”Vår 20-årige son sitter bara hemma och vägrar söka hjälp”

I två år har sonen bara varit hemma utan sysselsättning, och han mår väldigt dåligt. Han är mycket intelligent och har en del autistiska drag, men vill inte utredas eller söka hjälp över huvud taget. Vad kan föräldrarna göra?

Fråga:

Jag har en 20-årig son som mår mycket dåligt. Han har väldiga prestationskrav. Är aldrig nöjd med det han gör. Han tvingades, efter lång tids frånvaro att helt stanna hemma från sista terminen på gymnasiet. Han blev erbjuden ett ”fjärde år” på gymnasiet för att läsa in kurser. Det blev ingenting med det. Han var helt utbränd och kan inte tänka sig att närma sig skolan. Hans stora krav på sig själv gör det omöjligt. Han har nu varit hemma utan sysselsättning i två år. Gör ofta natt till dag framför datorn och lägger mycket tid där. De få kamrater han umgicks med under gymnasietiden har samtliga flyttat till annan ort. Han har flera misslyckanden med tjejer där hans bristfälliga självförtroende har lett till att han inte vågat ta kontakt. Han har aldrig haft en flickvän och saknar det mycket. Han känner sig mycket osocial och missade chansen till en praktikplats i somras på grund av det. Han vägrar att anmäla sig till Arbetsförmedlingen. Han säger att livet tog slut efter gymnasiet och har även talat om att göra slut på livet.

Han har, som jag kan bedöma, vissa autistiska drag. Han har svårt med nya miljöer och oväntade situationer. Han har många rutinmässiga vanor och en del tics. Han är mycket intelligent och har i alla fall varit mycket samhällsengagerad. Han har också ett specialintresse där han kan allt som går att kunna. Tidsbegreppet är dåligt och han är ganska osjälvständig. Önskar att han vågar frigöra sig och göra saker utan oss, hans föräldrar, men vågar inte. Han är mycket oföretagsam och sitter nästan bara hemma.

Han har tidigare visat vissa tecken till att vilja göra en utredning men på senare tid vägrar han även det. Det är mycket sällan han kommer och vill prata. Han har aldrig accepterat att ta hjälp av psykolog eller kurator och detta gör det fruktansvärt svårt för oss som föräldrar att veta hur vi kan hjälpa honom!

I veckan som gick försökte jag hitta en lösning för att få honom att prata med någon. Han bad mig beställa tid på vårdcentralen för ett fysiskt besvär. Jag föreslog läkaren att denne även skulle kunna ta upp sonens mående – utan att nämna att jag bett om det. Fick svar att detta måste han själv boka tid för då han är myndig. Vilket han inte kommer att göra då han inte inser att någon utomstående skulle kunna hjälpa. Jag såg det som ett första steg för honom att, om han fick förtroende för läkaren, närma sig tanken att träffa någon att prata med. Känner mig fruktansvärt frustrerad över att bara gå och se honom må sämre och inte kunna hjälpa honom! Är det meningen att jag ska avvakta tills han kanske gör slag i saken med ett självmordsförsök!?

Svar:

Hej! Vilken oerhört tuff situation! Jag förstår att du känner dig maktlös och dessvärre är ni inte ensamma om detta. Psykisk ohälsa är vanligare bland unga vuxna än i någon annan åldersgrupp och innebär ofta en stor belastning även för föräldrar. Vad ska man ta sig till med ett vuxet barn som mår dåligt och samtidigt avvisar all hjälp?

De autistiska drag du ser skulle kunna vara tecken på någon autism­spektrumstörning (som Aspergers syndrom). Det skulle kunna förklara svårigheterna i skolan och i sociala sammanhang. Samtidigt kan de förstås bero på andra saker och det är som sagt vanligt att unga vuxna mår dåligt, inte minst de som varken arbetar eller studerar. Hur viktigt är det att utreda detta? Å ena sidan är det viktigt för att få förståelse för problemen och för att en eventuell diagnos kan medföra rättighet till särskilt stöd. Å andra sidan sker behandling av de konkreta svårigheter ni beskriver (som passivitet och nedstämdhet) på samma sätt oavsett om det finns någon autismspektrumstörning i botten eller inte.

Men det kan vara mer utmanande att exempelvis behandla depression hos någon som dessutom har en autismspektrumstörning. Eftersom er son i dagsläget inte vill genomföra en utredning tycker jag därför att ni gör helt rätt som försöker förmå honom att söka hjälp över huvud taget.

Du skriver att sonen ogärna pratar och jag anar att det är känsligt att föra ämnet på tal. Jag förstår hur frustrerande det är att kämpa med detta. I sådana lägen kan det vara till hjälp att backa – att ge upp försöken att övertyga. Det innebär till exempel att ni enbart lyssnar och visar förståelse när sonen uttrycker missnöje över något, och hejdar impulsen att ge råd eller förslag på att söka hjälp. Det är först när han tar initiativet till att be om råd som ni gör det. Förslaget bygger bland annat på en etablerad samtalsmetod som kallas motiverande samtal, som används mycket just för att motivera någon till att söka hjälp.

Att samtala på det sättet kan vara särskilt utmanande för föräldrar till tonåringar eller unga vuxna. Som förälder kan det vara svårt att bryta vanan att lotsa och stödja i varje läge. Jag får inte intrycket av att ni ständigt försöker driva på er son – tvärtom, men när ni väl pratar med varandra kanske principerna från motiverande samtal kan vara till hjälp.

En annan sak som kan bidra till motivation är att styra samtalen från att röra problem till att handla om vad sonen vill. Om han exempelvis säger att han är för osocial för att kunna få ett jobb, avstår du från att argumentera emot. Fråga i stället vad han skulle vilja ha för jobb om han kände sig mer social. Jag menar inte att hurtfriskt börja prata om visioner och mål, utan att försiktigt försöka hålla fokus på vad sonen skulle vilja uppnå om svårigheterna inte fanns. En invändning mot detta kan vara att han kanske inte vill något alls. Han uttrycker ju till och med att han inte vill leva. Samtidigt uppfattar jag att han emellanåt visar en önskan om förändring. Det är i sådana stunder som önskemål kan diskuteras, snarare än i stunder då tankarna är som mörkast. Då är det bäst att bara lyssna.

Jag gissar att ni ägnar mycket kraft och tid åt att undersöka olika möjligheter till utbildning, praktik och vård för er son. Det bör ni förstås fortsätta med, men kanske ta upp era förslag och idéer enligt de råd jag tagit upp innan. Om ni exempelvis fått nys om en praktikplats som skulle kunna passa er son gäller det att ta upp förslaget lagom entusiastiskt. Eftersom sonen ogillar oväntade situationer och nya miljöer är det också bra om ni har mycket information om vården, praktiken eller vad det nu handlar om.

Din sista mening i brevet är drabbande. Jag hoppas att ni inte ska behöva vänta på att det blir värre. Jag hoppas i stället att ni genom att fortsätta att lirka med möjliga vårdalternativ och praktikplatser kan vända detta tidigare. Samtidigt vill jag uppmärksamma en fälla som har med din avslutande farhåga att göra. Ibland kommer motivationen till förändring faktiskt först när man drabbas mer påtagligt av sin livsföring. När unga vuxna bor kvar hemma finns därför en risk att föräldrar understödjer passivitet och nedstämdhet genom att stå för all service. Samtidigt är det näst intill omöjligt att begära av föräldrar att ställa krav på en son som uttalat självmordstankar. Hur ska ni klara balansgången mellan krav och stöd i det läget? Mitt sista och kanske viktigaste råd är därför att söka eget stöd som förälder. På www.forster.se/referenser161205 finns länkar till verksamheter som erbjuder stöd och hjälp till föräldrar i er situation. Det är som sagt tufft att stå ensam och bara vänta i er situation.
Martin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 7

”Jag grubblar över om livet skulle vara bättre någon annanstans”

Ska familjen stanna i stor­staden eller flytta till en mindre­ ort? Blir livet bättre för barnen om de flyttar, eller är det kanske tvärtom? Ständiga grubblerier över vilket beslut de ska fatta tar mycket kraft.

Fråga:

Hej! Jag skriver för att få råd om hur jag ska förhålla mig till vad som för mig är en existentiell fråga, som tar mycket kraft och tid i anspråk. Det handlar om var vi i vår familj har vår framtid, var vi vill bo och se våra barn växa upp: i storstaden eller närmare naturen (i en stad i Norrland i vårt fall). Jag grubblar mycket över detta och känner mig ibland skamsen över att se det som ”jobbigt” i en tid när så många tvingas på flykt från hus och hem – de har knappast ett val.

Vi bor för närvarande i lägenhet i en stor stad och lever fullt tillfredsställande liv med arbete, vänner och familj på nära håll. Sedan vi fick tre barn i rask takt har dock våra prioriteringar och syn på framtiden ändrats. Vill vi att de ska växa upp med den ökade stress och press det innebär att leva i en stor stad, bo (förhållandevis) trångt, vara inomhus en stor del av året och se på tv, kanske inte få uppleva friluftsliv och natur som vi gjorde när vi var små?

Detsamma gäller oss vuxna. Vad för slags liv vill vi se tillbaka på om fyrtio år – ett liv närmare naturen i ett lägre tempo, kanske med större materiell välfärd (vi har råd att bo större utanför stan)? Eller en chans att förverkliga oss själva i våra karriärer, leva med ett stort utbud av kultur och mångfald, ­gemenskapen i det stora kontaktnät vi redan har här i stan?

Om vi flyttar kommer vi att få närhet till delar av familjen, medan de flesta (som är barnvakter nu) inte kommer att finnas tillgängliga. Vi har en handfull vänner i den stad vi funderar på att flytta till, men inte mycket mer. Vi skulle behöva bygga upp nya kontaktnät och hoppas på att få bli insläppta i nya umgängeskretsar. Jag, som är väldigt social, är rädd att jag skulle bli uttråkad av att inte känna tillräckligt mycket folk.

Våra farhågor kring att flytta kretsar även kring frågor som trygghet och gemenskap. Kommer vi, som är normbrytare på vissa sätt, att kunna finna oss till rätta på en mindre ort? Fördomen är ju att det är svårare att ”sticka ut” på mindre orter. Kommer detta att drabba våra barn, som där vi bor nu inte upplever sig annorlunda? Här finns det många andra som också avviker från ”den vita hetero-kärn­familjsnormen med biologiska barn” i samma kvarter. Vi skulle helst av allt vilja fatta ett beslut som vi kan leva med en tid och slippa den här ständiga frågan som gnager i huvudet: skulle mitt liv vara bättre någon annanstans?

Jag önskar att jag kunde fatta ett beslut och nöja mig med det och slippa den här ambivalensen. Har du några råd kring hur vi kan komma närmare svaren på våra frågor? Vi har prövat att göra plus- och minuslistor och det gav vissa nya insikter. Vad finns det för andra metoder eller förhållningssätt som kan hjälpa oss?
”Gräset grönare på andra sidan?”

Svar:

Hej! Det är helt rimligt att fråga sig emellanåt om det kanske trots allt är ”grönare på andra sidan”. Vi människor strävar nästan alltid efter att få det bättre. Inom evolutionspsykologin beskrivs det som ett grundläggande karaktärsdrag hos oss människor, som förklarar våra framsteg. Och ett sätt att få det bättre är ibland att vi flyttar på oss.

Statistiska centralbyrån beskriver att det finns några typiska flyttmönster för oss svenskar, som just handlar om denna strävan att få det bättre. I åldrarna 19 till 23 år flyttar många ungdomar till en universitets- eller högskoleort för att studera. I åldrarna 24 till 28 år går flyttströmmen från universitets- och högskoleorten till stor­städerna, och i åldrarna strax över 30 år flyttar många barnfamiljer ut till förortskommunerna. Och precis som för er verkar ett viktigt skäl i den åldern vara att hitta en bra boendemiljö för barnen.

Det var faktiskt bara under den så kallade ”gröna vågen” under 1970-talet som befolkningen minskade i storstäderna. Sedan några år ökar den igen. Trots att vi flyttar allt mer så bor de flesta, omkring 75 procent, kvar i det län där de är födda, eller återvänder dit.

Du frågar om jag har något råd om ett ”förhållningssätt” som kan vara till hjälp för er. Jag tolkar det som att du frågar om det finns andra sätt att tänka, än på att flytta, för att bli mer nöjda mer era liv. Jag tror det. Jag ska strax resonera med dig om vad psykologin säger om vad som gör oss tillfreds med våra liv utifrån den så kallade lyckoforskningen.

Men låt mig först svara på din fråga om ni som ”normbrytare” kan få svårigheter på en mindre ort. Du nämner inte på vilka sätt som ni är normbrytare, men generellt sett är min erfarenhet att det tyvärr kan bli så. Även om det förstås finns undantag. Er oro för att ”sticka ut” och hur det kan påverka barnen bör ni ta på allvar. Kanske en lösning kan vara att ni testar under en tid att bo i den stad som ni överväger att flytta till. Och får erfarenheter som visar om er oro är berättigad eller inte, innan ni tar ett beslut.

Möjligen kan ni också fundera på uttrycket ”gräv där du står” när det gäller er ambition att barnen ska få uppleva friluftsliv och natur på det sätt som ni gjorde som barn. Exempel på att ”gräva där ni står” kan vara att ni hyr eller lånar ett fritidshus, eller hittar olika friluftsaktiviteter som erbjuds barn på ett organiserat sätt där ni bor, allt ifrån scouterna till sommarkollo.

Och så till frågan om det finns ett annat sätt att förhålla sig till dilemmat om huruvida det är ”grönare på andra sidan” än att överväga att flytta dit. I lyckoforskningen kan man se vilka faktorer som rent statistiskt gör oss lyckliga, och det finns faktiskt ingenting som tyder på att bättre materiell välfärd eller högre grad av personligt självförverkligande gör oss lyckligare. Visst känner man till en början en lyckokänsla när sådana förändringar inträffar. Men ganska snart är upplevelsen av ”lycka” tillbaka på samma nivå som innan.

Detta förklaras av ett fenomen som kallas för habitueringseffekten, det vill säga att man helt enkelt vänjer sig vid det som man har uppnått. När vi tänker över hur vi ska leva våra liv är detta viktigt att ta hänsyn till, säger lyckoforskningen. Annars är risken att vi ständigt längtar efter något annat än det vi har, och jagar efter en lycka som vi aldrig når fram till.

Det stämmer att vi mår bra av kärlek, vänskap, arbete och en aktiv fritid. Men lyckoforskningen utmanar faktiskt begreppet lycka. Och säger, lite drastiskt uttryckt, att livet egentligen inte går ut på att vara lycklig utan på att det ska vara meningsfullt. Det verkar som om vi först då upplever en genuin livskvalitet.

Vad är då meningsfullhet? Utöver kärlek, vänskap och arbete är det att vara en del i ett större sammanhang. Att höja blicken och inte vara så upptagen med att få det bra för egen räkning, att lägga tid och pengar på att hjälpa andra eller vara engagerad i en fråga som inte handlar om eget intresse, verkar ha särskilt positiva lyckoeffekter på oss människor.

Fundera gärna på om ett bättre liv för er kanske inte handlar så mycket om var ni bor utan om hur vardagen ser ut. Du nämnde rotlöshet som en känsla du har. Det finns tyvärr inga garantier för att den känslan försvinner av att byta bostadsort. Det låter för mig som om du längtar efter något som ger dig en känsla av tillhörighet. Om det är så kan den känslan guida dig till ett meningsfullt liv för dig. Ett lästips, om detta väckt ditt intresse, är boken ”Lyckofällan” av den australiensiska läkaren och psykoterapeuten Russ Harris.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Både frågan och svaret andas tungt Stockholmsperspektiv, skulle jag vilja säga. Som sagt, det framgår inte hur "normbrytande" frågeställarna är, eller hur liten den norrländska staden är, men ganska mycket har faktiskt hänt på området. I många avseenden är det nog lättare idag att komma in i gemenskapen på mindre orter än större, även om man är lite annorlunda. Det man dock inte kan förvänta sig att snabbt hitta en gemenskap som är annorlunda på samma sätt som en själv.

Kap Kennedy, 16:13, 30 november 2016. Anmäl

”Jag sörjer så mycket över att jag aldrig kommer att få barnbarn”

Alla i hennes omgivning har barnbarn, och pratar jämt om dem. Hon själv kommer inte att få några. Hur ska hon hantera sin växande och svårstyrda längtan, utan att bli bitter och orättvis mot omgivningen?

Fråga:
Mitt enda barn, min son, är drygt 40 år nu och har bara haft till- och frånförhållanden med kvinnor. Och de senaste tre åren har han levt ensam. Mina syskon säger att han är på väg att bli en typisk ungkarl för resten av sitt liv.

Men jag vill få barnbarn. Jag är 63 år och alla i min omgivning har barnbarn, mina syskon och våra vänner. Många har redan ett andra eller ett tredje barnbarn. Det finns faktiskt ingen omkring min man och mig som är i vår ålder som inte har barnbarn, och jag sörjer verkligen över att vi inte har barnbarn att glädjas åt och engagera oss i.

Vi arbetar båda fortfarande, och har på många sätt en bra vardag, men tomrummet efter barnbarn finns där och blir allt svårare att hantera. Jag oroar mig också för den situation som väntar om ett par år när vi båda är pensionärer, för hur trist det kan bli då utan att ha barnbarn att vara till hands för.

Man har tagit för givet att när man kommit upp i 60-årsåldern ska barnbarn vara nästa spännande och självklara steg i livet, och ge det en guldkant, men nu verkar det inte bli så. Och det är så svårt att behöva inse!

Mina känslor är starka kring detta. Min man är mer behärskad och säger att det kanske mest kan vara skönt att få slippa ansvaret, och berättar om pensionerade ­arbetskamrater som jäktar runt och som han tycker närmast utnyttjas som barnvakter av sina barn.

Men jag har bara en växande och svårstyrd längtan efter barnbarn. Jag skäms ibland över hur jag känner och reagerar. Jag är så avundsjuk på mina syskon och vänner som har barnbarn, och blir nästan arg när de pratar oupphörligen om vad de gör med sina barnbarn och hur fantastiska de är.

Jag förstår att de inte menar något illa, men ibland tycker jag att de kunde visa mer hänsyn, de vet att vi inte har några barnbarn och förmodligen aldrig kommer att få. Ett par väninnor som nyligen fick barnbarn har jag slutat träffa, det är olidligt när det enda samtal­sämnet blir deras barnbarn.

Vi har aldrig kritiserat vår son för att han inte bildat familj. Vi inser att det här är vårt, eller i varje fall mitt, problem och inte hans. Bara vid något tillfälle har det slunkit ur mig någon fråga om hur han ser på att skaffa barn, men han har undvikit att svara.

Jag är tacksam för råd om hur jag ska kunna sluta att vara så upp­tagen med min barnbarns­löshet för det tär en del på mig, och jag vill inte bli bitter och orättvis mot vår omgivning. Jag skulle till exempel kunna glädja mig mer över mina syskonbarnbarn än vad jag kan i dag.
Mamma till en ungkarl

Svar:
Hej! Du resonerar så eftertänksamt och nyanserat om din saknad efter barnbarn. Och du nämner i ditt brev, nästan i förbigående, ett sätt att hantera din saknad: att engagera dig ännu mer i dina syskonbarnbarn.

Jag ska strax ge dig några råd kring hur du kan komma förbi det som verkar besvära dig mest, att du har blivit så ”upptagen med din barnbarnslöshet”. Råd som i mycket knyter an till din egen ­reflektion att du också ser möjligheter i den situation som du är i, som att få tid för dina syskonbarnbarn. Och kanske även för andra barn är min tanke. Men jag återkommer som sagt strax till det.

Låt mig först resonera med dig om att det långt ifrån är självklart att man får barnbarn. En del beskriver det som den osynliga sorgen; att inte få barnbarn är inte en fråga som det så ofta pratas om, varken i offentligheten eller i det privata livet. Hur ser det då ut, i vilken omfattning har man barnbarn eller inte? Statistiska centralbyrån fann i en kartläggning 2014 att de flesta som är 60 år har tre barnbarn, och de som är 70 år har fyra barnbarn.

Samtidigt finns en stor grupp bland äldre som inte har barnbarn. Bland män och kvinnor över 70 år har var femte inget barnbarn, endera för att de inte har några egna barn, eller för att det inte har blivit några barnbarn. Så föreställningen att det är en självklar del av livscykeln att bli farförälder eller morförälder stämmer inte riktigt.

Oavsett detta så har du din saknad efter barnbarn, och det tror jag du delar med många andra i din ålder som är i samma situation. Men det är skillnad förstås på att känna ett vemod över detta, och en saknad ibland, och den upptagenhet av att inte ha barnbarn som du berättar om.

Mitt första råd till dig utgår från det psykologiska förhållningssätt som heter acceptans. Det vill säga att acceptera det som ändå är ofrånkomligt, som är som det är, och som är något som man inte styr över. Och inte gå i fällan att känna och bete sig utifrån hur det ”borde vara”.

När vi har uppnått acceptans inför något som vi inte kan påverka så uppstår ofta en känsla av lättnad, vi slutar att vara så insnärjda i våra känslor och tankar kring det som oroar eller stör oss. En del beskriver det som att de blev känslomässigt frikopplade från det som hittills varit så påträngande och svårt att förhålla sig till.

Läs gärna mer om acceptans i boken: ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig: om acceptans” av Anna Kåver, jag tror att det är ett sätt att förhålla sig som kan vara till stor hjälp för dig.

En del i acceptans är att det också frigör både energi och tid för att göra andra saker som ligger i ens intresse, saker som roar en att göra, som man mår bra av, eller som känns rätta och riktiga att göra. Som din idé att ge tid och uppmärksamhet åt dina syskonbarnbarn. Bra för dem och kul för dig! Och detta kan du göra ännu mer av om du vill.

Som sagt, många har inte barnbarn. Och det finns flera möjligheter i dag för dem som ändå vill träffa barn, och kunna erbjuda sin livsklokhet och tillgång till andra barn än biologiska barnbarn.

En sådan möjlighet är extramormor.se, en ideell verksamhet som blivit mycket uppskattad av småbarnsföräldrar som har behov av en extramormor eller extrafarfar. Det är många barn­familjer i dag som har sina farföräldrar och morföräldrar på långt geografiskt avstånd.

Ett annat alternativ är att bli ”klassmormor”. Där finns bland annat verksamheten klassmorfar.se som har funnits i flera år, och som erbjuder äldre att vara en extra resurs och stöd för barn i grundskolan, på lektioner, raster och i matsalen.

Jag har också ett annat lästips till dig. Journalisten Erik Sidenbladh har gett ut boken ”Hjälp, vi har fått barnbarn”. Trots titeln har boken även det andra perspektivet, att man inte fått barnbarn. Där finns kloka resonemang och tips kring detta i kapitel som ”När det inte blir några barnbarn”, ”Adoptiv­farmor” och ”Bli farfar på låtsas?”. En varm och livsklok bok om svåra ämnen, läs den gärna.

Och så ett sista råd, som delvis knyter an till acceptans:

Jag tror att det skulle underlätta för dig att ibland själv ta upp att du inte har barnbarn när omgivningen pratar om sina barnbarn som om alla i samtalet har det. Inte för att tillrättavisa de andra utan för att helt enkelt bli delaktig i samtalet, och normalisera dina erfarenheter av att inte har barnbarn, både inför dem och inför dig själv.

Jag tror faktiskt, även om du kanske förvånas när du läser det här, att det kommer att göra att du kommer att känna dig mycket mindre utanför.

Varma hälsningar och ta väl hand om dig!
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Frågeställaren tillhör dessutom en generation som skaffade barn ovanligt tidigt i livet. Förstföderskornas genomsnittsålder har aldrig varit så låg som på 60- och 70-talen. Det har alltså varit statistiskt mer sannolikt att den generationen får uppleva, och rentav kan förvänta sig, barnbarn. Numera dröjer många längre med att skaffa barn, kanske först när de är 30-40 år. Med enkel matematik inser man snabbt att framtidens mor- och farföräldrar kommer att få vänta mycket längre än dagens.

Kap Kennedy, 09:18, 22 november 2016. Anmäl

Bråk mellan syskon är vanligt – men oroar många föräldrar

Bråk – speciellt då bråk mellan syskon – är det som föräldrar frågar oftast om. Och det är nästan alltid mammorna som hör av sig. Psykolog Martin Forster har hittills svarat på över hundra frågor från Insidans läsare. I dag gör han en återblick.

Jag har svarat på läsarfrågor i DN sedan 2010 och nyligen skrev jag det hundrade svaret. När jag insåg det kände jag behov av överblick och sammanhang, eftersom jag i regel har svårt att komma ihåg vad jag skrev för en månad sedan. Därför kommer jag inte att svara på någon läsarfråga denna gång. I stället vill jag göra en återblick för att blottlägga mönster i läsarnas frågor genom åren.

Det förekommer ofta rapporter i medier om hur den psykiska ohälsan har ökat bland barn och unga på senare år. Även om det behövs mer forskning för att helt säkert kunna påstå det, pekar all tillgänglig statistik på att den negativa utvecklingen stämmer. Det är samtidigt viktigt att poängtera att det främst gäller tonåringar. Bland barn har läget i statistiken inte förändrats nämnvärt de senaste 20–30 åren.

Vilka problem upplever då de föräldrar som skrivit till mig?

Till att börja med är det tydligt att det är mammor som frågar – endast en minoritet av frågorna kommer från pappor. Om man ser familjelivet som ett teamwork finns det fortfarande en del kvar att göra när det gäller föräldraskap, där även allmän statistik bekräftar att mammorna ägnar mest tid åt barnen. Det finns inte så mycket forskning om hur ett jämställt föräldraskap påverkar barnen, men det finns studier som visar att relationen mellan föräldrar fungerar bättre i jämställda par, vilket indirekt påverkar barnen.

Ett annat intressant mönster i frågorna är att en klar majoritet av dem handlar om barn – inte tonåringar. Det är förstås vanligt att föräldrar inte har samma insyn i äldre barns problem, eftersom livet utanför familjen blir viktigare för tonåringar. Samtidigt visar allmän statistik att det är fler tonåringar än barn som mår dåligt, så kanske tonårsföräldrar i allmänhet skulle behöva vara mer involverade. Frågan är bara hur?

Det hör ju tonåren till att slå sig fri och kanske ta avstånd från föräldrar. Utmaningen är att släppa taget utan att helt förlora kontakten. Som en mamma vars dotter plötsligt börjat dricka alkohol och umgås i fel kretsar skriver: ”Jag undrar bara vad som har hänt. Hur har vår dotter kunnat byta fokus så snabbt? Varför har jag inte märkt något tidigare?”

Det vanligaste problemet som föräldrar har tagit upp är utan konkurrens konflikter och bråk. Nästan hälften av alla frågor jag får handlar om det. Det stämmer med statistik från Barn- och ungdomspsykiatrin där bråkighet också är en vanlig anledning till att söka hjälp.

Flera frågor handlar om det man kan förvänta sig, det vill säga ett barn med hett temperament som får våldsamma utbrott. Ännu fler handlar dock om konflikter i samspelet som inte nödvändigtvis blir våldsamma. Som till exempel en 9-åring som plötsligt blivit vresig och bara vill vara med kompisar, eller en brådmogen 8-åring som vill bestämma lika mycket som de vuxna. I flera fall kan man ana hur roller i familjen har låst sig och barnet som upplevs problematiskt har blivit syndabock.

Jag tycker ofta det är lättare att ge råd om utbrott jämfört med dessa mer komplexa relationskonflikter, som kan präglas av mer indirekt kommunikation. När budskap förmedlas mellan raderna ökar risken för skuld- och skamkänslor som kan bli svåra att reda ut.

Men den allra vanligaste konfliktfrågan jag får rör syskonrelationer. Det är ett brett spektrum med problem, från konkurrens mellan syskon till syskonbråk som övergått i regelrätt misshandel. Det är inte så konstigt att många frågor handlar om detta med tanke på hur vanligt det är att syskon bråkar.

I en studie fann man till exempel att barn i förskoleåldern i snitt bråkade åtta gånger i timmen.

Det finns inte så mycket forskning som handlar om hur föräldrar ska lösa problem med syskonbråk, kanske för att det betraktas som normalt. Den forskning som finns pekar dock på att föräldrar varken bör vara passiva (i hopp om att syskonen löser konflikterna själva), eller bli domare och försöka skipa rättvisa. Snarare gäller det att vara en medlare som kan lära barnen att ta varandras perspektiv och uppmuntra dem att själva finna kompromisser.

Det näst vanligaste problemet som kommer upp i frågorna, efter konflikter, är oro och rädslor av olika slag. Även detta stämmer med den allmänna statistiken om barns problem.

Många frågor handlar om separationsångest, som till exempel barn som inte vill lämnas på förskolan eller äldre barn som måste sova i föräldrarnas säng. Exempel på annan slags oro är 9-åringen som är rädd för döden, 13-åringen som oroar sig för Ebola och 3-åringen som inte vågar stå upp för sig själv mot kamrater.

Förutom att man som förälder måste vara lyhörd och försöka förstå vad barnets oro handlar om, brukar det vara avgörande att barnet får utmana rädslan gradvis. Men ibland vägrar barn att ta minsta steg och ofta leder sådana maktkamper till irritation och konflikter. Det är i sådana lägen som professionell hjälp kan behövas, när rädslan eller oron håller i sig och begränsar barnets möjligheter.

På tredje plats, efter konflikter och oro, kommer kamratproblem. Till exempel har jag fått frågor om en 7-åring som drar sig undan och tänker på sina gamla vänner, en 16-åring som alltid sitter hemma utan vänner och en 4-åring som blir utfryst på förskolan.

Kamratproblem är ju ingen dia­gnos som förekommer i statistiken, men är nog ett av de problem som känns tyngst för både barn och föräldrar. Dessutom är det ofta svårt att särskilja problem med kamrater från andra problem, som oro och nedstämdhet. En möjlig förklaring till att jag fått så få frågor om nedstämdhet är att det oftast märks i tonåren. Man vet samtidigt att problem som ensamhet och utfrysning under uppväxten innebär en risk för senare nedstämdhet. Som förälder känner man sig ofta maktlös inför barns kamratproblem, eftersom man har så lite inflytande över vad som sker utanför hemmet. Det kan också kännas tungt om man upplever att barnet saknar nödvändiga sociala färdigheter. Givetvis kan man behöva lära barn grunder i socialt samspel, men i regel brukar det vara mer fruktbart att låta barnet vara som det är och i stället försöka finna andra miljöer och sammanhang som ger möjlighet till nya vänner.

Den sista kategorin av problem jag vill ta upp är separerade föräldrar, som jag får en hel del frågor om. Det behöver förstås inte vara något problem i sig att föräldrar är skilda. Svensk forskning visar att barn till separerade föräldrar inte mår nämnvärt sämre än barn i övrigt, givet att barnet har god kontakt med båda föräldrarna (växelvis boende) och att föräldrarna har ett gott samarbete. Det som däremot är tydligt är hur destruktiva konflikter mellan föräldrar (skilda eller inte) påverkar barn negativt. Det är värt att göra avkall på ganska mycket för att upprätthålla en god relation föräldrar emellan.

Det går förstås att dra flera slutsatser av denna återblick, men för mig framstår en sak som särskilt tydlig. Även om problemen på ytan kan verka handla om barnets svårigheter och brister, framgår det påfallande ofta i berättelserna att hela familjen påverkar och påverkas på olika sätt. Att problem inte förekommer i ett vakuum kan vara bra att komma ihåg när man läser statistik om diagnoser och psykisk ohälsa hos barn.
Martin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 8

Sviker jag mina barn om min flickvän får del i lägenheten?

Han är arbetslös och utan besparingar. Hans flickvän har mycket god ekonomi. Nu vill hon sälja sin villa, stå med på hans hyreskontrakt och skriva samboavtal. Är det rätt mot hans tonårsbarn, som inte går bra ihop med flickvännen?

Fråga:

Som arbetslös och frånskild man utan utbildning, utan egendom och utan besparingar, lyckades jag träffa en välutbildad välbeställd kvinna. Mina unga tonårsdöttrar går alls inte ihop med min nya livskamrat men vi delar bostad,­ min stora hyresrätt,­ sedan ett par år. Döttrarna bor hos oss varannan vecka. Det går ganska bra på det hela, även om alla flickornas svartsjuka är tärande. Jag känner mig aldrig riktigt tillräcklig, vilket förstås gnager.

Min flickvän vill sälja sin villa och flytta in för gott, men jag är tveksam till hur relationen till mina döttrar ska utvecklas. Och mitt livs investering i hyresrätten blir i ett slag halverad eftersom flickvännen kräver att få stå på kontraktet. Att hon dels har mycket god ekonomi från början men också kommer att bli mångmiljonär vid husförsäljningen anser hon inte hör till saken alls, ­hon är mycket tydlig med att vi ska skriva samboavtal. Då hon efterhand bytt ut i stort sett alla mina gamla möbler och inventarier och äger även dessa, undrar jag om jag är för naiv och dessutom sviker mina barn med tanke på deras möjligheter att få del i lägenheten i ett framtida byte.

Goda vänner har rått mig att ”sälja in” halva min hyresrätt åtminstone, vilket kan tyckas rättvist. Dock är det ju formellt olagligt. Andra vänner anser jag borde lämnat henne för länge sedan. Fast vi älskar varandra.
Rådvill

Svar:

Visst är det ett dilemma som du hamnat i. Du har olika intressen att väga in, och att ta hänsyn till – som också verkar till synes ganska oförenliga. För det första ditt eget. För det är så att en bostad är så mycket än bara platsen där man bor. Den representerar även trygghet och kontinuitet, och ganska ofta är den en del av ens identitet.

Att hamna i ett läge där det finns risk att kanske förlora sin bostad är något som förstås väcker stark oro, och som man vill undvika. För det andra dina döttrars; många föräldrar bekymrar sig i dag över hur deras barn ska kunna få ett rimligt boende i ett läge där det nästan överallt i Sverige är bostadsbrist och höga bopriser. Din hyresrätt kan vara ditt sätt att kunna hjälpa dem. Så det är förstås ett viktigt intresse för dig att inte förlora den möjligheten.

Samtidigt finns din kärlek till din flickvän, och även om ni bor ihop i din hyresrätt blir det något annat om ni gör din hyresrätt till er gemensamma bostad även i formell mening, särskilt om hon också säljer sin villa. En vanlig föreställning är ett sådant steg är ganska avgörande i en kärleksrelation; det är att visa att man både vill och tror att relationen ska vara länge, kanske för alltid.

Det är ungefär så här jag uppfattar ditt dilemma. Mitt första råd till dig är att du vänder dig till en jurist som kan ge dig besked om vad du riskerar ur ditt och dina döttrars perspektiv om du skriver på ett samboavtal. En jurist som du också kan resonera med om vad som är rätt och rimligt att göra och inte göra i din situation, utifrån juristens erfarenheter och kunskaper.

Med andra ord, gör det som är klokt i ett läge av motstridiga känslor, bli mycket saklig och ta reda på vilka de faktiska omständigheterna är.

Inom många förhållanden råder tystnad kring det som vi i vid mening kan kalla för plånboksfrågorna. Forskning av sociologen Charlott Nyman vid Umeå universitet visar att få par diskuterar ordentligt hur pengar och andra tillgångar ska fördelas på ett rättvist sätt, utan uppdelningen sker ganska oreflekterat. Omkring 70 procent av paren som Charlott Nyman intervjuade hade gemensam ekonomi, men nästan inga kunde förklara varför de valt den lösningen. Det fanns en ovilja att prata om ”ditt och mitt”. Eftersom det ansågs krocka med starka föreställningar i parförhållanden om kärlek och gemenskap.

Så här har du nog en utmaning. Om du väljer att ifrågasätta din fästmös önskan om samboavtal för hyressätten, och vill ha en annan, som du tycker rättvisare, lösning så kan du bli anklagad för att du väljer ”ekonomin framför kärleken”. Detta har sin grund i en av de stora myterna om kärleken – att den övervinner allt, att ekonomin är sekundär när man älskar varandra.

En annan snarlik myt är att om man pratar om ekonomin och ”dina och mina intressen” är det ett tecken på att man inte litar på den andra, och kanske till och med har tänkt tanken att skilja sig, inte nu, men i framtiden. Underförstått, att inte bry sig om sådana frågor är ett bevis på ”riktig” kärlek. Detta är en stor myt!

Min erfarenhet är att om villkoren för den gemensamma ekonomin av någon i paret upplevs som orättvis, så blir det förr eller senare ett påtagligt hinder i relationen. Och riskerar att göra slut på kärleken. Så mitt råd är att du tar ett steg tillbaka och tänker efter noga vilka av dina intressen kring hyresrätten som du inte vill släppa taget om, och som sagt, gärna efter att du fått rådgivning av en jurist. För att i nästa steg faktiskt se på din fästmö som en motpart, och bjuda in till ett förhandlade om hur ni ska hantera dina och dina döttrars gemensamma intressen, dina egna respektive hennes – och era gemensamma intressen som par. För de finns ju också!

Blir detta allt mer knepigt och att ni känner att ni inte kommer vidare, så kan ett alternativ vara att ni vänder er till familjerådgivarna i den kommun där ni bor.

Ungefär hälften av alla par bråkar om ekonomin ganska ofta, enligt en studie från 2015 av SBAB, den statliga bolånebanken. Ofta handlar det om vardagsekonomiska frågor, som fördelning av kostnader, särskilt om paren har ojämlika ekonomiska förutsättningar.

Hur man förhåller sig till pengar, och den andras och ens egna intressen, i en relation handlar inte bara om just det; det har lika mycket att göra med hur mycket vi bryr oss om den andra och om vår egen självrespekt. Vi måste inse att hur vi och vår partner hanterar den gemensamma ekonomin återspeglar hur kärleksfull relationen är.

Att hjälpa vår partner att kunna ha en hygglig ekonomi och bli ekonomiskt oberoende av oss är en tydlig kärlekshandling. Att vi själva i vår tur tar hand om vår egen ekonomi och värnar om vår ekonomiska handlingsfrihet är ett tecken på självrespekt. Här närmar vi oss ett annat problem som kan ställa till det i parrelationer. Vi tenderar att lita alltför mycket på vad vår partner säger. När vi borde vara lika uppmärksamma på vad vår partner gör på beteendenivå. Ett exempel: om en person säger att hen älskar oss men ber oss att ta stora lån och härigenom riskera vår ekonomiska framtid finns det anledning att undra om personen genuint älskar oss.

Jag har tyvärr sett många gånger i parrelationer att någon i paret inte lyssnar på de varningssignaler som hen trots allt ser och upplever. Jag uppfattar att du tycker att något inte stämmer längre i din fästmös beteende kring din hyreslägenhet. Jag vet inte om du håller med mig, men jag får intrycket att det är något som gör dig orolig kring det som pågår, kanske är du också besviken och arg.

Så bör ni gå skilda vägar? Nej, men bestäm dig för vilka villkor som är rätta och rimliga när det gäller din hyresrätt, och som du inte kan kompromissa om. Var tydlig och ärlig med detta. Försök sedan att hitta lösningar som kan ge plats både för dina och dina barns intressen och er kärleksrelation.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Skaffa en ny och gemensam bostad! Om dina barn inte kan eller vill flytta, får ni vuxna vänta, för alla tonåringar växer upp. Och lägg alla papper om ekonomi på bordet! Var inte för naiv, utan kräv öppenhet. Lever man ihop har man rätt till samma ekonomiska standard, även om inkomsterna är olika! Så diskutera ekonomi och andra villkor innan ni ev flyttar ihop. Fråga henne vad hon förväntar sig av dig, och förklara vad du förväntar dig av henne, i både smått och stort. Lycka till!

Gro Birkelund, 01:23, 22 oktober 2016. Anmäl

...fall. Har diu någon aning om hur hennes ekonomi ser ut? Huset är kanske belånat över skorstenen? Förälskade män beter sig som 13-åringar hela livet. Du måste sätta dina barn före kvinnan. I mina ögon är kvinnan egoistisk och har kanske en dold agenda som visar sig senare men då är du utan bostad för dig dig och dina barn. Vänd på det hela och ställ krav på henne: du vill vara ensam med dina barn när de är hos dig, du inte tänker skriva något samboavtal. Tycker hon om dig stannar hon ändå.

Sue Dibden, 20:20, 7 oktober 2016. Anmäl

Utan utbildning, arbete, besparingar och egendom: Hur kan du inbilla dig att förhållandet med denna kvinna ska hålla någon längre tid. Behåll din lägenhet för dig själv, ta det ansvar du har för dina barn och se tiden an med kvinnan. Varför öht låta henne bo hos dig när dina barn är där? Barnen behöver dig här och nu. Låt inte kvinnan bestämma över dig med krav, låt inte henne skaffa fler saker till ditt hem. Du är mer än lovligt naiv. Man får inget gratis och det gäller även i detta ...

Sue Dibden, 20:11, 7 oktober 2016. Anmäl

Om man ser rent praktiskt på problematiken så är det oftast inte bara att kräva att man ska få stå med på ett hyreskontrakt, många värdar anser att bara en person ska stå på kontraktet. Detta är inget som man bara kan kräva då många värdar vill förhindra svartkontrakt och olagliga byten. Nästa problematik är att en hyresrätt ärver man inte. Ville utveckla detta men utrymmet räcker inte till, tänk även på besittningsrätten.

Frk N, 16:03, 3 oktober 2016. Anmäl

”Min vuxna dotter verkar tycka att allt jag gör och säger är fel”

Hon älskar sin dotter, men känner att hon aldrig duger i dotterns ögon. Ibland känns det nästan som att de är rivaler. Hur ska hon göra för att de ska få en bättre relation?

Fråga:

Jag skulle så gärna vilja vara en tillräckligt bra mamma, men jag känner att jag aldrig räcker till för min äldsta, nu vuxna, dotter. Hon är en fantastisk yrkeskvinna, vacker, en vänlig själ, fixar allt och ställer upp och jag älskar henne men allt jag gör och säger verkar vara fel. Jag duger helt enkelt inte. Och ändå känner jag att det är ju jag som fostrat henne till att bli kritisk och granskande. Ibland känns det nästan som om vi vore rivaler. Men vad har vi att vara rivaler om?

Skulle vilja tala ut med henne, men känner mig för feg för en konfrontation. Har alltid varit rädd för konflikter. Jag skulle så gärna vilja ha en varm och innerlig relation med henne. Vad gör jag för att komma dit? Undrar en mamma som gjort så gott hon kunnat!
”Otillräcklig”

Svar:

Hej! Det är svårt för dig som det är nu i relationen till din dotter. Att känna att man inte duger i en nära och kär relation är mycket smärtsamt. Min första reflektion när jag läste ditt brev var att när ditt brev kommer att läsas i DN kommer så många mammor och döttrar att känna igen sig! Mamma- och dotterrelationen är speciell till sin karaktär. Den kan rymma närmast unika känslor av närhet och värme, av solidaritet och förståelse kvinnor emellan. Men även svårhanterliga rivalitetskonflikter och starka känslor av besvikelse och ilska.

Du undrar vad du kan göra för att få ”varm och innerlig relation” till din dotter. Jag ska strax ge dig några råd utifrån det som inom psykologin kallas för kommunikationsfärdigheter – något som kan låta ganska tekniskt, men som lite mer vardagligt uttryckt handlar om att använda annorlunda sätt att förhålla oss till varandra och samtala än de gängse. Sätt som gör att vi kan undvika de kommunikationsfällor som ställer till det för oss.
Men låt mig först resonera om varför ingen annan relation än den mellan dotter och mamma verkar kunna röra sig så mellan djup kärlek och stor ilska.

Det är en myt att mammor och döttrar inte är rivaler. Snarare är det tvärtom. En psykologisk iakttagelse är att det i relationen mellan mammor och döttrar ofta finns inbyggt en maktdimension, som kretsar kring att få varandras godkännande. För dottern handlar det om att få veta att hon duger. För mamman att hon är en god mamma.

Den amerikanska professorn i sociolingvistisk, Deborah Tannen, har analyserat samtal mellan mammor och döttrar och hittat flera särdrag hos dem. Hon har bland annat skrivit boken ”Den där kan du väl inte ha? Att förstå hur mödrar och döttrar samtalar”. Hennes slutsats är att inga andra samtalar som mor och dotter. Hon använder sig av begreppet metabudskap för att förklara varför det kan bli så komplicerade och laddade samtal. Hon menar att ett samtal mellan en mamma och hennes dotter inte bara är de ord som sägs just då, utan att det är summan av flera olika samtal, varav vissa ligger långt tillbaka i tiden, och av det som uppfattas finnas mellan orden.

Här är ett exempel: ”Men skulle det inte passa bättre med en enkel grönsallad till den här varmrätten?” Det kan verka som en oskyldig replik, men dottern eller mamman (beroende på vem som sagt repliken) kan uppfatta det som att hon får återigen får veta att ”jag vet bättre”. Och en oproportionerlig ilska eller ledsenhet uppstår, som för den andra framstår som både orättvis och förbryllande. En del mammor beskriver det i Deborah Tannens studier som att de känner att de balanserar som på en knivsegg i samtalen med sina döttrar.

Jag föreslår att du frågar dig om din dotter är en kritisk och felsökande person enbart i relation till dig. Om svaret är ja är det möjligen så att du och din dotter är indragna i ett maktspel.

Ett första steg kan då vara att du accepterar att det finns ett granskande av varandra i era möten, en rivalitet er emellan. Från din sida kretsar det kanske kring ”avvisa mig inte”, och från din dotter ”kritisera mig inte” eller vice versa. Titta lite närmare på det som händer. Hur ser rivaliteten ut? Jag vet inte om du känner igen dig i detta, men enligt min erfarenhet finns mellan mammor och döttrar närmast en upptagenhet kring frågan om likheter och olikheter dem emellan som kan utlösa känslor av rivalitet.

Det är som bekant så att det enda vi kan förändra är oss själva. Så, om vill du gå vidare i den här riktningen, fundera på vad din rivalitet och konkurrens med din dotter kanske består av för känslor och tankar. Vad du vill du rätta till hos din dotter; livsstil, värderingar, tycke och smak och annat kanske? Var ärlig mot dig själv, och tillåt dig att ge plats även för det som känns olustigt att behöva upptäcka.

Nästa steg kan vara att du aktivt väljer att ha acceptans för era olikheter, och härigenom slutar att säga och göra det som kanske triggar din dotter att känna att hon behöver försvara sig genom att vara kritisk till dig.

Det kan också vara så att din dotter mer överlag är en kritisk person, och att det provocerar dig. En färdighet du kanske kan ha nytta av i era samtal i sådana lägen är SOAL, ”stanna upp, observera, acceptera och låt gå” för att förebygga att det blir ett ställningskrig. Här är ett exempel på hur det kan låta när något den andra säger triggar en stark känsla:

Stanna upp: Vilken känsla har du, arg, ledsen, rädd eller vad, och hur känns det i kroppen?

Observera: Var kvar i känslan ett tag, och agera inte på den. Lär i stället känna den.

Acceptera: Tillåt dig att känna det du känner, men trassla inte in dig i känslan, säg dig att känslor bara är känslor, och påminn dig om att den kommer att minska ganska snart om du låter den vara.

Låt gå: Släpp känslan, låt den glida iväg, som ett moln på himlen, eller ett löv på vattnet, och rikta istället uppmärksamheten fullt ut på den andre och det hon pratar om.

Det som kan ge dig kraft och styrka att tillämpa SOAL är att du påminner dig om att du gör det här för att relationen är viktig för dig. Att detta kan leda till att du låter bli att gå i försvar när hon kritiserar dig, eller att du låter bli att kritisera henne. Detta kan leda till att ni närmar er varandra eftersom motsatsen till att känna sig kritiserad är att känna sig accepterad och detta är något vi alla behöver.

Du skriver att du skulle vilja ”tala ut” med din dotter, men att du är ”för feg för en konfrontation”. Ett sätt att kunna kommunicera utan att det behöver leda dit är att använda korfattade jag-budskap.

Det skulle kunna låta så här från dig: ”Jag blir bekymrad och lite ledsen när du kritiserar mig” (sätt ord på dina känslor). ”Jag förstår att det jag sa gjorde dig ledsen” (visa att du kan förstå och ta ditt ansvar för det som hände). ”Jag vill så gärna att våra samtal kan bli bättre” (var positiv). ”Vad kan jag göra för att lyckas med det?” (använd öppna frågor för att tillsammans kunna hitta lösningar).

Och ett sista förslag, varför inte prova att vara ännu mer bekräftande i förhållande till din dotter? Visa med ord och handlingar din uppskattning av henne, ge henne din odelade uppmärksamhet när hon efterfrågar den, ge henne glada överraskningar, och erbjud din hjälp utan att hon efterfrågat den. Eller med andra ord, öka trevlighetskvoten i era möten.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 17

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Som del i en komplicerad mamma-dotterrelation så skulle jag nog råda att vara försiktig även med "jag-budskapen"... Med den högen bagage man generellt har så kan även dessa trigga agg. Satt och föreställde mig att min mor använde de föreslagna meningarna mot mig, och min känsla blev just det... "mot mig". Särskilt "...vad kan jag göra för att lyckas med det" skulle få mig att gå i taket om det kom från mor min. Alla andra i hela världen skulle dock antagligen få ett konstruktivt svar :D.

annan Camilla, 13:57, 13 september 2016. Anmäl

Hur ska vi få vår lilla dotter att kunna knyta an till andra vuxna?

Hon är 1,5 år gammal och ska börja förskolan i höst. Men hon är mycket reserverad mot andra vuxna. Hon panikskriker, och går inte att trösta, så fort föräldrarna är borta en halv minut. Finns det några tips inför inskolningen?

Fråga: Jag skulle vilja ställa en fråga om vår dotter som är ett och ett halvt år. Hon är vårt andra barn, med en storebror som är fyra. Hon har inte börjat förskolan än, utan är fortfarande hemma med oss föräldrar. Vi har delat på föräldra­ledigheten och är, tror vi, stabila och närvarande föräldrar. Våra barn är glada, aktiva, friska, och verkar i familjen må väldigt bra.

Så till själva frågan: Vår dotter är oerhört reserverad mot främlingar (vuxna). Hon har varit det sedan fyra månaders ålder, och sedan dess har i princip inga andra vuxna kunnat röra henne utan att hon gråtit. När vi försökt diskutera det med bvc eller personalen på storebrors utmärkta förskola, där lillasyster ska börja, har vi bara fått höra att det växer bort, och att alla barn är så här.

Vi upplever dock en distinkt skillnad mot vårt äldre barn, som också varit reserverad, men som kunnat ta till sig nya vuxna som varit trygga och återkommande, och också mot andra blyga barn. Det här är inte blyghet som vi upplever det, hon interagerar gärna med andra vuxna om vi är närmare än de andra vuxna. Vi har naturligtvis försökt exponera henne för sociala situationer med våra vänner, utan att på något sätt tvinga på henne umgänge när hon signalerat att hon inte vill.

Nu, när hon är 18 månader, är det stört omöjligt att tänka sig att hon skulle kunna bli bytt på och få en måltid av en annan vuxen. Hon panikskriker och går inte att trösta om vi försvinner en halv minut (och är vi borta flera minuter eskalerar det snabbt och intensivt). Vi oroar oss för inskolningen på förskolan i höst.

Vi har fått kommentarer från förvånade vuxna i omgivningen om att detta antingen är för att vi är för mesiga som föräldrar och att det bara är att lämna henne, eller att det handlar om en otrygg alternativt för intensiv anknytning, kommentarer som sårar eftersom de träffar oss mitt i vår oro.

Vår dotter får gärna vara blyg, men både för hennes och vår skull skulle hon behöva kunna knyta an till någon/några få andra vuxna.

Svar: Jag förstår verkligen er oro, eftersom det finns få saker som är så plågsamma som att lämna ett förtvivlat barn. Samtidigt vill jag påstå att inskolning på förskolan ofta går bättre än man tror. Många barn som hemma visat stark oro över att skiljas från föräldrarna kan oväntat snabbt vänja sig och känna trygghet på förskolan, inte minst när föräldrarna känner förtroende för pedagogerna, vilket ni verkar göra.

På samma gång talar era erfarenheter av att försöka lämna er dotter till barnvakter eller andra vuxna emot min förhoppning. Det som ändå gör mig hoppfull är att många barn kan uttrycka stark förtvivlan över att lämna föräldrarnas famn, så länge föräldrarna finns i närheten. Det kan låta hjärtlöst, men det räcker sällan med några minuter för att ett barn ska hinna lugna ned sig och kunna finna trygghet hos andra.

Samtidigt kanske det är just den här reaktionen ni brukar få – att andra försöker lugna er och mellan raderna påstå att ni är överdrivet oroliga. Ni kan ju faktiskt ha rätt i er oro – er dotters rädsla för separationer kanske är allvarligare än hos ”normalängsliga” barn och den kommer kanske inte alls att ge med sig som den brukar.

Mitt första råd blir därför att återigen prata med pedagogerna inför inskolningen. Be dem att beskriva hur de brukar göra med barn som är mer rädda och förtvivlade än vanligt. Mitt nästa råd är att följa deras råd, givet att de inte verkar helt fel. Utgå från att det kan fungera, för det gör det som sagt ofta även med mycket oroliga barn. Jag ger det rådet eftersom barn uppfattar föräldrars oro, vilket förstås gör det svårare för barnet att känna trygghet med andra vuxna.

Det mest grundläggande för en bra inskolning är att pedagogerna är lyhörda och närvarande när de möter barnet. Det låter självklart, men ibland tycker jag att det kommer i skymundan för uppmaningar om att föräldrarna måste ”kapa bandet” och ”släppa taget”. Under inskolningen kan ni försöka uppfatta om ert barn verkar känna sig mer trygg med någon särskild av pedagogerna. Vissa förskolor använder sig av en ”anknytningsperson”. Diskutera hur de gör på er förskola och om det finns möjlighet att byta anknytningsperson ifall er dotter verkar ty sig mer till någon särskild.

Det finns också en diskussion om så kallad föräldraaktiv inskolning, vilket innebär att föräldrarna är med några hela dagar för att sedan lämna helt (men vara tillgängliga vid behov). Jag tycker att det finns flera fördelar med den föräldraaktiva inskolningen, givet att den genomförs på ett lyhört sätt. I traditionell inskolning är man kortare stunder på förskolan och föräldrarna ska gradvis dra sig undan alltmer. Upprepade små separationer kan väcka barnets osäkerhet. Det värsta för ett ängsligt barn är oförutsägbarhet – är mamma/pappa på väg att gå nu? Om föräldern i stället är med hela dagar får barnet en chans att utforska miljön och lära känna personal och barn i lugn och ro.

Har barnet verkligen hunnit bli tryggt med pedagogerna på bara ett par dagar? Om ni märker efter ett par dagar att det behövs mer tid tycker jag inte att det finns några hinder för att ni är där ytterligare några dagar. Men, när ni sedan ska lämna tror jag att det är bäst att göra ett tydligt avsked och att ni är borta ett par timmar.

Det vanliga rådet är att lämningen ska vara snabb och tydlig, eftersom barnets förtvivlan brukar förvärras av utdragna avsked. Hjärtat går förstås itu när man kallhamrat ska kliva ut genom grinden och lämna barnets tårar och skrik bakom sig. Finns det ingen gräns för hur ledset ett barn får bli? Här tycker jag att just lyhördheten är viktig, både hos pedagogen och hos föräldern.

Även om man ska försöka göra snabba och tydliga avsked, handlar det också om tajmning. Om avskedet blir för abrupt eller sker när barnet är helt ur balans blir det onödigt jobbigt. Sök därför givetvis upp en pedagog innan avskedet om ingen finns i närheten. Vänta med avskedet tills barnet är engagerat i någon aktivitet eller när pedagogen har fångat dess uppmärksamhet. Gör också avskedet till en ritual – kram och hejdå på samma sätt varje morgon.

Vad ska ni göra om er dotter fortsätter att vara förtvivlad på förskolan även efter inskolningen? I det långa perspektivet finns det anledning att vara hoppfull. I en aktuell studie följde man barn under flera år och såg att majoriteten av barn i er dotters ålder med stark separationsångest inte hade mer besvär än andra barn när de var 4–5 år. Och om problemen inte ger med sig av sig själva har kognitiv beteendeterapi visat sig hjälpa större delen av barn som deltar i behandlingen.

Jag vill avsluta med att ta upp det du skriver om anknytning. Det är viktigt med en trygg anknytning mellan föräldrar och barn, men beklagligt att detta ofta blir den dominerande förklaringen till att barn har svårt för att bli lämnade, eftersom sambandet inte är så starkt. Forskning om oro och rädsla hos barn pekar på att andra faktorer, som erfarenheter utanför familjen och medfödda egenskaper, har större betydelse. Exempelvis vet man att en del barn är mer avvaktande inför nya situationer från födseln, vilket gör det svårare med separationer.
Martin

Läs mer: På www.forster/referenser160905 kan du läsa mer om forskningen som diskuteras i svaret.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

”Hur ska vi bryta de negativa mönstren runt vår äldsta dotter?”

På många sätt har de det bra, men i familjen uppstår ­mönster med konflikter och negativ uppmärksamhet runt äldsta dottern, tolv år. Flickan har dålig självkänsla och låga tankar om sig själv, tror föräldrarna. Hur kan de förändra mönstren och ­hjälpa henne?

Fråga:
Vi är en familj med två vuxna och tre barn (tolv, tio och fem år). På många sätt har vi det bra, men det uppstår negativa mönster i familjen­ som ofta kommer att handla om vårt äldsta barn. Nu känner vi föräldrar att det är väldigt viktigt att vi bryter de mönstren och att vi inte vet vad vi ska göra.

Vårt äldsta barn hamnar ofta i ­lägen där det är bråken mellan oss och henne som tar plats i familjen. Hon är också väldigt osäker socialt (som liten var hon väldigt blyg, nu pratar hon på men osäkerheten kring vad andra tycker och så vidare är stor). Jag uppfattar också att hon har dålig självkänsla och att hon har låga tankar om sig själv. Den delen är det som gör mest ont att se.

Hon är alltid beredd att starta en ny konflikt eller kasta sig in i en annan, där hon egentligen inte var med från början. Ofta känner hon sig väldigt missnöjd och ”drabbad”, som att saker är jobbigare och värre för henne än för andra. Det blir ju också ett negativt fokus när det är så mycket bråk och ingenting sker utan konflikt. I familjen skapar det också mönster där vår mellanunge får gjuta olja på ­vågorna allt som oftast och det känns inte som något positivt mönster.

Vår uppfattning är att för mycket negativ uppmärksamhet finns runt vårt äldsta barn. När vi ska göra saker tillsammans så vill hon oftast inte vara med och hon delar inte med sig så mycket eller pratar om hur hon har det. När vi frågar om läget är det oftast dåligt och det är svårt att vända samtalen till något positivt.

Nu är detta en lätt överdriven bild för att tydliggöra problematiken, hon är också ett väldigt roligt och härligt barn och vi älskar henne innerligt.

Vårt barn funkar bra i skolan och i andra sammanhang. Hon har inte så många kompisar, men det känns ofta självvalt (hon säger nej när de frågar) och hon har ett stort behov av att få vara för sig själv.

Vi vet inte hur vi ska bryta de negativa mönstren hemma, eller hjälpa henne till en bättre självkänsla och en mer positiv syn på livet och tillvaron. Allra mest undrar jag över hur jag ska kunna hjälpa henne till en bättre självkänsla och till att hon ska känna sig mindre drabbad i livet.
Tacksam för alla tips och råd

Svar:
Tack för ditt brev, som jag tycker vittnar om god insikt om hur viktigt det är att vara medveten om roller och mönster som kan uppstå i en familj. Konflikterna kanske springer ur dotterns låga självkänsla och upplevelse av att vara drabbad, men de kan också bidra till att förstärka hennes negativa bild av sig själv och tillvaron. Jag kommer att fokusera på självkänslan i mitt svar, eftersom det är den delen av problemet som smärtar mest.

Låg självkänsla kan betyda så många olika saker och det är därmed svårt att ge specifika råd om vad som skulle hjälpa just er dotter. Jag kommer därför ta upp vad det oftast brukar handla om hos de barn och ungdomar jag möter.

En vanlig grund till låg självkänsla är social osäkerhet. Du skriver att din dotter tidigare var väldigt blyg och att hon i dagsläget inte har så många kompisar. Du skriver samtidigt att det verkar vara självvalt. Så kan det vara, men ibland kan barn vara bra på att maskera/hantera en social osäkerhet genom att ”välja” att inte umgås med andra. Det behöver inte vara ett medvetet val, utan kan med tiden bli ett mönster där man ständigt väljer det bekväma alternativet (vara hemma ensam) framför det obekväma (att vara i en social situation).

Jag påstår inte att det alltid är självbedrägeri att välja bort umgänge och att alla barn måste ha många kompisar. Jag vill bara uppmärksamma er på möjligheten att det kan vara så. För många barn (och vuxna) som ”valt bort” umgänge kan nya världar öppnas när de inser att de delvis har gjort det på grund av osäkerhet. Jag gissar att ni pratar med er dotter om detta och mitt råd är att fortsätta med det. Försök att vara lyhörda och haka på när hon pratar om vänner.

Tricket är att vara nyfiken och förstående, så att hon inte upplever sig ifrågasatt. Om ni märker att hon ibland undviker umgänge på grund av osäkerhet kan ni försöka peppa henne att utmana sig mer.

En annan vanlig grund till låg självkänsla är att man alltför ofta vänder blicken inåt, på bekostnad av att uppfatta vad som sker i omgivningen. Detta fenomen har inte bara med självkänsla att göra, utan lyfts fram som viktigt för hur man mår i stort. Det är exempelvis mycket större risk att man känner sig drabbad i livet (som er dotter), ju mer man fokuserar på sig själv.

Det har också visat sig ha en avgörande betydelse för social osäkerhet/blyghet. Om man känner sig socialt osäker i en situation förstärks osäkerheten i takt med att man riktar uppmärksamheten mot sig själv och sitt eget beteende. När man arbetar med sådana problem i terapier är därför ett återkommande inslag att träna på att uppmärksamma omgivningen. Ni kan i naturliga samtal med er dotter försöka hjälpa henne att rikta uppmärksamheten utåt. Om hon exempelvis börjar klandra sig själv kan ni ställa frågor som vänder hennes blick utåt. Vad gjorde de andra? Vad sa de? Frågorna måste vara nyfikna snarare än ifrågasättande.

En tredje vanlig orsak till låg självkänsla (och allmänt missnöje) är roller och kommunikationsmönster inom familjen, vilket du själv tar upp i brevet. Jag uppfattar att ni föräldrar är medvetna om detta, men ni verkar ändå ha fastnat i ett mönster där det blir mycket negativ uppmärksamhet kring den äldsta dottern.

Hur ska ni bryta detta? Det brukar vara fruktbart att förändra något konkret i hur man umgås inom familjen, som exempelvis att umgås i nya konstellationer. Kan ni exempelvis dela upp er i någon av de situationer som brukar leda till konflikter och missnöje?

När hela familjen är tillsammans återstår bara att skärpa sig och försöka förändra de negativa mönster som uppstår, även om det är svårt. Det kan ofta vara bra att börja med att reflektera över sina förväntningar. Det är givetvis bra att vara positiv, men det är inte så lyckat om barnet märker att föräldrarna hoppas på en positiv reaktion som kanske inte alls matchar barnets känsloläge. Det är oftast bäst att vara neutral och öppen för att barnet kan reagera hur som helst.

Det är svårt att inte bli irriterad på någon som ofta är missnöjd. Det blir en ond cirkel där den som är missnöjd med tiden får allt mindre stöd och bekräftelse. Det bästa sättet att bryta detta mönster är att snabbt och ofta bekräfta barnets negativa upplevelser och känslor.

Det låter självklart, men när ett barn visar missnöje brukar föräldrar ofta först försöka muntra upp eller argumentera emot, vilket i regel bara väcker mer missnöje. Detta gäller förstås även mellan vuxna. Om man tar upp ett jobbproblem med sin partner vill man oftast hellre höra ”jag förstår” än ”varför gjorde du inte så här…”. Även om man inte tycker att barnet har fog för sina känslor gäller det att visa att man på något plan ändå kan förstå vad det upplever.

Pröva att göra det några gånger utan att över huvud taget försöka förändra eller påverka vad er dotter känner. Om hon fortsätter att vara negativ fortsätter ni bara att bekräfta. Ni kan ställa frågor, men bara i syfte att förstå – inte ifrågasätta. Det är inget magiskt trick, men kan faktiskt ofta mildra negativa mönster i kommunikationen.
Martin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 27

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Den äldsta flickan uppges vara 12 år och är därmed på god väg in i en ålder med tonårsproblematik. Spontant tycker jag att mycket av det som beskrivs påminner mest om det. Det innebär inte att råden i svaret är fel, men kanske borde föräldrarna fokusera mer på att flickan genomgår en normal fas i livet, än att försöka koppla ihop allt med tidigare uppvisad blyghet, etc. Blyg eller inte, man är sällan en kul person i den där åldern.

Kap Kennedy, 14:03, 13 juni 2016. Anmäl

”Är jag självisk som inte vill vara så länge i min mans hemland?”

Hennes man drömmer om att de ska flytta till hans hemland. Men hon har aldrig velat det. Nu ska familjen snart tillbringa en längre tid där, men hon vill egentligen inte vara borta hemifrån så länge. Hur kan hon säga det utan att såra honom?

Fråga:

Jag är gift med en underbar man från ett annat land. Han flyttade till Sverige för min skull, men han har trots snart sju år här ändå hemlängtan. Han drömmer om att flytta till sitt hemland och pratar ofta om det. Jag vill inte bo där och har aldrig sagt att jag vill flytta dit med honom.

Innan barnen kom åkte jag till honom och bodde där ett tag, jag lärde mig språket och kulturen. Vi har varit där med våra barn under föräldraledigheter också. Innan barnen kom var det okej att vara där. Men det var jobbigt för mig de gånger vi varit där med barnen. Första gången mådde jag väldigt dåligt på grund av att man lever mycket mer instängt och begränsat i hans hemland. Även om jag älskar hans familj, landet och folk där så vill jag inte vara där mer än kortare perioder, helst en till två månader. Men jag skulle kunna tänka mig sex månader också för hans och barnens skull.

Snart ska vi åka dit för en väldigt lång period. Jag har lyckats ta tjänstledigt från jobbet och vi har sagt upp barnens förskoleplatser. Jag vill egentligen inte vara borta så länge, men jag vågar inte säga det till honom för jag vill inte såra hans känslor. Dessutom känner jag det som om han ”offrat” sig, gett upp familj, karriär och så vidare för att flytta till mitt land, och då är den period vi ska vara borta ingenting i jämförelse.

Jag oroar mig för att han ska få svårt att komma tillbaka in på arbetsmarknaden när vi kommer tillbaka till Sverige. Han har nyligen lyckats få in en fot på arbetsmarknaden och då åker vi bort. Det är ett ganska tufft ansvar som vilar på mina axlar, att vara den som har fast jobb och inkomst. Så har det varit under hela småbarnsperioden och det sliter på mig. Det har varit bättre det senaste året då han haft jobb. Han har mått bättre när han har jobbat och samtidigt är det skönt att han har haft en fast inkomst.

Han har haft svårt att komma in på arbetsmarknaden trots att han är både smart, social och högutbildad, men nu när det äntligen lossnat ska vi åka bort en lång period och då kommer han kanske att vara tvungen att starta om från början när vi kommer hem.

Jag försöker vara positiv till resan. Men jag får ont i magen när jag tänker på hur länge vi ska vara borta. Det är svårt att kontrollera mina känslor. Jag är väldigt hemkär. Samtidigt vill jag gå honom till mötes, och dessutom ge våra barn en chans att lära känna sin andra kultur och sitt andra språk helt och fullt. Men för mig skulle det räcka att vara borta ett halvår.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det känns inte bra att dölja mina känslor för min livskamrat. Vi brukar prata om det mesta, men jag tror att han kommer att bli sårad och ledsen om jag säger nu att jag inte vill åka. Jag har ju varit med på den här planen i flera år. Men nu när det närmar sig så känner jag ett motstånd mot att vara borta så länge och jag vet inte hur jag ska komma över det.

Jag visste ju när vi gifte oss och skaffade barn att det inte skulle bli helt enkelt. Men vårt liv är ändå så fint ihop och jag vill inte förstöra det vi har genom att vara självisk och säga att jag vill stanna hemma. Jag vill hellre försöka se möjligheterna med resan. Men samtidigt har jag lärt mig att man inte ska gå emot sina känslor alltför mycket. Jag vet inte hur jag ska tänka.

Svar:

Hej! Du har förstås rätt i att det är fullt rimligt att du berättar för din man om din oro inför resan. För din egen skull – du måste känna dig mycket ensam med din oro – och för din mans skull. Det går ju inte att utesluta att han kan tänka om, bara han får veta hur du tänker och känner.

Jag vill inte heller utesluta att även din man kanske känner en viss tveksamhet. I en situation när man uppfattas som den som tagit initiativet till något, och är den som har störst intresse av det som ska ske, kan det vara svårt att berätta om en växande tveksamhet. Du berättar ju om en hel del omständigheter som borde kunna göra även din man oroad inför vad er långa vistelse i hans hemland kan innebära.

När saker och ting verkligen ska ske, och inte ”bara är drömmar”, så brukar en verklighetsförankrad osäkerhet ofta dyka upp även hos den mest målinriktade. Jag får en bild av er som två hyggliga och kärleksfulla personer där ingen hittills vågat ta initiativet till att prata om er möjligen ömsesidiga tveksamhet inför hur rimlig resan är. Du av oro för att såra din man, och han möjligen för att det känns svårt att backa.

Oavsett vilket är det förstås din fulla rätt att berätta att du inte vill vara borta så länge, och att bli lyssnad till. Det kan låta som en plattityd, men sanningen är ju att ett äktenskap handlar om ett ömsesidigt givande och tagande. Du har dessutom flera sakliga skäl till din oro. Om det var svårt för honom att få arbete i Sverige kommer det inte att bli lättare med långa perioder utomlands. Det är du som måste ta initiativet till ett uppriktigt samtal, och det ganska raskt, när det fortfarande finns tid att ordna till saker och ting.

Första steget bör vara att du gör tydligt för dig själv vad du faktiskt vill, vad du kan kompromissa om, och vad som inte är förhandlingsbart. Du ger ett exempel på en möjlig kompromiss i ditt brev, att det för dig ”skulle räcka med att vara borta ett halvår”. Sätt dig gärna med papper och penna. Skriv ned dina tankar om detta. Och varför inte skaffa dig ett ”bollplank” när du gör detta? En klok vän, eller en annan person i din krets som du litar på.

Nästa steg kan vara att du säger till din man att du vill samtala om er resa. Gör det enkelt, utgå från dig själv, berätta om din oro. Kritisera inte, och säg att du vill att din man lyssnar på dina skäl till att du blivit allt mer tveksam till att vara borta så länge, och att du vill hitta en lösning som ni helst båda kan acceptera.

Erbjud sedan din man att ni tillsammans tittar närmare på både fördelar och nackdelar med att vara borta länge. Du börjar, och din man bara lyssnar. Låt din man fortsätta, och nu lyssnar du.

Sista steget, som är början till att försöka komma till en gemensam lösning, är att ni ställer er frågan: Vad innebär det här för oss?

Berätta vad du kan kompromissa om. Fråga din man vad han kan kompromissa om. Börja problem­lösa kring det som dykt upp som nackdelar. Sträva efter att bli ett team som jobbar ihop för att komma fram till något bra för er båda.

Om ni bestämmer er för att vara långa perioder i din mans hemland, ta reda på vilka lagar gäller där för dig som kvinna och vilken rätt du har till dina barn. Utrikesdepartementet erbjuder information på sin hemsida.

Jag är optimistisk när det gäller era möjligheter att komma överens. Men skulle det inte bli så måste du ta ställning till var din gräns går för vad du vill delta i. I det läget är mitt råd att ni vänder er till familje­rådgivningen i kommunen där ni bor.

Den kritiska frågan för andra i din situation har varit om man kan fortsätta att vara tillsammans när man vill olika saker.

Det kan finnas ett annat, och för tillfället vilande, bekymmer er emellan som ni förr eller senare måste hantera. Och det är att du inte vill bo permanent i din mans hemland, men din man ”drömmer om det” och pratar ofta om det. Även det här måste ni ganska snart reda ut med varandra.

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Maria Mendez, ja, men nu handlar det om en invandrare som helt frivilligt har flyttat till Sverige och gift sig med en svensk kvinna. Och då bör han också visa förståelse för hur hans fru tänker. Hon kanske kommer att känna sig kränkt om hon måste anpassa sig efter vad som gäller i ett annat land. Förståelsen bör vara ömsesidig. Antingen hittar de en kompromiss eller så måste de gå skilda vägar.

Natalia Zinovjeva, 12:31, 19 maj 2016. Anmäl

Tänk pà dina barn och deras framtida liv och möjligheter i Sverige jämfört med detta land. Tänk pà deras fysiska och sociala välmàende, tillgàng till utbildning, bra sjukvàrd, jobb och inte minst frihet och trygghet och rätt att leva som de vill. Lyssna pà din magkänsla. Lita till din intuition. Var uppriktig mot dig själv och det liv du vill leva. Denna enorma förändring ska göras enbart om du är övertygad och för att du vill - inte för att du är rädd för att sàra eller ràdd för ngt annat

Annica Centonze, 13:32, 18 maj 2016. Anmäl

Det låter som rådgivaren som svarat på brevet inte riktigt förstår hur annorlunda ofta vi invandrare tänker, och hur annorlunda kulturerna är. Tex så kan "problemlösning" i form av "familjerådgivningen" uppfattas som en stor kränkning för män från tex Iran eller Turkiet. Även män i mitt hemland faktskt, skulle reagera så.

Maria Mendez, 13:56, 16 maj 2016. Anmäl

Oj, vad många frågor det här väcker. Exakt hur lång tid är en "väldigt lång period"? Tydligen längre än sex månader men innebär det ett år, två år eller fem år? Hon oroar sig för hans möjligheter att komma tillbaka på den svenska arbetsmarknaden senare, men försörjningen i makens hemland är uppenbarligen inte aktuellt som problem. Ska han jobba men inte hon? Yrkesarbetar kanske inte kvinnor där? Om de inte ens lyckas prata med varandra om dessa saker kan det ju bara sluta illa.

Kap Kennedy, 13:39, 16 maj 2016. Anmäl

”Hur kan vi få sexåringen att flamsa mindre och lyssna mer?”

Den sexårige sonen är aktiv och intensiv. Han kommer ofta in i en särskild sinnesstämning där han ”flamsar”, som föräldrarna kallar det, och hans yngre bror rycks med. Föräldrarna har försökt hantera det på olika sätt, men nu är de uppgivna och trötta. Psykolog Martin ­Forster kommenterar.

Fråga:

Vi har tre barn mellan ett och sex år. Sexåringen har hela sitt liv varit mycket aktiv med massor av spring i benen som vi försökt kanalisera in i konstruktiva aktiviteter bestående av framför allt utelek av alla de slag, med ökande inslag av sporter. Förutom springet i benen så finns en intensitet hos honom som ligger mer på det psykologiska planet. Vi hade under en period funderingar omkring adhd men har avskrivit det då han sitter länge med fullständig koncentration exempelvis när vi läser för honom. Intensiteten är lite svår att beskriva. Vi kallar det för att han flamsar. Han kan omöjligt sitta still, snor runt och upp och ned, fnissar oavbrutet, pratar med hög röst, viftar omkull saker och råkar slå till folk i närheten, gör diverse enerverande ljud. Och lyssnar icke på vad vi föräldrar (eller någon annan vuxen) säger. När han inte flamsar så lyssnar han, men det är som att han går in i en särskild sinnesstämning med skygglappar och öronproppar när han flamsar. Detta är numera ett problem på hemmaplan. I förskoleklassen sköter han sig bra.

Femåringen är en levnadsglad unge som gärna hänger på i flamset. Men han lyssnar på ett helt annat sätt och håller det hela på en lugnare nivå än sexåringen. De drar dock i gång varandra.

Vi har försökt jobba runt detta på olika sätt, verkligen ansträngt oss för att hitta bra lösningar och vara konsekventa och tydliga. Det har fått bli ungefär så här: Tydliga och få regler, så att det inte blir tillsägelser precis hela tiden. Flams är tillåtet dels utomhus, dels inomhus men inte under måltider eller sista 30–60 minuterna före läggning. Vi håller låg profil, uppmuntrar inte skoj och bus (vilket verkligen är jättetråkigt). Vi påminner lugnt och kortfattat i de situationer när det ändå flamsas då det inte är tillåtet. Därefter säger vi till skarpare. Sedan har vi provat olika konsekvenser när det ändå inte fungerar, till exempel gick vi ett tag ut med sexåringen på bron en stund för att lugna ned stämningen. Vi har försökt ignorera det hela, vi har infört belöningssystem för att motivera till lugn kring matbordet och på kvällen och så vidare. Vi tyckte nog att det hade blivit bra mycket bättre, men det är fortfarande ett stort problem.

Vi är uppgivna nu och utan fler idéer. Vi vill ha ett mysigt och härligt familjeliv där vi kan vara glada och hitta på saker tillsammans och njuta av tillvaron, men vi är fast i flamsträsket där vi ofta tvingas välja mellan att acceptera flamsandet (som kan vara så illa att vi vuxna inte kan prata med varandra, att lillasyster blir skrämd, att vi gör oss illa på sexåringen som flaxar okontrollerat, och som är så intensivt och psykiskt utmattande att vi tappar lusten till det mesta), eller att försöka bli av med det på något sätt.

Hjälp oss med tips om hur vi kan hantera flamsandet på ett bättre sätt, och hur vi kan få barnen att lyssna utan att höja rösten när de är i ett flams-stim.

Svar:

Tack för ditt brev. Som förälder blev jag lite trött bara av att läsa det, eftersom du ger en så målande beskrivning av hur en förväntat harmoniskt kväll mynnar ut i kaos. Jag kan garantera att vi är många som känner igen oss. Jag gissar därför att andra kan avfärda ert problem med att barn är barn. Givet­vis kan en del föräldrar behöva sänka sina förväntningar på familjelivet och barnen, men jag uppfattar inte att ni har för höga krav. Tvärtom verkar ni ha ansträngt er för att acceptera läget.

Varför blir era killar så flamsiga trots alla ansträngningar? Självklart har barnens personlighet betydelse, men jag vill fokusera på andra möjliga orsaker – saker som ni faktiskt kan påverka. Till att börja med är det viktigt att reflektera över grundläggande saker som sömn och kost. Det beteende du beskriver låter som ett trött, hungrigt och kanske utmattat barn. Ni har säkert tänkt på detta, men ta ett varv till och försök att se mönster. Varierar problemet beroende på dessa faktorer? Finns det anledning att lägga barnen tidigare? Runt tio timmars sömn är rekommendationen för en sexåring. Har ni testat att ge ett extra mellanmål eller att ge mat tidigare?

Du skriver att er sexåring sportar och är ute mycket – blir det bättre de dagar han rört på sig? Eller har han kanske för mycket aktiviteter? Finns det någon aktivitet och miljö där han kan koppla av? Till sist – hur mycket skärmtid har han och när stänger han av skärmarna för kvällen?

Vid sidan av dessa grundläggande villkor för att barn ska kunna vara lugna och harmoniska, så har förstås samspel och kommunikation i familjen betydelse. Du skriver att ni har försökt att ge flamsandet så lite uppmärksamhet som möjligt. Jag tycker det låter vettigt och det har också blivit bättre. Så varför blir det inte helt bra? En vanlig fallgrop är att barn och föräldrar har olika bilder av vad som är okej. Det är svårt att dra gränsen mellan acceptabelt skojande och flamsande som stör. Det kanske är glasklart för era barn, men diskutera annars igen och ge många exempel på både skoj och flams.

Ni kan förstås också anstränga er ännu mer för att ge mindre uppmärksamhet åt flamsandet, vässa poängsystemet mer och vara ännu lugnare när ni säger ifrån. Frågan är bara hur långt ni kan nå den vägen, inte minst med tanke på att pojkarna kan trissa upp varandra. Jag tror att det kan vara en poäng att fokusera mer på samspelet vid sidan av måltider och läggningar.

Du påpekar hur tråkigt det blir att hålla låg profil och avstå från skoj och bus med barnen. Kanske ni ska göra tvärtom – när det inte är måltider eller läggning prövar ni att fullständigt ge er hän åt flamsa på barnens villkor. Inte hela tiden förstås, men någon gång varje dag kan ni testa att hänga på. Jag ser flera syften med det. Dels visar ni att flams och bus är roligt i vissa sammanhang, dels brukar en stunds gemenskap och glädje minska risken för konflikter och problem i nästa stund. Om barnen har fått busa fritt med er innan middagen är chansen större att de lyssnar när ni ber dem vara lugna vid bordet.

Oavsett vilka problem eller konflikter som finns i en familj, brukar det vara fruktbart att avsätta tid för umgänge och lek. Även när föräldrar redan tillbringar mycket tid med barnen brukar det vara meningsfullt att försöka utöka den tiden något – och framför allt att man som förälder försöker vara fullständigt närvarande i umgänget.

Jag vill avslutningsvis återknyta till inledningen, där jag konstaterade att ni verkar vara bra på att acceptera att det blir en del flams med en fem- och sexåring som har mycket spring i benen. Jag har samtidigt mött många föräldrar som i ivern att lösa ett problem tappar perspektivet. Det blir en dragkamp där barnen uppfattar att föräldrarna ständigt är missnöjda, vilket i sin tur väcker motstånd hos barnen. Min poäng är inte att ni ska acceptera flamset eller att förminska det problemet, men att ni bör försöka undvika att hamna i en dragkamp. I längden kan den bli ett värre problem eller faktiskt bidra till mer flams. Om ni känner att ni hamnat där, försök att höja blicken och se de goda stunder ni haft och påminn er om de fina sidor barnen har. Då kan det vara lättare att släppa taget och att acceptera att just den här kvällen blir ett fullständigt kaos där ingen får en syl i vädret. Det kanske till och med är lika bra att flamsa med.

Martin Forster

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 24

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Åh, vad jag känner igen mig. I allt. FS skriver att de tänkt på adhd men sedan tänkt att det inte kan vara det eftersom barnet kan koncentrera sig ibland. Bra att veta kan vara att barn med adhd inte behöver sakna förmåga att koncentrera sig. Adhd eller inte - för oss har det hjälpt att läsa på kring metoder som föräldrar till barn med adhd använder. Att se flamset som ett tecken på trötthet som kan förebyggas eller avhjälpas just som trötthet har också varit en hjälp för oss.

Helena R, 18:53, 14 maj 2016. Anmäl