”Hur ska jag hantera min högkänslighet på bästa sätt?”

Fråga: Hej Liria! Jag lyssnade på dig i radioprogrammet ”P4 Extra” om ”Lär dig göra det bästa av din högkänslighet”. Jag fastnade för det du sade om att högkänslighet innebär fantastiska upplevelser och är en tillgång, men dessutom också innebär psykiskt lidande. Jag tycker att den delen hamnar i skuggan många gånger, det känns som att högkänsligheten idealiseras nu för tiden. Vi högkänsliga är de nya supermänniskorna.

Jag känner inte igen mig i den idealiserade bilden. Jag tycker att det är jobbigt när jag är mitt i en känslostorm och inte vet vart ska jag ta vägen med mina känslor eller när en icke illa menad kommentar om min person gör att hela min vecka blir förstörd för att jag inte kan sluta älta. Eller när jag känner mig gråtfärdig för att en granne går förbi mig utan att hälsa. Situationerna är många. Jag är tacksam för alla råd och tips om hur jag kan hantera min högkänslighet på ett bättre sätt.

Annons:

Högkänslig

Svar: Hej högkänslig! Jag skulle vilja börja med att kort beskriva vad högkänslighet är och hur den kan yttra sig, innan jag ger dig förslag på hur du kan hjälpa dig själv att få ett bra liv med, och trots, din högkänslighet.

Det är den amerikanska psykologen Elaine Aron som uppmärksammat och beskrivit fenomenet ”highly sensitive person”, ofta förkortat till HSP. Den svenska benämningen är högkänslig person.

Elaine Aron betonar att högkänslighet inte är en personlighetsstörning eller en ny bokstavsdiagnos, utan ett personlighetsdrag. Uppskattningar säger att ungefär var femte person har drag av högkänslighet. Det är lika vanligt hos män som hos kvinnor.

Troligen är HSP en medfödd egenskap men man vet väldigt lite om det ännu. Mekanismerna bakom HSP är oklara. Från vetenskaplig synpunkt handlar det än så länge om ett fenomen som är beskrivet, men som ännu inte är utrett och förklarat. Men en vanlig beskrivning är att det handlar om en låg tröskel för sinnesintryck och svårigheter att reglera känslorna. Det du beskriver är ett bra exempel, en granne hälsar inte och hela veckan kan bli förstörd.

Elaine Aron idealiserar inte HSP som personlighetsdrag utan tar upp komplexiteten med att vara högkänslig. Hon beskriver, utifrån djupintervjuer med personer som uppfattar sig som HSP, att man upplever att man både har styrkor och svagheter.

Många berättar att den ökade känsligheten gör att de är lyhörda och känsliga för andras behov – egenskaper som uppskattas, och blir till fördel i vissa yrken. Men också att de lätt blir ”uppjagade”, är känsliga för smärta, både psykisk och fysisk, och har en låg tolerans för stress. Högkänsliga personer har också ansetts ha en ökad risk för att drabbas av utmattning och andra stressrelaterade symtom.

Men, påpekar Aron, det finns också ett inslag i HSP av ”fördelaktig känslighet”. På en arbetsplats är det inte sällan den högkänsliga som är den något försiktiga och eftertänksamma som ser riskerna med en idé före de andra, som helst bara tänker på att komma i gång. Inte sällan är det också HSP-drag som finns hos den arbetskamrat som alla uppskattar för hens förmåga att lyssna och förstå.

Vad kan man göra för att hjälpa sig själv?

En grundregel för en högkänslig person utifrån beprövad erfarenhet verkar vara att hitta en balans i vardagen så man inte behöver drunkna i känslor och intryck. Det handlar mycket om att acceptera att man är extra känslig för intryck, och att man drabbas oftare av känslostormar och delvis är av en annan sort än den lite mer hårdhudade majoriteten.

Samtidigt som man tar till vara de saker som kan vara en tillgång när man är högkänslig.

Här är en modell som du kan prova för att hantera din högkänslighet. Den omfattar tre sätt som kan användas var för sig eller tillsammans.

1. Ha en livsstil i balans: Planera så att du kan ha tid för vila och återhämtning i vardagen. Ta korta andningspauser var tredje timme. Andas bara i lugn och ro i cirka tre, fyra minuter. Om du vill, koncentrera dig på en mental bild som innebär lugn för just dig. Detta kan hjälpa dig att sortera intryck och vila mitt i vardagen.
Eller ge dig tid för att varva ner och vila en stund när du kommer hem. Vila behöver inte innebära att du passivt sitter framför tv:n eller lägger dig i sängen.
Att exempelvis vistas i naturen eller ta en kort promenad där man bara koncentrerar sig på himlen kan också vara vilsamt. Se till att du sover tillräckligt mycket.
Hur reagerar du på kaffe eller alkohol? Behöver du minska ner eller sluta? Det finns hjälp att få.

2. Lär dig att hantera din omgivning:
Hur kan du hantera andras krav eller önskemål om exempelvis umgänge när du bara vill vila upp dig?
Lär dig att sätta gränser genom att använda dig av ”jag-budskapet”. Prin­cipen är att man ska utgå ifrån sina egna känslor, berätta om det man behöver och föreslå ett alternativ. Säg något i stil med: ”Tack för inbjudan till afterwork men efter en veckas arbete behöver jag vila och återhämta mig. Men, kan vi luncha tillsammans någon gång i nästa vecka i stället?”

3. Tillämpa mindfulness (med­veten närvaro) för att hantera dina känslostormar: Stanna i dina känslor. Fly inte när amygdala, som tillhör det limbiska systemet, aktiveras.
Uppmärksamma dina larmsignaler, exempelvis händelser, påträngande tankar som du ältar, obehagliga känslor, stress- och sensoriska reaktioner i nuet.
Genom att tillåta dig att uppleva dina påträngande känslor, tankar och sensoriska blir det paradoxalt nog lättare för dig att distansera dig från dem. Det som händer är att pannloben som står för de rationella delarna av din hjärna får möjlighet att komma igång och koppla in logiken igen.

Observera och beskriv det du känner och tänker, så hjälper du pannloben. Du kan sätta ord på det genom att skriva eller spela in dig i mobilen, du kan rita eller måla … gör det som passar dig bäst.
Viktigt är att du beskriver det du upplever utan att värdera och döma. Undvik att resonera i kategorier som bra, dåligt, borde, borde inte … Bedömningar hindrar dig att vara i direkt kontakt med det du upplever.
Acceptera att det är som det är just nu. Kämpa inte emot, acceptera i stället och låt alla känslor, tankar och sinnesintryck finnas där inom dig. Du är just nu mitt i en tanke-, sinnes- eller känslostorm. Dina känslor, tankar och sinnesintryck är som vågor. Vågorna kommer att stegras för att efter ett tag plana ut och ge plats för ett lugnare tillstånd.

Lös problemet genom att kämpa för förändring eller släpp taget. Reflektera och ta beslutet om det du behöver är att agera, det vill säga lösa problemet, lära dig att hantera stress, sätta gränser … eller om du bara ska acceptera att just nu är det som det är och släppa taget.

Du bestämmer vad som är bäst för dig på kort och lång sikt!

Varma hälsningar,
Liria.

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Min son mår dåligt – hur kan jag hjälpa honom?”

Fråga: Hej Liria! Jag läser dig ofta i DN, men nu har jag en egen fråga som gäller min son i tidiga 20-åren. Han är på de flesta sätt en mycket duktig och kapabel person, som jag är stolt över, men hans problem är att han är så skör, och snart ska han flytta till en annan ort och börja plugga där. Jag har en massa oro kring det då han tidigare avbröt sina studier sedan ett förhållande tagit slut.

Men jag tror att det nog också handlade om att han inte lyckades så bra i sina studier som han ville, för min son har mycket höga krav på sig själv trots att han har problem med dyslexi. Inte så påtagligt, men han har alltid fått kämpa för att få bra betyg på gymnasiet. När han avbrutit studierna och flyttade hem kände jag knappt igen honom. Han är visserligen en ganska blyg och tystlåten kille, men nu var han nästan helt tyst och lättretad, alla i vår omgivning var så överraskade, han har alltid varit en väldigt försiktig och behärskad person.

Jag försökte prata med honom, det ville han inte men vid ett tillfälle sade han att ska det vara så här är det ingen idé att leva. Det gjorde mig jätterädd, det är ju sådant man säger ibland, men efter ett tag när jag funderat på det blev jag allt oroligare, men jag tog inte upp det med honom. En väninna påpekade att det nog skulle lugna ned sig och att det fanns en risk att det blev en större sak om jag insisterade på att få prata med honom om det.

Det som oroar mig är att han ska bli sämre igen när han flyttar, det är viktigt för honom att återuppta studierna och han vill så snart som möjligt komma i mål med dem.

En annan sak som jag också har svårt att inte grubbla över är att jag fått höra ”utifrån” att min son skulle ha skurit sig själv. Jag blev helt chockad av det påståendet. Jag vet ju inte om det stämmer, men jag undrar om allt det här hänger ihop, och hur allvarligt det är. Jag inser att han måste få åka iväg, han är ju vuxen och mår ganska bra nu, men är det något jag ska vara uppmärksam på? Är det rätt att fråga honom om han har det svårt och om han har självmordstankar? Jag är så tacksam för några råd om detta!
Orolig mamma

Svar: Tack för ditt brev. Det är en svår situation du beskriver. Jag börjar med att resonera med dig om att din son kanske skurit sig. Det som också kallas för att ha ett självskadebeteende.

Kunskapen i dag säger att självskadebeteende hos tonåringar ska tas på allvar, men ändå inte överdrivas. Många beskriver självskadebeteende som vår tids tonårssjuka. En svensk forskare har visat att fyra av tio tonåringar någon gång avsiktligt har skadat sig själva, ofta genom att skära sig ytligt. Lika många pojkar som flickor. Studien visar också att nästan allt självskadebeteende hos tonåringar är enstaka händelser och att beteendet försvinner spontant med tiden. Det är bara någon enstaka procent av dem som skadar sig avsiktligt som fortsätter med detta. Och då är beteendet ofta ett inslag i allvarliga psykiska problem.

Syftet med att skära sig som din son kanske gjorde är oftast att reglera besvärliga känslor. Ofta ångest. Den fysiska smärtan som man får avleder för ett tag den psykiska smärtan, som många gånger känns svårare att stå ut med. Men om du ser tecken på att din son faktiskt har ett självskadebeteende ska du förstås ta upp det med honom och försöka ta reda på vad som ligger bakom. Hjälpa honom att hitta bättre sätt att hantera sina känslor. I det läget ska du föreslå honom att söka professionell hjälp, hos studenthälsovården eller i öppenvårdspsykiatrin. Men det är också möjligt att det som kanske hände var en episod. Ett experimenterande, som han lämnat bakom sig.

Du undrar om det är rätt att fråga din son om han har självmordstankar om han verkar få det svårt igen. Mitt svar är obetingat ja. Ullakarin Nyberg skriver i boken ”Konsten att rädda liv” om detta. Hon är psykiatriker och forskar om självmord. Hon berättar om att det är en myt att det inte går att påverka självmordsbenägna personer att ändra sig genom att prata om alternativ till döden. Och att det inte heller stämmer att det är farligt att prata om självmord för att det skulle kunna provocera fram självmordshandlingar. Det finns inga belägg för att samtal som utforskar om personen har självmordstankar ökar risken för självmordshandlingar. Därför är det inte farligt att fråga någon om självmordstankar när det görs på ett respektfullt sätt.

Många av oss har också en oro för att uttrycka oss klumpigt. Tänker man så är risken att inget blir sagt. Blir det fel kan man alltid be om ursäkt: ”Nu blev det fel. Får jag försöka igen?” Avsikten bakom orden är i det här läget viktigare än formuleringarna. Vill man en människa väl märker hen det.

Vad ska du tänka på om ett sådant samtal blir aktuellt för dig och din son? Det är till hjälp att vara uppmärksam på att det är ett ganska långt steg från tankar om självmord till självmordshandlingar. Man brukar räkna med att det är ungefär tusen gånger vanligare att tänka på att ta sitt liv än att göra det. Det är också fel att tro att man inte kan göra något om personen har bestämt sig för att ta sitt liv. Det finns nästan alltid en ambivalens inför att ta sitt liv.

Självmordsprocessen är dynamisk. Om vi bara får stöd och uppmuntran orkar vi ta oss igenom mycket svåra situationer. Det är också viktigt att den som överväger självmord får hjälp att orka leva vidare.

Du undrar vad du ska vara uppmärksam på. Visar din son tecken på att vara deprimerad är det viktigt att han söker professionell hjälp för detta, hos studenthälsovården eller hos någon annan läkare. Distriktsläkare har ofta stor erfarenhet av att möta och hjälpa deprimerade personer. 90 procent av dem som begår självmord har varit deprimerade eller visat tidiga tecken på depression.

Hur ska du börja samtalet? Berätta om det du sett och fråga hur din son tänker nu. Så här till exempel: ”I höstas, när du var ledsen, sade du att det inte var någon idé att leva. Jag tycker mig se att du är ledsen igen. Hur tänker du nu om det, om värdet av att leva?” Lyssna noga nu. Kom inte med förslag.

Sammanfatta helt kort det du hört. Kanske blir det så här: ”Så då och då tänker du på det. Hur kan jag hjälpa dig? Vad tänker du om att prata med någon professionell om det? Om du vill kan jag boka en tid åt dig och följa med.” Fortsätt sedan att ”bara” lyssna, försöka förstå, och trösta. Vid självmordstankar kan du säga så här: ”Du säger att du tänker att du vill dö och det är normalt att ibland känna så när livet är svårt. Samtidigt kommer jag att göra allt som står i min makt för att du ska vilja leva. Jag älskar dig, jag vill att du ska välja att leva och jag tänker kämpa för det.”

Om din son skulle berätta att han har konkreta planer ska du agera. Ring 112 eller åk till en akutmottagning. Många överlevare från självmordsförsök uttrycker tacksamhet efteråt och upplever att de har fått en andra chans.

Jag har skrivit handboken ”Att motivera till att vilja leva” i samarbete med Mind, en ideell förening för psykisk hälsa. Du kan ladda ned boken från www.mind.se eller beställa den från Minds kansli. Mind har också en sajt, Självmordsupplysningen, där man kan chatta om självmord och psykisk ohälsa. Den bemannas av volontärer med tystnadslöfte som är tränade i att använda sig av samtalsmetoden motiverande samtal för att motivera de hjälpsökande till att vilja leva.
Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

”Hur kan jag hjälpa min deprimerade make?”

Vad kan man göra själv för att motverka depression, och hur kan man som anhörig försöka förbättra situationen? Det finns mycket att göra, men det är viktigt att först få en professionell bedömning av hur svår nedstämdheten är, och eventuellt få behandling, svarar psykologen Liria Ortiz.

Fråga: Hej Liria, jag skriver till dig om hjälp angående min man. Han/vi skulle behöva hjälp med lite tips om vad man kan göra själv för att arbeta med depression. Han har dels en kronisk sjukdom som har depression som delsymtom, dels har han väldigt mycket i sitt förflutna som inte är bearbetat. Han står på väntelista för en utredning men det kommer att ta minst ett år och han får ingen samtalshjälp under tiden.
Som hans fru är det fruktansvärt jobbigt att se hur dåligt han mår och även om jag vet att han är otroligt lycklig i vårt äktenskap så önskar jag att det fanns mer jag kunde göra. Jag har försökt peppa honom att göra av­slappningar, försöka hålla sig igång och vara sysselsatt så att tankarna inte maler så mycket. Men då han är sjukskriven och går där hemma själv så förstår jag att han känner sig fast. Han känner även att han tappat så mycket av sitt sociala liv och orkar oftast inte göra några större aktiviteter. Han har kommit in i en spiral av apati och har väldigt svårt att ta sig ur den. Vi har även en liten valp hemma, som han så gärna ville skaffa och som skulle kunna erbjuda honom sällskap och hålla igång honom lite, men nu känner han detta som en stor börda trots att jag vet att han älskar valpen och är så glad att vi skaffat den. Känner mig så otroligt maktlös och skulle gärna vilja ha tips om vad han/vi kan göra på egen hand för att försöka förbättra situationen.
En orolig fru

Svar: Hej, och tack för ditt brev. Du berättar att din man är nedstämd, kanske deprimerad. Det framgår tydligt av ditt brev hur svår vardagen är för honom. Det gör även situationen svår för dig. Du skriver så väl och engagerat om hur utsatt rollen som anhörig kan vara. Inte minst den känsla av maktlöshet som finns. Du undrar vad ni kan göra för att din man ska få det bättre.
Jag är oklar över en del omständigheter. Som vilken kronisk sjukdom din man har, och vilken typ av utredning som väntar. Du berättar om att han kommit in i ”en spiral av apati” och hur han ”tappat så mycket av sitt sociala liv”. Detta är sådant som kan vara en del i en depression. Men det kan även finnas andra förklaringar, därför är alltid min rekommendation att personen i fråga ska utredas ordentligt.
Du nämner också att det dröjer ett år innan en utredning av din man kommer att ske. Men att någon samtalshjälp i avvaktan på detta inte erbjuds honom. Så när jag nu svarar dig är min utgångspunkt att din man är nedstämd, och behöver hjälp med detta, oavsett orsaken.
Mitt första råd, och det är nog det viktigaste, är att ni vänder er till sjukvården för att få en bedömning av din mans nedstämdhet. Gränsen mellan nedstämdhet och egentlig depression är inte helt tydlig, och inte lätt att bedöma på egen hand.
Du frågar vad ni kan göra på egen hand. Det är klokt och rimligt. Det finns självhjälp som är effektiv och väl utprövad. Självhjälpsböcker och internetprogram. Jag återkommer till det. Men detta fungerar bara, och rekommenderas bara, vid lättare och mildare former av depression. Fast en depression kan vara betydligt allvarligare än så. Så vänd er till en läkare och utred närmare vad som händer din man. Kanske till en läkare som ni redan har kontakt med och förtroende för. ­Eller, om ni vill ha en fristående bedömning, till en vårdcentral. Depression är en av de vanligaste diagnoserna som distriktsläkare möter och behandlar.
När ni har haft den kontakten, och din man kanske har fått en behandling föreslagen, kan det förmodligen vara högst rimligt att din man använder sig av självhjälp av något slag, som ett ­komplement till en annan behandling. Eller som den insats som läkaren bedömer som tillräcklig och rekommenderar.
För visst verkar din man behöva hjälp omgående för de symtom han har. Vid depression finns flera olika vägar att gå. Det finns effektiva läkemedel. Forskning visar dock att en ganska stor andel av dem som är deprimerade föredrar samtalsbehandling före mediciner. För många blir effekten bäst genom att man kombinerar psykoterapi med mediciner. Men vid lättare och mildare depressioner kan självhjälp vara fullt tillräckligt. Att det finns så många behandlingsalternativ och att de är så pass olika är en konsekvens av att depression kan vara så olika till sin karaktär. Depression är ett komplext problem.
Vad är då självhjälp vid depression? Behandling vid depression som handlar om att lära sig nya strategier för att tänka och bete sig ökar möjligheterna att börja må bättre. Och även förebygga återfall efter avslutad behandling. Det visar studier. En självhjälpsbok eller ett självhjälpsprogram på nätet kan man återvända till, och repetera, för att vidmakthålla sina färdigheter. Men också i lägen när man känner att en försämring är på väg, och på det sättet bromsa en utveckling som skulle kunna utvecklats till ett återfall i depression – något som tyvärr är ganska vanligt.
Självhjälp vid depression bygger nästan alltid på psykoterapimetoden kognitiv beteendeterapi, KBT. Studier visar på metodens effektivitet, och KBT är även en psykoterapi som är möjlig att överföra till bokform, eller utföra på nätet.
En självhjälpsbok som jag rekommenderar är ”Ut ur depression och nedstämdhet med kognitiv beteendeterapi” av professorn och psykologen Gerhard Andersson och några kolleger till honom.
Behandling på nätet eller det som kallas internetbehandling är inte riktigt detsamma som självhjälp. Utöver texter att läsa och övningar att göra på egen hand ingår också e-postkontakt eller telefonkontakt med erfarna psykologer. Du kan läsa mer om detta på www.internetpsykiatri.se.
Ett fokus vid självhjälp vid depression är att det finns en koppling mellan vad vi känner, och hur vi tänker och beter oss. Detta gör att det är möjligt att på egen hand förändra sina känslor av nedstämdhet och uppgivenhet. En väg är det som kallas beteendeaktivering. Det handlar om att ge plats för plusaktiviteter i vardagen. Att göra sådant som ger glädje, njutning, eller känsla av att bidra. Det är att skapa goda cirklar. Ett exempel är att man tar en promenad på morgonen. Trots tröttheten. Under promenaden träffar man en granne. Ett uppmuntrande samtal inträffar.
Tillsammans gör detta att man får mer energi och man känner sig lite gladare. Under dagen blir man mer aktiv som följd av detta. Vilket i sin tur ger ännu mer energi. En god cirkel har uppstått. Beteendeaktivering är ett av de effektivare sätten att på egen hand minska depression. Läs gärna mer om detta i självhjälpsboken av Gerhard Andersson, och resonera med din man om detta kan vara ett sätt för honom att hjälpa sig själv att komma ur sin apati, och få mer livsglädje.
Samtidigt rekommenderar jag dig att delta i en självhjälpsgrupp för anhöriga som har en närstående med psykisk ohälsa. Det är tungt att stödja nära och kära som mår psykisk dåligt. Det finns en ökad risk för att den anhörige drabbar själv. Den Nationella hjälplinjen kan hjälpa dig med tips och råd och samtidigt tipsa om olika anhöriggrupper om du skulle vilja det, www.hjalplinjen.se, tel: 020 22 00 60.
Varma hälsningar och sköt om er!

Hur hjälper jag mamma att slippa sitt samlartvång?

Foto: Scanpix.

Mamman har hela livet varit en ”samlare” och nu är det värre än någonsin i hennes hem. Dottern har tagit ansvar för städning och ordning i 35 år och orkar inte längre. Hur kan hon hjälpa sin mamma? Psykologen Liria Ortiz ger råd.

Fråga:

Det här gäller min härliga mamma som är en social och kulturellt begåvad kvinna som är mysig att umgås med så länge man inte är hemma hos henne. Hon kan inte slänga en sak och jag har smärtsamt insett att hon är en manisk samlare/hoarder.

Så länge jag kan minnas har det varit stökigt hemma hos mina föräldrar. I bokhyllan låg allting huller om buller, precis som ovanpå möbler och i byråar och i garderober. Båda mina föräldrar är röriga, men det är min mamma som inte kan slänga saker. Pappa kastade i smyg påsar med kvitton, strumpor, gamla papper. Om han blev påkommen blev mamma arg. Själv skämdes jag alltid för mitt hem och drog mig för att ta hem kompisar. När jag var större var det jag som städade. En svår uppgift då alla förvaringsutrymmen är proppfulla med bra att ha-saker och skräp. Det var jobbigt. Jag skämdes ofta, även inför mormor och farmor.

Senast jag var hemma hos henne var där så mycket saker och hon har börjat använda golvet för förvaring av sina saker. Det har blivit stigar i lägenheten där hon kan gå. Man kan inte längre stänga dörrarna eller sitta i möblerna. Min mamma har haft det mycket tufft med allvarliga sjukdomar och jag gissar att skilsmässan knäckte henne och samlandet slog ut i full blom. Och jag känner precis som när jag var liten att allt ansvar för hennes städning/ordning ligger på mig, själv tar hon det inte. Jag känner så, men jag vägrar acceptera det. Jag inser att min och tidigare pappas ”hjälp” bara underlättat för hennes samlande så att det inte märks utåt. Vi har väl i viss mån varit ”medberoende”. Jag har denna vecka sett till att hon får städhjälp av kommunen. Nu försöker jag få professionell hjälp för henne. Jag har burit denna ansvarsbörda i 35 år.

Jag kan inte göra något mer, det hjälper inte att jag kommer hem och röjer. Efter några månader är det fullt igen. Men jag vet inte vart jag ska vända mig. Mamma behöver färdtjänst för de få gånger hon måste ut. Finns det stödförening? Finns KBT-terapeuter som gör hembesök? Efter år av sjukfrånvaro är pensionen skral. Kan man få hjälp ekonomiskt? Jag skeppar gärna in en del, men inte heller jag är gjord av pengar. Men det här måste få ett slut.

Anonym
Svar:

Hej och tack för ditt brev. Du imponerar. Du har tålmodigt funnits där under alla år som ett stöd för din mamma. Jag tycker att du är på rätt spår när du resonerar om att det är dags för din mamma att få professionell hjälp. Hennes samlande har varierat i styrka över tiden, skriver du. Ibland har det varit en ”acceptabel röra” i bostaden, men i perioder har det varit en ”katastrof”. Och nu verkar det vara mer besvärligt och okontrollerbart än någonsin för din mamma!

Det är nog möjligt att du har rätt i att din mamma lider av det som kallas samlartvång eller patologiskt samlande. Även om det förstås inte är möjligt för mig att sätta någon diagnos enbart ut­ifrån det du berättar om i ditt brev. Samlartvång är ingen egen diagnos. Den ingår i det som benämns tvångssyndrom, som består av tvångstankar och tvångshandlingar, eller endera. Vid samlartvång är man rädd att råka slänga något viktigt eller något som kan behövas längre fram. Man undviker nästan helt att slänga saker, eller gör det efter ett noggrant övervägande, och med lång fördröjning och stark olust.

Samlartvång är en så kallad ångeststörning. Samlandet är ett beteende som i stunden lindrar ångest och oro. Det du iakttagit, att din mammas samlande har ökat märkbart efter hennes skilsmässa och svåra sjukdom, kan kanske förstås utifrån detta sätt att se på funktionen av samlandet. Ofta inser man själv det orimliga i det man gör och att samlandet ställer till det på många olika sätt, exempelvis i relation till grannar och familj. Man skäms och isolerar sig. Men ändå känner man att man måste utföra handlingarna. Ibland kan patologiskt samlande vara ett inslag i demens- och psykossjukdomar, och då är insikten om orimligheten i beteendet sämre eller ingen alls.

Du undrar om det finns professionell hjälp att få för din mamma, och om det inte behöver bli så kostsamt. Och mitt svar är ett ja på din första fråga och försiktigt ja på din andra. Det finns hjälp för din mamma att få i den offentliga vården. Även om hon i någon mån behöver ha turen på sin sida för att fullt ut få den effektiva och evidensbaserade behandling som finns att få.

Din mamma behöver någon professionell person att samtala med om det som pågår, och hon behöver få en utredning gjord och en möjlig diagnos. Det är den som öppnar för behandling. Såväl primärvården som en psykiatrisk mottagning kan erbjuda detta första steg.
Om diagnosen samlartvång visar sig vara aktuell är de behandlingar som har bäst forskningsstöd kognitiv beteendeterapi och antidepressiva läkemedel. De läkemedlen har också en ångestreducerande effekt. I många fall behövs en kombination av båda behandlingarna.
Mitt försiktiga ja till att det kanske inte behöver bli så kostsamt för din mamma utgår ifrån att det i dag blir allt vanligare med KBT-kompetens inom den offentliga vården. Men saknas den där din mamma bor så det blir förstås mer bekymmersamt.

Ja, det finns en ideell stödförening för personer som har tvångssyndrom, eller OCD – obsessive compulsive disorder, som är den engelska benämningen för tvångssyndrom, och deras anhöriga. Den heter Ananke. På deras hemsida med adressen www.ocdforbundet.se finns artiklar om tvångssyndrom, ett diskussionsforum, personliga berättelser och adresser till lokala föreningar och stödgrupper.

Ett annat problem som du har att hantera är att motivera din mamma att söka hjälp. Det verkar som om din mamma under alla de här åren inte har övervägt eller sökt professionell hjälp. Du nämner i varje fall inget om det. Så det är förmodligen ett stort steg för henne att göra det. Vad kan du då göra för att få henne intresserad av detta, hjälpa henne att våga och börja ta ett eget ansvar?

Det du inte ska göra är att försöka övertala henne. Det skulle troligen bara få henne att känna sig ifrågasatt och kanske till och med rädd. Risken är då att din mamma börjar försvara sig genom att minimera och bagatellisera det som händer henne. Ni skulle inte komma vidare i samtalet utan det skulle tystna eller sluta i gräl.

En framkomligare väg är att försiktigt fråga efter vad din mamma upplever som besvärligt med sitt samlande. Och om hon kanske skulle kunna kontrollera det bättre. Hjälp henne att hitta sina egna skäl till att göra en förändring! Be om lov att få samtala om detta. Möjligen säger din mamma nej den första gången eller de första gångerna du frågar. Men om du på ett respektfullt och tålmodigt sätt återkommer, så är möjligheten stor att hon uppfattar din omsorg, men också att du inte tränger dig på. Då kan det bli tryggare för henne att berätta om det som är svårt, och som hon förmodligen vill ha hjälp med.

Väck även din mammas hopp om att förändring är möjlig. Att bli motiverad handlar till stor del om att få en ökad tilltro till att det finns hjälp att få och till att man har förmåga att förändras. Be om lov att få berätta om samlartvång och hur det behandlas. Sammanställ information om detta och erbjud henne att läsa. Om din mamma använder nätet kan du tipsa om Anankes hemsida. Visa optimism om din mammas förmåga att lyckas. Var generös med att lyfta fram hennes andra sidor, som hennes charm och begåvning, som jag får intryck av ditt brev att hon har mycket av. Du skriver om din mamma som en ”härlig kvinna”. Det gör det lättare för din mamma att fortsätta samtala om sina svårigheter om era samtal också ger plats för henne att få vara den ”mysiga” mamma som hon också uppenbart är.

Liria

Önska psykiska sjukdomar

Fråga

Hej Liria!

Jag har under de senaste åren utvecklat ett intresse för psykologi. Problemet är dock att mitt främsta mål med detta intresse är att kunna ta reda på vad som är ”fel” på mig. Som bakgrund kan jag ange att jag gick in i en depression för cirka två år sedan då jag önskade ta mitt liv men avstod från detta för att skona min familj då deras liv och livskvalité betyder mer än min och att jag därför borde leva för dem då, även om min existens inte gynnar dem, så skulle de bli ledsna om jag dog nu när jag ändå finns. Depressionens absoluta botten är ett minne blott, men jag har sedan denna tid misslyckats med att återfå livslusten och har fortfarande dessa tankar, samt en ”insikt” om att livet, då inte bara mitt utan även hela mänsklighetens, saknar betydelse och mening. Jag går dock inte runt och är ledsen då jag för det mesta inte känner någonting, varken glädje eller nedstämdhet. Jag sökte aldrig hjälp för detta och har endast yttrat mina problem för en, då sjukvårdsrelaterad, person tidigare, då jag inte vill tynga min familj med detta då mitt enda mål med min existens är att göra dem stolta.

Anledningen till att jag då sökte hjälp var att jag ibland hamnar i ett tillstånd då jag i några sekunder ser för min inre blick personer som jag inte känner som ibland talar med mig och drabbas av den känsla av att detta upplevts förut, vilket jag är övertygad om att jag inte gjort. Jag tappar då helt kontakten med omvärlden och ”går in i mig själv”. Detta följs sedan av hjärtklappning och är extremt otrevligt. Problemet är att jag inte minns synen detaljerat utan är helt tom efteråt och behöver ägna några sekunder till att försöka återfå mitt grepp om verkligheten.

I dagsläget så läser jag mycket på internet om psykiska sjukdomar och då, som ovan nämnt, med syfte att hitta sjukdomar som stämmer in på mig, men med en hemlig önskan att jag faktiskt skall vara drabbad av dessa. Jag brukar då läsa om Aspergers syndrom, schizoid personlighetsstörning och schizofreni. Jag inser det orimliga i att önska att jag skall vara sjuk och är medveten om att jag troligen endast är förvirrad och söker min identitet men undrar ändå: varför önskar jag att jag har en psykisk sjukdom?

Med vänlig hälsning/G

Svar

Hej G!

Det är så sorgligt att du går och mår dåligt utan att veta vad det handlar om. Min starkaste rekommendation är att du söker hjälp så fort som möjligt och låter dig utredas så att du kan sluta spekulera om vad det kan handla om. Många gånger har vi med oss olika besvär i livet. Vi själva och vår omgivning kommer ofta med tolkningar eller förklaringar och vill sätta diagnoser på oss, men det som är viktigt i sådana sammanhang är att vi tar reda på fakta. För min del vill jag inte uttala mig om möjliga diagnoser för dig med så lite fakta tillhands. Jag kommer att koncentrera mig på dina frågor om ”Varför önskar jag att jag har en psykisk sjukdom?” och om hur du kan öka känslan av meningsfullhet i ditt liv.

Behovet av att hitta en förklaring till sitt eller andras lidande och beteende är högst mänskligt. Vi vill så gärna få svar på frågan: ”Vad är det som är fel på mig”. Jag tror att det du egentligen vill är att hitta ett namn på en psykisk sjukdom som förklarar ditt lidande. Vilket är det positiva med att få ett namn eller en diagnos på de svårigheter man har? Man förstår sig själv bättre och får många gånger möjligheter till lämplig behandling, stöd eller medicinering som hjälper att leva ett bra liv trots svårigheterna. Ibland sker med tiden en så påtaglig utveckling att man inte längre utfyller kriterierna för diagnosen.

Samtidigt är en diagnos ett namn på ett antal olika svårigheter, så kallade kriterier, som man har haft en tid. Men det finns stor variation mellan individer inom samma diagnos för vilka kriterier de uppfyller och i vilken omfattning. Detta innebär att personer med exempelvis diagnosen Aspergers syndrom inte upplever situationen lika eller har samma grad av svårigheter.  På så sätt säger diagnosen väldigt lite om personens styrkor och svagheter i olika situationer.

Problemet med att hitta ett namn på sina svårigheter eller få en diagnos är ibland att man vänjer sig att leva på ett visst sätt. Det kan i sig vara positivt, men en nackdel kan vara att det blir svårt att föreställa sig att det går att leva på ett annat sätt, trots diagnosen. Med andra ord; man identifierar sig med sin diagnos. Man säger till sig själv ”Jag är (namn på diagnosen” eller ”Jag har Asperger”. Dessa uttalanden kan fungera då som stoppskyltar och självuppfyllande profetior.

Det jag vill problematisera och förmedla till dig är att hitta ett namn, en diagnos på det du upplever, kan ha olika konsekvenser för dig beroende på vad du gör med den kunskapen.

Det du upplever och känner idag passar nog in på många möjliga diagnoser. Jag tycker att du behöver ta dig själv på allvar och söka professionell hjälp. Arbeta med din egen motivation för detta genom att utforska vad du och din familj skulle vinna på att du gör det. Fastna inte i ett eget letande efter en diagnos. Idag pågår en enorm utveckling och behandlingar för många diagnoser utvecklas hela tiden till det bättre.

Du skriver också att det inte finns någon meningen med livet. Problemet uppstår, tycker jag, på grund av själva formuleringen. Om vi letar efter MENINGEN MED LIVET som något stort, som kommer från ovan och för alltid givet är vi dömda att misslyckas. Hur skulle det vara om du ändrar fokus och frågar dig själv: Vad ska jag göra för att mitt liv ska ha mening IDAG? Lägg märke till att det handlar om att du hittar en vardaglig handling. Något du kan göra för dig själv eller andra som ger dig en känsla av meningsfullhet för dagen. Du verkar vara en person som bryr sig om din familj och inte vill orsaka lidande för andra. Du ska ha allt beröm för din omtänksamhet! Utifrån mitt perspektiv låter det väldigt kärleksfullt. Kärleken är inte bara en känsla. Kärleken är också de små vardagliga handlingar som vi gör för våra närstående och för oss själva. Du har det inom dig. Låt det hjälpa dig att också visa kärlek för dig själv i handlingar som gör dig gott, sök hjälp.

Många varma hälsningar

Liria

Till Lirias hemsida

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Hur ska vi hjälpa vår son att hamna rätt?

Fråga:

Hej Martin, Jag är mamma till 6 underbara barn i åldrarna 16-1 år. Varför jag skriver till dig är för att vi har och har haft problem med vår snart 14-åring i flera år.

Hans pappa och jag är skilda sedan 10 år, pappan är periodvis bortrest ganska många månader så barnen har bott och bor hos mig större delen av tiden. Vi har just nu en pågående vårdnadstvist pga hans frånvaro och oengagemang.

14-åringens problem har varierat i uttryck beroende på ålder. När han var mindre hade han svårt med kompisrelationer och var bråkig mot andra barn. När det skar sig sprang han gärna iväg och gömde sig och var väldigt svår att kontakta. Han stängde in sig och sina känslor. Han bajsade även på sig dagligen och när han kom hem från skola/fritids kunde han nästan ha sår i rumpan av det som satt där och torkade in. Han luktade illa pga detta.

För ett par år sedan slutade han med att bajsa på sig utan hade mer ordentliga fartränder i fillingarna och nu är det enda problemet när det gäller detta att han är svår med sin personliga hygien. Han är en väldigt flyktig kille, han blir intresserad av saker väldigt snabbt, ger sig hän totalt men intresset dör ganska snabbt ut.
Så har han varit hela skolåldern.

Han är väldigt överviktig och under alla år har jag försökt peppa honom till att pröva olika sporter, både lag och ensamsporter men efter några månader har det övergått till tvång och då tappar det sin tjusning.

Det stora problemet nu är att han har blivit en stor kille som inte står emot grupptryck och som söker sig till kretsar som är mindre bra för honom.

Exempelvis är det killar som håller på med droger, vapen, olaglig mopedkörning osv. Skolan började denna termin på minus sidan. Han skolkade otroligt mycket örsta veckorna vilket ledde till att jag eller min nuvarande man (extrapappa) satte oss i skolan och såg till att han gick på de lektionerna han skulle.

Självfallet blev det stora protester från hans håll och en dag så smet han ifrån mig och vägrade att rent fysiskt gå in i skolbyggnaden. Eftersom han är en relativt tung kille så var det omöjligt att rubba honom.

Han krävde att få bo hos sin pappa mer än bara varannan helg och efter samtal med hans pappa beslöt vi att han skulle få vara där varannan vecka. Problemet är att hans pappa inte har samma tid eller engagemang för  
sonen.

För ca en vecka sedan fick hans pappa via ryktesvägen höra att sonen rökt marijuana och sökte genom hans fickor där han hittade en liten zip-påse med något bladliknande innehåll.

Han kontaktade mig och jag åkte omedelbart och hämtade upp honom i skolan och tog honom till Maria Ungdom för att konstatera vad han tagit och för att försöka få hjälp med honom.

På Maria Ungdom konstaterade dom snabbt det jag vetat om i många många år att sonen mår väldigt illa och stänger inne sina känslor och vägrar att prata. Man remitterade honom vidare till BUP, som vi ska till om ett par
veckor.

Han har varit på BUP i olika perioder utan resultat!!

Jag vet att jag misslyckats med att ge sonen det stödet för att hans självkänsla och sjävförtroende han behöver och jag har förhoppningen att kunna stödja honom bättre nu, men jag har svårt att veta exakt hur jag ska
agera.

Sonen är väldigt provocerande och väldigt otrevlig många ggr. När han är hos sina morföräldrar är han trevlig och bemötande men hemma är det tvärtom. Många som träffar sonen säger att han är en väluppfostrad,  
snäll och sympatisk kille, vilket jag vet! Men inte hemma.

För att sonen ska gå till skolan och sköta skolarbetet har min man och jag nu lovat honom att få börja köra Motorcross. Sonen är nämligen en väldigt motoriserad kille. Jag har förhoppningen om att detta ska gå vägen men samtidigt är jag rädd för att han ska tröttna efter några månader…. som vanligt.

Vi behöver råd om hur vi ska stödja honom och förvandla honom till den goa och snälla kille han är. Vi ställer krav på alla våra barn att hjälpa till hemma med det som kan behövas, damsuga, tömma diskmaskin, städa
sina rum, hjälpa till med dukning osv… Men sonen har på senare tid börjat vägra att hjälpa till för att han inte tycker att han ska göra något!

Vi har tre småttingar som hamnar mellan alla bråk och allt tjafs och som blir negativt påverkade av denna stämning som blir hemma. Plus att vi har en till liten på gång som kommer i dec.

Jag kan avsluta med att säga att sonen formligen AVGUDAR alla sina småsyskon och ÄLSKAR att vara med dom! Många har påpekat att vi har många småbarn och att det kan vara ett av sonens problem men jag ser inte
syskonen som ett problem.

Med detta känner jag att jag skrivit det mest väsentliga som finns att skriva, skulle kunna hålla på i ett par sidor till.

Hoppas vi kan få värdefulla tips av dig som kan hjälpa denna förvirrade kille att komma rätt!


Svar:

Hej!

Du beskriver en svår situation, så jag förstår din oro. Jag tycker att det är bra att ni tar problemen på allvar och aktivt försöker hjälpa sonen. Du skriver att tidigare besök hos BUP inte har hjälpt. Jag ska ge några råd som kanske kan hjälpa er att hitta rätt den här gången.

Först och främst är det viktigt att känna till att ni har rätt att byta BUP-mottagning om ni inte är nöjda. Prata med flera olika mottagningar och försök ta reda på hur de arbetar och vad de kan erbjuda er. Jag tror att det är centralt att behandlingen innehåller familjeterapi och helst ett aktivt arbete med sonens hela nätverk.  
Forskning om ungdomar som börjar visa riskbeteenden (skolk, droger, ”fel kamrater”) stödjer just den typen av insatser. Om en mottagning säger att de framförallt kan erbjuda enskilda samtal med sonen och/eller er, så tycker jag att ni bör söka vidare.

Familjeterapi kan se ut på olika sätt och jag rekommenderar att ni försöker hitta en form som är aktiv, dvs. där ni i familjen får övningar och uppgifter att arbeta med och där terapeuterna gärna kan göra hembesök. Exempel på sådana behandlingar som finns i Sverige är Funktionell familjeterapi och Multisystemisk terapi. Något som är  
hoppfullt i din beskrivning är att din son kan vara trevlig och fungera bra i vissa sammanhang, men att relationen mellan er i hemmet är sämre. Därför är det kanske just er relation som ska vara fokus i en behandling.

Att arbeta med hela nätverket innebär att viktiga personer runt sonen blir involverade i behandlingen. Exempelvis försöker man stärka samarbetet mellan hem och skola, fritidspersonal, eller föräldrar till kamrater. En tillgång i ett sådant arbete kan vara morföräldrarna, som sonen verkar ha en bra relation till. En försvårande omständighet är naturligtvis den pågående vårdnadstvisten, men den gör egentligen ett aktivt nätverksarbete ännu viktigare. Du och sonens pappa kan kanske få hjälp till ett bättre samarbete.

En viktig fråga är förstås hur din son mår. Hans känslomässiga problem kan ju ligga bakom hans beteenden. Även om han skulle sluta hamna i fel sällskap och skolka, så kan han ju fortfarande må dåligt. Samtidigt är familjeterapi något som kan hjälpa även mot mer grundläggande känslomässiga problem – det brukar till exempel rekommenderas till barn och unga som är deprimerade. Jag tror alltså att det är rätt att börja med familjen, både för de akuta och de mer grundläggande problemen. Om sonen och/eller behandlarna uttrycker ett behov även för enskilda samtal kan man förstås komplettera med det. Det kan också hända att er son behöver särskild hjälp med övervikten.

En avgörande faktor är förstås hur motiverad sonen är till att delta i en behandling. Det är ytterligare en anledning till att h

Finns det föräldrastöd att få?

Fråga: Hej!

Vår dotter som är 13 år har under det senaste året varit mycket deprimerad. Vi kontaktade BUP på hemorten och hon fick träffa en psykolog sporadiskt under hösten 2009. Vi fick ringa och tjata till oss flera tider. I december 2009,var läget akut och vår dotter hade självmordstankar och ville ta livet av sig. Vi kontaktade  BUP just innan jullovet och begärde att hon skulle få träffa någon av deras läkare. Vi som föräldrar var desperata.  De kunde inte hjälpa oss utan hon fick en läkartid tre veckor senare. Vi krävde att hon skulle sättas in på antidepressiv medicin, något jag aldrig hade tänkt att min dotter skulle behöva utan vi tänkte att hon skulle få hjälp med sin ångest och depression i första hand genom samtalsbehandling. Vår dotter fick medicin och hennes självmordstankar minskade efter hand och läkaren gjorde regelbundna uppföljningar med henne.


Min fundering är kring det som kallas föräldrastöd, var finns det att få?? Vi har under hela vår kontakt med BUP aldrig blivit tillfrågade hur familjen i sin helhet fungerar, hur de andra syskonen mår, hur vi hanterar denna kris. Nu har den ansvarige läkaren slutat och ingen uppföljning av hennes medicinering har gjorts sedan tre månader tillbaka. Vår fråga är var man kan få stöd som förälder till en deprimerad tonårig, för vi är väl inte unika? Finns det något alternativ till BUP?

/M

Svar: Hej M!

Jag blir bekymrad när jag läser om den vård ni har fått (eller inte fått) från BUP. Det låter allvarligt att ni fick vänta i tre veckor på läkarbesök när er dotter hade självmordstankar. Det verkar inte heller som familjen som helhet har fått det stöd som bör ingå i god vård.  Det är förstås svårt för mig att uttala mig mer specifikt om er BUP-mottagning eftersom jag inte känner till detaljerna, men jag kan säga en del generellt om vilken vård som BUP bör erbjuda.

Till att börja med vill jag säga att ni inte är unika. Risken för ungdomar att någon gång bli deprimerade är mellan 15 och 20 procent. Dessvärre finns det många som har liknande vårderfarenheter som ni. Flera myndigheter och organisationer har påtalat att tillgängligheten till god vård för unga med psykisk ohälsa måste bli bättre – bland annat vad gäller föräldrastöd. BUP har en skyldighet att följa upp vård och att ge anhöriga stöd, till exempel i form av egna samtalskontakter. I en aktuell skrift från Sveriges kommuner och landsting står det specifikt att ungdomar med depression bör få familjeinriktad terapi, eller föräldrastöd, eventuellt i kombination med läkemedel.

Mitt råd till er är att ta en ny kontakt med BUP och åtminstone be om ett uppföljningssamtal med läkare. Det är viktigt att de gör en bedömning av hur er dotter mår i dag och följer upp medicineringen. Fråga också igen vilka möjligheter BUP har att ge stöd till er föräldrar och/eller familjen som helhet. Om er BUP-kontakt fortfarande inte kan erbjuda det har ni rätt att byta till en annan mottagning. En slutsats i utvärderingar av BUP:s verksamheter är att utbudet på vård och hjälp varierar starkt mellan olika mottagningar.

Du frågar också om alternativ till BUP. Ett alternativ är hjälporganisationer som erbjuder telefonstöd, till exempel Nationella hjälplinjen eller BRIS telefontjänst för vuxna. Samtidigt är förstås det stöd som kan erbjuds per telefon begränsat. Ett annat alternativ är att söka en privat psykolog eller terapeut. Exempelvis kan ni gå in på hemsidan www.kbt.nu, där det finns en förteckning över legitimerade behandlare i landet. Om ni tar en privat kontakt är det viktigt att fråga om behandlaren har erfarenhet av att arbeta med familjer samt att behandlaren är legitimerad. Jag vill ändå uppmuntra er att försöka få rätt hjälp inom BUP – kanske på en ny mottagning. Om er dotter mår fortsatt dåligt har ni rätt till hjälp där.

Jag hoppas att både er dotter och hela familjen får bra hjälp snart!

Varma hälsningar
Martin

Vad ska jag göra med min mamma?

Fråga: Vad ska jag göra med min mamma?

Jag, tillsammans med min syster, har en mamma som under senaste 15 åren varit deprimerad. Som följd av detta har hon bland annat blivit gravt överviktig, såpass överviktig att jag känner mig väldigt orolig för hennes hälsa.
 
Jag känner att jag verkligen vill prata med henne om detta och hjälpa henne, men depressionen och vårt problematiska förflutna har gjort att det är väldigt svårt för oss att ha en normal relation där vi kan prata om känsliga saker. Hon blir väldigt lätt defensiv, aggressiv, ledsen och ger massa skuldkänslor. Exempelvis så kan en sak som en födelsedagsgratulation, där jag säger: ”hoppas du haft en bra dag” få ett väldigt långt svar som handlar om att ingen någonsin bryr sig om henne, att det var flera år sedan hon tyckte det kändes lönt att fira sin födelsedag eller andra bemärkelsedagar, att alla uppoffringar hon gjort för sin familj aldrig fått någon uppskattning tillbaka osv. Om jag någon gång säger emot eller försöker ge uppmuntran lyssnar hon inte utan fortsätter bara prata om hur hemsk hennes situation är och hur hemska alla i hennes familj är eller varit mot henne.
 
Jag i min tur känner väldigt mycket dåligt samvete och skuld när vi pratar eller hörs. Jag vill ju hjälpa henne, men jag vet inte hur och det ger i sin tur ännu mer dåligt samvete. Jag tycker också det är jobbigt att prata med henne då jag så många gånger fått höra att hon tycker att hennes familj (inklusive jag, alltså) aldrig uppskattat henne som hon förtjänar. Det är helt sant att hon gjort stora uppoffringar för oss (hon slutade sitt drömjobb för att ta hand om mig och min lillasyster när vi var yngre och flyttade från andra delen av landet för att gifta sig med vår pappa, ett äktenskap som var extremt olyckligt och gjorde henne deprimerad), men ska jag behöva ha dåligt samvete över detta hela mitt liv? Hur ska jag kunna hjälpa henne när jag känner mig som en del av problemet? Min syster, som är i samma ålder som mig (hon= 29 jag= 31) har också väldigt dålig kontakt med vår mamma.
 
Mamma kom in i mitt liv när jag var 3 år, då hon gifte sig med min pappa. Min biologiska mamma lämnade pappa när jag var nyfödd – vi har inte haft kontakt sedan dess. Faktumet att hon inte är min biologiska mamma har bidragit till distansen mellan oss – hon har senaste åren börjat säga att hon inte vågar ta för stor plats i mitt liv eftersom hon inte är ”min riktiga mamma”. Själv har jag alltid sett på henne som min ”riktiga” mamma och även sagt det till henne, men hon tar inte åt sig. Jag har aldrig (vad jag vet) sagt eller gjort något som skulle kunna tyda på motsatsen. Jag upplever det som att mamma har en väldigt stark offeridentitet, som är befogad på många sätt men kanske inte alltid. Den gör det i alla fall väldigt svårt att ha en relation.
 
Mamma och pappa hade en extremt olycklig relation som präglades av hemska bråk (de har nu levt åtskilda i 7 år, efter ca 15 års äktenskap). Mamma for mest illa – nästan dagligen blev hon psykiskt misshandlad. Ibland även fysiskt. Hon och jag fick en alltmer ansträngd relation, hon blev hårdare, kallare och förde väl ibland över sin frustration på mig. Hon kunde (och kan fortfarande) bli helt galen och skrika de mest sårande saker som tog/tar dagar att repa sig ifrån. Nu undrar du kanske hur jag själv betedde mig, men jag törs lova att jag aldrig skrikit eller bråkat på min mamma. Jag har aldrig vågat. Jag har snarare blivit en extremt konflikträdd person som väldigt sällan vågar uttrycka eller stå för mina egna åsikter. Istället flyttade jag hemifrån i unga år och hade under några år så lite kontakt med min familj som möjligt.
 
Det börjar kännas som att hon alltid varit deppig och att hon alltid kommer vara det. Det känns fruktansvärt, jag vill så gärna att hon ska må bra men vet inte hur det ska gå till.
 
Det finns mycket som behöver redas upp mellan mig och min mamma, och som mamma behöver reda upp hos sig själv. Hennes övervikt är inte problemet i sig, det är symptomet, men det är där jag känner ett akut behov av hjälp eftersom övervikten utgör ett sådant konkret hot mot hennes hälsa och liv. Jag vill kunna prata med henne om min oro och önskan om att hjälpa henne, men jag vågar inte. Jag är rädd för att hon tar allt som kritik och blir aggressiv. Även om jag vågade vet jag inte vad jag ska säga. Jag vet att hon träffat en psykolog ibland under de senaste 10 åren, men ingenting har förändrats under denna tid.
 
Snälla  – jag vill verkligen hjälpa min mamma. Innan det är försent.
 
Svar:

Hej, jag blir rörd av din starka vilja av att hjälpa din mamma.
 
Du berättar att din mamma har varit deprimerad i 15 år och att hon har träffat en psykolog då och då under de senaste 10 åren utan att det skett någon förändring. Tyvärr är det så ibland. Det är många faktorer som kan bidra till att en psykologisk behandling inte leder till en förändring.  Psykologen och patienten kanske matchar inte varandra som personer, eller behandlingen stämmer inte med personens behov. Du skulle kunna be att få berätta för din mammas behandlande psykolog (och läkare) om din situation som anhörig och fråga om du kan få veta mer om hennes behandling, så att du får en tydligare bild av vad som händer och din mammas prognos.
 
Det som framkommer i ditt brev är dina starka skulkänslor gentemot din mamma. Jag kallar henne din mamma för att personligen tycker jag inte att en kvinna blir till en mamma enbart för att hon föder ett barn. Kärleken som visas i handlingar och i omsorgen om ett barn är det som gör en kvinna till en mamma för ett barn, som jag ser det. Hon har tagit hand om dig sedan du var tre år och du älskar henne som din mamma. Det är det viktiga. Samtidigt måste jag göra dig uppmärksam på att det var hon som tog beslutet om att lämna sin karriär för att gifta sig med din far. Det är hon som måste ta ansvar för sina tidigare beslut och inte du!
 
Mycket av det du beskriver om henne är en del av att vara deprimerad. En sjukdom som innebär ett sort lidande, och som obehandlat har ett utdraget förlopp med perioder av försämring. Symtom kan exempelvis vara att man äter för mycket. Man blir självanklagande, men också lättirriterad, ibland aggressiv som uttryck för att man upplever som drabbad av orättvisor. Ansvaret för det som händer läggs ibland hos andra. När man är deprimerad känner man sig ofta väldigt ensam i sitt lidande. Omgivningen kan se personen som en kapabel eller till och med mycket kompetent person på många sätt, samtidigt som personen själv upplever sig sakna kraft och energi, och som en person som misslyckas med det mesta. När man befinner sig i det tillståndet är det svårt att ta emot välmenande ord som försöker uppmuntra och peppa. Den känsla som uppstår hos den deprimerade är att de andra inte förstår hur svårt man har det. Ju mer omgivningen uppmuntrar desto mer ensam och missuppfattad känner man sig. Bilden av sig själv och omvärlden har förvrängts på ett sådant sätt att det mesta är svart och svårt.
 
Jag berättar för dig om detta för att öka din förståelse för det din mamma säger och gör. Det är inte hennes fel men det är inte heller ditt fel. Vill du läsa mera om hur depression kan upplevas och behandlas rekommenderar jag dig boken: Ut ur mörkret, en bok om depressioner av Miki Agerberg.
 
Och nu kommer vi till den svåra delen i mitt svar. Du skrev: ”Det börjar kännas som att hon alltid varit deppig och att hon alltid kommer vara det. Det känns fruktansvärt, jag vill så gärna att hon ska må bra men vet inte hur det ska gå till.” Tyvärr kan det vara så att hon inte blir bra. Det vet jag inte. Men, att hjälpa din mamma kan bli en omöjlig uppgift för di
g. Jag har träffat många personer i din situation och de har kunna göra väldigt lite när personen inte är mottaglig för deras hjälp. Att acceptera att man inte kan hjälpa en person man älskar kan kännas fruktansvärt men det är en förutsättning för att kunna förlikas med det som är realistiskt att förvänta sig.
 
Du skulle kunna skriva ett brev till din mamma där du berättar för henne hur du känner och att du oroar dig för hennes hälsa. Att du gärna vill hjälpa henne men att du inte vet hur. Det som är viktigt är att du förmedlar din kärlek och din vilja att hjälpa henne. Kanske kan hon då öppna sig för dig och i ordets egentliga mening vilja prata med dig. Om det inte är så kommer du att veta i ditt hjärta att du har gjort vad du kunde göra.      
 
Ett annat sätt att hjälpa din mamma är att ta hand om dig själv. Anhöriga till personer med psykisk ohälsa löper en förhöjd risk för att må dåligt själva. Jag tror att det skulle hjälpa dig mycket att gå till en grupp för anhöriga till personen med psykisk ohälsa. Du kommer att kunna förstå många av din mors och dina egna reaktioner utifrån de samtal som sker i en sådan grupp. Du kan söka efter en stödförening för anhöriga på telefon 020-22 00 60 eller hemsida: www.hjalplinjen.se
 
Många varma hälsningar och lycka till.
Liria

Till Lirias hemsida.

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

 

Min syster vill ta livet av sig

Fråga: Hej!

Jag är en tjej på 24 år som är orolig för min syster, 21 år. Hon har en svår depression, det är inte första gången, men hon är för första gången inlagd sedan drygt en månad. Hon har försökt ta livet av sig fyra gånger (tror jag).
 
Hon har haft lite kontakt med psykiatrin förr, ätit antidepressiva en period och haft en samtalskontakt som dock fungerat dåligt. Hon slutade medicinen tvärt och på eget bevåg den gången.
 
Hon är mycket skeptisk mot den hjälp hon erbjuds. Tabletter vill hon inte ta, de hon har försökt med nu har gett henne svåra biverkningar och har fått avbrytas. Hon säger att hon inte vill ”förstöra hjärnan” med medicin. Hon är oerhört skeptisk (paranoid) mot samhället, och särskilt nu vården och läkemedelsbolagen. Hon har äntligen fått en psykolog som hon träffat ett par gånger, men jag är rädd att det inte räcker.
 
Tilläggas bör att hon har behandlas mycket dåligt och slapphänt den tid hon legat inne nu, vilket har ökat hennes frustration och hopplöshet. Hon är en intelligent och filosofiskt lagd person och får ingen bra kontakt med och respons från sköterskor och inget gehör hos läkarna för alternativ till medicinering. Man låter henne ligga och vänta vecka efter vecka. Jag vet inte vad de väntar sig ska hända. Jag ser ju tydligt att hon mår sämre av att vara passiv och instängd.
 
Min största skräck är att hon ska bli utskriven och ta livet av sig. Hon säger att hon tänker ”lura” vården att hon mår bättre och sen göra det.
 
Jag försöker förklara att hennes tankar och känslor är symtom av depressionen, men hon kan inte förstå det utan ser sig som ett ”specialfall” som inte kan bli hjälpt och aldrig kan ”passa in”. Hon har absolut ingen lust att försöka längre och tycker att vi är själviska som vill att hon försöker.
 
Jag förstår att jag inte kan argumentera bort hennes självmordsönskan, men vad ska jag göra? Hon vägrar som sagt ta mer medicin och ECT är hon extremt skeptisk emot.

Hur ska jag bemöta henne, och finns det något jag kan försöka säga till läkare eller psykologen? Har inte haft någon kontakt med dem hittills.
 
Tacksam för hjälp!
Storasyster

 

Svar: Hej Storasyster,

Du beskriver en stor oro och förtvivlan över din systers situation. Din syster har planer på att ta sitt liv. Hon berättar för dig att hon tänker ”lura” avdelningen, där hon är inskriven, att hon är frisk för att som utskriven kunna begå självmord.
 
Låt mig säga det viktigaste först. Du måste kontakta hennes psykolog och den ansvariga läkaren där hon vårdas och berätta det du vet om din systers självmordstankar! Erfarenheter av självmordsnära personer är att de menar allvar när de meddelar sin omgivning sina avsikter. Det är läkares ansvar att bedöma självmordsrisken för en patient, till exempel inför eventuell utskrivning, men som anhörig bör man, om man upplever att det finns en självmordsrisk, kontakta vården även om den anhörige inte gett sitt tillstånd. Det kan vara direkt livräddande. 
 
Din syster vill inte ta tabletter mot sin depression. Hon har besvärats av svåra biverkningar och vill pröva alternativ till medicinering, som hon inte får gehör för. Hon har fått en psykologkontakt, men du oroar för att det inte räcker. Du har nog rätt i din oro. Vid svår depression rekommenderas av SBU – Statens beredning för medicinsk utvärdering (se följande länk: www.sbu.se/sv/Publicerat/Ovrig/Behandling-av-depression) en kombination av läkemedel, psykoterapi och psykosocial behandling. Synsättet på depressionsbehandling i dag är att vid lätta eller medelsvåra depressioner kan man välja antingen psykoterapi eller mediciner, mycket beroende på vad personen föredrar. Men vid svåra depressioner måste alltid mediciner finnas med, bland annat då antidepressiv läkemedelsbehandling skyddar mot självmord och underlättar att ta till sig den psykologiska behandlingen. Det är förstås svårt för en person att inom ramen för en psykoterapi kunna förstå sin situation bättre och lära sig färdigheter, så länge hon känner sig fullständigt värdelös och hjälplös och är uppfylld med självmordstankar.
 
Du undrar hur du ska bemöta din syster. Läkaren och specialisten på självmord Danuta Wasserman har tillsammans med kollegor skrivit en bok som jag rekommenderar. Den heter ”Självmord och självmordsprevention om livsavgörande ögonblick”. Vid svår depression kan tankar på självmord närmast förvandlats till ett tvång. Personen tror inte att det finns någon annan väg. En huvudregel vid vård av självmordsnära patienter är därför att först hindra självmord, och sedan försöka att öka livskvaliteten. Många som varit helt övertygade om att de ville begå självmord ångrar sig efter en tid, när de har fått hjälp.
 
Man hör ibland att man inte kan hindra en person som bestämt sig för att ta sitt liv. Det är en myt. De flesta som säger att de bestämt sig är i grunden ambivalenta, de både vill och inte vill samtidigt. En annan myt är att den som försökt ta livet av sig förr eller senare kommer att göra det. Det stämmer inte heller. Det är ungefär en tiondel av dem som gjort allvarliga självmordsförsök som senare tar livet av sig.
 
Du skriver att din syster inte har någon lust att försöka längre och uppfattar er som själviska som vill att hon försöker. Kom ihåg att vid svår depression är en person tankemässigt hämmad och inskränkt. Det innebär att man ser allt i svart, nedvärderar sig själv och förstorar svårigheterna. Till sist kan även anhöriga bli osäkra och ser kanske inte heller någon väg ut. Det är en emotionellt mycket påfrestande situation att leva med en självmordsnära anhörig. Personens depressiva föreställningar och negativa syn på sina möjligheter kan smitta av sig på anhöriga, som kan drabbas av misströstan och uppgivenhet. Det är naturligt att man blir trött. Känslor av irritation, oro, ängslighet och att inte orka med är vanliga. Man grubblar kanske över om man gör rätt eller fel. Därför vill jag ge som råd att du söker stöd hos vänner och släktingar. Tala med någon om dina tankar och känslor, det hjälper att förstå situationen bättre och hitta lösningar. Det kan också vara klokt att du söker professionell hjälp för att komma till rätta med dina känslor för att orka stå kvar som en stödjande person, och samtidigt kunna ha en egen fungerande vardag.
 
Du kan när du får möjlighet och känner att du orkar vara ett viktigt psykologiskt stöd för din syster. Psykologiskt stöd som anhörig kan du ge genom att lyssna på henne, ingjuta hopp, ge praktisk hjälp och motverka den tendens till ältande och isolering, som ofta händer vid depression.
 
Du skriver att din syster har fått ett dåligt och slappt omhändertagande. Du kan också om ni kommer överens om det vara hennes ombud och hjälpa henne att framföra sina synpunkter på hur behandlingen och stödet till henne kan bli bättre. Som deprimerad kan det ibland vara svårt att formulera sina behov på grund av de kognitiva hämningar som kan finnas. Studier säger att deprimerade personer som har ett bra anhörigstöd har en påtagligt mindre risk för återfall i depression.
 
Informera dig om möjligheterna till anhörigstöd där du bor. Ibland erbjuder psykiatrin på orten både anhörigstöd och studiegrupper om depression och anhörigrollen. Den nationella hjälplinjen för människor i psykisk kris eller i andra svåra livssituationer kan också hjälpa dig med information om olika grupper för anhöriga. Tel: 020-22 00 60 Hemsida: www.hjalplinjen.se
 
Många varm
a hälsningar.
Liria 

 Till Lirias hemsida

Min son är en missbrukare

Fråga: Jag har två söner, en på 17 år och en på 19. Den äldre sonen har under de senaste fyra åren tagit mycket av min energi. Från att ha varit ett väldigt lättskött och välartat barn på alla sätt ända upp till högstadiet vet jag inte riktigt vad som gått fel. I stort sett är min bedömning att han haft en lugn och trygg uppväxt. Hans pappa och jag är visserligen skilda sedan 10 år och har börjat om på var sitt håll, men vi har samarbetat väldigt bra. Det har varit oerhört värdefullt med tanke på de problem vi gått igenom med sonen de sista fyra åren.

Till och med högstadiet gick sonen i en och samma skola i området där vi bor. Han sökte därefter in till ett gymnasium som ligger en bit hemifrån. En helt ny skola, helt nya klasskamrater, bussresa till skolan etc. Det började med sömnproblem, skolk från skolan, rökning och andra droger. Under gymnasieåren omhändertogs han ett antal gånger av sjukvården på grund av drogintag och i alla fall en gång blev han inlagd efter ett självmordsförsök. Trots samtal, drogtester och många andra insatser från ungdomsmottagningen och drogterapeuter har ingenting riktigt ”bitit” på vår son. Efter att nästan ha gått ner sig totalt i vintras var det på gränsen till att han blev tvångsomhändertagen av socialtjänsten innan han i sista stund bestämde sig för att flytta ner till mina föräldrar som bor på en liten ort. Där har han nu bott i nästan fyra månader och så vitt jag förstår varit i stort sett drogfri.

För oss övriga familjemedlemmar har de senaste fyra åren varit väldigt påfrestande. Jag och hans pappa har i princip gjort allt som står i vår makt för att försöka stötta och hjälpa vår son. Mycket energi och kraft har gått åt till att oroa sig och att försöka kontrollera honom. Min yngre son är numera väldigt negativt inställd till sin storebror – som han tidigare såg upp till. Nu anser han att han bara förstör för familjen.

Om jag tittar i backspegeln och reflekterar över min sons utveckling kan jag konstatera att han alltid haft svårt med sociala relationer. Han har visserligen haft några bra vänner och också flickvänner, men det har också varit mycket problem med att han tycker att personer i omgivningen behandlar honom illa, kritiserar honom, pratar bakom ryggen på honom.

Min egen analys är att hans problem bottnar i en dålig självkänsla och ett väldigt stort hat till sig själv. Det som är så svårt att se är att han inte verkar ha vilja eller förmåga att göra något åt det. Vi har erbjudits och också fått ett brett spektra av insatser från vården men trots detta så ”svarar” tyvärr inte vår son på särskilt mycket. Från att ha varit pratsam och social i yngre år har det under flera år nu varit svårt att få någon djupare kontakt med honom.

 Under sista året har jag själv funderat på alternativa orsaker och förklaringar till allt som hänt och varför ingen förändring sker trots all hjälp och stöd som funnits. Hans problem med sociala relationer och oförmåga att ”tolka” vad omgivningen menar och säger skulle kunna tyda på att han har någon form av Aspergers. Till saken hör också att han har oerhört svårt att få ordning på sitt liv när det gäller vardagsrutiner såsom sömn, studier, arbete, träning mm.  Ett annat alternativ är att han genomgår en djup depression som han inte förmår att ta sig ur vilket leder till det självdestruktiva liv han levt under de senaste åren. Ett tredje alternativ är att han helt enkelt blivit så kemiskt beroende och kanske också skadad av droger att han numera inte klarar av ett ”vanligt” liv. Det senare avvisas dock av de drogterapeuter som han gått hos – de tror inte att han är kemiskt beroende utan snarare att han håller på med någon form av självmedicinering. Men varför kan han då inte ta emot den hjälp han får i form av psykologsamtal etc?

Det problem jag själv upplever i nuläget är att jag känner att jag nästan nått min gräns för vad jag orkar med när det gäller min son. Jag orkar helt enkelt inte med honom i det skick han är nu vilket förstås är väldigt skamfyllt och smärtsamt. Rent krasst kan jag ju också konstatera att mina insatser under de senaste åren inte lett till någon positiv förändring i min sons liv. Kanske snarare tvärtom. Socialtjänsten är inkopplad men min uppfattning är att det händer väldigt lite här och eftersom min son är myndig så har jag heller inte så mycket insyn i deras arbete. På inrådan av hans läkare har vi försökt peppa honom att genomgå en neuropsykiatrisk utredning men ännu har inte något hänt i detta avseende. En förutsättning för att en utredning ska kunna genomföras är också att han är drogfri en längre period innan vilket hittills varit svårt.

Mitt dilemma är vilken roll jag själv ska inta i min sons liv framöver. Vad är bäst för honom? Och vad är bäst för mig själv och övriga familjemedlemmar? Tacksam för stöd och råd i detta avseende!

Marianne

Svar: Hej Marianne!
Du berättar mycket konkret och öppet hur det är att vara förälder till ett barn som har problem med missbruk och beroende och hur det innebär att göra svåra erfarenheter, och ha en stor osäkerhet om vad som är rätt att göra. Du berättar ärligt att du känner att du inte orkar mycket mer och att du vill sätta en gräns för vad du ska hjälpa till med. Du konstaterar att du och din man har er själva och den yngre sonen att ta hänsyn till.

Du undrar om vad du och din man kan göra för att hantera situationen framöver. Låt mig direkt säga att jag tror att det ni gjort hittills är det som varit rimligt att göra, och som förmodligen på sikt kan hjälpa er son.

Jag resonerar så här. Ni har reagerat tidigt på er sons drogproblem, engagerat er på många sätt och aktivt erbjudit hjälp. Samtidigt finns det en gräns för vad ni kan göra. Det är vanligt att föräldrar till barn med missbruk eller beroende klandrar sig själva på olika sätt och har tankar som ”Om jag bara inte varit så passiv (eller så sträng) hade det aldrig gått så här långt”. Enligt mitt sätt att uppfatta det som hänt har ni gjort det som ni rimligen kunde ha gjort vilket visar på mod, klokskap och äkta omsorg.

Du är bekymrad över att er son inte vill prata med er om sina problem, och att det är svårt att få en ”djupare kontakt med honom”. Du är förmodligen på rätt spår när du skriver att du tror att din son ”innerst inne känner sig oerhört misslyckad”. Ett sätt att förstå det som ibland uppfattas som ett avvisande är att påminna oss om att vi människor vill skydda oss från självanklagelser, skam och skuldkänslor. Människor med uttalat dålig självbild vill inte lyssna till vad de tror är kritik. De orkar ofta ”inte se problemet i ögonen”. Detta kan visa sig i extrema former av förnekande, där omgivningen, precis som ni, förbryllas och irriteras över den uttalade oviljan att samtala om de akuta problem som uppenbarligen finns, och ta emot hjälp. Men det vi i vanliga fall kallar förnekande, brist på motivation eller motstånd handlar egentligen om att man exempelvis har försökt sluta tidigare utan
att lyckas, vilket gör att självkänslan är i botten. Personen vill skydda sig från den smärta som en känsla av misslyckande orsakar och istället för att säga ”Jag kan inte” säger man ”Jag vill inte” med syfte att behålla den integritet som finns kvar.

Du förbryllas över att din son inte vill ta emot hjälp genom psykologsamtal, som har erbjudits. Det finns tyvärr en övertro på vad en psykoterapi kan åstadkomma. Kanske det kan bli förståeligt utifrån det här resonemanget. Vi vet att personer med livsstilsproblem av olika slag är endera Inte beredda, Ambivalenta/Osäkra eller Beredda att förändra sitt beteende. Detta oavsett problembeteende eller diagnos. I vilket stadium man är återspeglar hur man tänker om vikten av en förändring, främst utifrån hur man ser på fördelar och nackdelar av beteendet, och (vilket är jätteviktigt) hur stor tilltro man har till sin förmåga att kunna förändra sig. Kan det vara så att din son inte är beredd eftersom han inte är övertygad om att det är viktigt att ändra sina drogvanor? Eller är han mest är osäker på hur han ska gå tillväga och rädd för hur hans besvär kan hanteras om han skulle bli drogfri?

Du undrar vad som är bäst för er son. En neuropsykiatrisk utredning skulle kunna hjälpa honom att få en förklaring till hans svårigheter och få anpassad behandling. Ett professionellt stödjande och utredande nätverk är ganska avgörande, och det har ni redan bidragit. Er son behöver troligen en behandling inom specialiserad beroendevård en ganska lång tid framåt för att bli stabilt drogfri och få hjälp att hitta alternativ istället för att självmedicinera. Idag finns ett flertal effektiva behandlingsmetoder vid drogproblem och samsjuklighet, och prognosen för de som stannar i behandling är god.

Marianne, du frågar också om vilken roll du själv ska ha i din sons liv framöver. För anhöriga kan upplevelsen att ständigt komma i andra hand efter missbruket skapar känslor av besvikelse och hopplöshet. Anhörigas känslor är ofta ambivalenta för den som drogar. Det gäller även föräldrar till ett missbrukande barn.. Man kan både älska och tycka synd om personen ifråga, samtidigt som man avskyr och vägrar acceptera honom som påverkad.  Ofta känner man sig. Det sliter på familjen och många gånger orsakar drogproblemen psykisk ohälsa hos de anhöriga.

Anhöriga som vill och orkar kan spela en viktig roll i rehabiliteringen. Att stödja din son ovillkorlig och utplåna eller uppoffra dig själv hjälper dock ingen. Det är viktigt att du tar hänsyn till dina egna och andra familjemedlemmars behov. Er son är inte längre ett barn. Han är en myndig ung man på 19 år. Även om de känslomässiga banden är starka ska barn bli vuxna och lära sig stå på egna ben, med ansvar för sina liv. Man kan älska sitt barn och försöka hjälpa honom. Man kan sörja för hans skull, men man kan inte ta ansvar för hans handlingar eller kontrollera hans liv. Marianne, insikten om detta är smärtsam, och ibland kan smärtan lindras om man delar den med andra i samma situation.

Jag vill råda dig, din man och er yngre son att söka hjälp för egen del. Ni har gjort svåra erfarenheter och har troligen besvärliga situationer att hantera även i fortsättningen. Ni kan ta kontakt med en självhjälpsgrupp inom NA (Anonyma narkomaner) eller Länkarna för anhöriga till ett barn med drogproblem. För professionellt stöd finns familjerådgivning i varje kommun.

Ingen annan än din son kan besluta sig för att bli drogfri. Anhöriga som accepterar det och tar konsekvenserna av det hjälper ofta på ett bättre sätt och får dessutom en bättre livskvalitet för egen del.

En varm kram.

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Till Lirias hemsida