Bråk mellan syskon är vanligt – men oroar många föräldrar

Bråk – speciellt då bråk mellan syskon – är det som föräldrar frågar oftast om. Och det är nästan alltid mammorna som hör av sig. Psykolog Martin Forster har hittills svarat på över hundra frågor från Insidans läsare. I dag gör han en återblick.

Jag har svarat på läsarfrågor i DN sedan 2010 och nyligen skrev jag det hundrade svaret. När jag insåg det kände jag behov av överblick och sammanhang, eftersom jag i regel har svårt att komma ihåg vad jag skrev för en månad sedan. Därför kommer jag inte att svara på någon läsarfråga denna gång. I stället vill jag göra en återblick för att blottlägga mönster i läsarnas frågor genom åren.

Det förekommer ofta rapporter i medier om hur den psykiska ohälsan har ökat bland barn och unga på senare år. Även om det behövs mer forskning för att helt säkert kunna påstå det, pekar all tillgänglig statistik på att den negativa utvecklingen stämmer. Det är samtidigt viktigt att poängtera att det främst gäller tonåringar. Bland barn har läget i statistiken inte förändrats nämnvärt de senaste 20–30 åren.

Vilka problem upplever då de föräldrar som skrivit till mig?

Till att börja med är det tydligt att det är mammor som frågar – endast en minoritet av frågorna kommer från pappor. Om man ser familjelivet som ett teamwork finns det fortfarande en del kvar att göra när det gäller föräldraskap, där även allmän statistik bekräftar att mammorna ägnar mest tid åt barnen. Det finns inte så mycket forskning om hur ett jämställt föräldraskap påverkar barnen, men det finns studier som visar att relationen mellan föräldrar fungerar bättre i jämställda par, vilket indirekt påverkar barnen.

Ett annat intressant mönster i frågorna är att en klar majoritet av dem handlar om barn – inte tonåringar. Det är förstås vanligt att föräldrar inte har samma insyn i äldre barns problem, eftersom livet utanför familjen blir viktigare för tonåringar. Samtidigt visar allmän statistik att det är fler tonåringar än barn som mår dåligt, så kanske tonårsföräldrar i allmänhet skulle behöva vara mer involverade. Frågan är bara hur?

Det hör ju tonåren till att slå sig fri och kanske ta avstånd från föräldrar. Utmaningen är att släppa taget utan att helt förlora kontakten. Som en mamma vars dotter plötsligt börjat dricka alkohol och umgås i fel kretsar skriver: ”Jag undrar bara vad som har hänt. Hur har vår dotter kunnat byta fokus så snabbt? Varför har jag inte märkt något tidigare?”

Det vanligaste problemet som föräldrar har tagit upp är utan konkurrens konflikter och bråk. Nästan hälften av alla frågor jag får handlar om det. Det stämmer med statistik från Barn- och ungdomspsykiatrin där bråkighet också är en vanlig anledning till att söka hjälp.

Flera frågor handlar om det man kan förvänta sig, det vill säga ett barn med hett temperament som får våldsamma utbrott. Ännu fler handlar dock om konflikter i samspelet som inte nödvändigtvis blir våldsamma. Som till exempel en 9-åring som plötsligt blivit vresig och bara vill vara med kompisar, eller en brådmogen 8-åring som vill bestämma lika mycket som de vuxna. I flera fall kan man ana hur roller i familjen har låst sig och barnet som upplevs problematiskt har blivit syndabock.

Jag tycker ofta det är lättare att ge råd om utbrott jämfört med dessa mer komplexa relationskonflikter, som kan präglas av mer indirekt kommunikation. När budskap förmedlas mellan raderna ökar risken för skuld- och skamkänslor som kan bli svåra att reda ut.

Men den allra vanligaste konfliktfrågan jag får rör syskonrelationer. Det är ett brett spektrum med problem, från konkurrens mellan syskon till syskonbråk som övergått i regelrätt misshandel. Det är inte så konstigt att många frågor handlar om detta med tanke på hur vanligt det är att syskon bråkar.

I en studie fann man till exempel att barn i förskoleåldern i snitt bråkade åtta gånger i timmen.

Det finns inte så mycket forskning som handlar om hur föräldrar ska lösa problem med syskonbråk, kanske för att det betraktas som normalt. Den forskning som finns pekar dock på att föräldrar varken bör vara passiva (i hopp om att syskonen löser konflikterna själva), eller bli domare och försöka skipa rättvisa. Snarare gäller det att vara en medlare som kan lära barnen att ta varandras perspektiv och uppmuntra dem att själva finna kompromisser.

Det näst vanligaste problemet som kommer upp i frågorna, efter konflikter, är oro och rädslor av olika slag. Även detta stämmer med den allmänna statistiken om barns problem.

Många frågor handlar om separationsångest, som till exempel barn som inte vill lämnas på förskolan eller äldre barn som måste sova i föräldrarnas säng. Exempel på annan slags oro är 9-åringen som är rädd för döden, 13-åringen som oroar sig för Ebola och 3-åringen som inte vågar stå upp för sig själv mot kamrater.

Förutom att man som förälder måste vara lyhörd och försöka förstå vad barnets oro handlar om, brukar det vara avgörande att barnet får utmana rädslan gradvis. Men ibland vägrar barn att ta minsta steg och ofta leder sådana maktkamper till irritation och konflikter. Det är i sådana lägen som professionell hjälp kan behövas, när rädslan eller oron håller i sig och begränsar barnets möjligheter.

På tredje plats, efter konflikter och oro, kommer kamratproblem. Till exempel har jag fått frågor om en 7-åring som drar sig undan och tänker på sina gamla vänner, en 16-åring som alltid sitter hemma utan vänner och en 4-åring som blir utfryst på förskolan.

Kamratproblem är ju ingen dia­gnos som förekommer i statistiken, men är nog ett av de problem som känns tyngst för både barn och föräldrar. Dessutom är det ofta svårt att särskilja problem med kamrater från andra problem, som oro och nedstämdhet. En möjlig förklaring till att jag fått så få frågor om nedstämdhet är att det oftast märks i tonåren. Man vet samtidigt att problem som ensamhet och utfrysning under uppväxten innebär en risk för senare nedstämdhet. Som förälder känner man sig ofta maktlös inför barns kamratproblem, eftersom man har så lite inflytande över vad som sker utanför hemmet. Det kan också kännas tungt om man upplever att barnet saknar nödvändiga sociala färdigheter. Givetvis kan man behöva lära barn grunder i socialt samspel, men i regel brukar det vara mer fruktbart att låta barnet vara som det är och i stället försöka finna andra miljöer och sammanhang som ger möjlighet till nya vänner.

Den sista kategorin av problem jag vill ta upp är separerade föräldrar, som jag får en hel del frågor om. Det behöver förstås inte vara något problem i sig att föräldrar är skilda. Svensk forskning visar att barn till separerade föräldrar inte mår nämnvärt sämre än barn i övrigt, givet att barnet har god kontakt med båda föräldrarna (växelvis boende) och att föräldrarna har ett gott samarbete. Det som däremot är tydligt är hur destruktiva konflikter mellan föräldrar (skilda eller inte) påverkar barn negativt. Det är värt att göra avkall på ganska mycket för att upprätthålla en god relation föräldrar emellan.

Det går förstås att dra flera slutsatser av denna återblick, men för mig framstår en sak som särskilt tydlig. Även om problemen på ytan kan verka handla om barnets svårigheter och brister, framgår det påfallande ofta i berättelserna att hela familjen påverkar och påverkas på olika sätt. Att problem inte förekommer i ett vakuum kan vara bra att komma ihåg när man läser statistik om diagnoser och psykisk ohälsa hos barn.
Martin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 8

”Jag är rädd för att min farfars sorg ska gå över i depression”

Hennes farmor gick bort efter kort tids sjukdom. Nu är hon orolig för hur farfar ska klara av sorgen och ensamheten. Hur kan hon stötta honom på ett bra sätt? Psykolog Liria Ortiz svarar.

Fråga:

Jag skulle behöva råd angående hur jag kan hjälpa min farfar. Min farmor gick plötsligt bort efter en väldigt kort tids sjukdom. Detta kom som en chock för alla i släkten men speciellt orolig är jag nu för min farfar som är ensam kvar.

De var gifta sedan unga år och han var inte alls förberedd på att plötsligt bli lämnad ensam. Han har ändå hanterat det hela bättre än vad jag föreställde mig. Men jag är rädd för att den värsta sorgen, saknaden och framför allt ensamheten kommer att drabba honom snart – nu när den första tiden, då han har varit omgiven av släkt och vänner och till stora delar fokuserat på begravning och liknande saker, snart är slut.

Jag vill försöka hjälpa honom så mycket som jag kan och kommer förhoppningsvis att ha tid att tillbringa mycket tid med honom i vår. Jag kommer såklart att prata med honom om vilken typ av stöd han vill ha av oss, men är ändå orolig. Jag har själv gått igenom depressioner och även om sorg självklart är en del av livet som inte går att undvika är jag rädd för att han kommer att bli deprimerad. Jag vet att han led av depression i unga år men eftersom vården inte såg ut som i dag så fick han ingen vård för det.

Så jag undrar om du kan ge några råd om hur jag ska stötta honom. Ibland kan det vara svårt att veta själv vad man behöver för typ av stöd. Finns det något man kan tänka på för att förebygga depressioner hos äldre och undvika att sorg går över i mer långvarig depression?

Svar:

Hej! Vilken fin sondotter du är! Du visar verkligen omsorg, och empati med den förlust som drabbat din farfar. Jag vill berätta för dig om depression hos äldre som inte alltid visar sig på samma sätt som hos unga och medelålders, och vad du kanske med tanke på det ska vara särskilt uppmärksam på.

Det är en stor och svår förändring i din farfars liv att ha blivit änkling efter ett så långt äktenskap. En förlust av det slaget kan vara mycket smärtsam, och bli början på en livskris. Oro och nedstämdhet, men också rädsla och ilska, är vanliga känslor under den första tiden. Samtidigt som vår förmåga att komma igenom kriser och få tillbaka tilliten till livet oftast är större än vad vi själva och vår omgivning är benägna att tro.

Det är viktigt att vi inte bara ser sorgen utan också styrkor hos den drabbade. Även de starkaste känslor ebbar ut efter ett tag, och efter ytterligare ett tag är man tillbaka i vardagen. Studier visar att så är förloppet för de flesta. Vi männi- skor verkar till vår natur vara ganska starka och ha en förmåga att på egen hand reparera oss själva känslomässigt.

Kanske är det så att din farfar har en viss sårbarhet för att bli deprimerad. Hans depressiva period som ung är förstås något att väga in som en riskfaktor. Men det kanske är så att han har lärt sig att hantera sin sårbarhet för depression under årens gång.

Å andra sidan vet vi att äldre personer oftare drabbas av depressioner än befolkningen i övrigt. Ensamhet och dålig hälsa verkar spela en stor roll, men också att den åldrade hjärnan verkar ha något mindre marginaler att hantera de utmaningar som livet som äldre ibland innebär.

Du undrar hur du kan hjälpa din farfar att förebygga att naturlig sorg övergår i depression. Det kan vara till stöd för honom att du är uppmärksam på tidiga tecken på att han kanske har blivit eller är på väg att bli deprimerad. Tecknen på depression hos äldre skiljer sig till del från hur det ser ut hos yngre personer. Äldre kan vara deprimerade utan att verka vara påtagligt oroliga och nedstämda, eller på andra sätt motsvara den typiska bilden vid depression, som att till exempel ha sömnproblem och aptitförlust. Även om de här symtomen förstås kan finnas.

I stället kan det som märks hos äldre vara att de är irriterade, på ett sätt som omgivningen inte är van vid, och berättar om en stark trötthet och kanske också om smärta från olika delar av kroppen. De här något annorlunda symtomen gör att depressioner hos äldre ibland missas.

Om din farfar allt efter hand börjar återhämta sig, vara mindre ledsen och börjar återuppta sitt vardagliga liv, så gläd dig åt det. Och det är kanske ändå det troligaste förloppet. Men blir det inte så, om han är olycklig och kanske också visar symtom på depression, så är mitt råd att du berättar för honom vad du ser och varsamt föreslår honom att träffa sin läkare för att få resonera om vad som händer och få hjälp. Du kan också uppmuntra honom att ta reda på mer om depression och äldre, till exempel på Vårdguiden på nätet.

Det krävs ofta särskild kompetens för att behandla depression hos äldre. Antidepressiva mediciner fungerar sämre på äldre samtidigt som biverkningarna blir fler. Kognitiv beteendeterapi är den behandlingsmetod som är mest effektiv vid behandling av depression, och som även förebygger återfall. Men tyvärr finns det en benägenhet att inte vilja erbjuda psykoterapi till äldre personer.

Vad kan då din farfar göra på egen hand för att hand om sig i det här läget? För att förebygga att ensamheten kanske blir ett stort problem för honom? Några grundläggande saker är att hålla sig fysiskt i god form och få tillräckligt med sömn, motion och mat. Regelbundna tider och rutiner har också visat sig viktigt. Allt detta kan beskrivas som att det skapar ramar och trygghet i det nya och svåra läget som man hamnat i. Men det finns också ny och intressant forskning om vad som verkar vara till särskild hjälp för äldre.

Ett sådant fynd är att när ensamma äldre fick datorer, och lärde sig mejla och umgås på sociala medier, så minskade det påtagligt ensamhetskänslorna. Något annat som har visat sig vara av stort värde är att få uppleva att andra bryr sig om vad man kan och att få bidra. Äldre som deltar i sammanhang där deras erfarenheter och kunskaper efterfrågas, eller som arbetar som volontärer, känner sig betydligt mindre ensamma än andra äldre som också bor ensamma.

Vi får ofta höra att äldre som blivit ensamma behöver ha tät kontakt med sina barn och barnbarn. Så enkelt är det faktiskt inte. I en stor europeisk studie frågade man äldre hur ofta de träffade sin familj. I Italien var det 71 procent som hade daglig kontakt, i Grekland 65 procent, och i Spanien 61 procent. I Sverige var det 32 procent. Tvärt­emot vad man kunde tro visade det sig att andelen äldre som kände sig ensamma ökade ju längre söderut i Europa man kom.

Hur ofta man träffar sin familj verkar alltså inte vara avgörande. Det har visat sig att kontakt med barnen förstås inte är betydelselös, men att vännerna generellt sett är viktigare. Vänner som man delar livsstil, värderingar och intressen med.

Kanske är detta också något som du kan göra din farfar uppmärksam på, och stötta honom att ge plats för. Även om det förstås är din farfar som ska avgöra om detta stämmer i hans fall.

En annan sak som du kan göra är att ge honom uppmärksamhet när han mår bra och inte bara när han mår dåligt. Be honom att berätta om sitt liv, och sina minnen eller något annat meningsfullt för honom. Har du inte så mycket tid att träffas så kan du ringa, eller till exempel använda Skype en stund då och då.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

”Hur kan jag stötta min vän som talar om att ta sitt liv?”

Vännen mår psykiskt dåligt sedan länge och har gjort flera självmordsförsök. Veckans unga frågeställare är orolig för att inte göra tillräckligt, men har försökt berätta hur mycket vännen betyder. Hur stöttar man bäst, och hur mycket ska man stötta? Psykolog Liria Ortiz svarar.

Fråga: Hej, jag är inte särskilt gammal än, fyller 21 nästa år, men jag känner ändå ett slags ansvar för en av mina vänner som inte alls mår bra, och egentligen inte har gjort det alls sedan… ja, ända sedan jag träffade hen, kanske längre än så. Vi träffades när vi var 12 år gamla om jag minns rätt.

Min vän mår som sagt inte bra och har vid flera tillfällen försökt att begå självmord med motiveringen att ”det blir bättre så för alla”, vilket jag inte går med på – det blir exempelvis inte bättre för mig alls, och jag tvivlar på att det skulle bli bättre för hens familj heller. Hen får hjälp av professionella och utbildade personer, men det verkar inte ha hjälpt så bra hittills.

Jag försöker stötta genom att påminna, nästan varje gång, om att jag absolut inte vill att hen ska dö och att jag tänker på hen ofta. Ibland har det hjälpt, ibland inte. Jag erbjöd mig att besöka hen när hen låg inne på ett sjukhus, men besökstiderna passade inte och hen skulle snart bli utskriven ändå.

Jag hann inte träffa hen ofta sedan vi började i olika gymnasieskolor, men vi träffades då och då tillsammans med gemensamma vänner. Av våra vänner så har jag inte varit den som har stått hen närmast, men hen betyder självklart fortfarande mycket för mig. Numera ses vi allt mer sällan, och det beror på att studierna tar upp för mycket tid för min del. Jag kan tillägga att jag knappt hinner träffa några av våra gemensamma vänner heller, då vi alla ständigt är upptagna med diverse saker och sällan har någon dag då vi alla kan ses.

Ibland oroar jag mig för att hens depression blir värre av att hen inte kan träffa sina vänner lika ofta, och att jag borde anstränga mig mer för att ses. De få gånger vi vänner har lyckats få ihop en dag att träffas har hen inte kommit. Jag vet inte om hens familj vill att hen stannar hemma för att ha bättre koll på hen – personen har som sagt försökt begå självmord. Jag vet inte om försöken skulle kunna inträffa om hen skulle träffa oss ­någon kväll. Då kanske vi, vännerna, skulle ses som oansvariga för att vi inte haft bättre koll.

Numera hålls kontakten mest via sociala medier, och i våras skrev hen att hen inte ville uppleva sin tjugonde födelsedag. Och jag kan inte sluta tänka på det – jag vill så ogärna gå på hens begravning och bara tanken på den får mig att fälla tårar.

Hur kan jag som vän stötta hen bättre eller få hen att förstå hur mycket hen betyder för mig? Ska jag stötta hen mer? Ska jag stötta över huvudtaget? Jag är rädd för att jag skulle känna en enorm skuldkänsla över att inte ha gjort mer om hen skulle dö nu, i en så ung ålder.

Bekymrad vän

Svar: Hej! Du är verkligen en god vän! Jag är övertygad om att det du gör för din vän är viktigt för hen. Vi vet att personer som funderar på självmord nästan alltid är mycket ambivalenta inför valet mellan att leva vidare eller att ta sitt liv. I det läget kan även det som till synes är små händelser med vänlighet, som att vilja lyssna ett tag, eller ge praktisk hjälp med något som känns svårt att orka med, bli avgörande för ett beslut att leva vidare. Personer som jag mött som övervägt självmord har berättat att omsorger av det slaget i situationer när allt kändes hopplöst förändrade allt och betydde oerhört mycket.

Så jag svarar ja på din fråga om du ska fortsätta stötta din vän, och det verkar också vara det som du vill göra. En annan fråga är på vilket sätt och i vilken omfattning som du ska göra det. Jag tror att det är viktigt att du gör tydligt vad du ska behöva förvänta dig av dig själv, och klara av. Ett råd som jag gärna ser att du följer är att du inte är ensam i din roll som stöttande person till en vän som har det så svårt – utan att du ser till att du för egen del har andra att luta dig mot, och att du gör klart för dig gränserna för vad du vill hjälpa till med och orkar med. Låt mig få återkomma till det strax. Men först vill jag berätta mer om vad vi i dag vet om varför det är så viktigt att ha någonstans att vända sig för att få prata när man har självmordstankar.

Några missförstånd som finns kring självmord är att det kan vara fel att prata med en person som har självmordstankar om detta, eftersom man kan riskera att provocera fram ett självmord, och att det inte går att motivera en självmordsbenägen person att ändra sitt beslut. Inget av detta stämmer, det är myter, säger de forskare som gjort intervjuer med personer som övervägt självmord. Så, det är aldrig fel att välja att lyssna på någon som har självmordstankar, eller att fråga om självmordstankar, förstås under förutsättning att det görs på ett respektfullt och engagerat sätt. Att ”bara” lyssna kan få den andres lidande kan lätta en stund.

Det kan ibland kännas svårt att hitta de rätta orden, och man kan bli orolig för att ett felaktigt enstaka ord kan göra att personen mår sämre. Känner du igen dig i det? Läkaren Ullakarin Nyberg skriver om detta i sin bok ”Konsten att rädda liv – om att förebygga självmord.” Hon skriver att när vi fastnar i vad och hur ska vi fråga så blir inte så mycket sagt, ”eftersom rätt ord sällan infinner sig när de behövs som bäst.”

Det är i stället avsikten bakom orden som betyder mer, och om man vill en person väl så märker personen det. Blir det fel kan man alltid ta tillbaka det sagda: ”Förlåt, nu blev det fel, jag försöker igen.” Man behöver inte heller säga kloka saker. Det är lyssnandet och bekräftelsen av personens lidande som är det kraftfulla, och som ofta möjliggör för den som berättar att börja kunna se annorlunda på situationen. Det är alltså fullt tillräckligt att säga så här ibland: ”Jag vet inte riktigt vad jag ska svara dig, men det här är viktigt för dig och jag lyssnar gärna.”

Jag har skrivit en handbok som heter ”Att motivera till att vilja leva” tillsammans med Självmordslinjen. I boken finns en hel del exempel på hur man kan uttrycka sig när man vill motivera en person till att vilja leva vidare. Vill du skaffa dig boken kan du göra det helt utan kostnad genom att ladda ned den på föreningen Minds hemsida.

Självmordslinjen är öppen dygnet runt för den som har tankar om att ta sitt liv, eller för den som oroar sig för att en nära person är i riskzonen. Dit kan man ringa 90101, eller chatta och mejla anonymt. Det kan vara ett bra stöd för dig att resonera vidare med de utbildade volontärerna på Självmordslinjen om ditt dilemma i förhållande till din vän, och även att veta att här finns medmänskligt stöd i akuta situationer. Självmordslinjen är förstås också ett mycket bra alternativ för din vän.

Men, hur ska du ta hand om dig själv? För även om man tycker mycket om en vän, och verkligen vill finnas till hands för personen, så kan det ibland kännas som att man nästan drunknar i den andres smärta, och oron för att inte räcka till finns där också.

Det är viktigt att du påminner dig om att din vän har föräldrar och professionella personer omkring sig, som har det främsta ansvaret för att hjälpa. Du bör ha någon klok, vuxen och livserfaren person som du kan resonera med när du känner dig tyngd och vilsen. Jag vill också säga tydligt att om du efter en tid känner att du inte orkar ha den roll som du har i dag, så har du rätt till det. Som medmänniska gör du vad du kan men det är för mycket att begära att du ska ta ansvar för din väns liv. Det är sjukvårdens ansvar, inte ditt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Att våga lyssna till den som uttrycker att hen vill ta sitt liv kan bidra till att tankarna till slut går in i ett annan spår och att livet får en chans. Inga goda råd och förmaningar utan bara ett öra som accepterar de tankar som finns just nu. Tycker FS kan vara glad över det förtroende hon fått även om det kan kännas tungt ibland.

B I, 13:19, 4 januari 2016. Anmäl

Plinga på spontant med en påse lussekatter fastän att du inte hinner stanna, sms:a varje dag att du tänker på din vän och är glad att din vän finns! Hitta på småsaker som du hinner. Varenda småsak är oerhört viktig för en vän i nöd!

H R, 12:47, 17 december 2015. Anmäl

En vän var mycket sjuk & jag hade tyvärr inte tid att träffa henne. Vad jag gjorde då var att på väg till jobbet varje/varannan dag kila in på sjukhuset med färskt bröd och en god yoghurt. Kunde bara stanna fem minuter. Men hon berättade efteråt att det betydde oerhört mycket för henne, de där fem minuterna! Höjdpunkten på hennes dag! Det gav henne kraft att orka. Fast jag trodde att fem minuter väl inte var nåt. Så strunta i att du inte har tid en hel dag/kväll, titta förbi så ofta det går

H R, 12:46, 17 december 2015. Anmäl

forts. att hen missar allt fantastiskt om livet skulle ta slut alldeles för tidigt. Att den kommande kärleken inte får en chans att träffa hen i så fall. Börja med att övertyga hen om att ge livet en chans och vänta och se, tycker jag, så att hen får perspektiv. Ni kanske kan planera nåt kul ihop nån gång då och då även om ni inte ses så ofta. Med äkta vänner och en stöttande familj är säkert chansen stor att det går åt rätt håll.

M K, 20:04, 16 december 2015. Anmäl

FS, du är ju uppenbart en underbar vän, finns verkligen ingen anledning att du ska känna dig otillräcklig. Det är verkligen inte lätt att vara ung, väldigt många mår väldigt dåligt i den där åldern, för att bara några år senare när allting fallit på plats och man hittat sin plats i vuxenlivet, ha ett väldigt bra liv. Har sett många exempel på det. Varför inte prata med vännen om det och om att bara för att det inte känns bra nu, betyder inte det att det alltid kommer att vara så. Få hen att inse

M K, 19:43, 16 december 2015. Anmäl

”Hur ska jag orka leva med någon som så ofta mår väldigt dåligt?”

Hennes man är nedstämd i perioder och det senaste året har det blivit värre. Han orkar inte själv ta tag i sitt mående utan hon får försöka reda ut hans känslor, vilket tar mycket kraft. Han vill inte söka professionell hjälp. Hur kan hon motivera honom att göra det? Psykolog Liria Ortiz svarar.

Fråga:

Jag lever med en man sedan sex år och vi har ett barn på ett år tillsammans. Min sambo har haft svackor i sitt mående så länge jag har känt honom, och längre tillbaka också, sedan barndomen enligt honom själv. Under den tiden vi har varit ett par så har han haft några perioder då han har mått sämre. Då drar han sig undan känslomässigt och blir mentalt frånvarande. Jag märker att jag ”saknar” honom och känner mig ledsen, och när jag berättar det för honom så kommer det oftast fram att han mår dåligt och har gjort det i några dagar. Han tycker att det är väldigt jobbigt att prata om vad han känner. Jag däremot tycker att det är viktigt att reda ut saker, så jag brukar lirka och ställa frågor tills han berättar vad det är som tynger honom. Ofta handlar det om att han är besviken på sig själv, stressad över något som han uppfattar som ett misslyckande, till exempel på jobbet, eller om att han är ledsen över att livet går och han tycker att han inte åstadkommit tillräckligt. Då brukar han gråta och känna sig lättad efteråt. Det här mönstret har upprepats några gånger per år under den tiden vi har varit ett par. Men det senaste året har det blivit många fler jobbiga dagar och färre av de glada och energifyllda, det är vi båda överens om.

Jag menar inte att man alltid måste vara glad, absolut inte. Problemet för mig är att han inte själv kan ta tag i sitt mående utan bara går runt och ruvar på sina problem. Till slut blir han nästan som ett svart hål som suger åt sig min energi, och jag känner då att jag måste reda ut hans känslor. Detta tar mycket kraft och sedan vi fick barn så orkar jag inte på samma sätt. Dessutom upplever jag att det tär på vår relation att jag går in i någon slags terapeutroll.

Han tycker själv att detta är väldigt jobbigt. Samtidigt är han ganska uppgiven. På något sätt verkar han ha vant sig vid tanken på att han är en person som ofta mår dåligt och att han kommer att fortsätta vara det. Jag tror att han skulle behöva träffa en bra professionell person som kan hjälpa honom att reda ut vad som egentligen händer under dessa dippar och som han kan prata av sig hos. Han har vid ett par tillfällen försökt gå i terapi men har då träffat terapeuter som har uppmanat honom att tänka positivt (något förenklat), vilket inte alls han fungerat utan i stället fått honom att tappa förtroendet för all samtalsterapi.

Jag vet inte hur jag ska göra. I längden så kommer jag inte att stå ut med att leva med en person som ofta mår väldigt dåligt. Samtidigt har vi mycket bra tillsammans också och framför allt minns jag hur bra vi har haft det innan detta eskalerade. Han är också en fantastiskt bra pappa och jag vill förstås att vårt barn ska få växa upp med glada föräldrar som kan visa varandra kärlek. Ska jag fortsätta försöka motivera honom att söka hjälp? Hur hittar man i så fall en bra terapeut?

Svar:

Hej! Ja, jag tror att det klokaste du kan göra är att försöka motivera din man att söka professionell hjälp. Att du berättar för honom att du älskar honom samtidigt som du inte orkar vara hans ”terapeut”. Så besvärligt som det är nu ska ni inte behöva ha det, varken din man eller du.

En risk är att din man har en benägenhet till nedstämdhet och oro som kanske utvecklats till en depression. Är det så är psykoterapi det som rekommenderas som första behandling, endera kognitiv beteendeterapi (KBT) eller interpersonell psykoterapi (IPT). KBT handlar om hur psykiska svårigheter vidmakthålls av vissa tankemönster och inlärda beteenden, och hur de kan brytas. IPT fokuserar på relationerna till andra, hur de spelar roll för de besvär som man har, och hur de kan förbättras.

De allra flesta som lider av oro och nedstämdhet och som får rätt psykologisk behandling börjar må mycket bättre redan efter några veckor. Du skriver att det senaste året har det blivit ”många fler jobbiga dagar och färre av de glada och energifyllda”. Det kan nog tyvärr stämma med den erfarenhet som säger att om man är nedstämd och orolig under en längre tid och inte får behandling ökar risken för att besvären återkommer oftare och med större intensitet.

Första steget är förstås att din man träffar en legitimerad psykolog eller psykoterapeut för att reda ut på ett fördjupat sätt vad som är hans problem. Men hur ska du då kunna motivera honom att vilja göra detta? Utöver sin skepsis till behandling är din man också rejält uppgiven. Mitt råd är att du i jag-form berättar för din man hur du upplever er situation, på det ömsinta och respektfulla sätt som du gör i ditt brev, och avslutar med att säga: ”Jag skulle verkligen uppskatta om du sökte hjälp för dina svårigheter, jag tror att det skulle underlätta för oss på så många sätt.” Omsorgen om dig och er familj får bli det som motiverar honom i det läge som han är i nu, snarare än omsorg om honom själv.

Nästa steg blir att få tag i en psykoterapeut som kan passa din man, och varför inte göra detta till ett gemensamt projekt. I boken ”Jag tror att jag måste prata med någon” påpekar psykologen Jenny Rickardsson att det inte bara handlar om att välja en terapiform och att en person är legitimerad, utan också om att ta ställning till om exempelvis terapeutens kön är viktigt, eller om man vill att hen har särskild erfarenhet av det problem som är aktuellt. Fundera med andra ord ordentligt igenom vilka önskemål som din man har.

Kom också ihåg att det är helt rimligt att prova sig fram i möten med en psykoterapeut. Studier visar att det som i första hand avgör om en terapi blir framgångsrik eller inte är att man som klient får förtroende för terapeuten, och känner att teorier och metoder som denne använder är förståeliga och rimliga. Men ett tips, var inte alltför snabb med att döma terapeuten för att denne inte beter sig på det sätt som man är van vid från vanliga samtal. Psykoterapi innebär också att bli lite utmanad och få träna sig att göra och tänka annorlunda.

Här kan du hitta legitimerade psykoterapeuter som arbetar med kognitiv beteendeterapi:www.kbt.nu eller http://sfkbt-medlem.se

För interpersonell psykoterapi: http://interpersonellpsykoterapi.se

Ta dina egna behov på allvar. Gör tydligt för dig vad som ger dig energi och får dig på gott humör, och ge plats för det i vardagen.

Det är en svår roll att vara anhörig till en person med psykisk ohälsa. Du framstår för mig som mycket lojal och tålmodig, men du skriver också om hur mycket kraft det tar av dig, och att du i längden inte kommer att stå ut om det inte blir en förändring till det bättre. Mitt sista råd till dig är att du på olika sätt tar hand om dig själv. Ta dina egna behov på allvar. Gör tydligt för dig vad som ger dig energi och får dig på gott humör, och ge plats för det i vardagen. Var går dina gränser? Det behövs för att du ska orka ett tag till i avvaktan på att din man söker hjälp eller inte. Om han inte gör det är det viktigare att du funderar på var dina gränser går och vad du vill göra då. Många kommer att säga dig att du måste stanna hos din man. Att du måste vara lojal mot honom, men de personerna är inte du. Därför är min rekommendation att du utgår ifrån dig själv. Jag tror också att det är viktigt att du har någon klok person som du har förtroende för som du kan prata med om hur det är, och få stöd och råd av. Det finns hjälp att få för dig och ditt barn som anhöriga till en person med psykisk ohälsa.

Ring eller mejla http://www.1177.se för mer information.

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 5

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Jag tror knappast han blir hjälpt av att gå med i en sekt. "Positivt tänkande" är inte KBT, där handlar det snarare om realistiskt tänkande.

Sara Raring, 10:02, 5 december 2015. Anmäl

Jag kan rekommendera Baravara kursgård. Det kostar, men det är värt pengarna. Om han stött på "positivt tänkande" så låter det som om han redan varit hos KBT-terapeuter. För en del funkar det, men för andra behövs mer av den känslomässiga bearbetningen, och det är något man får på Baravara. Lycka till!

Adina Malveklint (Webbsida), 12:28, 18 november 2015. Anmäl

”Jag bär på en kronisk ångest och tycker så illa om mig själv”

Hon fungerar ”hyfsat” både socialt och på jobbet. Samtidigt har hon ständig ångest som ibland eskalerar, och hon ser ofta sig själv som värdelös och oduglig. Hur ska hon göra för må bättre och tycka bättre om sig själv? Psykolog Liria Ortiz ger råd.

Fråga:

Jag har under långa perioder i livet levt med mer eller mindre kronisk ångest. Jag fungerar hyfsat socialt och har ett heltidsarbete som också fungerar hyfsat bra. Jag är ambitiös och framåt samtidigt som jag är väldigt känslig. Gott självförtroende och dålig självkänsla med andra ord.

Jag är uppvuxen i en lite dysfunktionell familj. Fick grundbehoven tillfredsställda men det var dåligt med uppmuntran och yttre bekräftelser på kärlek från föräldrarna. Pappa utvecklade också alkoholism när jag var 10–12 år. Jag var också mobbad genom hela grundskolan. Det sätter naturligtvis sina spår.

Jag ”hanterade” det här genom att äta på tok för mycket och blev med tiden, ordentligt tjock. I 25-årsåldern så påbörjade jag en viktnedgång som resulterade i en period av anorexi och därefter bulimi. Jag har gått i psykodynamisk terapi och är numera frisk från de symtomen och normalviktig. Dock bär jag fortfarande omkring på ångesten. Den yttrar sig i fysisk, molande smärta i kroppen. Det känns som en spänning i samtliga muskler och värst i mellangärdet.

Ibland eskalerar det och jag får svårt att andas och jag gråter som om tårarna aldrig vill ta slut. Jag försöker tänka ”positivt”, att jag ändå klarar mig och fungerar i samhället trots det svåra som jag upplevt. Att jag fungerar är förstås väldigt, väldigt viktigt för mig. De symtom jag nu har är dels att jag tycker väldigt illa om mig själv (det går nästan inte en dag utan att jag talar om för mig själv hur värdelös och oduglig jag är), dels så har jag så smått börjat dricka lite för mycket. I alla fall i mina egna ögon. Det varierar men ungefär en halv till en flaska vin per vecka. Det oroar mig med tanke på mitt tidigare matmissbruk och även pappas alkoholism.

Jag var gift under några år men det sprack för snart 10 år sedan och jag har svårt att hitta en ny kärlek. Jag längtar så mycket efter det, och tror att om någon bara kunde älska mig så skulle jag må bättre men inser så enkelt är det förstås inte. Jag vill inte ta några ångestdämpande eller antidepressiva på grund av biverkningar. Jag gjorde det tidigare men biverkningarna var värre än orsaken till att jag tog medicinen.

Hur kan jag komma igenom det här? Jag vill må bättre, tycka bättre om mig själv (för jag inser ju att jag inte är den idiot som jag säger till mig själv att jag är) och gärna också hitta den där kärleken som jag längtar så mycket efter.

E

Svar:

Hej! Jag tror att ett bra sätt för dig att börja må bättre och ”komma igenom” dina ångestbesvär är att du ännu en gång går i psykoterapi. Psykologer och psykoterapeuter får ofta frågan när det kan vara rimligt att börja gå i psykoterapi, och här är några av de skäl som vi brukar nämna:

Man har ett eller flera bekymmer som begränsar tillvaron.

Trots att det har gått lång tid så har man svårt att acceptera något svårt som hänt en, och lägga det bakom sig.

Man gör saker för att minska sin oro eller nedstämdhet som kan vara riskabla på olika sätt, och som kan bli ännu ett problem.

Eller också har man bara tröttnat på ett livsproblem, det har funnits med en alldeles för länge. Man börjar känna och tänka att ”nu får det vara nog”.

Som jag läser ditt brev så är det flera av de här skälen som finns för dig. Du har ju dessutom visat dig vara en person som har en mycket god förmåga att tillgodogöra dig psykoterapi. Så mitt omedelbara råd till dig är du i ett första steg kontaktar en legitimerad psykolog eller legitimerad psykoterapeut för ett utredande samtal om dina ångestbesvär.

Det är vanligt vid låg självkänsla att man har en så kallad prestationsbaserad självkänsla. Möjligen är det så även för dig, och hur detta kanske spelar roll för din återkommande oro kan vara rimligt att kartlägga närmare. Liksom om dina ångestbesvär också har ett inslag av depression.

Det finns ett starkt samband mellan ångest och depression, framför allt om man haft ångest under en längre tid. Vid en lätt till måttlig depression kan man fungera socialt och praktiskt i sitt dagliga liv, trots att man mår rejält dåligt inom sig.

Att kartlägga problemet är viktigt för att hitta en inriktning på psykoterapin, och kunna välja den form av psykoterapi som har en dokumenterat bra effekt för just ditt problem. Ett lästips är att du läser boken ”Jag tror att jag måste prata med någon” av psykologen Jenny Rickardsson. Boken är en guide till psykoterapi, och har ett kapitel om att ”Hitta rätt i terapidjungeln”.

Samtidigt finns det en hel del du kan göra på egen hand för att hantera din oro och nedstämdhet. Studier visar om och om igen att regelbunden motion, till exempel snabba promenader, gympa eller jogging, är en hjälp för att hantera och minska ångest. Avslappningsövningar och mindfulness är andra bra metoder. Övningar i mindfulness finns att ladda ner från nätet.

Att sätta ord på sin oro genom att berätta om den för någon som man har förtroende för, eller genom att skriva om vad man känner, är ytterligare sätt. De gör ofta att man känner sig mindre insnärjd i ångesten och nedstämdheten, och känslomässigt kan frikoppla sig från upplevelserna.

Så till en annan fråga i ditt brev. Du oroar dig för dina alkoholvanor. Formellt är det så att du dricker mindre än den mängd per vecka som enligt studier kan vara riskabel för kvinnor. Samtidigt, och du får förstås avgöra om du finner detta vara ett rimligt råd, kan det kanske vara klokt om du väljer bort alkohol tills vidare. I en period av oro och nedstämdhet finns en förhöjd risk för att alkoholvanorna glider iväg.

Det kan underlätta för dig att ta steget att bli alkoholfri om du tittar närmare på dina alkoholvanor: Skriv ner när och i vilka situationer du dricker alkohol. Gör tydligt för dig vad du får ut av drickandet när det pågår. Vad är det du kommer ifrån efter ett eller två glas vin, eller vad är det du kommer till? Fråga dig sedan vad du skulle kunna göra i stället som inte alls har med alkohol att göra! För att få det som alkoholen ger dig. Kanske det kan vara en rask promenad, att gå på bio, eller att ringa en väninna och prata ett tag, eller bara acceptera känslan som du har och vänta på att den ska lägga sig. Idén är att om du lyfter ut alkoholen som lösning i ett visst läge, så kan det vara rimligt att lyfta in något annat.

Och så till din sista fråga. Du vill träffa någon. Att hitta kärleken som medelålders efter att man levt ensam ett tag är förstås lite speciellt. Det är att ge sig utanför sin komfortzon, och våga ta en del risker, vara beredd att släppa taget om ingrodda vanor. Å andra sidan har man ett försprång, man vet vilka misstag som man inte har lust eller tid att upprepa.

Men hur träffar man någon? Sveriges institut för opinionsundersökningar, Sifo, har faktiskt gjort en undersökning om detta. Det visade sig att det var ett fåtal som hittade en kärleksrelation som blev bestående på de sätt som man föreställer sig, som på arbetet, på krogen, på en kurs eller under en resa. Var tredje hade hittat sin partner genom vänner och bekanta, och nästan ytterligare en tredjedel genom nätdejtning. Så åtminstone statistiskt sett är det i din vänkrets och på nätet som du har de stora möjligheterna.

Och kanske det är som en klok person lär ha sagt, att kärleken bor där man minst tror det.

Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 12

Vad kan jag göra för min deprimerade pojkvän?

Hennes pojkvän är ”inte sig själv” längre. Han har gråtit och dragit sig undan, orkar inte prata och har plötsligt gjort slut genom sms. Han har tidigare varit ­nedstämd och flickvännen tror att han nu är djupt deprimerad. Hur ska hon kunna stötta honom och få honom att söka hjälp när han inte svarar på hennes kontaktförsök? ­Psykolog Liria Ortiz ger råd.

Fråga: Min pojkvän, eller som man nu kanske ska säga mitt ex, är djupt deprimerad och jag känner mig helt hjälplös.

Allt var hur bra som helst, vi var förlovade och kärleksfulla mot varandra. Självklart hade vi våra bråk också. Men för någon vecka sedan berättade han att hans vän försökt ta livet av sig (han berättade inte vem eller hur illa det var) och att min pojkvän då fått åka dit och till slut lyckats ”hjälpa”. Efter det blev min pojkvän helt konstig och började dra sig undan från mig. Tidigare skrev vi alltid gulliga saker till varandra och hade mycket sms-kontakt när vi inte pratade i telefon eller sågs.

När vi sågs så var han helt ”off” och det slutade med att han sa att han var tvungen att åka i väg och inte hade tid att ses (fast jag precis kommit hem efter att ha varit borta nästan två veckor). Jag blev såklart ledsen eftersom jag kände att han inte var sig själv.

Vi hördes inte mer förr­än på kvällen då han ringde mig och bara grät och grät (han har inte gråtit framför mig under hela vårt förhållande på ett och ett halvt år). Han fick inte fram något ord utan satt bara och grät i en halvtimme, och skrev sedan att han hellre skriver än pratar. Han berättade att han mår fruktansvärt dåligt och att han inte vet om han orkar med vårt förhållande just nu eftersom han inte orkar träffa mig utan bara vill göra allt han känner för.

Men där var inte jag inräknad. Han sa att han inte ville göra slut utan att han bara behövde tid. Jag tänkte att jag kan vänta på honom om han väljer att ta tag i sin depression men fick senare veta att han inte vet om han vill ha hjälp.

Jag vet att han har mått dåligt över sin barndom och att en depression har pågått under en lång tid, men trodde att det hade blivit bättre för honom. Helt plötsligt gör han slut genom sms (!) och vägrar förklara för mig varför, han säger bara att han inte orkar prata. Hela hans beteende är inte alls likt honom, så här skulle han aldrig göra.

Jag har försökt få kontakt med hans ­familj om att han behöver söka hjälp då han verkar vara i en väldig djup ­depression, eftersom han nu inte ­verkar bry sig om sig själv eller andra och inte alls är sig själv. Men jag vet inte om de tar det på allvar eftersom de inte sett några förändringar. Men han är en person som inte brukar berätta om han mår dåligt.

Vet inte om min förklaring kan beskriva exakt hur dåligt jag tror att han mår men jag undrar bara hur jag ska kunna få honom att söka hjälp när han inte svarar när jag skriver eller ringer … känner mig så hjälplös och orolig. Vi var för­lovade och har bott ihop tidigare, och jag vet att han inte bara skulle lämna mig så där om han mådde bra. Vad ska jag göra?
Bekymrad flickvän

Svar: Hej! Du är verkligen en lojal person, och du visar ett stort tålamod med din pojkvän. Som jag läser ditt brev så är det inte bara ett uttryck för din kärlek till ­honom, det handlar i hög grad även om dina tankar om att det som händer er nu kan vara ett inslag i en depression som har drabbat ­honom.

I detta kan du förstås ha helt rätt. En depression i ordets egentliga bemärkelse kan ha en djup effekt, inte bara på hur en person tänker och känner utan också på hur personen beter sig. Så att personen nästan inte längre känns igen. Du ­beskriver på flera ställen i ditt brev ­sådana händelser. Jag vill samtidigt ­påpeka att vi ju inte vet. Att din pojkvän mår dåligt och behöver hjälp, och ­troligen professionell sådan, låter upp­enbart, men om han har en depression eller någon annan form av psykisk ­ohälsa måste förstås bedömas av en ­läkare.

Låt oss ändå ha som en utgångspunkt, när vi nu resonerar om vad du kan göra för att hjälpa honom, att det möjligen är en depression som din pojkvän drabbats av. Kanske är det så att den långa period av nedstämdhet som du berättar om kan ha övergått i en egentlig depression. Vad säger du, kan det stämma?

Du verkar undra om en utlösande händelse kan ha varit hans möte med sin vän som försökte ta livet av sig. Så kan det vara. Det måste ha varit en påfrestande upplevelse för din pojkvän.

Även om orsakerna till en depression ofta kan vara flera och samverkande, som hög stress under en längre tid, eller förluster som man gjort, och ibland går det faktiskt inte att peka på något särskilt. Detta ­gäller särskilt om man har en historia av återkommande depressioner.

Du berättar om flera för dig svårförståeliga och rejält smärtsamma händelser er emellan under senaste tiden. Som att din pojkvän började dra sig undan dig, och sedan gjorde slut genom ett sms. Det som kan hända en deprimerad person är att man känner sig allt mer värdelös och inte värd andras kärlek ­eller vänskap, och därför drar sig tillbaka från personer som man älskar och tycker om. Energilösheten, som ofta finns, bidrar också till att man undviker att träffa personer som hittills har varit viktiga för en. Din pojkvän har sagt till dig att han ”inte orkar prata”. Det kan vara just ett uttryck för den uttalade trötthet som kan ingå i en depression.

Vad kan du då göra för att hjälpa ­honom? Jag tror faktiskt att du till stor del ska fortsätta att göra det du redan har gjort. Som att höra av dig till ­honom. Men kanske du tills vidare ska kontakta honom genom sms och mejl. Att ringa honom kan han kanske nu uppfatta som för krävande för honom.

Personer som varit deprimerade berättar ofta i efterhand hur värdefullt det var för dem att anhöriga hörde av sig, trots att de då inte kunde visa det.

Du kan erbjuda dig att följa med till ­läkare, och också boka en tid åt honom. Men be om lov först. För en deprimerad person kan även saker som normalt är enkla kännas svåra att klara av att göra. Om din pojkvän är deprimerad är det av stort värde om han får en bedömning och en behandling. Obehandlad kan en depression pågå länge. Men vid behandling, och det finns flera effektiva sådana, kan den akuta depressionen hävas.

Kan du få veta hur din pojkvän mår genom andra, för att kanske känna ­mindre oro för honom? Genom hans föräldrar, någon vän eller hans arbetsplats? Kring detta får du förstås avväga hur viktigt det samtidigt är att respektera hans integritet. Men visst är det rimligt att du på något sätt får veta hur han mår och vad som händer honom.

Det kan underlätta för dig att förstå och kunna samtala med din pojkvän om du vet mer om hur en depression kan upplevas. Så mitt sista råd är att du läser ­boken ”Ut ur mörkret”, en bok om depressioner av journalisten Miki Agerberg.

Han har själv genomgått en depression, och berättar i boken om sina egna och andras erfarenheter av depression och om hur tillståndet kan behandlas.

Du kan också kontakta självmordsupplysningen.se och chatta om detta. Ett annat alternativt är att ringa till den nationella hjälplinjen för psykisk hälsa, 020-220 060. Båda erbjuder stöd och vägledning både för närstående och den person som mår dåligt.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Jag tror Liria har rätt i att även om han inte kan visa att han uppskattar det just nu, så uppskattar han nog väldigt mycket om du sms:ar honom att du är där för honom när han vill och orkar; dvs att du kravlöst berättar för honom att du är en del av hans liv och som sagt finns där för honom närhelst han vill, kan, eller behöver. Ibland kanske du kan skicka ett enkelt "Kram!" så han vet du finns där utan så många ord. Att han inte är ensam. Och fortsätt försöka nå föräldrarna och andra nära...

H R, 10:09, 27 maj 2015. Anmäl

”Jag tycker att det är tråkigt att äta – vad ska jag göra?”

Vad gör man om man tycker att det är tråkigt att äta och har svårt att få i sig tillräckligt med mat? Veckans frågeställare vill gärna äta ordentligt men känner sig ”matless”. Alla försök att med olika knep försöka äta mer har runnit ut i sanden. Psykolog Liria Ortiz kommenterar.

Fråga: I många år nu har jag haft problem med att äta tillräckligt. Jag gick till psykolog för några år sedan på grund av depression och efter månader av samtal upptäckte psykologen att jag inte åt normalt. Detta har pågått sedan högstadiet. Jag hade inte tänkt på det själv innan hon frågade hur, och hur mycket, jag äter. Vi gjorde en lista på hur mycket mat man ska äta per dag, och lite förslag på vilken typ av mat.
När jag slutade hos psykologen föll jag tillbaka till gamla vanor och jag har verkligen försökt allt för att äta rätt, men jag får inte till det!

Jag har ställt larm och gjort maten klar inför varje dag, jag har skrivit listor och scheman och jag har försökt att äta på fasta tider. Men av någon anledning rinner det alltid ut i sanden. Nu har jag haft denna störning så länge att jag inte ens vet hur mycket man ska få i sig varje dag, och det har blivit ett ok att hela tiden tänka på att jag måste äta.

Min psykolog tyckte att jag var konstig när jag berättade att jag tyckte det var tråkigt att äta och trodde inte på att det var så, trots att det verkligen är så det känns.

På en dag kan jag äta en macka och en liten portion middag. Jag äter inte så mycket frukt, och innehåller inte middagen grönsaker får jag inte i mig det. Jag har alltid gillat fisk, men tycker numera att det är svårt att äta, jag är aldrig sugen på fisk. Jag har väldigt svårt för att få i mig frukost, jag blir illamående. Och sedan glömmer jag att äta till långt in på dagen.

Jag har blivit ”matless”, och tycker det mesta är tråkigt om det inte är något nytt och spännande med starka smaker, men jag har ingen kraft att orka komma på och genomföra gigantiska matprojekt varje dag. Och jag blir så förvirrad av att ständigt läsa om vad man borde och inte borde äta, vad som är bra och vad som är dåligt, vilket gör att jag tappar modet och i stället inte äter alls. Min magsäck har blivit liten, och jag känner inte hunger innan jag blir illamående av hungern.

Vad kan jag göra? Hur kan jag få hjälp? Hur mycket äter man per dag? Finns det någon generell uppskattning av hur mycket en normal person äter? Finns det många som jag? Jag vill verkligen äta ordentligt, men det känns som värsta projektet och jag tycker, ärligt, att det är tråkigt att äta!
Matless

Svar: Hej, och tack för ditt brev. Mitt råd är att du tar kontakt med någon av de speciella ätstörningsmottagningar som finns i ditt landsting. Ibland behövs remiss från vårdcentral. Men på flera ställen kan man själv ta kontakt. Du vill kunna börja äta ”ordentligt” samtidigt som du känner dig vilsen inför vad det innebär. Därför tycker jag att du behöver ha professionell hjälp med hur du ska få ordning på dina matvanor.

Utifrån det du beskriver kan man undra om du kanske har anorexi. Jag har för litet underlag för att kunna svara på den frågan, men du kan få en kunnig bedömning när du söker professionell hjälp. Anorexi är en ätstörning som innebär att man bantar så kraftigt att man kan svälta sig själv. När man har anorexi är man mycket rädd för att gå upp i vikt. Man upplever att man är tjock även om man väger för lite. Svåra upplevelser, en kris i familjen eller bantning är vanliga utlösande faktorer. Du skriver inget om ifall något av detta haft betydelse för dig.

Professor Ata Ghaderi, en av Sveriges främsta specialister på ätstörningar, brukar påpeka att det finns en grupp personer som inte uppfyller kriterierna för anorexi och bulimi, men som ändå har påtagliga problem med ätstörningar – och som är i behov av professionell hjälp i lika stor utsträckning som de med anorexi och bulimi. Så kontakta gärna en ätstörningsmottagning och resonera om vad du kan göra, och vilken hjälp du kan få. För att komma dit du vill, att få ordning på dina matvanor igen. De frågor som du har i ditt brev är en bra utgångspunkt för ett första samtal. Du kommer att få både utförliga och kunniga svar på dina frågor.

Det finns också frivilligorganisationer som vänder sig till dem som har ätstörningar. Du hittar några av dem på atstorningszonen.se och friskfri.se (Frisk & fri – riksföreningen mot ätstörningar).

Innan du kontaktar ätstörningsmottagningen ska du kanske fundera på om det finns något i din bakgrund som spelar roll dina matvanor. Eller om det bara handlar om att du är ”matless”. Ibland, men det gäller kanske inte dig, så finns vid ätstörning en del tankar och erfarenheter som vidmakthåller beteendet. Som till exempel ett slankhetsideal, eller mobbning under en period av övervikt. Kan detta eller något annat spela roll för hur du äter? Börja gärna med att reflektera över det och om du vill, skriv ner dina tankar och slutsatser.

Ett annat förslag är att du funderar på en annan möjlig orsak till din bristande matlust. Kan det vara så att du återigen är deprimerad? Det är kanske inte så att du har en egentlig depression. Det hade du förstås känt igen. Depression har tyvärr en tendens att återkomma.

Men det finns flera former av depression. En av dem är det som kallas dystymi. Det är en variant av depression som inte har samma djup som en egentlig depression, och därför är svårare att känna igen och förstå att man har drabbats av.

Dystymi är ett tillstånd som kännetecknas av att man sällan känner sig glad utan nästan alltid är något nedstämd, och tycker att livet ganska ofta är tungt. Brist på energi och uthållighet liksom dålig förmåga att komma i gång med saker är andra tecken.

Dystymi anses föreligga om man känt sig på detta sätt under minst två år. I ditt brev berättar du om en del som verkar peka i den riktningen. Som att du inte har någon kraft och lätt tappar modet.
Om du tycker att det möjligen kan ligga något i detta så är mitt råd att du träffar en läkare för att utreda om du kanske åter är deprimerad. Kontakta gärna din vårdcentral. Distriktsläkare har stor erfarenhet av att igenkänna och behandla depression av olika slag.

Fråga gärna också en läkare om du möjligen är undernärd, och be att få det utrett. Det finns en risk att du är det eftersom du inte bara äter lite utan även till stor del avstår från grönsaker och frukt. Undernäring kan leda till en ond cirkel av trötthet, nedstämdhet och bristande matlust!

Du berättar insiktsfullt om hur svårt det kan vara att vidmakthålla en förändring som man börjat. Med hjälp av psykologen som du gick hos fick du bra matvanor med hjälp av listor på hur du skulle äta på ett bättre sätt. Med efter ett tag föll du tillbaka i ”gamla vanor”. Och det är verkligen inte lätt att ändra på inlärda vanor. Men det går, även om det kräver sina särskilda strategier eller verktyg.

Jag föreslår dig att läsa två böcker ”Från självsvält till ett fullvärdigt liv: en ny KBT-metod i 6 steg” av Ata Ghaderi och Thomas Parling och ”Motiverande samtal i arbete med ätstörningar”, som jag skrivit. Min bok vänder sig i första hand till professionella. Men den kan också användas som självhjälpsbok. I boken finns övningar för att hantera sitt motstånd till att ändra sina mat­vanor, och fånga upp och förstärka sina egna skäl till att vilja äta bättre.
Liria

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (20)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 20

Ursäkta, copypastade och lite föll bort, angående att man som ung tjej inte åt mkt i skolan under 15 år och sen var den dåliga cirkeln igång med dålig hungerkänsla. Unga tjejer måste äta mer :/

Emelie, 12:57, 8 oktober 2014. Anmäl

för att få upp hungern, för mig fungerade mejeriprodukter bra, yoghurt, grädde, fet mjölk, créme fraiche. Det fick upp min hunger då jag tyckte det var gott att blanda i , sen fyllde jag på med näringspackad mat som mkt grönsaker, bär , nötter och frukt vilket normalreglerade kroppen och sen kunde jag laga mat för att jag var hungrig igen, kroppen fungerade mer som ska. Man måste komma över en viss nivå för att känna naturlig hunger ( antagligen samma som 5:2- metoden motsatt) tycker fortfarande det är tråkigt men sätter på radion eller läser tidning, men tycker det är gott med mat iaf och har börjat laga efter recept mer. Lycka till! Problemet må för vissa låta fånigt ( alla kan väl äta?) men kroppen kan ju anpassa sig och reglera om sig på en massa konstiga sätt som komplicerar tillvaron.

Emelie, 12:54, 8 oktober 2014. Anmäl

här måste man nog släppa lite på krav och alla näringsförordningar och försöka ta det lite i sin egen takt, även om det känns konstlat att äta. Jag hade liknande problem ( och kan fortfarande tycka att lite på krav och alla näringsförordningar och försöka ta det lite i sin egen takt, även om det känns konstlat att äta. Jag hade liknande problem ( och kan fortfarande tycka att det är rätt tråkigt att äta, men det är för att jag är så drömsk) efter. 15 år i skolan då man som ung tjej ätstörning i övrigt) rent fysiskt. Det tog ca 5 år innan man ens kom in i en nyttig näringscirkel igen, dvs att äta flera gånger om dan och bra mat. Lösningen för mig kom när jag slutade följa andras råd och gick mer på känsla

Emelie, 12:50, 8 oktober 2014. Anmäl

hej, jag har inte problem med att äta men jag känner igen mig i problematiken och vill stötta. Jag tycker personen som skrivit brevet förklarar det bra och att det inte handlar om ätstörning a la anorexi, och att det inte heller är en fix ide utan en blandning av kontrollbehov, krav och att maten har blivit ett problem fysiskt och psykiskt. När man inte har vanan av att äta så mkt så krymper magsäcken och man får serotoninkickar och det går rätt bra att leva på luft, och man blir inte hungrig eller sugen på mat. Eftersom mat är en sån förväntat automatisk del av oss så blir även anti- mat reaktionen automatisk i kroppen, det är därför svårt att uppehålla mathållningen som ju är en så stor del av vardagen, det blir distanserat och projektartat. Inte jobbigt, bara konstlat. För att lösa det här

Emelie, 12:48, 8 oktober 2014. Anmäl

Önskar också att det fanns ett näringspiller för de där dagarna när man inte orkar med mat (tar för mycket tid), frukost (i princip samma varje vardag) och lunch (köper på jobbet så minimal planering) går bra men att sen hitta ork och inspiration till att planera, handla och tillaga middag (främst då på vardagar) är ett slit. Bor ensam ska nog tilläggas. Kan dock tycka det är kul att laga mat ihop med andra och/eller då jag har gott om tid. Försöker lösa middagsproblematiken med att laga flera portioner åt gången (ofta sent på kvällen när jag redan ätit middag och är mätt och nöjd) som jag kan frysa in eller ha dagen efter. Flera kvällar kommer jag inte heller hem i tid till middagen och det gör det svårare att storhandla och planera veckan, gillar inte att behöva slänga mat så ofta handlar jag på väg hem från jobbet. Dietest och veckoschema + mat- & sov-klocka är mitt tips.

M, 14:15, 3 oktober 2014. Anmäl

Jag kan emellanåt komma in i perioder när jag är urless på mat och allt runtomkring. Blir bara helt slut av tanken att ägna tid åt tillagning och disk när det sen bara tar ett par minuter att äta upp maten. Känns meningslöst på nåt vis. Men när jag inte har lust att laga mat ser jag oftast till att jag får i mig nåt näringsfyllt. Rårivna grönsaker på bröd, färskpressad juice på grönt och lite frukt. Nötter och frön. Det kan man klara sig länge på. Ett ägg går fort att steka också.

Anonym, 17:49, 2 oktober 2014. Anmäl

Känner mycket väl igen mig. Är helt ointresserad av mat, och njuter väldigt sällan av en smakupplevelse. Mat är ett tråkigt måste. När jag är tillsammans med någon (vilket jag varit större delen av mitt vuxna liv) får jag en matrutin så då funkar det, men i perioder av singelliv äter jag nästan inget och rasar i vikt. Ett matkonto på 300 kr i månaden var normalt när jag var singel... Min graviditet var dock ett underbart undantag. Då fick jag en glimt av hur det kanske är för andra människor; jag kände aptit, matlust, och njöt av smakerna i allting som jag åt. Fast bebisen tryckte mot matsäcken så jag lyckades inte täcka energibehovet, men ändå...! Jag vet att jag som är smal ska vara glad och tacksam, med samhällets starka smalhetsideal, men jag blir ibland avundsjuk på lite tjocka personer som jag ser på stan, och tänker "hon/han njuter nog av sina måltider". Att få ha det så!

Bob, 16:08, 1 oktober 2014. Anmäl

Även jag känner igen mig i frågan! Under stora delar av mitt liv har jag också varit ointresserad av mat. Som barn var måltiderna ofta en kamp att få i sig, för att jag helt enkelt inte var sugen på mat, tuggorna växte i munnen, och det tog lång tid att äta. Kanske är det någon typ av ätstörning, men i mitt fall var det absolut inte relaterat till anorexia eller liknande. Utifrån vad jag har förstått om anorexia handlar det om kontroll, som tar sig uttryck i kontroll av kropp/mat, medan jag inte hade några sådana tankar, och gärna hade "ätit ordentligt", men det var svårt när inte lusten fanns. Numera har jag inte alls dessa problem. Orsakerna till förbättringen tror jag är två. För det första har jag i vuxen ålder blivit vegetarian, vilket avdramatiserar mat mycket, för jag har alltid tyckt att kött/fisk varit motbjudande, så vilket gjorde sådan mat extra svåra att få i sig. Den största ändringen kom dock av att jag började träna för ett antal år sedan, efter att tidigare ha hållit på med ganska stillsamma fysiska aktiviteter, eller inget alls. Nu när jag tränar blir jag hungrig på riktigt! Fallet i frågan är nog av "svårare" karaktär, så det är nog bra att ta hjälp av en dietist eller liknande, men tänkte i alla fall dela med mig av mina erfarenheter.

Lisa, 12:48, 1 oktober 2014. Anmäl

@Ida, som man frågar får man svar, det här är nog en fråga för en dietist snarare än en psykolog. För någon som är singel och tycker det är trist att handla och laga mat till sig själv och dessutom ganska ointresserad av att äta den, är det nog lätt att det blir så. Ett tips till FS, om man har extra svårt att äta på morgnarna kan man pröva att ta lite druvsocker för att må bättre först, kan faktiskt gå lättare att få i sig något då.

Anonym, 14:31, 30 september 2014. Anmäl

Extremt märkligt att det första som tas upp är anorexia när personen som skriver in inte nämner något om att vilja gå ned i vikt, vara över- eller underviktig, räkna kalorier, oroa sig över fet mat, utvecklat vissa beteenden som att alltid dela maten i mycket små bitar etc. Känner så väl igen mig i detta. Kan äta en portion i veckan utan att känna mig hungrig. Hamnar oftast på 1-2 mål mat om dagen. Är inte underviktig, snarare ett par kilo över genomsnittet, tränar ett par gånger i veckan.. Märkligt att rådet om 1500-2000 kalorier och frukost-lunch-middag med nyttiga mellanmål inte ges. Tips är att ha portionsförpackade saker hemma (yoghurt, keso, melon, whatever) samt frukt eftersom man då inte behöver slösa tid på tråkig tillagning. Sen bör det ju nämnas att det är helt okej att tycka mat är tråkigt, tidskrävande, och åbäkigt.

Ida, 13:20, 30 september 2014. Anmäl

”Hur ska jag hantera min högkänslighet på bästa sätt?”

Fråga: Hej Liria! Jag lyssnade på dig i radioprogrammet ”P4 Extra” om ”Lär dig göra det bästa av din högkänslighet”. Jag fastnade för det du sade om att högkänslighet innebär fantastiska upplevelser och är en tillgång, men dessutom också innebär psykiskt lidande. Jag tycker att den delen hamnar i skuggan många gånger, det känns som att högkänsligheten idealiseras nu för tiden. Vi högkänsliga är de nya supermänniskorna.

Jag känner inte igen mig i den idealiserade bilden. Jag tycker att det är jobbigt när jag är mitt i en känslostorm och inte vet vart ska jag ta vägen med mina känslor eller när en icke illa menad kommentar om min person gör att hela min vecka blir förstörd för att jag inte kan sluta älta. Eller när jag känner mig gråtfärdig för att en granne går förbi mig utan att hälsa. Situationerna är många. Jag är tacksam för alla råd och tips om hur jag kan hantera min högkänslighet på ett bättre sätt.

Högkänslig

Svar: Hej högkänslig! Jag skulle vilja börja med att kort beskriva vad högkänslighet är och hur den kan yttra sig, innan jag ger dig förslag på hur du kan hjälpa dig själv att få ett bra liv med, och trots, din högkänslighet.

Det är den amerikanska psykologen Elaine Aron som uppmärksammat och beskrivit fenomenet ”highly sensitive person”, ofta förkortat till HSP. Den svenska benämningen är högkänslig person.

Elaine Aron betonar att högkänslighet inte är en personlighetsstörning eller en ny bokstavsdiagnos, utan ett personlighetsdrag. Uppskattningar säger att ungefär var femte person har drag av högkänslighet. Det är lika vanligt hos män som hos kvinnor.

Troligen är HSP en medfödd egenskap men man vet väldigt lite om det ännu. Mekanismerna bakom HSP är oklara. Från vetenskaplig synpunkt handlar det än så länge om ett fenomen som är beskrivet, men som ännu inte är utrett och förklarat. Men en vanlig beskrivning är att det handlar om en låg tröskel för sinnesintryck och svårigheter att reglera känslorna. Det du beskriver är ett bra exempel, en granne hälsar inte och hela veckan kan bli förstörd.

Elaine Aron idealiserar inte HSP som personlighetsdrag utan tar upp komplexiteten med att vara högkänslig. Hon beskriver, utifrån djupintervjuer med personer som uppfattar sig som HSP, att man upplever att man både har styrkor och svagheter.

Många berättar att den ökade känsligheten gör att de är lyhörda och känsliga för andras behov – egenskaper som uppskattas, och blir till fördel i vissa yrken. Men också att de lätt blir ”uppjagade”, är känsliga för smärta, både psykisk och fysisk, och har en låg tolerans för stress. Högkänsliga personer har också ansetts ha en ökad risk för att drabbas av utmattning och andra stressrelaterade symtom.

Men, påpekar Aron, det finns också ett inslag i HSP av ”fördelaktig känslighet”. På en arbetsplats är det inte sällan den högkänsliga som är den något försiktiga och eftertänksamma som ser riskerna med en idé före de andra, som helst bara tänker på att komma i gång. Inte sällan är det också HSP-drag som finns hos den arbetskamrat som alla uppskattar för hens förmåga att lyssna och förstå.

Vad kan man göra för att hjälpa sig själv?

En grundregel för en högkänslig person utifrån beprövad erfarenhet verkar vara att hitta en balans i vardagen så man inte behöver drunkna i känslor och intryck. Det handlar mycket om att acceptera att man är extra känslig för intryck, och att man drabbas oftare av känslostormar och delvis är av en annan sort än den lite mer hårdhudade majoriteten.

Samtidigt som man tar till vara de saker som kan vara en tillgång när man är högkänslig.

Här är en modell som du kan prova för att hantera din högkänslighet. Den omfattar tre sätt som kan användas var för sig eller tillsammans.

1. Ha en livsstil i balans: Planera så att du kan ha tid för vila och återhämtning i vardagen. Ta korta andningspauser var tredje timme. Andas bara i lugn och ro i cirka tre, fyra minuter. Om du vill, koncentrera dig på en mental bild som innebär lugn för just dig. Detta kan hjälpa dig att sortera intryck och vila mitt i vardagen.
Eller ge dig tid för att varva ner och vila en stund när du kommer hem. Vila behöver inte innebära att du passivt sitter framför tv:n eller lägger dig i sängen.
Att exempelvis vistas i naturen eller ta en kort promenad där man bara koncentrerar sig på himlen kan också vara vilsamt. Se till att du sover tillräckligt mycket.
Hur reagerar du på kaffe eller alkohol? Behöver du minska ner eller sluta? Det finns hjälp att få.

2. Lär dig att hantera din omgivning:
Hur kan du hantera andras krav eller önskemål om exempelvis umgänge när du bara vill vila upp dig?
Lär dig att sätta gränser genom att använda dig av ”jag-budskapet”. Prin­cipen är att man ska utgå ifrån sina egna känslor, berätta om det man behöver och föreslå ett alternativ. Säg något i stil med: ”Tack för inbjudan till afterwork men efter en veckas arbete behöver jag vila och återhämta mig. Men, kan vi luncha tillsammans någon gång i nästa vecka i stället?”

3. Tillämpa mindfulness (med­veten närvaro) för att hantera dina känslostormar: Stanna i dina känslor. Fly inte när amygdala, som tillhör det limbiska systemet, aktiveras.
Uppmärksamma dina larmsignaler, exempelvis händelser, påträngande tankar som du ältar, obehagliga känslor, stress- och sensoriska reaktioner i nuet.
Genom att tillåta dig att uppleva dina påträngande känslor, tankar och sensoriska blir det paradoxalt nog lättare för dig att distansera dig från dem. Det som händer är att pannloben som står för de rationella delarna av din hjärna får möjlighet att komma igång och koppla in logiken igen.

Observera och beskriv det du känner och tänker, så hjälper du pannloben. Du kan sätta ord på det genom att skriva eller spela in dig i mobilen, du kan rita eller måla … gör det som passar dig bäst.
Viktigt är att du beskriver det du upplever utan att värdera och döma. Undvik att resonera i kategorier som bra, dåligt, borde, borde inte … Bedömningar hindrar dig att vara i direkt kontakt med det du upplever.
Acceptera att det är som det är just nu. Kämpa inte emot, acceptera i stället och låt alla känslor, tankar och sinnesintryck finnas där inom dig. Du är just nu mitt i en tanke-, sinnes- eller känslostorm. Dina känslor, tankar och sinnesintryck är som vågor. Vågorna kommer att stegras för att efter ett tag plana ut och ge plats för ett lugnare tillstånd.

Lös problemet genom att kämpa för förändring eller släpp taget. Reflektera och ta beslutet om det du behöver är att agera, det vill säga lösa problemet, lära dig att hantera stress, sätta gränser … eller om du bara ska acceptera att just nu är det som det är och släppa taget.

Du bestämmer vad som är bäst för dig på kort och lång sikt!

Varma hälsningar,
Liria.

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

Hej Istället för att polemisera utifrån en klinisk/vetenskaplig horisont vill jag ge ett exempel på hur överkänslighet eller för att använda ett mera sympatisk epitet "extraordinär känslomässig iaktagningsförmåga" kan vara en stor positiv tillgång. Yrkesmässigt: Har varit förhandlare i de flesta länder, på flera språk, i mycket tunga sammanhang. Oftast eller i de flesta fall yttrade det sig som gnagande oroskänslor, förmodligen förorsakade av vissa små, objektivt betydelselösa, ord, bisatser, gester, blickar, flyktiga minspel etc. som ingen annan noterade. Detta kunde nå gränsen till rent fysiskt illamående. Då kom jag på ideen att ändra mina scheman. Bokade in minst 30 min.efter varje möte som paus/dödtid. Använde mig av denna tid till att: sätta sig på en parkbänk/lungt cafe eller dyl. så nära mötesplatsen som möjligt. Lägga de "objektiva" mötesanteckningar åt sidan. Tänka: Vad var det EGENTLIGEN som hände. Inte sällan misstämde resultatet med anteckningarna. Inte sällan kunde man även dra helt andra slutsarser inför nästa mötet. Svårigheten låg oftast i att övertyga "hemmafronten". När det lyckades blev resultatet nästan undantagslöst positivt, även i de fall då man, kanske av strategiska skäl, valde att blunda för vissa möjligheter. I de fall detta inte lyckades kunde man åtminstone känna tillfredställelse i känslan av "vad var det jag sade" när allt var över. Det negativa i detta, tja, en viss känsla av "ensamvarg", "jag mot världen" ibland. Men det går snart över. Privat: Mycket svårare och insikt kommer väl tyvärr bara med åldern verkar det som. Problemet ligger i grunden i att dessa känslor kombineras med tidigare erfarenheter enligt given standard, lite huller om buller. Skulle vilja säga: förneka dem inte, psykologisera dem inte, bearbeta dem inte. Försök att "spara dem" i neutral form någonstans i minnet. Oftast är de ju objektivt sett helt riktiga. Ett par exempel "grannen som inte hälsar". Första reaktionen vill vara negativt. Spar minnet. Gå på grannen nästa gång med ett försiktigt "hej, hur är det nuförtiden". I det ena fallet visade sig att grannen hade fått verkligen extrema bekymmer som han var helt koncentrerat på. Rena tunnelseendet. I det andra så enkelt som felslipade nya glasögon. Han kunde inte urskilja ansikten och impulsen att hälsa kom alldeles för sent. I det tredje, bullrig, burdus, pratande "rakt igenom mig" granne, riktig osympatisk objektivt sett. Men något var där i de små detaljerna som inte stämnde med detta. En "konfrontation" visade en hjärtans god människa, för stolt att erkänna för sig själv och för andra att han hörde så förtvivlat illa. Så småningom ger bejakandet av "överkänslighet" även en bättre empatisk förmåga inbillar jag mig. Hade jag fölt detta mönster i yngre år, hade detta besparat mig mycket lidande i ett äktenskap och en "vänskap" som (tyvärr)varade i många år. Tecknen fanns där. Från dag ett, I en bisats i ett SMS. I moderns tillsynes entusiastisk engagemang i sonens bedrifter på idrottsplanen men tecknen visade, kyla, oengagemang, likgiltighet. Så bejaka Din gåva att kunna se "djävulen/gud" som sitter i detaljerna och försök att lära Dig att utnyttja/förfina denna gåva. Tack för ordet

Anonym, 09:15, 7 juni 2014. Anmäl

Många okänsliga kommentarer här. Lotta - jag förstår inte din kritik mot Lirias beskrivning av Elaine Arons teorier. Lirias svar sammanfattar dessa mycket bra! Till frågeställaren vill jag rekommendera Arons böcker - jag upptäckte dem för två år sedan och jag överdriver inte om jag säger att de förändrade mitt liv. Plötsligt kunde jag förstå och förlåta mig själv. Fantastiskt! Hoppas att du har samma tur. Knut - ställ krav! En högkänslig går inte sönder. Inte heller blir han eller hon hjälpt av att man tassar på tå.

carl h, 18:00, 5 juni 2014. Anmäl

[...] http://blogg.dn.se/fragainsidan/2014/06/02/hur-ska-jag-hantera-min-hogkanslighet-pa-basta-satt/ [...]

Högkänslighet i DN | Livet som högkänslig, HSP (Webbsida), 21:46, 3 juni 2014. Anmäl

Hej Lotta. Det jag skrev har såklart sin utgångspunkt i ovanstående insändarfråga och svaret från Liria. Båda använder begreppet högkänslig om (bland annat) denna svårighet att hantera sina känslor, tex i frågan om hur frågeställaren reagerar när en granne inte hälsar. Det verkar som att du (och säkert många med dig) har en annan uppfattning om vad högkänslig är. Det finns dock rätt många andra som tycker att även svårigheter att hantera känslor ingår i högkänslighet. Det verkar viktigt för dig att ingen annan får uttrycka en åsikt om något som de inte tycker exakt likadant som du om. Det är inte något som är viktigt för mig och du kan få stå för sanningssägandet.

Anonym, 18:21, 2 juni 2014. Anmäl

Kanske du en orealistisk uppfattning om hur du mår. Kanske mår du så dåligt som andras kommentarer om dig får dig att må, ett besök i verkligheten för dig, men för det mesta lyckas du inbilla dig att du mår bra och inga förändringar behöver göras i ditt liv.

Anonym, 16:25, 2 juni 2014. Anmäl

Anonym: Det du beskriver har ingenting att göra med att vara högkänslig! Den som vill kommentera och ha åsikter som högkänslighet bör först läsa på vad begreppet högkänslighet innebär! Det har som sagt ingenting att göra med att vara självcentrerad eller att ha svårigheter att hantera sina känslor.

Lotta, 14:54, 2 juni 2014. Anmäl

Liria. Jag är själv i hög grad högkänslig och insatt i ämnet då jag vetat om detta en tid och läst på en hel del. Samt är aktiv medlem i SFH (Sveriges förening för högkänsliga) Jag anser inte att din beskrivning av vad som kännetecknar en högkänslig person stämmer överens med någon seriös beskrivning av vad högkänslighet innebär (exempelvis Elaine Arons). Högkänslighet innebär inte en låg tröskel för sinnesintryck utan det handlar om att en högkänslig persons sinnesintryck ÄR skarpare! En högkänslig person kan exempelvis urskilja dofter, smaker, kroppsliga sensationer mm bättre än en som inte är högkänslig. Som exempel kan jag långt före mina icke högkänsliga medmänniskor känna av när maten är på väg att bli dålig. Eller urskilja vilka doftämnen som ingår i en parfym eller om någon sitter i andra änden av tunnelbanevagnen och just har rökt en cigarett. Att ha svårt att reglera sina känslor har exempelvis ingenting med högkänsligheten i sig att göra, utan då blandar man ihop det med något annat. Vad det beror på vet jag inte men det skulle kunna bero på att vissa blandar ihop högkänslighet med vad man i folkmun kallar överkänslighet vilket i sig antagligen grundas i olika mentala svårigheter men det har som sagt ingenting att göra med att vara högkänslig (vilket givetvis inte utesluter att en högkänslig person även kan ha dessa svårigheter) Högkänslighet ger heller inte en lägre stresströskel, däremot är det inte konstigt att en person som uppfattar alla sinnesintryck skarpare, till en följd av det även blir mer stressad än en som inte utsätts för det. Som ett exempel kan en besvärande doft av mig uppfattas som överväldigande samtidigt som en icke högkänslig person kanske inte känner den alls eller bara förnimmer den svagt eller att jag märker av när en person jag möter mår dåligt medan den icke högkänsliga inte får detta intryck alls. Att blanda ihop exempelvis svårighet med att hantera sina känslor med att vara högkänslig kan innebära ett problem då det ju förhindrar att man identifierar det verkliga problemet och istället kan jobba med det.

Lotta, 14:48, 2 juni 2014. Anmäl

En annan benämning är ju väldigt självcentrerad. Allt kretsar kring den "högkänslige" och som några som kommenterat beskrivit så handlar det om att omgivningen ska anpassa sig, tassa på tå och så vidare. De håller sin omgivning som känslomässig gisslan oavsett om det är på jobbet eller hemma genom sina indirekta eller direkta hot om utbrott eller olika typer av självskadebeteenden (jag kommer att älta det här och må dåligt en vecka, inte kunna äta osv). Man kan kalla det för högkänslig om man vill, det är också själcentrerat och har en stor portion ovilja eller oförmåga att sätta sig in i en annans situation. För du vet, om min granne inte hälsar på mig då kanske jag förstår att hen var trött, eller orolig för sin ekonomi, eller ledsen för att hen lämnat sitt barn för att gå till jobbet. Men den högkänslige får det till att handla om sig.

Anonym, 14:26, 2 juni 2014. Anmäl

Lösningen: Bli gammal. Vet inte om detta är någon tröst men för mig har högkänslighetsproblemen avtagit med stigande ålder. Är 61 år och numera nästan lika avtrubbad som majoriteten. Folk får tänka, tycka och säga vad dom vill. Jag bryr mig inte. För det mesta.

Jan L, 13:50, 2 juni 2014. Anmäl

Ett sätt att hantera sin högkänslighet är att sätta sig ner och skriva en lista där de saker man själv anser att man är bra på och de saker man brukar få beröm för. När listan är klar bör man gå tillbaka och försöka hitta egen motivation för varför man är bra på just den och den saken. Är det svårt att hitta något du är bra på? Alla människor är bra på något. Behöver inte vara något av det vanliga. Du kanske är bra på att läsa och förstå en text? Att rita en katt eller människa? Att laga god mat? Att ge andra människor ett leende? Att ta dig tid att bara vara i stället för att stressa? Att använda hammare och spik?

Inger E(Norah4you) (Webbsida), 13:50, 2 juni 2014. Anmäl

”Min son mår dåligt – hur kan jag hjälpa honom?”

Fråga: Hej Liria! Jag läser dig ofta i DN, men nu har jag en egen fråga som gäller min son i tidiga 20-åren. Han är på de flesta sätt en mycket duktig och kapabel person, som jag är stolt över, men hans problem är att han är så skör, och snart ska han flytta till en annan ort och börja plugga där. Jag har en massa oro kring det då han tidigare avbröt sina studier sedan ett förhållande tagit slut.

Men jag tror att det nog också handlade om att han inte lyckades så bra i sina studier som han ville, för min son har mycket höga krav på sig själv trots att han har problem med dyslexi. Inte så påtagligt, men han har alltid fått kämpa för att få bra betyg på gymnasiet. När han avbrutit studierna och flyttade hem kände jag knappt igen honom. Han är visserligen en ganska blyg och tystlåten kille, men nu var han nästan helt tyst och lättretad, alla i vår omgivning var så överraskade, han har alltid varit en väldigt försiktig och behärskad person.

Jag försökte prata med honom, det ville han inte men vid ett tillfälle sade han att ska det vara så här är det ingen idé att leva. Det gjorde mig jätterädd, det är ju sådant man säger ibland, men efter ett tag när jag funderat på det blev jag allt oroligare, men jag tog inte upp det med honom. En väninna påpekade att det nog skulle lugna ned sig och att det fanns en risk att det blev en större sak om jag insisterade på att få prata med honom om det.

Det som oroar mig är att han ska bli sämre igen när han flyttar, det är viktigt för honom att återuppta studierna och han vill så snart som möjligt komma i mål med dem.

En annan sak som jag också har svårt att inte grubbla över är att jag fått höra ”utifrån” att min son skulle ha skurit sig själv. Jag blev helt chockad av det påståendet. Jag vet ju inte om det stämmer, men jag undrar om allt det här hänger ihop, och hur allvarligt det är. Jag inser att han måste få åka iväg, han är ju vuxen och mår ganska bra nu, men är det något jag ska vara uppmärksam på? Är det rätt att fråga honom om han har det svårt och om han har självmordstankar? Jag är så tacksam för några råd om detta!
Orolig mamma

Svar: Tack för ditt brev. Det är en svår situation du beskriver. Jag börjar med att resonera med dig om att din son kanske skurit sig. Det som också kallas för att ha ett självskadebeteende.

Kunskapen i dag säger att självskadebeteende hos tonåringar ska tas på allvar, men ändå inte överdrivas. Många beskriver självskadebeteende som vår tids tonårssjuka. En svensk forskare har visat att fyra av tio tonåringar någon gång avsiktligt har skadat sig själva, ofta genom att skära sig ytligt. Lika många pojkar som flickor. Studien visar också att nästan allt självskadebeteende hos tonåringar är enstaka händelser och att beteendet försvinner spontant med tiden. Det är bara någon enstaka procent av dem som skadar sig avsiktligt som fortsätter med detta. Och då är beteendet ofta ett inslag i allvarliga psykiska problem.

Syftet med att skära sig som din son kanske gjorde är oftast att reglera besvärliga känslor. Ofta ångest. Den fysiska smärtan som man får avleder för ett tag den psykiska smärtan, som många gånger känns svårare att stå ut med. Men om du ser tecken på att din son faktiskt har ett självskadebeteende ska du förstås ta upp det med honom och försöka ta reda på vad som ligger bakom. Hjälpa honom att hitta bättre sätt att hantera sina känslor. I det läget ska du föreslå honom att söka professionell hjälp, hos studenthälsovården eller i öppenvårdspsykiatrin. Men det är också möjligt att det som kanske hände var en episod. Ett experimenterande, som han lämnat bakom sig.

Du undrar om det är rätt att fråga din son om han har självmordstankar om han verkar få det svårt igen. Mitt svar är obetingat ja. Ullakarin Nyberg skriver i boken ”Konsten att rädda liv” om detta. Hon är psykiatriker och forskar om självmord. Hon berättar om att det är en myt att det inte går att påverka självmordsbenägna personer att ändra sig genom att prata om alternativ till döden. Och att det inte heller stämmer att det är farligt att prata om självmord för att det skulle kunna provocera fram självmordshandlingar. Det finns inga belägg för att samtal som utforskar om personen har självmordstankar ökar risken för självmordshandlingar. Därför är det inte farligt att fråga någon om självmordstankar när det görs på ett respektfullt sätt.

Många av oss har också en oro för att uttrycka oss klumpigt. Tänker man så är risken att inget blir sagt. Blir det fel kan man alltid be om ursäkt: ”Nu blev det fel. Får jag försöka igen?” Avsikten bakom orden är i det här läget viktigare än formuleringarna. Vill man en människa väl märker hen det.

Vad ska du tänka på om ett sådant samtal blir aktuellt för dig och din son? Det är till hjälp att vara uppmärksam på att det är ett ganska långt steg från tankar om självmord till självmordshandlingar. Man brukar räkna med att det är ungefär tusen gånger vanligare att tänka på att ta sitt liv än att göra det. Det är också fel att tro att man inte kan göra något om personen har bestämt sig för att ta sitt liv. Det finns nästan alltid en ambivalens inför att ta sitt liv.

Självmordsprocessen är dynamisk. Om vi bara får stöd och uppmuntran orkar vi ta oss igenom mycket svåra situationer. Det är också viktigt att den som överväger självmord får hjälp att orka leva vidare.

Du undrar vad du ska vara uppmärksam på. Visar din son tecken på att vara deprimerad är det viktigt att han söker professionell hjälp för detta, hos studenthälsovården eller hos någon annan läkare. Distriktsläkare har ofta stor erfarenhet av att möta och hjälpa deprimerade personer. 90 procent av dem som begår självmord har varit deprimerade eller visat tidiga tecken på depression.

Hur ska du börja samtalet? Berätta om det du sett och fråga hur din son tänker nu. Så här till exempel: ”I höstas, när du var ledsen, sade du att det inte var någon idé att leva. Jag tycker mig se att du är ledsen igen. Hur tänker du nu om det, om värdet av att leva?” Lyssna noga nu. Kom inte med förslag.

Sammanfatta helt kort det du hört. Kanske blir det så här: ”Så då och då tänker du på det. Hur kan jag hjälpa dig? Vad tänker du om att prata med någon professionell om det? Om du vill kan jag boka en tid åt dig och följa med.” Fortsätt sedan att ”bara” lyssna, försöka förstå, och trösta. Vid självmordstankar kan du säga så här: ”Du säger att du tänker att du vill dö och det är normalt att ibland känna så när livet är svårt. Samtidigt kommer jag att göra allt som står i min makt för att du ska vilja leva. Jag älskar dig, jag vill att du ska välja att leva och jag tänker kämpa för det.”

Om din son skulle berätta att han har konkreta planer ska du agera. Ring 112 eller åk till en akutmottagning. Många överlevare från självmordsförsök uttrycker tacksamhet efteråt och upplever att de har fått en andra chans.

Jag har skrivit handboken ”Att motivera till att vilja leva” i samarbete med Mind, en ideell förening för psykisk hälsa. Du kan ladda ned boken från www.mind.se eller beställa den från Minds kansli. Mind har också en sajt, Självmordsupplysningen, där man kan chatta om självmord och psykisk ohälsa. Den bemannas av volontärer med tystnadslöfte som är tränade i att använda sig av samtalsmetoden motiverande samtal för att motivera de hjälpsökande till att vilja leva.
Liria

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Franska barn kastar inte mat Pamela Druckerman författare

Anonym, 15:57, 5 mars 2014. Anmäl

Hej! Jag har varit i en liknande situation som dig. I vårt fall hade min son börjat använda cannabis i stor utrsträckning. Det tog lång tid men till slut förstod jag att det var orsaken till hans förändrade beteende med irritation och ångest. Hot om självmord och mycket mer. Cannabis är väldigt vanligt bland ungdomar idag. Något som man kanske inte alltid tänker på. Jag har fått väldigt bra hjälp hos Föräldraföreningen mot narkotika. Lycka till!

Karin, 14:03, 24 februari 2014. Anmäl

”Hur kan jag hjälpa min deprimerade make?”

Vad kan man göra själv för att motverka depression, och hur kan man som anhörig försöka förbättra situationen? Det finns mycket att göra, men det är viktigt att först få en professionell bedömning av hur svår nedstämdheten är, och eventuellt få behandling, svarar psykologen Liria Ortiz.

Fråga: Hej Liria, jag skriver till dig om hjälp angående min man. Han/vi skulle behöva hjälp med lite tips om vad man kan göra själv för att arbeta med depression. Han har dels en kronisk sjukdom som har depression som delsymtom, dels har han väldigt mycket i sitt förflutna som inte är bearbetat. Han står på väntelista för en utredning men det kommer att ta minst ett år och han får ingen samtalshjälp under tiden.
Som hans fru är det fruktansvärt jobbigt att se hur dåligt han mår och även om jag vet att han är otroligt lycklig i vårt äktenskap så önskar jag att det fanns mer jag kunde göra. Jag har försökt peppa honom att göra av­slappningar, försöka hålla sig igång och vara sysselsatt så att tankarna inte maler så mycket. Men då han är sjukskriven och går där hemma själv så förstår jag att han känner sig fast. Han känner även att han tappat så mycket av sitt sociala liv och orkar oftast inte göra några större aktiviteter. Han har kommit in i en spiral av apati och har väldigt svårt att ta sig ur den. Vi har även en liten valp hemma, som han så gärna ville skaffa och som skulle kunna erbjuda honom sällskap och hålla igång honom lite, men nu känner han detta som en stor börda trots att jag vet att han älskar valpen och är så glad att vi skaffat den. Känner mig så otroligt maktlös och skulle gärna vilja ha tips om vad han/vi kan göra på egen hand för att försöka förbättra situationen.
En orolig fru

Svar: Hej, och tack för ditt brev. Du berättar att din man är nedstämd, kanske deprimerad. Det framgår tydligt av ditt brev hur svår vardagen är för honom. Det gör även situationen svår för dig. Du skriver så väl och engagerat om hur utsatt rollen som anhörig kan vara. Inte minst den känsla av maktlöshet som finns. Du undrar vad ni kan göra för att din man ska få det bättre.
Jag är oklar över en del omständigheter. Som vilken kronisk sjukdom din man har, och vilken typ av utredning som väntar. Du berättar om att han kommit in i ”en spiral av apati” och hur han ”tappat så mycket av sitt sociala liv”. Detta är sådant som kan vara en del i en depression. Men det kan även finnas andra förklaringar, därför är alltid min rekommendation att personen i fråga ska utredas ordentligt.
Du nämner också att det dröjer ett år innan en utredning av din man kommer att ske. Men att någon samtalshjälp i avvaktan på detta inte erbjuds honom. Så när jag nu svarar dig är min utgångspunkt att din man är nedstämd, och behöver hjälp med detta, oavsett orsaken.
Mitt första råd, och det är nog det viktigaste, är att ni vänder er till sjukvården för att få en bedömning av din mans nedstämdhet. Gränsen mellan nedstämdhet och egentlig depression är inte helt tydlig, och inte lätt att bedöma på egen hand.
Du frågar vad ni kan göra på egen hand. Det är klokt och rimligt. Det finns självhjälp som är effektiv och väl utprövad. Självhjälpsböcker och internetprogram. Jag återkommer till det. Men detta fungerar bara, och rekommenderas bara, vid lättare och mildare former av depression. Fast en depression kan vara betydligt allvarligare än så. Så vänd er till en läkare och utred närmare vad som händer din man. Kanske till en läkare som ni redan har kontakt med och förtroende för. ­Eller, om ni vill ha en fristående bedömning, till en vårdcentral. Depression är en av de vanligaste diagnoserna som distriktsläkare möter och behandlar.
När ni har haft den kontakten, och din man kanske har fått en behandling föreslagen, kan det förmodligen vara högst rimligt att din man använder sig av självhjälp av något slag, som ett ­komplement till en annan behandling. Eller som den insats som läkaren bedömer som tillräcklig och rekommenderar.
För visst verkar din man behöva hjälp omgående för de symtom han har. Vid depression finns flera olika vägar att gå. Det finns effektiva läkemedel. Forskning visar dock att en ganska stor andel av dem som är deprimerade föredrar samtalsbehandling före mediciner. För många blir effekten bäst genom att man kombinerar psykoterapi med mediciner. Men vid lättare och mildare depressioner kan självhjälp vara fullt tillräckligt. Att det finns så många behandlingsalternativ och att de är så pass olika är en konsekvens av att depression kan vara så olika till sin karaktär. Depression är ett komplext problem.
Vad är då självhjälp vid depression? Behandling vid depression som handlar om att lära sig nya strategier för att tänka och bete sig ökar möjligheterna att börja må bättre. Och även förebygga återfall efter avslutad behandling. Det visar studier. En självhjälpsbok eller ett självhjälpsprogram på nätet kan man återvända till, och repetera, för att vidmakthålla sina färdigheter. Men också i lägen när man känner att en försämring är på väg, och på det sättet bromsa en utveckling som skulle kunna utvecklats till ett återfall i depression – något som tyvärr är ganska vanligt.
Självhjälp vid depression bygger nästan alltid på psykoterapimetoden kognitiv beteendeterapi, KBT. Studier visar på metodens effektivitet, och KBT är även en psykoterapi som är möjlig att överföra till bokform, eller utföra på nätet.
En självhjälpsbok som jag rekommenderar är ”Ut ur depression och nedstämdhet med kognitiv beteendeterapi” av professorn och psykologen Gerhard Andersson och några kolleger till honom.
Behandling på nätet eller det som kallas internetbehandling är inte riktigt detsamma som självhjälp. Utöver texter att läsa och övningar att göra på egen hand ingår också e-postkontakt eller telefonkontakt med erfarna psykologer. Du kan läsa mer om detta på www.internetpsykiatri.se.
Ett fokus vid självhjälp vid depression är att det finns en koppling mellan vad vi känner, och hur vi tänker och beter oss. Detta gör att det är möjligt att på egen hand förändra sina känslor av nedstämdhet och uppgivenhet. En väg är det som kallas beteendeaktivering. Det handlar om att ge plats för plusaktiviteter i vardagen. Att göra sådant som ger glädje, njutning, eller känsla av att bidra. Det är att skapa goda cirklar. Ett exempel är att man tar en promenad på morgonen. Trots tröttheten. Under promenaden träffar man en granne. Ett uppmuntrande samtal inträffar.
Tillsammans gör detta att man får mer energi och man känner sig lite gladare. Under dagen blir man mer aktiv som följd av detta. Vilket i sin tur ger ännu mer energi. En god cirkel har uppstått. Beteendeaktivering är ett av de effektivare sätten att på egen hand minska depression. Läs gärna mer om detta i självhjälpsboken av Gerhard Andersson, och resonera med din man om detta kan vara ett sätt för honom att hjälpa sig själv att komma ur sin apati, och få mer livsglädje.
Samtidigt rekommenderar jag dig att delta i en självhjälpsgrupp för anhöriga som har en närstående med psykisk ohälsa. Det är tungt att stödja nära och kära som mår psykisk dåligt. Det finns en ökad risk för att den anhörige drabbar själv. Den Nationella hjälplinjen kan hjälpa dig med tips och råd och samtidigt tipsa om olika anhöriggrupper om du skulle vilja det, www.hjalplinjen.se, tel: 020 22 00 60.
Varma hälsningar och sköt om er!

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

man blir rosenrasande av att läsa om den nonchalans vården understår sig att visa inför det bottenlösa lidandet i en depression. Depression är en dödlig sjukdom vilket borde sägas MYCKET högt och tydligt . Inte minst av anhöriga i kontakt med likgiltigheten inom vården. Med dödligheten måste komma fram så dönickarna vaknar. Anhöriga ska inte dra sig för att sin upprördhet intill att ställa till med en scen för att få dessa vitklädda zombies att visa ansvar. Och tyvärr detta fungerar. Men det är nödvändigt att satsa allt. Depression är en dödlig sjukdom. .

anhörig, 07:52, 13 februari 2014. Anmäl

[...] Hur hjälper jag min deprimerade man? [...]

Hur hjälper jag min deprimerade man? »  åss (Webbsida), 07:28, 11 februari 2014. Anmäl

den oroliga frun Hej, för några år sedan var jag i ett apatiskt tillstånd efter behandling av en allvarlig sjukdom. Först hade jag världens kämparglöd och man belönas hela tiden genom processen att bekämpa en fysisk sjukdom. Men nedstämdheten och depressionen gör att folk och kollegor står handfallna. Därför tror jag att det blev som en dubbel kamp som förde in mig i en depression. Tycker du hanterat den bra och det är bra att du känner tills hans historik. Det gör det lättare för honom, när han är på väg upp. Själv tyckte jag det var ofantligt jobbigt när min fru och omgivning kom med glada tillrop, utan sökte stöd hos dem som varit i liknande situationer, men viktigast av allt, gav min fru utrymme att få stöd och kunskap också. Som tur var fick jag kontakt och tillgång till psykoterapi och medicinering mycket snabbt. Och det var avgörande att jag kunde gå båda dom vägarna samtidigt. Fungerar det inte via landstinget och ni har råd så gå till en privat så gör det. Om han har en annan sjukdom, så be dem har kontakt med där att sätta lite press på psykiatrin. För mig hjälpte det också att träffa andra med liknande sjukdomsförlopp. Inte för att prata om sjukdomen, men för att ha kontakt med folk som förstår rädslorna som går genom kroppen. Lycka till /Peter

Anonym, 22:52, 10 februari 2014. Anmäl

Jag har en person i min närhet med ADD vilket är ADHD utan hyperaktivitet, liksom för oroliga fruns make är det väldigt vanligt med depression av olika grad när man har (bla) denna diagnos. En samtalskontakt kan hjälpa men av erfarenhet är det inte alltid lätt att få en varaktig sådan, personal byts ut, man slussas runt, får börja om med "samtalet", dessutom är det olika på olika mottagningar hur många gånger man får gå. Har en bekant med diagnos som skulle få 4-5 gånger hos psykolog, en annnan gick i flera år och hade ingen diagnos. Vill men detta inlägg absolut inte avskräcka från att söka hjälp utan endast visa att det kan vara olika. Hamnar ni fel så sök vidare tills ni träffar rätt person. Det är ett tröttsamt jobb att orka söka vård när man inte mår bra men värt det i slutändan. Jag önskar dig FS styrka och vill uppmana dig att ta hand om dig själv. Jag levde en period med en person som mådde väldigt dåligt och var efter 8 år tvungen att bryta eftersom jag, som Jakob beskriver nedan, försvann själv och anpassade hela mitt liv och varande efter min partners dagsform. Ett annat tips är att gå in på Attentions hemsida, där kan man få råd om sina rättigheter, samt hjälp och stöd vart man kan vända sig med bla. ADHD diagnos. Tänk också på om din make har en särbegåvning, detta i kombination med diagnos leder också lätt till depression. Läs mer om detta på Mensas hemsida.

AA, 18:11, 10 februari 2014. Anmäl

Jättebra "Den orolige frun", att du "inte tar åt dig", eller faktiskt tog åt dig av min kommentar. Jag ville att skriva fakta, vad som faktiskt sker i förhållanden när någon blir deprimerad; men mitt ändåmål var att få fram en drivkraft som säger: Nej, det där är inte jag, jag kommer banemig stötta för evigt... För folk ger upp för lätt idag, måste försöka motverka det. Bra du inte är en av dem. Kämpa på!

Jakob, 14:34, 10 februari 2014. Anmäl

Tack för ditt svar Liria, sedan jag skrev detta mail till dig har situationen klarnat något. Min man har fått diagnosen Dystymi, han har även adhd. Vi tog på eget initiativ kontakt med en privat psykolog då väntetiderna inom den "vanliga" vården är alldeles för lång, men den psykolog han träffade erkände att han inte hade nog med kompetens att hjälpa honom. Han har fått ny medicinering men än så länge lyser någon psykologkontakt med sin frånvaro, och jag tror att det i slutändan är vad som kommer behövas. De som är så hemskt i hela den här situationen är just att dom som ska kunna hjälpa oss, vården, är dom som vänt honom ryggen. Han har varit inskriven hos psykiatrin sedan 2002 och aldrig har han fått träffa någon med en klar behandlingsplan. Vi hoppas nu på den nya läkaren som kopplats in och gett ny medicinering... @Jakob, de är ju himla tur att jag inte lätt tar åt mig för din kommentar skulle verkligen kunna sänka. Tycker de du säger är jäkligt magstarkt med tanke på att du inte alls vet något om hur vårat förhållande ser ut. @Lasse jag tackar dig för ditt tips!

den oroliga frun, 14:16, 10 februari 2014. Anmäl

Tyvärr är det så att om ena partnern i ett förhållande hamnar i en seriös, långvarig depression faller förhållandet sönder så småningom. Finns omfattande studier och statstik på detta. Partnern som försöker stötta och hjälpa sin partner känner sig maktlös, och med tiden, för att undvika att själv dras med i depressionen, drar han/hon sig ur förhållanden istället. Våra försvarsmekanismer är starkan när väl dragna till sin spets.

Jakob, 13:17, 10 februari 2014. Anmäl

Hennes man bör gå och ta ett blodprov för att testa testosteronvärdet, gärna till en specialist som endokrinilog. Testosteronbrist är oftast förknippat med depression, nedstämdhet, tappar muskelstyrka, matthet, ökat kroppsfett framförallt kring buken, Humörsväningar, obeslutsamhet. Det är väldigt lätt att bli feldiagnostiserad och att läkare bara behandlar "depression". Gråzonen för att få testosteronbehandling ligger i Sverige runt 8-12ng/l men allt under 20ng/l bör kontrolleras närmre beroende på ålder, fysisk aktivitet etc. Läkarvården griper för snabbt efter depression och ger antidepressiva utan att ens ta ett blodprov. Börja med ett blodprov, kontrollera brett och begär även testosteron (shbg, fritt testo, s-testosteron). Kan vara väl värt det. Finns även naturliga sätt att höja testosteronet i kroppen men ibland kan man behöva supplement från läkare.

Lasse, 10:20, 10 februari 2014. Anmäl