Vad kan jag göra för min deprimerade pojkvän?

Hennes pojkvän är ”inte sig själv” längre. Han har gråtit och dragit sig undan, orkar inte prata och har plötsligt gjort slut genom sms. Han har tidigare varit ­nedstämd och flickvännen tror att han nu är djupt deprimerad. Hur ska hon kunna stötta honom och få honom att söka hjälp när han inte svarar på hennes kontaktförsök? ­Psykolog Liria Ortiz ger råd.

Fråga: Min pojkvän, eller som man nu kanske ska säga mitt ex, är djupt deprimerad och jag känner mig helt hjälplös.

Annons:

Allt var hur bra som helst, vi var förlovade och kärleksfulla mot varandra. Självklart hade vi våra bråk också. Men för någon vecka sedan berättade han att hans vän försökt ta livet av sig (han berättade inte vem eller hur illa det var) och att min pojkvän då fått åka dit och till slut lyckats ”hjälpa”. Efter det blev min pojkvän helt konstig och började dra sig undan från mig. Tidigare skrev vi alltid gulliga saker till varandra och hade mycket sms-kontakt när vi inte pratade i telefon eller sågs.

När vi sågs så var han helt ”off” och det slutade med att han sa att han var tvungen att åka i väg och inte hade tid att ses (fast jag precis kommit hem efter att ha varit borta nästan två veckor). Jag blev såklart ledsen eftersom jag kände att han inte var sig själv.

Vi hördes inte mer förr­än på kvällen då han ringde mig och bara grät och grät (han har inte gråtit framför mig under hela vårt förhållande på ett och ett halvt år). Han fick inte fram något ord utan satt bara och grät i en halvtimme, och skrev sedan att han hellre skriver än pratar. Han berättade att han mår fruktansvärt dåligt och att han inte vet om han orkar med vårt förhållande just nu eftersom han inte orkar träffa mig utan bara vill göra allt han känner för.

Men där var inte jag inräknad. Han sa att han inte ville göra slut utan att han bara behövde tid. Jag tänkte att jag kan vänta på honom om han väljer att ta tag i sin depression men fick senare veta att han inte vet om han vill ha hjälp.

Jag vet att han har mått dåligt över sin barndom och att en depression har pågått under en lång tid, men trodde att det hade blivit bättre för honom. Helt plötsligt gör han slut genom sms (!) och vägrar förklara för mig varför, han säger bara att han inte orkar prata. Hela hans beteende är inte alls likt honom, så här skulle han aldrig göra.

Jag har försökt få kontakt med hans ­familj om att han behöver söka hjälp då han verkar vara i en väldig djup ­depression, eftersom han nu inte ­verkar bry sig om sig själv eller andra och inte alls är sig själv. Men jag vet inte om de tar det på allvar eftersom de inte sett några förändringar. Men han är en person som inte brukar berätta om han mår dåligt.

Vet inte om min förklaring kan beskriva exakt hur dåligt jag tror att han mår men jag undrar bara hur jag ska kunna få honom att söka hjälp när han inte svarar när jag skriver eller ringer … känner mig så hjälplös och orolig. Vi var för­lovade och har bott ihop tidigare, och jag vet att han inte bara skulle lämna mig så där om han mådde bra. Vad ska jag göra?
Bekymrad flickvän

Svar: Hej! Du är verkligen en lojal person, och du visar ett stort tålamod med din pojkvän. Som jag läser ditt brev så är det inte bara ett uttryck för din kärlek till ­honom, det handlar i hög grad även om dina tankar om att det som händer er nu kan vara ett inslag i en depression som har drabbat ­honom.

I detta kan du förstås ha helt rätt. En depression i ordets egentliga bemärkelse kan ha en djup effekt, inte bara på hur en person tänker och känner utan också på hur personen beter sig. Så att personen nästan inte längre känns igen. Du ­beskriver på flera ställen i ditt brev ­sådana händelser. Jag vill samtidigt ­påpeka att vi ju inte vet. Att din pojkvän mår dåligt och behöver hjälp, och ­troligen professionell sådan, låter upp­enbart, men om han har en depression eller någon annan form av psykisk ­ohälsa måste förstås bedömas av en ­läkare.

Låt oss ändå ha som en utgångspunkt, när vi nu resonerar om vad du kan göra för att hjälpa honom, att det möjligen är en depression som din pojkvän drabbats av. Kanske är det så att den långa period av nedstämdhet som du berättar om kan ha övergått i en egentlig depression. Vad säger du, kan det stämma?

Du verkar undra om en utlösande händelse kan ha varit hans möte med sin vän som försökte ta livet av sig. Så kan det vara. Det måste ha varit en påfrestande upplevelse för din pojkvän.

Även om orsakerna till en depression ofta kan vara flera och samverkande, som hög stress under en längre tid, eller förluster som man gjort, och ibland går det faktiskt inte att peka på något särskilt. Detta ­gäller särskilt om man har en historia av återkommande depressioner.

Du berättar om flera för dig svårförståeliga och rejält smärtsamma händelser er emellan under senaste tiden. Som att din pojkvän började dra sig undan dig, och sedan gjorde slut genom ett sms. Det som kan hända en deprimerad person är att man känner sig allt mer värdelös och inte värd andras kärlek ­eller vänskap, och därför drar sig tillbaka från personer som man älskar och tycker om. Energilösheten, som ofta finns, bidrar också till att man undviker att träffa personer som hittills har varit viktiga för en. Din pojkvän har sagt till dig att han ”inte orkar prata”. Det kan vara just ett uttryck för den uttalade trötthet som kan ingå i en depression.

Vad kan du då göra för att hjälpa ­honom? Jag tror faktiskt att du till stor del ska fortsätta att göra det du redan har gjort. Som att höra av dig till ­honom. Men kanske du tills vidare ska kontakta honom genom sms och mejl. Att ringa honom kan han kanske nu uppfatta som för krävande för honom.

Personer som varit deprimerade berättar ofta i efterhand hur värdefullt det var för dem att anhöriga hörde av sig, trots att de då inte kunde visa det.

Du kan erbjuda dig att följa med till ­läkare, och också boka en tid åt honom. Men be om lov först. För en deprimerad person kan även saker som normalt är enkla kännas svåra att klara av att göra. Om din pojkvän är deprimerad är det av stort värde om han får en bedömning och en behandling. Obehandlad kan en depression pågå länge. Men vid behandling, och det finns flera effektiva sådana, kan den akuta depressionen hävas.

Kan du få veta hur din pojkvän mår genom andra, för att kanske känna ­mindre oro för honom? Genom hans föräldrar, någon vän eller hans arbetsplats? Kring detta får du förstås avväga hur viktigt det samtidigt är att respektera hans integritet. Men visst är det rimligt att du på något sätt får veta hur han mår och vad som händer honom.

Det kan underlätta för dig att förstå och kunna samtala med din pojkvän om du vet mer om hur en depression kan upplevas. Så mitt sista råd är att du läser ­boken ”Ut ur mörkret”, en bok om depressioner av journalisten Miki Agerberg.

Han har själv genomgått en depression, och berättar i boken om sina egna och andras erfarenheter av depression och om hur tillståndet kan behandlas.

Du kan också kontakta självmordsupplysningen.se och chatta om detta. Ett annat alternativt är att ringa till den nationella hjälplinjen för psykisk hälsa, 020-220 060. Båda erbjuder stöd och vägledning både för närstående och den person som mår dåligt.
Liria

Dela med dina vänner

  • 20
  • 2
  • 0
  • 3

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Jag tror Liria har rätt i att även om han inte kan visa att han uppskattar det just nu, så uppskattar han nog väldigt mycket om du sms:ar honom att du är där för honom när han vill och orkar; dvs att du kravlöst berättar för honom att du är en del av hans liv och som sagt finns där för honom närhelst han vill, kan, eller behöver. Ibland kanske du kan skicka ett enkelt "Kram!" så han vet du finns där utan så många ord. Att han inte är ensam. Och fortsätt försöka nå föräldrarna och andra nära...

H R, 10:09, 27 maj 2015. Anmäl

”Jag tycker att det är tråkigt att äta – vad ska jag göra?”

Vad gör man om man tycker att det är tråkigt att äta och har svårt att få i sig tillräckligt med mat? Veckans frågeställare vill gärna äta ordentligt men känner sig ”matless”. Alla försök att med olika knep försöka äta mer har runnit ut i sanden. Psykolog Liria Ortiz kommenterar.

Fråga: I många år nu har jag haft problem med att äta tillräckligt. Jag gick till psykolog för några år sedan på grund av depression och efter månader av samtal upptäckte psykologen att jag inte åt normalt. Detta har pågått sedan högstadiet. Jag hade inte tänkt på det själv innan hon frågade hur, och hur mycket, jag äter. Vi gjorde en lista på hur mycket mat man ska äta per dag, och lite förslag på vilken typ av mat.
När jag slutade hos psykologen föll jag tillbaka till gamla vanor och jag har verkligen försökt allt för att äta rätt, men jag får inte till det!

Jag har ställt larm och gjort maten klar inför varje dag, jag har skrivit listor och scheman och jag har försökt att äta på fasta tider. Men av någon anledning rinner det alltid ut i sanden. Nu har jag haft denna störning så länge att jag inte ens vet hur mycket man ska få i sig varje dag, och det har blivit ett ok att hela tiden tänka på att jag måste äta.

Min psykolog tyckte att jag var konstig när jag berättade att jag tyckte det var tråkigt att äta och trodde inte på att det var så, trots att det verkligen är så det känns.

På en dag kan jag äta en macka och en liten portion middag. Jag äter inte så mycket frukt, och innehåller inte middagen grönsaker får jag inte i mig det. Jag har alltid gillat fisk, men tycker numera att det är svårt att äta, jag är aldrig sugen på fisk. Jag har väldigt svårt för att få i mig frukost, jag blir illamående. Och sedan glömmer jag att äta till långt in på dagen.

Jag har blivit ”matless”, och tycker det mesta är tråkigt om det inte är något nytt och spännande med starka smaker, men jag har ingen kraft att orka komma på och genomföra gigantiska matprojekt varje dag. Och jag blir så förvirrad av att ständigt läsa om vad man borde och inte borde äta, vad som är bra och vad som är dåligt, vilket gör att jag tappar modet och i stället inte äter alls. Min magsäck har blivit liten, och jag känner inte hunger innan jag blir illamående av hungern.

Vad kan jag göra? Hur kan jag få hjälp? Hur mycket äter man per dag? Finns det någon generell uppskattning av hur mycket en normal person äter? Finns det många som jag? Jag vill verkligen äta ordentligt, men det känns som värsta projektet och jag tycker, ärligt, att det är tråkigt att äta!
Matless

Svar: Hej, och tack för ditt brev. Mitt råd är att du tar kontakt med någon av de speciella ätstörningsmottagningar som finns i ditt landsting. Ibland behövs remiss från vårdcentral. Men på flera ställen kan man själv ta kontakt. Du vill kunna börja äta ”ordentligt” samtidigt som du känner dig vilsen inför vad det innebär. Därför tycker jag att du behöver ha professionell hjälp med hur du ska få ordning på dina matvanor.

Utifrån det du beskriver kan man undra om du kanske har anorexi. Jag har för litet underlag för att kunna svara på den frågan, men du kan få en kunnig bedömning när du söker professionell hjälp. Anorexi är en ätstörning som innebär att man bantar så kraftigt att man kan svälta sig själv. När man har anorexi är man mycket rädd för att gå upp i vikt. Man upplever att man är tjock även om man väger för lite. Svåra upplevelser, en kris i familjen eller bantning är vanliga utlösande faktorer. Du skriver inget om ifall något av detta haft betydelse för dig.

Professor Ata Ghaderi, en av Sveriges främsta specialister på ätstörningar, brukar påpeka att det finns en grupp personer som inte uppfyller kriterierna för anorexi och bulimi, men som ändå har påtagliga problem med ätstörningar – och som är i behov av professionell hjälp i lika stor utsträckning som de med anorexi och bulimi. Så kontakta gärna en ätstörningsmottagning och resonera om vad du kan göra, och vilken hjälp du kan få. För att komma dit du vill, att få ordning på dina matvanor igen. De frågor som du har i ditt brev är en bra utgångspunkt för ett första samtal. Du kommer att få både utförliga och kunniga svar på dina frågor.

Det finns också frivilligorganisationer som vänder sig till dem som har ätstörningar. Du hittar några av dem på atstorningszonen.se och friskfri.se (Frisk & fri – riksföreningen mot ätstörningar).

Innan du kontaktar ätstörningsmottagningen ska du kanske fundera på om det finns något i din bakgrund som spelar roll dina matvanor. Eller om det bara handlar om att du är ”matless”. Ibland, men det gäller kanske inte dig, så finns vid ätstörning en del tankar och erfarenheter som vidmakthåller beteendet. Som till exempel ett slankhetsideal, eller mobbning under en period av övervikt. Kan detta eller något annat spela roll för hur du äter? Börja gärna med att reflektera över det och om du vill, skriv ner dina tankar och slutsatser.

Ett annat förslag är att du funderar på en annan möjlig orsak till din bristande matlust. Kan det vara så att du återigen är deprimerad? Det är kanske inte så att du har en egentlig depression. Det hade du förstås känt igen. Depression har tyvärr en tendens att återkomma.

Men det finns flera former av depression. En av dem är det som kallas dystymi. Det är en variant av depression som inte har samma djup som en egentlig depression, och därför är svårare att känna igen och förstå att man har drabbats av.

Dystymi är ett tillstånd som kännetecknas av att man sällan känner sig glad utan nästan alltid är något nedstämd, och tycker att livet ganska ofta är tungt. Brist på energi och uthållighet liksom dålig förmåga att komma i gång med saker är andra tecken.

Dystymi anses föreligga om man känt sig på detta sätt under minst två år. I ditt brev berättar du om en del som verkar peka i den riktningen. Som att du inte har någon kraft och lätt tappar modet.
Om du tycker att det möjligen kan ligga något i detta så är mitt råd att du träffar en läkare för att utreda om du kanske åter är deprimerad. Kontakta gärna din vårdcentral. Distriktsläkare har stor erfarenhet av att igenkänna och behandla depression av olika slag.

Fråga gärna också en läkare om du möjligen är undernärd, och be att få det utrett. Det finns en risk att du är det eftersom du inte bara äter lite utan även till stor del avstår från grönsaker och frukt. Undernäring kan leda till en ond cirkel av trötthet, nedstämdhet och bristande matlust!

Du berättar insiktsfullt om hur svårt det kan vara att vidmakthålla en förändring som man börjat. Med hjälp av psykologen som du gick hos fick du bra matvanor med hjälp av listor på hur du skulle äta på ett bättre sätt. Med efter ett tag föll du tillbaka i ”gamla vanor”. Och det är verkligen inte lätt att ändra på inlärda vanor. Men det går, även om det kräver sina särskilda strategier eller verktyg.

Jag föreslår dig att läsa två böcker ”Från självsvält till ett fullvärdigt liv: en ny KBT-metod i 6 steg” av Ata Ghaderi och Thomas Parling och ”Motiverande samtal i arbete med ätstörningar”, som jag skrivit. Min bok vänder sig i första hand till professionella. Men den kan också användas som självhjälpsbok. I boken finns övningar för att hantera sitt motstånd till att ändra sina mat­vanor, och fånga upp och förstärka sina egna skäl till att vilja äta bättre.
Liria

Dela med dina vänner

  • 105
  • 5
  • 0
  • 0

Kommentarer (20)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 20

Ursäkta, copypastade och lite föll bort, angående att man som ung tjej inte åt mkt i skolan under 15 år och sen var den dåliga cirkeln igång med dålig hungerkänsla. Unga tjejer måste äta mer :/

Emelie, 12:57, 8 oktober 2014. Anmäl

för att få upp hungern, för mig fungerade mejeriprodukter bra, yoghurt, grädde, fet mjölk, créme fraiche. Det fick upp min hunger då jag tyckte det var gott att blanda i , sen fyllde jag på med näringspackad mat som mkt grönsaker, bär , nötter och frukt vilket normalreglerade kroppen och sen kunde jag laga mat för att jag var hungrig igen, kroppen fungerade mer som ska. Man måste komma över en viss nivå för att känna naturlig hunger ( antagligen samma som 5:2- metoden motsatt) tycker fortfarande det är tråkigt men sätter på radion eller läser tidning, men tycker det är gott med mat iaf och har börjat laga efter recept mer. Lycka till! Problemet må för vissa låta fånigt ( alla kan väl äta?) men kroppen kan ju anpassa sig och reglera om sig på en massa konstiga sätt som komplicerar tillvaron.

Emelie, 12:54, 8 oktober 2014. Anmäl

här måste man nog släppa lite på krav och alla näringsförordningar och försöka ta det lite i sin egen takt, även om det känns konstlat att äta. Jag hade liknande problem ( och kan fortfarande tycka att lite på krav och alla näringsförordningar och försöka ta det lite i sin egen takt, även om det känns konstlat att äta. Jag hade liknande problem ( och kan fortfarande tycka att det är rätt tråkigt att äta, men det är för att jag är så drömsk) efter. 15 år i skolan då man som ung tjej ätstörning i övrigt) rent fysiskt. Det tog ca 5 år innan man ens kom in i en nyttig näringscirkel igen, dvs att äta flera gånger om dan och bra mat. Lösningen för mig kom när jag slutade följa andras råd och gick mer på känsla

Emelie, 12:50, 8 oktober 2014. Anmäl

hej, jag har inte problem med att äta men jag känner igen mig i problematiken och vill stötta. Jag tycker personen som skrivit brevet förklarar det bra och att det inte handlar om ätstörning a la anorexi, och att det inte heller är en fix ide utan en blandning av kontrollbehov, krav och att maten har blivit ett problem fysiskt och psykiskt. När man inte har vanan av att äta så mkt så krymper magsäcken och man får serotoninkickar och det går rätt bra att leva på luft, och man blir inte hungrig eller sugen på mat. Eftersom mat är en sån förväntat automatisk del av oss så blir även anti- mat reaktionen automatisk i kroppen, det är därför svårt att uppehålla mathållningen som ju är en så stor del av vardagen, det blir distanserat och projektartat. Inte jobbigt, bara konstlat. För att lösa det här

Emelie, 12:48, 8 oktober 2014. Anmäl

Önskar också att det fanns ett näringspiller för de där dagarna när man inte orkar med mat (tar för mycket tid), frukost (i princip samma varje vardag) och lunch (köper på jobbet så minimal planering) går bra men att sen hitta ork och inspiration till att planera, handla och tillaga middag (främst då på vardagar) är ett slit. Bor ensam ska nog tilläggas. Kan dock tycka det är kul att laga mat ihop med andra och/eller då jag har gott om tid. Försöker lösa middagsproblematiken med att laga flera portioner åt gången (ofta sent på kvällen när jag redan ätit middag och är mätt och nöjd) som jag kan frysa in eller ha dagen efter. Flera kvällar kommer jag inte heller hem i tid till middagen och det gör det svårare att storhandla och planera veckan, gillar inte att behöva slänga mat så ofta handlar jag på väg hem från jobbet. Dietest och veckoschema + mat- & sov-klocka är mitt tips.

M, 14:15, 3 oktober 2014. Anmäl

Jag kan emellanåt komma in i perioder när jag är urless på mat och allt runtomkring. Blir bara helt slut av tanken att ägna tid åt tillagning och disk när det sen bara tar ett par minuter att äta upp maten. Känns meningslöst på nåt vis. Men när jag inte har lust att laga mat ser jag oftast till att jag får i mig nåt näringsfyllt. Rårivna grönsaker på bröd, färskpressad juice på grönt och lite frukt. Nötter och frön. Det kan man klara sig länge på. Ett ägg går fort att steka också.

Anonym, 17:49, 2 oktober 2014. Anmäl

Känner mycket väl igen mig. Är helt ointresserad av mat, och njuter väldigt sällan av en smakupplevelse. Mat är ett tråkigt måste. När jag är tillsammans med någon (vilket jag varit större delen av mitt vuxna liv) får jag en matrutin så då funkar det, men i perioder av singelliv äter jag nästan inget och rasar i vikt. Ett matkonto på 300 kr i månaden var normalt när jag var singel... Min graviditet var dock ett underbart undantag. Då fick jag en glimt av hur det kanske är för andra människor; jag kände aptit, matlust, och njöt av smakerna i allting som jag åt. Fast bebisen tryckte mot matsäcken så jag lyckades inte täcka energibehovet, men ändå...! Jag vet att jag som är smal ska vara glad och tacksam, med samhällets starka smalhetsideal, men jag blir ibland avundsjuk på lite tjocka personer som jag ser på stan, och tänker "hon/han njuter nog av sina måltider". Att få ha det så!

Bob, 16:08, 1 oktober 2014. Anmäl

Även jag känner igen mig i frågan! Under stora delar av mitt liv har jag också varit ointresserad av mat. Som barn var måltiderna ofta en kamp att få i sig, för att jag helt enkelt inte var sugen på mat, tuggorna växte i munnen, och det tog lång tid att äta. Kanske är det någon typ av ätstörning, men i mitt fall var det absolut inte relaterat till anorexia eller liknande. Utifrån vad jag har förstått om anorexia handlar det om kontroll, som tar sig uttryck i kontroll av kropp/mat, medan jag inte hade några sådana tankar, och gärna hade "ätit ordentligt", men det var svårt när inte lusten fanns. Numera har jag inte alls dessa problem. Orsakerna till förbättringen tror jag är två. För det första har jag i vuxen ålder blivit vegetarian, vilket avdramatiserar mat mycket, för jag har alltid tyckt att kött/fisk varit motbjudande, så vilket gjorde sådan mat extra svåra att få i sig. Den största ändringen kom dock av att jag började träna för ett antal år sedan, efter att tidigare ha hållit på med ganska stillsamma fysiska aktiviteter, eller inget alls. Nu när jag tränar blir jag hungrig på riktigt! Fallet i frågan är nog av "svårare" karaktär, så det är nog bra att ta hjälp av en dietist eller liknande, men tänkte i alla fall dela med mig av mina erfarenheter.

Lisa, 12:48, 1 oktober 2014. Anmäl

@Ida, som man frågar får man svar, det här är nog en fråga för en dietist snarare än en psykolog. För någon som är singel och tycker det är trist att handla och laga mat till sig själv och dessutom ganska ointresserad av att äta den, är det nog lätt att det blir så. Ett tips till FS, om man har extra svårt att äta på morgnarna kan man pröva att ta lite druvsocker för att må bättre först, kan faktiskt gå lättare att få i sig något då.

Anonym, 14:31, 30 september 2014. Anmäl

Extremt märkligt att det första som tas upp är anorexia när personen som skriver in inte nämner något om att vilja gå ned i vikt, vara över- eller underviktig, räkna kalorier, oroa sig över fet mat, utvecklat vissa beteenden som att alltid dela maten i mycket små bitar etc. Känner så väl igen mig i detta. Kan äta en portion i veckan utan att känna mig hungrig. Hamnar oftast på 1-2 mål mat om dagen. Är inte underviktig, snarare ett par kilo över genomsnittet, tränar ett par gånger i veckan.. Märkligt att rådet om 1500-2000 kalorier och frukost-lunch-middag med nyttiga mellanmål inte ges. Tips är att ha portionsförpackade saker hemma (yoghurt, keso, melon, whatever) samt frukt eftersom man då inte behöver slösa tid på tråkig tillagning. Sen bör det ju nämnas att det är helt okej att tycka mat är tråkigt, tidskrävande, och åbäkigt.

Ida, 13:20, 30 september 2014. Anmäl

”Hur ska jag hantera min högkänslighet på bästa sätt?”

Fråga: Hej Liria! Jag lyssnade på dig i radioprogrammet ”P4 Extra” om ”Lär dig göra det bästa av din högkänslighet”. Jag fastnade för det du sade om att högkänslighet innebär fantastiska upplevelser och är en tillgång, men dessutom också innebär psykiskt lidande. Jag tycker att den delen hamnar i skuggan många gånger, det känns som att högkänsligheten idealiseras nu för tiden. Vi högkänsliga är de nya supermänniskorna.

Jag känner inte igen mig i den idealiserade bilden. Jag tycker att det är jobbigt när jag är mitt i en känslostorm och inte vet vart ska jag ta vägen med mina känslor eller när en icke illa menad kommentar om min person gör att hela min vecka blir förstörd för att jag inte kan sluta älta. Eller när jag känner mig gråtfärdig för att en granne går förbi mig utan att hälsa. Situationerna är många. Jag är tacksam för alla råd och tips om hur jag kan hantera min högkänslighet på ett bättre sätt.

Högkänslig

Svar: Hej högkänslig! Jag skulle vilja börja med att kort beskriva vad högkänslighet är och hur den kan yttra sig, innan jag ger dig förslag på hur du kan hjälpa dig själv att få ett bra liv med, och trots, din högkänslighet.

Det är den amerikanska psykologen Elaine Aron som uppmärksammat och beskrivit fenomenet ”highly sensitive person”, ofta förkortat till HSP. Den svenska benämningen är högkänslig person.

Elaine Aron betonar att högkänslighet inte är en personlighetsstörning eller en ny bokstavsdiagnos, utan ett personlighetsdrag. Uppskattningar säger att ungefär var femte person har drag av högkänslighet. Det är lika vanligt hos män som hos kvinnor.

Troligen är HSP en medfödd egenskap men man vet väldigt lite om det ännu. Mekanismerna bakom HSP är oklara. Från vetenskaplig synpunkt handlar det än så länge om ett fenomen som är beskrivet, men som ännu inte är utrett och förklarat. Men en vanlig beskrivning är att det handlar om en låg tröskel för sinnesintryck och svårigheter att reglera känslorna. Det du beskriver är ett bra exempel, en granne hälsar inte och hela veckan kan bli förstörd.

Elaine Aron idealiserar inte HSP som personlighetsdrag utan tar upp komplexiteten med att vara högkänslig. Hon beskriver, utifrån djupintervjuer med personer som uppfattar sig som HSP, att man upplever att man både har styrkor och svagheter.

Många berättar att den ökade känsligheten gör att de är lyhörda och känsliga för andras behov – egenskaper som uppskattas, och blir till fördel i vissa yrken. Men också att de lätt blir ”uppjagade”, är känsliga för smärta, både psykisk och fysisk, och har en låg tolerans för stress. Högkänsliga personer har också ansetts ha en ökad risk för att drabbas av utmattning och andra stressrelaterade symtom.

Men, påpekar Aron, det finns också ett inslag i HSP av ”fördelaktig känslighet”. På en arbetsplats är det inte sällan den högkänsliga som är den något försiktiga och eftertänksamma som ser riskerna med en idé före de andra, som helst bara tänker på att komma i gång. Inte sällan är det också HSP-drag som finns hos den arbetskamrat som alla uppskattar för hens förmåga att lyssna och förstå.

Vad kan man göra för att hjälpa sig själv?

En grundregel för en högkänslig person utifrån beprövad erfarenhet verkar vara att hitta en balans i vardagen så man inte behöver drunkna i känslor och intryck. Det handlar mycket om att acceptera att man är extra känslig för intryck, och att man drabbas oftare av känslostormar och delvis är av en annan sort än den lite mer hårdhudade majoriteten.

Samtidigt som man tar till vara de saker som kan vara en tillgång när man är högkänslig.

Här är en modell som du kan prova för att hantera din högkänslighet. Den omfattar tre sätt som kan användas var för sig eller tillsammans.

1. Ha en livsstil i balans: Planera så att du kan ha tid för vila och återhämtning i vardagen. Ta korta andningspauser var tredje timme. Andas bara i lugn och ro i cirka tre, fyra minuter. Om du vill, koncentrera dig på en mental bild som innebär lugn för just dig. Detta kan hjälpa dig att sortera intryck och vila mitt i vardagen.
Eller ge dig tid för att varva ner och vila en stund när du kommer hem. Vila behöver inte innebära att du passivt sitter framför tv:n eller lägger dig i sängen.
Att exempelvis vistas i naturen eller ta en kort promenad där man bara koncentrerar sig på himlen kan också vara vilsamt. Se till att du sover tillräckligt mycket.
Hur reagerar du på kaffe eller alkohol? Behöver du minska ner eller sluta? Det finns hjälp att få.

2. Lär dig att hantera din omgivning:
Hur kan du hantera andras krav eller önskemål om exempelvis umgänge när du bara vill vila upp dig?
Lär dig att sätta gränser genom att använda dig av ”jag-budskapet”. Prin­cipen är att man ska utgå ifrån sina egna känslor, berätta om det man behöver och föreslå ett alternativ. Säg något i stil med: ”Tack för inbjudan till afterwork men efter en veckas arbete behöver jag vila och återhämta mig. Men, kan vi luncha tillsammans någon gång i nästa vecka i stället?”

3. Tillämpa mindfulness (med­veten närvaro) för att hantera dina känslostormar: Stanna i dina känslor. Fly inte när amygdala, som tillhör det limbiska systemet, aktiveras.
Uppmärksamma dina larmsignaler, exempelvis händelser, påträngande tankar som du ältar, obehagliga känslor, stress- och sensoriska reaktioner i nuet.
Genom att tillåta dig att uppleva dina påträngande känslor, tankar och sensoriska blir det paradoxalt nog lättare för dig att distansera dig från dem. Det som händer är att pannloben som står för de rationella delarna av din hjärna får möjlighet att komma igång och koppla in logiken igen.

Observera och beskriv det du känner och tänker, så hjälper du pannloben. Du kan sätta ord på det genom att skriva eller spela in dig i mobilen, du kan rita eller måla … gör det som passar dig bäst.
Viktigt är att du beskriver det du upplever utan att värdera och döma. Undvik att resonera i kategorier som bra, dåligt, borde, borde inte … Bedömningar hindrar dig att vara i direkt kontakt med det du upplever.
Acceptera att det är som det är just nu. Kämpa inte emot, acceptera i stället och låt alla känslor, tankar och sinnesintryck finnas där inom dig. Du är just nu mitt i en tanke-, sinnes- eller känslostorm. Dina känslor, tankar och sinnesintryck är som vågor. Vågorna kommer att stegras för att efter ett tag plana ut och ge plats för ett lugnare tillstånd.

Lös problemet genom att kämpa för förändring eller släpp taget. Reflektera och ta beslutet om det du behöver är att agera, det vill säga lösa problemet, lära dig att hantera stress, sätta gränser … eller om du bara ska acceptera att just nu är det som det är och släppa taget.

Du bestämmer vad som är bäst för dig på kort och lång sikt!

Varma hälsningar,
Liria.

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 249
  • 7
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

Hej Istället för att polemisera utifrån en klinisk/vetenskaplig horisont vill jag ge ett exempel på hur överkänslighet eller för att använda ett mera sympatisk epitet "extraordinär känslomässig iaktagningsförmåga" kan vara en stor positiv tillgång. Yrkesmässigt: Har varit förhandlare i de flesta länder, på flera språk, i mycket tunga sammanhang. Oftast eller i de flesta fall yttrade det sig som gnagande oroskänslor, förmodligen förorsakade av vissa små, objektivt betydelselösa, ord, bisatser, gester, blickar, flyktiga minspel etc. som ingen annan noterade. Detta kunde nå gränsen till rent fysiskt illamående. Då kom jag på ideen att ändra mina scheman. Bokade in minst 30 min.efter varje möte som paus/dödtid. Använde mig av denna tid till att: sätta sig på en parkbänk/lungt cafe eller dyl. så nära mötesplatsen som möjligt. Lägga de "objektiva" mötesanteckningar åt sidan. Tänka: Vad var det EGENTLIGEN som hände. Inte sällan misstämde resultatet med anteckningarna. Inte sällan kunde man även dra helt andra slutsarser inför nästa mötet. Svårigheten låg oftast i att övertyga "hemmafronten". När det lyckades blev resultatet nästan undantagslöst positivt, även i de fall då man, kanske av strategiska skäl, valde att blunda för vissa möjligheter. I de fall detta inte lyckades kunde man åtminstone känna tillfredställelse i känslan av "vad var det jag sade" när allt var över. Det negativa i detta, tja, en viss känsla av "ensamvarg", "jag mot världen" ibland. Men det går snart över. Privat: Mycket svårare och insikt kommer väl tyvärr bara med åldern verkar det som. Problemet ligger i grunden i att dessa känslor kombineras med tidigare erfarenheter enligt given standard, lite huller om buller. Skulle vilja säga: förneka dem inte, psykologisera dem inte, bearbeta dem inte. Försök att "spara dem" i neutral form någonstans i minnet. Oftast är de ju objektivt sett helt riktiga. Ett par exempel "grannen som inte hälsar". Första reaktionen vill vara negativt. Spar minnet. Gå på grannen nästa gång med ett försiktigt "hej, hur är det nuförtiden". I det ena fallet visade sig att grannen hade fått verkligen extrema bekymmer som han var helt koncentrerat på. Rena tunnelseendet. I det andra så enkelt som felslipade nya glasögon. Han kunde inte urskilja ansikten och impulsen att hälsa kom alldeles för sent. I det tredje, bullrig, burdus, pratande "rakt igenom mig" granne, riktig osympatisk objektivt sett. Men något var där i de små detaljerna som inte stämnde med detta. En "konfrontation" visade en hjärtans god människa, för stolt att erkänna för sig själv och för andra att han hörde så förtvivlat illa. Så småningom ger bejakandet av "överkänslighet" även en bättre empatisk förmåga inbillar jag mig. Hade jag fölt detta mönster i yngre år, hade detta besparat mig mycket lidande i ett äktenskap och en "vänskap" som (tyvärr)varade i många år. Tecknen fanns där. Från dag ett, I en bisats i ett SMS. I moderns tillsynes entusiastisk engagemang i sonens bedrifter på idrottsplanen men tecknen visade, kyla, oengagemang, likgiltighet. Så bejaka Din gåva att kunna se "djävulen/gud" som sitter i detaljerna och försök att lära Dig att utnyttja/förfina denna gåva. Tack för ordet

Anonym, 09:15, 7 juni 2014. Anmäl

Många okänsliga kommentarer här. Lotta - jag förstår inte din kritik mot Lirias beskrivning av Elaine Arons teorier. Lirias svar sammanfattar dessa mycket bra! Till frågeställaren vill jag rekommendera Arons böcker - jag upptäckte dem för två år sedan och jag överdriver inte om jag säger att de förändrade mitt liv. Plötsligt kunde jag förstå och förlåta mig själv. Fantastiskt! Hoppas att du har samma tur. Knut - ställ krav! En högkänslig går inte sönder. Inte heller blir han eller hon hjälpt av att man tassar på tå.

carl h, 18:00, 5 juni 2014. Anmäl

[...] http://blogg.dn.se/fragainsidan/2014/06/02/hur-ska-jag-hantera-min-hogkanslighet-pa-basta-satt/ [...]

Högkänslighet i DN | Livet som högkänslig, HSP (Webbsida), 21:46, 3 juni 2014. Anmäl

Hej Lotta. Det jag skrev har såklart sin utgångspunkt i ovanstående insändarfråga och svaret från Liria. Båda använder begreppet högkänslig om (bland annat) denna svårighet att hantera sina känslor, tex i frågan om hur frågeställaren reagerar när en granne inte hälsar. Det verkar som att du (och säkert många med dig) har en annan uppfattning om vad högkänslig är. Det finns dock rätt många andra som tycker att även svårigheter att hantera känslor ingår i högkänslighet. Det verkar viktigt för dig att ingen annan får uttrycka en åsikt om något som de inte tycker exakt likadant som du om. Det är inte något som är viktigt för mig och du kan få stå för sanningssägandet.

Anonym, 18:21, 2 juni 2014. Anmäl

Kanske du en orealistisk uppfattning om hur du mår. Kanske mår du så dåligt som andras kommentarer om dig får dig att må, ett besök i verkligheten för dig, men för det mesta lyckas du inbilla dig att du mår bra och inga förändringar behöver göras i ditt liv.

Anonym, 16:25, 2 juni 2014. Anmäl

Anonym: Det du beskriver har ingenting att göra med att vara högkänslig! Den som vill kommentera och ha åsikter som högkänslighet bör först läsa på vad begreppet högkänslighet innebär! Det har som sagt ingenting att göra med att vara självcentrerad eller att ha svårigheter att hantera sina känslor.

Lotta, 14:54, 2 juni 2014. Anmäl

Liria. Jag är själv i hög grad högkänslig och insatt i ämnet då jag vetat om detta en tid och läst på en hel del. Samt är aktiv medlem i SFH (Sveriges förening för högkänsliga) Jag anser inte att din beskrivning av vad som kännetecknar en högkänslig person stämmer överens med någon seriös beskrivning av vad högkänslighet innebär (exempelvis Elaine Arons). Högkänslighet innebär inte en låg tröskel för sinnesintryck utan det handlar om att en högkänslig persons sinnesintryck ÄR skarpare! En högkänslig person kan exempelvis urskilja dofter, smaker, kroppsliga sensationer mm bättre än en som inte är högkänslig. Som exempel kan jag långt före mina icke högkänsliga medmänniskor känna av när maten är på väg att bli dålig. Eller urskilja vilka doftämnen som ingår i en parfym eller om någon sitter i andra änden av tunnelbanevagnen och just har rökt en cigarett. Att ha svårt att reglera sina känslor har exempelvis ingenting med högkänsligheten i sig att göra, utan då blandar man ihop det med något annat. Vad det beror på vet jag inte men det skulle kunna bero på att vissa blandar ihop högkänslighet med vad man i folkmun kallar överkänslighet vilket i sig antagligen grundas i olika mentala svårigheter men det har som sagt ingenting att göra med att vara högkänslig (vilket givetvis inte utesluter att en högkänslig person även kan ha dessa svårigheter) Högkänslighet ger heller inte en lägre stresströskel, däremot är det inte konstigt att en person som uppfattar alla sinnesintryck skarpare, till en följd av det även blir mer stressad än en som inte utsätts för det. Som ett exempel kan en besvärande doft av mig uppfattas som överväldigande samtidigt som en icke högkänslig person kanske inte känner den alls eller bara förnimmer den svagt eller att jag märker av när en person jag möter mår dåligt medan den icke högkänsliga inte får detta intryck alls. Att blanda ihop exempelvis svårighet med att hantera sina känslor med att vara högkänslig kan innebära ett problem då det ju förhindrar att man identifierar det verkliga problemet och istället kan jobba med det.

Lotta, 14:48, 2 juni 2014. Anmäl

En annan benämning är ju väldigt självcentrerad. Allt kretsar kring den "högkänslige" och som några som kommenterat beskrivit så handlar det om att omgivningen ska anpassa sig, tassa på tå och så vidare. De håller sin omgivning som känslomässig gisslan oavsett om det är på jobbet eller hemma genom sina indirekta eller direkta hot om utbrott eller olika typer av självskadebeteenden (jag kommer att älta det här och må dåligt en vecka, inte kunna äta osv). Man kan kalla det för högkänslig om man vill, det är också själcentrerat och har en stor portion ovilja eller oförmåga att sätta sig in i en annans situation. För du vet, om min granne inte hälsar på mig då kanske jag förstår att hen var trött, eller orolig för sin ekonomi, eller ledsen för att hen lämnat sitt barn för att gå till jobbet. Men den högkänslige får det till att handla om sig.

Anonym, 14:26, 2 juni 2014. Anmäl

Lösningen: Bli gammal. Vet inte om detta är någon tröst men för mig har högkänslighetsproblemen avtagit med stigande ålder. Är 61 år och numera nästan lika avtrubbad som majoriteten. Folk får tänka, tycka och säga vad dom vill. Jag bryr mig inte. För det mesta.

Jan L, 13:50, 2 juni 2014. Anmäl

Ett sätt att hantera sin högkänslighet är att sätta sig ner och skriva en lista där de saker man själv anser att man är bra på och de saker man brukar få beröm för. När listan är klar bör man gå tillbaka och försöka hitta egen motivation för varför man är bra på just den och den saken. Är det svårt att hitta något du är bra på? Alla människor är bra på något. Behöver inte vara något av det vanliga. Du kanske är bra på att läsa och förstå en text? Att rita en katt eller människa? Att laga god mat? Att ge andra människor ett leende? Att ta dig tid att bara vara i stället för att stressa? Att använda hammare och spik?

Inger E(Norah4you) (Webbsida), 13:50, 2 juni 2014. Anmäl

”Min son mår dåligt – hur kan jag hjälpa honom?”

Fråga: Hej Liria! Jag läser dig ofta i DN, men nu har jag en egen fråga som gäller min son i tidiga 20-åren. Han är på de flesta sätt en mycket duktig och kapabel person, som jag är stolt över, men hans problem är att han är så skör, och snart ska han flytta till en annan ort och börja plugga där. Jag har en massa oro kring det då han tidigare avbröt sina studier sedan ett förhållande tagit slut.

Men jag tror att det nog också handlade om att han inte lyckades så bra i sina studier som han ville, för min son har mycket höga krav på sig själv trots att han har problem med dyslexi. Inte så påtagligt, men han har alltid fått kämpa för att få bra betyg på gymnasiet. När han avbrutit studierna och flyttade hem kände jag knappt igen honom. Han är visserligen en ganska blyg och tystlåten kille, men nu var han nästan helt tyst och lättretad, alla i vår omgivning var så överraskade, han har alltid varit en väldigt försiktig och behärskad person.

Jag försökte prata med honom, det ville han inte men vid ett tillfälle sade han att ska det vara så här är det ingen idé att leva. Det gjorde mig jätterädd, det är ju sådant man säger ibland, men efter ett tag när jag funderat på det blev jag allt oroligare, men jag tog inte upp det med honom. En väninna påpekade att det nog skulle lugna ned sig och att det fanns en risk att det blev en större sak om jag insisterade på att få prata med honom om det.

Det som oroar mig är att han ska bli sämre igen när han flyttar, det är viktigt för honom att återuppta studierna och han vill så snart som möjligt komma i mål med dem.

En annan sak som jag också har svårt att inte grubbla över är att jag fått höra ”utifrån” att min son skulle ha skurit sig själv. Jag blev helt chockad av det påståendet. Jag vet ju inte om det stämmer, men jag undrar om allt det här hänger ihop, och hur allvarligt det är. Jag inser att han måste få åka iväg, han är ju vuxen och mår ganska bra nu, men är det något jag ska vara uppmärksam på? Är det rätt att fråga honom om han har det svårt och om han har självmordstankar? Jag är så tacksam för några råd om detta!
Orolig mamma

Svar: Tack för ditt brev. Det är en svår situation du beskriver. Jag börjar med att resonera med dig om att din son kanske skurit sig. Det som också kallas för att ha ett självskadebeteende.

Kunskapen i dag säger att självskadebeteende hos tonåringar ska tas på allvar, men ändå inte överdrivas. Många beskriver självskadebeteende som vår tids tonårssjuka. En svensk forskare har visat att fyra av tio tonåringar någon gång avsiktligt har skadat sig själva, ofta genom att skära sig ytligt. Lika många pojkar som flickor. Studien visar också att nästan allt självskadebeteende hos tonåringar är enstaka händelser och att beteendet försvinner spontant med tiden. Det är bara någon enstaka procent av dem som skadar sig avsiktligt som fortsätter med detta. Och då är beteendet ofta ett inslag i allvarliga psykiska problem.

Syftet med att skära sig som din son kanske gjorde är oftast att reglera besvärliga känslor. Ofta ångest. Den fysiska smärtan som man får avleder för ett tag den psykiska smärtan, som många gånger känns svårare att stå ut med. Men om du ser tecken på att din son faktiskt har ett självskadebeteende ska du förstås ta upp det med honom och försöka ta reda på vad som ligger bakom. Hjälpa honom att hitta bättre sätt att hantera sina känslor. I det läget ska du föreslå honom att söka professionell hjälp, hos studenthälsovården eller i öppenvårdspsykiatrin. Men det är också möjligt att det som kanske hände var en episod. Ett experimenterande, som han lämnat bakom sig.

Du undrar om det är rätt att fråga din son om han har självmordstankar om han verkar få det svårt igen. Mitt svar är obetingat ja. Ullakarin Nyberg skriver i boken ”Konsten att rädda liv” om detta. Hon är psykiatriker och forskar om självmord. Hon berättar om att det är en myt att det inte går att påverka självmordsbenägna personer att ändra sig genom att prata om alternativ till döden. Och att det inte heller stämmer att det är farligt att prata om självmord för att det skulle kunna provocera fram självmordshandlingar. Det finns inga belägg för att samtal som utforskar om personen har självmordstankar ökar risken för självmordshandlingar. Därför är det inte farligt att fråga någon om självmordstankar när det görs på ett respektfullt sätt.

Många av oss har också en oro för att uttrycka oss klumpigt. Tänker man så är risken att inget blir sagt. Blir det fel kan man alltid be om ursäkt: ”Nu blev det fel. Får jag försöka igen?” Avsikten bakom orden är i det här läget viktigare än formuleringarna. Vill man en människa väl märker hen det.

Vad ska du tänka på om ett sådant samtal blir aktuellt för dig och din son? Det är till hjälp att vara uppmärksam på att det är ett ganska långt steg från tankar om självmord till självmordshandlingar. Man brukar räkna med att det är ungefär tusen gånger vanligare att tänka på att ta sitt liv än att göra det. Det är också fel att tro att man inte kan göra något om personen har bestämt sig för att ta sitt liv. Det finns nästan alltid en ambivalens inför att ta sitt liv.

Självmordsprocessen är dynamisk. Om vi bara får stöd och uppmuntran orkar vi ta oss igenom mycket svåra situationer. Det är också viktigt att den som överväger självmord får hjälp att orka leva vidare.

Du undrar vad du ska vara uppmärksam på. Visar din son tecken på att vara deprimerad är det viktigt att han söker professionell hjälp för detta, hos studenthälsovården eller hos någon annan läkare. Distriktsläkare har ofta stor erfarenhet av att möta och hjälpa deprimerade personer. 90 procent av dem som begår självmord har varit deprimerade eller visat tidiga tecken på depression.

Hur ska du börja samtalet? Berätta om det du sett och fråga hur din son tänker nu. Så här till exempel: ”I höstas, när du var ledsen, sade du att det inte var någon idé att leva. Jag tycker mig se att du är ledsen igen. Hur tänker du nu om det, om värdet av att leva?” Lyssna noga nu. Kom inte med förslag.

Sammanfatta helt kort det du hört. Kanske blir det så här: ”Så då och då tänker du på det. Hur kan jag hjälpa dig? Vad tänker du om att prata med någon professionell om det? Om du vill kan jag boka en tid åt dig och följa med.” Fortsätt sedan att ”bara” lyssna, försöka förstå, och trösta. Vid självmordstankar kan du säga så här: ”Du säger att du tänker att du vill dö och det är normalt att ibland känna så när livet är svårt. Samtidigt kommer jag att göra allt som står i min makt för att du ska vilja leva. Jag älskar dig, jag vill att du ska välja att leva och jag tänker kämpa för det.”

Om din son skulle berätta att han har konkreta planer ska du agera. Ring 112 eller åk till en akutmottagning. Många överlevare från självmordsförsök uttrycker tacksamhet efteråt och upplever att de har fått en andra chans.

Jag har skrivit handboken ”Att motivera till att vilja leva” i samarbete med Mind, en ideell förening för psykisk hälsa. Du kan ladda ned boken från www.mind.se eller beställa den från Minds kansli. Mind har också en sajt, Självmordsupplysningen, där man kan chatta om självmord och psykisk ohälsa. Den bemannas av volontärer med tystnadslöfte som är tränade i att använda sig av samtalsmetoden motiverande samtal för att motivera de hjälpsökande till att vilja leva.
Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 66
  • 6
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Franska barn kastar inte mat Pamela Druckerman författare

Anonym, 15:57, 5 mars 2014. Anmäl

Hej! Jag har varit i en liknande situation som dig. I vårt fall hade min son börjat använda cannabis i stor utrsträckning. Det tog lång tid men till slut förstod jag att det var orsaken till hans förändrade beteende med irritation och ångest. Hot om självmord och mycket mer. Cannabis är väldigt vanligt bland ungdomar idag. Något som man kanske inte alltid tänker på. Jag har fått väldigt bra hjälp hos Föräldraföreningen mot narkotika. Lycka till!

Karin, 14:03, 24 februari 2014. Anmäl

”Hur kan jag hjälpa min deprimerade make?”

Vad kan man göra själv för att motverka depression, och hur kan man som anhörig försöka förbättra situationen? Det finns mycket att göra, men det är viktigt att först få en professionell bedömning av hur svår nedstämdheten är, och eventuellt få behandling, svarar psykologen Liria Ortiz.

Fråga: Hej Liria, jag skriver till dig om hjälp angående min man. Han/vi skulle behöva hjälp med lite tips om vad man kan göra själv för att arbeta med depression. Han har dels en kronisk sjukdom som har depression som delsymtom, dels har han väldigt mycket i sitt förflutna som inte är bearbetat. Han står på väntelista för en utredning men det kommer att ta minst ett år och han får ingen samtalshjälp under tiden.
Som hans fru är det fruktansvärt jobbigt att se hur dåligt han mår och även om jag vet att han är otroligt lycklig i vårt äktenskap så önskar jag att det fanns mer jag kunde göra. Jag har försökt peppa honom att göra av­slappningar, försöka hålla sig igång och vara sysselsatt så att tankarna inte maler så mycket. Men då han är sjukskriven och går där hemma själv så förstår jag att han känner sig fast. Han känner även att han tappat så mycket av sitt sociala liv och orkar oftast inte göra några större aktiviteter. Han har kommit in i en spiral av apati och har väldigt svårt att ta sig ur den. Vi har även en liten valp hemma, som han så gärna ville skaffa och som skulle kunna erbjuda honom sällskap och hålla igång honom lite, men nu känner han detta som en stor börda trots att jag vet att han älskar valpen och är så glad att vi skaffat den. Känner mig så otroligt maktlös och skulle gärna vilja ha tips om vad han/vi kan göra på egen hand för att försöka förbättra situationen.
En orolig fru

Svar: Hej, och tack för ditt brev. Du berättar att din man är nedstämd, kanske deprimerad. Det framgår tydligt av ditt brev hur svår vardagen är för honom. Det gör även situationen svår för dig. Du skriver så väl och engagerat om hur utsatt rollen som anhörig kan vara. Inte minst den känsla av maktlöshet som finns. Du undrar vad ni kan göra för att din man ska få det bättre.
Jag är oklar över en del omständigheter. Som vilken kronisk sjukdom din man har, och vilken typ av utredning som väntar. Du berättar om att han kommit in i ”en spiral av apati” och hur han ”tappat så mycket av sitt sociala liv”. Detta är sådant som kan vara en del i en depression. Men det kan även finnas andra förklaringar, därför är alltid min rekommendation att personen i fråga ska utredas ordentligt.
Du nämner också att det dröjer ett år innan en utredning av din man kommer att ske. Men att någon samtalshjälp i avvaktan på detta inte erbjuds honom. Så när jag nu svarar dig är min utgångspunkt att din man är nedstämd, och behöver hjälp med detta, oavsett orsaken.
Mitt första råd, och det är nog det viktigaste, är att ni vänder er till sjukvården för att få en bedömning av din mans nedstämdhet. Gränsen mellan nedstämdhet och egentlig depression är inte helt tydlig, och inte lätt att bedöma på egen hand.
Du frågar vad ni kan göra på egen hand. Det är klokt och rimligt. Det finns självhjälp som är effektiv och väl utprövad. Självhjälpsböcker och internetprogram. Jag återkommer till det. Men detta fungerar bara, och rekommenderas bara, vid lättare och mildare former av depression. Fast en depression kan vara betydligt allvarligare än så. Så vänd er till en läkare och utred närmare vad som händer din man. Kanske till en läkare som ni redan har kontakt med och förtroende för. ­Eller, om ni vill ha en fristående bedömning, till en vårdcentral. Depression är en av de vanligaste diagnoserna som distriktsläkare möter och behandlar.
När ni har haft den kontakten, och din man kanske har fått en behandling föreslagen, kan det förmodligen vara högst rimligt att din man använder sig av självhjälp av något slag, som ett ­komplement till en annan behandling. Eller som den insats som läkaren bedömer som tillräcklig och rekommenderar.
För visst verkar din man behöva hjälp omgående för de symtom han har. Vid depression finns flera olika vägar att gå. Det finns effektiva läkemedel. Forskning visar dock att en ganska stor andel av dem som är deprimerade föredrar samtalsbehandling före mediciner. För många blir effekten bäst genom att man kombinerar psykoterapi med mediciner. Men vid lättare och mildare depressioner kan självhjälp vara fullt tillräckligt. Att det finns så många behandlingsalternativ och att de är så pass olika är en konsekvens av att depression kan vara så olika till sin karaktär. Depression är ett komplext problem.
Vad är då självhjälp vid depression? Behandling vid depression som handlar om att lära sig nya strategier för att tänka och bete sig ökar möjligheterna att börja må bättre. Och även förebygga återfall efter avslutad behandling. Det visar studier. En självhjälpsbok eller ett självhjälpsprogram på nätet kan man återvända till, och repetera, för att vidmakthålla sina färdigheter. Men också i lägen när man känner att en försämring är på väg, och på det sättet bromsa en utveckling som skulle kunna utvecklats till ett återfall i depression – något som tyvärr är ganska vanligt.
Självhjälp vid depression bygger nästan alltid på psykoterapimetoden kognitiv beteendeterapi, KBT. Studier visar på metodens effektivitet, och KBT är även en psykoterapi som är möjlig att överföra till bokform, eller utföra på nätet.
En självhjälpsbok som jag rekommenderar är ”Ut ur depression och nedstämdhet med kognitiv beteendeterapi” av professorn och psykologen Gerhard Andersson och några kolleger till honom.
Behandling på nätet eller det som kallas internetbehandling är inte riktigt detsamma som självhjälp. Utöver texter att läsa och övningar att göra på egen hand ingår också e-postkontakt eller telefonkontakt med erfarna psykologer. Du kan läsa mer om detta på www.internetpsykiatri.se.
Ett fokus vid självhjälp vid depression är att det finns en koppling mellan vad vi känner, och hur vi tänker och beter oss. Detta gör att det är möjligt att på egen hand förändra sina känslor av nedstämdhet och uppgivenhet. En väg är det som kallas beteendeaktivering. Det handlar om att ge plats för plusaktiviteter i vardagen. Att göra sådant som ger glädje, njutning, eller känsla av att bidra. Det är att skapa goda cirklar. Ett exempel är att man tar en promenad på morgonen. Trots tröttheten. Under promenaden träffar man en granne. Ett uppmuntrande samtal inträffar.
Tillsammans gör detta att man får mer energi och man känner sig lite gladare. Under dagen blir man mer aktiv som följd av detta. Vilket i sin tur ger ännu mer energi. En god cirkel har uppstått. Beteendeaktivering är ett av de effektivare sätten att på egen hand minska depression. Läs gärna mer om detta i självhjälpsboken av Gerhard Andersson, och resonera med din man om detta kan vara ett sätt för honom att hjälpa sig själv att komma ur sin apati, och få mer livsglädje.
Samtidigt rekommenderar jag dig att delta i en självhjälpsgrupp för anhöriga som har en närstående med psykisk ohälsa. Det är tungt att stödja nära och kära som mår psykisk dåligt. Det finns en ökad risk för att den anhörige drabbar själv. Den Nationella hjälplinjen kan hjälpa dig med tips och råd och samtidigt tipsa om olika anhöriggrupper om du skulle vilja det, www.hjalplinjen.se, tel: 020 22 00 60.
Varma hälsningar och sköt om er!

Dela med dina vänner

  • 12
  • 1
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

man blir rosenrasande av att läsa om den nonchalans vården understår sig att visa inför det bottenlösa lidandet i en depression. Depression är en dödlig sjukdom vilket borde sägas MYCKET högt och tydligt . Inte minst av anhöriga i kontakt med likgiltigheten inom vården. Med dödligheten måste komma fram så dönickarna vaknar. Anhöriga ska inte dra sig för att sin upprördhet intill att ställa till med en scen för att få dessa vitklädda zombies att visa ansvar. Och tyvärr detta fungerar. Men det är nödvändigt att satsa allt. Depression är en dödlig sjukdom. .

anhörig, 07:52, 13 februari 2014. Anmäl

[...] Hur hjälper jag min deprimerade man? [...]

Hur hjälper jag min deprimerade man? »  åss (Webbsida), 07:28, 11 februari 2014. Anmäl

den oroliga frun Hej, för några år sedan var jag i ett apatiskt tillstånd efter behandling av en allvarlig sjukdom. Först hade jag världens kämparglöd och man belönas hela tiden genom processen att bekämpa en fysisk sjukdom. Men nedstämdheten och depressionen gör att folk och kollegor står handfallna. Därför tror jag att det blev som en dubbel kamp som förde in mig i en depression. Tycker du hanterat den bra och det är bra att du känner tills hans historik. Det gör det lättare för honom, när han är på väg upp. Själv tyckte jag det var ofantligt jobbigt när min fru och omgivning kom med glada tillrop, utan sökte stöd hos dem som varit i liknande situationer, men viktigast av allt, gav min fru utrymme att få stöd och kunskap också. Som tur var fick jag kontakt och tillgång till psykoterapi och medicinering mycket snabbt. Och det var avgörande att jag kunde gå båda dom vägarna samtidigt. Fungerar det inte via landstinget och ni har råd så gå till en privat så gör det. Om han har en annan sjukdom, så be dem har kontakt med där att sätta lite press på psykiatrin. För mig hjälpte det också att träffa andra med liknande sjukdomsförlopp. Inte för att prata om sjukdomen, men för att ha kontakt med folk som förstår rädslorna som går genom kroppen. Lycka till /Peter

Anonym, 22:52, 10 februari 2014. Anmäl

Jag har en person i min närhet med ADD vilket är ADHD utan hyperaktivitet, liksom för oroliga fruns make är det väldigt vanligt med depression av olika grad när man har (bla) denna diagnos. En samtalskontakt kan hjälpa men av erfarenhet är det inte alltid lätt att få en varaktig sådan, personal byts ut, man slussas runt, får börja om med "samtalet", dessutom är det olika på olika mottagningar hur många gånger man får gå. Har en bekant med diagnos som skulle få 4-5 gånger hos psykolog, en annnan gick i flera år och hade ingen diagnos. Vill men detta inlägg absolut inte avskräcka från att söka hjälp utan endast visa att det kan vara olika. Hamnar ni fel så sök vidare tills ni träffar rätt person. Det är ett tröttsamt jobb att orka söka vård när man inte mår bra men värt det i slutändan. Jag önskar dig FS styrka och vill uppmana dig att ta hand om dig själv. Jag levde en period med en person som mådde väldigt dåligt och var efter 8 år tvungen att bryta eftersom jag, som Jakob beskriver nedan, försvann själv och anpassade hela mitt liv och varande efter min partners dagsform. Ett annat tips är att gå in på Attentions hemsida, där kan man få råd om sina rättigheter, samt hjälp och stöd vart man kan vända sig med bla. ADHD diagnos. Tänk också på om din make har en särbegåvning, detta i kombination med diagnos leder också lätt till depression. Läs mer om detta på Mensas hemsida.

AA, 18:11, 10 februari 2014. Anmäl

Jättebra "Den orolige frun", att du "inte tar åt dig", eller faktiskt tog åt dig av min kommentar. Jag ville att skriva fakta, vad som faktiskt sker i förhållanden när någon blir deprimerad; men mitt ändåmål var att få fram en drivkraft som säger: Nej, det där är inte jag, jag kommer banemig stötta för evigt... För folk ger upp för lätt idag, måste försöka motverka det. Bra du inte är en av dem. Kämpa på!

Jakob, 14:34, 10 februari 2014. Anmäl

Tack för ditt svar Liria, sedan jag skrev detta mail till dig har situationen klarnat något. Min man har fått diagnosen Dystymi, han har även adhd. Vi tog på eget initiativ kontakt med en privat psykolog då väntetiderna inom den "vanliga" vården är alldeles för lång, men den psykolog han träffade erkände att han inte hade nog med kompetens att hjälpa honom. Han har fått ny medicinering men än så länge lyser någon psykologkontakt med sin frånvaro, och jag tror att det i slutändan är vad som kommer behövas. De som är så hemskt i hela den här situationen är just att dom som ska kunna hjälpa oss, vården, är dom som vänt honom ryggen. Han har varit inskriven hos psykiatrin sedan 2002 och aldrig har han fått träffa någon med en klar behandlingsplan. Vi hoppas nu på den nya läkaren som kopplats in och gett ny medicinering... @Jakob, de är ju himla tur att jag inte lätt tar åt mig för din kommentar skulle verkligen kunna sänka. Tycker de du säger är jäkligt magstarkt med tanke på att du inte alls vet något om hur vårat förhållande ser ut. @Lasse jag tackar dig för ditt tips!

den oroliga frun, 14:16, 10 februari 2014. Anmäl

Tyvärr är det så att om ena partnern i ett förhållande hamnar i en seriös, långvarig depression faller förhållandet sönder så småningom. Finns omfattande studier och statstik på detta. Partnern som försöker stötta och hjälpa sin partner känner sig maktlös, och med tiden, för att undvika att själv dras med i depressionen, drar han/hon sig ur förhållanden istället. Våra försvarsmekanismer är starkan när väl dragna till sin spets.

Jakob, 13:17, 10 februari 2014. Anmäl

Hennes man bör gå och ta ett blodprov för att testa testosteronvärdet, gärna till en specialist som endokrinilog. Testosteronbrist är oftast förknippat med depression, nedstämdhet, tappar muskelstyrka, matthet, ökat kroppsfett framförallt kring buken, Humörsväningar, obeslutsamhet. Det är väldigt lätt att bli feldiagnostiserad och att läkare bara behandlar "depression". Gråzonen för att få testosteronbehandling ligger i Sverige runt 8-12ng/l men allt under 20ng/l bör kontrolleras närmre beroende på ålder, fysisk aktivitet etc. Läkarvården griper för snabbt efter depression och ger antidepressiva utan att ens ta ett blodprov. Börja med ett blodprov, kontrollera brett och begär även testosteron (shbg, fritt testo, s-testosteron). Kan vara väl värt det. Finns även naturliga sätt att höja testosteronet i kroppen men ibland kan man behöva supplement från läkare.

Lasse, 10:20, 10 februari 2014. Anmäl

Hur hjälper jag mamma att slippa sitt samlartvång?

Foto: Scanpix.

Mamman har hela livet varit en ”samlare” och nu är det värre än någonsin i hennes hem. Dottern har tagit ansvar för städning och ordning i 35 år och orkar inte längre. Hur kan hon hjälpa sin mamma? Psykologen Liria Ortiz ger råd.

Fråga:

Det här gäller min härliga mamma som är en social och kulturellt begåvad kvinna som är mysig att umgås med så länge man inte är hemma hos henne. Hon kan inte slänga en sak och jag har smärtsamt insett att hon är en manisk samlare/hoarder.

Så länge jag kan minnas har det varit stökigt hemma hos mina föräldrar. I bokhyllan låg allting huller om buller, precis som ovanpå möbler och i byråar och i garderober. Båda mina föräldrar är röriga, men det är min mamma som inte kan slänga saker. Pappa kastade i smyg påsar med kvitton, strumpor, gamla papper. Om han blev påkommen blev mamma arg. Själv skämdes jag alltid för mitt hem och drog mig för att ta hem kompisar. När jag var större var det jag som städade. En svår uppgift då alla förvaringsutrymmen är proppfulla med bra att ha-saker och skräp. Det var jobbigt. Jag skämdes ofta, även inför mormor och farmor.

Senast jag var hemma hos henne var där så mycket saker och hon har börjat använda golvet för förvaring av sina saker. Det har blivit stigar i lägenheten där hon kan gå. Man kan inte längre stänga dörrarna eller sitta i möblerna. Min mamma har haft det mycket tufft med allvarliga sjukdomar och jag gissar att skilsmässan knäckte henne och samlandet slog ut i full blom. Och jag känner precis som när jag var liten att allt ansvar för hennes städning/ordning ligger på mig, själv tar hon det inte. Jag känner så, men jag vägrar acceptera det. Jag inser att min och tidigare pappas ”hjälp” bara underlättat för hennes samlande så att det inte märks utåt. Vi har väl i viss mån varit ”medberoende”. Jag har denna vecka sett till att hon får städhjälp av kommunen. Nu försöker jag få professionell hjälp för henne. Jag har burit denna ansvarsbörda i 35 år.

Jag kan inte göra något mer, det hjälper inte att jag kommer hem och röjer. Efter några månader är det fullt igen. Men jag vet inte vart jag ska vända mig. Mamma behöver färdtjänst för de få gånger hon måste ut. Finns det stödförening? Finns KBT-terapeuter som gör hembesök? Efter år av sjukfrånvaro är pensionen skral. Kan man få hjälp ekonomiskt? Jag skeppar gärna in en del, men inte heller jag är gjord av pengar. Men det här måste få ett slut.

Anonym
Svar:

Hej och tack för ditt brev. Du imponerar. Du har tålmodigt funnits där under alla år som ett stöd för din mamma. Jag tycker att du är på rätt spår när du resonerar om att det är dags för din mamma att få professionell hjälp. Hennes samlande har varierat i styrka över tiden, skriver du. Ibland har det varit en ”acceptabel röra” i bostaden, men i perioder har det varit en ”katastrof”. Och nu verkar det vara mer besvärligt och okontrollerbart än någonsin för din mamma!

Det är nog möjligt att du har rätt i att din mamma lider av det som kallas samlartvång eller patologiskt samlande. Även om det förstås inte är möjligt för mig att sätta någon diagnos enbart ut­ifrån det du berättar om i ditt brev. Samlartvång är ingen egen diagnos. Den ingår i det som benämns tvångssyndrom, som består av tvångstankar och tvångshandlingar, eller endera. Vid samlartvång är man rädd att råka slänga något viktigt eller något som kan behövas längre fram. Man undviker nästan helt att slänga saker, eller gör det efter ett noggrant övervägande, och med lång fördröjning och stark olust.

Samlartvång är en så kallad ångeststörning. Samlandet är ett beteende som i stunden lindrar ångest och oro. Det du iakttagit, att din mammas samlande har ökat märkbart efter hennes skilsmässa och svåra sjukdom, kan kanske förstås utifrån detta sätt att se på funktionen av samlandet. Ofta inser man själv det orimliga i det man gör och att samlandet ställer till det på många olika sätt, exempelvis i relation till grannar och familj. Man skäms och isolerar sig. Men ändå känner man att man måste utföra handlingarna. Ibland kan patologiskt samlande vara ett inslag i demens- och psykossjukdomar, och då är insikten om orimligheten i beteendet sämre eller ingen alls.

Du undrar om det finns professionell hjälp att få för din mamma, och om det inte behöver bli så kostsamt. Och mitt svar är ett ja på din första fråga och försiktigt ja på din andra. Det finns hjälp för din mamma att få i den offentliga vården. Även om hon i någon mån behöver ha turen på sin sida för att fullt ut få den effektiva och evidensbaserade behandling som finns att få.

Din mamma behöver någon professionell person att samtala med om det som pågår, och hon behöver få en utredning gjord och en möjlig diagnos. Det är den som öppnar för behandling. Såväl primärvården som en psykiatrisk mottagning kan erbjuda detta första steg.
Om diagnosen samlartvång visar sig vara aktuell är de behandlingar som har bäst forskningsstöd kognitiv beteendeterapi och antidepressiva läkemedel. De läkemedlen har också en ångestreducerande effekt. I många fall behövs en kombination av båda behandlingarna.
Mitt försiktiga ja till att det kanske inte behöver bli så kostsamt för din mamma utgår ifrån att det i dag blir allt vanligare med KBT-kompetens inom den offentliga vården. Men saknas den där din mamma bor så det blir förstås mer bekymmersamt.

Ja, det finns en ideell stödförening för personer som har tvångssyndrom, eller OCD – obsessive compulsive disorder, som är den engelska benämningen för tvångssyndrom, och deras anhöriga. Den heter Ananke. På deras hemsida med adressen www.ocdforbundet.se finns artiklar om tvångssyndrom, ett diskussionsforum, personliga berättelser och adresser till lokala föreningar och stödgrupper.

Ett annat problem som du har att hantera är att motivera din mamma att söka hjälp. Det verkar som om din mamma under alla de här åren inte har övervägt eller sökt professionell hjälp. Du nämner i varje fall inget om det. Så det är förmodligen ett stort steg för henne att göra det. Vad kan du då göra för att få henne intresserad av detta, hjälpa henne att våga och börja ta ett eget ansvar?

Det du inte ska göra är att försöka övertala henne. Det skulle troligen bara få henne att känna sig ifrågasatt och kanske till och med rädd. Risken är då att din mamma börjar försvara sig genom att minimera och bagatellisera det som händer henne. Ni skulle inte komma vidare i samtalet utan det skulle tystna eller sluta i gräl.

En framkomligare väg är att försiktigt fråga efter vad din mamma upplever som besvärligt med sitt samlande. Och om hon kanske skulle kunna kontrollera det bättre. Hjälp henne att hitta sina egna skäl till att göra en förändring! Be om lov att få samtala om detta. Möjligen säger din mamma nej den första gången eller de första gångerna du frågar. Men om du på ett respektfullt och tålmodigt sätt återkommer, så är möjligheten stor att hon uppfattar din omsorg, men också att du inte tränger dig på. Då kan det bli tryggare för henne att berätta om det som är svårt, och som hon förmodligen vill ha hjälp med.

Väck även din mammas hopp om att förändring är möjlig. Att bli motiverad handlar till stor del om att få en ökad tilltro till att det finns hjälp att få och till att man har förmåga att förändras. Be om lov att få berätta om samlartvång och hur det behandlas. Sammanställ information om detta och erbjud henne att läsa. Om din mamma använder nätet kan du tipsa om Anankes hemsida. Visa optimism om din mammas förmåga att lyckas. Var generös med att lyfta fram hennes andra sidor, som hennes charm och begåvning, som jag får intryck av ditt brev att hon har mycket av. Du skriver om din mamma som en ”härlig kvinna”. Det gör det lättare för din mamma att fortsätta samtala om sina svårigheter om era samtal också ger plats för henne att få vara den ”mysiga” mamma som hon också uppenbart är.

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Det är nog bäst (allmänt sett, inte nödvändigtvis just för frågeställaren) att få en god kontakt med samlaren i fråga, dvs *inte* med problemet som ärende. Efter ett längre tid när man etablerat ett förtroende kan man försiktigt ta upp frågan - utan någon som helst press! Har man tur så vill personen ha hjälp. Det är nog också viktigt att inte vänta för länge, ju äldre man blir desto mindre ork har man att ändra sig.

Thomas, 18:09, 6 mars 2013. Anmäl

Mycket angeläget ämne och vad jag förstår så är många av dessa personer fungerande utåt och detta blir deras hemlighet. Man kan ju föreställa sig vilken ångest det innebär. Jag har en ung person i min närhet som inte släpper in några förutom en person i sin lägenhet numera. Det är fullständigt kaos och går inte heller att påtvinga hjälp.

Hyrestanten (Webbsida), 16:23, 3 mars 2013. Anmäl

Jag känner också igen mig totalt. Har föräldrar i samma situation. Svårt att få hjälp.

S, 16:49, 27 februari 2013. Anmäl

Känner igen ALLT i denna fråga. Tack för att den togs upp i ljuset!

ÅK, 18:00, 25 februari 2013. Anmäl

Önska psykiska sjukdomar

Fråga

Hej Liria!

Jag har under de senaste åren utvecklat ett intresse för psykologi. Problemet är dock att mitt främsta mål med detta intresse är att kunna ta reda på vad som är ”fel” på mig. Som bakgrund kan jag ange att jag gick in i en depression för cirka två år sedan då jag önskade ta mitt liv men avstod från detta för att skona min familj då deras liv och livskvalité betyder mer än min och att jag därför borde leva för dem då, även om min existens inte gynnar dem, så skulle de bli ledsna om jag dog nu när jag ändå finns. Depressionens absoluta botten är ett minne blott, men jag har sedan denna tid misslyckats med att återfå livslusten och har fortfarande dessa tankar, samt en ”insikt” om att livet, då inte bara mitt utan även hela mänsklighetens, saknar betydelse och mening. Jag går dock inte runt och är ledsen då jag för det mesta inte känner någonting, varken glädje eller nedstämdhet. Jag sökte aldrig hjälp för detta och har endast yttrat mina problem för en, då sjukvårdsrelaterad, person tidigare, då jag inte vill tynga min familj med detta då mitt enda mål med min existens är att göra dem stolta.

Anledningen till att jag då sökte hjälp var att jag ibland hamnar i ett tillstånd då jag i några sekunder ser för min inre blick personer som jag inte känner som ibland talar med mig och drabbas av den känsla av att detta upplevts förut, vilket jag är övertygad om att jag inte gjort. Jag tappar då helt kontakten med omvärlden och ”går in i mig själv”. Detta följs sedan av hjärtklappning och är extremt otrevligt. Problemet är att jag inte minns synen detaljerat utan är helt tom efteråt och behöver ägna några sekunder till att försöka återfå mitt grepp om verkligheten.

I dagsläget så läser jag mycket på internet om psykiska sjukdomar och då, som ovan nämnt, med syfte att hitta sjukdomar som stämmer in på mig, men med en hemlig önskan att jag faktiskt skall vara drabbad av dessa. Jag brukar då läsa om Aspergers syndrom, schizoid personlighetsstörning och schizofreni. Jag inser det orimliga i att önska att jag skall vara sjuk och är medveten om att jag troligen endast är förvirrad och söker min identitet men undrar ändå: varför önskar jag att jag har en psykisk sjukdom?

Med vänlig hälsning/G

Svar

Hej G!

Det är så sorgligt att du går och mår dåligt utan att veta vad det handlar om. Min starkaste rekommendation är att du söker hjälp så fort som möjligt och låter dig utredas så att du kan sluta spekulera om vad det kan handla om. Många gånger har vi med oss olika besvär i livet. Vi själva och vår omgivning kommer ofta med tolkningar eller förklaringar och vill sätta diagnoser på oss, men det som är viktigt i sådana sammanhang är att vi tar reda på fakta. För min del vill jag inte uttala mig om möjliga diagnoser för dig med så lite fakta tillhands. Jag kommer att koncentrera mig på dina frågor om ”Varför önskar jag att jag har en psykisk sjukdom?” och om hur du kan öka känslan av meningsfullhet i ditt liv.

Behovet av att hitta en förklaring till sitt eller andras lidande och beteende är högst mänskligt. Vi vill så gärna få svar på frågan: ”Vad är det som är fel på mig”. Jag tror att det du egentligen vill är att hitta ett namn på en psykisk sjukdom som förklarar ditt lidande. Vilket är det positiva med att få ett namn eller en diagnos på de svårigheter man har? Man förstår sig själv bättre och får många gånger möjligheter till lämplig behandling, stöd eller medicinering som hjälper att leva ett bra liv trots svårigheterna. Ibland sker med tiden en så påtaglig utveckling att man inte längre utfyller kriterierna för diagnosen.

Samtidigt är en diagnos ett namn på ett antal olika svårigheter, så kallade kriterier, som man har haft en tid. Men det finns stor variation mellan individer inom samma diagnos för vilka kriterier de uppfyller och i vilken omfattning. Detta innebär att personer med exempelvis diagnosen Aspergers syndrom inte upplever situationen lika eller har samma grad av svårigheter.  På så sätt säger diagnosen väldigt lite om personens styrkor och svagheter i olika situationer.

Problemet med att hitta ett namn på sina svårigheter eller få en diagnos är ibland att man vänjer sig att leva på ett visst sätt. Det kan i sig vara positivt, men en nackdel kan vara att det blir svårt att föreställa sig att det går att leva på ett annat sätt, trots diagnosen. Med andra ord; man identifierar sig med sin diagnos. Man säger till sig själv ”Jag är (namn på diagnosen” eller ”Jag har Asperger”. Dessa uttalanden kan fungera då som stoppskyltar och självuppfyllande profetior.

Det jag vill problematisera och förmedla till dig är att hitta ett namn, en diagnos på det du upplever, kan ha olika konsekvenser för dig beroende på vad du gör med den kunskapen.

Det du upplever och känner idag passar nog in på många möjliga diagnoser. Jag tycker att du behöver ta dig själv på allvar och söka professionell hjälp. Arbeta med din egen motivation för detta genom att utforska vad du och din familj skulle vinna på att du gör det. Fastna inte i ett eget letande efter en diagnos. Idag pågår en enorm utveckling och behandlingar för många diagnoser utvecklas hela tiden till det bättre.

Du skriver också att det inte finns någon meningen med livet. Problemet uppstår, tycker jag, på grund av själva formuleringen. Om vi letar efter MENINGEN MED LIVET som något stort, som kommer från ovan och för alltid givet är vi dömda att misslyckas. Hur skulle det vara om du ändrar fokus och frågar dig själv: Vad ska jag göra för att mitt liv ska ha mening IDAG? Lägg märke till att det handlar om att du hittar en vardaglig handling. Något du kan göra för dig själv eller andra som ger dig en känsla av meningsfullhet för dagen. Du verkar vara en person som bryr sig om din familj och inte vill orsaka lidande för andra. Du ska ha allt beröm för din omtänksamhet! Utifrån mitt perspektiv låter det väldigt kärleksfullt. Kärleken är inte bara en känsla. Kärleken är också de små vardagliga handlingar som vi gör för våra närstående och för oss själva. Du har det inom dig. Låt det hjälpa dig att också visa kärlek för dig själv i handlingar som gör dig gott, sök hjälp.

Många varma hälsningar

Liria

Till Lirias hemsida

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Hur ska vi hjälpa vår son att hamna rätt?

Fråga:

Hej Martin, Jag är mamma till 6 underbara barn i åldrarna 16-1 år. Varför jag skriver till dig är för att vi har och har haft problem med vår snart 14-åring i flera år.

Hans pappa och jag är skilda sedan 10 år, pappan är periodvis bortrest ganska många månader så barnen har bott och bor hos mig större delen av tiden. Vi har just nu en pågående vårdnadstvist pga hans frånvaro och oengagemang.

14-åringens problem har varierat i uttryck beroende på ålder. När han var mindre hade han svårt med kompisrelationer och var bråkig mot andra barn. När det skar sig sprang han gärna iväg och gömde sig och var väldigt svår att kontakta. Han stängde in sig och sina känslor. Han bajsade även på sig dagligen och när han kom hem från skola/fritids kunde han nästan ha sår i rumpan av det som satt där och torkade in. Han luktade illa pga detta.

För ett par år sedan slutade han med att bajsa på sig utan hade mer ordentliga fartränder i fillingarna och nu är det enda problemet när det gäller detta att han är svår med sin personliga hygien. Han är en väldigt flyktig kille, han blir intresserad av saker väldigt snabbt, ger sig hän totalt men intresset dör ganska snabbt ut.
Så har han varit hela skolåldern.

Han är väldigt överviktig och under alla år har jag försökt peppa honom till att pröva olika sporter, både lag och ensamsporter men efter några månader har det övergått till tvång och då tappar det sin tjusning.

Det stora problemet nu är att han har blivit en stor kille som inte står emot grupptryck och som söker sig till kretsar som är mindre bra för honom.

Exempelvis är det killar som håller på med droger, vapen, olaglig mopedkörning osv. Skolan började denna termin på minus sidan. Han skolkade otroligt mycket örsta veckorna vilket ledde till att jag eller min nuvarande man (extrapappa) satte oss i skolan och såg till att han gick på de lektionerna han skulle.

Självfallet blev det stora protester från hans håll och en dag så smet han ifrån mig och vägrade att rent fysiskt gå in i skolbyggnaden. Eftersom han är en relativt tung kille så var det omöjligt att rubba honom.

Han krävde att få bo hos sin pappa mer än bara varannan helg och efter samtal med hans pappa beslöt vi att han skulle få vara där varannan vecka. Problemet är att hans pappa inte har samma tid eller engagemang för  
sonen.

För ca en vecka sedan fick hans pappa via ryktesvägen höra att sonen rökt marijuana och sökte genom hans fickor där han hittade en liten zip-påse med något bladliknande innehåll.

Han kontaktade mig och jag åkte omedelbart och hämtade upp honom i skolan och tog honom till Maria Ungdom för att konstatera vad han tagit och för att försöka få hjälp med honom.

På Maria Ungdom konstaterade dom snabbt det jag vetat om i många många år att sonen mår väldigt illa och stänger inne sina känslor och vägrar att prata. Man remitterade honom vidare till BUP, som vi ska till om ett par
veckor.

Han har varit på BUP i olika perioder utan resultat!!

Jag vet att jag misslyckats med att ge sonen det stödet för att hans självkänsla och sjävförtroende han behöver och jag har förhoppningen att kunna stödja honom bättre nu, men jag har svårt att veta exakt hur jag ska
agera.

Sonen är väldigt provocerande och väldigt otrevlig många ggr. När han är hos sina morföräldrar är han trevlig och bemötande men hemma är det tvärtom. Många som träffar sonen säger att han är en väluppfostrad,  
snäll och sympatisk kille, vilket jag vet! Men inte hemma.

För att sonen ska gå till skolan och sköta skolarbetet har min man och jag nu lovat honom att få börja köra Motorcross. Sonen är nämligen en väldigt motoriserad kille. Jag har förhoppningen om att detta ska gå vägen men samtidigt är jag rädd för att han ska tröttna efter några månader…. som vanligt.

Vi behöver råd om hur vi ska stödja honom och förvandla honom till den goa och snälla kille han är. Vi ställer krav på alla våra barn att hjälpa till hemma med det som kan behövas, damsuga, tömma diskmaskin, städa
sina rum, hjälpa till med dukning osv… Men sonen har på senare tid börjat vägra att hjälpa till för att han inte tycker att han ska göra något!

Vi har tre småttingar som hamnar mellan alla bråk och allt tjafs och som blir negativt påverkade av denna stämning som blir hemma. Plus att vi har en till liten på gång som kommer i dec.

Jag kan avsluta med att säga att sonen formligen AVGUDAR alla sina småsyskon och ÄLSKAR att vara med dom! Många har påpekat att vi har många småbarn och att det kan vara ett av sonens problem men jag ser inte
syskonen som ett problem.

Med detta känner jag att jag skrivit det mest väsentliga som finns att skriva, skulle kunna hålla på i ett par sidor till.

Hoppas vi kan få värdefulla tips av dig som kan hjälpa denna förvirrade kille att komma rätt!


Svar:

Hej!

Du beskriver en svår situation, så jag förstår din oro. Jag tycker att det är bra att ni tar problemen på allvar och aktivt försöker hjälpa sonen. Du skriver att tidigare besök hos BUP inte har hjälpt. Jag ska ge några råd som kanske kan hjälpa er att hitta rätt den här gången.

Först och främst är det viktigt att känna till att ni har rätt att byta BUP-mottagning om ni inte är nöjda. Prata med flera olika mottagningar och försök ta reda på hur de arbetar och vad de kan erbjuda er. Jag tror att det är centralt att behandlingen innehåller familjeterapi och helst ett aktivt arbete med sonens hela nätverk.  
Forskning om ungdomar som börjar visa riskbeteenden (skolk, droger, ”fel kamrater”) stödjer just den typen av insatser. Om en mottagning säger att de framförallt kan erbjuda enskilda samtal med sonen och/eller er, så tycker jag att ni bör söka vidare.

Familjeterapi kan se ut på olika sätt och jag rekommenderar att ni försöker hitta en form som är aktiv, dvs. där ni i familjen får övningar och uppgifter att arbeta med och där terapeuterna gärna kan göra hembesök. Exempel på sådana behandlingar som finns i Sverige är Funktionell familjeterapi och Multisystemisk terapi. Något som är  
hoppfullt i din beskrivning är att din son kan vara trevlig och fungera bra i vissa sammanhang, men att relationen mellan er i hemmet är sämre. Därför är det kanske just er relation som ska vara fokus i en behandling.

Att arbeta med hela nätverket innebär att viktiga personer runt sonen blir involverade i behandlingen. Exempelvis försöker man stärka samarbetet mellan hem och skola, fritidspersonal, eller föräldrar till kamrater. En tillgång i ett sådant arbete kan vara morföräldrarna, som sonen verkar ha en bra relation till. En försvårande omständighet är naturligtvis den pågående vårdnadstvisten, men den gör egentligen ett aktivt nätverksarbete ännu viktigare. Du och sonens pappa kan kanske få hjälp till ett bättre samarbete.

En viktig fråga är förstås hur din son mår. Hans känslomässiga problem kan ju ligga bakom hans beteenden. Även om han skulle sluta hamna i fel sällskap och skolka, så kan han ju fortfarande må dåligt. Samtidigt är familjeterapi något som kan hjälpa även mot mer grundläggande känslomässiga problem – det brukar till exempel rekommenderas till barn och unga som är deprimerade. Jag tror alltså att det är rätt att börja med familjen, både för de akuta och de mer grundläggande problemen. Om sonen och/eller behandlarna uttrycker ett behov även för enskilda samtal kan man förstås komplettera med det. Det kan också hända att er son behöver särskild hjälp med övervikten.

En avgörande faktor är förstås hur motiverad sonen är till att delta i en behandling. Det är ytterligare en anledning till att h

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (32)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 32

Satsa på att kanalisera hans energi mot ex det mekaniska, många som hittat hem där. Kanske kan han spendera mer tid hos sina morföräldrar, inte lätt med 4 småungar för en tonåring...

70-talist, 14:10, 26 november 2010. Anmäl

Det här med special intressen känner man igen, det är en tillgång som NN människor oftast saknar. Viktigt är att ta tag i problem i skola och med kompisar i den åldern. Att han röker cannabis är inget större problem. Många av oss har rökt och det är oftast inget vi ångrar. Att vi behövde torteras i den svenska skolan är däremot något vi får leva med resten av våra liv.

svensson, 16:42, 24 november 2010. Anmäl

Herregud, lugn med barnafödandet. Skulle jag ha 4 skrikiga småsyskon skulle jag också bli galen till slut.

Rossi, 11:20, 23 november 2010. Anmäl

EFT, Emotional Freedom Techniques. Googla!

Nisse, 18:22, 18 november 2010. Anmäl

Johan gav ett super fint råd: Visa kärlek och håll ut! Det verkar som den FS och hennes man gör det. Orättvist att beskylla problemen på att det finns många barn i familjen. Min erfarenhet är att det då också finns extra mycket kärlek, engagemang och tid, från föräldrar, syskon och övrig familj. Ja faktiskt, man skaffar många barn om det känns naturligt och givande att lägga all fokus på barnen. Varje barn är en egen personlighet och kräver, förtjänar, att behandlas därefter. Lycka till!

Fem barn och makalös, 13:57, 17 november 2010. Anmäl

Hej!<br/>Går rakt på sak; de problemen du skriver om känner jag mycket väl igen, dock är dessa problem av lite högre grad än vad jag själv har upplevt under min uppväxt. <br/> <br/>Började gå på bup, och det var till en början lite okänt, men allt eftersom har det hjälpt mig! <br/>Skulle kunna skriva en hel uppsats om detta, men nu har jag har begränsade tecken på denna kommentar. <br/>Kan gärna skriva några rader av det jag känner igen mig i!<br/>Släng in en kommentar på min blogg om det skulle vara så! :)

Försöker vara lite halvt anonym (Webbsida), 09:53, 17 november 2010. Anmäl

Förstår inte varför man skyller allt på mamman för. Om man bajsar på sig tills man är tolv ("Han slutade för ett par år sedan") så är det ju uppenbarligen något grundläggande fel på en som inte kan förklaras med föräldrarnas inblandning.

MMM, 07:07, 17 november 2010. Anmäl

Haller med nagra av de tystare rosterna har. De vuxna har svikit honom under manga ar. Det har ar hans satt att overleva. Tycker ocksa att man nog ska tanka sig for med att skaffa manga barn. Barn, sarskilt de som mar daligt, behover tid for att bara sitta o prata, kramas, gora nagot tillsammans - kanna att han och det han tanker pa, ar viktig for foraldern - det behover alla barn varje dag.

An, 20:13, 15 november 2010. Anmäl

A. Vilket fint inlägg. :o)

Facebookanvändare, 18:53, 15 november 2010. Anmäl

Vill bara skriva här att man inte ska försöka förvandla människor. Försöker man med det så blir man grymt besviken. Man kan på sin höjd skenlyckas, genom mutor eller hot, men då skapar man bara en illusion som den andre upprätthåller för att få mer (mutorna) eller för att få mindre (hot). Kan din son säga vad han vill till dig utan att du överger honom? Får han göra vad som helst utan att du förkastar honom? Är din kärlek villkorslös? Tänk på de sakerna och var ärlig mot dig själv.

A, 16:22, 15 november 2010. Anmäl

Finns det föräldrastöd att få?

Fråga: Hej!

Vår dotter som är 13 år har under det senaste året varit mycket deprimerad. Vi kontaktade BUP på hemorten och hon fick träffa en psykolog sporadiskt under hösten 2009. Vi fick ringa och tjata till oss flera tider. I december 2009,var läget akut och vår dotter hade självmordstankar och ville ta livet av sig. Vi kontaktade  BUP just innan jullovet och begärde att hon skulle få träffa någon av deras läkare. Vi som föräldrar var desperata.  De kunde inte hjälpa oss utan hon fick en läkartid tre veckor senare. Vi krävde att hon skulle sättas in på antidepressiv medicin, något jag aldrig hade tänkt att min dotter skulle behöva utan vi tänkte att hon skulle få hjälp med sin ångest och depression i första hand genom samtalsbehandling. Vår dotter fick medicin och hennes självmordstankar minskade efter hand och läkaren gjorde regelbundna uppföljningar med henne.


Min fundering är kring det som kallas föräldrastöd, var finns det att få?? Vi har under hela vår kontakt med BUP aldrig blivit tillfrågade hur familjen i sin helhet fungerar, hur de andra syskonen mår, hur vi hanterar denna kris. Nu har den ansvarige läkaren slutat och ingen uppföljning av hennes medicinering har gjorts sedan tre månader tillbaka. Vår fråga är var man kan få stöd som förälder till en deprimerad tonårig, för vi är väl inte unika? Finns det något alternativ till BUP?

/M

Svar: Hej M!

Jag blir bekymrad när jag läser om den vård ni har fått (eller inte fått) från BUP. Det låter allvarligt att ni fick vänta i tre veckor på läkarbesök när er dotter hade självmordstankar. Det verkar inte heller som familjen som helhet har fått det stöd som bör ingå i god vård.  Det är förstås svårt för mig att uttala mig mer specifikt om er BUP-mottagning eftersom jag inte känner till detaljerna, men jag kan säga en del generellt om vilken vård som BUP bör erbjuda.

Till att börja med vill jag säga att ni inte är unika. Risken för ungdomar att någon gång bli deprimerade är mellan 15 och 20 procent. Dessvärre finns det många som har liknande vårderfarenheter som ni. Flera myndigheter och organisationer har påtalat att tillgängligheten till god vård för unga med psykisk ohälsa måste bli bättre – bland annat vad gäller föräldrastöd. BUP har en skyldighet att följa upp vård och att ge anhöriga stöd, till exempel i form av egna samtalskontakter. I en aktuell skrift från Sveriges kommuner och landsting står det specifikt att ungdomar med depression bör få familjeinriktad terapi, eller föräldrastöd, eventuellt i kombination med läkemedel.

Mitt råd till er är att ta en ny kontakt med BUP och åtminstone be om ett uppföljningssamtal med läkare. Det är viktigt att de gör en bedömning av hur er dotter mår i dag och följer upp medicineringen. Fråga också igen vilka möjligheter BUP har att ge stöd till er föräldrar och/eller familjen som helhet. Om er BUP-kontakt fortfarande inte kan erbjuda det har ni rätt att byta till en annan mottagning. En slutsats i utvärderingar av BUP:s verksamheter är att utbudet på vård och hjälp varierar starkt mellan olika mottagningar.

Du frågar också om alternativ till BUP. Ett alternativ är hjälporganisationer som erbjuder telefonstöd, till exempel Nationella hjälplinjen eller BRIS telefontjänst för vuxna. Samtidigt är förstås det stöd som kan erbjuds per telefon begränsat. Ett annat alternativ är att söka en privat psykolog eller terapeut. Exempelvis kan ni gå in på hemsidan www.kbt.nu, där det finns en förteckning över legitimerade behandlare i landet. Om ni tar en privat kontakt är det viktigt att fråga om behandlaren har erfarenhet av att arbeta med familjer samt att behandlaren är legitimerad. Jag vill ändå uppmuntra er att försöka få rätt hjälp inom BUP – kanske på en ny mottagning. Om er dotter mår fortsatt dåligt har ni rätt till hjälp där.

Jag hoppas att både er dotter och hela familjen får bra hjälp snart!

Varma hälsningar
Martin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Känner tyvärr bara igen detta alltför väl....

Misan, 23:05, 9 december 2010. Anmäl

Hej! <br/>Jag vill tipsa om socialtjänsten. Föräldrar har möjlighet att ansöka om stöd i sin situation av socialtjänsten. De flesta socialtjänster har även öppenvård, där familjebehandlare/ terapeuter med varierande utbildning arbetar. Socialtjänsten arbetar med ett helhetsperspektiv med fokus på barnens behov. Socialtjänsten samarbetar även med BUP vid behov. Lite konstigt att inte Martin öppnar för detta alternativ också.

Johanna, 20:52, 15 november 2010. Anmäl

Välkommen till den svenska psykvården!

Uy, 09:08, 1 oktober 2010. Anmäl

Äh, en tjej som säger att hon funderar på att ta livet av sig vill troligtvis bara ha uppmärksamhet. Killar/män är de som verkligen begår självmord.

Realisten, 02:16, 30 september 2010. Anmäl

Läkare är inte psykoterapeuter, psykiatrer är inte psykoterapeuter, psykologer är inte psykoterapeuter även om de har doktorerat. Dock är de "experter" och "behandlare", eftersom dessa ord inte är skyddade. Vem som helst kan kalla sig "behandlare". Även spågummor får kalla sig "kristallterapeut" och "behandlare". "Legitimerad psykoterapeut" är dock en skyddad titel och den som falskt utger sig för att vara sådan är kvacksalvare och bryter mot lagen. Därför kallar man sig i stället "behandlare".

Metapsykolog, 10:17, 28 september 2010. Anmäl

Att experterna här är så handfallet förvånade när deras teorier/vårdönskemål totalkrockar med praktisk svensk vårdverklighet är rent ut sagt beklämmande. Lever dom i drömmarnas värld? Gång på gång? Eller hela tiden?

DECCA, 22:03, 24 september 2010. Anmäl

Vad ska jag göra med min mamma?

Fråga: Vad ska jag göra med min mamma?

Jag, tillsammans med min syster, har en mamma som under senaste 15 åren varit deprimerad. Som följd av detta har hon bland annat blivit gravt överviktig, såpass överviktig att jag känner mig väldigt orolig för hennes hälsa.
 
Jag känner att jag verkligen vill prata med henne om detta och hjälpa henne, men depressionen och vårt problematiska förflutna har gjort att det är väldigt svårt för oss att ha en normal relation där vi kan prata om känsliga saker. Hon blir väldigt lätt defensiv, aggressiv, ledsen och ger massa skuldkänslor. Exempelvis så kan en sak som en födelsedagsgratulation, där jag säger: ”hoppas du haft en bra dag” få ett väldigt långt svar som handlar om att ingen någonsin bryr sig om henne, att det var flera år sedan hon tyckte det kändes lönt att fira sin födelsedag eller andra bemärkelsedagar, att alla uppoffringar hon gjort för sin familj aldrig fått någon uppskattning tillbaka osv. Om jag någon gång säger emot eller försöker ge uppmuntran lyssnar hon inte utan fortsätter bara prata om hur hemsk hennes situation är och hur hemska alla i hennes familj är eller varit mot henne.
 
Jag i min tur känner väldigt mycket dåligt samvete och skuld när vi pratar eller hörs. Jag vill ju hjälpa henne, men jag vet inte hur och det ger i sin tur ännu mer dåligt samvete. Jag tycker också det är jobbigt att prata med henne då jag så många gånger fått höra att hon tycker att hennes familj (inklusive jag, alltså) aldrig uppskattat henne som hon förtjänar. Det är helt sant att hon gjort stora uppoffringar för oss (hon slutade sitt drömjobb för att ta hand om mig och min lillasyster när vi var yngre och flyttade från andra delen av landet för att gifta sig med vår pappa, ett äktenskap som var extremt olyckligt och gjorde henne deprimerad), men ska jag behöva ha dåligt samvete över detta hela mitt liv? Hur ska jag kunna hjälpa henne när jag känner mig som en del av problemet? Min syster, som är i samma ålder som mig (hon= 29 jag= 31) har också väldigt dålig kontakt med vår mamma.
 
Mamma kom in i mitt liv när jag var 3 år, då hon gifte sig med min pappa. Min biologiska mamma lämnade pappa när jag var nyfödd – vi har inte haft kontakt sedan dess. Faktumet att hon inte är min biologiska mamma har bidragit till distansen mellan oss – hon har senaste åren börjat säga att hon inte vågar ta för stor plats i mitt liv eftersom hon inte är ”min riktiga mamma”. Själv har jag alltid sett på henne som min ”riktiga” mamma och även sagt det till henne, men hon tar inte åt sig. Jag har aldrig (vad jag vet) sagt eller gjort något som skulle kunna tyda på motsatsen. Jag upplever det som att mamma har en väldigt stark offeridentitet, som är befogad på många sätt men kanske inte alltid. Den gör det i alla fall väldigt svårt att ha en relation.
 
Mamma och pappa hade en extremt olycklig relation som präglades av hemska bråk (de har nu levt åtskilda i 7 år, efter ca 15 års äktenskap). Mamma for mest illa – nästan dagligen blev hon psykiskt misshandlad. Ibland även fysiskt. Hon och jag fick en alltmer ansträngd relation, hon blev hårdare, kallare och förde väl ibland över sin frustration på mig. Hon kunde (och kan fortfarande) bli helt galen och skrika de mest sårande saker som tog/tar dagar att repa sig ifrån. Nu undrar du kanske hur jag själv betedde mig, men jag törs lova att jag aldrig skrikit eller bråkat på min mamma. Jag har aldrig vågat. Jag har snarare blivit en extremt konflikträdd person som väldigt sällan vågar uttrycka eller stå för mina egna åsikter. Istället flyttade jag hemifrån i unga år och hade under några år så lite kontakt med min familj som möjligt.
 
Det börjar kännas som att hon alltid varit deppig och att hon alltid kommer vara det. Det känns fruktansvärt, jag vill så gärna att hon ska må bra men vet inte hur det ska gå till.
 
Det finns mycket som behöver redas upp mellan mig och min mamma, och som mamma behöver reda upp hos sig själv. Hennes övervikt är inte problemet i sig, det är symptomet, men det är där jag känner ett akut behov av hjälp eftersom övervikten utgör ett sådant konkret hot mot hennes hälsa och liv. Jag vill kunna prata med henne om min oro och önskan om att hjälpa henne, men jag vågar inte. Jag är rädd för att hon tar allt som kritik och blir aggressiv. Även om jag vågade vet jag inte vad jag ska säga. Jag vet att hon träffat en psykolog ibland under de senaste 10 åren, men ingenting har förändrats under denna tid.
 
Snälla  – jag vill verkligen hjälpa min mamma. Innan det är försent.
 
Svar:

Hej, jag blir rörd av din starka vilja av att hjälpa din mamma.
 
Du berättar att din mamma har varit deprimerad i 15 år och att hon har träffat en psykolog då och då under de senaste 10 åren utan att det skett någon förändring. Tyvärr är det så ibland. Det är många faktorer som kan bidra till att en psykologisk behandling inte leder till en förändring.  Psykologen och patienten kanske matchar inte varandra som personer, eller behandlingen stämmer inte med personens behov. Du skulle kunna be att få berätta för din mammas behandlande psykolog (och läkare) om din situation som anhörig och fråga om du kan få veta mer om hennes behandling, så att du får en tydligare bild av vad som händer och din mammas prognos.
 
Det som framkommer i ditt brev är dina starka skulkänslor gentemot din mamma. Jag kallar henne din mamma för att personligen tycker jag inte att en kvinna blir till en mamma enbart för att hon föder ett barn. Kärleken som visas i handlingar och i omsorgen om ett barn är det som gör en kvinna till en mamma för ett barn, som jag ser det. Hon har tagit hand om dig sedan du var tre år och du älskar henne som din mamma. Det är det viktiga. Samtidigt måste jag göra dig uppmärksam på att det var hon som tog beslutet om att lämna sin karriär för att gifta sig med din far. Det är hon som måste ta ansvar för sina tidigare beslut och inte du!
 
Mycket av det du beskriver om henne är en del av att vara deprimerad. En sjukdom som innebär ett sort lidande, och som obehandlat har ett utdraget förlopp med perioder av försämring. Symtom kan exempelvis vara att man äter för mycket. Man blir självanklagande, men också lättirriterad, ibland aggressiv som uttryck för att man upplever som drabbad av orättvisor. Ansvaret för det som händer läggs ibland hos andra. När man är deprimerad känner man sig ofta väldigt ensam i sitt lidande. Omgivningen kan se personen som en kapabel eller till och med mycket kompetent person på många sätt, samtidigt som personen själv upplever sig sakna kraft och energi, och som en person som misslyckas med det mesta. När man befinner sig i det tillståndet är det svårt att ta emot välmenande ord som försöker uppmuntra och peppa. Den känsla som uppstår hos den deprimerade är att de andra inte förstår hur svårt man har det. Ju mer omgivningen uppmuntrar desto mer ensam och missuppfattad känner man sig. Bilden av sig själv och omvärlden har förvrängts på ett sådant sätt att det mesta är svart och svårt.
 
Jag berättar för dig om detta för att öka din förståelse för det din mamma säger och gör. Det är inte hennes fel men det är inte heller ditt fel. Vill du läsa mera om hur depression kan upplevas och behandlas rekommenderar jag dig boken: Ut ur mörkret, en bok om depressioner av Miki Agerberg.
 
Och nu kommer vi till den svåra delen i mitt svar. Du skrev: ”Det börjar kännas som att hon alltid varit deppig och att hon alltid kommer vara det. Det känns fruktansvärt, jag vill så gärna att hon ska må bra men vet inte hur det ska gå till.” Tyvärr kan det vara så att hon inte blir bra. Det vet jag inte. Men, att hjälpa din mamma kan bli en omöjlig uppgift för di
g. Jag har träffat många personer i din situation och de har kunna göra väldigt lite när personen inte är mottaglig för deras hjälp. Att acceptera att man inte kan hjälpa en person man älskar kan kännas fruktansvärt men det är en förutsättning för att kunna förlikas med det som är realistiskt att förvänta sig.
 
Du skulle kunna skriva ett brev till din mamma där du berättar för henne hur du känner och att du oroar dig för hennes hälsa. Att du gärna vill hjälpa henne men att du inte vet hur. Det som är viktigt är att du förmedlar din kärlek och din vilja att hjälpa henne. Kanske kan hon då öppna sig för dig och i ordets egentliga mening vilja prata med dig. Om det inte är så kommer du att veta i ditt hjärta att du har gjort vad du kunde göra.      
 
Ett annat sätt att hjälpa din mamma är att ta hand om dig själv. Anhöriga till personer med psykisk ohälsa löper en förhöjd risk för att må dåligt själva. Jag tror att det skulle hjälpa dig mycket att gå till en grupp för anhöriga till personen med psykisk ohälsa. Du kommer att kunna förstå många av din mors och dina egna reaktioner utifrån de samtal som sker i en sådan grupp. Du kan söka efter en stödförening för anhöriga på telefon 020-22 00 60 eller hemsida: www.hjalplinjen.se
 
Många varma hälsningar och lycka till.
Liria

Till Lirias hemsida.

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (39)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 39

forts.och hon borde ha tagit itu med. Du ska inte vara din mammas mamma utan hon ska vara vuxen och ta steg som gagnar hennes och i förlängningen er relation. Jag blir så förtvivalt trött på alla dessa ”vuxna” som lämpar över sitt stora och fläskiga mentala bagage på små barn. Skydda dig själv och ta ett stort steg åt sidan! Har du förresten funderat på att söka din biologiska mamma? Där kanske också läkning samt perspektiv finns att få i detta. Lycka till!

Facebookanvändare, 14:11, 14 november 2010. Anmäl

Forts.I din mammas fall känns livet som är snarare bekvämt! Det finns alltid något/någon att skylla på än att själv ta ansvar. Och kom nu inte och säg att man inte kan ta ansvar som deprimerad. Vissa kan det inte medan andra gömmer massvis med kraft där bakom offerskapet. Om jag vore du skulle jag ta kilometerstora steg från din mamma och istället se att hon har skadat dig svårt i allt från att du blivit konflikträdd till att hon ansåg att det vara ok att ”slå på dig” med ilskan som din far och

Facebookanvändare, 14:10, 14 november 2010. Anmäl

Jag blir rasande arg när jag läser ditt brev. Din mamma är en mycket egoistisk människa som behöver sluta virka på offerkoftan och komma in i matchen._Hon_ valde att byta liv och är man vuxen sina beslut tar man också konsekvenserna av dem och inte deppigt outsourcar dem på barnen. Har man kraft nog att älta samma sak om och om igen har man kraft nog att ta emot hjälp och våga känna transformerande smärta inför sakernas tillstånd istället för att döva den med martyrisk depression och mat.

Facebookanvändare, 14:10, 14 november 2010. Anmäl

...och be henne fundera på vad hon faktiskt skulle vilja göra istället. Förändringen av beteendet får ske utifrån dessa önskningar - vad vill hon uppnå? I så fall är det ofta uppenbart hur, men vissa kan behöva hjälp på vägen. Men för all del, låter också som att hon behöver en psykiater.

dr motiv, 00:09, 11 november 2010. Anmäl

Inte konstigt att modern deppig med livshistorien frågeställaren beskriver. Mycket gått förlorat - detta behöver hon säkert bekräftelse i. I övrigt tror jag det som gäller är att hjälpa henne hitta andra lösningar på detta än att beklaga sig för omgivningen, och motivationen att ändra det beteendet. Motivationen kommer av viljan till att leva ett bättre liv - kanske är i sena laget att ha drömmar i hennes ålder, men något kan man kanske komma på? Fråga henne om hon vill leva så här för alltid oc

dr motiv, 00:08, 11 november 2010. Anmäl

Som f.d. deprimerad och anhörig till f.d. deprimerad tycker jag att ett brev låter som en rimlig väg framåt. Bra med ord på papper som inte kan förvanskas i den deprimerades inre, utan som hon kan läsa om igen i olika sinnesstämningar. Som många andra sagt: ta hand om dig själv! Och försök att förlåta dig själv de gånger du inte orkar. Att vara anhörig och bry sig är på sätt och vis värre än att vara sjuk och avtrubbad.

Cilla, 18:24, 17 oktober 2010. Anmäl

@Amanda. Oj, nu såg jag att du svarat igen. En sista gång: Denna reflektion handlade om huruvida man får känna dåligt samvete eller ej när man gör en sjuk medmänniska illa genom att prioritera sina egna behov, vilket man måste göra ibland för att inte gå under själv. Om man inte är helt avtrubbad känner man ett sting av dåligt samvete när man gör någon illa. Även om man ”måste” göra det för sin egen skull. Kanske främst då.

klara, 12:17, 14 oktober 2010. Anmäl

Klara, vad jag förstår befinner du dig i en väldigt jobbig livssituation. Jag tror att du verkligen behöver stöd utifrån, någon att prata med, någon som kan hjälpa dig att finna rätt väg att gå. Det handlar inte bara om att hjälpa dig själv, du hjälper också din sjuke anhörige om du förblir frisk och stark. Jag önskar dig verkligen lycka till och hoppas att du på sikt kan finna en bra balans i tillvaron.

Amanda, 11:46, 24 september 2010. Anmäl

Det är lätt att själv svepas med in i den sjukes mörker, som du skriver "är det nästan omöjligt att må bra". Är då den bästa vägen att bara låta det ske, att ge upp hela sitt liv, att till slut vara två kroniskt deprimerade personer som delar samma mörker? Du skriver att sjukdomen styr allting, det är sjukdomen som godkänner om något går eller inte, den friske har blivit lika handlingsförlamad som den sjuke. Att förbättra sin situation på egen hand blir då svårt.

Amanda, 11:35, 24 september 2010. Anmäl

Visst. Alla floskler om att man ska tänka på sig själv och sitt eget välbefinnande gäller i praktiken inte om sjukdomen och dess symptom inte godkänner det. Det lät så bra det du skrev i början av tråden men i praktiken är det nästan omöjligt att må bra när man lever med en kroniskt deprimerad person. De andningshål man har tillgång till är villkorade av en mycket oberäknelig kraft.

klara, 08:18, 24 september 2010. Anmäl