick en ny granne som det visade sig att jag hade väldigt mycket gemensamt med, och som jag kan dela både sorg och glädje med. I samma veva kom facebook, och till skillnad från vad nisse skriver nedan har jag haft glädje av det, genom att jag har återknutit kontakten med gamla vänner. Någon inser jag att jag inte längre har så mycket gemensamt med, medan ett par andra återigen blivit viktiga i mitt liv. Vad jag vill säga är att det fortfarande kan ändras.

ub, 14:51, 11 november 2014. Anmäl

Jag känner igen fenomenet att inte ha några nära kvinnliga vänner och vid 70 års ålder tror jag mig ha insett vad det beror på. Det är nog så att jag är för lite kvinnlig i mitt sätt att vara. Kläder, smink inresserar mig inte. Jag tycker iofs om att laga mat, handarbeta mm men jag har också intressen som få kvinnor har. Kvinnor stöter bort mig, något som aldrig händer när jag är bland män. Nu vet jag hur det ligger till och håller mig borta från dessa kvinnor. Att inte vara som alla andra kvinnor innebär ju inte att det är fel på mig och jag trivs inte bland andra kvinnor heller. Jag är som jag är och det går inte att ändra på lika lite som att det går att få mindre fötter.

Känner igen, 09:31, 11 november 2014. Anmäl

Ett stort problem heter Sociala medier och ligger på Internet....! Om vi inte hinner med ett liv i verkliga livet hur sjutton skall vi då hinna med tre liv...ett "normalt" och ett "internet-socialt" och arbetslivet. Vi har helt enkelt gått vilse i vardagens enorma informationsflöde i dag! Våra hjärnor håller på att brinna upp...vi orkar inte och "hinner" inte säger vi! "Livspusslet" e massa fragment av saker vi egentligen borde göra men inte orkar längre. Vart e vi på väg...?

nisse, 16:00, 10 november 2014. Anmäl

Detta prat om livspusslet. Jag tror att vi har blivit mer egoistiska och mer asociala. Min pappa sa en gång "Tänk att det inte är någon längre som plingar på dörren för en spontan kaffe, som när en annan var liten." Det är lustigt att folk känner att dom tränger sig på sina egna vänner och t.o.m sin familj. Vi har blivit för självtillräckliga för vårt eget bästa och bytt ut behov av social närhet med andra behov och inbillat oss att det är bra. Vi inbillar oss också att vi inte "har tid" när det egentligen handlar om en prioriteringsfråga. Jag jobbar 80 timmar i veckan men jag har inga problem att släppa allt för att träffa en vän en halv dag. Vännen är viktigare för mig än mitt jobb och karriär. Jobbet kan vänta. Kanske är det så at vi känner oss mer signifikanta om vi är upptagna? "Jag har inte tid" verkar betyda att man lever ett viktigt liv idag. Ur folkhälsosympunkt är ensamheten livsfarlig. Mycket farligare än stillasittande och stress. Ensamheten är också en nationell epidemi som ger ett kallare, otryggare samhälle för alla, även de som inte upplever att de behöver vänskap. Jag tycker synd om "Förvirrad" eftersom hon har kontakt med sunda känslor men försöker komma närmare människor som har tappat den där sundheten. Tidens anda med det uttjänta modeordet "livspussel" har förvirrat våra värderingar om vad som är viktigt. Är man för upptagen för vänskap är den sunda synen att man nånstans har misslyckats med upplägget i sitt liv eftersom vänskap är livsnödvändigt för flockdjuret människan. Folk hade väl ett livspussel på 50-talet när pappa var ung med, men ingen tog det som en ursäkt att vara asocial. K

Anonym, 11:48, 10 november 2014. Anmäl

”Min man missköter hälsan och saknar ambitioner”

Fråga: Hej, jag är en kvinna som har ett jättebra jobb och min man har sedan ett par år tillbaka valt att inte jobba utan att stanna hemma och ta hand om både barn och hem. Jag är förstås jättetacksam för detta och inser till fullo vilken lyckans ost jag är, och vi har det bra ekonomiskt.

Problemet är bara att han inte vill utvecklas alls, han vill inte till exempel vidareutbilda sig vilket han skulle ha möjlighet till, han drar inte nytta av sina tidigare arbetslivserfarenheter och startar något eget hemifrån, han sköter inte om sitt utseende speciellt väl och är överviktig. Han har på kort tid förvandlats till en hemma-man utan några som helst ambitioner, och jag är väldigt ovan vid detta eftersom vi alltid har jobbat båda två och vår relation bygger väldigt mycket på att vi båda är självständiga.

När jag har nämnt till exempel utbildningar så slår han ifrån sig med motiveringen att läsa inte är hans grej, men problemet är att han visserligen har ett mycket bra ”track record” från yrkeslivet – men hur mycket är det värt om man står utanför ett antal år och under dessa år inte har lyft ett finger för sin egen utveckling? Han skulle ha möjlighet till dagsaktiviteter (avlönade eller oavlönade) eftersom barnen är på dagis och skola, och jag har föreslagit att vi ska skaffa städhjälp.

Det här påverkar mig också på så vis att jag inser att det är mig det hänger på, om jag skulle få sparken så har vi inget att falla tillbaka på. Däremot har vi alltid delat på ekonomin och jag har inget i sig emot att det är bara jag som har inkomst. Jag har väldigt svårt att ta upp detta med honom, att han missköter sin hälsa och sin utveckling, jag vill ju inte såra honom och jag vet att han kommer att ta det som kritik. Kan du ge mig något råd om hur jag skulle gå tillväga?

Svar: Hej, och tack för din berättelse om ert dilemma som rymmer något mycket allmängiltigt. Det handlar i mycket om ett tema som dyker upp i nästan alla kärleksrelationer: I vilken omfattning man måste respektera den andres livsval, och när det är rimligt att sätta ner foten, och säga att ”det här finner jag mig inte i”. Eller, något annorlunda uttryckt, hur självständig kan man vara i en kärleksrelation, och när måste man faktiskt avstå en del av sin autonomi av omsorg och kärlek?

Du berättar inte varför din man valde att sluta arbeta och vara hemma för två år sedan. Men det framstår som en radikal förändring av era liv. Du skriver att du och din man alltid har jobbat och att han har ”har ett jättebra track record” från arbetslivet. Så varför denna stora förändring? Är de skäl som fanns då fortfarande giltiga för honom, och ett hinder för honom att ens röra sig i riktning mot någon form av arbete? Har andra skäl tillkommit? Som att han börjat uppskatta sin hemmatillvaro, och inte vill släppa taget om den?

Jag utvecklar mina funderingar ett steg vidare: Om din man lämnande arbetslivet på grund av en konflikt på arbetet eller för att han var utmattad, så har han förstås svåra erfarenheter. Är det du ser hos honom möjligen ett känslomässigt undvikande av arbetslivet utifrån sådana eller liknande erfarenheter för två år sedan? Som väcks till liv, när du tar upp frågan om någon form av sysselsättning med honom? Om du svarar ja på frågan, så är mitt råd att du på ett varsamt sätt erbjuder din man att berätta mer om det som är svårt och till hinder för honom. Är hans självförtroende så dåligt att bara tanken på arbete i någon form skrämmer honom? Eller är han bitter? Är det på det sättet så är det nog så att han skulle ha stor hjälp av samtalsterapi, för att bryta sitt mönster av undvikande och hitta sätt att hantera sina svårigheter och komma förbi dem. Fortsatt undvikande kan på sikt bli ett allt större handikapp för honom, och ett växande problem er emellan. Föreslå honom gärna att träffa en legitimerad psykoterapeut om ni blir överens om att det är detta som det kanske handlar om.

Jag är också undrande över din mans psykiska mående. Era barn är på dagis och i skolan, och du är på arbetet. Träffar han vänner, eller före detta kollegor på dagarna? Ägnar han sig åt något intresse? Du nämner inte något sådant. Utifrån din berättelse får jag intryck av en ensam och mycket tillbakadragen person. Du berättar vidare att din man ”inte sköter om sitt utseende”, ”inte lyfter ett finger”, ”missköter sin hälsa” och är ”överviktig”. Det du beskriver kan vara inslag i en depression. Som bristen på energi, initiativlösheten, tendensen att isolera sig och viktuppgången. Depression har ofta samband med känslor av att ha gjort sociala förluster, och att ha misslyckats.

Du och din man får avgöra om den här funderingen från mig känns rätt och rimlig för er. Om din man är deprimerad behöver han få professionell hjälp. Enklast är i så fall att ni kontaktar er vårdcentral för bedömning och råd. Distriktsläkare har stor erfarenhet av att igenkänna och behandla depression. Behandlingen är ofta en kombination av läkemedel och psykoterapi. Depressionsbehandling är vanligen mycket effektiv, ger en snabb symtomlindring, och resulterar i att energi och självtillit kommer tillbaka inom några veckor.

Låt oss också resonera om din situation, och din roll i det som pågår. Det är en svår situation som du är i. Er ekonomi är bra, och ni försörjer er på din inkomst. Samtidigt som du oroar dig för vad som händer om du ”skulle få sparken”.

Det verkar som om du skulle vilja vara öppnare och tydligare inför din man om den oro och den besvikelse som du känner. Men du har ”väldigt svårt” för att vara det. Vad är du rädd för ska hända? Handlar det bara om att du inte vill såra honom? Eller är du kanske också ambivalent inför att din man satsar mer på sig själv? Det finns uppenbara nackdelar för dig av situationen som den är. Som din oro för er ekonomi om något skulle hända dig. Du längtar också efter en aktivare och fräschare man att leva med. Du skriver att du inte har något emot att bara du har inkomst. Är det kanske en fördel för dig, och i så fall på vilket sätt, och finns det kanske fler fördelar för dig med situationen som den är? Så här sammansatt kan en besvärlig situation vara. Till detta kommer den osäkerhet som man nästan alltid har inför hur man ska göra förändringen. Vad gör man? Vad kan fungera bäst? Och så vidare. Ett sätt att komma förbi ambivalens, och göra det tydligare för sig vad man kan göra, är att skriva ner en lista med nackdelar av situationen som den är och fördelar av den förändring som man vill göra. Och att skriva ner vilka hinder och svårigheter som kan finnas på vägen om man gör förändringen. Kom ihåg att även skriva ner hur de kanske kan hanteras.

Om du tar steget att prata öppnare med din man om det som bekymrar dig, börja gärna med att berätta att du är orolig för honom och hur det som pågår påverkar ert förhållande. Berätta konkret vad du skulle vilja att han gör, och på vilket sätt kan du stödja honom. Fokusera på framtiden. Kritisera honom inte för det som varit. Gör det i en stund när ni har det bra. Då är det mycket lättare att komma överens, och problemlösa tillsammans. Låt också din man vara klok, och bidra med lösningar. Sammanfatta det ni är överens om och välj ett första steg, och när det ska tas. Uppmuntra och visa uppskattning när din man förändras.

Så finns förstås möjligheten att din man blir arg, säger nej, och inte vill förändra sig och göra det du önskar. Uppstår det läget är mitt råd att du föreslår att ni går i familjeterapi för att få hjälp att hitta lösningar på det kritiska läge som då uppstått. Vill inte din man kan du gå för egen del.

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (43)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 43

@Anonym, 20:44, 22 augusti 2014: Jag svarade till Hasse, Peter och Janne. Jag har ingen aning om vilken din tidigare kommentar var, eftersom du nu (liksom flera andra) kallar dig "Anonym". Hur tänkte du nu??

Kvinna, 22:31, 4 september 2014. Anmäl

[...] Nä, givetvis så får man inte läsa en sådan, då skulle twitterpoliserna gå upp i falsett. Jag har bara bytt ut ”han” mot ”henne”, ”hans” mot ”hennes” osv i texten, i övrigt är den helt identisk med den på DN. [...]

”Du längtar också efter en aktivare och fräschare kvinna att leva med” | WTF? (Webbsida), 14:29, 26 augusti 2014. Anmäl

Såhär säger kommunen: Under arbetslöshet Barn erbjuds eller kan behålla sin förskoleplats om en eller båda föräldrarna är arbetslösa. Tiden på förskolan ska då vara mellan 8.00 och 16.00, maximalt 40 timmar per vecka.

Man, 13:43, 26 augusti 2014. Anmäl

Där vi bor, i Sundbyberg, verkar de inte bry sig om man jobbar eller inte när det gäller tider i förskolan. Har fått för mig att det är landsbygdskommuner som är hårda på sånt.

Man, 13:34, 26 augusti 2014. Anmäl

Fyrabarnsmor; om frågeställaren är orolig över att mannen inte skaffar ett jobb de tre timmar om dagen som man är berättigad till förskola om man inte jobbar (blir väl två timmar om dagen då han är sysslolös om man räknar bort restiden) så verkar ju hela inlägget handla om ett ickeproblem.

undrar?, 23:50, 25 augusti 2014. Anmäl

Undrar?: Se tidigare kommentarer - allmän förskola kallas det.

Fyrabarnsmor, 22:16, 25 augusti 2014. Anmäl

Hur kan barnen vara på dagis om mannen är ledig? Det går bara om man ljuger eller är sjukskriven.

undrar?, 17:28, 25 augusti 2014. Anmäl

Att bidra med försörjning av familjen inbegriper inte endas ekonomiska medel. Att ha en välmående familj innefattar betydligt mer än bara pengar och materiell rikedom. Tänk på denna situation omvänt. Hade det vart en man som klagar på sin feta oambitiösa fru som missköter sitt utseende och bara går hemma och inte bidrar ekonomiskt till hushållet, hade denna artikel vart på förstasidestoff.

Anonym, 12:58, 25 augusti 2014. Anmäl

forts. Att få möjligheten, att kunna unna sig själv eller sin partner att slippa arbetslivets sjuka stress ett tag, är fantastiskt och hälsosamt. Det är ett steg tillbaka från den orimliga press och statusjakt som råder i samhället. Man är mer än sitt förvärvsarbete, mer än sin utbildning, mer än sin karriär och vad andra tycker är fullkomligt ointressant. Det frun ser som bristande ambition, kanske är en ambition hon inte förstår eller kan se, och den depression hon tycker sig se, kanske kommer sig av att mannen känner sig ifrågasatt. Herregud, människor! Ni har det BRA ekonomiskt TROTS att en av er är hemma! Sluta vara så förbaskat statuskåta och njut istället.

Lulen, 14:05, 23 augusti 2014. Anmäl

Paret har det bra ekonomiskt - så bra att de klarar att försörja familjen på en lön. En av dem har ett jobb hon trivs med och den andre har också ett jobb han trivs med: hemmajobbet. De har barn, är välutbildade och har fler valmöjligheter än en familj med låg inkomst. Uppenbarligen sköter mannen hushållet till belåtenhet och kvinnan drar in pengar till belåtenhet. Vilken absolut fantastisk och lyxig situation! Jag har varit ofrivillig hemmafru tidigare och jobbar nu deltid. Både min sambo och jag har erfarenhet av otrygga anställningar, ofrivilliga perioder hemma och stress över ett ständigt mer kravfyllt arbetsliv. Vi har, på inkomster långt under medel, försörjt varandra genom både sjukdom, arbetslöshet och studier.

Lulen, 14:00, 23 augusti 2014. Anmäl

”Jag har fått nog av min dotters elaka kommentarer”

Fråga: Var går gränsen för hur mycket man som förälder ska behöva tåla från sina barn och deras beteende (som vuxna)?

Jag som mamma har alltid fått höra hur ful, dum och gammal jag är, personliga elaka kommentarer om utseende och hur misslyckad jag är i allt. Jag har aldrig behandlat min dotter, nu ung vuxen, på detta sätt. Hon är uppvuxen hos sin pappa, som jag skiljde mig ifrån på grund av psykisk och fysisk misshandel.  Han var ekonomiskt mycket starkare och fick med ett antal advokaters hjälp vårdnaden. Jag avstod från karriär och mycket annat för att alltid finnas till hands för min dotter, på helger och under vissa lov. Jag vände ut och in på mig själv för att alltid försöka få möjlighet att ge henne allt de korta stunder vi fick träffas. Jag satte alltid hennes bästa i främsta rummet, men förlorade mig själv på vägen.

Pappans dagliga verbala kränkningar mot mig lever kvar i min dotter. Jag frågar mig ibland den förbjudna frågan om det är värt det att försöka bibehålla en relation med min dotter, när hon enbart har denna präglade hatiska uppfattning om mig? Jag är oftast ledsen efter våra möten, det kan vara en middag, en fika, en promenad. Allt jag gör har alltid varit fel, i stort som i smått, och fortsätter att vara fel. Trots detta försöker jag alltid på nytt, för att ge vår relation en chans till.  Jag slätar över och försöker glömma. Jag fick nyligen veta att jag har en cancersjukdom. Framtiden är oviss för mig. Jag är trött och har ont. Jag vill inte tala om detta med min dotter, är rädd att duka under för hennes elakheter och hat, nu när jag är sjuk och inte orkar så mycket. Det känns bättre att skriva ett brev till henne, om jag inte skulle kunna överleva min sjukdom – att för en gångs skull få stå oemotsagd och slippa stå i regnet av allt hån från henne.

Detta känns som ett enda stort tabubelagt område. Inte skulle man acceptera att bli behandlad så här, år ut och år in, av någon annan person. Kontrasterna till de andra relationer jag har är mycket stora. Andra personer, arbetskamrater och vänner, har kunnat bilda sig en annan uppfattning om mig på egen hand, och behandlar mig också utefter helt andra kriterier, men vad hjälper det? (så frågar jag mig tyvärr ibland). Vart går anständighetens gräns i kontakten med sina egna barn? Måste man acceptera att alltid bli illa behandlad som förälder? Varför?

Mamma

Svar: Hej! Låt mig börja med att svara på dina frågor. Ja, det finns en gräns för vad en förälder ska acceptera när det gäller beteenden från sina vuxna barn. Ja, det kan vara det rätta och rimliga att bryta kontakten med ett vuxet barn. Du har helt rätt i att dina frågor och mina svar rör sig inom ett område som vi gärna undviker att närma oss, och som, precis som du skriver, närmast är ”tabubelagt”. Jag ska strax återkomma till dig om hur du skulle kunna göra i förhållande till din dotter, för att värja dig och försvara din integritet. Att ”släta över och försöka glömma” är inte det som är mest till hjälp för dig. Jag vill också säga att du imponerar på mig med din lojalitet och ditt tålamod med din dotter, trots att du får väldigt lite tillbaka och behandlas på ett respektlöst sätt.

Jag börjar med att berätta om några perspektiv på det som pågår med syfte att du ännu bättre ska förstå varför det är som det är er emellan. Men också, och det vill jag vara tydligt med, för att hjälpa dig att hålla isär din dotters värdering av dig från den du egentligen är.

Det finns en benägenhet i vår kultur att göra mammor ansvariga för hur våra liv blev. Självklart är att vår uppväxttid påverkar oss, samtidigt som vuxna barn ofta förklarar dålig självkänsla, svårigheter med relationer, och ofullbordade drömmar med att relationen till mamman var dålig. Det sättet att se på sina egna svårigheter har blivit en del av populärkulturen som hindrar att vuxna personer tar ansvar för sina val och begränsningar.  Psykologisk forskning ger inte stöd för den förklaringsmodellen. Snarare blir den ett hinder för att ta ansvar för de val man gör som vuxen, och fortfarande kan göra för att förändra livet till det bättre. Det är lätt att som vuxet barn med livsproblem fastna i fällan att göra en förälder ansvarig för de svårigheter som man har.

Man brukar säga att vi inte väljer våra föräldrar. Men det är faktiskt möjligt att vända på det påståendet. Man väljer inte heller sina vuxna barn i dem meningen att man inte har några garantier för att barnen utvecklas till hyggliga, kloka, och älskansvärda människor. Ändå finns föreställningen att vi måste älska de vuxna barnen oavsett vilka de är och vad de gör. Att inte göra det, och iatt nse att det finns rimliga skäl för att det är så, är något som man håller tyst om och försöker dölja för andra. Det är plågsamt, uppfattas som ett misslyckande, och ger skuldkänslor. Föräldrar som är i den här situationen berättar om ett ältande och grubblande över hur det har blivit. Som tar mycket kraft, och nästan alltid lägger man skulden på sig själv.

Du skriver om din svåra skilsmässa. Ett fenomen som familjerådgivare och skilsmässoadvokater allt oftare berättar om är hur den ena föräldern baktalar den andra föräldern för att få ensam vårdnad. Det kan fortsätta även efter skilsmässan. Barnen dras in och används för att såra eller straffa den tidigare maken eller makan. Möjligen är din vuxna dotter indragen i ett sådant spel, och har svårt att värja sig.

Vad ska du då göra? Jag tror att det bästa för dig är att sluta att träffa din dotter. Det som du tänkt på, men ännu inte vågat göra. Utifrån det du skriver så är det så att du får acceptera att din dotter inte är villig att förändra sin hållning till dig. Åtminstone inte under överblickbar tid, och det hon gör dig är ju inte rimligt att du utsätter dig för.

Att acceptera det som man inte kan förändra innebära ofta en stor lättnad. För dig kanske att du slipper grubblandet, och inte behöver förlora kraft på att ”släta över och försöka glömma”. Den besvärliga relationen till din dotter står då inte längre i vägen för att du ska leva ett bra liv här och nu.  Ta istället hand om dig själv. Gör det du vill göra och som gör dig gott. Även om det känns kämpigt i stunden. Bara gör det, lev ditt liv.

Ett annat förslag är att du går i psykoterapi. Du orkar kanske det trots din sjukdom. Psykoterapier kan vara olika. Ett mål för dig kan vara att med hjälp av terapin få ihop ditt liv till en sammanhängande berättelse. Att komma till rätta med hur det blev.
Du kan pröva att nå fram till din dotter med ett brev. Så här kanske det kan formuleras (utifrån en modell som den kloka radiopsykologen Allan Linnér använt): Jag är ledsen om jag skadat dig på något sätt. Det var inte min avsikt. Jag gjorde så gott jag kunde. Kanske det inte räckte. Jag är inte beredd att träffa dig som det är nu oss emellan. Det är för svårt. Jag orkar inte med din kritik av mig. Men jag är beredd att göra vad jag kan för vi ska börja lyssna på varandra, och försöka förstå. Från djupet av mitt hjärta hoppas jag att vi någon gång kan hitta tillbaka till varandra. Mamma

Som biblioterapi rekommenderar jag dig min egen bok: ”Jag och min mamma. Om att kunna hantera en viktig relation” Den är skriven för döttrar som har en svår relation med sin mamma men jag tycker att den också kan användas av föräldrar som har en svår relation med sina vuxna barn.

En kram och sköt om dig!
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (42)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 42

@Ledsen, kram själv.

Inte lätt att va tung, 00:43, 25 augusti 2014. Anmäl

@Ledsen, för det första kan jag inte tänka mig att mamman menar bokstavligen att dottern varit sådan från födseln. Sen tror inte jag på att avsäga sig eget ansvar och skylla allt på sin uppväxt (=mamman). I FS:s fall är det ju egentligen omöjligt att veta varför dottern beter sig som hon gör, eftersom vi inte hört hennes version. Många bra kommentarer med vitt skilda teorier som alla är möjliga, men det är ju bara gissningar. Och i tonåren är väl de flesta mer eller mindre jobbiga, poängen är ju just att frigöra sig..... När det gäller dina slutsatser om mig och min mamma så var det inget som jag känner igen mig i, hon var snarare överbeskyddande, ingen är perfekt, men hon gav mig en bra självkänsla och tro på mig själv, men naturligtvis hade vi konflikter som alla mödrar och döttrar. Att mammor är ett knepigt släkte var min kommentar sagd med glimten i ögat vid ett tillfälle hon beklagade sig över mormor och fick henne att skratta gott. Men nu var det inte mig det handlade om, min poäng var att för en ung tjej finns det så mycket annat och många andra som påverkar, har hon andra problem som påverkar humöret? Att pappan haft stor inverkan är väl ganska uppenbart, men det kan säkert vara något helt annat också. Trots allt spelar inte föräldrarna huvudrollen i sina vuxna barns liv längre. Som mamma har man en tendens att ta på sig skulden för allt, det är väl det sista FS behöver i sin situation. Tycker hon ska skriva ett brev och berätta om sin sjukdom, både för sin egen och dotterns skull.

Inte lätt att va tung, 00:42, 25 augusti 2014. Anmäl

Till "Inte lätt att va tung..." Om det nu handlade om endast en period av dotterns liv, som tonåren som du föreslår, så kanske kanske finnas det en poäng. Men tom mamman skriver att dottern "alltid" har varit så här, och om det nu "alltid" har varit så, sedan dagen då dottern föddes som ett oskyldigt litet barn, då mamman var ansvarig, vems är då ansvaret för hur barnet har betett sig "hela livet"? Det är absolut inte dotterns. Till "Inte lätt att va tung", läser att även du har haft ett knepigt förhållande till din mor, gissar att det inte var en slump att du hittade hit. Det man kan läsa mellan raderna är att din mamma hade det tufft, du fick vara ett stöd till din mamma, och hon fick dig att tro att du var en jobbig tonåring...men hur du var som tonåring hade ingenting med din mamma att göra, du är den ansvarige, eller hur? "Ni skrattade åt att mammor var ett knepigt släkte", varför då? Vad orsakade detta? Behövde du din mammas hjälp? Stöd? Och istället för att bli sårad så skämtade ni om allt, hon slapp hjälpa dig, och du stod ensam på backen utan hjälp, men i iallafall med en mamma som "skrattade", var glad? Till "Inte lätt att va tung", du verkar ha en liknande upplevelse ang din mamma, du har ett otroligt fint hjärta som bryr dig om andra, men kanske att din mamma inte har den förmågan ge tillbaka. Ta en titt här: http://www.willieverbegoodenough.com Kram

ledsen, 02:05, 24 augusti 2014. Anmäl

Eller så har det inte med mamman att göra. Dottern kanske är allmänt missnöjd och frustrerad av någon helt annan anledning, men det är nära till hands att låta det gå ut över mamman. Vet ju inte exakt hur gammal dottern är, men om man rannsakar sig själv hur man var i tonåren, inser man att man inte alltid var så kul att ha att göra med. Hade själv ett knepigt förhållande till min mamma, men en sak var vi överens om och kunde skratta åt, att mammor är ett knepigt släkte. Hon i sin tur hade det jobbigt med sin i sin tur. Känner f.ö. en ung man som tidigare höll på ungefär som FS:s dotter. När han så småningom träffade rätt tjej blev han som en annan kille, snäll, go och helt normal.

Inte lätt att va tung, 17:37, 23 augusti 2014. Anmäl

Jag tänker att dottern inte nödvändigtvis blivit "hjärntvättad” av sin pappa utan kanske är asförbannad på hur hennes mamma agerat och agerar. Som vuxen är man ansvarig för vad man gör med det man varit med om, det gäller såväl döttrar som mödrar. Hur bemöter du som mamma din dotter? Brevet beskriver för lite för mig om vad dottern egentligen säger, i vilka situationer, och vad samtalen handlar om när dessa elaka kommentarer kommer. Vill hon bara uttrycka hur dum och ful hennes mamma är eller vad är sammanhanget? Jag har många gånger försökt ha en diskussion med min mamma vid tillfällen där hon totalt invaliderat mig genom att säga saker som förnekat hur min uppväxt varit. Som respons har hon tagit på sig offerkoftan och tolkat allt jag säger som att jag vill tala om hur dålig hon är. Det alltid slutat med att jag fått släppa, poängtera att jag vet hon gjort så gott hon kunnat, och jag har gått därifrån med ilskan undanstoppad och (igen) insett att hon är totalt oförmögen att möta mig i detta. Jag förstår att hon inte förmår, men jag blir likväl provocerad då jag blir ledsen över att jag aldrig kan få ett rakt och ärligt bemötande där hon tar sin del av ansvaret. Er situation är säkerligen inte likadan som min, men kanske finns där gemensamma nämnare. Mina tips: ta gärna kontakt med någon som du kan prata med om hur du kan möta din dotter. Och ge din dotter en ärlig chans genom att ta upp hur du känner kring er relation. Om du nu vill ha en fungerande relation med henne. Du kommer växa som människa och risken att du sitter och funderar över om du gjort rätt minskar. Funkar inte det och ni inte lyckas mötas, eller om du inte förmår eller vill, är det kanske bättre att säga upp kontakten tills vidare (då är väl brev ett bra sätt). Du bestämmer såklart själv om du vill tala om att du är sjuk men vill du ha en relation med din dotter tycker jag att du ska berätta det (ta inte på dig offerkoftan för det kan lätt vara provocerande). Jag uppfattar att du beskriver att du offrat mycket för din dotter, och då utgår jag från att du vill henne väl. Vill du henne väl även nu (som en vuxen till en vuxen) så ger du henne möjligheten att läka de sår hon har i er relation. Och lyckas det kommer du se att även dina sår inte kliar lika mycket. Det viktigaste tycker jag är att våga! Våga göra det som känns mest läskigt, svårast och omöjligt. Släpp prestige. Ta vara på den tid som finns. Ta hand om dig och om du vill ha din dotter i ditt liv ska du inte offra dig, du ska ta för dig! Tänk inte att hon är skyldig dig något, tänk att DU är skyldig DIG något. Möt din dotter naket och från hjärtat, utan offerkofta. Våga chansa! Lycka till!

o, 16:54, 18 augusti 2014. Anmäl

Det finns flera saker i insändaren där man kan läsa varför dottern behandlar sin mamma som hon gör. Enligt mamman satte hon alltid sin dotter i första rummet, men tydligen inte tillräckligt för att få vårdnaden. Mamman vet om att pappan misshandlar både fysiskt och psykiskt ändå tillåter mamman att dottern bor hos honom, vilken dotter skulle inte bli arg på sin mamma för det? Det är egentligen dottern som är offret, men istället manipulerar mamman situationen och gör sig själv till offer, mamman har ju gjort ALLT för sin dotter. Mamman har ju tom "offrat sin karriär för dottern", säkert något som dottern har fått höra otaliga gånger, en tyngd som inte ska läggas på ett barn. Mamman är väldigt histrionisk, hon har ALLTID fått höra hånen (om det är så det alltid har varit, och mamman har accepterat det tidigare, varför ska dottern ändra på sig nu?), hon har ALLTID gjort fel, hon försöker ALLTID på nytt. Vad är det för "fel" som dottern anklagar mamman för, varför tar inte mamman upp vilka fel hon anklagas för? Varför tar mamman upp att andra har en annan uppfattning om henne "med stora kontraster"? Varför är det viktigt att nämna det ens? Är det en popularitetstävling? Det spelar väl egentligen ingen roll vad andra tycker, om det nu inte är så att mamman försöker bevisa hur oskyldig hon är, och hur fel dottern har, varför är det viktigt? Tyngden ska väl ligga på problemet mellan henne och dottern, och rannsakning vart det gick fel, vad mamman egentligen har för del i att det har blivit som det har blivit? Det är tydligt att dottern är arg på mamman, men när dottern agerar ut och konfronterar (på det sätt hon har lärt sig från pappan) så försöker mamman bara "släta över och glömma", vilket säkert tolkas som ointresse och kylighet av dottern, och spär på dotterns ilska ännu mer. Och nu är hon påväg att svikas ännu en gång iom att mamman vill bryta kontaken. Jag har väldigt svårt att tro på att en mamma som ger villkorslös kärlek till sin dotter blir behandlad på det här sättet, ekvationen går inte ihop, speciellt som mamman i insändarmailet inte nämner en enda anledning till varför hon tror att det kan ha blivit så här, hon är totalt oskyldig, ett offer, det säger mycket. Jag undrar inte VARFÖR dottern är arg på sin mamma, jag undrar varför hon inte skulle vara det.

förundrad, 16:18, 18 augusti 2014. Anmäl

Jag reagerade också på att frågeställaren menar att hon uppoffrat sin karriär trots att hon inte hade hela vårdnaden. Men det kan ju faktiskt vara så att föräldrarna skilde sig när flickan var t.ex. 8 och att hon fram till skilsmässan varit hemmafru och på det sättet offrat sin karriär. 8 år är en lång tid. Tycker det har varit hårda ord mot frågeställaren. Jag kan mycket väl förstå bitterheten och sorgen över att relationen till dottern blivit så här. Jag har själv haft en komplicerad relation till min mor och varit elak mot henne. Jag kan minnas att det berodde på att jag upplevde att hon kritiserade mig hela tiden. Min mamma är också "för snäll" i den meningen att hon inte vill säga ifrån på skarpen, utan släta över. Men gör inte det, kära frågeställare. Säg ifrån och förklara att du inte tolererar elakheter. Du kan ju fråga din dotter varför hon är så elak mot dig, vad hon anser att du har gjort mot henne som hon anser berättigar till sådant beteende. Kanske kände hon sig övergiven av dig pga skilsmässan, men förklara den maktlösheten du kände när fadern fick vårdnaden. I mitt fall ändrades mitt och min mors förhållande när jag själv fick en dotter. Kan mycket väl förstå sorgen frågeställaren känner och sympatiserar mycket med henne. Hoppas att allt går bra med dig och din dotter.

LB, 01:49, 18 augusti 2014. Anmäl

Ska breaka bad och göra slut på makens företag.

Leo, 17:39, 16 augusti 2014. Anmäl

Till kommentaren HR. Det kan vara läge att göra så om inte personen i fråga hade drabbats av cancer. Det är en balansgång, hon kan förklara precis vad hon känner vilket jag hade gjort, men vi är inte alla lika och hon kanske redan har gjort detta utan framgång. När hon har en hård strid mot en dödlig sjukdom kan en sådan känslomässig urladdning vara för mycket. Jag tycker hon bör tänka på sig själv och sätta sig själv i första rummet just nu när hon är sjuk. Orkar hon inte prata med dottern vilket hon säkert gärna vill men inte når fram till måste man respektera detta. Men vad hon däremot inte bör göra är att dölja cancern för dottern för att skydda dottern för det gör hon inte speciellt om utgången skulle vara värsta möjliga. Utan anledningen till att hon inte berättar det och inte upprätthåller kontakten är i så fall för att skydda sig själv. Sen är det väldigt obehagligt med en pappa som misshandlar sin fru och manipulerar till vårdnaden. En sådan person är säkert oerhört jobbig att hantera även som frisk.

Kalle, 17:01, 15 augusti 2014. Anmäl

Som ML skriver, dottern har växt upp hos pappan och har rimligen präglats helt i sin attityd av honom, och pappan har svikit dottern genom att omöjliggöra en varm relation mellar mor och dotter. Nu ska alltså även mamman svika dottern genom att lämna henne, så att dottern bara har den misshandlande pappan kvar? Nej, börja stå upp för dig själv istället! Tala om för dottern att ifall det är något hon vill kritisera får hon göra det lugnt och sansat och i respektfulla termer. Du accepterar inte längre kränkningar/angrepp - säg ifrån i förväg att då bryter ni upp, så kan ni träffas en annan gång då dottern förmår uttrycka sig lugnt och sansat igen. Betona att hon ALLTID är välkommen så länge hon förmår uttrycka sig lugnt och respektfullt. Det är då upp till dottern om ni inte ses en längre tid pga att hon ev. inte förmår detta, det är inte du som vänder ryggen. Det är viktigt att hon vet att hon alltid är välkommen hos sin mamma, och lika viktigt är det att hon förstår var mammans gränser går! I längden så kanske hon börjar respektera sin mamma när hon märker att mamman står upp för sig själv. Och ja, dottern har rätt att veta att du är sjuk!

HR, 18:38, 14 augusti 2014. Anmäl